@ Q - Q. En introduktion till deltagande ekonomi MICHAEL ALBERT & ROBIN HAHNEL SOCIALISM ENLIGT URSPRUNGSIDÉN

Transkript

1 En introduktion till deltagande ä Q Â - Q MICHAEL ALBERT & ROBIN HAHNEL SOCIALISM ENLIGT URSPRUNGSIDÉN r Syndikalistiska Ungdomsförbundet PROPAGANDAKOMMITTÉN Edeforsgatan Luleå Tfn: E-post: propkom@suf.cc Syndikalistiska Ungdomsförbundet PROPAGANDAKOMMITTÉN

2 Socialism enligt ursprungsidén (Socialism as it was always meant to be) Michael Albert & Robin Hahnel Översättning: Martin Karlsson Utgiven av SUF:s propagandakommitté

3 Som syndikalister anser vi självklart att den vardagliga ekonomiska kampen ska ges högsta prioritet. Att försöka enas kring en detaljerad plan om hur det framtida, frihetligt socialistiska samhället skulle se ut skulle i bästa fall omvandla den syndikalistiska kamporganisationen till något slags politiskt parti, i värsta fall skulle detta leda till total sekterism och splittring. Trots detta blir ingen revolutionär rörelse trovärdig om det inte finns idéer och en pågående debatt om hur ett möjligt alternativ till dagens marknadsekonomi skulle kunna se ut. Förhoppningsvis kan detta häfte fylla en funktion i det sammanhanget. Ytterligare läsning om deltagarekonomi (participatory economics) finns på Erik Hjärtberg 26 3

4 G Socialism enligt ursprungsidén Nu när det tjugonde århundradet börjar dra sig mot sitt slut, vad har vi lärt oss om hur vi borde sköta våra ekonomiska liv? Vad skulle vi göra om vi hade möjligheten att börja om från början igen? Vi skulle kunna anordna ett lotteri, eller kanske ett slagsmål och därigenom bestämma vem som ska äga vilka produktiva resurser. De mindre lyckligt lottade förlorarna kunde sedan hyra ut sig som arbetskraft till de mera lyckligt lottade vinnarna, och de saker som förlorarna producerar kunde sedan»fritt«fördelas av deras ägare de människor som inte producerat dem. Detta är förstås den kapitalistiska lösningen på det»ekonomiska problemet«, den som har visat fjädrarna under ungefär tre århundranden. Grundat på denna erfarenhet kan vi, med stor säkerhet, säga att marknadsekonomier grundade på privat företagsamhet skulle skapa ojämlikheter och alienation på samma sätt som de gjorde första gången de togs i bruk. Den enda skillnaden vore att kapitalismen denna gång säkerligen skulle ta död på oss allihop eftersom vi nu har en utgångssituation bestående av fem miljarder människor, modern industriell teknologi och ett redan skadat ekosystem den skulle nog lyckas sänka moder jord ganska snabbt. Gud har givit kapitalismen»regnbågstecknet«.»nog med vatten, eld nästa gång!«eller, så kunde vi göra de bäst utbildade, eller kanske de mest hänsynslösa av oss, ansvariga för planeringen av hur samhällets knappa resurser skall användas och för att säga åt oss andra vad vi ska göra. Men detta har prövats och med tveksamma resultat. För att göra en lång historia kort, så ligger»kommandoekonomierna«, efter ett problemfyllt halvsekel på sin dödsbädd. Så frågan om huruvida offentligägda företag och centralt planerade ekonomier skapar mer eller mindre alienation, apati, ineffektivitet och miljöförstörelse än sina kapitalistiska rivaler är, praktiskt sett, ganska ointressant. I vilket fall vet vi att auktoritär planering inte leder till jämlikhet, effektivitet och ekonomisk demokrati. Ett tredje alternativ är att göra alla fysiska produktionsmedel och naturresurser till del av det allmänna arvegodset och låta alla arbeta för offentligägda företag som sedan»fritt«fördelar det som producerats. En hastig blick på detta säger oss att det kan finnas olika sorters marknadsekonomier med offentligägda företag. Det faktum att företag är offentligägda och att varor fördelas genom marknaden säger oss inte hur företag skall styras eller finansieras. En möjlighet är att staten väljer, utbildar och utnämner experter för att styra produktionen. Den andra möjligheten är att de anställda själva anställer sina företagsledare. I båda fallen kan företagen finansieras genom egna inkomster, genom statsbudgeten eller genom någon kombination av dessa två. Många icke-kapitalistiska ekonomer förespråkar nu en eller annan variant av denna sorts marknadsekonomi med offentligägda företag. annat än känna det som om debatten mellan progressivt tänkande marknadsanhängare och»tredje vägen-anhängare«, som vi själva, skulle vara mera givande om marknadsanhängarna gav mer direkta svar på den kritik som finns, så som vi försökt göra här. Slutligen. Vi anser att de som tyr sig till»socialistiska«marknadsbaserade ekonomiska modeller gör det utan logiskt stöd och i onödan. Det är ologiskt därför att de negativa erfarenheterna av auktoritär planering säger oss väldigt litet, om överhuvudtaget något, om möjligheterna till deltagarplanering. Det är ologiskt eftersom kommunismens kollaps inte innebär att marknadernas negativa belastningar på samhället har minskat, utan blivit mer snarare än mindre synliga. Onödiga, eftersom visionen om en rättvis, demokratisk ekonomi, som skapar ökad solidaritet mellan dess medlemmar är lika attraktiv och lockande som någonsin. 4 25

5 G Sammanfattning Frågan är i grunden ganska enkel: Vill vi försöka mäta varje persons bidrag till den samhälleliga produktionen och att individerna erhåller av denna enligt vad de presterat? Eller vill vi att skillnader i konsumtionsrättigheter skall bero endast på de personliga uppoffringar som gjorts för att producera varorna och tjänsterna? Med andra ord, vill vi ha en ekonomi som innefattar maximen»åt var och en efter hans eller hennes personliga bidrag«eller en ekonomi som rättar sig efter maximen»åt var och en efter hans eller hennes ansträngningar«. Vill vi att ett fåtal skall tänka ut och koordinera de mångas arbete? Eller vill vi att alla skall ha möjlighet att delta i ekonomiska beslut till den grad de själva påverkas av resultatet? Med andra ord, vill vi fortsätta att organisera arbetet hierarkiskt, eller vill vi balansera arbetskomplex efter bemyndigande? Vill vi ha en struktur för framställandet av preferenser som leder konsumtionen från social mot individuell sådan? Eller vill vi att preferenser för social och individuell konsumtion skall ha samma möjligheter att etableras? Med andra ord, vill vi ha marknader eller sammanbundna federationer av konsumentråd? Vill vi att ekonomiska beslut skall bestämmas genom att olika, och mot varandra avogt inställda, grupper konkurrerar om vem som skall uppnå välstånd eller överlevnad? Eller vill vi planera våra gemensamma strävanden på ett demokratiskt, rättvist och effektivt sätt? Med andra ord, vill vi avsäga oss det ekonomiska beslutsfattandet och överlåta det på marknaden, eller vill vi anamma möjligheten med en deltagarekonomi? Detta är inte det rätta stället för en översikt över de grundläggande felen hos marknadsekonomier. I det första kapitlet av Participatory Economics sammanfattade vi de skäl som talar mot marknader som vi beskrev i större detalj i Quiet Revolution in Welfare Economics, (Princeton NJ: Princeton University Press, 1990). Vi har förklarat varför marknader är oförenliga med jämlikhet och systematiskt destruktiva vad gäller solidaritet. Vi har förklarat varför marknadsekonomier kommer att fortsätta förstöra miljön, och varför en radikal översikt av det sociala livet ger att externa effekter är regel snarare än undantag, vilket betyder att marknader i allmänhet felvärderar sociala kostnader och tillgångar och felfördelar knappa produktiva resurser. Och vi har förklarat att medan marknader möjligen uppfyller den liberala visionen om individens ekonomiska frihet vad gäller att avyttra ens personliga förmågor och egendom på det sätt man vill, är de oförenliga med det radikala målet om självförvaltning åt alla. Medan många har sagt oss i förbigående att marknader inte är så dåliga som vi försöker få dem att verka, har ingen politisk ekonom gett specifika svar på en enda enskild kritisk fråga vi ställt. Vi kan inte De olika varianterna har viktiga skillnader och en del är sämre än andra. (Till exempel antar vi inte att marknadsekonomier med offentligägda företag är förkastliga bara för att de östeuropeiska ekonomierna har förkastat dem för kapitalism och för att den Jugoslaviska ekonomin går igenom svårigheter. Likställandet av offentligt ägande med totalitär kommunism hos de flesta östeuropéer är förståelig men inte befogad. De senare Jugoslaviska regeringarnas katastrofala ekonomiska politik kombinerat med outhärdliga etniska konflikter bär en stor del av ansvaret för den Jugoslaviska modellens kollaps. Vi avfärdar marknader med offentligägda företag på andra grunder.) De innehåller dock alla tre stora fel: (1) Alla sorters ekonomiska modeller som bygger på marknader och offentligägda företag fördelar bördorna och förmånerna av det samhälleliga arbetet på ett orättvist sätt. Maximen för hur fördelningen sker i ekonomier med offentliga företag och marknadsekonomi är»åt var och en enligt det sociala värdet av hans eller hennes arbete«. Detta är, i motsats till den allmäna åsikten inom många progressiva kretsar, varken rättvist eller effektivt. (2) Utan att ignorera vad som skrivits i ämnet menar vi att marknader allokerar resurser väldigt ineffektivt, och att de samtidigt skapar stora mängder miljöförstöring och antipatier mellan köpare och säljare. (3) Marknader skapar en social miljö i vilken en klass av av företagsledare, högre experter, intellektuella och ingenjörer som vi kallar koordinatorer i allt högre grad tar makten över och i slutändan exploaterar vanliga arbetare. Finns det ytterligare något alternativ? Några av de som förkastar kapitalism, auktoritär planering och marknadsekonomi med offentligt ägande, förespråkar idéer om lokalt självständiga stadsdelar och direkt demokrati i»byaråd«. De menar att man, genom att minska de ekonomiska institutionernas storlek och öka de lokala geografiska enheternas självförsörjning, kan minska alienationen, dra ned på transportkostnader och främja den ekologiska balansen. Skönhet i det lilla. Kommunikation och demokrati fungerar om den utövas ansikte mot ansikte. Undvik marknadernas negativa återverkningar och centraliserad planering genom att decentralisera stora, nationella ekonomier till små, ekonomiskt självförsörjande samhällen. Även om målet om deltagande och de ekologiska målen hos dem som förespråkar småskalig självhushållning är berömvärda, så skulle inte slutresultatet vara det. Även om det vore möjligt för varje samhälle att demokratiskt besluta om hur de skall producera och fördela allt de behöver, skulle det leda till en fruktansvärt kostsam upprepning av ansträngningar och därutöver oförsvarliga ojämlikheter. Och i den sannolika framtid där samhällena återupptäcker fördelarna med arbetsfördelning, innehåller modellerna inga uppslag till hur specialiseringen skulle gå till och på vilket sätt handel mellan samhällena skulle upprättas. Skall varor och 24 5

6 tjänster som inte produceras av varje samhälle handlas genom fria marknader? I så fall, varför skulle inte detta leda till skapandet av de ojämlikheter, de antipatier, och den ineffektivitet som det brukar göra? Skall samhällena försöka planera sina ekonomiska relationer med hänsyn till ömsesidig nytta? I så fall, hur skall de gå till väga med detta? I slutändan finns fortfarande problemet med att hitta önskvärda mekanismer för allokation kvar. Slutligen, vad är det som är fel med den ursprungliga socialistiska visionen? Varför kan inte arbetare i olika företag och industrier, och konsumenter i olika grannskap och regioner, koordinera sina gemensamma strävanden själva medvetet, demokratiskt, jämlikt, och effektivt? Varför kan inte råd av konsumenter och arbetare lägga fram förslag om vad de vill göra, och revidera dessa förslag då de gradvis ser vilka effekter deras önskningar har på samhället? Vad är det omöjliga i skapandet av en social, iterativ planeringsprocess i vilken andra arbetare godkänner förslag om vad som skall produceras bara då de är övertygade om att de är socialt effektiva och andra konsumenter godkänner begäranden om konsumtion bara då de är övertygade om att de inte är socialt skadliga. Vad är det omöjliga i att»förenade producenter«(och konsumenter) tillsammans planerar hur olika sorters besläktad verksamhet skall bedrivas? Enligt de flesta ekonomer kan den största delen av den verksamhet som bedrivs av olika grupper av producenter och konsumenter koordineras antingen av marknaden eller genom auktoritär planering någon»tredje väg«finns dock inte. De flesta ekonomer anser att de som förespråkar planering utförd av producenterna och konsumenterna själva, bara lurar sig själva och andra. De ekonomiska förståsigpåarna hävdar att det är omöjligt att på demokratiskt vis planera en stor, komplex, modern ekonomi. Alec Nove till exempel, brände i The Economics of Feasible Socialism (London: George Allen and Unwin, 1983) utan att tvivla alla broar i denna fråga:»jag känner mig mer och mer avogt inställd till de som är beredda att ersätta... hårt tankearbete mot en bild av en värld där det inte skulle finnas några ekonomiska problem överhuvudtaget (eller där varje problem som kanske skulle uppstå enkelt hanteras av de förenade producenter... I en komplex industriell ekonomi kan interrelationerna mellan dess olika delar i princip baseras antingen på fritt ingångna förhandlade kontrakt [dvs. marknader], eller på ett system av bindande instruktioner utgående från planeringskontor [dvs. central planering.] Det finns ingen tredje väg.«vi håller inte med. Den enkla sanningen är att socialism så som den ursprungligen tänktes aldrig har prövats, men inte på grund av att detta skulle vara omöjligt. Vi erkänner att rådskommunister, syndikalister, anarkister och gillessocialister inte lyckats lägga fram en sammanhängande, teoretisk modell som förklarat hur ett sådant system skulle kunna fungera. Våra föregångare har ofta givit livliga beskrivningar av de fördelar ett frihetligt, icke-marknads, socialistiskt alternativ skulle medföra, jämfört med kapitalism och auktoritär planering. Men alltför ofta har de sedan inte lyckats ge svar på hur nödvändiga beslut skulle tas, varför de Å andra sidan, ju snabbare omställningar desto mindre»materiella incitament«finns det för innovation och ju större incitamentet att»gratis åka med«på andras uppfinningar. Fast detta inte skiljer sig från hur det är vid kapitalism, åtnjuter en deltagarekonomi viktiga fördelar. Viktigast är det direkta erkännandet av»samhällelig tjänstvillighet«, vilket är ett kraftfullt incitament i en deltagarekonomi, som också inskränker kompromissens omfattning. För det andra är en deltagarekonomi bättre lämpad för effektiv tillförsel av resurser till forskning och utveckling eftersom både forskning och utveckling till största delen är en allmänägd vara och ett underskott av denna är att vänta i en marknadsekonomi, men inte i en deltagarekonomi. För det tredje är den enda effektiva mekanismen för skapandet av materiella incitament för innovativa företag vid kapitalism att minska innovationens spridning, på bekostnad av effektivitet. Detta är sant eftersom transaktionskostnaderna för registrering av patent och underhandlingar om licenser med patentinnehavare är mycket höga. Och medan vi rekommenderar att det bara används som en sista utväg, så skulle transaktionskostnaderna för en fördröjning av återkalibreringen av arbetskomplex för innovativa arbetsplatser, eller ens godkännandet av extra konsumtionsmöjligheter under en viss tidsperiod inte vara höga i en deltagarekonomi. Generellt sett, anser vi att mycket av det som visas upp som vetenskapliga utlåtanden om incitament lider av att det bygger på implicita och omotiverade antaganden, som förvisso är förväntade i en tidsålder av kapitalistisk triumfalism. Vi är inte heller så pessimistiska angående motivationskraften hos icke-materiella incitament i lämplig miljö, som många andra radikaler har blivit. Inte heller ser vi några otillbörliga hinder för inlemmandet av materiella incitament i en deltagarekonomi om dess medlemmar skulle anse att sådana är berättigade. I slutändan är vi ganska tillfreds med det traditionella socialistiska synsättet att en blandning av materiella och sociala incitament är nödvändig för skapandet av en rättvis och human ekonomi. Men vi anser att möjligheterna till socialt framåtskridande till en viss grad är beroende av ett minskat förlitande på materiella incitament. 6 23

7 resultatet av begåvning och tur som arbetsamhet, uthållighet och personliga uppoffringar, vilket leder till att man, på etiska grunder, bör ge innovatörer ett erkännande genom ökat socialt anseende snarare än med materiella belöningar. För det andra är vi inte säkra på att sociala incitament kommer att visa sig mindre verkningsfulla än materiella sådana. Det borde erkännas att ingen ekonomi någonsin har, eller ens kan betala innovatörer innovationernas totala samhälleliga värde, vilket innebär att om materiell kompensation är den enda belöningen så kommer uppfinnande att understimuleras i alla fall. Dessutom är materiell belöning ofta bara en symbol för vad som verkligen efterfrågas, ett socialt erkännande. Hur kan man annars förklara varför de som har större tillgångar än de själva kan använda till konsumtion, fortsätter att försöka utöka sin förmögenhet? I vilket fall är detta vår åsikt. Vilken faktisk politik som skall tillämpas i en deltagarekonomi fastställs genom demokrati och i ljuset av tidigare resultat. Inte heller förstår vi varför kritiker tror att incitamenten för företag att utveckla och implementera innovationer skulle vara otillräckliga, om de inte använder en missledande mytologiskt baserad kapitalism som måttstock. Ibland förutsätter man att innovativa kapitalistiska företag erhåller alla de förmåner som är resultatet av deras framgångar, och samtidigt antas att kunskapen om landvinningarna genast sprider sig till alla företag inom en industrigren. Då dessa antagande läggs fram explicit är det uppenbart att de motsäger varandra. Ändå är det endast om båda antagandena är sanna som man kan dra slutsatsen att kapitalismen innefattar en maximal materiell stimulans av innovation och skapar en teknisk effektivitet som går igenom hela ekonomin. I verkligheten erhåller kapitalistiska företag tillfälliga»supervinster«(enligt marxistisk termologi) eller»teknologisk hyra«(enligt neoklassisk termologi), som på grund av en mängd olika omständigheter sedan försvinner mer eller mindre hastigt. Vilket innebär att det i verkligheten existerar en kompromiss mellan stimulans till innovation och det effektiva användandet av innovationer, eller en kompromiss mellan dynamisk och statisk effektivitet i kapitalistiska ekonomier. I en deltagarekonomi har arbetare»materiella incitament«om man så vill, till att implementera innovationer som bidrar till att öka deras arbetskvalitet. Detta betyder att de har incitament att implementera förändringar som ökar den sociala nyttan hos den output de producerar, eller minskar de sociala kostnaderna för den input de konsumerar, eftersom det som ökar ett företags kvot mellan sociala tillgångar och sociala kostnader också medför att arbetarna lättare vinner gehör för sina förslag, inkluderat minskningar av arbetarnas ansträngningar eller uppoffringar. Men precis som vid kapitalism, kommer omställningar sedan att göra att det försprång de åstadkommit bara är tillfälligt. Då innovationerna sprids till andra företag, de indikativa priserna förändras, och arbetskomplex återbalanseras över företag och industrigrenar, kommer de totala sociala förmånerna från deras innovation att både realiseras och spridas på ett rättvist sätt till alla arbetare och konsumenter. Ju snabbare dessa omställningar görs, desto mer effektivt och rättvist är utfallet. processer de beskriver skulle frambringa en sammanhängande plan, eller varför det hela i slutändan skulle leda till ökad effektivitet. I två nyligen utgivna böcker har vi givit oss in på att rätta till dessa intellektuella brister genom att visa att en icke-hierarkisk, egalitär ekonomi i vilken arbetar- och konsumentråd själva koordinerar sina gemensamma strävanden på ett medvetet, demokratiskt, jämlikt och effektivt sätt verkligen är möjlig. I The Political Economy of Participatory Economics (Princeton University Press, 1991), och därefter Participatory Economics, presenterade vi en teoretisk modell av deltagarplanering och utförde en noggrann välfärdsteoretisk analys av dess egenskaper. I Looking Forward: Participatory Economics for the Twenty First Century (South End Press, 1991), hädanefter Looking Forward, undersökte vi de krångligheter som kan uppstå vid deltagardemokratiskt beslutsfattande, under en mängd olika realistiska grundvillkor, och beskrev tänkta göromål som de skulle te sig dag för dag, samt behandlade ett antal praktiska frågor som bekvämligen ignoreras av teoretiska modeller. I denna artikel beskriver vi de grundläggande dragen hos den modell av en deltagarekonomi som presenteras i dessa verk. Vi beskriver hur produktionen skulle organiseras och styras av arbetarråd och federationer av balanserade jobbkomplex. Vi beskriver hur konsumtionen skulle organiseras genom konsumentråd och federationer enligt principen»åt var och en efter hans eller hennes arbetsansträngning.«och vi beskriver hur arbetarråd, konsumentråd och federationer skulle medverka i en social, iterativ, planeringsprocess som vi kallar deltagarplanering, vilken gör det möjligt att skapa en genomförbar, effektiv och rättvis plan. Detta gör vi då det vanligaste argumentet mot ett sådant system har varit att insistera på att det är omöjligt. Efter detta har kritiken istället riktats mot andra saker. Kritikerna har inte ifrågasatt den tekniska genomförbarheten hos vår modell. Ingen har argumenterat för att vår planeringsprocess skulle vara osammanhängande, eller inte kapabel att skapa en genomförbar plan under antaganden som traditionellt beviljas andra teoretiska modeller. Ingen har hävdat att»deltagarplanering«, sådan som vi beskriver den, inte kommer att kunna generera rimliga antaganden om sociala kostnader och tillgångar, trots att den inte innehåller något privat ägande av produktiva resurser eller någon marknad. Ingen har hävdat att vår slutsats om att det finns incitament för konsumenter att använda relativt sett mindre samhälleligt kostsamma varor och sätta socialt ansvariga gränser för sin totala konsumtion i vårt system, är fel. Ingen har ifrågasatt vår slutsats att företag skulle använda resurser och den input de får på ett effektivt sätt under deltagarplanering. Istället för det gamla argumentet om att en sådan ekonomi inte är möjlig har kritikerna börjat ifrågasätta att ett sådant system överhuvudtaget är önskvärt. Med andra ord, kritikerna har i alla avseenden slutat att hävda att en icke-hierarkisk, egalitär, frihetlig, ickemarknadsekonomi är en omöjlighet, och gör istället gällande att det inte är den typ av ekonomi som de eller andra skulle ha lust att leva i. Vi gläder oss åt att den 22 7

8 »tredje vägen«inte längre avfärdas som en omöjlighet i sig, och måste nu istället försvara det önskvärda i existensen av en deltagarekonomi, och förklara vilka dess stora fördelar är, jämfört med de traditionella alternativen. Vi kommer att gå in på den debatten efter det att vi beskrivit hur en deltagarekonomi fungerar. Arbetarråd Produktionen skulle genomföras av arbetarråd, där varje medlem har en röst. Alla skulle vara fria att välja det råd de vill och ansöka om medlemskap i detta, eller skapa nya arbetarråd tillsammans med vilka de vill. Men, utöver det skulle de indviduella arbetsuppgifterna vara balanserade efter attraktivitet och bemyndigande. Då det finns en omfattande litteratur i vilken det förnuftiga i och fördelarna med arbetarförvaltning diskuteras, kommer vi att fokusera vår uppmärksamhet på förslaget om att balansera»arbetskomplex«, vilket är en ovanlig och kontroversiell fråga. Varje ekonomi organiserar arbetsuppgifter i vad som vanligen kallas»jobb«, som definierar vilka uppgifter den enskilde individen kommer att utföra. I hierarkiska ekonomier består de flesta jobb av ett antal likartade, relativt oattraktiva och ickebemyndigande uppgifter, medan ett fåtal jobb består av jämförelsevis attraktiva och bemyndigande uppgifter. Men varför skall en del människors arbetsliv vara mindre behagligt än andras? Om man tar jämlikhet på allvar, betyder inte det att man skall balansera jobb, och arbetskomplex efter attraktivitet? Och, om vi vill att alla skall ha lika stor möjlighet att ta del i ekonomiska beslut, om vi vill vara säkra på att den formella rätten att deltaga också kommer att innebära en effektiv rätt att deltaga, fordrar inte det att arbetskomplexen balanseras efter bemyndigande? Om en del människor sopar golv hela veckan, år ut och år in, medan andra går igenom nya tekniska möjligheter och går på planeringsmöten hela veckan, år ut och år in, Otillräckliga incitament Vår modell av en deltagarekonomi är konstruerad så att den maximerar motiveringspotentialen hos icke-materiella incitament. Det finns vissa anledningar till att ha hopp om att jobb som utformats av arbetare kommer att vara mera behagliga än sådana som utformats av kapitalister eller koordinatorer. Vi har varje anledning att tro att människor skulle vara mera villiga att utföra uppgifter som de själva föreslagit och godkänt än uppdrag som tilldelats dem av överordnade. Det finns också varje anledning att tro att människor är mer benägna att utföra oangenäma göromål mera samvetsgrant om de vet att dessa åligganden, så väl som belöningen för folks ansträngningar, är rättvist fördelade. Men vi berättar inte allt detta för att det inte finns några materiella incitament i vår modell. Som vi förklarat, kommer en persons ansträngningar att värderas av dennes kollegor, vilka har varje intresse av att den de arbetar med lever upp till sin potential. Och värderingen av ens arbetsansträngningar kommer att inverka på vilka konsumtionsrättigheter man får. Det är sant att vi inte förespråkar att de högre utbildade och bättre tränade skall ha högre löner, eftersom vi tycker att det vore orättvist att ha det så. Men det betyder inte att folk inte kommer att försöka höja sin produktivitet. Först och främst skulle utbildning och träning bekostas av det allmänna och inte privat. Så det skulle inte finnas några materiella hinder som hämmar folk från att utbilda sig och träna. För det andra skulle, eftersom en deltagarekonomi inte är ett»prylsamhälle«, den respekt, det anseende, och det sociala erkännande man erhåller till största delen bero på ens»sociala tjänstvillighet«, vilken förhöjs just genom att man utvecklar sina socialt mest nyttiga färdigheter genom utbildning och träning. Samma logik kan tillämpas också vad gäller innovation. Vi stöder inte idén om att belöna de som lyckas åstadkomma produktiva uppfinningar med omfattande ökningar av deras konsumtionsrättigheter, jämfört med andra som gör likvärdiga personliga uppoffringar i sina arbeten. Vi förespråkar istället av ett antal olika skäl att man lägger tonvikten vid direkta sociala erkännanden. För det första är en lyckad uppfinning ofta resultatet av en ackumulerad mänsklig kreativitet som en enskild individ sällan är ansvarig för. Vidare är en individs bidrag ofta lika mycket 8 21

9 revidera, och bringa den långsiktiga planens olika delar till överensstämmelse med varandra. Det finns omfattande och övertygande litteratur som säger att marknadssystem av laissez faire-typen är minst lämpade för långsiktiga utvecklingbeslut. Faktiskt var sådana traditionella socialistiska kritiker av kapitalismen som Maurice Dobb och Paul Sweezy som mest övertygande när de argumenterade för de teoretiska fördelarna med planering jämfört med marknader när det gäller att åstadkomma tillväxt och utveckling. Också den fruktansvärt felfyllda Sovjetiska versionen av planering visade på viktiga fördelar jämfört med marknadsekonomier i detta avseende. Vidare har varje historiskt fall av lyckad utveckling hos ett»senkommet«land varit exempel på effektiviteten hos planering snarare än laissez faire, oavsett vilka de ideologiska anspråken om motsatsen må vara. Då man avfärdar marknader och deras nycker och om den politiska och teknokratiska eliten inte är demokratiskt vald, är farorna och nackdelarna uppenbara. Men även om de som har fått förtroendet att tänka ut och förhandla fram den långsiktiga planen är demokratiskt valda, som de är, till exempel i Pat Devines vision om»förhandlad koordination«skulle det finnas mindre plats för allmänhetens deltagande än i deltagarplaneringens processer. Eftersom vi håller med Devine om att valet mellan att förändra arbetet vid en kolgruva på så sätt att hälsa och säkerhet dramatiskt förbättras, ersätta landsvägsresandet med ett system av höghastighetståg, och förändra jordbruket så att det anpassas till ekologiska krav och allt detta kan inte göras på samma gång har stora betydelser för människors liv, vill vi gärna att det folkliga deltagandet maximeras i dessa frågor. Så, som vanligt beror det hela på vilket det bästa sättet för vanliga människor att engagera sig i en viss sorts beslutsfattande är? Vår åsikt är att federationen av kolgruvearbetare, federationen av järnvägsarbetare, federationen av biltillverkare, federationen av jordbruksarbetare, och transport-, närings-, och miljöavdelningarna av den nationella konsumentfederationen alla borde spela en framskjuten roll i att formulera, analysera och jämföra alternativen ovan. Folk deltar, som vi ser det, också vad gäller större val på lång tid, på bästa sätt i de frågor som berör dem personligen, och deltagarplanering är sammansatt så att den drar nytta av detta. Detta inte för att alla inte skulle rösta på större alternativ. Inte heller förnekar vi att det finns en viktig roll för expertis att spela. Men utöver den professionella personalen vid iterationsförmedlingen, skulle fackmän vid forsknings- och utvecklingsenheter som arbetar direkt för federationerna ovan spela en aktiv roll i fastställandet av långtidsval. Och med hjälp av relativt träffsäkra indikationer av sociala kostnader och tillgångar tror vi att arbetare och konsumenter kan spela en framskjuten roll i långtidsplaneringen, på så sätt som i den årliga planeringen och i skötseln av det egna arbetet och konsumtionen. är det då realistiskt att tro att de har samma möjlighet att deltaga bara för att de båda har en röst i arbetarrådet. Om vi tar deltagande på allvar, krävs det då inte att man balanserar arbetskomplex efter bemyndigande? Detta betyder inte att alla måste göra allting. Det betyder inte att det inte skall finnas någon specialisering. Och det betyder inte att det inte finns någon plats för expertis i en deltagarekonomi. Varje individ kommer fortfarande att utföra ett väldigt litet antal uppgifter, men en del av dem kommer att vara mera behagliga och en del mindre behagliga, och en del kommer att vara mera bemyndigande och en del mindre. Balanseringen kan dessutom åstadkommas inom rimlig tid. De vanligaste argumenten mot balansering är: (1) Det råder brist på talang, och utbildning är socialt kostsamt, därför är det ineffektivt att låta människor med talang eller utbildning utföra enklare uppgifter. (2) Att låta alla deltaga lika mycket i ekonomiska beslut är att ignorera den legitima roll som expertisen spelar. I korthet följer här våra svar på dessa invändningar:»brist på talang«-argumentet mot balansering av arbetskomplex är ofta överdrivet. Om man antar att större delen av arbetskraften inte har några nyttiga, inlärda talanger, så följer denna slutsats. Men detta antagande är falskt. Det är sant att alla inte har talang för att bli hjärnkirurger och att utbildning av hjärnkirurger medför sociala kostnader. Men de flesta människor har någon samhälleligt nyttig talang vars uppövande innefattar en viss social kostnad. En effektiv ekonomi skulle identifiera och utveckla allas mest samhälleligt nyttiga talang. Om detta görs, medför det en betydande förlust av möjligheter oavsett vem det är som tömmer bäckena, och slutsatsen att det är väldigt ineffektivt att låta hjärnkirurger tömma dem följer inte med nödvändighet. Vid omständigheter sådana att konsekvenserna är komplicerade och svåra att förutse finns det ett klart behov av expertis. Men ekonomiska val innefattar både att beräkna och utvärdera resultat. De med expertkunskaper inom ett visst område kan mycket väl vara bättre på att förutsäga konsekvenserna av ett beslut än ickeexperter. Men de som påverkas av beslutet vet bäst huruvida de föredrar ett resultat över ett annat. Så, medan effektivitet ger experter en viktig roll i att förutsäga komplicerade konsekvenser, så kräver effektivitet också att de som kommer att påverkas bestämmer vilket resultat de föredrar. Detta innebär att det är lika ineffektivt att hindra de som påverkas av vissa beslut från att ta del i dem, efter det att experter har analyserat och debatterat konsekvenserna, som det är att hindra experter från att förklara och debattera konsekvenser av komplicerade val, efter det att de som påverkas har berättat om sina önskemål. Självstyrt beslutsfattande, definerat som deltagande i beslutfattande i proportion till hur man själv påverkas av resultatet, innebär inte att det inte finns någon roll för experter att spela. 20 9

10 Istället innebär det att expertrollen begränsas till de rätta uppgifterna och att man ser till att experterna inte bemäktigar sig en roll som varken är rättvis, demokratisk, eller effektiv för dem att inneha. Huruvida det finns incitament för arbetarråd att använda produktiva resurser effektivt eller inte, och om det finns incitament för dem att arbeta mot socialt nyttiga innovationer lämnar vi till diskussionen om deltagarplanering och incitament nedan. Konsumentråd Varje individ, familj eller levnadsenhet skulle tillhöra en federation av grannskap i storlek av en stadsdel eller lantkommun. Varje stadsdel skulle tillhöra en stads konsumtionsråd, varje stads eller landsdels råd skulle tillhöra ett länsråd, och varje länsråd skulle tillhöra ett nationellt konsumentråd. Den stora anledningen till detta bygge av konsumentråd är att ta hänsyn till det faktum att olika sorters konsumtion påverkar olika antal människor. Om de som påverkas av konsumtionsaktiviteter inte får ta del i valet av dem innebär det inte bara en förlust av självförvaltning, utan därutöver, om man bortser från eller ger en felaktig bild av vissas preferenser, också en förlust i effektivitet. En av de allvarliga bristerna hos marknader är att de systematiskt misslyckas med att låta uttryckta önskningar om samhällelig konsumtion väga lika tungt som uttryckta önskningar om privat konsumtion. Att låta de olika nivåerna av federationer deltaga på lika villkor förhindrar denna sorts partiskhet i våran modell av en deltagarekonomi. Medlemmar i grannskapsråd skulle lägga fram konsumtionsbegäranden tillsammans med de uppskattningar av deras ansträngningar som gjorts av deras kolleger på arbetsplatsen. Genom att använda indikativa priser skulle den sociala Missriktade prioriteringar Pat Devine kritiserar vår modell för att till överdrift koncentrera sig på folkligt deltagande i små och stora beslut, på bekostnad av större sociala frågor. Under privat kommunikation lade Peter Dorman fram frågan på ett lite annat sätt:»eftersom demokrati inte är enkelt och inte kan praktiseras utan kostnad borde vi hushålla med dess tillämpande.«självklart skulle vi inte vara nöjda med en modell som avledde människors deltagarenergi från viktiga frågor till triviala sådana. Och om vi ser tillbaka inser vi att vår framställning kan få folk att tro att vi lägger liten vikt vid beslut om utvecklig och investeringar i ett längre perspektiv. I Participatory Economics var vi angelägna om att visa att sannolikheten för att deltagarplanering skulle åstadkomma effektivitet vad gäller allokation var större än för de traditionella alternativen. Följdaktligen koncentrerade vi oss på en statisk modell utan att tillgripa det debreuvianska påfundet i att låtsas som om dessa resultat också beskriver ett flertal tidsperioder. I Looking Forward ville vi beskriva hur en deltagarekonomi skulle»kännas«för vanliga medborgare. Så vi diskuterade först och främst produktionsoch konsumtionsangelägenheter som de kunde te sig från dag till dag och hur dessa skulle hanteras. Men våran tanke var att deltagarplaneringens processer också skulle användas för skapandet av en långsiktig plan. Ännu en gång är valmöjligheterna: (1) Överlämna den långsiktiga planeringen till marknadens nycker, (2) Anförtro planering på längre sikt till en politisk eller teknisk elit, eller (3) Låt råd och federationer lägga fram, 10 19

11 konsumtionsbegäran, är det svårt att förstå varför folk skulle välja att slösa bort sin tid på att lyssna till åsikter som inte kommer att leda till några praktiska konsekvenser. Individer kan också göra anonyma konsumtionsbegäranden om de inte vill att deras grannar ska känna till detaljer om deras konsumtionsvanor. I arbetarråd borde balansering av arbetskomplex efter bemyndigande leda till en minskning av en viktig orsak till skillnader i inflytande på beslutsfattandet. Rotation av olika kommittéers uppdrag motverkar också maktmonopol. Å andra sidan brydde vi oss inte om att åberopa en balansering av»konsumtionskomplex«efter bemyndigande, och vi vägrar att resa krav på närvaro eller på att folk stannar längre än vad de anser vara nödvändigt. En passande analogi är»du kan leda en häst till vattnet men du kan inte få den att dricka.«vi hade varje avsikt att få folk att delta, men utan tvekan kommer en del att dricka djupare från deltagandets brunn än andra, och de som gör det kommer antagligen att ha en oproportionerlig påverkan på beslut. Men trots det, skulle det vara svårt för de mera sällskapliga att dra nytta av sina bemödanden, och de icke-sällskapliga borde inte lida några materiella förluster. I vilket fall är de sällskapligas diktatur, utan några materiella privilegier, att föredra framför de besuttnas diktatur, byråkraternas eller partimedlemmarnas diktatur eller de bättre utbildades diktatur. Vi kan inte heller förstå varför vårt förslag inte uppfattas som rakt igenom frihetligt. Människorna är fria att söka sig dit de vill bo och att söka vilket arbete de vill. Folk kan efterfråga vilka konsumtionsvaror och tjänster de vill och fördela sin konsumtion över sina liv så som de önskar. Folk kan söka till vilket utbildnings och träningsprogram de vill. Och vilken individ eller grupp av individer som helst kan starta nya kollektiv, konsumentråd, eller arbetarråd, med färre hinder och»barriärer«att ta sig förbi än i någon traditionell modell. Det enda förbehållet är att arbetsfördelningens bördor och förmåner fördelas rättvist. Det är därför folk inte får konsumera mer än vad deras ansträngningar berättigar dem till. Och det är därför folk inte får arbeta på arbetskomplex som är mera attraktiva och mera bemyndigande än andra. Det kan vara så att en del förargar sig över dessa inskränkningar och anser dem överdrivna. Vi har verkligen inte föreslagit att de skall tvingas på medborgarna mot deras vilja. Vi tycker helt enkelt att rättvisans logik kräver dessa inskränkningar av»individens frihet«, precis som rättvisans logik sätter gränser för friheten att profitera på ägandet av produktiv egendom. Som medborgare i en deltagarekonomi skulle vi förespråka och rösta för dessa förbehåll, tills vi blivit övertygade om annat. belastningen beräknas. Emedan ingen, enligt uppskattningen av någons ansträngningar, rättmätig konsumtionsbegäran skulle kunna avslås av grannskapskonsumtionsråden, skulle grannar kunna delge sin uppfattning om huruvida en begäran var oklok, och grannskapskonsumtionsråden skulle också kunna godkänna konsumtion på grundval av behov, utöver förtjänst. Individer kunde»låna«eller»spara«genom att konsumera mer eller mindre än vad som är befogat enligt nivån satt av deras ansträngningar för året, och den som vill avsända en anonym begäran kan göra det. De stora frågorna är huruvida det är rimligt med»belöning enligt ansträngning«, och om denna distributionsmaxim är förenlig med effektivitet. Vi lägger åter fram våra åsikter i korthet. Kapitalistiska ekonomier innefattar distributionsmaximen:»åt var och en efter värdet av hans eller hennes personliga bidrag och bidraget från dennes egendom.«marknadsekonomier med offentligägda företag verkar enligt maximen:»åt var och en enligt värdet av hans eller hennes personliga bidrag.«i en deltagarekonomi skulle den enda anledningen till att människor hade olika konsumtionsnivåer vara att det fanns skillnader i arbetsansträngning och skillnader i behov. Med ansträngning menar vi allt som innebär en personlig uppoffring i syfte att skapa samhälleligt användbara varor och tjänster. Om arbetskomplex verkligen var balanserade efter attraktivitet, och om alla arbetade med samma intensitet, skulle ansträngning kunna mätas i form av antalet timmar arbetade. I andra fall skulle ansträngning kunna ses som arbete vid mindre behagliga och farligare jobb, eller genomgåendet av en utbildning som är mindre angenäm än den genomsnittliga utbildningen. Socialister har länge hävdat att konsumtionsrättigheter som härleder sig från ägandet av produktiv egendom inte är rättfärdigade. Bredvid det enkla faktum att detta leder till enormt ojämlika konsumtionsmöjligheter är den vanliga logiska grunden för detta att de som får denna extra inkomst gjort lite, om ens något, för att förtjäna den. De har varken bidragit mer än andra till den sociala produktionens värde genom sitt eget arbete, eller gjort några större personliga uppoffringar än andra. Men för länge sedan, i Capitalism and Freedom, visade Milton Friedman på hyckleriet i att fördöma inkomstskillnader som beror på olikheter i egendomsägande samtidigt som man tolererar skillnader som har sin grund i olika talang.»finns det någon större etisk rätt till de stora inkomster den individ får som ärver en märklig röst från sina föräldrar, på vilken det är stor efterfrågan, än de stora inkomster en individ som ärver egendom erhåller?«som vi ser det är det ärliga svaret på Friedmans utmaning»nej«. Trots det historiska faktum att privat ägande av produktiv egendom har lett till avsevärt större ekonomiska orättvisor än skillnader i talang har gjort, finns det ingenting som är mera rättvist i födelselotteriet än i arvslotteriet. Påtagandet av större personliga uppoffringar under produktionen av socialt nyttiga varor och tjänster är en legitim grund för en större tillgång till varor och tjänster. Men varken besittandet av egendom eller innehav av en talang som»objektivt 18 11

12 sett«medför möjligheter att producera mera värdefulla varor och tjänster bär någon moralisk tyngd, anser vi. Som vi anförde i inledningen, anser vi att detta skapar ett etiskt dilemma för dem som förespråkar marknadssystem med offentligt företagande. Om löner bestäms på marknaden, kommer en del att tjäna mer än andra som arbetar mer och hårdare. Men om lönerna sätts rättvist, det vill säga enligt ansträngning, eller personliga uppoffringar, kommer de som använder knappa mänskliga resurser att få betala priser som avviker från kostnaden hos de sociala möjligheterna, vilket skapar ett prissystem som systematiskt missbedömer sociala kostnader och tillgångar. Vi ser inget sätt att komma förbi detta dilemma i en ekonomi med en fri arbetsmarknad. Emedan individer konsumerar enligt arbetsansträngning i en deltagarekonomi, debiteras användare av knappa arbetsresurser enligt deras möjlighetskostnader, som vi kommer att se i beskrivningen av deltagarplanering nedan. Härigenom undviker vi den motsättning mellan jämlikhet och effektiv allokation som finns i marknadsekonomier. Men hur är det med den vanliga åsikten att belöning enligt värdet av det personliga bidraget medför effektiva incitament medan belöning enligt ansträngning inte gör det? Skillnader i värdet av människors bidrag beror på skillnader i talang, utbildning, vilket jobb man har, tur och ansträngning. Då vi väl klargjort att»ansträngningar«också inkluderar personliga ansträngningar påtagna genom utbildning, är den enda faktor, som påverkar en individs prestation och som individen har någon möjlighet att kontrollera, ansträngning. Per definition kan varken talang eller tur uppmuntras genom belöning. Att belöna innehavaren av ett jobb för det bidrag som är inbyggt i jobbet självt leder inte till en bättre prestation. Och givet att utbildning genomgås på allmän snarare än privat bekostnad, behövs ingen belöning för att motivera människor att utbilda sig. Totalt, om vi lägger asträngningskomponenten till utbildning, är ansträngning den enda faktor som motiverar prestation, och ansträngning är den enda faktor som vi ska belöna för att höja prestationsnivån vilket säkerligen är tvärtemot vad som vanligen antas vara sanning! Det är inte bara så att belöning av ansträngning är förenligt med effektivitet, utan dessutom så att belöning av de kombinerade effekterna av talang, träning som genomgåtts på allmän och inte privat bekostnad, vilket jobb man har, tur och ansträngning, inte är det. (Vi hänvisar läsare som chockas av denna slutsats till kapitel 3 i Participatory Economics för våra svar på tre av de vanligaste skäl folk anger till varför jämlikhet motverkar effektivitet. Nämligen: (1) Om konsumtionsmöjligheterna är i huvudsak lika kommer folk inte att ha något skäl till att arbeta av hela sin förmåga. (2) Om betalningen är densamma, finns det inga incitament för människor att utbilda sig på så sätt att de blir så samhälleligt värdefulla som möjligt. Och (3) Ansträngning är svårt att mäta och resultat är det inte, belöning av presterat verk är det bästa systemet i praktiken.) För påträngande I»A Roundtable on Participatory Economics«i Z Magazine (Juli/Augusti 1991), refererade Nancy Folbre till detta problem som»den beskäftiges tyranni«och»de sällskapligas diktatur.«under en lektion som en av oss höll blev denna fråga känd som»sexiga underkläder-problemet«nancy Folbre varnade också för den potentiella ineffektiviteten hos grupper som styrs av den allmänna viljan att»se till så att ingen blir förbannad.«david Levy observerade i en bokrescension i Dollars and Sense (November 1991) att medan Looking Forward i vissa avseenden påminde honom om Ursula LeGuins novell, The Dispossessed, borde läsarna underättas om att LeGuin gav boken undertiteln»an Ambiguous Utopia«, eftersom»förlitande på socialt tryck snarare än materiella incitament skapar en brist på initiativ, klaustrofobisk konformism, och påflugenhet.«under kamratlig, privat kommunikation varnade Tom Weisskopf för ett»allt för stort offer av individualitet, specialisering, mångfald och valfrihet.«vad ligger till grund för dessa farhågor, och hur kan vi bemöta dem? För oss är det viktigt att skilja mellan farhågor om att alla deltagardemokratiska processer kan vara»för påträngande,«och kritiken om att vissa tilltag är mera socialt påträngande än vad som är nödvändigt. Låt oss först återupprepa grunddrag hos vår modell som är utformade för att skydda medborgarna från tyranniska beskäftiga personer. Förutom det att man är fri att flytta från ett grannskap till ett annat, kan konsumtionsförslag som rättfärdigas av värderingen av ens ansträngningar inte förnekas en. Medan det inte finns något förutom en motion om att sluta debatten, som kan hindra den beskäftige från att gå på om någon annans 12 17

13 innan de beställer varorna, vilka sedan levereras direkt till ett avsättningsställe i deras grannskap. Och seriösa forsknings- och utvecklingsenheter som tillhör konsumentfederationerna skulle inte bara ge bättre information om konsumtionsmöjligheter utan också skapa ett reellt medium genom vilket konsumenternas önskningar kan omvandlas till utveckling av produkter. Då det kan verka som om idén om att lägga fram och revidera konsumtionsförslag i grannskapsråd kommer att leda till att en betydande mängd tid går åt till möten, har vi försökt förklara i kapitel 4 i Looking Forward varför detta, då man använder sig av datorterminaler och ganska enkla mjukvarupaket, inte behöver ta mera tid än det idag tar folk att fylla i sina deklarationsblanketter och betala sina räkningar. I vilket fall skulle inte någon behöva gå på möten och diskutera med sina grannar angående olika konsumtionsbegäranden om de inte vill; det faktum att det finns större möjligheter för effektiv samhällelig organisation innan registreringen av konsumtionsönskningar sker, kan utnyttjas eller ignoreras enligt vad individen väljer; och den tid som behövs för beslutsfattande angående konsumtion skulle behandlas på samma sätt som den tid som behövs för beslutsfattande angående produktion som del av ens åtaganden i en deltagarekonomi, inte som en del av ens fritid. Men hur mycket mötestid kräver deltagarplaneringen, som vi beskrivit som en social, iterativ process? I motsats till vad kritiker antagit, föreslog vi inte en modell av demokratisk planering i vilken människor, eller deras valda representanter, träffas ansikte mot ansikte och diskuterar och förhandlar om hur de skall koordinera sina aktiviteter. Istället beskrev vi en process i vilken individer och råd skickar iväg förslag angående sina egna aktiviteter, och i retur erhåller ny information inkluderat indikativa priser och reviderade förslag. Inte heller föreslog vi att medlemmar skulle mötas och arbeta fram möjliga val att rösta på. Istället föreslog vi att den professionellt anställda personalen på iterationsförmedlingen, efter det att ett antal iterationer fastställt en grundläggande ram för planen, skulle avgränsa ett fåtal möjliga planer inom denna ram som medlemmarna kunde rösta på utan att alls någonsin mötas eller debattera med varandra. Slutligen föreslog vi inte att olika grupper skulle mötas ansikte mot ansikte och föra sin talan vad gäller de konsumtions och produktionsförslag som inte svarar mot normal kvantitativ standard. Istället föreslog vi att råden skulle skicka ut kvalitativ information som en del av deras förslag, så att federationer på högre nivåer kan bevilja undantag om de vill. Därutöver är processen för avslag av förslag en enkel röstning uppifrån-ner av federationsmedlemmarna snarare än ett hätskt möte. Men medan vi inte tycker att kritiken om»för många möten«är befogad, vill vi inte försöka lura någon. Initierat, demokratiskt beslutsfattande är olikt enväldigt beslutsfattande. Och medveten, jämlik koordination av den samhälleliga arbetsfördelningen är olik den opersonliga lagen om tillgång och efterfrågan. Som tydligt framgått anser i varje fall vi att den förra är klart att föredra framför den senare. Men detta innebär inte att vi inte förstår att detta kräver, nästan per definition, en mer meningsfull social gemenskap. Deltagarplanering Deltagarna i planeringsprocessen är arbetarråd och federationer, konsumentråd och federationer och en IterationsFörmedlare (IF). Konceptmässigt är planeringsprocessen ganska enkel. IF tillkännager vad vi kallar»indikativa priser«för alla varor, resurser, arbetskategorier och kapital i lager. Konsumentråd och federationer svarar med konsumtionsförslag som tar de indikativa priserna av slutliga varor och tjänster som uppskattningar av den samhälleliga kostnaderna för att framställa dem. Arbetarråd och federationer svarar med produktionsförslag som listar den output de vill göra tillgänglig och den input de behöver för att framställa denna, och de tar åter de indikativa priserna som uppskattningar av de sociala förmåner som svarar mot den output de skulle göra tillgänglig och de sanna möjlighetskostnaderna för inputen. IF beräknar då den överskjutande efterfrågan eller tillgången för varje vara och justerar det indikativa priset för varan upp eller ned, med hänsyn till överskjutande efterfrågan eller tillgång. Genom att använda de nya indikativa priserna kan konsument och arbetarråd revidera och returnera sina förslag. I grunden»slipar«processen ner överdrivet optimistiska, icke genomförbara förslag till rimliga planer på två olika sätt: Konsumenter som begär mer än värderingen av deras ansträngningar berättigar dem till, tvingas att ändra sin efterfrågan till mindre socialt kostsamma saker, för att få ett godkännande från andra konsumentråd som anser att deras begäran är överdriven. Arbetarråd vars förslag har en kvot mellan sociala tillgångar och sociala kostnader som är lägre än genomsnittet tvingas öka antingen sina ansträngningar eller effektivitet för att få andra arbetares godkännande. Allt eftersom iterationerna fortsätter närmar sig förslagen ett möjligt gemensamt genomförande och de indikativa priserna approximerar bättre de sanna sociala möjlighetskostnaderna. Eftersom ingen deltagare i planeringsprocessen erhåller några fördelar gentemot någon annan leder processen samtidigt till både jämlikhet och effektivitet

14 G Invändningar mot en Deltagarekonomi För många möten Först ger vi Pat Devines svar på denna invändning mot hans version av demokratisk planering.»i moderna samhällen används en stor och möjligen ökande andel av den sammanlagda samhälleliga tiden till administration, till förhandlingar, till att organisera eller driva ett system eller människor. Detta beror delvis på den ökande komplexiteten hos det ekonomiska och sociala livet och en tendens folk har att söka mera medveten kontroll över sina liv då materiell, utbildnings- och kulturell standard stiger. Men, i dagens samhällen är dessa aktiviteter ofta också inriktade på kommersiell konkurrens och på att handskas med sociala konflikter och resultaten av den alienation som har sitt ursprung i exploatering, förtryck, ojämlikheter och underordning. En nyligen genomförd uppskattning visade på att de transaktionskostnader som härrör från den ökade splittringen av arbetet och den därmed förknippade alienationen nu kan svara för så mycket som hälften av GNP:n i de avancerade västländerna.«[d. North, Transaction Costs, Institutions, and Economic History, i Journal of Institutional and Theoretical Economics, 1984] Således finns det, som Pat Devine påpekar i Democracy and Economic Planning (Boulder Colorado: Westview Press):»inget skäl till att a priori anta att den sammanlagda tid som tillägnas drivandet av ett självförvaltande samhälle... skulle vara större än den tid som tillägnas administration av människor och saker i dagens samhällen. Dock skulle denna tid vara sammansatt på ett annat sätt, ha ett annat fokus och, förstås, fördelas annorlunda mellan människorna.«för det andra, citerar vi ur David Levys recension av Looking Forward i Dollars and Sense (November 1991):»I tillverkningsindustrier hittar vi nivåer av förvaltare och personal som har till jobb att försöka förutsäga efterfrågan och tillgång. Det är verkligen så att bara en liten del av arbetarna direkt producerar varor och tjänster. Det nuvarande systemet kräver miljoner statsanställda, av vilka många har jobb som skapats bara därför att marknadssystemet genererar massiva incitament till att utföra bedrägerier, stjäla, skapa miljöförstöring, och missburka arbetares hälsa och säkerhet. Och även under vår fritid måste vi fylla i deklarationsblanketter och betala räkningar. Kritiker av Looking Forwards komplicerade planeringsprocess borde studera drivandet av stora företag. Stora företag är redan planerade ekonomier; en del med en ekonomi större än den i ett litet land. Dessa firmor ersätter marknaden för tusentals mellanliggande produkter. De koordinerar väldiga massor information och intrikata flöden av varor och material.«i slutändan är»mötestiden«långt ifrån lika med noll i dagens ekonomier. Men för en deltagarekonomi kan vi bryta ner denna till mötestid i arbetarråd, mötestid i konsumentråd, mötestid i federationer, och mötestid till deltagarplanering. Utformandet av koncept, koordination och beslutsfattande är delar av organiserandet av produktion i alla system. Vid hierarkisk organisation av produktionen tillbringar ett förhållandevis litet antal av de anställda större delen av, om inte hela sin tid, till att tänka och hålla möten, och flertalet av de anställda gör helt enkelt vad de blir tillsagda att göra. Så det är sant att de flesta människorna skulle använda mer av sin tid till möten på arbetsplatsen i en deltagarekonomi än i en hierarkisk ekonomi. Men detta är fallet eftersom de flesta människor är uteslutna från beslutsfattandet på arbetsplatsen vid kapitalism eller under auktoritär planering. Det betyder inte nödvändigtvis att den totala tidsmängd som används till att tänka eller hålla möten skulle bli större för en deltagardemokratisk arbetsplats. Och medan det kanske är så att demokratiskt beslutsfattande kräver mer»mötestid«än enväldigt beslutsfattande borde det också vara så att mindre tid krävs för att verkställa demokratiska beslut än enväldigt tagna sådana. Detta borde också vara klart från vår diskussion om deltagardemokratiska arbetsplatser i kapitel 2 och 7 i Looking Forward där mötestid är en del av den vanliga arbetsdagen, så som den är för företagsledare och arbetsledare i dagens ekonomier, inte som en extra arbetsbörda eller något som inkräktar på deras fritid. Angående organiseringen av konsumtionen, förklarar vi oss skyldiga till att föreslå att man borde komma fram till beslut genom mera av social interaktion än i marknadsekonomier. Vår åsikt är att en av marknadssystemens största brister är att de inte innehåller möjligheter för folk att lägga fram och koordinera sina önskningar angående konsumtion. Vårt förslag är att man bygger ett skiktat nätverk av konsumentfederationer, för att övervinna alienationen i det allmänna valet och samtidigt behålla möjligheten till det isolerade uttryck för individens val som karaktäriserar ett marknadssystem. Om detta kommer att leda till en högre tidsförbrukning än i den organisation av konsumtionen vi har idag beror på vad resultatet av ett antal kompromisser blir. Som det är nu har de ekonomiska och politiska eliterna makten över de val som berör allmänheten på lokal, läns- och nationell nivå. Till största delen är deras verksamhet fri från hinder i form av majoritetspåverkan, men periodvis uppförs tidskrävande kampanjer av folkrörelser för att rätta till de saker och ting som gått allt för långt över styr. I en deltagarekonomi skulle människorna rösta direkt i frågor som berör allmänheten. Men det är inte särskilt tidskrävande och innebär inte att man måste gå på möten. Experternas beskrivningar och olika åsikter skulle sedan komma fram genom en demokratisk media. Individer med starka känslor i vissa frågor skulle troligen ta del i denna verksamhet, medan andra skulle vara fria att ägna så mycket eller så lite uppmärksamhet åt denna debatt som de själva önskar. Vi tror också att den tid och de resor som tillägnas beslutsfattande angående konsumtion i vår modell skulle vara mindre än i marknadsekonomier. Konsumentfederationer skulle kunna bedriva skyltningar, som folk kan besöka 14 15