Nyhetsbrev om EU-rätt nummer

Transkript

1 1 Nyhetsbrev om EU-rätt nummer Innehåll AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M Allmänna principer... 1 Skatterätt... 2 Fri rörlighet... 2 Processrätt... 2 EU-DOMSTOLEN... 2 Avgöranden rörande Sverige... 2 Förslag till avgöranden rörande Sverige... 3 Institutionell rätt och allmänna principer... 3 Processrätt... 3 Skatterätt... 5 Konkurrensrätt och statligt stöd... 5 Inre marknaden... 6 Övriga rättsområden... 6 NYA MÅL DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN ÖVRIGT INLEDNING I årets sista Nyhetsbrev rapporterar vi bl.a. om att Finansdepartementet nu utrett och lämnat förslag till hur förbudet mot dubbla förfaranden i fråga om skattetillägg och skattebrott (ne bis in idem) ska hanteras. Läs om detta förslag under den avslutande rubriken Övrigt. Ne bis in idem aktualiseras också i ett avgörande angående körkort och ansvar för trafikbrott, se under Avgöranden i svenska domstolar. Den mest notabla händelsen i historien om ne bis in idem är emellertid något som inte omfattas av Nyhetsbrevets normala rapporteringsområde, nämligen Europadomstolens avgörande i mål 7356/10, Lucky Dev v. Sweden. I korthet rörde det målet en kvinna som frikändes från ett åtal för skattebrott. Nio månader efter den friande domen ålades hon skattetillägg. Europadomstolen fastslog att detta utgjorde ett åsidosättande av Europakonventionens förbud mot dubbelbestraffning. Avgörandet, som innehåller många intressanta aspekter, är således i denna fråga helt densamma som EU-domstolens avgörande i Åkerberg Fransson. En av alla intressanta aspekter är att Europadomstolen synes godta att skattetillägg döms ut i separata förfaranden när brottmålet rör bokföringsbrott, eftersom det då inte är fråga om samma sak (idem). Nyhetsbrevet vill med detta önska en God Jul och ett Gott Nytt År! AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. Allmänna principer Högsta förvaltningsdomstolen har i dom i mål fastslagit att det inte är oförenligt med artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll (ne bis in idem) att återkalla ett körkort från en person som dömts för trafikbrott för samma handlande som ligger till grund för körkortsingripandet. Det rör sig enligt HFD

2 2 om straff och två olika processer, men eftersom det inte får ske någon ny prövning av frågan om brott föreligger har förfarandet för körkortsingripande ett så nära sakligt och tidsmässigt samband mellan förfarandena att det inte sker något åsidosättande av artikel 4.1. HFD hänvisar i avgörandet bl.a. till punkt 61 i Europadomstolens avgörande i Lucky Dev, nämnt i Nyhetsbrevets inledning. Skatterätt Högsta förvaltningsdomstolen har den 15 december 2014 meddelat dom i målen och , mellan Skatteverket och ett tobaksbolag. HFD fastslår i avgörandet att en produkt bestående av ett råtobakspulver och övriga ingredienser, förutom vatten, som behövs för att tillverka snus samt en anvisning hur konsumenterna ska göra för att tillverka snus ska anses ha snusets huvudsakliga karaktär i den mening som avses i nr 2403 i Kombinerande nomenklaturen enligt den s.k. tulltaxan (förordning EEG nr 2658/87). Produkten omfattas därmed av tobaksskatt. Fri rörlighet Kammarrätten i Stockholm har i dom i mål fastslagit att de läkemedel som en kvinna fått förskrivna hade ett sådant samband med den sjukvårdstjänst hon mottagit i Tyskland att hon kunde ha rätt till ersättning för kostnaderna. Målet återförvisades till Försäkringskassan för utredning av om övriga förutsättningar för ersättning var uppfyllda (om och i vilken omfattning läkemedlen skulle ha bekostats av det allmännas försorg om vården getts i Sverige). Kammarrätten hänvisade till rättsfallet RÅ 2004 ref. 41. Processrätt Arbetsdomstolen har i beslut i mål A 1/14 fastslagit följande. Ett bolag med säte i Norge har väckt talan i Arbetsdomstolen mot en arbetstagarorganisation med säte i Norge. Arbetsdomstolen har funnit att svensk domsrätt varken följer av artikel 23, 5.1 eller 5.5 i Luganokonventionen eller någon annan artikel i konventionen, varför talan avvisats. EU-DOMSTOLEN Avgöranden rörande Sverige I direktiv 2008/1/EG finns bestämmelser om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. Genom direktivet har inrättats ett tillståndsförfarande för industriell verksamhet som innebär stor risk för förorening. EU-domstolen fann i dom den 29 mars 2012 i målet C-607/10 att Sverige hade åsidosatt direktivet genom att 29 anläggningar inte uppfyllde direktivets krav. Kommissionen fann därefter år 2013 att Sverige fortfarande inte hade följt 2012 års dom, eftersom överträdelsen fortfarande pågick avseende två anläggningar. Kommissionen väckte därför en andra fördragsbrottstalan mot Sverige. Kommissionen konstaterade under målets handläggning att bristerna hade rättats till avseende den ena anläggningen, men att åtgärder ännu inte hade vidtagits vad gällde den andra anläggningen. EU-domstolen biföll i dom i målet C-243/13 kommissionens talan och fällde Sverige för fördragsbrott. Sverige hade enligt domstolen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel FEUF genom att inte vidta nödvändiga åtgärder för att följa domen i målet C-607/10. För det fall

3 3 detta fördragsbrott fortgår den dag då dom meddelas i det andra målet ska Sverige till kommissionen, på kontot Europeiska unionens egna medel, betala ett löpande vite på euro för varje dag som dröjsmålet med att vidta nödvändiga åtgärder för att följa domen i målet C-607/10 består, räknat från och med den dag då domen i det andra målet meddelas till den dag då domen i målet C-607/10 följs. Sverige ska dessutom till kommissionen, på samma konto, betala ett schablonbelopp på 2 miljoner euro och ersätta rättegångskostnaderna. Förslag till avgöranden rörande Sverige --- Institutionell rätt och allmänna principer Europaparlamentet och kommissionen hade i de förenade målen C-103/12 och C- 165/12 yrkat ogiltigförklaring av rådets beslut 2012/19/EU. Det beslutet gällde godkännande på Europeiska unionens vägnar av förklaringen om beviljande av fiskemöjligheter i EU:s vatten för fiskefartyg som för Venezuelas flagg i den exklusiva ekonomiska zonen utanför Franska Guyanas kust. EU-domstolen konstaterar i dom att det angripna beslutet borde ha antagits på grundval av artikel 43.2 FEUF, jämförd med artikel a v FEUF, och inte på grundval av artikel 43.3 FEUF, jämförd med artikel b FEUF. Under dessa omständigheter ska talan bifallas. Det angripna beslutet ogiltigförklaras därför av EUdomstolen. Domstolen finner vidare att det finns anledning att låta beslutets verkningar bestå till dess att det har trätt i kraft ett nytt beslut, antaget på korrekt rättslig grund. Processrätt Mål C-656/13 gällde tolkning av förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar. Tjeckisk domstol ville ha klargörande av om artikel 12.3 i förordningen kan utgöra grund för att en domstol i en annan medlemsstat än barnets hemviststat är behörig att döma i ett mål om föräldraansvar trots att inget annat mål pågår vid den valda domstolen. EU-domstolen gav i dom sammanfattningsvis följande svar: Artikel 12.3 i förordningen kan utgöra grund för att en domstol i en annan medlemsstat än barnets hemviststat är behörig att döma i ett mål om föräldraansvar trots att inget annat mål pågår vid den valda domstolen. Artikel 12.3 b i förordningen ska tolkas så, att behörigheten för den domstol vid vilken en part har väckt talan i ett mål om föräldraansvar inte kan anses ha godtagits uttryckligen eller på något annat entydigt sätt av alla parter i förfarandet i den bestämmelsens mening, när svaranden i detta första förfarande vid ett senare tillfälle inleder ett andra förfarande vid samma domstol och i samband med sin första processhandling i det första förfarandet gör gällande att domstolen saknar behörighet. Mål C-295/13 gällde tolkning av förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden och av konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, godkänd på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG ( Lugano IIkonventionen ). Tysk domstol ville ha klargörande av om artikel 3.1 i förordningen ska tolkas så, att domstolarna i en medlemsstat, inom vars territorium det har inletts ett insolvensförfarande beträffande ett bolags tillgångar, med stöd av denna

4 4 bestämmelse är behöriga att pröva en talan, som väckts av konkursförvaltaren för bolaget mot företagsledaren för bolaget om ersättning för betalningar som utförts efter det att bolaget blivit insolvent eller efter fastställandet av att bolaget var överskuldsatt. EU-domstolen gav i dom sammanfattningsvis följande svar: Artikel 3.1 ska tolkas så, att domstolarna i en medlemsstat, inom vars territorium det har inletts ett insolvensförfarande beträffande ett bolags tillgångar, med stöd av denna bestämmelse är behöriga att pröva en talan, som väckts av konkursförvaltaren för bolaget mot företagsledaren för bolaget om ersättning för betalningar som utförts efter det att bolaget blivit insolvent eller efter fastställandet av att bolaget var överskuldsatt. Artikel 3.1 ska tolkas så, att domstolarna i en medlemsstat, inom vars territorium det har inletts ett insolvensförfarande beträffande ett bolags tillgångar, med stöd av denna bestämmelse är behöriga att pröva en talan, som väckts av konkursförvaltaren för bolaget mot företagsledaren för bolaget om ersättning för betalningar som utförts efter det att bolaget blivit insolvent eller efter fastställandet av att bolaget var överskuldsatt, om företagsledaren inte har sin hemvist i en annan medlemsstat, utan i en stat som är part i Lugano II-konventionen. EU-domstolen har i mål C-352/13 att efter begäran om förhandsavgörande från domstol i Dortmund, Tyskland, tolka artiklarna 5.3 och 6.1 i förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( Bryssel I-förordningen ) samt den hittills oprövade aspekten av föreningen av dessa bestämmelser med de vägledande principerna i unionens konkurrensrätt enligt artikel 101 FEUF. Generaladvokaten har i sitt lämnade förslag till avgörande sammanfattningsvis anfört följande: a) Artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen ska tolkas så, att det för att förhindra oförenliga domar i olika rättegångar är påkallat med gemensam handläggning och dom vid talan med avseende på solidariskt ansvar för information och skadestånd mot en svarande med hemvist i domkretsen för en medlemsstats domstol och andra svararande med säte i andra medlemsstater för en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG (artikel 101 FEUF) som har konstaterats av kommissionen där svarandena har medverkat vid olika tidpunkter och i olika medlemsstater. b) Artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen ska tolkas så, att den omständigheten att talan mot den enda svarande som har hemvist i domkretsen för den domstol där talan väcktes återkallas inte påverkar bestämmelsens tillämpning, under förutsättning att talan återkallas efter det datum då talan väcktes vid berörd domstol och under förutsättning att återkallandet inte hänger samman med en bindande överenskommelse mellan käranden och nämnda svarande som ingicks före det datumet men hölls hemlig i det enda syftet att undandra en av de övriga svarandena från lagföring vid domstolar i den medlemsstat där vederbörande har hemvist. Artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen ska tolkas så, att när talan om skadestånd väcks mot flera svarande med säte i olika medlemsstater med anledning av en konkurrensbegränsande samverkan som genom beslut av kommissionen förklarats utgöra en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG (artikel 101 FEUF) där de svarande deltog på olika orter i flera medlemsstater

5 5 och vid olika tidpunkter, kan skadan, med avseende på varje svarande och för samtliga anförda skador eller för den sammanlagda skadan, inte anses ha inträffat i var och en av de medlemsstater där den olagliga konkurrensbegränsande samverkan ingicks eller genomfördes. Artikel 101 FEUF ska tolkas så, att principen om full verkan av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan i unionsrätten vid en talan om skadestånd för en överträdelse av den artikeln inte utgör hinder för genomförandet av prorogationsklausuler enligt artikel 23 i Bryssel I-förordningen. Denna princip utgör däremot hinder för genomförandet av skiljedomsklausuler och/eller prorogationsklausuler som inte omfattas av artikeln 23 när tillämplig nationell rätt medger att behörighet i tvisten tilldelas enligt en klausul i ett avtal som ingicks då den part mot vilken klausulen anförs inte kände till den konkurrensbegränsande samverkan och att den var olaglig. Generaladvokatens förslag har redan kommenterats, se: cdc-on-jurisdiction-in-cartel-damage-claims-under-the-brussels-i-regulation/ Skatterätt Mål C 590/13 gällde tolkning av rådets sjätte direktiv 77/388/EEG som gäller mervärdesskatt. Bakgrunden till begäran om förhandsavgörande är en tvist mellan ett företag och den italienska skattemyndigheten. Parterna är i två förenade mål oeniga om företagets mervärdesskatteplikt. Företaget hade nämligen gjort förvärv inom gemenskapen från ett franskt och ett holländskt företag utan att uppfylla formkraven enligt nationell rätt. Företaget hade inte bokfört vissa fakturor, som upprättats av det franska företaget, på kontot för mervärdesskatt. De fakturor som det holländska företaget upprättat hade inte bokförts på företagets konto för utställda fakturor, utan endast på dess inköpskonto med angivelsen exklusive mervärdesskatt. Skattemyndigheten fann att transaktionerna utgjorde mervärdesskattepliktiga gemenskapsinterna förvärv. Efter överklaganden önskade italiensk domstol klarläggande om artiklarna 18.1 d och 22 i direktivet ska tolkas så, att dessa bestämmelser innehåller formella krav för avdragsrätten eller materiella krav för den rätten, vars åsidosättande, under sådana omständigheter såsom de som är i fråga i de nationella målen, leder till att avdragsrätten bortfaller. EU-domstolen gav i dom sammanfattningsvis följande svar: Artiklarna innehåller formella krav för avdragsrätten, vilkas åsidosättande, under sådana omständigheter såsom de som är aktuella i de nationella målen, inte kan leda till att avdragsrätten går förlorad. Konkurrensrätt och statligt stöd Mål C 413/13 gällde tolkning av artikel FEUF. Nederländsk domstol önskade klarläggande av om unionsrätten ska tolkas så, att en bestämmelse i ett kollektivavtal - om att egenföretagare som är anslutna till en av de avtalsslutande arbetstagarorganisationerna och som på grundval av ett uppdragsavtal utför samma arbete åt en arbetsgivare som dennes anställda ska erhålla en viss lägsta ersättning - omfattas av tillämpningsområdet för artikeln. EU-domstolen gav i dom sammanfattningsvis följande svar: Unionsrätten ska tolkas så, att en sådan bestämmelse i ett kollektivavtal inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel FEUF om, och endast om, personerna är falska egenföretagare. Härmed avses

6 6 tjänsteleverantörer som befinner sig i en situation som är jämförbar med den situation som de anställda arbetstagarna befinner sig i. Det ankommer på den nationella domstolen att göra denna bedömning. Inre marknaden EU-domstolen biföll i dom i mål C 678/11 delvis kommissionens talan mot Spanien om fördragsbrott. Kommissionen hade yrkat att EU-domstolen skulle fastställa att Spanien underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt FEUF och EES-avtalet genom bestämmelser i lag om pensionsplaner och pensionsfonder, i lag om ordning för och tillsyn över privatförsäkringar, i lag om inkomstskatt för personer som saknar hemvist i landet samt i den allmänna skattelagen. Enligt dessa är pensionsfonder med hemvist i andra medlemsstater än Spanien som erbjuder tjänstepensionsplaner i Spanien, samt försäkringsföretag som är verksamma i Spanien, med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster, skyldiga att utse ett skatteombud med hemvist i Spanien. EU-domstolen kom sammanfattningsvis fram till följande i domen: Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 56 FEUF genom att ha antagit bestämmelser i lag om pensionsplaner och pensionsfonder och i lag om ordning för och tillsyn över privatförsäkringar, enligt vilka pensionsfonder med hemvist i andra medlemsstater än Spanien som erbjuder tjänstepensionsplaner i Spanien, samt försäkringsföretag som är verksamma i Spanien, med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster, är skyldiga att utse ett skatteombud med hemvist i Spanien. Talan ogillas i övrigt. Övriga rättsområden Mål C-530/13 gällde tolkning av direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet. Österrikisk domstol önskade svar på om artiklarna 2.1, 2.2 a och 6.1 i direktivet utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken i syfte att avskaffa diskriminering på grund av ålder utbildnings- och tjänsteperioder före 18 års ålder ska beaktas, men som samtidigt för varje tjänsteoch lönekategori inför en förlängning på tre år av den tid som de offentliganställda tjänstemän, vilka varit föremål för denna diskriminering, måste tillbringa i den första löneklassen innan de kan flyttas upp till den andra löneklassen. EU-domstolen gav i dom sammanfattningsvis följande svar: Artiklarna utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken i syfte att avskaffa diskriminering på grund av ålder utbildnings- och tjänsteperioder före 18 års ålder ska beaktas, men som samtidigt, med avseende uteslutande på de offentliganställda tjänstemän vilka varit föremål för diskriminering, för varje tjänste- och lönekategori inför en förlängning på tre år av den tid som dessa tjänstemän måste tillbringa i den första löneklassen innan de kan flyttas upp till den andra löneklassen. Artiklarna 9 och 16 i direktivet 2000/78 ska tolkas så, att en offentliganställd tjänsteman, som har varit föremål för diskriminering på grund av ålder till följd av det sätt på vilket referensdagen för beräkningen av uppflyttningen i löneklass har fastställts, ska ha rätt att åberopa artikel 2 i direktivet för att angripa de diskriminerande verkningar som förlängningen av tiden för uppflyttning i löneklass medför, trots att vederbörande efter egen ansökan har fått referensdagen ändrad. Mål C-140/13 gällde tolkning av direktiv 2004/39/EG om marknader för finansiella instrument. Tysk domstol önskade svar på om artikel 54.1 och 54.2 i direktivet ska tolkas så, att en nationell tillsynsmyndighet i ett förvaltningsförfarande kan göra gällande tystnadsplikt i förhållande till en person som har begärt att få ta del av

7 7 uppgifter om ett värdepappersföretag som är i likvidation, om det huvudsakliga affärsupplägget för företaget utgjorde storskaligt bedrägeri riktat mot investerarna, och flera ansvariga personer i företaget har dömts till fängelse. EU-domstolen gav i dom sammanfattningsvis följande svar: Artiklarna ska tolkas så, att en nationell tillsynsmyndighet i ett förvaltningsförfarande kan göra gällande tystnadsplikt i förhållande till en person som i ett fall, som inte omfattas av straffrättsliga bestämmelser eller av ett tvistemål, har begärt att få ta del av uppgifter om ett värdepappersföretag som nu är i likvidation, även om det huvudsakliga affärsupplägget för företaget har utgjort ett storskaligt bedrägeri riktat mot investerarna, och flera ansvariga personer i företaget har dömts till fängelse. Mål C-416/13 gällde tolkning av direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet. Spansk domstol ville ha svar på om artiklarna 2.2, 4.1 och 6.1 c i direktivet utgör hinder för nationell lagstiftning som fastställer en högsta åldersgräns på 30 år för rekrytering av poliser till lokal polismyndighet. EU-domstolen gav i dom sammanfattningsvis följande svar: Artiklarna utgör hinder för nationell lagstiftning som fastställer en högsta åldersgräns på 30 år för rekrytering av poliser till den lokala polismyndigheten. Mål C-404/13 gällde tolkning av direktiv 2008/50/EG om luftkvalitet och renare luft i Europa. Englands högsta domstol ville ha svar på om artikel 22 i direktivet ska tolkas så att om det inte var möjligt att iaktta de gränsvärden för kvävedioxid som fastställts i bilaga XI till direktivet, i en viss zon eller tätbebyggelse i en medlemsstat, efter den 1 januari 2010 så var medlemsstaten skyldig för att kunna förlänga tidsfristen med högst fem år att ansöka om en sådan förlängning i enlighet med artikel 22.1 i direktivet. Om så är fallet, önskades också klarhet i om medlemsstaten likväl kunde undantas från denna skyldighet. EU-domstolen gav i dom sammanfattningsvis följande svar: Artikel 22.1 i ska tolkas på så sätt att en medlemsstat för att kunna förlänga den tidsfrist som fastställs i direktivet med högst fem år för iakttagandet av de gränsvärden för kvävedioxid som anges i bilaga XI till direktivet är skyldig att ansöka om en sådan förlängning och att upprätta en luftkvalitetsplan om det, på ett objektivt sätt, framgår att det inte kommer att vara möjligt att iaktta dessa gränsvärden beträffande en viss zon eller tätbebyggelse inom den angivna tidsfristen. Direktiv 2008/50 innehåller inte något undantag från den skyldighet som följer av artikel Om det framgår att det inte är möjligt att iaktta de gränsvärden för kvävedioxid som fastställts i bilaga XI till direktiv 2008/50, i en viss zon eller tätbebyggelse i en medlemsstat, efter den 1 januari 2010 (som är det datum som anges i bilagan) utan att medlemsstaten har ansökt om att denna tidsfrist ska förlängas enligt artikel 22.1 i direktivet, kan upprättandet av en luftkvalitetsplan enligt artikel 23.1 andra stycket i direktivet inte i sig anses innebära att denna stat likväl har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 13 i direktivet. Om en medlemsstat inte har iakttagit kraven enligt artikel 13.1 andra stycket i direktiv 2008/50 och inte heller har ansökt om att tidsfristen ska förlängas enligt artikel 22 i direktivet, så ankommer det på den nationella domstol vid vilken talan kan ha väckts att, i förhållande till den nationella myndigheten, vidta de åtgärder som är nödvändiga, såsom ett föreläggande, för att myndigheten ska upprätta den plan som krävs enligt direktivet, i enlighet med de villkor som däri föreskrivs. Mål C-40/14 gällde tolkning av förordning (EEG) nr 918/83 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse. Fransk domstol ville ha svar på om en importör

8 8 av djur som är särskilt avsedda för laboratoriebruk kan omfattas av befrielsen från importtullar för denna typ av varor som föreskrivs i artikel 60 i förordningen, när importören inte själv är ett offentligt institut eller godkänt privat institut som huvudsakligen är sysselsatt med undervisning eller vetenskaplig forskning, men vars kunder är institut som uppfyller dessa villkor. EU-domstolen gav i dom sammanfattningsvis följande svar: Artikel 60 i förordningen ska tolkas så, att om djur som är särskilt avsedda för laboratoriebruk och som en importör för in på unionens territorium är avsedda för ett offentligt institut eller godkänt privat institut, som huvudsakligen är sysselsatt med undervisning eller vetenskaplig forskning, kan importören erhålla den befrielse från importtullar som föreskrivs i denna artikel för denna typ av varor, trots att importören inte själv är ett sådant institut. Den allmänna regeln 5 b i den s.k. Kombinerade nomenklaturen, som återfinns i bilaga I till förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, ska tolkas så, att burar som används för transport av levande djur som är avsedda för laboratoriebruk inte omfattas av den kategori av förpackningar som ska klassificeras tillsammans med de varor som de innehåller. Mål C-310/13 gällde tolkning av direktiv 85/374/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister. Tysk domstol ville ha svar på om direktivet, och särskilt artikel 13 i detta, utgör hinder för nationell lagstiftning som inför ett särskilt ansvarssystem i vilket det föreskrivs, efter att denna lagstiftning ändrats sedan direktivet anmäldes till berörd medlemsstat, att konsumenten kan begära information från en läkemedelstillverkare om ett läkemedels biverkningar. EUdomstolen gav i dom sammanfattningsvis följande svar: Direktivet utgör inte hinder för sådan nationell lagstiftning. De förenade målen C-22/13, C-61/13 - C-63/13 och C-418/13 gällde i huvudsak tolkning av ramavtalet om visstidsarbete som är bilagt direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete. Två italienska domstolar ville ha svar på om klausul 5.1 i ramavtalet utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka det - i väntan på att uttagningsprov slutförs för att rekrytera fast anställd personal för tjänstgöring i skolor som drivs av staten - är tillåtet att förnya kontrakt om visstidsanställning för att tillsätta tjänster vilka är vakanta, utan att det anges någon bestämd tidsplan för genomförandet av proven och samtidigt som möjlighet utesluts för sådan personal att erhålla ersättning för den skada som de eventuellt åsamkats på grund av sådan förnyelse. EU-domstolen gav i dom sammanfattningsvis följande svar: Klausulen utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka det - i väntan på att uttagningsprov slutförs för att rekrytera fast anställd personal för tjänstgöring i skolor som drivs av staten - är tillåtet att förnya visstidsanställningskontrakt för att tillsätta tjänster för lärare, teknisk personal, administrativ personal och hjälppersonal som är vakanta och lediga, utan att det anges någon bestämd tidsplan för genomförandet av uttagningsproven och samtidigt som all möjlighet utesluts för sådan personal att erhålla ersättning för den skada som de eventuellt åsamkats på grund av sådan förnyelse av kontrakten. Med förbehåll för de nationella domstolarnas kontroll ger dessa bestämmelser nämligen inte några objektiva och klara kriterier för bedömningen av om förnyelsen av ett sådant kontrakt i realiteten sker för att tillgodose ett verkligt behov, om den är av en sådan beskaffenhet att det eftersträvade målet kan uppnås och om den är nödvändig för att uppnå detta mål.

9 9 Inte heller innehåller de några andra åtgärder som förhindrar och beivrar missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt. De förenade målen C 148/13 - C 150/13 gällde tolkning av dels direktiv 2004/83/EG om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet, dels Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ( stadgan ). Nederländsk domstol ville ha svar på om artikel 4 i direktivet, jämförd med stadgan, uppställer gränser för bedömningen av fakta och omständigheter som nationella myndigheter får göra för att fastställa den sexuella läggningen hos en asylsökande, som till stöd för sin ansökan har åberopat fruktan för förföljelse på grund av denna läggning. EU-domstolen gav sammanfattningsvis följande svar: Artikel 4.3 c i direktiv 2004/83/EG och artikel 13.3 a i direktiv 2005/85/EG om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus utgör hinder för att de nationella myndigheterna, inom ramen för sin bedömning av fakta och omständigheter som kan bli föremål för prövning i domstol för att fastställa den sexuella läggningen hos en asylsökande, som till stöd för sin asylansökan har åberopat fruktan för förföljelse på grund av denna läggning, prövar den asylsökandes uppgifter och de skriftliga eller andra bevis som har åberopats till stöd för ansökan med hjälp av förhör som uteslutande baseras på stereotypa uppfattningar om homosexuella. Artikel 4 i direktiv 2004/83, jämförd med artikel 7 i stadgan utgör hinder för att de nationella myndigheterna, inom ramen för denna bedömning, genomför detaljerade förhör om den asylsökandes sexuella vanor. Artikel 4 i direktiv 2004/83, jämförd med artikel 1 i stadgan utgör hinder för att myndigheterna, inom ramen för denna bedömning, såsom bevisning godtar att den asylsökande utför homosexuella handlingar, genomgår test för fastställande av sin homosexuella läggning eller ger in videoupptagningar av homosexuella handlingar. Artikel 4.3 i direktiv 2004/83 samt artikel 13.3 a i direktiv 2005/85 utgör hinder för att de nationella myndigheterna, inom ramen för samma bedömning, slår fast att den asylsökandes uppgifter brister i trovärdighet redan av det skälet att sökanden inte åberopade sin påstådda sexuella läggning första gången han eller hon gavs tillfälle att lägga fram skälen till förföljelse. / Domen har redan kommenterats, se: / Mål C 249/13 gällde frågor om omfattningen av rätten att bli hörd i samtliga förfaranden. Fransk domstol ville ha svar på om rätten att bli hörd i samtliga förfaranden ska tolkas på så sätt, att för en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet och som ska bli föremål för ett återvändandebeslut omfattar rätten att beredas möjlighet att bedöma samtliga omständigheter som åberopas gentemot vederbörande och på vilka den behöriga myndigheten avser att grunda sitt beslut, rätten att beredas tillräckligt rådrum innan vederbörande framför sina synpunkter. EU-domstolen gav i dom sammanfattningsvis följande svar: Rätten att bli hörd i samtliga förfaranden, såsom den är tillämplig med avseende på direktiv 2008/115/EG och i synnerhet med avseende på artikel 6 i direktivet, innefattar rätten för en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet att - innan ett återvändandebeslut mot honom eller henne antas - yttra sig om vistelsens lagenlighet och om artiklarna 5 och i direktivet eventuellt är tillämpliga samt om betingelserna för hans eller hennes återvändande. Rätten att bli hörd i samtliga förfaranden, såsom den är tillämplig med avseende på direktiv 2008/115 och i

10 10 synnerhet med avseende på artikel 6 i direktivet, ska emellertid tolkas så, att den inte innebär någon skyldighet för den nationella myndigheten att före det hörande som ordnas innan ett sådant beslut antas förvarna tredjelandsmedborgaren i fråga om att myndigheten har för avsikt att anta ett beslut om återvändande riktat till vederbörande, att underrätta vederbörande om de omständigheter som den avser att lägga till grund för beslutet eller att ge tredjelandsmedborgaren rådrum innan hans eller hennes synpunkter inhämtas, då tredjelandsmedborgaren bereds möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt dels framföra sina synpunkter på om hans eller hennes vistelse är olaglig, dels anföra sådana skäl som enligt nationell rätt kan motivera att myndigheten avstår från att anta ett återvändandebeslut. Rätten att bli hörd i samtliga förfaranden, såsom den är tillämplig med avseende på direktiv 2008/115 och i synnerhet med avseende på artikel 6 i direktivet, ska tolkas så, att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet får före myndighetens antagande av ett återvändandebeslut riktat till vederbörande anlita ett juridiskt ombud som biträder tredjelandsmedborgaren vid myndighetens hörande av honom eller henne, förutsatt att utövandet av denna rättighet inte inverkar på återvändandeärendets ändamålsenliga handläggning och inte äventyrar ett effektivt genomförande av direktiv 2008/115. Rätten att bli hörd i samtliga förfaranden, såsom den är tillämplig med avseende på direktiv 2008/115 och i synnerhet med avseende på artikel 6 i direktivet, ska emellertid tolkas så, att den inte kräver att medlemsstaterna ska bära kostnaden för det rättsliga biträdet inom ramen för den kostnadsfria rättshjälpen. Mål C 212/13 gällde tolkning av direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. Tjeckisk domstol ville ha svar på om artikel 3.2 i direktivet ska tolkas så, att kameraövervakningsutrustning som används för visuell inspelning av människor, som lagras kontinuerligt på en hårddisk och som installerats i en bostad för att skydda husägarens egendom, hälsa och liv där kamerautrustningen även övervakar område dit allmänheten har tillträde ska anses utgöra behandling av personuppgifter som ett led i verksamhet av rent privat natur eller som har samband med hans hushåll. EU-domstolen gav sammanfattningsvis följande svar i dom : Artikeln ska tolkas så, att kameraövervakningsutrustning som används för visuell inspelning av människor, som lagras kontinuerligt på en hårddisk och som installerats i en bostad för att skydda husägarens egendom, hälsa och liv där kamerautrustningen även övervakar område dit allmänheten har tillträde ska anses utgöra behandling av personuppgifter som ett led i verksamhet av rent privat natur eller som har samband med hans hushåll i den mening som avses i denna bestämmelse. NYA MÅL --- DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN Den 8 januari 2015, kl. 9.30, föredras förslag till avgörande i mål C-686/13, X AB mot Skatteverket, angående en begäran om förhandsavgörande från Högsta förvaltningsdomstolen. Tolkningsfrågan lyder: Utgör artikel 49 FEUF och artikel 63 FEUF hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken hemviststaten inte medger avdrag för en valutakursförlust som är integrerad i en kapitalförlust på en

11 11 näringsbetingad andel i ett bolag som har hemvist i en annan medlemsstat, när hemviststaten tillämpar ett system där kapitalvinster och kapitalförluster på sådana andelar inte beaktas vid beräkning av beskattningsunderlaget? ÖVRIGT Den 19 november 2014 publicerade Finansdepartementet promemorian Dubbelprövningsförbudet och andra rättssäkerhetsfrågor i skatteförfarandet. Den innehåller ett utkast till lagrådsremiss, i vilket föreslås förändringar av reglerna om skattetillägg och skattebrott. Förändringarna gäller systemet med skattetillägg och skattebrott. Regeringen föreslår att en spärreglering ska införas med innebörd att åklagaren inte får inleda en process om skattebrott om Skatteverket dessförinnan har fattat beslut om skattetillägg i fråga om samma felaktighet eller passivitet avseende samma person. Omvänt får inte Skatteverket fatta beslut om skattetillägg om åklagaren har inlett en skattebrottsprocess om samma felaktighet eller passivitet avseende samma person. Bestämmelserna föreslås införda i skattebrottslagen och skatteförfarandelagen. Regeringen föreslår också att en reglering om ett samlat sanktionsförfarande i en domstol ska införas: Allmän domstol ska i samband med skattebrottsprocessen på yrkande av åklagare kunna besluta om skattetillägg. Regeringen föreslår reglering i en ny lag om talan om skattetillägg i vissa fall. Regeringen föreslår också att reglerna om åtalsprövning och anmälan om skattebrott i skattebrottslagen ska justeras. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari Se härom: Dubbelprövningsförbudet och andra rättssäkerhetsfrågor i skatteförfarandet (utkast till lagrådsremiss) (pdf 1,8 MB) Den 27 november 2014 beslöts lagrådsremiss gällande Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Förordningen blir direkt tillämplig i EU:s medlemsstater från och med den 11 januari Genom EU-förordningen införs regler om att kontaktförbudsliknande skyddsåtgärder som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas och få effekt även i en annan medlemsstat, om den skyddsbehövande beger sig till den staten. Erkännandet ska inte kräva något särskilt förfarande. Regeringen föreslår i lagrådsremissen de kompletterande bestämmelser som behövs för att EU-förordningen ska kunna tillämpas i Sverige. Bestämmelser om behörig myndighet och behörig domstol föreslås. Inga svenska skyddsåtgärder bedöms falla inom EU-förordningens tillämpningsområde. Regeringen lämnar därför förslag till förfarande endast för åberopande av utländska skyddsåtgärder i Sverige. Bestämmelserna införs i en särskild lag med kompletterande bestämmelser till EUförordningen. Den nya lagen och en följdändring i offentlighets- och sekretesslagen föreslås träda i kraft den 1 maj Se härom: EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder (pdf 1,5 MB) Rådet beslöt den 4 december 2014 att på Europeiska unionens vägnar godkänna Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol. Se härom: Överenskommelse om delar av dataskyddsförordningen nåddes den 4-5 december Se Artikel: Framsteg i förhandlingarna om dataskyddsförordningen

12 Den 10 december 2014 bordlades prop. 2014/15:29 Ett mer effektivt system för överförande av frihetsberövande påföljder inom EU. Se härom: 12