VECKANS. Dramat i Knutby -en osannolik sannsaga. Ur Nordisk Kriminalkrönika

Transkript

1 BROTT N K VECKANS Dramat i Knutby -en osannolik sannsaga Ur Nordisk Kriminalkrönika 2005 vecka

2 Dramat i Knutby en osannolik sannsaga Av Kennet Ågren, kriminalkommissarie, Uppsala, med flera författare. Otrohet, skilsmässor, sex, hustrumord. Och alltsammans utspelades inom en svensk Pingstförsamling. Som scenario till en underhållningsserie i tv kunde det knappast ha varit mer laddat, fantastiskt och verklighetsfrämmande. Men det var verklighet! Händelserna i Knutby, som kulminerade med ett mord och ett mordförsök i januari 2004, har givit den svenska brottsscenen en ny dimension: till synes välanpassade unga människor, dessutom förenade av en stark religiös tro, visar sig vara något helt annat. Och facit känner vi: församlingens pastor dömdes på hösten 2004 till livstids fängelse för mord på sin andra hustru. Däremot friades han i åtalet för mord på den första hustrun, som avled under mystiska omständigheter Här berättar utredarna om händelseutvecklingen Daniel ringer 112. Sluddrande och osammanhängande försöker han meddela att han blivit skjuten i bröstet och huvudet av en maskerad man. Hans inneboende Samuel tar över luren för att personalen vid SOSAB ska förstå vad som hänt Två polisassistenter upprättar en spärrplats vid korsningen Länsväg 273/Riksväg 77. Strax efter att de tänt blåljusen kommer en mindre Volvo körande norrifrån. En av poliserna stoppar bilen och frågar den unga kvinnan vid ratten om polisbilen syntes bra. Kvinnan svarar ja och får sedan visa sitt körkort. Polisen ber henne köra försiktigt. Stoppet noteras inte Ambulansen kommer. Daniel ber Helge, sin bäste vän, att åka med till sjukhuset Polischef i beredskap beslutar att händelsen ska klassas som särskild och att man ska bilda stab Vakthavande befäl ringer och väcker kriminalinspektör Kenneth Ågren och ber honom komma in och leda stabsarbetet En kvinna hittas död i grannhuset Kommenderingschefen beslutar att ärendet är ett spaningsmord.

3 Skiss över makarna Fossmos villas övre plan. Detta är upptakten till ett av svensk kriminalhistorias mest omskrivna och märkliga mordfall. 10 januari 2004 Det var en kall morgon i januari. Snön låg som ett tungt lock över hela Uppland och många ville nog stanna under duntäcket hela dagen. Men i polishuset på Salagatan är det ingen som sover. Här råder redan febril aktivitet efter att larmet kommit in om skottlossning i Knutby, ett litet, hittills okänt samhälle cirka fem mil från Uppsala. Personalen med beredskap har kallats in och vid sjutiden börjar de, något yrvakna, att anlända. Kriminalinspektör Jan Halling berättar om när det ringde hemma hos honom på morgonen: Vakthavande befäl berättade korthugget vad som hade hänt och frågade om jag kunde komma in och jobba. Jag kommer svarade jag och kände en rysning, när jag mindes ett liknande samtal för några år sedan. Då hade kurdkvinnan Fadime skjutits och vakthavande befäl sa: En pappa har mördat sin dotter, kan du komma och jobba? Samtal av den typen etsar sig fast. Väl inne på polisstationen fick Halling, tillsammans med andra förhörsledare, information om utredningsläget: Jag kände direkt att det här var ett fall som skulle bli väldigt svårt att klara upp. Det verkade som om en vettvilling tagit sig in i de båda husen i Knutby mitt i natten, skjutit ihjäl en människa och skottskadat en annan och därefter försvunnit spårlöst. De inblandade tillhörde en helt fredlig Pingstförsamling, till synes utan fiender. Detta var en bild som skulle förändras drastiskt under utredningens gång. Arbetet inleds En 30-årig man, Daniel Linde, var skjuten i bröstet och i huvudet och han hade förts till Akademiska sjukhuset. En granne, Helge Fossmo, hade följt med. Innan ambulansen lämnade Knutby bad Helge att Samuel, Daniels inneboende, skulle gå över till grannhuset, väcka hans fru Alexandra och berätta vad som hade hänt. Samuel gjorde detta, men ville inte gå in i sovrummet hos en ensam kvinna, så han ber en grannfru om hjälp. Hon går upp på övervåningen och gör ett makabert fynd. 23-åriga Alexandra, maka till pingstpastor Helge Fossmo, ligger alldeles stilla i sängen och det är blod på täcke och kuddar. Grannfrun springer skrikande ut och larmar poliserna som är vid Daniels hus. Eftersom ingen vet var

4 gärningsmannen befinner sig, vidtas största försiktighet och insatsstyrkan får först söka igenom huset. De enda som finns där är makarna Fossmos två yngsta barn, djupt sovande. De reagerade knappt när insatspoliserna i full mundering bar ut dem. Under förmiddagen hölls ett stort antal förhör med vittnen, församlingsmedlemmar, före detta medlemmar, sjukvårdspersonal och räddningstjänst. Tekniker på plats i Knutby Chefen för tekniska roteln, Bertil Olsson, var med från början. Det var kallt ute och jag hade just stigit upp när telefonen ringde. Göran Jacobsson som hade beredskap berättade om skjutningarna i Knutby. Jag insåg direkt att vi behövde mer personal och ringde efter kriminalteknikerna Staffan Kjellström och Marit Lindahl. Vi körde från Uppsala till Knutby under tystnad, det var en gnistrande kall morgon. Vi hade fått den knappa information som fanns att få och försökte förbereda oss på vad som väntade. I Knutby fanns redan hundförare och de hade fått upp ett spår genom snön som de trodde var gärningsmannens. Olsson berättar att spårningen gjordes i bakspår och att de genast kunde konstatera att det rörde sig om en sko som var ganska liten. Teknikerna gissade på storlek 38 och det visade sig stämma. Spåren ledde från Lindes hus upp till Fossmos hus och sedan vidare över åkrarna, över väg 282 och in i skogen söder om Nytorp. Där hade en bil stått parkerad. Teknikerna säkrade bevis och dokumenterade spåren med foto och mätning. Olsson bestämde att han själv och Jacobsson skulle ta Daniels hus och Kjellström och Lindahl skulle ta Fossmos hus. Daniels hus Klockan hade hunnit bli när Olsson och Jacobsson började undersökningen inne i Daniel hus. Sovrummet där han blev skjuten var avspärrat och det hade varit ganska många inne i huset, bland annat från räddningstjänsten. Flera församlingsmedlemmar hade också varit där, bland andra pastor Helge Fossmo som sedan åkt med Daniel i ambulansen. När Daniel blev skjuten, låg även den inneboende familjen Frankner, bestående av Samuel och Josefin och deras två barn, och sov i huset. Olsson berättar att platsundersökningen i Daniels hus inte var så omfattande, eftersom bilden över händelseförloppet var ganska klar. Daniel hade stått Spår i snön visade Saras rörelser på brottsplatsen och till flyktbilen.

5 upp på golvet innanför sovrumsdörren som han själv hade uppgivit var låst. När han öppnade dörren hade han skjutits av en mörkklädd person. Undersökningen visade sedan att han skjutits med ett skott i bröstet och ett som träffade i vänstra delen av käken. Teknikerna inriktade sig på att säkra spåren utanför och inne i Daniels sovrum. Några tomhylsor fanns inte och kulorna satt kvar i Daniels kropp. Familjen Fossmos hus Kriminalteknikerna Kjellström och Lindahl undersökte brottsplatsen i Fossmos villa och där fanns mycket att göra. De arbetade sig successivt framåt, från nedre planet och slutligen upp till sovrummet, där Alexandra låg död. De fann henne på golvet mot ytterväggen. Hon hade hamnat så när räddningstjänsten försökte rädda hennes liv. Undersökningen visade sedan att Alexandra legat i sin säng i sovrummet när hon blev skjuten genom täcket. Ett skott i höger sida av höften och därefter två skott i huvudet, genom huvudet från det högra örat och ut på andra sidan. Båda dessa kulor av diameter 9 mm hittas vid platsundersökningen, kulan i höften satt kvar i kroppen. I huset fanns inga skoavtryck, det var snö ute och ytterskor var därför mycket rena. Dessutom var det förhållandevis välstädat i huset. Vem är misstänkt? Platsundersökningarna gav inga sensationella resultat, men redan på lördagskvällen den 10 januari stod de klart för dem som arbetade med förundersökningen att det var en händelse långt utöver normalfallet. Vi bestämde att Helge skulle hämtas till förhör så fort som möjligt. Statistiken visar att gärningsmän ofta står offren nära Helge var Alexandras man och hade till och med befunnit sig i huset när mordet skedde. Han hade också uppträtt underligt under hela morgonen och misstankarna blev ännu större när en polis mindes att han faktiskt undersökt en död hustru i Helges hus en gång tidigare inledde kriminalinspektör Bengt Cavegård det första förhöret med Helge. Han fick berätta om sitt liv och det som hänt på morgonen. Helge visste ännu inte vad som hänt med Alexandra. Då förhöret återupptogs efter en kort paus, berättade förhörsledaren för Helge att hans fru var död. Helge bröt ihop och grät, men Cavegård upplevde ändå inte reaktionen som normal för en man som just fått höra att hans fru var skjuten till döds. Helge hävdade att han sovit djupt hela natten och inte hört någonting. Cavegård frågade Helge om det fanns någon som ville hans fru illa. Helge samlade sig och berättade om barnflickan Sara Svensson som bott hos dem i två år. Den 8 november 2003 hade hon slagit en hammare i huvudet på Alexandra. Helge hade då blivit mycket arg på Sara och sett till att hon packade sina väskor och lämnade Knutby med buss samma morgon. Han ville bara bli av med denna sjuka Säkrat skospår.

6 Hammaren som Sara Svensson använde vid mordförsöket på Alexandra Fossmo den 8 november människa som slagit hans hustru. Nu kände han skuld för att de inte hade polisanmält det inträffade. Helge säger att han haft telefonkontakt med Sara vid ett enda tillfälle sedan dess. Postkassörskan i Knutby berättade att Saras post eftersändes till hennes pappa i Vaggeryd. Polisen i Värnamo lyckades leta reda på Sara under eftermiddagen och en polis för ett första samtal med henne på kvällen den 10 januari. Medierna i Knutby dygnet runt Klockan den 10 januari var den första journalisten på plats och polisens avspärrning fick utökas. Polisens presstalesman, kommissarie Christer Nordström, berättar att journalister och fotografer från den dagen bevakade Knutby dygnet runt i flera veckor, de bodde där i husvagnar och kontrollerade polisens minsta steg. Nordström var länken mellan spaningsgruppen och medier, en nyckelperson som var tillgänglig dygnet runt och med stort tålamod svarade på frågor, dementerade rykten och förklarade polisens agerande. Dramat i den lilla byn i Uppland hade allt! Nordström tror att det var kontrasterna som gjorde att händelsen fick ett så enormt massmedialt intresse. Mord, mordförsök, otrohet, sex, religion och makt i en sektliknande församling. Allt i en miljö där man minst av allt väntade sig att något sådant skulle kunna hända. Han berättar att vissa medier till och med gjorde en koppling till den klassiska TV-serien Twin Peaks! Mediernas stora intresse krävde också ett mycket omfattande planeringsarbete. Dels för att olika utrednings- och tvångsgärder mot misstänkta, förhör av vittnen, brottsplatsundersökningar och rekonstruktioner skulle kunna genomföras utan mediernas inblandning, dels för att polisen samtidigt är skyldig att så långt som möjligt vara öppen och berätta allt. Söndag 11 januari. Sara Svensson grips Dagen efter mordet blev Sara anhållen i sin utevaro, misstänkt för mordet på Alexandra och mordförsöket på Daniel. Som alltid när det rör sig om ett grovt brott kallades insatsstyrkan in för att hämta den misstänkta. Sara greps helt odramatiskt i sin pappas hus och kördes till Uppsala. Jan Halling utsågs till Saras förhörsledare och han och hans kollega P-O Sandström fick gott om tid på sig att förbereda förhöret. Han berättar: Klockan steg Sara Svensson in på mitt förhörsrum. Hon var späd i kroppen och såg väldigt rädd och osäker ut. Jag berättade vilka vi var och att mitt arbetssätt byggde på ledorden ärlighet, öppenhet, vänlighet och respekt. Detta hade avsedd effekt och hon såg något tryggare ut. Jag började med att delge Sara misstanke om grov misshandel angående hammarhändelsen den 8 november Hon erkände direkt. När jag berättade att hon också var misstänkt för medhjälp till mord på Alexandra, satt hon helt tyst en lång stund och såg väldigt ledsen ut. Jag frågade henne då mer direkt om hon dödat Alexandra. Sara såg ännu mer förstörd ut och drog upp benen mot överkroppen, så att hon satt i en slags fosterställning. Hon försökte säga något. Efter en lång stund hörde jag ett svagt ja. Sedan sade hon direkt: Jag gjorde allting helt själv, ingen annan är inblandad. Detta övertydliga uttalande gjorde att vi fattade misstankar om att det var precis tvärtom.

7 Alexandra Fossmo efter hammarslaget i november Observera hennes svullna vänstra tinning. Sara berättade sedan en helt otrolig historia om hur hon dödat en människa och nästan dödat en annan. Det var svårt för mig att tro att den lilla späda flicka som jag hade framför mig överhuvud taget skulle ha kunnat avlossa en revolver. Förhöret avslutades med att Sara också erkände mordförsöket på Daniel. Ett anhållningsförhör tar vanligen ungefär en halvtimme. Det här tog fem timmar. När jag gick hem tidigt på morgonen den 12 januari kände jag mig väldigt trött, men samtidigt väldigt nöjd med resultatet. Vi hade lagt en god grund att stå på inför det fortsatta utredningsarbetet. Tisdag 13 januari. Fortsatt förhör med Sara Tisdag morgon fortsatte Halling förhöret med Sara. Kriminaltekniker Bertil Olsson ber att få vara med som biträdande förhörsledare för att kunna kontrollera hennes berättelse mot det som teknikerna fått fram vid platsundersökningarna. Förhöret flöt mycket bra och Sara berättade ingående om händelsen. Allt hade varit noga planerat och hon hade varit maskerad med en strumpa över huvudet, haft nya skor i en storlek större än vanligt och nya byxor som inte skulle lämna fibrer efter sig. Hon bar engångshandskar i plast och hade skoskydd på skorna. Vapnet hade ljuddämpare och hon använde en hemmagjord kudde som extra ljuddämpning när hon sköt Daniel. Sara redogjorde för hur hon noga packat in dessa kläder och saker i plastpåsar och kastat dem på olika ställen på sin resa till Vaggeryd. Framåt kvällen tog Olsson kontakt med andra polismyndigheter för att få hjälp att finna de föremål som kastats längs vägen. Handskarna och en tröja hade hon kastat någonstans i närheten av Västervik och efterforskningarna gav inga resultat. Däremot lyckades tekniker från Kalmar redan dagen efter hitta byxor och skor i en sopcontainer vid Oranässjön i närheten av Orrefors. Polisen i Vetlanda anvisades en plats vid Marknadshuset i Vrigstad, där de fann en plastpåse med det som Sara kallade för ljuddämpare, ett ändrör från en ljuddämpare till en Volkswagen Analys av telefontrafiken När Sara greps togs hennes mobiltelefoner i beslag. Hon hade använt två telefoner under sina resor mellan Vaggeryd och Stockholm/Uppsala, dels sin egen dels faderns. Polisens kriminalunderrättelsetjänst såg närmare på dessa telefoner och analyserade tele-

8 fontrafiken. Marika Gustafsson och Per Ax berättar: I Saras telefon fanns ett okänt mobiltelefonnummer som i telefonboken kallades för S. Detta nummer fanns också med på de telefonlistor som vi begärde ut över Saras telefontrafik. Vi kunde se att S -telefonen var en kontantkortstelefon som användes av en person som dagligen och mestadels vistades i Knutbyområdet. Denna person ringde mycket till just Saras mobiltelefon, bara vid ett fåtal tillfällen hade telefonen använts för samtal till andra. När vi jämförde S -telefonen med Helge Fossmos två andra mobiltelefoner visade det sig att den vid flera tillfällen använts vid samma tider och platser som hans andra nummer. När Helge en bit in på utredningen ställdes inför faktum, erkände han att det var han som använde S -telefonen och att det var Saras gamla abonnemang. Enligt Helge var det dit de anonyma SMS:en kom och han sände dem sedan vidare till Saras nya mobiltelefon. Det var ingen lätt uppgift att sortera ut telefontrafiken i ärendet. På de telefonlistor som polisen begärt in i ärendet fanns drygt kontakter. Från Saras mobiltelefon ringdes 37 samtal och skickades textmeddelanden, SMS, till S -telefonen från den 23 november fram till mordnatten. Helge ringde under samma tid 41 gånger till Saras mobil och skickade 251 SMS. Det fanns också en mängd samtal och SMS mellan de två från andra telefoner. Utredningen om den första hustruns död Redan första dagen av förundersökningen började det talas om händelsen den 18 december 1999, då Helge hittat sin första hustru, Helene Fossmo, död i badkaret. Räddningstjänsten och flera församlingsmedlemmar hade gjort återupplivningsförsök och hon fördes i ambulans till Akademiska sjukhuset. Någon polis sändes aldrig till platsen då utan en polis besökte akutmottagningen och fick information om dödsfallet. Först på måndagen gjordes obduktion och rättsläkare Lars Eriksson upptäckte då en skada på Helenes vänstra tinning. Kriminaltekniker från Uppsala gör då ett första besök i Fossmos hus, tre dagar efter händelsen. Allt tyder då på att hon fått skadan av omställningsvredet vid badkarskranen. Någon fördjupad undersökning gjordes inte, men både polis och rättsläkaren var på plats och skapade sig en bild av händelseförloppet. De redovisade var och en för sig olika protokoll men tyvärr samrådde de inte med varandra ordentligt. Ärendet avskrevs som en tragisk olyckshändelse, slutsatsen drogs att Helene fallit i badkaret och skadat sig. Nu när Helges andra hustru också hittats död i samma hus väcktes misstanken att det kanske inte varit en olyckshändelse första gången. Åklagarna bad Bertil Olsson att gå igenom de gamla handlingarna. Han berättar att han tog kontakt med rättsläkare Lars Eriksson. Vi var överens om att vi skulle göra allt vi kunde för att skapa ytterligare klarlägganden om Helenes död. Om hon slagit i huvudet och svimmat, borde hon ha drunknat, men inga tecken på detta fanns. Den 9 februari genomfördes en rekonstruktion av händelsen 1999 för att försöka visa om Helens skada verkligen kunde ha orsakats av ett fall. Bertil Olsson var rekonstruktionsledare och Marith Lindahl från Tekniska roteln ställde upp som figurant. Till rekonstruktionen kallades också rättsläkarna Lars Eriksson och Robert Grundin och kriminaltekniker Lennart Kjellander från Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp som skulle yttra sig om resultatet. Den 17 februari gjorde teknikerna en fotodokumentation av hur det ser ut när en kvinna av Helenes storlek ligger i badkaret. Dessutom prövade de varmvattenberedaren och mätte vattenåtgång, allt för att kunna svara på frågor som kunde tänkas komma upp vid en kommande rättegång. Vid obduktionen framkom att Helene hade 2,0 mikrogram av det smärtstillande medlet Dextroprofopoxifen i blodet. I protokollet stod att det var en toxisk dos, det vill säga giftig, och att detta kan ha bidragit till fallolyckan. Bertil Olsson berättar hur han tillsammans med spaningsledare Kenneth Ågren och rättsläkare Lars Eriksson provade om en person kunde få i sig Dexofen genom att det till exempel blandas i en vätska. De blandade pulvret med Coca Cola, vilket de visste att Helene druckit strax innan hon dog. Drycken blev grumlig och skummande och var så osmaklig att ingen människa kunde dricka den frivilligt. Experterna uttalar sig Utredarna tog hjälp av många olika experter för att belysa ett tänkt händelseförlopp om en person faller i ett badkar. Socialstyrelsens rättsliga råd uttalade sig, likaså experter i ortopedi på Akademiska sjukhuset i Uppsala, experter från avdelningen för teknisk neuronik vid Kungliga Tekniska Högskolan och medlemmar i GMP, Rikskriminalpolisens gärningsmannaprofilgrupp. Experterna var inte överens. De olika uppfattningur Nordisk Kriminalkrönika 2005

9 Badkarskranen som orsakade Helenes död. arna blev särskilt tydliga under rättegångarna. Åklagaren som åtalade Helge för hustruns död och envist hävdade att det var fråga om mord fick inte gehör i vare sig tingsrätt eller hovrätt. Polisen begick flera misstag 1999, misstag som är svåra att rätta till i efterhand. Det främsta var att det saknades tekniska bevis som höll i rätten, brottsplatsundersökningen gjordes flera dagar efter det inträffade. Utredarna och teknikerna kommunicerade inte med varandra och det var flera andra olyckliga omständigheter som påverkade resultatet. Bertil Olsson undrar hur man ska göra i ett sådant här fall. Ska så många experter kopplas in? Vem ska man egentligen tro på? Han, liksom de flesta poliser, är i alla fall övertygade om att det var fråga om mord, att sanningen om Helene Fossmos död inte kom fram under rättegångarna. Jag funderade länge på detta, berättar Christer Nordström, presstalesman. Jag tänkte på mediernas reaktion, på alla frågor som helt naturligt skulle ställas huruvida polisen gjort fel sin bedömning. För mig personligen blev det en känslomässig utmaning, dels mediernas ifrågasättande, dels mina tankar som vid det tillfället främst var hos de nära anhöriga. Helges telefon avlyssnas Under tiden januari avlyssnades Helges telefon. I ett samtal berättar han för en av de andra kyrkliga ledarna att han ska se till att alla ber så att det inte ska finnas några spår mot någon annan: Sara ska stå ensam skyldig. I ett annat berättar Helge att han har det trångt ekonomiskt just nu. Alexandra var försäkrad, så han kan nog lösa en del lån på huset. Helge har stora utgifter den här månaden, ny säng /skratt/ ny kudde och täcke /skratt/ begravningskostnaderna /skratt/. Det visade sig att Helge hade ett förhållande med grannfrun, Daniels hustru, Anette. De bedyrar varandra sin kärlek via samtal och SMS. Det framgår att de varit tillsammans under mordnatten och att de haft nattliga träffar under flera månader. Även när Daniel kom hem från sjukhuset hade de fortsatt att träffas. Helge nämner att en foglig kvinna som gör som hon blir tillsagd och föreslår att Anette pratar med Daniel om att de kanske inte ska dela sovrum längre. Anette säger att hon vill ha ett slut på det här. Helge svarar ja och säger att han också vill ha en förändring.

10 28 januari. Pastorn och älskarinnan anhålls I förhör berättar Helge senare att han och hans älskarinna förberedde skilsmässor, men eftersom Anette hade hela sin släkt på kullen, där ledarskapet i församlingen bodde, kom de aldrig till skott. Men den stora frågan var ju om Helge verkligen var beredd att skilja sig eller om han ville avsluta detta äktenskap på samma sätt som hans tidigare äktenskap, genom att hans hustru dog? Den första presskonferensen ägde rum på måndagen den 28 januari i polishuset i Uppsala. Framme på podiet satt åklagarna Anne Sjöblom och Elin Blank och spaningsledaren Kenneth Ågren. Salen var fylld av journalister, fotografer och kameramän. Utanför stod bilar med satellitsändare och paraboler. Ingen visste vad som väntade och ett förvånat sus gick genom församlingen när det tillkännagavs att både pastorn och hans älskarinna, grannfrun Annette, anhållits på morgonen. Helge var misstänkt för mord, Anette för stämpling till mord och mordförsök, alternativt medhjälp. En febril aktivitet utbröt när journalisterna försökte förmedla nyheten hem till redaktionerna samtidigt som de överöste de ansvariga med frågor. Pastorn förhörs Kriminalinspektör Leif Spånbo utsågs till Helge Fossmos förhörsledare och han tillbringade lång tid tillsammans med den 32-årige pingstpastorn. Helge berättade om sin uppväxt i det lilla samhället, om sitt inträde i den religiösa sfären, om sitt sätt att tackla hotfulla situationer under barndomen, om sitt stora intresse för giftormar, det tidiga förhållandet till det motsatta könet, om sin mentalitet i grabbgänget, om skolgången och om sitt sätt att vara ledare i kyrkosammanhang. Allt intresserade Spånbo: Med händerna knäppta satte sig Helge framför mig. Han tittade djupt i mina ögon med en oidentifierbar blick. Jag lärde mig snart att hans ögon kunde pendla mellan allt från förståelse till iskallt stirrande. En igenkännande blick kunde plötsligt förvandlas till ogillande och ibland hatiskt stirrande. Under de första förhören försökte jag skapa en bra stämning i rummet, en lugn och trygg atmosfär där Helge kunde uttala sig om dolda sanningar. Han var pastor och församlingsledare för en liten pingstförsamling, en för mig mycket ovanlig personlighet att förhöra i ett mycket ovanligt fall. Jag ville lära mig så mycket som möjligt om honom, hans uppväxt, egenheter och hans nuvarande livssituation. Jag ville skapa mig en bild av vem det var jag hade framför mig: var det en Guds man eller en varg i fårakläder? Att Helge var just pastor handlade också om det sätt som han uppträdde. Han var van vid att folk lyssnade på honom, han var intelligent och påläst och hade en verbal förmåga. Han talade tydligt och hade stor fallenhet för att använda gammaldags ord. Obduktionen visade att hålet i skallbenet väl överensstämde med kranens form.

11 Han citerade bibeluttryck som blev, om inte nya, så i alla fall nya i en förhörssituation med en misstänkt. Häktning 30 januari. Helge Fossmo häktas på sannolika skäl misstänkt för medhjälp till mord respektive mordförsök. Spånbo berättar vidare om förhören med Helge: Den trygghet Helge kände i förhörssituationen var en brygga mellan honom och mig. Han kunde med lätthet berätta sin historia, om sina otrohetsaffärer och om Saras penninggåvor till honom. Ibland föll han in i pastorsrollen, men blev med tiden mer grabbarnas grabb. Småfnissande berättade han om burleska situationer, om saker som han sa att han skämdes för. Fast jag upplevde det mer som en officiell skam, den var inte äkta, mest skrytsam och grabbig: Kolla vad jag har varit med om. Helge beskrev nätter då hans älskarinna, hustrun till offret Daniel, fanns i sängkammaren, Sara fanns på soffan i vardagsrummet och hustrun Alexandra låg i gästrummet. När älskarinnan lämnat sovrummet så hämtade Helge Sara. Nu kan du komma upp sa han. När jag frågade honom om han behandlade sina kvinnor som hundar, så fann han frågan helt naturlig och menade att hustrun Alexandra var en kamrat, att Sara var till för sexuell vidlyftighet och att älskarinnan var den kvinna han älskade. Helge talade också mycket om den stora striden. Under sju eller åtta månader deltog Helge i den stora andliga striden med Sara vid sin sida. Hustrun Alexandra flyttade under tiden ut ur sovrummet. Helge brukade få frossa och den gick över bara om Sara höll hans hand. Men för att lugnet åter skulle råda i hans stridiga inre var han också tvungen att uppnå orgasm Då jag frågade om realiteten i detta så svarade han, också med ett fniss, att Nja, nog var det lite spelat. 17 februari. Församlingen söker upp polisen Under de första veckorna stod pingstförsamlingen i Knutby bakom Helge, backade upp hans historia och höjde honom till skyarna. Anette släpptes ur häktet den 12 februari och senare avskrevs alla misstankar mot henne. Hon berättade för församlingen om Helge och vad hon visste. Detta fick plötsligt församlingen att byta sida och de tog kontakt med spaningsledare Kenneth Ågren. Tio personer tågade in i polishuset för att träffa honom och de berättade att de nu insett att Helge var djävulen själv och de ville be om ursäkt för att de tidigare inte trott på polisen vad gällde Helges sexuella relationer. Församlingens totala omvändning gjorde att medlemmarna inte hade särskilt stor trovärdighet under kommande rättegångar. Hur fick en barnflicka tag i ett vapen? Sara berättar i förhören att när tankarna dök upp om att hon skulle använda ett skjutvapen så började hon att åka till mindre orter runt Vaggeryd och sökte upp personer som hon tyckte såg skumma ut. Hon drog en historia om en väninna som hamnat i knipa och behövde ett vapen. När inte detta lyckades så reste hon till Stockholm och Plattan, där hon frågade folk om samma sak. För att få ihop pengar hade Sara sålt fonder. Först blev hon lurad av en man som fick kronor i förskott för ett vapen som han påstod sig ha. En stund senare kom han tillbaka och sa att han behövde 5000 kronor till för ammunition. Sedan såg hon honom aldrig mer. En annan man fick kronor för en revolver som senare visade sig vara en pluggad kopia. Till slut fick Sara tag i en man som förmedlade köpet av revolvern, en Smith & Wesson 36-1 med ammunition. Han lärde henne även att använda den i ett skogsområde utanför Stockholm. Saras jakt på mordvapnet kunde tydligt följas i analysen av hennes telefontrafik. Direkt efter att hon fått de anonyma SMS:en tog hon kontakt med den man som skulle hjälpa henne att skaffa mordvapnet. Från den 19 december fram till mordnatten hade Sara i stort sett dagligen telefonkontakt med mannen och vid minst 34 tillfällen föregicks dessa av en kontakt med Helge. Kunde Sara skjuta? Under förundersökningen frågade man sig om Sara verkligen kunde hantera en revolver på det sätt som undersökningen visar att gärningarna genomfördes. Den 6 april gjorde tekniker Bertil Olsson en rekonstruktion med Sara där hon själv fick visa hur hon hanterar vapnet: Det visade sig att Sara hade goda kunskaper om hur hon skulle bete sig, att ladda, göra patron ur, att avfyra och allt som krävs för att det ska fungera. Sara Svensson hade i det första förhöret nämnt en mängd detaljer om var hon gjort sig av med saker längs flyktvägen. Vapnet och ammunitionen hade hon slängt i Kalmarsund från Ölandsbron. Spaningsledare Kenneth Ågren berättar:

12 Mordvapnet, en revolver av märket Smith & Wesson 36-1, köpte Sara Svensson vid ett besök i Stockholm. Tillsammans med Sara åkte jag och kriminalinspektör Elisabeth Andersson ner till Kalmar, där vi måndagen den 19 januari 2004 träffade Johan Bruun från tekniska roteln i Kalmar och Nationella insatsstyrkans dykarteam. Dykarna fick prata med Sara och hon pekade ut ett par alternativa platser där hon trodde att hon slängt vapnet. Sara fick även kasta i en plastpåse som överensstämde med den påse hon kastat från bron. Dykarna fick hjälp av kustbevakningen att markera platsen med en boj och de gjorde även markeringar på broräcket. På grund av dåligt väder fick dykningarna skjutas upp den 20 och 21 januari och insatsstyrkan tvingades återvända till Stockholm för andra planerade uppdrag. Bruun hade dock goda kontakter inom kustbevakningen och fick dem att ställa upp och dyka åt oss redan dagen därpå. Tullen i Kalmar bidrog med uppgifter om strömförhållanden på platsen den 10 januari; 0,5 knop i nordlig riktning. De fann den kasse som Sara provkastat nästan direkt, men inget vapen eller ammunition. Sökområdet utvidgades och det gjordes dykningar på platsen vid fyra fem tillfällen utan att något kunde hittas. I slutet av vecka fem ringde kriminalkommissarie Börje Ekélius i Växjö till spaningsledningen i Uppsala och berättade att ett par personer hade sett en kvinna kasta ett föremål från Ölandsbron den 10 januari. Makarna Runesson hade åkt från sin sommarstuga på norra Öland och körde på bron runt De beskrev kvinnan, bilen och hennes handlande på ett sätt som gjorde oss helt säkra på att de sett Sara. Runessons vallades vid bron av Bruun och den plats de pekade ut var i närheten av Saras andra alternativ, men något längre ut på bron. Kustbevakningen fortsatte dykningarna på den nya platsen, men utan resultat. Ska vi ge upp? Många långa kvällar satt Ågren och utredningsgruppen och väntade på resultat. Det var både spännande och nervöst berättar han, och de funderade mycket på hur länge de skulle fortsätta och vad det fick kosta. Utomstående ifrågasatte letandet och om den historia Sara berättat var sann. Torsdagen den 12 februari ringde kapten Thomas Johansson, C EOD 4 Minkrigsflottiljen, till mig och berättade att han läst i tidningarna om vårt sökande. Han var chef för en dykgrupp som var villig att åka till Ölandsbron och hjälpa till. Ågren glömmer aldrig hans erbjudande: För lite mat och potatis så fixar vi jobbet åt dig! Ågren tackade för det och de bestämde att gruppen skulle komma till Ölandsbron den 16 februari. Nu slog den svenska byråkratin till. Ågren: Rikskommunikationscentralens vakthavande befäl ringde och meddelade att han fått ett samtal från

13 militärhögkvarteret i Stockholm. De ifrågasatte hur Uppsalapolisen kunde ta en militär enhet i anspråk, ville att rikskriminalpolisen skulle skicka en skriftlig begäran till det militära högkvarteret. Därefter skulle den behandlas enligt gällande militära regler. Dykningar Det blev mycket skriftväxling innan allt var klart och kapten Johansson och hans grupp fick marschordern 4. minkriflj beteckning :1146. Måndagen den 16 februari träffades militären, kriminaltekniker Johan Bruun och Mats Johansson från kustbevakningen för att planera de fortsatta dykningarna. Marinen hade använt sig av rutsökning, en metod där det är nästan är hundraprocentigt säkert att ingenting missas. Eftersom sikten i vattnet var god beslöt sig dykarna för att använda sig av en skärplan. Dykarna bogseras på en undervattensläde och man sökte efter olika linjer. Tisdagen den 17 februari började man dyka klockan 08.30, men utan resultat. Klockan kom Sara tillsammans med kriminalinspektörerna Kenneth Ågren och Elisabeth Andersson för att vallas en gång till. Sara pekade ut en ny plats och dykningarna fortsatte. Vid utökade dykgruppen sökområdet. Bara en kvart senare, 350 meter längre bort, gjorde dykarna ett fynd. Fyndet var en vit plastpåse innehållande en revolver. Dykarna bärgade vapnet och lade det i en låda medan de fortfarande var kvar i vattnet. På så sätt kunde vapnet ligga kvar i vatten under transporten till SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium. De militära dykarna lämnade Kalmar efter presskonferensen då fyndet offentliggjordes. Ett par dagar senare dök kustbevakningen efter ammunitionen. Sara berättade att hon kastat fyra patroner och fem tomhylsor. Dykarna fann fyra patroner och två tomhylsor. Därmed satte vi punkt för dykningarna. Ågren berättar att utredningsgruppen hela tiden varit säker på att Sara verkligen kastat vapnet från bron och det kändes som en stor lättnad för alla när vapnet äntligen hittades! Dykarna fick sin mat och potatis och en låda öl som bonus. Polisen firade med en rejäl laddning vaniljbullar och skänkte säkert TV3:s expert en tanke, han som i programmet Efterlyst veckan innan raljerat över att revolvern inte skulle finnas där. Återskapade SMS Utredningsgruppen hade flera gånger sagt att det med dagens teknik borde gå att återskapa raderade SMS från de inblandades telefoner. Telia och andra operatörer hävdade att det var omöjligt. Efter en lång arbetsdag läser Jan Halling Aftonbladets nättidning och ser en artikel om ett företag som kunde göra just detta. Och ännu mer eld och lågor blir han när han läser att det är den före detta kollegan Göran Fornbrant från Ekoroteln i Uppsala som intervjuas i artikeln. Det första Halling gör på morgonen är att ringa Fornbrant på företaget Ibas. Också han tycker att det hela är värt ett försök! Nu gällde det att först få tag i telefonen som hade återlämnats till Sara och fanns hos hennes pappa i Vaggeryd. Med ilbud flögs den till Uppsala och redan samma kväll kunde Fornbrant läsa upp det som fanns lagrat i ett extraminne på SIM-kortet. Meddelandena stämde nästan ordagrant överens med det som Sara berättat i förhören och detta stärkte hennes trovärdighet och bevisade att hon haft kontakt med Helge ända fram till skjutningarna. Efter att Sara skjutit Alexandra i Helges hus hade hon gått till grannen Daniel. Dörren var låst så hon skickade ett SMS till Helge och frågade om hon fick ringa honom. Hon fick till svar Ja och ringde hon sitt sista samtal till S -telefonen , efter att Helge fått samtalet från grannens inneboende om mordförsöket, ringde han en sista gång till Saras mobil, men kom till mobilsvar. Sara sände ett textmeddelande till S -telefonen när hon kommit en bit på väg från Knutby. Hon skrev att hon var magsjuk och sängliggande, något som Helge och hon kommit överens om för att han skulle veta att hon kommit iväg. Meddelandet nådde aldrig Helge för då var S -telefonen avstängd. S -telefonen har ännu inte anträffats. Helges telefoner Helges förhörsledare var också intresserad av Helges telefonerande. Leif Spånbo berättar om Helges min när han frågade om han någon gång skickat anonyma SMS till Sara. Den var obetalbar. Han lutade sig framåt, fnissande på Helges vis och sa skojar du? Under de första förhören hade Helge förnekat att han haft kontakt med Sara efter att hon flyttat från Knutby. Sambandet mellan den så kallade S -telefonen, och Helges vanliga telefoner kunde vi med lätthet se på de listor vi hade. Vid något tillfälle hade Helge också, förmodligen av slarv, använt sin egen telefon. Telefonfrågan blev viktig. När Helge äntligen erkände att det var han som hade tillgång till S -teleur Nordisk Kriminalkrönika 2005

14 En hemmagjord ljuddämparkudde, tre lager isolering, en stickad halsduk och tejp. fonen och att han haft kontakt med Sara, blev allt plötsligt så mycket lättare för mig. Nu fanns det ett samband mellan Sara och Helge, något att jämföra uppgifter med, att analysera och att försöka förstå. Jan Halling berättar vidare om förhören med Sara: De följande förhören med Sara gick ut på att binda henne vid brotten med så många detaljer som möjligt. I det nionde förhöret nämner hon för första gången Helges namn. Min uppfattning är att Sara var fullständigt hjärntvättad av Helge och vi diskuterade detta mycket i utredningsgruppen och med de båda åklagarna Elin Blank och Anne Sjöblom. Jag kände mig frustrerad och undrade om vi kanske skulle anlita en beteendevetare eller liknande som kunde hjälpa till med att låsa upp eller avprogrammera Sara. De andra tyckte dock att förhören med Sara gick framåt och gav mig förtroendet att fortsätta på traditionellt sätt. Som förhörsledare kändes det bra att ha åklagarnas och utredningsgruppens stöd i den svåra förhörssituationen. Det gjorde att jag lyfte mig ett extra snäpp för att komma vidare. Vänligt men offensivt Nästan alla studier visar att det vänliga förhörssättet är det som fungerar bäst. Förhörspersonen ska känna sig trygg med de uppgifter som lämnas för att också kunna stå för dem vid en eventuell kommande domstolsförhandling. Detta var något som Halling praktiserade och lyckades med vid förhören med Sara. Redan från början märkte jag att personkemin i förhörssituationen mellan oss stämde. Något som är viktigt, då förhören både blev många och ofta långa. Även om förhören var enormt pressande för Sara uppträdde hon alltid mycket vänligt och ibland med glimten i ögat. Jag minns ett tillfälle då hon var under stark press då hon plötsligt sade: Du Janne, har du ingen enklare fråga? Vid ett par tillfällen drev jag henne mer offensivt och då och då bröt hon ihop och ramlade ner i diket så att jag fick ta upp henne på vägen igen. I dessa förhör blev jag nog Helge i Saras ögon och honom skulle hon ju lyda. Jag frågade henne under ett av dessa förhör, då hon grät, om hon tyckte att jag gick på för hårt. Hon svarade att det kanske är enda sättet att få mig att berätta, fortsätt! Sara har enligt min uppfattning varit utsatt för en normaliseringsprocess, en successiv inskränkning i en persons handlingsfrihet, psykiskt och fysiskt. Det liknar situationen där någon som bli misshandlad under en längre tid brutits ner, så att det som borde vara onormalt upplevs som normalt. I det här fallet kom första slaget när Helge frågade Sara om hon skulle kunna döda en annan människa. Sara hävdade länge att hon utfört handlingarna av

15 en inre övertygelse och att de anonyma SMS:en var ett stort stöd för henne. Hon hävdade länge att Helge inte var inblandad i brotten på något sätt. När hon sedan fick se att våra telefonlistor visade att Helge skickat de anonyma SMS:en till henne blev detta början till ett genombrott. Sara försvarade fortfarande Helge i förhören, men började samtidigt tvivla på det han sagt till henne. Sakta men säkert började hon berätta mer öppet om Helge. Vi kom längre och längre för varje gång. I slutet av utredningen uppfattade jag att Sara berättade i stort sett helt öppet och fritt om både sig själv och Helge. Det märktes också på henne som person att hennes osäkerhet avtog. Saras minne Halling var mycket imponerad av Saras minne: Jag har aldrig tidigare i min roll som förhörsledare träffat någon som kunnat återge ett händelseförlopp med detaljer på det sätt som Sara gjorde. Hennes minne var helt otroligt i många avseenden. Hon mindes till exempel de flesta återskapade textmeddelandena ordagrant! Sara uppgav att det var tänkt att hon skulle utföra dåden redan kvällen före, på fredagen. Hon satt i bilen på väg till Knutby när Helge avbröt det hela. Något hade rört ihop sig i Knutby, hans träff med Anette drog ut på tiden. Sara återvände till Stockholm, lättad över att slippa utföra morden den kvällen. Den 3 mars. Pastorn delges misstanke om mord på sin första hustru, anstiftan till mord på sin andra hustru och anstiftan till mordförsök på grannen. Under förundersökningen förstod åklagarna Elin Blank och Anne Sjöblom snart att ärendet skulle väcka stort intresse i massmedierna och hos allmänheten: Gärningsmannen var en ung, tidigare ostraffad kvinna, vilket inte var den vi i vanliga fall möter vid brott av den här arten. Brotten hade begåtts i en sluten religiös miljö med en starkt styrande ledning. Pastor Helge Fossmos många kvinnoaffärer var oväntade. Detta intresse för ärendet gjorde att vi insåg att vi hela tiden måste vara fokuserade på att i utredningen få fram det som skulle komma att krävas för en fällande dom. Alltså var det viktigt att vi inte drogs med i den hysteri som rådde kring för åtalet ovidkommande detaljer. Det var också något som vi mycket noggrant och planerat såg till att hålla oss till under huvudförhandlingen vid tingsrätten och också i hovrätten. Frågeställningarna till de olika personer som hördes under rättegångarna var också upplagda utifrån detta. Vi skulle inte ställa frågor om olika kärleksrelationer och Kristi brud utan bara se till att få fram det som var viktigt för att få åtalet styrkt. Det här var något som vi tycker att vi lyckades ganska bra med! mars nattliga rekonstruktioner Natten mellan den mars genomfördes en rekonstruktion på brottsplatsen med barnflickan Sara Svensson. Det krävdes lång planering och utredarna bedömde det som mycket viktigt att det inte fick finnas journalister och fotografer i närområdet då detta skulle försvåra arbetet. Inte ens alla medverkande fick detaljerna för att inget skulle kunna läcka ut. Omkring två kilometer plastband användes och ett område med en radie på cirka 300 meter från brottsplatsen spärrades av. Utomhusbelysning släcktes och alla fönster täcktes för att omöjliggöra fotografering på långt avstånd. Området bevakades i totalt mörker av civilklädd polis. I skydd av mörkret kunde polisens utredare, tekniker, fotografer, åklagare och advokater köra fram till brottsplatsen med släckta lyktor. Och det fungerade! Först genomfördes provskjutningar i sovrummet där Alexandra dödats. Teknikerna använde en hink med sand som kulfång och avlossade en revolver helt lik den som Sara använt. Polisen biträddes av personal från SKL, som utvärderade resultatet. Det framstod tydligt för de flesta att det inte funnits någon möjlighet för Helge att sova i huset utan att vakna när vapnet avlossades. På ett givet klockslag, klockan 23.00, kom Kenneth Ågren och Elisabeth Andersson tillsammans med Sara som hämtats från Huddinge sjukhus. Magnus Andersson från Tekniska roteln ledde rekonstruktionen med hjälp av Bertil Olsson. Dessutom var kriminaltekniker, fotografer, åklagare, advokat, förhörsledare och bevakningspersonal närvarande. Rekonstruktionen med Sara pågick under hela natten med många känsloyttringar och mycket gråt. Det var en svår upplevelse för Sara att återvända till platsen och att dessutom behöva agera som hon gjort vid brotten den 10 januari. På den film som visades i rätten kan Sara uppfattas som känslokall. Hon kan i princip utan bekymmer eller störningar berätta hur hon skjutit Daniel och Alexandra. Den sex timmar långa rekonstruktionen klipptes ihop till en 23 minuters film för att visa hur Sara agerade i samband med brotten. Bertil Olsson funderar på om filmen verkligen visar den bild som de själva upplevde på platsen den 25 mars.

16 De skor som Sara bar under mordnatten. Hon hade köpt dem ett nummer för stora. Sara Svensson var ofta mycket illa berörd. Hon bröt ihop och grät. Sedan samlade hon sig och fortsatte en stund. Relationen mellan Helge och Sara Leif Spånbo tyckte att han i förhören med Helge tydligt och på olika sätt fick fram att Helge påverkade Sara att skjuta Daniel och Alexandra och att han genom detta manipulerande var medskyldig. När församlingen bestämt att Helge och Sara inte skulle gifta sig, förändrades den kärlek han kände för henne. Helge utnyttjade Sara på flera sätt. Han utnyttjade hennes själ genom att han visste att hon älskade honom, rent och högt. Han utnyttjade hennes godhet genom att först bryta ner henne och kalla henne vidrig, olydig, skamlig för att i nästa ögonblick säga att han älskade henne. Han utnyttjade även hennes ekonomi genom att ta emot hennes pengar, mycket pengar. När Helge inte hade tillräckligt med pengar på sitt bankkonto för att betala räkningar, så fanns alltid Sara till hands. Han utnyttjade hennes kropp genom att påverka hennes sexualitet. Hon var en kvinna för sexuell njutning. Hon kunde inte ha egna åsikter utan fick finna sig i att göra det hon blev tillsagd. Helge hade fortsatt sitt förhållande till Sara på grund av hennes sexuella utsvävningar. När han var i Hong Kong bad han Sara skriva erotiska noveller och skicka honom via SMS. Helge berättade att han under hösten 2003 hade fruktansvärt svårt att få ihop det med tre kvinnor intill sig. Varje natt fick han besök av älskarinnan, hemma på soffan fanns Sara och i gästrummet hans lagvigda hustru. Hela hans inre var ett inferno. Ett erkännande? Spånbo ville få fram ett erkännande. Helge hävdade bestämt att han aldrig sagt åt Sara att mörda Alexandra och Daniel. Men han medgav de omständigheter som föregick händelsen. Han medgav sin påverkan på Sara, han medgav att han haft en tät konversation med Sara under november, december och januari. Han medgav till och med de textmeddelanden som togs fram ur telefonen strax före tingsrättsförhandlingen. Detta trots att han i tidigare förhör förnekat kännedom om dem. Han hade dock en annan, anser jag, mycket krystad förklaring. Han medgav nu att han också på mordnatten haft telefon- och SMS-kontakt med Sara. Han hade inte vaknat av tre skott från en revolver som avfyrades bara cirka sex meter ifrån honom, men han vaknade av en SMS-signal kort därefter. Det finns naturligtvis en spärr hos Helge, en spärr som säger att han inte vill ta emot det otäcka. Därför hade jag aldrig förväntat mig ett erkännande. Det är inte heller vanligt i den här typen av ärenden. Dock fanns det en tidpunkt under förhören som jag tyckte att det möjligen kunde komma ett erkännande. Jag förstod på Helge att händelseförloppet tyngde honom. Det märktes på ett påtagligt sätt, han blev mer intim med mig. Han letade, tillsammans med mig, efter det jag kallar svarta hålet. Berättelsen var besvärlig för honom och han kunde inte förklara vissa händelser med mer än ett fniss. Han var störd. Jag kände och läste i hans ögon att snart kommer Helge att berätta sin verkliga roll i den här historien. Det var här jag gjorde ett misstag.

17 Jag tyckte då och tycker fortfarande att det är viktigt att barn ska få träffa sin pappa, även om pappan sitter häktad, och detta främst för barnens skull. Besöket av Helges barn gav honom så pass mycket styrka tillbaka att jag aldrig mer under de fortsatta förhören återfick känslan att han skulle erkänna. Nu är ju erkännandet inte det viktigaste för utredningen, kanske mest viktigt för gärningsmannen. Det viktigaste för utredningen är att händelseförloppen styrks genom teknisk bevisning och de övrigas berättelser. Själasörjare Helge arbetade i pingstförsamlingen som själasörjare för att lappa ihop trassliga förhållanden. Han arbetade med både Sara och hennes förre man och med Daniel och Annette. Båda gångerna begick han vad han själv kallar en själasörjares dödssynd, nämligen att inleda ett förhållande med kvinnan i paret. Helge förnekade att han hade ett förhållande med Alexandra innan Helene dog, men faktum är att han arbetade som själasörjare också åt Alexandra och hennes dåvarande blivande man. Planerna för det giftermålet satte Helge stopp för. Elva månader efter sin hustruns död gifte han sig själv med Alexandra. Åklagarna funderar på åtalet Anne Sjöblom berättar om åklagarnas funderingar: Mot slutet av förundersökningen funderade vi en hel del över hur vi skulle utforma åtalet mot Helge Fossmo när det gällde mordförsöket och mordet på Alexandra Fossmo samt mordförsöket på Daniel Linde. Valet stod mellan gärningsmannaskap och anstiftan. Vi ansåg att Helge, även om han inte varit fysiskt närvarande vid brottstillfällena, haft en helt nödvändig roll för gärningarnas genomförande och att Sara Svensson närmast varit ett redskap i hans händer. Men vi valde trots detta att åtala för anstiftan, eftersom Helge genom sin intensiva påverkan på Sara framför allt hade en anstiftarroll, och eftersom straffskalan är densamma för anstiftare som för gärningsman. 12 maj. Åtal väcks Pastorn åtalas för anstiftan till mord på sin andra hustru, anstiftan till mordförsök på grannen och för mord på sin första hustru. Han förnekar brott. Barnflickan åtalas för mord på pastorns andra hustru och mordförsök på grannen och för hammaröverfallet. Hon erkänner. När åtal väcktes och förundersökningen blev offentlig hölls en presskonferens i polishuset i Uppsala. 117 journalister, reportrar, fotografer och kameramän trängdes i hörsalen. Utanför polishuset stod sändningsbussar med stora paraboler. Tidningarnas telegrambyrå disponerade ett eget rum i receptionen och radio och TV hade direktsändning. Omkring 90 förundersökningsprotokoll hade förbeställts och delades ut före presskonferensen. Enskilda intervjuhörnor arrangerades för åklagare, spaningsledare, huvudförhörsledare, kriminaltekniker och advokater. Detta var en ny och helt oprövad metod. Medierna fick fritt följa skyltar och blå/vita plastband runt i polishuset och ställa frågor till de inblandade. Presskonferensen genomfördes utan tidsbegränsning och flera journalister var mycket nöjda med arrangemanget! 18 maj. Knutbyrättegången inleds Rättegången började tisdagen den 18 maj i Uppsala tingsrätt. Tre salar användes varav två för ljud- och bildöverföring. Tillsammans med tingsrätten deltog presstalesman Christer Nordström i olika möten för att lösa olika ordningsfrågor för medierna och allmänheten. Han föreslog dem att skaffa köbiljetter för att undvika kaos. Christer berättar: När tingsrätten öppnade dörrarna, så ringlade köerna utanför precis som vid en filmpremiär. 1 juni. Flygförbud när skotten ljöd i Knutby Den 1 juni höll tingrätten syn i Fossmos hus och det genomfördes en provskjutning. Ett stort mediauppbåd samlades utanför avspärrningarna och på grusvägen vid husen stod sändningsbussar från olika radio- och TV-bolag. På Nordströms begäran beslutade Luftfartsverket om tillfälligt flygförbud mellan klockan och Det tillfälliga flygförbudet omfattade en radie av 5,5 km från Knutby upp till en 900 meters höjd. Syftet var att förhindra medierna att bevaka det hela från luften, eftersom buller från lågt flygande helikoptrar skulle störa provskjutningen. En grupp på 16 utvalda journalister fick komma med in i Fossmos hus och följa rekonstruktionen från första parkett. En riksdagsman anmälde saken till JO som dock lämnade ärendet utan erinran. Tidningen Dagens Nyheter kallade det hela för ett bisarrt skådespel i Knutby. 30 juli. Domarna faller Sara Svensson fälldes helt i enlighet med åtalet för

18 Saras Svenssons flyktväg från Knutby hem till Vaggeryd. Färden gick via Ölandsbron där hon gjorde sig av med vapnet. försök till mord på Daniel Linde och Alexandra Fossmo samt för mord på Alexandra Fossmo. Hon överlämnades till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Tingsrätten dömde Helge Fossmo i enlighet med åtalet för anstiftan av försök till mord på Daniel Linde och hans andra hustru Alexandra Fossmo samt för anstiftan av det mord som senare ägde rum på Alexandra Fossmo. Påföljden bestämdes till livstids fängelse. Tingsrätten ogillade åtalet avseende mord på Helge Fossmos första hustru, Helene Fossmo. Åklagarna var nöjda med domen men besvikna över att de inte lyckats övertyga rätten om att Helge Fossmo också berövat sin första hustru livet. Inte heller var de nöjda med att Sara befunnits allvarligt psykiskt störd. Den 18 augusti överklagas domen av både pastorn och åklagarna. 24 september. Knutbymålet inleds i hovrätten. 12 november. Hovrättsdomen Inför hovrättsförhandlingarna diskuterade åklagarna mycket kring just den första åtalspunkten, mordet på Helene Fossmo: Hur skulle vi kunna övertyga hovrätten om något som vi ansåg självklart att Helge berövat Helene livet. När vi bestämt oss för att överklaga domen var det också den punkten vi lade ned mest arbete på inför hovrättsförhandlingen och även under förhandlingen. När hovrättens dom kom, kändes det som ett nederlag att rätten inte ens ansåg att vi visat att Helene avlidit i badrummet, vilket för oss var den självklara utgångspunkten. I övrigt var vi nöjda med domen. Vi accepterade att även hovrätten fann Sara allvarligt psykiskt störd och överlämnades till rättspsykiatrisk vård istället för att dömas till fängelse på livstid, som varit vårt yrkande. Hon kommer nu att vårdas under flera års tid. Helge Fossmo begärde prövning hos Högsta domstolen. Han ifrågasatte trovärdigheten hos de uppgifter som lämnats av Sara, som ju förklarats psykiskt störd. HD avslog dock hans begäran. Reflektioner En händelse som den i Knutby och en utredning som den med Helge och Sara lämnar ingen oberörd. Under lång tid framöver kommer de inblandade att se tillbaka på dessa intensiva månader, fundera, vända och vrida på frågeställningarna. Leif Spånbo, Helges huvudförhörsledare, tycker att detta var ett spännande ärende och att Helge var en spännande person att förhöra: Utmaningen var försöka få fram en historia som passade ihop med den historia som den andra misstänkta berättade, där Helge med tanke- och övertalningsförmåga med religiösa förtecken förmådde Sara att mörda för egen vinning. Helge förklarade i vissa avsnitt sitt beteende med

19 bibliska citat. Han medgav också i ett av de sista förhören att förhörsledaren nog är mer religiös än vad han själv är. Jan Halling, Saras huvudförhörsledare och även handläggare i Knutbyärendet, beskriver hur poliser och åklagare fick tänka långt utanför alla tidigare uppsatta ramar. Allt har varit möjligt. I utredningsgruppen hade vi dagliga träffar där läget stämdes av och vi planerade hur vi skulle gå vidare. Det förekom mycket brainstorming i inledningen, vilket var absolut nödvändigt i ett ärende som detta. Arbetet bedrevs under lång tid på bred front, så att vi inte skulle tappa tempo om eventuellt nya gärningsmän skulle dyka upp. Jag vill särskilt framhålla det goda samarbetet mellan polis och åklagare som gjorde det möjligt att gå i mål med detta omfattande ärende. Bertil Olsson tycker att resultatet, ur kriminalteknisk synvinkel, är ganska gott. Bevisningen och de tekniska undersökningarna för händelserna 2004 gav stöd för åklagarna under hela processen. Det som han tycker känns besvärande är att åklagarna inte kunde få fram ett slutligt resultat gällande Helene Fossmos död. I skenet av vad som hände i januari 2004 kan man tycka att om resultatet av Helenes dödsfall blivit ett annat från början, så kanske mordet på Alexandra hade kunnat undvikas. Inga läckor Christer Nordström upplever att det under utredningens gång inte funnits några läckor inom Polisen, vilket enskilda kritiker ibland påstår. Innehållet i förundersökningsprotokollet var okänt för media tills det delgivits de misstänkta och deras ombud. Nordström tycker också att massmediernas bevakning och rapportering i stort har varit mycket professionell. Han minns dock ett undantag när tidningen Expressen den 31 januari 2004 hade löpsedeln Hon knivskars i halsen. Artikelförfattaren hade kontaktat både spaningsledaren och mig dagen innan och sa att de hade fått den här uppgiften från sina källor. Vi dementerade detta båda två och förklarade att det inte var sant, Alexandra var inte knivskuren och det satt inte någon kniv i halsen när hon hittades. Expressen publicerade artikeln ändå och den kanske kunde mordet på Alexandra ha undvikits väckte mycket starka känslor hos anhöriga. Ett par dagar senare skrev Expressen: Polisen avfärdar vittnen: Pastorns fru knivskars inte i halsen. Kenneth Ågren som var spaningsledare i Knutbyutredningen minns när han väcktes av telefonens ettriga signaler klockan den 10 januari: Jag förstod omedelbart att det var från polisstationen. När sedan vakthavande befäl beskrev ärendet med en skottskadad man, kunde jag inte i min vildaste fantasi ana hur detta skulle utvecklas och vilket enormt medieintresse ärendet skulle få. Det tog flera veckor innan jag fattade det. Redan första dagen började en bild av en väldigt sluten och egenartad församling att växa fram. Polisen fick åtskilliga samtal från religiösa människor, medlemmar inom pingströrelsen, psykologer och beteendevetare, som ville hjälpa oss att förstå vad som hänt i Knutby. Så här berättar Ågren: De var en stor hjälp för oss. I medierna skrevs det att församlingen inte var samarbetsvillig. Personligen tycker jag att vi fick en bra kontakt med dem. Ågren anser att det har varit en mycket spännande och lärorik utredning: Vi fick chansen och möjligheten att arbeta i en stor utredningsgrupp under en lång period utan att störas av andra ärenden. Att vi fick två åklagare som var med från början i ärendet har betytt väldigt mycket för det lyckade resultatet. Vi har också framgångsrikt samarbetat med militären, kustbevakningen, Kungliga Tekniska Högskolan, Akademiska sjukhuset, Norrlands universitetssjukhus och ett flertal polismyndigheter. Utan dem vet vi inte hur långt vi hade nått. Från början var Knutbyfallet ett ganska enkelt mordärende, där en person på ett tidigt stadium erkände brotten. Efter ett par dagar växte ärendet till ett mer komplicerat fall. Ågren berättar att utredningsgruppen fick förändras och utvidgas: Jag är imponerad av den energi och samarbetsförmåga som de inblandade poliserna, civilanställda och åklagare, visade. Ingen tid på dygnet var helig för oss. Det var ständiga telefonöverläggningar angående idéer och frågetecken som dykt upp i utredningen. Även journalisterna ringde hem till oss dygnet runt Polismyndigheten i Uppsala län har fått mycket uppmärksamhet i samband med detta. Det lilla samhället Knutby finns nu på kartan.