DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen) den 14 juli 2005 *

Transkript

1 ASLANIDOU DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen) den 14 juli 2005 * I mål C-142/04, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Symvoulio tis Epikrateias (Grekland), genom beslut av den 30 december 2003, som inkom till domstolen den 17 mars 2004, i målet mellan Maria Aslanidou och Ypouigos Ygeias & Pronoias, meddelar DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Lenaerts samt domarna N. Colneric och K. Schiemann (referent), * Rättegångsspråk: grekiska. I

2 generaladvokat: L.A. Geelhoed, justitiesekreterare: R. Grass, DOM AV DEN MÅL C-142/04 efter det skriftliga förfarandet, med beaktande av de yttranden som avgetts av: Maria Aslanidou, genom A.I. Vagias, dikigoros, Greklands regering, genom E. Skandalou, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom M. Patakia och H Støvlbæk, båda i egenskap av ombud, med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande, följande Dom 1 Begäran om förhandsavgörande avser under vilka förhållanden en innehavare av ett examensbevis, som omfattas av tillämpningsområdet för rådets direktiv 92/51/EEG I

3 ASLANIDOU av den 18 juni 1992 om en andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning, en ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv 89/48/EEG (EGT L 209, s. 25), sedan direktivets införlivandefrist har gått ut, kan åberopa vissa bestämmelser i direktivet, om det inte har införlivats med nationell rätt. Begäran avser i andra hand tolkningen av artiklarna 48 och 52 i EG-fördraget (nu artiklarna 39 EG och 43 EG i ändrad lydelse). 2 Begäran liknar i mycket den som är aktuell i mål C-141/04, Peros (ännu ej publicerad i rättsfallssamlingen), i vilket dom meddelades samma dag som i förevarande mål. Begäran har framställts i en tvist mellan Maria Aslanidou och Ypourgos Ygeias & Pronoias (ministeriet för hälsovårdsfrågor och för social trygghet), rörande ministeriets avslag på Maria Aslanidous ansökan om att få arbeta som arbetsterapeut i Grekland. Sökanden grundade sin ansökan på sin behörighet att utöva detta yrke i Tyskland. Tillämpliga bestämmelser Gemenskapslagstiftningen 3 Genom direktiv 92/51 har det införts en allmän ordning som kompletterar den ordning som föreskrivs i rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier (EGT L 19, 1989, s. 16; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 192), genom att ta upp de nivåer på yrkesutbildningar som inte togs upp i det första direktivet, som endast avsåg högre yrkesutbildningar. I

4 DOM AV DEN MÅL C-142/04 4 Enligt skäl 5 i direktiv 92/51 bygger den kompletterande ordningen på samma principer och innehåller i tillämpliga delar samma regler som den först införda generella ordningen. 5 Enligt artikel 1 i direktiv 92/51 utgör ett examensbevis som utvisar att innehavaren med godkänt resultat har avslutat någon av de utbildningslinjer som förtecknats i bilaga C ett examensbevis i den mening som avses i direktivet, om beviset har utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat utsedd enligt den statens lagar och andra författningar, beviset utvisar att innehavaren har de yrkesmässiga kvalifikationer som krävs för att utöva ett reglerat yrke i denna medlemsstat och den utbildning som intygas i utbildningsbeviset huvudsakligen har ägt rum i gemenskapen. 6 En av de utbildningar som förekommer i bilaga C till direktiv 92/51, i den lydelse som var tillämplig vid tiden för när omständigheterna i målet vid den nationella domstolen inträffade, det vill säga innan bilagan ändrades genom kommissionens beslut 2004/108/EG av den 28 januari 2004 (EGT L 32, s. 15), är utbildningen till arbetsterapeut [Beschäftigungs- und Arbeitstherapeut(in)], vilken nämns i tredje strecksatsen rörande Tyskland under punkt 1 med rubriken "Utbildning i vårdyrken". I

5 ASLANIDOU 7 Artikel 3 första stycket a i direktiv 92/51 har följande lydelse: "När det i en värdmedlemsstat för att utöva ett reglerat yrke krävs examensbevis på postgymnasial eller akademisk utbildning får den behöriga myndigheten inte under hänvisning till otillräckliga kvalifikationer vägra att ge en medborgare i en medlemsstat tillstånd att utöva yrket på samma villkor som de som gäller för dess egna medborgare, a) om den sökande innehar det examensbevis, enligt direktivets definition, som krävs i en annan medlemsstat för att påbörja eller utöva yrket i fråga i landet och detta examensbevis erhållits i en medlemsstat..." a Enligt artikel 4 i direktivet får värdmedlemsstaten, trots bestämmelserna i artikel 3, kräva att sökanden, enligt vissa villkor som definieras i artikeln, visar att han har en viss yrkeserfarenhet, att han slutför en anpassningstid som inte överstiger tre år eller genomgår ett lämplighetsprov (nedan kallade kompenserande åtgärder). I artikeln fastställs vissa bestämmelser och villkor som tillämpas på de kompenserande åtgärder som kan krävas. 9 I artikel 10 i direktiv 92/51 uppräknas de handlingar som den behöriga myndigheten i en värdmedlemsstat kan kräva av medborgare i andra medlemsstater i form av bevis med avseende på gott namn och rykte, konkursfrihet eller fysisk och psykisk hälsa Artikeln innehåller också vissa bestämmelser om ed eller högtidlig försäkran. I

6 DOM AV DEN MÅL C-142/04 10 Enligt artikel 13.1 i direktiv 92/51 skall medlemsstaterna inom den tid som föreskrivs i artikel 17, det vill säga den 18 juni 1994, ange de berörda myndigheter som är bemyndigade att motta ansökningar och fatta de beslut som åsyftas i detta direktiv och underrätta övriga medlemsstater och Europeiska gemenskapernas kommission därom. Den nationella lagstiftningen 11 I Grekland regleras yrket arbetsterapeut i presidentdekret nr 83/1989 med rubriken "Rättigheter att utöva yrket för utexaminerade inom följande avdelningar:... c) arbetsterapi vid instituten för teknologisk utbildning (TEI)" (FEK A' 37). 12 För att utöva detta yrke måste man enligt artikel 3.4 i dekretet ha tillstånd från ministeriet för hälsovårdsfrågor och för social trygghet (nedan kallat hälsoministeriet). 13 Vid tidpunkten för Maria Aslanidous ansökan krävdes enligt hälsoministeriets beslut A4b/251 av den 23 januari 1990 (FEK B' 94) att det till en sådan ansökan om tillstånd att utöva yrket arbetsterapeut bifogades en kopia av examensbeviset och, "vad avser innehavare av utländska examensbevis, ett beslut om erkännande av examensbevisets likvärdighet från utbildningsministeriet". 14 Genom lag 1404/1983 av den 22/24 november 1983 (FEK A' 173), i dess lydelse vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, hade en offentlig inrättning, underställd utbildningsministeriet, kallad "institutet för teknisk I

7 ASLANIDOU utbildning" (ITE), inrättats, med uppgift att ge råd till ministeriet vad avser pedagogiska och vetenskapliga ämnen som rör högre teknisk utbildning. 15 Enligt artikel 14 II punkt 2 i lag 1404/1983, i dess lydelse enligt artikel 71.5 i lag 1566/1985 av den 30 september 1985 (FEK A' 167), hade ITE bland annat i uppgift att fatta beslut huruvida utländska fakulteter eller avdelningar för högre ickeuniversitetsutbildning respektive de examensbevis som dessa utfärdar kan jämställas med grekiska institut för teknisk utbildning och de examensbevis dessa utfärdar. 16 I artikel 2 i presidentdekret 567/1984 av den 3 augusti/17 december 1984 (FEK A' 204) om ITE:s verksamhet, föreskrevs att ITE skulle upprätta ett vetenskapsråd och att "bedömningen av huruvida ett examensbevis eller ett institut är likvärdigt skall avgöras genom beslut av vetenskapsrådet, vilket rådets ordförande skall meddela den berörde i form av en sammanfattning. Denna information utgör bevis på examensbevisets likvärdighet." 17 En tid efter de händelser som är i fråga i målet vid den nationella domstolen antogs presidendekret nr 231/1998 av den 29 juli 1998 (FEK A' 178) i syfte att införliva direktivet med grekisk rätt. is I artikel 14 i detta dekret ges rådet för erkännande av den yrkesmässiga likvärdigheten av examensbevis över högre utbildning (Symvoulio Epangelmatikis Anagnorisis Titlon Ekpaidefsis kai Katartisis), som är ett statlig ad hoc-organ, exklusiv behörighet att tillerkänna innehavaren av ett examensbevis som omfattas av direktivets tillämpningsområde rätt att utöva motsvarande yrke i Grekland. Detta organ är ensamt behörigt på området och det behöriga ministeriet är skyldigt att följa dess beslut och bevilja tillstånd att utöva yrket. I

8 DOM AV DEN MÅL C-142/04 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna 19 Maria Aslanidou är grekisk medborgare och tog efter ett treårigt studieprogram statlig examen för arbetsterapeuter (Zeugnis über die Staatliche Prüfung für Beschäftigungs- und Arbeitstherapeuten) vid fakulteten för arbetsterapi i Stuttgart (Tyskland), vilket gav henne rätt att arbeta som arbetsterapeut i Tyskland. 20 Maria Aslanidou önskade utöva detta yrke i Grekland och ansökte den 1 september 1997 hos miljö- och hälsoförvaltningen vid Thessalonikis provinsstyrelse om tillstånd att utöva yrket, med stöd av direktiv 89/48. Hennes ansökan sändes till hälsoministeriet, för att rådet för erkännande av yrkestiteln arbetsterapeut (Symvoulio Anagnorisis Epaggelmatikon Titlon Ergotherapeuton, nedan kallad SAETE) skulle avgöra om villkoren därför var uppfyllda. 21 Detta vilandeförklarade ärendet och frågade ITE om den skola där Maria Aslanidou hade studerat i Tyskland "kan räknas som ett lärosäte för högre utbildning i Grekland". Sedan SAETE hade erhållit ITE:s svar, enligt vilket sökandens examensbevis inte var likvärdigt med de examensbevis som utfärdas av grekiska institut för teknisk utbildning, förklarade den att de intyg som Aslanidou hade framlagt inte motsvarade dem som föreskrivs i direktiv 89/48 och att SAETE följaktligen inte på grundval av direktiv 89/48 kunde utfärda något tillstånd för sökanden att arbeta som arbetsterapeut. SAETE föreslog henne därför att inge en ny ansökan när direktiv 92/51 införlivats med grekisk rätt. 22 Genom beslut nr 1 av den 12 maj 1998 avslog SAETE slutligen Maria Aslanidous ansökan om tillstånd med motiveringen att hennes examensbevis inte styrkte någon högre utbildning, eftersom det för tillträde till den aktuella fakulteten i Tyskland inte I

9 ASLANIDOU krävdes en utbildning på 12 år, utan en utbildning på 8-10 år, varför förutsättningarna enligt direktiv 89/48 inte var uppfyllda. 23 Maria Aslanidou väckte talan mot detta avslagsbeslut vid Symvoulio tis Epikrateias den 21 juli Det är utrett i målet vid den nationella domstolen att även om Maria Aslanidou hade ansökt om tillstånd att arbeta som arbetsterapeut med tillämpning av direktiv 89/48 var den behöriga myndigheten skyldig att ex officio pröva ansökan och bedöma de omständigheter som sökanden har hänvisat till med tillämpning av gällande rätt, det vill säga direktiv 92/ Symvoulio tis Epikrateias frågar sig härvid om en enskild, som åberopar ett examensbevis som han har erhållit i en annan medlemsstat och som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 92/51, under tiden från det att införlivandefristen för direktivet gått ut till det att direktivet för sent införlivades med värdmedlemsstatens nationella rätt, med åberopande av relevanta bestämmelser i direktivet, kan ansöka om tillstånd från värdmedlemsstatens myndigheter att utöva motsvarande reglerat yrke i denna stat. 26 Majoriteten vid Symvoulio tis Epikrateias ansåg att de huvudsakliga bestämmelserna i artiklarna 3,4 och 10 i direktiv 92/51 är ovillkorliga och tillräckligt exakta vad avser under vilka förutsättningar värdmedlemsstatens myndigheter är skyldiga att ge innehavaren av ett examensbevis som erhållits i en annan medlemsstat tillträde till ett reglerat yrke i värdmedlemsstaten och att de således kan åberopas av innehavaren av ett sådant examensbevis efter utgången av fristen för direktivets införlivande. I

10 DOM AV DEN MÅL C-142/04 27 Enligt majoriteten utgör förhållandet att värdmedlemsstaten inte har angett en behörig myndighet i enlighet med artikel 13.1 i direktiv 92/51 inte hinder för att en enskild skall kunna åberopa dessa bestämmelser, om medlemsstatens lagstiftning, i dess lydelse före direktivets införlivande, gav ett visst förvaltningsorgan i uppgift att avgöra om villkoren för tillträde till yrket i fråga var uppfyllda och i förekommande fall meddela den berörde tillstånd att utöva detta yrke. 28 Enligt minoriteten vid Symvoulio tis Epikrateias var SAETE:s avslag välgrundat eftersom en enskild inte kunde åberopa de relevanta bestämmelserna i direktiv 92/51 vid den tidpunkt då den omtvistade ansökan ingavs och behörig myndighet för att behandla ansökningar ännu inte hade angetts i enlighet med artikel 13.1 i direktivet. 29 Symvoulio tis Epikrateias har vidare frågat sig om bestämmelserna i direktiv 92/51 inte kunde åberopas vid hälsoministeriet, eftersom detta ändå var skyldigt att enligt artiklarna 48 och 52 i fördraget undersöka om sökandens examensbevis från Tyskland var likvärdigt med de grekiska examensbevisen. 30 Symvoulio tis Epikrateias beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen: "1) Är bestämmelserna i artiklarna 3, 4.1 a och b, 4.2 och 10, punkterna 1-4, i rådets direktiv 92/51... ovillkorliga och tillräckligt exakta, för att en enskild I

11 ASLANIDOU som innehar ett examensbevis som erhållits i en annan medlemsstat och som omfattas av det ovannämnda direktivets tillämpningsområde under perioden mellan utgången av fristen för införlivande av direktivet och tidpunkten för dess för sena införlivande med en viss medlemsstats (värdmedlemsstaten) nationella rättsordning skulle kunna åberopa dessa bestämmelser mot ett förvaltningsorgan som enligt den nationella lagstiftningen givits behörighet att besluta om tillstånd för tillträde till ett visst yrke och att få utöva det i värdmedlemsstaten? 2) För det fall att bestämmelserna i direktiv 92/51, under tiden mellan utgången av fristen för införlivande av detsamma och dess för sena införlivande i nationell rätt, inte kan åberopas av en enskild mot ett förvaltningsorgan i värdmedlemsstaten vilket enligt den nationella lagstiftningen givits behörighet att meddela tillstånd för att utöva ett visst yrke till personer, som innehar ett examensbevis från ett institut för högre teknisk utbildning (TEI) i värdmedlemsstaten eller som innehar ett utländskt examensbevis som erkänts som likvärdigt i ett allmänt jämförelseförfarande av det slag som beskrivs i förevarande begäran om förhandsavgörande, kan det ovannämnda organet mot bakgrund av [artiklarna 48 och 52 i fördraget] uppställa som villkor för att bevilja en ansökan, från en enskild som innehar ett examensbevis som erhållits i en annan medlemsstat, som ingetts under nämnda tid, om att få tillträde till det yrket och att få rätt att utöva det, att sökandens examensbevis först skall ha erkänts som likvärdigt, i enlighet med ovannämnda allmänna förfarande, eller är sagda organ skyldigt att göra en egen jämförelse mellan den kompetens som styrkts genom det uppvisade examensbeviset och de kunskaper och kvalifikationer som krävs enligt den nationella lagstiftningen, innan det avgör ärendet?" Tolkningsfrågorna 31 I artikel 3 första stycket a i direktiv 92/51 föreskrivs att den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten inte under hänvisning till otillräckliga kvalifikationer får vägra I

12 DOM AV DEN 14, MÅL C-142/04 att ge en medborgare i en medlemsstat tillstånd att utöva ett reglerat yrke eller utöva det på samma villkor som gäller för dess egna medborgare om den sökande innehar det examensbevis, enligt direktivets definition, som krävs i en annan medlemsstat för att påbörja eller utöva yrket i fråga i landet, och detta examensbevis erhållits i en medlemsstat. 32 Maria Aslanidou innehar ett examensbevis i den mening som avses i artikel 1 i direktiv 92/51, jämförd med punkt 1 i bilaga C till detsamma. Hennes situation omfattas således av tillämpningsområdet för artikel 3 första stycket a i direktivet. Domstolen har därför ingen anledning att uttala sig om tolkningen av artikel 3 första stycket b i direktivet, eftersom denna bestämmelse endast är tillämplig om yrket i fråga inte är reglerat i ursprungsstaten. 33 Domstolen har redan förklarat att artikel 3 första stycket a i direktiv 89/48, som i stort har samma lydelse som artikel 3 första stycket a i direktiv 92/51, utgör en bestämmelse vars innehåll är ovillkorligt och tillräckligt precist för att enskilda skall kunna åberopa denna bestämmelse vid den nationella domstolen gentemot en medlemsstat som inte har införlivat direktivet med nationell rätt inom den tidsfrist som anges i detsamma (dom av den 29 april 2004 i mål C-102/02, Beuttenmüller, REG 2004, s. I-5405, punkt 55). Samma konstaterande gäller artikel 3 första stycket a i direktiv 92/51, eftersom den kompletterande ordning som införts genom direktivet, enligt skäl 5, uttryckligen bygger på samma principer och i tillämpliga delar innehåller samma regler som den första generella ordningen som infördes genom direktiv 89/ Vad gäller möjligheten att för tillträde till ett reglerat yrke ställa upp villkoret att sökanden först vidtar de kompenserande åtgärder som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 92/51, har domstolen, vad avser direktiv 89/48, förklarat att den behöriga myndigheten, om så föreskrivs i den nationella lagstiftning som är tillämplig när ansökan prövas, i princip har rätt att kräva att den berörde vidtar de kompenserande I

13 ASLANIDOU åtgärder som avses i artikel 4.1 i direktivet, om villkoren därför är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2003 i mål C-285/01, Burbaud, REG 2003, s. I-8219, punkt 55). 35 Om sådana kompletterande åtgärder däremot inte föreskrivs i den gällande nationella lagstiftningen kan, enligt rättspraxis, en medlemsstat som har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att införliva bestämmelserna i ett direktiv med sin nationella rättsordning, inte tillämpa de begränsningar som följer av dessa bestämmelser på gemenskapsmedborgarna, lika litet som den kan kräva av dessa att de fullgör de skyldigheter som föreskrivs i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich mil., REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-435, punkt 21, och i det ovannämnda målet Beuttenmüller, punkt 63). 36 Det ankommer på den nationella domstolen att i förekommande fall avgöra om det, enligt den vid prövningen gällande nationella lagstiftningen, var tillåtet att kräva kompenserande åtgärder enligt artikel 4.1 i direktivet. Domstolen anmärker härvid att enligt fast rättspraxis är den nationella domstolen, i en situation som omfattas av direktivets tillämpningsområde, vid tillämpningen av nationell rätt skyldig att beakta samtliga bestämmelser i densamma och, i den utsträckning det är möjligt, tolka dessa mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01-C-403/01, REG 2004, s. I-8835, punkt 119). 37 Domstolen har i vilket fall som helst redan förklarat att när endera direktiv 89/48 eller 92/51 är tillämpligt kan ett offentligt organ i en medlemsstat, vilket är skyldigt att följa reglerna i det berörda direktivet, inte längre kräva att de examina som en I

14 DOM AV DEN MÅL C-142/04 sökande innehar måste erkännas av de behöriga nationella myndigheterna (dom av den 8 juli 1999 i mål C-234/97, Fernandez de Bobadilla, REG 1999, s. I-4773, punkt 27). 38 I artikel 10 i direktiv 92/51 uppräknas bara de handlingar som den behöriga myndigheten i en värdmedlemsstat kan kräva av medborgare i andra medlemsstater i form av bevis med avseende på gott namn och rykte, konkursfrihet eller fysisk och psykisk hälsa. Artikeln innehåller också vissa bestämmelser om ed eller högtidlig försäkran. Eftersom den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten i målet vid den nationella domstolen inte har krävt någon sådan bevisning eller förklaring, är domstolen inte skyldig att uttala sig om tolkningen av denna bestämmelse, som i vilket fall som helst inte påverkar möjligheten att åberopa artikel 3 första stycket a i direktivet. 39 Medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 13.1 i direktiv 92/51 att ange de berörda myndigheter som är bemyndigade att motta ansökningar och fatta de beslut som åsyftas i detta direktiv utgör inte heller hinder för att åberopa artikel 3 första stycket a i direktivet. Det framgår nämligen av artikel 13.1 jämförd med övriga punkter i samma artikel att syftet med denna bestämmelse är att underlätta tillämpningen av den ordning för erkännande av examensbevis som har införts genom direktiv 92/51 genom att göra beslutsförfarandet i en medlemsstat tydligare. Ett sådant angivande är däremot enligt artikel 13.1 inte nödvändigt för att identifiera de behöriga myndigheter som avses i artikel 3, vilka är de myndigheter som kontrollerar tillträde till reglerade yrken. 40 Enligt rättspraxis kan en medlemsstat inte gentemot en enskild åberopa sin underlåtenhet att anta bestämmelser som skall underlätta tillämpningen av en ordning som införts genom direktivet i fråga (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 10 september 2002 i mål C-141/00, Kügler, REG 2002, s. I-6833, I

15 ASLANIDOU punkt 52, och av den 6 november 2003 i mål C-45/01, Dornier, REG 2003, s. I , punkt 79). Att ingen behörig myndighet har angetts i enlighet med artikel 13.1 i direktiv 92/51 hindrar inte en enskild från att åberopa artikel 3 första stycket a i detta direktiv gentemot den myndighet som faktiskt enligt gällande nationell lagstiftning är behörig att reglera tillträdet till ett visst yrke. 41 Av handlingarna i målet vid den nationella domstolen framgår att hälsoministeriet, som är SAETE:s huvudman, utgör behörig myndighet i den mening som avses i artikel 3 första stycket a i direktiv 92/51, eftersom den som önskar arbeta som arbetsterapeut enligt nationell lagstiftning måste ha ett tillstånd därför från detta ministerium. Hälsoministeriet kan därför inte vägra en person i Aslanidous situation tillträde till yrket arbetsterapeut på grund av att denna person har bristande kvalifikationer som endast kan avhjälpas genom att denne vidtar kompenserande åtgärder, i den mening som avses i artikel 4.1 i direktivet, om sådana kompenserande åtgärder föreskrivs i nationell lagstiftning. 42 Svaret på den första frågan blir således att, om inga införlivandeåtgärder har vidtagits inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 17 i direktiv 92/51, en medborgare i en medlemsstat kan grunda sig på artikel 3 första stycket a i detta direktiv för att i värdmedlemsstaten erhålla tillstånd att utöva ett reglerat yrke som arbetsterapeut. Denna möjlighet kan inte villkoras av att den berördes examensbevis har erkänts som likvärdigt av behörig nationell myndighet. Myndigheten kan endast kräva att den berörde vidtar kompenserande åtgärder av det slag som avses i artikel 4.1 i direktiv 92/51, om sådana föreskrivs i den nationella lagstiftning som gällde när ansökan togs upp till prövning. 43 Mot bakgrund av svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan. I

16 DOM AV DEN MÅL C-142/04 Rättegångskostnader 44 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla. På dessa grunder beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande dom: Om inga införlivandeåtgärder har vidtagits inom den tidsfrist som föreskrivs i artikel 17 i rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning, en ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv 89/48/EEG, kan en medborgare i en medlemsstat grunda sig på artikel 3 första stycket a i detta direktiv för att i värdmedlemsstaten erhålla tillstånd att utöva ett reglerat yrke som arbetsterapeut. Denna möjlighet kan inte villkoras av att den berördes examensbevis har erkänts som likvärdigt av behörig nationell myndighet. Myndigheten kan endast kräva att den berörde vidtar kompenserande åtgärder av det slag som avses i artikel 4.1 i direktiv 92/51, om sådana föreskrivs i den nationella lagstiftning som gällde när ansökan togs upp till prövning. Underskrifter I