lika minutiöst som ett fall inför Högsta domstolen, mindes den unge officeren.

Transkript

1 kapitel 5 Planen Stephen Halls öde hängde på säljandet av en idé. Tidigt på morgonen tisdagen den 22 juni 1944 kom tillfället för honom att förverkliga sin plan. OSS plockade bort honom från sabotageutbildningen i Alger och beordrade honom att flyga till Caserta i Italien för tillfällig tjänstgöring. Datumet sammanföll med treårsdagen av Hitlers invasion av Sovjetunionen, och den allierade invasionen av Normandie var bara inne på sin tredje vecka. Hall hoppades på att de oändliga månaderna av träning och tråkigt nötande i Alger äntligen var slut. Det hade gått nästan ett år sedan Hall i sitt brev till OSS förklarade att han kunde blockera Ampezzo-vägen och [Brenner-]järnvägen bortom den. I Italien träffade han på ett rum fullt av officerare från D- kompaniet i det 2677:e regementet, en av OSS avdelningar i Italien, och lade fram sin plan för dem. Det 2677:e var den enhet som skulle assistera Hall i hans uppdrag. Möte ägde rum i en lantlig villa i Caserta. Cigarettröken ringlade sig upp mot takbjälkarna när löjtnant Hall tog plats framför en topografisk karta över Italien i väggformat. Den unge löjtnanten behövde övertyga höjdarna i det 2677:e om att hans plan var vettig. Jag var tvungen att lägga fram projektet

2 planen 49 lika minutiöst som ett fall inför Högsta domstolen, mindes den unge officeren. Hall tog vara på tillfället och gav en levande beskrivning av sin plan på att först skära av de viktigaste kommunikations- och tillförsellederna upp till Brennerpasset och sedan spränga huvudleden genom passet. Med ivern hos en predikant bearbetade han åhörarna och försökte entusiastiskt sälja in sin plan till de ledande figurerna i det 2677:e. En av de mest betydande av dem var den man som skulle bli Halls case officer, andrelöjtnanten Michael Jimenez. Den svartmuskige Jimenez, som hade mer stridserfarenhet än någon annan i rummet, skötte om logistiken för D-kompaniets SO-uppdrag i norra Italien. En kollega inom OSS beskrev honom med ett enda ord: tuff. Löjtnant Jimenez och kaptenen i D-kompaniet, Vince Lossowsky, som av en OSS-agent karaktäriserats som en man med ett helgjutet självförtroende, hade båda slagits i Spanien i Abraham Lincoln-brigaden, en grupp amerikaner som kämpade mot fascistdiktatorn Francisco Franco. Även om de inte nödvändigtvis var kommunister med partibok, så var många veteraner från Lincoln-brigaden kommunistsympatisörer, men räknades trots detta till OSS mest hängivna agenter. Deras specialitet var att samarbeta med kommunistiska partisangrupper i norra Italien och samtidigt hjälpa fram OSS-agenter. På grund av deras tidigare samröre med kommunister och deras, som det uppfattades, samarbete med kommunistiska partisaner, ställdes Jimenez och Lossowsky längre fram inför en kongresskommitté. Liksom många andra militära planer, såg den Hall föreslog bra, för att inte säga oemotståndlig ut, på papperet. Det amerikanska flygvapnets bombräder hade, i detta skede av kriget, misslyckats med att stoppa flödet av män och material genom Brennerpasset till de tyska arméerna i Italien. För höjdarna

3 50 bakom fiendens linjer inom armén verkade det förnuftigt att prova en ny metod och släppa ner en man, eller en liten grupp av män, bakom fiendens linjer. En sådan hemlig operation skulle kunna utföras med minimala resurser. Och så fanns där naturligtvis OSS-mantrat: Om man inte vågar något, kan man inte vinna något. Det var dock olycksbådande att Hall var den ende av männen i rummet som hade befunnit sig på plats bland bergen i norra Italien. Hall fick snabbt stöd av den nya befälhavaren för D-kompaniet, en tobaksfarmare från Virginia som, liksom många andra i kompaniet, var ny inom spiongebitet. Chefen för det 2677:e regementet, överste John Riepe, visade sig vara svårare att övertyga. Riepe godkände planen i princip, men med ett förbehåll: Luftunderstödet [rekognoscering via flygfotografering] skulle bli den avgörande faktorn. OSS skulle använda flygfotografering för att bevisa eller motbevisa existensen av sekundära tillförselvägar från Brennerpasset. Även Jimenez godkände planen, med några reservationer. Säkerheten var ett stort problem. Uppdrag bakom fiendens linjer hade blivit synnerligen riskabla sedan Hitler utfärdat ett hemligt direktiv som praktiskt taget annullerade Genève-konventionen om behandling av spioner, som svar på att engelska agenter hade avrättat en tysk soldat som tillfångatagits under en kommandoräd mot de tyskockuperade Kanalöarna. Hitler beordrade de tyska styrkorna att summariskt avrätta alla agenter som gripits bakom de tyska linjerna. Han sade: I framtiden kommer alla terrorist- och sabotagetrupper från England och deras allierade, som inte beter sig som soldater utan snarare som banditer, att behandlas som sådana av den tyska militären och hänsynslöst elimineras, var de än påträffas. Detta gällde både uniformerad och icke-uniformerad personal, beväpnad eller obeväpnad. Även om de tyska befälen tolkade ordern på olika vis, insåg Hall och de andra agenterna att ett tillfångatagande förmodligen skulle innebära en dödsdom.

4 planen 51 Hall var villig, till och med ivrig, att utsätta sig för livsfara. I ett PM noterade Hall med förtjusning att det går nog inte att ta miste på utgången av denna konferens; om flygspaningen upptäckte en möjlig färdväg, så skulle operationen godkännas... Efter att ha baxat planen genom beslutshierarkin i det 2677:e, var Hall redo att sätta igång. I tre och en halv timme hade han gått igenom planen i detalj tillsammans med officerare från Army G-3 och den allierade armen i Italien (AAI). Mötet gick bra. Enligt Halls sammanfattning diskuterades alla militära aspekter av den föreslagna operationen, och det framkom inte några [allvarliga] invändningar mot planen Samtliga officerare var mycket nyfikna på planens detaljer och bakgrundsinformationen, och visade stor entusiasm för planeringen. Överste Riepe, som var chef för det 2677:e, skrev under planen, lade ner sin penna och vände sig till Hall med ett uttryck av reserverad tillfredsställelse: Du har fått igenom din plan helt och hållet. En general uttryckte också sitt samtycke med ett kort, sätt igång nu bara. Stephen Goodspeed Hall stod på tröskeln till sitt livs äventyr. Jimenez gav Hall fria händer att välja ut merparten av sitt lag. Hans första val: den bäste vännen, löjtnant Joe Lukitsch, en tränad sprängämnesexpert. För den viktiga tjänsten som radiooperatör valde Steve Joseph Stan Zbieg från Bridgeport i Connecticut, som var underbefäl i flottan. Radion och operatören utgjorde livlinan i varje OSS-uppdrag. En radiooperatör rapporterar information som är väsentlig för uppdraget till basen, arrangerar nedsläpp av proviant och, om så krävs, signalerar efter hjälp med att komma ut. Det skulle även behövas en tolk till det här uppdraget, och Hall valde en agent som han kände från Alger, en man som hette Victor Malispino. Den New Jersey-födde och italiensktalande Malispino var idealisk på grund av familjens anknytning till norra Italien. För att uppnå maximal sabotagekapacitet, hade alla medlemmar i Halls lag fått en

5 52 bakom fiendens linjer allsidig träning i sprängarbeten. OSS organiserade Halls uppdrag på ett okarakteristiskt sätt och gjorde det till en del av en större operation. Man gjorde major Lloyd Smith till chef för paraplyuppdraget, som fick täcknamnet Örnen. Halls uppdrag skulle vara en del av detta. Smitty som hade tillhört skollaget i brottning vid Penn State University, var OSS senaste fynd. Sex månader tidigare hade en C-47:a med amerikanska fältsjuksköterskor ombord kraschlandat i det tyskockuperade Albanien. Piloterna och nästan alla kvinnor hade överlevt. Beväpnad med endast en.357 Magnumrevolver hade Smith tagit sig in i Albanien för att undsätta dem. Efter att ha banat sig väg genom den svåra terrängen, där det svärmade av tyska soldater och ovänligt sinnade kommunistpartisaner, lyckades Smith få ut sköterskorna och besättningen, något som förtjänade honom hedersutmärkelsen Distinguished Service Cross. Smiths primära arbetsområde var att organisera partisaner, förbindelser mellan partisangrupper och OSS samt att leda aktiviteterna i regionen. Tanken var förmodligen att Smith skulle hålla tillbaka den översvallande och ofta överdrivet optimistiske Hall. Halls primära ansvar var attacken mot kommunikationsleden. OSS tilldelade Halls uppdrag kodnamnet Mercury. I ett brott mot kodnamnsetiketten valde man, dumt nog, Mercury även som kodnamn för radion. Innan han kunde sätta igång med sitt uppdrag, måste Hall lära sig grunderna i fallskärmshoppning, så OSS skickade honom tillbaka till Alger för en snabbkurs i att hoppa ut från flygplan. När han var färdig med den, återvände han till Italien där han förenades med de andra medlemmarna i laget, som redan bemästrade fallskärmshoppningen. Nu satte träningen i gång på högvarv och Hall vässade sitt lag.

6 planen 53 De skulle behöva utrustning för bergsklättring, så Hall åtog sig rollen som kvartermästare. Kartor, sovsäckar, utländsk valuta, klättringsutrustning, radiochiffer, medicin och tusen andra saker allt vägt och trefalt kontrollerat. Hall rekvirerade alpinistutrustning från den legendariska 1 st Special Service Force (även känd som Djävulsbrigaden). Denna berömda bergsenhet hade flera månader tidigare hjälpt till att bryta igenom Kesselrings Vinterlinje som hindrade framryckningen mot Rom. Hall fick tillgång till enhetens lager och fick tag på klättringsrep, bultar, karbinhakar, uniformer för kallt väder, skidor och till och med två glaciäryxor. Med sin nya utrustning tränade gruppen under åtta dagar bland de snöklädda syditalienska bergstopparna. I bergen utanför Caserta övade de sina färdigheter i fotvandring. Bland avlägset belägna klippor utanför Neapel tränade de klippklättring. Lukitsch skrev hem till sin flickvän Eleanor om de hårda övningarna: Jag har aldrig haft så ont i mina muskler i hela mitt liv. Gruppen övade sig också på att spränga; man förvandlade flera av bergsklipporna till grus och orsakade jordskred. Jordskreden var viktiga för blockering av bergsvägar. Slutligen förbättrade de sina kunskaper i det italienska språket. Victor Malispino gav alla en snabbkurs i att prata italienska. Den följande veckan erhöll laget den extra proviant och utrustning som krävdes för uppdraget. De fick återigen själva sköta om logistiken, eftersom D-kompaniet höll på att förflytta sig och det inte fanns någon som kunde ansvara för detta. Bland det för uppdraget nödvändiga fanns ammunition, handeldvapen och sprängningsutrustning som till exempel tändhattar, stubintråd och tändsats. All utrustning måste packas i cylinderformade behållare som kunde släppas från fallskärm. En ask märkt med texten ballonger innehöll fyrtioåtta kondomer. Deltagarna i operationerna Eagle och Mercury verkade nu vara för-

7 54 bakom fiendens linjer beredda på all tänkbar händelseutveckling bakom fiendens linjer. Den 31 juli var männen redo och Hall tog sig tid att skriva ett brev till kapten William Suhling, chefen för D-kompaniet: Bäste kapten Suhling, Vår operation mot en viss tillförselväg är redo att påbörjas, och när Ni läser detta har vi kanske redan gett oss av. Jag är övertygad om att Ni aldrig kommer att ångra ert visade intresse och den hjälp Ni har bistått med. Planen har utvidgats en hel del sedan dess uppkomst, tack vare de gynnsamma partisanförhållandena i området, och vi har goda förhoppningar om att kunna åstadkomma en hel del. De huvudsakliga målen är nu: Förbindelser för taktik och proviantering med en mycket stor och välorganiserad militär partisangrupp i området; fullständig blockering av viktiga tillförselvägar, både järnvägar och bilvägar; förstörelse av lokomotiv, lastbilar och bränsledepåer; upprättandet av en kurirled till Österrike; etablering av ett nätverk för insamling av så mycket militär information som möjligt, med särskild inriktning på det följande trupprörelser och provianteringsverksamhet, det tyska arméhögkvarterets position, tyska planer på att använda gas (detta har förekommit helt nyligen i rapporter från våra agenter), resultatet av flygbombningar. Jag antar att vi också kan få tillfälle att samla in information om den politiska situationen och om personer som kan vara lämpade att ta över det lokala styret i händelse av ockupation eller tysk kapitulering. Det behöver väl inte sägas att vi inte kommer att belamra etern med den här sortens information, men om vi får tag på den, kommer den att finnas tillgänglig när den behövs Vi tar oss in med tusentals kilo utrustning åt partisangruppen, och kommer förmodligen att rekvirera betydligt mer via radio.

8 planen 55 Livsmedel är inte inkluderat, eftersom vi ska införskaffa det på platsen. Jag antar att det inte finns mer att säga om detta. Det har verkligen varit ett stort nöje att få lära känna er, sir, och jag hoppas att vi ses snart igen. Bästa hälsningar, Steve Som ett sista steg i förberedelserna packade männen sin personliga utrustning och tillhörigheter. Den siste att checka in sina tillhörigheter var löjtnant Hall, som tog med sig en enda brun kappsäck.