Nyhetsbrev om EU-rätt nummer

Transkript

1 1 Nyhetsbrev om EU-rätt nummer Innehåll AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M Allmänna principer... 1 Skatterätt... 2 Straffrätt... 2 Fri rörlighet... 2 EU-DOMSTOLEN... 3 Avgöranden rörande Sverige... 3 Förslag till avgöranden rörande Sverige... 3 Institutionell rätt och allmänna principer... 3 Processrätt... 4 Skatterätt... 5 Konkurrensrätt och statligt stöd... 6 Inre marknaden... 6 Övriga rättsområden... 8 NYA MÅL DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN ÖVRIGT INLEDNING I vårens sista Nyhetsbrev rapporterar vi bl.a. om EU-domstolens avgörande i Google-målet, se under Övriga rättsområden. Domen har uppmärksammats för att domstolen uttalade att Google har en skyldighet att på begäran plocka bort uppgifter om en enskild person. Domstolen hänvisade till artiklarna 7 och 8 i EU-stadgan om grundläggande rättigheter. Google har skapat ett formulär som den som vill göra gällande sin rätt att bli glömd kan använda. Enligt uppgifter i media hade mer än personer använt sig av formuläret fyra dagar efter att det blivit tillgängligt. Från svensk horisont noteras bl.a. ett intressant avgörande från Kammarrätten i Göteborg angående ne bis in idem, först bland rapporterade avgöranden. Vidare har Högsta förvaltningsdomstolen begärt förhandsavgörande från EU-domstolen i två mål, varav det ena rör de skatterättsliga implikationerna av s.k. bitcoin. Detta och mycket annat hinner du kanske läsa om innan semestern ger utrymmer för annat än arbete. Trevlig sommar önskar Nyhetsbrevet. AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. Allmänna principer Kammarrätten i Göteborg har i dom i mål fastslagit att varken omhändertagande av införd sprit eller åläggande av skyldighet att betala punktskatt utgjorde straff i den mening som avses i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och artikel 50 i EU:s rättighetsstadga (ne bis in idem). Mannen hade åtalats för smuggling av alkoholvarorna men friats eftersom åklagaren inte bevisat att alkoholvarorna inte var avsedda för privat bruk. När det gäller punktskatt anförde kammarrätten att det var mannen som hade bevisbördan för att undantaget från skattskyldighet var tillämpligt. Då han inte uppfyllt den bevisbördan skulle skatt utgå. Skattskyldighet är enligt kammarrätten inte en

2 2 reaktion på brott, eftersom skatt utgår även vid lagligt genomförd införsel till Sverige. Omhändertagandebeslutet (som fattades efter att mannen friats från åtal och beslaget hävts) är heller inte någon reaktion på brott utan ett led i utredningen för att fastställa om skattskyldighet föreligger. Skatterätt Högsta förvaltningsdomstolen har den 20 maj 2014 beslutat inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen (dess mål C-252/14, se nedan under Nya mål i EU-domstolen) i HFD:s mål , Pensioenfonds Metaal en Technie, med följande tolkningsfråga: Utgör artikel 63 FEUF hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken utdelning från ett inhemskt bolag beskattas med källskatt om aktieägaren har hemvist i en annan stat medan utdelningen - om den tillfaller en inhemsk aktieägare - omfattas av en schablonmässigt bestämd skatt beräknad på en fiktiv avkastning, som sett över tid är avsedd att motsvara den ordinarie beskattningen av all kapitalavkastning? Högsta förvaltningsdomstolen har den 27 maj 2014 beslutat inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen (dess mål C-264/14, Hedqvist, se nedan under Nya mål i EU-domstolen) i HFD:s mål med följande tolkningsfrågor: 1. Ska artikel 2.1 i mervärdesskattedirektivet tolkas så att transaktioner i form av vad som har betecknats som växling av virtuell valuta [bitcoin, red. Anm.] till traditionell valuta och omvänt, som sker mot vederlag som tillhandahållaren räknar in när växlingskurserna bestäms, utgör tillhandahållande av en tjänst mot ersättning? 2. Om svaret på den första frågan är ja, ska artikel tolkas så att växlingstransaktioner enligt ovan är undantagna från skatteplikt? Straffrätt Högsta domstolen har i dom den 3 juni 2014 i mål B upphävt hovrättens beslut att utvisa en polsk medborgare som dömts för stöld av köttvaror för ca kr. Mannen var vid två tidigare tillfällen dömd för närmast identiska brott. Han hade inga medel för sin försörjning och saknade bostad. Högsta domstolen uttalade att innebörden av den nya regleringen av utvisning av EES-medborgare i 8a kap. i utlänningslagen ska ges en restriktiv tolkning. Utvisning får ske bara om medborgarens personliga beteende utgör ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen och som går utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär. Högsta domstolen har uttalat samma sak i rättsfallet NJA 2009 s. 559, men detta avgörande gäller alltså den nya svenska regleringen av utvisning av EES-medborgare. Fri rörlighet Högsta förvaltningsdomstolen har den 9 juni 2014 i mål meddelat tillstånd till prövning i kammarrätt i ett mål som rör en litauisk medborgares rätt till bistånd när han vistas i en kommun. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade följande: Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden får sin försörjning och för sin livsföring i övrigt, 4 kap. l socialtjänstlagen (2001 :453). Det är enligt 2 kap. l den kommun där den enskilde vistas som är ansvarig för att denne får det stöd och den hjälp som behövs.

3 3 Målet gäller om en litauisk medborgare som till följd av rättspsykiatrisk vård vistas i en svensk kommun kan nekas försörjningsstöd för vårdavgifter. Det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att Augustinas Sipas överklagande av förvaltningsrättens dom prövas av kammarrätten. Prövningstillstånd i kammarrätten bör därför beviljas. EU-DOMSTOLEN Avgöranden rörande Sverige --- Förslag till avgöranden rörande Sverige lämnade generaladvokaten förslag till avgörande i mål C-7/13 (Skandia America Corporation USA, filial Sverige mot Skatteverket), angående Förvaltningsrättens i Stockholm begäran om förhandsavgörande. De två tolkningsfrågorna är: 1) Utgör tillhandahållanden av externt förvärvade tjänster från ett företags huvudetablering i tredje land till dess filial i en medlemsstat, med en allokering av kostnaderna för förvärven till filialen, beskattningsbara transaktioner, om filialen ingår i en mervärdesskattegrupp i medlemsstaten? 2) Om svaret på första frågan är jakande, är huvudetableringen i tredje land att betrakta som en beskattningsbar person som inte är etablerad i medlemsstaten enligt artike1 196 i direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, med följd att förvärvaren ska beskattas för transaktionerna? Generaladvokaten föreslår att tolkningsfrågorna ska besvaras på följande sätt: I första hand 1. Artikel 11 i direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt ska tolkas så, att en filial till ett bolag som bildats enligt lagstiftningen i ett tredjeland inte självständigt från nämnda bolag kan upptas i en grupp bestående av flera bolag, vilka anses utgöra en enda beskattningsbar person i mervärdesskattehänseende som bildats i den medlemsstat där filialen är etablerad. De tillhandahållanden av tjänster som gjorts mellan huvudetableringen och filialen utgör inte beskattningsbara transaktioner i mervärdesskattehänseende, i motsats till de tillhandahållanden av tjänster som gjorts mellan filialen och dess kunder såväl inom som utom denna grupp. I andra hand 2. Artikel 196 i direktiv 2006/112 ska tolkas så, att när ett bolags huvudetablering i tredjeland utgör en beskattningsbar tillhandahållare som inte är etablerad i den medlemsstat där det har en filial, är det köparen av tjänsterna, alltså den grupp bestående av flera bolag, vilka anses utgöra en enda beskattningsbar person i mervärdesskattehänseende, i vilken denna filial ingår, som ska beskattas för de aktuella tillhandahållandena i enlighet med artikel 56 i detta direktiv. Institutionell rätt och allmänna principer Begäran om förhandsavgörande i mål C 483/12 av belgisk domstol gällde tolkning av FEU samt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ( Stadgan ). Den belgiska domstolen önskade klarläggande av om näringsidkare

4 4 inte får hålla öppet sju dagar i veckan utan måste hålla stängt en dag i veckan. EU-domstolen konstaterade i sin dom att det inte fanns något konkret i beslutet om hänskjutande som visar att den rättsliga situation som var aktuell i det nationella målet omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Av detta framgick att det inte hade visats att EU-domstolen var behörig att tolka de bestämmelser som den belgiska domstolen hade hänvisat till. EU-domstolen fann därför att den inte var behörig att besvara den tolkningsfråga som den belgiska domstolen hade ställt. / Domen har redan kommenterats, se: / Processrätt Det italienska nationella advokatsamfundet ( CNF ) har i de förenade målen C 58/13 och C 59/13 begärt förhandsavgörande med följande frågor: 1) Ska artikel 3 i direktiv 98/5/EG om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls, mot bakgrund av den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk och artikel 4.2 FEU om respekt för medlemsstaternas nationella identiteter, tolkas så att de nationella administrativa myndigheterna är förpliktade att i förteckningen över etablerade advokater registrera italienska medborgare som har gjort sig skyldiga till missbruk av unionsrätten, och utgör nämnda artikel hinder för en nationell praxis enligt vilken dessa myndigheter får avslå en ansökan om registrering i förteckningen över etablerade advokater när det föreligger objektiva omständigheter som tyder på att unionsrätten har missbrukats, dock utan att detta påverkar vare sig iakttagandet av proportionalitetsprincipen och diskrimineringsförbudet eller sökandens rätt att väcka talan för att göra gällande ett eventuellt åsidosättande av etableringsrätten och erhålla en domstolsprövning av myndighetens åtgärd? 2) Om den första frågan besvaras jakande, ska artikel 3 i direktiv 98/5/EG, enligt nämnda tolkning, anses vara ogiltig mot bakgrund av artikel 4.2 FEU i den mån den gör det möjligt att kringgå en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken tillträde till advokatyrket endast medges efter det att en statsexamen har avlagts, och nämnda examen föreskrivs i medlemsstatens författning och räknas bland de grundläggande principerna om skydd för tjänsteanvändare och om en god rättskipning? Generaladvokaten har i sitt förslag till avgörande kommit fram till att ett nationellt advokatsamfund är att betrakta som en sådan domstol som kan be EU-domstolen om ett förhandsavgörande. I sitt förslag till dom tolkar generaladvokaten även EU-direktivet om utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisation erhållits. Han har lämnat följande förslag till avgörande: 1) Artikel 3 i direktiv 98/5/EG om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls utgör hinder för en medlemsstats praxis att, på grund av rättsmissbruk, avslå en ansökan om registrering i den särskilda avdelning i förteckningen över etablerade advokater som är förbehållen advokater som har erhållit sin auktorisation utomlands, när en sådan ansökan ingetts av en medborgare i nämnda medlemsstat som, kort efter att han eller hon har erhållit sin yrkestitel i en annan medlemsstat, återvänder till den förra medlemsstaten. 2) Vid bedömningen av den andra tolkningsfrågan har det inte framkommit något som skulle kunna påverka giltigheten av artikel 3 i direktiv 98/5.

5 5 I mål C 438/12 gällde begäran om förhandsavgörande av tysk domstol tolkning av förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Den tyska domstolen önskade klarläggande om vilka omständigheter en domstol där talan väckts senare måste beakta när den - i fall av litispendens - beslutar att vilandeförklara målet samt vilka kriterier den domstolen kan beakta inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. EU-domstolen kom fram till följande i dom : 1) Artikel 22 led 1 i förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en talan som har väckts vid en domstol i en annan medlemsstat med yrkande om att denna domstol ska fastställa att det inte är möjligt att utöva en förköpsrätt till en fastighet som gäller mot envar omfattas av begreppet talan [som] avser sakrätt i fast egendom, i den mening som avses i denna bestämmelse. 2) Artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den domstol där talan väckts senare innan den beslutar att vilandeförklara målet med tillämpning av nämnda bestämmelse först måste pröva huruvida en eventuell dom i sak från den domstol vid vilken talan först väckts inte kommer att erkännas i andra medlemsstater i enlighet med artikel 35.1 i samma förordning, på grund av att regeln om exklusiv behörighet i artikel 22 led 1 i förordningen har åsidosatts. Mål C 161/13 gällde tolkning av direktiv 92/13/EEG om samordning av lagar och andra författningar om gemenskapsregler om upphandlingsförfaranden tillämpade av företag och verk inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna. Italiensk domstol önskade klarläggande bl.a. om fristen för att väcka talan med yrkande om upphävande av ett beslut om tilldelning av ett kontrakt ska börja löpa på nytt i en situation där den upphandlande enheten har fattat ett beslut, efter det att talefristen har löpt ut, som kan påverka giltigheten av tilldelningsbeslutet. EU-domstolen slog fast följande i dom : Artiklarna 1.1, 1.3 och 2a.2 sista stycket i direktiv 92/13/EEG ska tolkas så, att fristen för att väcka talan med yrkande om upphävande av beslutet om tilldelning av ett kontrakt ska börja löpa på nytt då den upphandlande enheten fattar ett nytt beslut, efter tilldelningsbeslutet men innan kontraktet har undertecknats, som kan påverka giltigheten av tilldelningsbeslutet. Denna frist börjar löpa den dag då anbudsgivarna mottar det senare beslutet eller, om så inte skett, den dag då anbudsgivarna får kännedom om beslutet. En anbudsgivare som, efter det att talefristen enligt nationell rätt har löpt ut, får kännedom om oegentligheter som påstås ha begåtts före beslutet om tilldelning av kontraktet, kan inte väcka talan mot detta beslut annat än inom denna talefrist, med förbehåll för uttryckliga nationella bestämmelser som garanterar en sådan talerätt i överensstämmelse med unionsrätten. Skatterätt I mål C-209/13 hade Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ( UK ) yrkat att EU-domstolen skulle ogiltigförklara rådets beslut 2013/52/EU om bemyndigande att inleda ett fördjupat samarbete på området för skatt på finansiella transaktioner. EU-domstolen kom i dom fram till att syftet med det angripna beslutet är att bemyndiga elva medlemsstater att sinsemellan upprätta ett fördjupat samarbete när det gäller att skapa ett gemensamt system för skatt på finansiella transaktioner. De beskattningsprinciper som UK hade bestritt utgör däremot inte några beståndsdelar i beslutet. Beträffande UK:s andra grund påpekade EU-domstolen att det angripna beslutet inte innehåller någon

6 6 bestämmelse beträffande frågan om kostnader för genomförandet av det fördjupade samarbete som bemyndigas genom beslutet. EU-domstolen ogillade UK:s talan. I mål C 337/13 gällde begäran om förhandsavgörande tolkning av direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt. Målet rör ungersk skattemyndighets beslut att inte godta rättelse av fakturor som ett företag har gjort i syfte att få beskattningsunderlaget för mervärdesskatt nedsatt på grund av bristande fullgörelse av köpeavtal. Företaget har hävdat att det efter hävning av avtalet på nytt är att anse som ägare till de sålda varorna. EU-domstolen kom fram till följande i dom : 1) Bestämmelserna i artikel 90 i direktiv 2006/112/EG utgör inte hinder för nationell bestämmelse i vilken det inte föreskrivs någon rätt till nedsättning av beskattningsunderlaget för mervärdesskatt vid utebliven betalning, om medlemsstaten utnyttjat den möjlighet till undantag som föreskrivs i artikel Denna bestämmelse måste emellertid då omfatta alla de andra situationer som avses i artikel 90.1 då den beskattningsbara personen inte har erhållit en del av eller hela vederlaget efter att en transaktion har genomförts. 2) Beskattningsbara personer kan åberopa artikel 90.1 i direktiv 2006/112 vid nationella domstolar gentemot medlemsstaten för att få sitt beskattningsunderlag för mervärdesskatt nedsatt. Medlemsstaterna kan som villkor för nedsättningen av beskattningsunderlaget kräva att vissa formaliteter uppfylls för att det ska bli möjligt att pröva att den beskattningsbara personen inte slutligt erhållit en del av eller hela vederlaget efter det att transaktionen genomförts, och att denne omfattas av en av de situationer som avses i artikel 90.1 i direktiv 2006/112. Dessa åtgärder får dock inte gå utöver vad som är nödvändigt för denna prövning. Konkurrensrätt och statligt stöd I mål C 238/12 P hade ett danskt företag med åberopande av sex grunder yrkat att EU-domstolen skulle upphäva tribunalens dom i mål T 65/06. Genom den överklagade domen hade tribunalen delvis ogillat klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut i ett förfarande enligt artikel 81 EG gällande industrisäckar eller, i andra hand, upphäva eller sätta ned det bötesbelopp som klaganden påförts. EU-domstolen konstaterade i dom att företaget inte kunde vinna framgång med de fem första grunderna eftersom de i vissa delar inte kunde tas upp till sakprövning och i övriga delar var ogrundade. Genom den sjätte grunden hade företaget hävdat åsidosättande av rätten att få sin sak prövad inom skälig tid. EU-domstolen konstaterade visserligen att handläggningen vid tribunalen hade inneburit ett åsidosättande av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eftersom kravet på att mål ska avgöras inom skälig tid inte hade uppfyllts, vilket är en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. EUdomstolen konstaterade emellertid att överklagandet inte kunde vinna bifall på den sjätte grunden. I domslutet ogillade EU-domstolen därför överklagandet. Inre marknaden Mål C 365/13 gällde fri rörlighet för personer. EU-domstolen tolkade i dom direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer. Belgisk domstol hade frågat om artiklarna 21 och 49 i direktivet utgör hinder för att en mottagande medlemsstat kräver att innehavaren av en yrkeskvalifikation som förvärvats i en

7 7 ursprungsmedlemsstat fullgör praktik eller visar att denne har likvärdig yrkeserfarenhet för att få tillstånd att utöva arkitektyrket. EU-domstolen slog fast att artiklarna utgör hinder för att den mottagande medlemsstaten kräver att innehavaren av en yrkeskvalifikation som förvärvats i ursprungsmedlemsstaten och som anges i punkt i bilaga V eller bilaga VI till direktivet, ska fullgöra en praktik eller visa att denne har likvärdig yrkeserfarenhet för att få tillstånd att utöva arkitektyrket. Mål C 390/12 gällde frihet att tillhandahålla tjänster. EU-domstolen tolkade i dom FEUF och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ( Stadgan ). Österrikisk domstol hade frågat om det föreligger hinder mot nationell lagstiftning som förbjuder drift av spelautomater utan att myndigheterna först har beviljat tillstånd härför. EU-domstolen fann att artikel 56 FEUF utgör hinder mot en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i de nationella målen, när lagstiftningen inte verkligen strävar efter att uppnå målet att skydda spelarna eller bekämpa kriminalitet och den inte heller är verkligt ägnad att minska spelmöjligheterna eller att bekämpa den spelanknutna kriminaliteten på ett sammanhängande och systematiskt sätt. Tolkningsfrågorna i mål C 475/12 gällde ramdirektiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster samt artikel 56 FEUF. Ungersk domstol önskade klarläggande bl.a. av om en tjänst som består i att mot vederlag ge villkorad tillgång till ett programpaket innehållande radiooch tv program som sänds via satellit omfattas av begreppet elektronisk kommunikationstjänst. EU-domstolen uttalade följande i dom : 1) Artikel 2 c i ramdirektiv 2002/21/EG ska tolkas så, att en tjänst som består i att mot vederlag ge villkorad tillgång till ett programpaket innehållande både radio- och tvprogram som sänds via satellit omfattas av begreppet elektronisk kommunikationstjänst i den mening som avses i bestämmelsen. Den omständigheten att denna tjänst innefattar ett system för villkorad tillgång i den mening som avses i artikel 2 ea och f i direktiv 2002/21 saknar betydelse i detta avseende. Den operatör som tillhandahåller en sådan tjänst ska anses utgöra en leverantör av elektroniska kommunikationstjänster enligt direktiv 2002/21. 2) En tjänst bestående i att mot vederlag ge villkorad tillgång till ett programpaket innehållande både radio- och tv program som sänds via satellit utgör ett tillhandahållande av tjänster i den mening som avses i artikel 56 FEUF under de förhållanden som gäller i det nationella målet. 3) Förfaranden för tillsyn av elektroniska kommunikationstjänster omfattas av behörigheten för den medlemsstat i vilken mottagarna av tjänsterna har hemvist. 4) Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den: inte utgör hinder för en medlemsstat att föreskriva en skyldighet för de företag som i den staten tillhandahåller sådana elektroniska kommunikationstjänster som de i det nationella målet aktuella, att registrera tjänsterna så länge de iakttar kraven i artikel 3 i direktiv 2002/20/EG om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv), men däremot utgör hinder för att de företag som önskar tillhandahålla sådana elektroniska kommunikationstjänster som de i det nationella målet aktuella i en annan medlemsstat än den i vilken de är etablerade åläggs en skyldighet att där inrätta en filial eller en rättslig enhet som är fristående från den enhet som är belägen i sändningsmedlemsstaten.

8 8 Övriga rättsområden Begäran om förhandsavgörande i mål C 131/12 hade framställts av spansk domstol i ett mål mellan å ena sidan Google Spain SL och Google Inc. och å andra sidan den spanska dataskyddsmyndigheten ( AEPD ) och N.N. Målet rör AEPD:s beslut att bifalla N.N: s klagomål mot dessa två bolag samt att förelägga Google Inc. att vidta de åtgärder som krävs för att avlägsna personuppgifter rörande N.N. från sitt index samt omöjliggöra åtkomst till dessa uppgifter i framtiden. Google Spain SL och Google Inc. hade i överklaganden yrkat att AEPD:s beslut skulle upphävas. Den spanska domstolen beslöt att begära förhandsavgörande med tre frågor. EUdomstolen uttalade följande i dom : 1) Artikel 2 b och 2 d i direktiv 95/46/EG ska tolkas dels så, att en sökmotors verksamhet som består i att lokalisera information som har publicerats eller lagts ut på internet av tredje män, indexera den på automatisk väg, lagra den tillfälligt och slutligen ställa den till förfogande för internetanvändare enligt en viss prioriteringsordning ska anses utgöra behandling av personuppgifter i den mening som avses i artikel 2 b, när informationen innehåller personuppgifter, dels så, att sökmotorleverantören ska anses vara registeransvarig för nämnda behandling av personuppgifter i den mening som avses i artikel 2 d. 2) Artikel 4.1 a i direktiv 95/46 ska tolkas så, att det utförs en behandling av personuppgifter som ett led i verksamheterna vid ett etableringsställe tillhörande den registeransvarige på en medlemsstats territorium, i den mening som avses i denna bestämmelse, när sökmotorleverantören etablerar en filial eller ett dotterbolag i en medlemsstat för att marknadsföra och sälja reklamutrymme hos sökmotorn och filialen eller dotterbolagets verksamhet är riktad mot invånarna i den medlemsstaten. 3) Artiklarna 12 b och 14 första stycket a i direktiv 95/46 ska tolkas så, att sökmotorleverantören, för att respektera de rättigheter som föreskrivs i dessa bestämmelser och i den mån villkoren i dessa bestämmelser är uppfyllda, är skyldig att från förteckningen över sökresultat, som visas till följd av en sökning på en persons namn, avlägsna länkar till webbsidor som publicerats av tredje män och som innehåller information om denna person, även för det fall detta namn eller denna information inte tidigare eller samtidigt avlägsnas från dessa webbsidor och, i förekommande fall, även om själva publiceringen av informationen på nämnda webbsidor är laglig. 4) Artiklarna 12 b och 14 första stycket a i direktiv 95/46 ska tolkas så, att det vid prövningen av rekvisiten för att dessa bestämmelser ska vara tillämpliga, bland annat ska undersökas om den berörda personen har en rätt att i nuvarande skede förhindra att informationen i fråga rörande hans eller hennes person inte längre ska kopplas till vederbörandes namn genom en förteckning över sökresultat som visas efter det att en sökning gjorts på vederbörandes namn. För att en sådan rätt ska anses föreligga krävs det inte att den berörda personen orsakas skada av att informationen i fråga återfinns i förteckningen över sökresultat. Eftersom den berörda personen, med beaktande av dennes grundläggande rättigheter enligt artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, får begära att informationen i fråga inte längre ska göras tillgänglig för den breda allmänheten genom att upptas i en sådan förteckning över sökresultat, väger dessa rättigheter i princip inte bara tyngre än sökmotorleverantörens ekonomiska intressen, utan också tyngre än den breda allmänhetens intresse

9 9 av att få tillgång till denna information vid en sökning på den berörda personens namn. Så är emellertid inte fallet om ingreppet i den berörda personens grundläggande rättigheter av särskilda skäl, såsom den roll den berörda personen spelar i det offentliga livet, är motiverat av den breda allmänhetens övervägande intresse av att få tillgång till informationen i fråga genom att den upptas i förteckningen över sökresultat. / Domen har redan kommenterats, se: / I mål C 26/13 hade ungersk domstol med tre frågor begärt tolkning av direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal. Målet gäller tvister mellan låntagare och en bank om ett påstått oskäligt avtalsvillkor avseende vilken växelkurs som ska tillämpas vid avbetalningar på ett lån som är uttryckt i en utländsk valuta. Låntagarna har gjort gällande att banken inte kan övervältra kostnader på dem. EU-domstolen kom fram till följande i dom : 1) Artikel 4.2 i direktiv 93/13/EEG ska tolkas enligt följande: Begreppet ˮavtalets huvudföremålˮ omfattar ett villkor som ingår i ett avtal om ett lån uttryckt i en utländsk valuta som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument och som inte har varit föremål för individuell förhandling, enligt vilket säljkursen för denna valuta ska tillämpas vid beräkningen av återbetalningarna av lånet. Detta gäller dock endast i den mån det är fastställt, att villkoret anger en väsentlig prestation i detta avtal, vilken som sådan kännetecknar avtalet. Prövningen ska ske mot bakgrund av avtalets beskaffenhet, allmänna systematik och bestämmelser samt det rättsliga och faktiska sammanhang som det ingår i. I den mån ett sådant villkor medför en betalningsskyldighet för konsumenten, som innebär att denne inom ramen för låneåterbetalningarna ska betala mellanskillnaden mellan säljkursen och köpkursen för den utländska valutan, kan detta villkor inte anses medföra en ˮersättningˮ vars lämplighet som vederlag för en prestation från långivaren inte kan bli föremål för en oskälighetsbedömning enligt artikel 4.2 direktiv 93/13. 2) Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att vad gäller ett sådant avtalsvillkor som är aktuellt i det nationella målet innebär kravet att ett avtalsvillkor ska vara formulerat på ett sätt som är klart och begripligt inte endast att det ska vara grammatiskt begripligt för konsumenten, utan även att avtalet på ett transparent sätt ska ange hur den mekanism för växling av den utländska valutan som avtalsvillkoret hänvisar till konkret fungerar samt hur denna mekanism förhåller sig till den som föreskrivs i andra villkor angående utbetalningen av lånet, så att konsumenten, på grundval av klara och begripliga kriterier, kan bedöma vad de ekonomiska följderna av avtalet blir för vederbörande. 3) Artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den i en situation där ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument inte kan bestå när ett oskäligt villkor förklarats ogiltigt, inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka den nationella domstolen kan avhjälpa det oskäliga villkorets ogiltighet genom att ersätta detta med en utfyllnadsregel i nationell rätt. I mål C 250/13 besvarade EU-domstolen två av tysk domstol framställda tolkningsfrågor. De gällde förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen samt förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningen av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Den tyska domstolen villa ha klarhet i

10 10 om valutaomräkning av familjeförmåner ska ske i enlighet med artikel i förordningen nr 574/72, i enlighet med artikel i samma förordning eller i enlighet med artikel 90 i förordning nr 987/2009. EU-domstolen gav följande svar i dom : 1) Valutaomräkningen av familjeförmåner ska ske i enlighet med artikel i förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. 2) Artikel i förordning nr 574/72 ska tolkas så, att valutaomräkningen avseende familjebidrag vid beräkningen av tilläggsbeloppet för familjebidrag enligt artikel 10.1 a i förordningen ska ske enligt den officiella växelkursen per den dag då dessa bidrag betalades ut av den medlemsstat där den anställde förvärvsarbetar. Mål C 280/13 gällde tolkning av direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal. Spansk domstol ville få svar på frågor om det föreligger hinder för bestämmelser vilka innebär dels att en fordringsägare med panträtt i fast egendom får genomdriva en tvångsvis verkställighet av exekutionstitel till ett belopp motsvarande återstående fordran, dels att fordringsägares säkerheter kan utökas om intecknad fastighetens uppskattade värde minskar med 20 procent, utan att det till förmån för gäldenären föreskrivs möjlighet till omprövning. EU-domstolen gav följande svar i dom : Direktiv 93/13/EEG och de principer i unionsrätten som avser skydd av konsumenterna och balans i avtalsförhållanden ska inte tillämpas på en medlemsstats bestämmelser i lagar och andra författningar, om det inte föreligger något avtalsvillkor som innebär att nämnda bestämmelsers tillämpningsområde eller räckvidd ändras. EU-domstolen har i de förenade målen C 473/13 och C 514/13 ombetts att precisera under vilka förhållanden medlemsstaterna, ska genomföra förvar av tredjelandsmedborgare i avvaktan på avlägsnande med stöd av direktivet 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Generaladvokaten har i sitt lämnade förslag till avgörande anfört i huvudsak följande: 1) I de förenade målen C 473/13 och C 514/13: Artikel 16.1 i direktiv 2008/115/EG utgör hinder för bestämmelser i en medlemsstat, vilka med hänsyn till medlemsstatens federala struktur tillåter att delstaterna håller tredjelandsmedborgare i förvar i en fängelseanläggning i avvaktan på avlägsnande, om det inte finns några särskilda förvarsanläggningar i den behöriga delstaten. 2) I mål C 474/13: Artikel 16.1 i direktiv 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna utgör hinder för att en medlemsstat underlåter att hålla en tredjelandsmedborgare, som hålls i förvar inför avlägsnande i en fängelseanläggning, avskild från vanliga interner på grund av att tredjelandsmedborgaren har samtyckt till detta. Parlamentet och rådet hade antagit direktiv 2011/82/EU om underlättande av ett gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, med artikel 87.2 FEUF som rättslig grund. Efter talan av kommissionen konstaterade EU-domstolen i dom (mål C 43/12) att direktivet till följd av sitt syfte och innehåll utgör en åtgärd för att förbättra transportsäkerheten i den mening som avses

11 11 i artikel 91.1 c FEUF och att det därför borde ha antagits med stöd av den bestämmelsen. EU-domstolen fann vidare att direktivet inte rättsenligt kunde antas med stöd av artikel 87.2 FEUF. Domslutet fick följande utformning: Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/82/EU ogiltigförklaras. Verkningarna av direktivet ska bestå till dess att ett nytt direktiv antaget med stöd av korrekt rättslig grund, det vill säga artikel 91.1 c FEUF träder i kraft, inom skälig tid, dock senast tolv månader räknat från dagen för domens meddelande. I mål C 347/12 gällde begäran om förhandsavgörande tolkning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen samt av samt artikel 10.1 b i i förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning nr 1408/71. Domstol i Luxemburg begärde svar på tolkningsfråga rörande beräkning av tilläggsbelopp till en migrerande arbetstagare. EU-domstolen uttalade följande i dom : Artiklarna 1 u i och 4.1 h i förordning (EEG) nr 1408/71 och artikel 10.1 b i i förordning (EEG) nr 574/72 ska tolkas så, att det vid beräkning av ett tilläggsbelopp som eventuellt ska utges till en migrerande arbetstagare i anställningsmedlemsstaten, inte tas hänsyn till samtliga familjeförmåner som uppbärs av arbetstagarens familj i enlighet med lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten. Detta eftersom Elterngeld enligt tysk lagstiftning inte är av samma slag, i den mening som avses i artikel 12 i förordning nr 1408/71, som Kindergeld enligt samma lagstiftning eller som familjebidragen enligt luxemburgsk lagstiftning. Mål C 604/12 gällde tolkning av direktiv 2004/83/EG om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet. Irländsk domstol ville ha svar på tolkningsfråga om det föreligger hinder för nationell lagstiftning, enligt vilken det föreligger två skilda och successiva förfaranden för prövning av asylansökan respektive ansökan om alternativt skydd och enligt vilken det krävs att ansökan om flyktingstatus först har avslagits för att en ansökan om alternativt skydd ska prövas. EU-domstolen slog fast följande i dom : Direktiv 2004/83/EG samt effektivitetsprincipen och rätten till god förvaltning utgör inte hinder för nationell processuell bestämmelse, enligt vilken det krävs att en ansökan om flyktingstatus först har avslagits för att en ansökan om alternativt skydd ska prövas. Detta gäller dock under förutsättning dels att ansökan om flyktingstatus och ansökan om alternativt skydd kan lämnas in samtidigt, dels att den processuella bestämmelsen inte leder till att prövningen av ansökan om alternativt skydd sker efter orimligt lång tid. I mål C 521/12 tolkade EU-domstolen direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. Nederländsk domstol önskade klarläggande av om planer eller projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för ett område av gemenskapsintresse, som har negativa konsekvenser för en livsmiljötyp i området och som inbegriper åtgärder i syfte att där anlägga en lika stor eller större yta med denna livsmiljötyp är till skada för området. EU-domstolen uttalade följande i dom : Artikel 6.3 i direktiv 92/43/EEG ska tolkas så, att planer eller projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett område av gemenskapsintresse, som har negativa konsekvenser för en livsmiljötyp i området och som inbegriper åtgärder i syfte att där

12 12 anlägga en lika stor eller större yta med denna livsmiljötyp är till skada för området. Sådana åtgärder kan inte kvalificeras som kompensationsåtgärder i den mening som avses i artikel 6.4 i direktivet annat än när villkoren däri är uppfyllda. Begäran om förhandsavgörande i mål C 333/13 har aktualiserat frågan om en medlemsstat får utesluta behövande medborgare i andra medlemsstater från möjligheten att beviljas icke-avgiftsfinansierade förmåner som säkerställer existensminimum. Sozialgericht Leipzig, Tyskland, har med följande frågor begärt förhandsavgörande av EU-domstolen: 1) Inbegriper den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4 i förordning nr 883/2004 personer som inte önskar göra anspråk på sådana socialförsäkringsförmåner eller familjeförmåner som avses i artikel 3.1 i förordningen, men däremot på sådana särskilda icke-avgiftsfinansierade förmåner som avses i artiklarna 3.3 och 70 i förordningen? 2) Om svaret på fråga 1 är jakande: Utgör artikel 4 i förordning nr 883/2004 hinder mot att medlemsstaterna, för att förhindra orimligt ianspråktagande av sådana ickeavgiftsfinansierade sociala förmåner som säkerställer existensminimum som avses i artikel 70 i förordningen, helt eller delvis utesluter behövande unionsmedborgare från tillämpningsområdet för sådana förmåner, vilka beviljas medlemsstatens egna medborgare i samma situation? 3) Om svaren på frågorna 1 och 2 är nekande: Utgör a) artikel 18 FEUF och/eller b) artikel 20.2 a FEUF, jämförd med artikel 20.2 andra stycket]feuf och artikel 24.2 i direktiv 2004/38, hinder mot att medlemsstaterna, för att förhindra orimligt ianspråktagande av sådana icke-avgiftsfinansierade sociala förmåner som säkerställer existensminimum som avses i artikel 70 i förordningen, helt eller delvis utesluter behövande unionsmedborgare från tillämpningsområdet för sådana förmåner, vilka beviljas medlemsstatens egna medborgare i samma situation? 4) Om det enligt svaren på föregående frågor är förenligt med unionsrätten att delvis utesluta personer från tillämpningsområdet för förmåner som ska säkerställa existensminimum: Får beviljandet av icke-avgiftsfinansierade förmåner som ska säkerställa existensminimum till unionsmedborgare, med undantag för akuta nödfall, begränsas till tillhandahållandet av de medel som krävs för att återvända till hemlandet, eller kräver artiklarna 1, 20 och 51 i Stadgan att det ska beviljas mer långtgående förmåner som möjliggör permanent uppehåll? Generaladvokaten har i sitt framlagda förslag till avgörande anfört i huvudsak följande: 1) Den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4 i förordning (EG) nr 883/2004 inbegriper personer som önskar göra anspråk på sådana särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner som avses i artiklarna 3.3 och 70 i förordningen. 2) Förordning nr 883/2004 och direktiv 2004/38 av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier utgör inte hinder mot att den nationella lagstiftaren väljer att utesluta medborgare i andra medlemsstater från möjligheten att beviljas en särskild icke-avgiftsfinansierad kontantförmån på grundval av ett allmänt kriterium, såsom skälet för inresan i den mottagande medlemsstaten, vilket kan visa att det saknas en faktisk koppling till denna stat, för att förhindra en orimlig belastning för statens sociala biståndssystem. 3) EU- domstolen är inte behörig att besvara den fjärde tolkningsfrågan.

13 13 NYA MÅL Högsta förvaltningsdomstolen har i två mål begärt förhandsavgörande. Det första, EU-domstolens mål C-252/14, Pensioenfonds Metaal en Technie, rör fri rörlighet för kapital. Det andra, EU-domstolens mål C-264/14, Hedqvist, rör mervärdesskatt (se angående båda målen under Avgöranden från svenska domstolar/skatterätt ovan). DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN Tisdagen den 1 juli kl meddelar domstolen, stora avdelningen, dom i mål C-573/12, Ålands Vindkraft mot Energimyndigheten. Målet rör en begäran om förhandsavgörande från Förvaltningsrätten i Linköping angående följande tolkningsfrågor: Det svenska elcertifikatsystemet är ett nationellt stödsystem som förpliktigar elleverantörer och vissa elanvändare i medlemsstaten att köpa elcertifikat, motsvarande en viss andel av deras försäljning respektive användning, utan uttalat krav på att även köpa el från samma källa. Elcertifikat delas ut av den svenska staten och är ett bevis på att en viss mängd förnybar el har producerats. Producenterna av el utvunnen av förnybara energikällor får genom försäljning av elcertifikaten en extra intäkt som en ytterligare inkomst för sin produktion av el. Ska artikel 2.k) och artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG tolkas så att de tillåter en medlemsstat att tillämpa ett nationellt stödsystem enligt ovan, i vilket endast kan ingå producenter som är geografiskt belägna inom landets territorium, och som har till följd att dessa producenter gynnas ekonomiskt i förhållande till de producenter som inte kan tilldelas elcertifikat? Kan ett sådant system som beskrivits i fråga 1 - i ljuset av artikel 34 EUFfördraget - anses utgöra en kvantitativ importrestriktion eller en åtgärd med motsvarande verkan? Om fråga 2 besvaras jakande; kan ett sådant system vara förenligt med artikel 34 EUF-fördraget med hänsyn till syftet att främja produktion av el från förnybara energikällor? Hur påverkas bedömningen av ovanstående frågor av att begränsningen av stödsystemet till att endast omfatta nationella producenter inte är uttryckligen reglerad i nationell lag? Generaladvokaten föreslog i sitt förslag till avgörande att tolkningsfrågorna skulle besvaras på följande sätt: 1) Artiklarna 2 andra stycket k och 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG, ska tolkas som följer: En nationell lagstiftning enligt vilken producenter av el från förnybara energikällor tilldelas gröna certifikat som elleverantörer och vissa användare är skyldiga att köpa en viss andel av i förhållande till deras totala försäljning respektive användning av el utgör ett stödsystem i den mening som avses i nämnda direktiv. Det är enligt direktivet tillåtet för medlemsstaterna att, när de inrättar sådana stödsystem, besluta att endast anläggningar för produktion av el från förnybara energikällor som är belägna inom deras respektive territorier får tilldelas gröna certifikat.

14 14 2) Artikel 34 FEUF utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken producenter av el från förnybara energikällor tilldelas gröna certifikat, som elleverantörer och vissa användare är skyldiga att köpa en viss andel av i förhållande till deras totala försäljning respektive användning av el, såvitt lagstiftningen innebär att producenter vilkas anläggningar är belägna i en annan medlemsstat är uteslutna från systemet. 3) Artikel 3.3 i direktiv 2009/28 är ogiltig i den mån den ger medlemsstaterna befogenhet att förbjuda eller begränsa tillträdet till sina stödsystem för producenter, vilkas anläggningar för produktion av el från förnybara energikällor är belägna i en annan medlemsstat. 4) Ogiltigheten ska träda i kraft två år efter det att domen meddelats. Torsdagen den 3 juli kl håller domstolen, femte avdelningen, muntlig förhandling i mål C-243/13, kommissionen mot Sverige. Målet rör en talan om fördragsbrott. Kommissionen yrkar att domstolen ska fastställa att Sverige inte uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel FEUF, eftersom Sverige inte vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att följa domstolens dom i mål C-607/10; Sverige förpliktas att till kommissionen, på kontot "Europeiska unionens egna medel", inbetala ett vite om euro per dag, för varje dag som nödvändiga åtgärder inte vidtas för att följa domstolens dom i mål C-607/10, från och med den dag då dom i detta mål meddelas till den dag då domen i mål C-607/10 följs; Sverige förpliktas att till kommissionen, på samma konto, inbetala ett standardbelopp om euro per dag, för varje dag som nödvändiga åtgärder inte vidtas för att följa domstolens dom i mål C-607/10, från och med dag för dom i nämnda mål till dess att dom meddelas i detta mål, eller den dag som nödvändiga åtgärder vidtas för att följa domen i mål C-607/10, om denna inträffar tidigare. ÖVRIGT EU-parlamentet röstade vecka 16 igenom en lag som ska ge ett bättre skydd för arbetstagare som tillfälligt utför arbete i annat EU-land, så kallad utstationering. Läs mer Den 25 april 2014 publicerades SOU 2014:25 Internationella rättsförhållanden rörande arv. Betänkandet innehåller förslag om bl.a. de författningsändringar som EU:s arvsförordning och en nordisk överenskommelse om ändring av den nordiska arvskonventionen ger anledning till. Se härom: Den 25 april 2014 publicerades SOU 2014:22 Genomförande av EU:s nya redovisningsdirektiv. Se härom: EU-domstolen meddelade den 8 april 2014 dom i målen C-293/12 och C-594/12, Digital Rights Ireland m.fl., angående giltigheten av datalagringsdirektivet. EUdomstolen förklarade i domen datalagringsdirektivet ogiltigt. Justitieministern har den 29 april 2014 gett en utredare i uppdrag att se över hur de svenska reglerna

15 15 förhåller sig till de brister i direktivet som EU-domstolen har lyft fram. Se härom: Den 14 maj 2014 publicerades Ds 2014:14 Genomförande av brottsofferdirektivet. Se härom: