Att. Adoptionsberättelser. Utgiven av Adoptionscentrum. Bilaga till nummer Att adoptera nr 2 Adoptionsberättelser 2014

Transkript

1 adoptera Att Utgiven av Adoptionscentrum. Bilaga till nummer Adoptionsberättelser 1

2 Adoptionsberättelser Julius har alltid koll på var Julia är Julius och Julia bor med sina föräldrar Anna och Fredrik i ett relativt nybyggt hus i Kungsängen nordväst om Stockholm. De kom hem med dem från Indien i maj 2012, då var barnen drygt 1,5 år. Fredrik var den som först fick samtalet att vi fått besked om barn. Han ringde mig, jag var på väg till hårfrissan men han sa åt mig att åka hem istället. Jag fattade ingenting. Sedan började jag storgråta när jag fattade. Det var Kajsa Bergman som hade ringt, berättar Fredrik, och ler åt minnet. Sätt dig ner sa hon. Sedan fick vi bilder och barnrapport. De hade ställt in sig på ett syskonpar, men trodde att det skulle bli två barn i olika åldrar, kanske en treåring och en sexåring så ser syskonparen väldigt ofta ut. Nu blev det tvillingar och de var bara sex månader när de först fick veta om dem. Sedan tog det ett helt år innan de kunde hämta hem barnen från barnhemmet MMSB i Orissa i Indien. 2 Det var jobbigt förstås, det gick inte en dag utan att man tänkte på hur de hade det. Anna är själv adopterad. Hon var två år när hennes föräldrar hämtade henne på Sri Lanka, från Dematagoda-barnhemmet. Detta var på 70-talet och barnhemmet var stort med många barn. Hennes föräldrar, Kalle och Kerstin Larsson, har berättat att hon i början åt banan med skal och allt. Mat var en bristvara på barnhemmet. Anna fick en lillebror ett par år senare, en lillebror som hon längtat mycket efter och som adopterades från samma barnhem. Han har betytt jättemycket, vi står varandra nära. När Anna och Fredrik gifte sig blev de gra vida direkt. Tyvärr blev det missfall, det första av flera. Till slut valde de att adoptera istället för att försöka med fler medicinska behandlingar. Idag känns det som att det var det rätta beslutet det var helt enkelt meningen att de skulle få Julius och Julia. De vet att de hade tur som fick tvillingar det är lika stor chans att får tvillingar vid adoption, som vid en vanlig biologisk födsel, kan man säga. Det händer, men det är absolut inget man kan räkna med. Även om barnen var så små så hade de ett starkt band redan på barnhemmet. De sov i samma säng och även om det fanns många andra barn runtomkring så var de varandra närmast. Julius är den mer försiktige, och

3 han har alltid koll på var Julia är, som om han beskyddar henne. Julia är mer djärv och prövar saker, som att hoppa i vattnet från bassängkanten. Julius verkar vara mer medveten om att världen är farlig och att man måste akta sig och sin syster. Hon är också litet mindre till växten. De lärde sig snabbt svenska, men ibland talar de på ett eget språk som den andra verkar förstå. Tvillingar gör så ibland, skapar egna språk som bara de förstår. De är lika varandra, men har tydliga egna identiteter, Julia är väldigt tjejig och Julius gillar kill-lekar och kill-leksaker. När fotografen Lena tar bilder av honom tillsammans med pappa Fredrik, och säger att han är lik sin pappa de har samma frisyr så märker man hur nöjd han blir. Även fast barnen inte ens är tre år, när Att adoptera träffade familjen, så verkar de förstå väldigt mycket av vad vi vuxna pratar om, det märker man på deras reaktioner. Första tiden var de noga med att stänga in sig med barnen för att jobba med anknytningen. Det var viktigt att markera i början att det är vi som är deras mamma och pappa. De hade haft åtta olika vårdare på barnhemmet, och var väldigt kontaktsökande till olika vuxna som de träffade. Så vi stannade hemma i flera månader bara vi fyra, våra föräldrar hjälpte till och kom hit med mat och hjälpte till med städningen. Det var en fantastisk tid, vi är så glada att vi kunde göra så. Både Anna och Fredrik har familjer som umgås mycket. De visar många bilder från sommaren med kusiner och mor- och farföräldrar. De leker gärna med andra barn, särskilt Julia, berättar Anna. Vi har varit på Öppna förskolan för adoptivfamiljer, Spira på Södermalm, och det gillar de. Kul att träffa litet äldre barn som man kan leka med, Öppna Förskolan här ute i Kungsängen är ju mest små bebisar under året. Då är det bra att Spira finns! Fast de leker så bra tillsammans också. Tänk vilken förmån att ha ett syskon som man står så nära, det märks hur viktiga de är för varandra. a 3

4 TvåTvå Adoptionsberättelser systrar adoptioner var 4 Att adoptera nr 2 - Adoptionsberättelser 2014

5 När storasyster Katarina adopterade Elin från Kina följde självklart lillasyster och blivande mostern Eva med. Och snart bestämde sig även Eva och hennes man: De ville också adoptera. Idag finns det fyra kusiner, alla från Kina. Av Anna-Maria Stawreberg Foto Anna von Brömssen Systrarna Katarina Krohné och Eva Silfverhammar har alltid varit tajta. De är lika varandra både utseendemässigt och till sättet att tala. Men att de båda skulle bli föräldrar till en varsin syskonskara från Kina hade de inte planerat. När det blev klart att Patrik och jag hade blivit godkända som adoptivföräldrar kändes det helt självklart att Eva skulle följa med, säger Katarina, lugn som en filbunke, mitt i infernot av lekande kusiner. Det märks att kusinerna, Katarinas och Patriks döttrar Elin, 10, Anna, 5, och Evas och Claes söner Samuel, 5, och Elias, 2,5, älskar varandras sällskap. Vi har knappt kommit in genom dörren hemma hos Katarina och Patrik förrän de är mitt inne i leken, som i dessa dagar mest består av komplicerade legobyggen. Akta Elias, han kan sätta småbitarna i halsen, kommenterar Anna plötsligt. Även om hon själv är lillasyster vet hon hur mindre barn fungerar, och observerar därför noga sin yngsta kusin som också vill vara med och leka med legot. Eva har stenkoll på hur papper och sånt ska fyllas i, hur man ska formulera sig på bästa tänkbara sätt och så där. Dessutom håller hon sig alltid lugn och vet hur man ska göra i olika situationer, säger Katarina. Sagt och gjort. När barnbeskedet kom och avresedatum till Kina började närma sig var det ingen tvekan. Klart att moster Eva skulle hänga med och hämta den 11 månader gamla Elin. Det var starkt. En obeskrivlig känsla att få träffa Elin redan från början, förklarar Eva. Under vistelsen i Kina i Guangdong fick Eva göra flera viktiga insatser. Redan dagen efter det att Elin kommit till sina föräldrar blev hon sjuk i lunginflammation och fick åka till sjukhus för att behandlas varje dag. Ja, det var väl inte som vi planerat precis, konstaterar Katarina. Men vi fick fantastisk hjälp av vår guide, och det faktum att Eva var med gjorde att allt kändes lite lättare. Hon skötte det praktiska och Patrik och jag kunde fokusera på Elin. Väl hemma i Sverige igen började Eva och hennes man Claes längta efter barn, men graviditeten tog sig inte. Under tiden började Katarina och Patrik längta efter ytterligare ett barn och 2008 anlände Anna, då 13 månader, till familjen. Hon knöt stenhårt an till Patrik och ville ständigt vara nära honom, berättar Katarina, med en blick på sin yngsta dotter, som fortfarande är i full gång att vänligt, men bestämt, uppfostra sin yngsta kusin och visa honom hur det går till i lekarnas värld. Nu var de plötsligt fyra i Katarinas familj, och Evas längtan efter ett eget barn hade vuxit sig riktigt stark. En rad jobbiga IVF:er följde, och snart bestämde sig Eva och Claes för att adoptera även de. Jag hade sedan gammalt en whiplash-skada, och fick nästan omgående veta att den skadan innebar att vi inte skulle få adoptera från den vanliga listan. Claes sa direkt att vi självklart skulle ställa upp oss på SN-listan och vi gick igenom de olika prognoserna, säger Eva. Då, vid den tidpunkten, var de enda aktuella länderna Ecuador och Kina, vilket naturligtvis 5

6 Adoptionsberättelser begränsade Evas och Claes möjligheter. Samtidigt hade de ju erfarenheter från Kina, vilket gjorde beslutet enkelt. Vi resonerade runt listan och där hade vi enorm hjälp av Katta, som är undersköterska i botten. Det var inte helt enkelt att avgöra vilka prognoser vi skulle klara av, Clas och jag, säger Eva. Det blev LKG, läpp-, käk- och gomspalt. Snart fick Eva och Clas barnbesked. De skulle bli föräldrar till en liten 2-årig pojke och även om Eva och Clas var förberedda, insåg de nog inte riktigt hur många, och jobbiga, Samuels operationer skulle bli. LKG kräver många och ganska smärtsamma operationer. När allt är klart kommer Samuel att ha gått igenom sex operationer allt som allt, förklarar Eva. Det har inte varit helt komplikationsfritt. En av operationerna har misslyckats och måste göras om, något som upptäcktes närmare ett halvår senare. Samuel går hos en talpedagog, och det var när han inte riktigt gjorde de framsteg som förväntades, som det konstaterades att operationen helt enkelt misslyckats, säger Eva. Samuel själv verkar inte bekommas särskilt av de jobbiga operationerna. Han vill tusen gånger hellre berätta om sin pratskola på Astrid Lindgrens barnsjukhus, där han trivs som fisken i vattnet. Vi tränar oss på att säga Sch, förklarar han, och visar hur det kan låta när alla barnen i pratskolan tränar. Och jag har fyllt hela handen nu, tillägger han stolt, och visar att han numera minsann är 5 år. 6 Men om Katarina var till stor hjälp när Samuel kom till Sverige, var hon till än större hjälp när lillebror Elias anlände, ett år senare. Vi visste ju naturligtvis redan från början att även Elias hade LKG, och dessutom pungbråck. Men vi hade ingen aning om HUR medtagen han skulle vara, säger Eva allvarligt. Hennes yngsta son sitter för tillfället vid matbordet, fullt upptagen med att norpa åt sig gurk- och paprikaskivor från fatet med smörgåspålägg, och det är svårt att föreställa sig hur han såg ut för ett år sedan. Han var fruktansvärt dålig. Undernärd och sårig. Det var kaotiskt när vi skulle hämta honom. Sak efter sak uppenbarade sig och på en vecka ringde jag upp kronor på samtalen hem till Astrid Lindgrens barnsjukhus och till Katta, säger Eva. De dagliga telefonsamtalen med Katarina kändes lugnande i det läget, och hon gjorde research på hemmaplan under tiden som Eva och Claes befann sig i Kina. Elias matades liggande med utspädd mjölkersättning, och Claes sa direkt att vi skulle tredubbla dosen pulver. När vi gjorde det lugnade sig Elias som genom ett trollslag och han började sova, minns Eva. När Eva och Claes landade på Arlanda blev de mötta av Katarina och Patrik. Då brast allt för Eva. Ta honom och hjälp oss att bada honom, var det första som Eva sa, minns Katarina, som blev chockad när hon tog av blöjorna på det lilla knytet. Pungen var enorm på grund av bråcket. Den var sårig och Elias hade rejält ont. En rad läkarbesök tog sin början, och när man under den första läkarkontrollen upptäckte att Elias även hade hjärtfel var det som om orken tog slut hos den nyblivna tvåbarnsföräldrarna. Tack och lov för Katta och hennes sjukvårdserfarenhet säger jag bara, utbrister Eva, och berättar om hur det var Katarina som under en period drev på och såg till att Eva och Cleas orkade. Elias hade mycket ont av bråcket och en operation krävdes, men i och med att han var undernärd, precis hade haft lunginflammation och dessutom hade hjärtfel, var det tveksamt om läkarna skulle våga operera honom. Men efter alla undersökningar fick vi besked om att bråcket måste opereras först. En vecka senare var det hjärtats tur. Elias har nu varit en del av familjen i ett år, och har redan opererats fyra gånger. Parallellt genomgår Samuel sina operationer. Året har varit tungt, kaotiskt och oroligt, men samtidigt, som Eva konstaterar, fyllt av kärlek. Elias är familjens clown och vet hur han ska busa till tillvaron, säger Eva, och tittar på sonen, som, trots att resten av kusingänget leker för fullt i vardagsrummet, föredrar att sitta kvar vid matbordet och plocka i sig det som finns kvar på tallrikarna. Numera får han äta mat, och det är något han uppskattar i allra högsta grad. Man kan säga att Katta fått gå in som både storasyster och sjuksyster till mer än 100 procent sedan vi fick pojkarna, säger Eva. Men kanske är det så att vi tar olika roller. Du har ju stenkoll på andra saker, som hur man ska formulera sig och hur papper ska fyllas i, fyller Katarina i. a

7 FAMILJEN KROHNÉ Namn: Katarina, 48, undersköterska, och Patrik Krohné, 46, systemutvecklare, föräldrar till Elin, 10 år, och Anna, 5 år. Bor i hus på Värmdö utanför Stockholm. FAMILJEN SILfVERHAMMAR Namn: Eva, 44, skribent och servicehandläggare, och Claes Silfverhammar, 41, civilingenjör, föräldrar till Samuel, 5 år, och Elias, 2,5 år. Bor i bostadsrätt i Sollentuna utanför Stockholm. 7

8 Adoptionsberättelser Adopterade de finns överallt! Kanske tänker man inte på det innan man själv ska adoptera, men när man gör det slår det en: adopterade, de finns ju överallt! Någon läser nyheter på TV, en annan är känd kock i New York, flera sitter i riksdagen, adopterade tävlar i Mellon, är med i allsång på Skansen.. för att inte tala om i vardagen. På vårdcentralen, i skolan, på bussen, i kiosken... ok man kan inte veta säkert att alla är adopterade, förstås, men man stöter på många som berättar att det är adopterade också. Vad vore egentligen Sverige utan sina snart utlandsadopterade? Bra mycket blekare och tråkigare, det är ett som är säkert. Här är några vuxna adopterade som Att adoptera har intervjuat de senaste åren: KRISTINA FRÅN RYSSLAND Kristina adopterades från Ryssland när hon var sex år. Eftersom jag var sex år när jag blev adopterad, har jag en hel del minnen och jag förstår ju att mina tidiga år har påverkat mig. Jag fick klara mig själv mycket under mina första år, och jag är en väldigt självständig person. Kristina studerar nu för att bli projektledare inom reklam, men hon brinner också för att på olika sätt göra en insats för föräldralösa barn. Det skulle vara jättekul! Jag känner djupt för alla barn på barnhem, i hela världen. Jag vill hemskt gärna göra något för alla dem, som inte fick föräldrar. JENNY FRÅN SYDKOREA Jenny kom från Sydkorea till Sverige när hon var åtta månader. Hon växte upp i en familj med två syskon som också är adopterade, från Sverige. Vi ser olika ut allihop, och ingen är lik våra föräldrar men vi är en familj! Jag har haft en bra och trygg uppväxt. Mamma var en riktig idrottsmamma som skjutsade till all träning och tävlingar. Varje helg. Över hela södra Sverige. I grunden har hon numera en utbildning som idrottslärare och hon är också verksam som personlig tränare. Hon medverkar i Gladiatorerna på TV som Kitsune den lilla räven. Dessutom tävlar hon i styrketräning. Nästa VM går i Almaty i Kazakstan 2014, och då siktar Jenny på att vara med. CAROLINE FRÅN BRASILIEN Caroline adopterades från ett katolskt barnhem i Rio de Janeiro i Brasilien 1990 närhon var fem år. Barnhemmet var stort, 220 flickor togs om hand av fyra nunnor. Caroline berättar att hon inte minns så väldigt mycket från sina första år där utom att hon hörde dåligt - som att vara under vatten. Caroline har sjungit sedan hon gick i sjuan deltog hon i Sikta mot stjärnorna och hennes utvalda stjärna var den klassiska jazz-sångerskan Ella Fitzgerald. Hon kom tvåa, och tre år senare tävlade Caroline i Melodifestivalen med A Different Kind of Love och kom till finalen. Många minns 8

9 henne för hennes mycket personliga stil och röst ingen gammal vanlig schlager, precis. Jag har adopterat jazzen som jag själv blev adopterad till Sverige, säger Caroline. Nu är det min musik! WILLIAM FRÅN COLOMBIA William adopterades till Sverige och Västerås som liten bebis. Han blev yngsta syskonet i en familj där alla tre barnen kommer från Colombia. William kommer från barnhemmet FANA i Bogotá. Williams stora intresse är smink och mode. Första jobbet på ett bemanningsföretag gav honom uppdrag i olika butiker och när han var 18 fick han förfrågan från Lancôme, som sökte män som ville jobba för dem i Sverige. William blev antagen och skickades till Paris för att utbildas och utvecklas där, och sedan började han arbeta i Sverige.. Idag är han dels press- ansvarig på det svenska företaget Make Up Store, och dels frilansande makeupartist. Han har hittat sitt drömjobb. När William var drygt 20 år kontaktade han Adoptionscentrum för att ta reda på mer om sina rötter. Det blev något som jag tänkte på, hela tiden, att hitta min mamma. Tyvärr ledde inte sökandet till att man kunde hitta mamman. William blev väldigt frustrerad när det tog stopp det fanns inga spår efter mamman. Han hade väldigt svårt att förlika sig med det. Jag ville så gärna träffa henne och berätta om hur bra jag fått det, visa henne att hon tagit rätt beslut.. Nu har jag gått vidare, jag har lyckats vända den längtan och saknaden jag kände till något annat, mer positivt. Visst skulle det vara fantastiskt att hitta henne, men det känns ändå som ett avslutat kapitel just nu. William har inte rest tillbaks till Colombia än det vill han också göra i framtiden. a Familjeombudsmannen medlemmarnas ombud Under 2014 har Adoptionscentrums förbundsstyrelse beslutat om ett särskilt projekt för att stötta medlemmarna: familjeombudsmannen, som ska agera som myndighetslots och ombudsman för medlemmarna, såväl de som redan adopterat, som adoptionssökande, både par ensamstående och adopterade. Det kan handla om olika frågor som rör kontakten med myndigheter (med anknytning till adoption) som t ex kommunen, skolan, skatteverket eller försäkringskassan. Man ska också kunna vända sig till familjeombudsmannen i interna klagomålsärenden inom organisationen, och i dessa ärenden är familjeombudsmannen fristående från kansliets ledning och kan föra medlemmars talan. Tjänsten som familjeombdusman är en ¾ -tjänst och innehas av Inga Näslund. Kontakta Familjeombudsmannen på tel eller via mail: inga.naslund@adoptionscentrum.se eller familjeombudsmannen@adoptionscentrum.se 9

10 Adoptionsberättelser Vem är vem i adoptionsprocessen? Det är många olika personer man träffar när man adopterar. Vi har intervjuat några av dessa och låtit dem förklara vad det är just de gör. ANNA ADOPTIONSRÅDGIVARE PÅ ADOPTIONSCENTRUM Vad är det mest givande med ditt jobb? Kontakten med familjerna, att få vara med i familjernas tankar och funderingar kring olika möjligheter. Vad innebär ditt arbete? Jag ger råd till dem som befinner sig i början av adoptionsprocessen. Vi samtalar om land och liknande frågor. Tillsammans med min kollega läser jag familjernas utredningar. HECTOR, HANDLÄGGARE PÅ ADOPTIONSCENTRUM Vad är mest givande med ditt jobb? Att vara en länk i kedjan som gör att barn får en familj. Vad innebär ditt arbete? Jag informerar om hur adoptionsprocessen går till och berättar om de barn i de länder jag arbetar med. Det kan handla om vilken bakgrund de har och om de har något särskilt behov och vad det i så fall kan innebära för barnet. Jag granskar också adoptionshandlingarna och information från samarbetsländerna. Hector arbetar nu med Bulgarien, Serbien, Montenegro, Madagaskar och Indien. CHARLOTTA, LANDANSVARIG PÅ ADOPTIONSCENTRUM: Vad är mest givande med ditt jobb? När jag träffar nyblivna familjer i barnets ursprungsländer vid någon av mina resor. Vad innebär ditt arbete? Jag ansvarar för kontakten med myndigheten i landet eller en samarbetsorganisation. Det varierar beroende av land. Jag reser och ansvarar för besök från landet samt budget och information. Charlotta är landansvarig för Kenya, Madagaskar, Lesotho och Sydafrika. 10 GUNNEL, REPRESENTANT FÖR ADOPTIONSCENTRUM I ETIOPIEN: Vad är mest givande med ditt jobb? Att vara ett stöd at familjerna när de kommer för att hämta barnen. Vad innebär ditt arbete? Att ta hand om familjer som kommer till Etiopien för att hämta sina blivande barn. Jag skriver även avtal med barnhem, bestyrker och legaliserar dokument samt ombesörjer läkarundersökningar åt barnen. JONAS, ORDFÖRANDE ADOPTIONSCENTRUM STOCKHOLM SÖDER (IDEELLT UPPDRAG) Vad innebär ditt uppdrag? Leda och utveckla verksamheten i lokalföreningen. Representera föreningen och dess medlemmar i adoptionsspecifika sammanhang. Vad är mest givande med ditt uppdrag? Möjlighet att påverka genom att underlätta och förbättra människors livssituation. SARAH, UTREDARE OCH UTBILDARE PÅ STOCKHOLMS STAD Vad innebär ditt arbete? Att ge dem som står i början av sin adoptionsprocess ett övergripande perspektiv på adoptionsprocessen, utifrån det utbildningsmaterial som Socialstyrelsen och MIA har tagit fram. Vi tar upp den adopterades behov av att få föräldrar som är förberedda, insiktsfulla samt lyhörda att möta sitt barn utifrån hans/ hennes förutsättningar. Som kursledare vill jag förmedla kunskap om adopterades särskilda behov. Jag tycker också att det är viktigt att ge utrymme för deltagarna att själva reflektera och gemensamt diskutera frågor hur det är att bli föräldrar till ett barn som redan finns. Meningen med utbildningen är att deltagarna ska kunna göra ett för dem genomtänkt val, om de sedan vill gå vidare till sin socialnämnd med ansökan om medgivande att adoptera. Vad är mest givande med ditt jobb? Att få förmånen att träffa fantastiska människor, som alla har en personlig och unik livsresa med sig, många gånger med inslag av sorg och smärta, men som ändå så öppenhjärtat delar med sig till varandra om sina livserfarenheter samt om längtan och framtidshopp om att bilda familj genom adoption. *Olika kommuner har litet olika lösningar för vilka utbildningar de anvisar till. I Stockholm har man valt att anordna kurserna i egen regi, men andra utnyttjar fristående utbildare eller t ex studieförbund. KERSTIN, UTREDARE PÅ KOMMUNEN Vad innebär ditt arbete:? Jag utreder de familjer som vill adoptera. Jag arbetar på den avdelning som kallas Familjerätten och den hör till Socialtjänsten. Jag är socialsekreterare, utbildad socionom. I vår kommun, som är ganska stor, arbetar vi bara med adoptioner, i mindre kommuner är det oftast kombinerat med andra arbetsuppgifter inom Socialtjänsten. En utredning tar vanligtvis mellan 3-6 månader och det kan vara väntetid för att få starta. Man ska också ha gått den obligatoriska föräldrautbildningen för adoptivföräldrar innan den kan börja. Vi brukar träffa familjen både hos oss på kommunen och i familjens hem. Vi gör också djupintervjuer med bägge makarna var för sig, men det kan variera mellan kommuner beroende på vilken utredningsmetod kommunen använder sig av. Beslutet om adoptionsmedgivande tas sedan av den lokala socialnämnden (eller t ex stadsdelsnämnden). Jag som utredare som är också med och gör uppföljning efter adoptionen, gör hembesök för att träffa barnet och för vissa länder skriver rapporter vi även rapporter som skickas till utlandet, i de länder där detta är ett krav. Vad är mest givande med ditt jobb? Att träffa familjerna när det gått några år det är väldigt roligt att se barnen växa upp. a

11 barn som behöver särskilda FÖräldrAr Nästan alla länder prioriterar placering av barn med särskilda behov. Att placera barn med särskilda behov är ett stort ansvar, och alla inblandade vill att rätt barn ska får rätt föräldrar, som har kapacitet och förmåga att ta hand om just detta barn. Barn med särskilda behov finns i alla våra ursprungsländer. När vi får förfrågan att placera sådana barn, tittar vi allra först på de familjer som redan väntar med ansökan i landet. Om det inte finns någon lämplig familj bland dessa, går vi vidare och tittar på de familjer som väntar på att få starta med ansökan till det aktuella landet. Om man inte heller bland dessa eller ens bland alla nyanmälda familjer - hittar någon familj, är det ett alternativ att berätta om barnet på vår webbsida Barn söker föräldrar, som man kan se om man är inloggad som medlem på vår webbplats. När man utser vilken familj som blir aktuell för barnet, går man i första hand efter vad som blir bäst för barnet ett kriterium är att det inte ska behöva vänta i onödan, så en familj som redan har färdig ansökan i landet går därför före en familj som kanske måste ordna nytt medgivande, och samla papper, innan processen kan inledas. Kina har olika program för att placera barn med särskilda behov. Läs mer om detta på Kinasidan på webben, om vad som krävs av familjen och hur snabbt det kan gå att adoptera ett barn denna väg. Man kan får starta genast med sin ansökan till Kina om man passar in på deras krav. Det är ofta kortare väntetider för att får ett barn med särskilda behov, men det kräver mer av familjen. Man får förbereda sig på att barnet kan komma att behöva behandlingar och extra hjälpmedel efter hemkomsten. Själva adoptionsprocessen i sig går heller inte fortare än vanliga adoptioner. Tala med adoptionsrådgivarna på Adoptionscentrum om adoption av barn med särskilda behov, så får du veta mer! a Vägen till ett barn FÖRSTA KONTAKTEN Förstagångssamtalen kopplas via växeln till någon av våra adoptionsrådgivare. Adoptionsrådgivarna har lång erfarenhet att arbeta med adoption och är själva adoptivföräldrar. ANMÄLA SIG När du funderat över om det är adoption som är det du vill, är det dags att anmäla sig som medlem och som sökande. Det är när du betalat in ärendeavgiften som du får sitt ärendenummer, som också gäller som könummer. Du kan numera ha flera ärendenummer samtidigt du kan så att säga skaffa två köplatser, en som du kan använda för syskon senare. Du kan dock aldrig ha mer än en ansökan i utlandet samtidigt. (Du betalar en ärendeavgift per ärendenummer och kalenderår.) UTREDNING FÖR MEDGIVANDE VAD HÄNDER SEDAN? Nu är det rådgivarnas tur igen, att läsa och granska den inkomna utredningen och sedan kontakta familjen för att diskutera vilka alternativ som finns. VÄNTA I SVERIGE När du tillsammans med rådgivaren bestämt vilka länder som kan bli aktuella, placeras du på väntelistor för dessa länder. ÄNTLIGEN SKICKA ANSÖKAN! Efter väntan är det så småningom ändå dags att starta med sin ansökan till utlandet. Nu får du kontakt med den handläggare som arbetar med just det landet. För varje land finns det också en landansvarig som håller i kontakterna med utlandet, med myndigheter, barnhem och medarbetare/tolkar. Hur ansökan skall se ut beror på vilket land/ kontakt det handlar om, och att ta fram alla papper och få allting att bli rätt med stämplar och översättning är en hel vetenskap. Mycket arbete gör familjen själv, men handläggaren granskar så att allt blir rätt när ansökan skickas till utlandet. Väntetiden i utlandet kan variera, mellan några månader upp till flera år. ETT BARN! En dag kommer det beskedet om att du fått barn. Vi ringer alltid och berättar personligen om besked om barn det skickas aldrig bara ut per post eller e-post utan förvarning. Nu är det också dags att göra sig i ordning för resan. Tiden mellan besked om barn och resa är olika lång, beroende på kontakt och det enskilda ärendets omständigheter. KOMMA HEM En dag är det äntligen dags. Resan för att hämta barnet som kan vara allt från en vecka till flera månader lång. Under den genomförs den formella adoptionsproceduren, som kan se olika ut. Under resan har du också en möjlighet att lära känna barnets land och ursprungsmiljö en möjlighet som många uppskattar senare, då barnen börjar ställa frågor. Den sista anhalten innan du kan resa hem brukar vara att ordna med pass och utresehandlingar för barnet. Äntligen kan du sedan resa hem och börja livet som ny familj a 11

12 FeM länder i topp 2013 Kina Sydafrika Colombia Sydkorea - Etiopien POJKE ELLER FLICKA? En vanlig fråga när man ska adoptera är om man kan få välja, pojke eller flicka? Svaret är nej man kan önska sig, precis som när man väntar biologiskt barn, men man kan inte välja. Adopterande par som får välja vissa länder låter sina inhemska familjer göra det har en stark tendens att välja flickor. Vilket i så fall leder till att pojkarna blir över. Det finns i allmänhet fler pojkar än flickor på barnhemmen världen över, detta är en av orsakerna till detta. VAD SÄGER LAGEN OM ÅLDERSGRÄNSER FÖR ATT FÅ ADOPTERA? Enligt svensk lag ska man ha fyllt 25 år för att få adoptera. Man kan påbörja utredningen före 25-årsdagen, men medgivandet beviljas sällan innan man fyllt 25. Källa: Adoptionscentrums statistik 2013 Det finns ingen övre åldersgräns i lagstiftningen. Däremot har Socialstyrelsen, sedan Regeringsrätten dömde så i några överklagandeärenden 2007, gått ut med rekommendationer om att kommunerna inte ska ta emot ansökningar om medgivande efter det att man fyllt 43 år. Eftersom ett adoptionsmedgivande gäller i två år, innebär detta en 45-årsgräns.Sammanboende kan inte adoptera tillsammans - man ska enligt svensk lag vara gifta. Detta är ännu viktigare i utlandet som ofta kräver att man varit gift en viss tid. För ensamstående gäller att det är vissa länder som aldrig accepterar ensamstående. Läs mer om reglerna för varje land på vår webbsida! SYSKONPAR? HUR VANLIGT ÄR DET? Det kommer syskonpar då och då från alla länder, men de är mer ovanliga i länder där barnen är yngre, som t ex Sydkorea och Kina. Ofta är syskonparen t ex 6 respektive 4 år gamla eller däromkring. Om man har medgivande för syskon är det viktigt att även vara öppen för att adoptera bara ett barn annars kan väntetiden bli väldigt lång. År 2013 kom det sju syskonpar och två tresyskongrupper, från Colombia, Ecuador, Estland, Lesotho och Serbien. Tvillingar är lika ovanligt vid adoption som när man får biologiska barn ibland bara händer det! De flesta länder har idag regler som innebär att man undviker att dela på syskon om det är möjligt.