D-UPPSATS. Ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda svårt sjuka barn prehospitalt. Mattias Johansson Per Tonhammar. Luleå tekniska universitet

Transkript

1 D-UPPSATS 2009:143 Ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda svårt sjuka barn prehospitalt Mattias Johansson Per Tonhammar Luleå tekniska universitet D-uppsats Omvårdnad Institutionen för Hälsovetenskap Avdelningen för Omvårdnad 2009:143 - ISSN: ISRN: LTU-DUPP--09/143--SE

2 Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad Ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda svårt sjuka barn prehospitalt Ambulance nurses experiences of caring for children with serious illness in the prehospital setting Mattias Johansson Per Tonhammar Examensarbete inom specialistutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård 15 hp Vårterminen 2009 Handledare: Malin Olsson Examinator: Siv Söderberg

3 Ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda svårt sjuka barn prehospitalt Ambulance nurses experiences of caring for children with serious illness in the prehospital setting Mattias Johansson Per Tonhammar Luleå Tekniska Universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelning för omvårdnad Abstrakt Syftet med denna intervjustudie var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda svårt sjuka barn prehospitalt. Ambulanssjuksköterskors arbete ställer dem inför traumatiska situationer som visat sig öka risken att drabbas av arbetsrelaterade hälsoproblem. Av de situationer som visat sig utlösa stark känslomässig påverkan hos ambulanssjuksköterskor beskrivs ofta händelser där svårt sjuka eller skadade barn förekommer som de mest traumatiska. I denna intervjustudie genomfördes semistrukturerade intervjuer med åtta ambulanssjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med tematisk innehållsanalys, vilket resulterade i att fem teman identifierades: Att känna säkerhet vid omhändertagande av barn; Att känna osäkerhet vid omhändertagande av barn; Att vilja göra allt; Att känna behov av att bearbeta svåra händelser; Att känna betydelsen av föräldrarnas närvaro. Ett larm som rör ett svårt sjukt barn utlöser en mångfacetterad reaktion hos ambulanssjuksköterskan. Känslor av både säkerhet och osäkerhet beskrevs där osäkerheten var mer framträdande. Denna osäkerhet påverkar ambulanssjuksköterskan i det akuta skedet och kan komma att kräva bearbetning i efterförloppet. Den mentala påfrestningen förstärks om ambulanssjuksköterskan själv har barn i samma ålder som vårdtagaren. För att stärka ambulanssjuksköterskan i dennes omhändertagande av det svårt sjuka barnet och öka den personliga tryggheten krävs vidare utbildning. Dessa utbildningar bör bestå av både teoretiska och praktiska moment såsom föreläsningar, seminarium, övningar med realistiska och trovärdiga scenarion samt praktik på barnavdelningar där erfarenhet av bedömningar och behandlingsalternativ kan erhållas. Även utbildning om bemötande av föräldrar är önskvärt. Åtgärder som dessa ökar möjligheterna att fler ambulanssjuksköterskor kan känna sig trygga i omhändertagandet av det svårt sjuka barnet. Nyckelord: ambulanssjuksköterskor, barn, kvalitativ intervju, prehospitalt omhändertagande, tematisk innehållsanalys, upplevelser 1

4 Ambulanssjuksköterskor genomför ett arbete som dagligen kan ställa dem inför situationer där människor drabbats av svår sjukdom eller skada. De möter lidande och död och måste ibland fatta mycket svåra beslut i pressade situationer (Jonsson & Segesten, 2004b; Svensson & Fridlund, 2008; Regehr, Goldberg & Hughes, 2002). Ambulanssjuksköterskans arbete kan komma att kompliceras ytterligare av att det ibland måste utföras på miljömässigt ogästvänliga platser och inte sällan inför åskådare (Suserud, Blomquist & Johansson, 2002). Regehr, Goldberg och Hughes (2002) menar att de situationer som personer verksamma inom ambulansverksamheten upplever som mest psykiskt påfrestande är dödsfall hos barn. Studien menar vidare att inblandning av barn i situationer, vare sig de är drabbade eller anhöriga, är det som starkast berör ambulanspersonal. Samma fenomen påvisas i en studie av Alexander och Klein (2001) som identifierat sex typer av element som har stark psykologisk påverkan på ambulanspersonal, händelser som rörde barn hamnade högst på denna lista. I samma studie framkommer att ambulanspersonal som drabbas av flera allvarliga händelser under en kortare tid löper substantiellt ökad risk att drabbas av posttraumatisk stress. Van der Ploeg och Kleber (2003) ombad ambulanspersonal att gradera händelser utifrån hur mycket stress de medförde. De tre händelser som visade sig haft starkast påverkan på personalen var: att konfronteras med döda barn, att möta människor i förtvivlan och att möta barn som utsatts för sexuella övergrepp. Det är således känt att larm som involverar barn på ett eller annat sätt är något som föder oro hos personal inom ambulansverksamheten (Svensson & Fridlund, 2008). Det som upplevs som mest traumatiskt är just fall som involverar barn (Jonsson, Segesten & Mattsson, 2003). Dessa larm föder en misstro på den egna förmågan samt en oro beträffande utgången av situationen redan innan ambulanspersonalen anlänt till patienten och gjort en primär bedömning. Den stora oron vid omhändertagande av barn beskrivs bero på en fruktan att inte kunna hjälpa barnet på ett adekvat vis. Svårigheter med att erhålla en adekvat anamnes relaterat till barnets oförmåga att uttrycka sig har visat sig förstärka känslan av oro (Svensson & Fridlund, 2008). Bakgrund Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) 6 ansvarar landstingen för att det finns en ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus transportera personer vilkas tillstånd kräver detta (Raadu, 2008, s. 114). Ambulansverksamhetens uppgift är att ge den som 2

5 behöver vård bästa möjliga förutsättningar för att få uppleva en god hälsa och känna trygghet. Den som är sjuk och dess anhöriga skall bemötas med respekt och vården skall präglas av omtanke och trygghet. Verksamheten skall organiseras så att det dygnet runt ges förutsättningar för god tillgänglighet och vård på lika villkor (Landstinget, 2008, s.4-8). I det landsting där studien genomfördes utförde år 2008 ambulansverksamheten uppdrag. Utav dessa var (41 %) prio1 larm, varav 751 (4 %) gällde omhändertagande av barn. Med barn avses i rapporterna individer i åldern 0-12 år (Gustafsson, 2009). Det är en realitet att barn drabbas av sjukdom och skador. Vid vissa tillfällen är dessa sjukdomar eller skador av sådan dignitet att de kräver akut sjukvård (Lennquist, 2007, s.449). Vid påverkan på luftväg, andning, cirkulation eller medvetandegrad skall åtgärder sättas in utan fördröjning (Lindberg & Lagercrantz, 2003, s ). Stora skador såsom multipla eller öppna frakturer föranleder också snabbt insatta åtgärder för att inte påverkan på vitala funktioner skall uppstå (Lennquist, 2007, s. 450). Akuta sjukdomstillstånd kan vara exempelvis anafylaxi, främmande kropp i luftväg, intoxikation, svår infektion, dehydrering och kramper (Lindberg & Lagercrantz, 2003, s ). Alla traumatiska situationer påverkar inte ambulanssjuksköterskor på samma sätt. Det är heller inte säkert att stora olyckor eller allvarliga trauman är det som utlöser en allvarlig stressreaktion (Svensson & Fridlund, 2008; Regehr, Goldberg & Hughes, 2002). Enligt Jonsson och Segesten (2004b) finns sex olika stadier som den inblandade personalen ska genomleva för att en händelse skall räknas som traumatisk. Det första stadiet inträder på vägen till den sjuke eller skadade och består av en inre dialog där ambulanssjuksköterskan skapar sig en mental bild av det som väntar. Den mentala bilden baseras på den information som SOS-operatören förmedlar, även om denna är knapphändig. Ambulanssjuksköterskan sammanfogar den tillgängliga informationen med sina tidigare kunskaper och erfarenheter och höjer därmed sin beredskap inför vad som komma skall. Nästa stadium inträder när ambulanssjuksköterskan anländer till den drabbade och den mentala bilden måste adapteras till den verkliga situationen. När ett sådant möte beskrivs som traumatiskt kan det bero på att vårdgivaren identifierar sig med personen som tas om hand eller dennes anhöriga. Identifieringen utlöser ett känslomässigt band som blir så starkt att det kan ta sig fysiska uttryck som illamående eller svimningskänslor (Jonsson & Segesten, 2004b). Även Regehr, Goldberg och Hughes (2002) har visat att det är i situationer där ambulanssjuksköterskan upplever ett emotionellt band till den drabbade eller dennes anhöriga som stressreaktioner 3

6 upplevs. De menar att detta band uppstår i situationer förknippade med upplevelser av stor meningslöshet, exempelvis där en människa begått självmord eller när barn blivit vanvårdade eller utsatta för övergrepp. Även Svensson och Fridlund (2008) har visat att liknande band uppstår om ambulanssjuksköterskan känner den drabbade individen eller starkt kan relatera till dennes situation. Det tredje stadium som också finns beskrivet innebär att ambulanssköterskan, trots en rädsla att agera felaktigt eller att inte kunna göra nog för patienten, väljer att undertrycka sina känslor och uppvisa ett lugnt och tryggt yttre. Att tvingas undertrycka sina känslor av rädsla och vanmakt kräver en stor styrka och självkontroll hos vårdgivaren, något som senare kan utlösa överväldigande trötthet (Jonsson & Segesten, 2004b). När patienten överlämnats på akuten befinner sig ambulanssköterskan i ett omtumlat stadium där denne överväldigas av känslor som inte kan undertryckas. Karaktäristiskt är känslor av förvirring, kaos, förlust av självkontroll och isolering från omvärlden. Denna periods längd varierar från ett par timmar till flera decennier vilket är högst individuellt. Att försöka lämna händelsen bakom sig obearbetad har visats sig vara omöjligt då minnesbilder kan återkomma utan förvarning och utlösas av exempelvis ljud eller dofter. Den traumatiska upplevelsen bidrar även till känslor av skuld, skam och självförakt. Känslan av skuld förstärktes om ambulanssjuksköterskan misslyckats med att exempelvis rädda en patients liv och då särskilt om denne uttalat ett löfte till anhöriga om att situationen skulle mynna i något positivt. Frågor som kunde jag ha gjort mer eller kunde jag ha gjort något annorlunda är ständigt närvarande (Jonsson & Segesten, 2004b). Det sista stadiet som inträder är att ambulanssjuksköterskan lyckas bearbeta händelsen och leva vidare trots det upplevda kaoset i omvärlden. Känslor och minnen måste bearbetas vilket är en process som ofta är resurs- och tidskrävande (Jonsson & Segesten, 2004b). Ambulanssjuksköterskor kan i de flesta fall hantera stressen de utsätts för genom olika copingstrategier, exempelvis genom att samtala med kollegor och därigenom strukturera upp händelsen för att se det meningsfulla i den. Sociala faktorer som en stabil arbetsgrupp och ett gott socialt nätverk hjälper till att reducera stress och ge resurser att hantera framtida traumatiska upplevelser (Regehr, Goldberg & Hughes, 2002). Om personen inte lyckas bearbeta händelsen kommer denne att drabbas av posttraumatiska stressymtom. (Jonsson & Segesten, 2004b). Sammanfattningsvis visar litteraturgenomgången att ambulanssjuksköterskor upplevde en osäkerhet inför omhändertagande av svårt sjuka barn. Tidigare forskning inom ämnet har visat 4

7 att ambulanspersonal påverkas starkt av att vårda svårt sjuka barn, dock är forskningen om vad ambulanssjuksköterskor upplever i situationer av denna karaktär begränsad. Inte heller visar forskningen på hur ambulanssjuksköterskans upplevelser vid omhändertagandet av ett svårt sjukt barn påverkar omvårdnaden av det sjuka barnet. Genom att studera ambulanssjuksköterskans upplevelse av att vårda svårt sjuka barn prehospitalt är avsikten med detta examensarbete att identifiera områden för förändringsarbete avsett att höja kvaliteten på omhändertagandet av svårt sjuka barn. Syftet med detta examensarbete var därför att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda svårt sjuka barn prehospitalt. Metod Då denna intervjustudie syftar till att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda svårt sjuka barn prehospitalt valdes en kvalitativ ansats. Deltagare och procedur Åtta specialistutbildade ambulanssjuksköterskor, sex män och två kvinnor, deltog i studien. Inklusionskriterier för deltagande var legitimerade sjuksköterska med specialistutbildning inom ambulanssjukvård och minst 2 års erfarenhet av prehospital sjukvård. Deltagarnas erfarenhet av prehospital vård varierade mellan 4-18 år (md=7) och en del av deltagarna hade erfarenheter från ett flertal arbetsgivare inom det prehospitala området. Ett ändamålsenligt urval (Polit & Beck, 2008, s. 343) genomfördes då avsikten var att välja ut personer som kunde antas besitta kunskaper vilka motsvarade intervjustudiens syfte. De presumtiva deltagarna kontaktades via informationsbrev på berörd arbetsplats. Denna kontakt förmedlades via aktuell enhetschef. De personer som visade intresse att delta i studien fick ytterligare information om studiens syfte såväl muntligt som skriftligt (bilaga 1). Datainsamling Semistrukturerade intervjuer genomfördes med deltagarna för att belysa upplevelsen av att vårda svårt sjuka barn prehospitalt. En intervjuguide (bilaga 2) med förutbestämda teman och följdfrågor låg till grund för intervjuerna. Intervjuerna genomfördes på en av deltagaren vald plats. Områden som belystes var upplevelsen när larmet inkommer, känslan under framkörning samt upplevelsen av att vårda svårt sjuka barn på plats och under transport. Intervjuerna spelades in på band, för att sedan transkriberas ordagrant. 5

8 Analys Data analyserades med tematisk innehållsanalys. Tematisk innehållsanalys är en metod för att analysera skriftligt, muntligt eller visuellt kommunicerad data. Metoden används när önskan är att beskriva och systematisera ett fenomen (Elo & Kyngäs, 2008) och bedömdes lämpa sig väl för denna intervjustudie. Intervjuerna lyssnades efter genomförandet igenom för att författarna skulle bli förtrogna med materialet. Intervjuerna transkriberades därefter ordagrant och lästes i sin helhet. Analysen genomfördes därefter genom att meningsenheter identifierades och extraherades ur de transkriberade intervjuerna. Därefter studerades varje meningsenhet enskilt och innehållet koncentrerades för att kärnan i meningsenheten skulle bli tydlig. De koncentrerade meningsenheterna kodades till uttryck som beskrev den känsla deltagaren delgivit. Dessa grupperades sedan utefter inbördes likheter och skillnader och placerades i kategorier utifrån den känsla de representerade. Kategorier som beskrev likartade upplevelser sammanfördes i sin tur i vart och ett av de fem teman som kom att ligga till grund för resultatet (Tabell 1). Målet med analysen var att erhålla en innehållsrik och bred beskrivning av det fenomen som specificerats i syftet. Analysen genomfördes som beskrivet i Downe-Wamboldt (1992). Etiska överväganden Examensarbetet har godkänts efter granskning av etikgruppen vid institutionen för hälsovetenskap vid Luleå tekniska universitet. Då deltagarna i denna studie ombads återberätta traumatiska upplevelser fanns risk för att genomförandet medförde negativa effekter. Studier (Jonsson & Segesten, 2004b; Regehr, Goldberg & Hughes, 2002) har dock visat att ett återberättande kan medföra positiva effekter då samtalet blir en del i bearbetningen av den traumatiska händelsen. Bedömningen blev att fördelarna med genomförandet övervägde nackdelarna och att intervjustudien således var etiskt försvarbar. Informerat samtycke inhämtades och deltagarna i intervjustudien garanterades konfidentialitet och att resultatet presenterades anonymt. Resultat Analysen resulterade i de fem temana; Att känna säkerhet vid omhändertagande av barn; Att känna osäkerhet vid omhändertagande av barn; Att vilja göra allt; Att känna behov av att bearbeta svåra händelser; Att känna betydelsen av föräldrarnas närvaro (Tabell 1). 6

9 Tabell 1 Översikt över teman Tema Att känna säkerhet vid omhändertagande av barn Att känna osäkerhet vid omhändertagande av barn Att vilja göra allt Att känna behov av att bearbeta svåra händelser Att känna betydelsen av föräldrarnas närvaro Att känna säkerhet vid omhändertagande av barn Ambulanssjuksköterskorna beskrev känslor som speglar deras trygghet i sitt yrkeskunnande. De berättade om känslor av trygghet och säkerhet inför uppgiften att ta hand om svårt sjuka barn. Den trygghet de beskrev grundar sig i både teoretisk kunskap samt erfarenhetsförvärvade färdigheter. Ambulanssjuksköterskorna berättade att de vid omhändertagandet av svårt sjuka barn kände sig trygga i sin yrkesroll. Trots en psykiskt påfrestande situation beskrev ambulanssjuksköterskorna att de upplevde trygghet i en tro på att situationen skulle ordna sig till det bättre. En ambulanssjuksköterska uttryckte följande: Ofta tycker jag att man känner att man klarar av det ehh jag känner mig trygg i det Tryggheten visade sig vara grundad på tidigare erfarenheter och teoretiskt kunnande, både var för sig och i kombination. En kunskap om hur situationen teoretiskt skall lösas i kombination med erfarenhet av dessa typer av omhändertaganden från tidigare tillfällen visade sig skänka trygghet till vårdgivaren. Ambulanssjuksköterskan som har en gedigen erfarenhet använder sig av kunskap som kommer därur för att snabbt kunna göra bedömningar i omhändertagandet av det svårt sjuka barnet. Att tidigare befunnit sig i liknande situationer och identifiera aktuell problematik med erfarenhetsförvärvad kunskap visade sig skänka trygghet till den prehospitala vårdgivaren. Den största trygghetskomponenten tycktes komma av den praktiska erfarenheten:...om det är allergi då, det är ju ganska vanligt som jag sa, barn som är allergiska, då har man lite mer trygghet i sig själv. Jag vet hur jag ska agera... Något som beskrevs av samtliga deltagare var känslan av att bli mer fokuserad vid ett larm som rör ett potentiellt svårt sjukt barn. En känsla av att uppgiften måste lösas till det bättre 7

10 beskrevs av flertalet deltagare och för att skapa goda förutsättningar för att så skall bli fallet krävs fullt fokus från vårdgivaren. Många beskrev ett inslag av nervositet men upplevde detta som något positivt, något som gjorde dem mera fokuserade på uppgiften. En ytterligare reaktion vid utlarmningen var den fysiska påverkan som ambulanssjuksköterskorna upplevde. Denna påverkan upplevdes som något positivt som hjälpte till att göra vårdgivaren mer fokuserad på uppgiften. Många talade om ett adrenalinpåslag som försatte dem i ett tillstånd där de var redo att prestera, de upplevde att pulsen steg och att sinnena skärptes:...man blir lite nervös och lite mer koncentrerad kan man säga...mera alltså mera positivt adrenalinpåslag tror jag som gör att jag skärper till mig mera Det är ju alltid ett uppdrag som sätter igång pulsen, adrenalinet för det är ju nästan det svåraste man kan få så är det svårt sjuka barn, för man reagerar starkare då Ambulanssjuksköterskorna beskrev att de upplevde sig mer fokuserade, både vid utlarmning och vid ankomst till hämtplatsen. Tiden däremellan, under transport ut mot hämtplatsen, ägnades åt förberedelser av praktiskt och mental karaktär. Detta kunde innefatta repetition av behandlingsriktlinjer, kalkylering av adekvata läkemedelsdoser samt en mental förberedelse av vad de skulle kunna mötas av vid ankomst till hämtplatsen. Att känna osäkerhet vid omhändertagande av barn Samtidigt som ambulanssjuksköterskorna upplevde trygghet vid omhändertagande av svårt sjuka barn fanns även känslor av osäkerhet. Denna osäkerhet beskrevs komma av både brist på erfarenhet vad gäller omhändertagande av svårt sjukt barn samt en otillräcklig teoretisk kunskapsbank beträffande det prehospitala omhändertagandet. Likt ovan beskriven känsla av säkerhet vid omhändertagande av svårt sjuka barn visade sig osäkerheten manifestera sig både fysiskt och psykiskt. Ambulanssjuksköterskorna beskrev att känslor av osäkerhet och olust infann sig så snart de insåg att larmet rörde svårt sjukt barn. Oavsett tillstånd eller skadehändelse så beskrevs en upplevelse av olust, enbart baserat på att larmet rörde ett potentiellt svårt sjukt barn, framför själva skadehändelsen i sig:...det är nog en lite lätt olustkänsla faktiskt 8

11 Fan tänker jag då, shit, ja ärligt så tänker jag Denna osäkerhet sades vara oberoende av tidigare erfarenheter och kunskaper. Trots goda teoretiska kunskaper och/eller gedigen erfarenhet beträffande prehospitalt omhändertagande av svårt sjuka barn beskrevs en upplevelse av osäkerhet, en osäkerhet som upplevdes svår att komma ifrån. Beskriven osäkerhetskänsla förstärktes då ambulanssjuksköterskan drog paralleller till den egna livssituationen. Genomgående beskrev deltagarna att ambulanssjuksköterskor med egna barn reagerade starkare på larm som berörde svårt sjuka barn och paralleller drogs till den egna hemsituationen. En ambulanssjuksköterska beskrev hur denne reagerade på att själv ha barn i samma ålder som det drabbade, en faktor som var av betydande vikt vid omhändertagandet: Mina grabbar ja en av dem var precis lika gammal samtidigt och då blir det ännu mer så där va Det känns lite osäkert snarare det än att man inte kan tror jag... / / ja alltså den (osäkerheten) går nog inte göra nånting åt heller Ambulanssjuksköterskorna beskrev att osäkerheten förstärktes av de förväntningar som både samhället och omgivningen ställer på dem vid omhändertagandet av det svårt sjuka barnet. Anhöriga eller åskådare till händelsen beskrevs ibland kräva saker av ambulanssjuksköterskan som denna i vissa fall inte kunde leva upp till. Dessa ibland ouppnåeliga krav sades utlösa känslor av hopplöshet hos vårdgivaren: Då kommer de ut bara här gör något och det är ju jobbig situation för vi kan egentligen om jag ska vara riktigt krass så är vi inte gud heller alltså i det läget Relaterat till den låga frekvensen av larm rörande svårt sjuka barn, i kombination med den osäkerhet och olustkänsla som upplevdes vid dessa typer av uppdrag beskrev till och med en ambulanssjuksköterska att denne ibland skulle vilja avstå vårdarrollen på grund av osäkerhet. Samtliga deltagare beskrev att det fanns stora svårigheter i bedömningen av det svårt sjuka barnet. En svårighet som beskrevs kom av brister i möjligheten att kommunicera adekvat med patienten. Barnets oförmåga eller ovilja till verbal kommunikation upplevdes försvåra omhändertagandet, det blev svårare att både informera och att erhålla information från 9

12 patienten. Intervjudeltagarna beskrev även att svårigheterna vid bedömning också var av rent fysiologisk karaktär. Vilken ålder barnet befinner sig i beskrevs vara direkt avgörande för vilka symtom de uppvisade och hur dessa bör tolkas. De fysiologiska skillnaderna sammantaget med oförmågan eller oviljan till kommunikation innebar för deltagarna att bedömningen av det svårt sjuka barnet upplevdes vara en stor utmaning. man kan inte kommunicera med patienten som man kan med vuxna givetvis Det är ju en jäkla skillnad vad man pratar för barn pratar vi två månadsbarn pratar vi 3-års barn pratar vi 7-års... det är ju liksom ett sådant spann i åldersfördelningen en 1-åring är ju helt skild från en 3-åring Ambulanssjuksköterskorna beskrev att det som hade störst negativ påverkan på omhändertagandet av svårt sjuka barn var bristen på teoretisk och erfarenhetsbaserad kunskap. Kunskaperna som erhållits under såväl grundutbildningen till sjuksköterska likväl som specialistutbildningen till ambulanssjuksköterska ansågs inte svara mot de reella kraven som ställs på en sjuksköterska verksam inom ambulanssjukvården. Denna brist ansågs vara allra tydligast när det kommer till omhändertagande av svårt sjuka barn. Kunskapen är bristen så är det, kunskapen och erfarenheten Nej egentligen har man ju inte det, för när det väl händer så känner man att man kan vara tvåa ibland alltså, för man inte vet riktigt hur man ska agera Somliga berättade att de valt att på egen hand fördjupa sina teoretiska kunskaper för att försöka svara upp mot verksamhetens reella krav. Många ansåg att åtgärder från arbetsgivaren, såsom föreläsningar eller möjlighet till praktik på barnavdelning, vore önskvärt. Detta för att bredda de teoretiska och praktiska baskunskaperna. Genomgående i intervjuerna framhöll deltagarna att bristen på erfarenhetsbaserad kunskap upplevdes ha större roll i känslan av osäkerhet än bristen på teoretisk kunskap. Ambulanssjuksköterskorna uppgav att de ofta baserade sina beslut på kunskap förvärvad via tidigare omhändertaganden snarare än på teoretiskt förvärvad kunskap, ett tillvägagångssätt som ansågs fungera väl i bekanta situationer. När de ställdes inför situationer som upplevdes obekanta upplevdes inte den trygghet som erfarenheten sades medföra och detta stärkte känslan av osäkerhet. 10

13 det är väl just att man inte är van vid att hantera barn som är svårt sjuka. Därför blir det extra stressande det är ju en sådan grupp som man har rätt sällan ändå och det är det som gör problemet man blir ju aldrig riktigt säker på det Känslan av brist på erfarenhet beskrevs vålla osäkerhet samt öka på den stress som redan uppkommit vid omhändertagandet av det svårt sjuka barnet. Både bristen på erfarenhet och bristen på tillräcklig teoretisk kunskap var genomgående något som påverkade ambulanssjuksköterskan i negativ bemärkelse. Ambulanssjuksköterskorna beskrev en rädsla för att omhänderta ett svårt sjukt barn och många av intervjudeltagarna såg dessa uppdrag som ett nödvändigt ont som kommer med yrkesvalet: det är ju så väldigt sällan vi har svårt sjuka barn. Tack och lov Att vilja göra allt Ambulanssjuksköterskorna beskrev att larm rörande svårt sjuka barn innebar en ökad fokusering och både psykiska och fysiska komponenter beskrevs bidra till detta. Deltagarna beskrev att de ville göra allt, denna känsla beskrevs vara direkt kopplad till att larmet rörde ett svårt sjukt barn och inte till patientens tillstånd i sig. Varför detta var ett faktum hade dock intervjudeltagarna svårt att sätta ord på. Det beskrevs som en självklarhet att fokusera och göra sitt absolut yttersta vid omhändertagande av ett svårt sjukt barn. Flera deltagare beskrev att känslan av att vilja göra allt är större när det gäller omhändertagande av barn jämfört med omhändertagande av en vuxen patient, även om tillstånden hos patienterna skulle vara likvärdiga. Ambulanssjuksköterskorna beskrev en onaturlig komponent i att barn blir sjuka eller skadade och även frånvaro av rättvisa i situationen gjorde att vårdgivaren ville göra allt för att hjälpa barnet till bästa möjliga resultat som följd. framförallt barn där man vill vara bäst när det gäller man ger ju verkligen järnet, det gör man ju för det mesta, men alltså det känns viktigt 11

14 För att möjliggöra ett för situationen optimalt omhändertagande beskrev deltagarna ett eget ansvar för sin kompetens. För att upprätthålla en hög sakkunskap inom området beskrev flertalet deltagare att de valt att på egen hand fördjupa sina teoretiska kunskaper. Detta upplevdes som ett nödvändigt ont då den kunskap som erhålls från grundutbildning till sjuksköterska samt från arbetsgivare inte ansågs tillräcklig. Detta handlande beskrevs komma ur ett stort krav på sig själva och viljan att göra allt. Ambulanssjuksköterskorna upplevde vid omhändertagande av ett svårt sjukt barn en positiv stress som beskrivet tidigare. Ambulanssjuksköterskorna talade även om en stress som hade en motsatt effekt, en stress som bidrog till känslor av osäkerhet vid omhändertagandet av det svårt sjuka barnet. Den negativa stressen beskrevs vara kopplad till att uppdraget rör ett barn som potentiellt sett är drabbat av en svår sjukdom eller skada. Denna stress upplevdes ha en negativ inverkan på både omhändertagandet och på ambulanssjuksköterskan som person. Känslorna av negativ stress beskrevs som något vårdgivaren inte vill förmedla till sin omgivning. Detta då denna stress upplevdes missgynna omhändertagandet och eventuellt minska förtroendet för vårdgivaren. En sådan situation sades kräva att ambulanssjuksköterskan kan kontrollera sina känslor och uppvisa en fasad som inger trygghet. Denna press att i det akuta skedet undertrycka och dölja sina känslor beskrevs lägga ytterligare negativ stress på vårgivaren: Det är ju alltid ett extra stressmoment när det är barn inblandat den som säger annat tror jag ljuger skulle det vara någon gång att man inte har full koll så får man ju absolut inte visa det för barnet eller föräldrarna det får bli en inre stress i sådana fall det får aldrig komma ut För att möjliggöra ett så bra omhändertagande som möjligt av ett svårt sjukt barn beskrev samtliga ambulanssjuksköterskor att de förberedde sig inför omhändertagandet när larmet väl ankommit. Förberedelserna genomfördes uteslutande under transport ut mot hämtplats och bestod av både praktisk, teoretisk och mental förberedelse. De praktiska och teoretiska förberedelserna bestod av att studera gällande behandlingsanvisningar samt genom att kommunicera med kollegan. Intervjudeltagarna kände stöd från de medicinska riktlinjerna och ansåg dem vara till hjälp även för den mentala förberedelsen. Studerande av riktlinjerna samt handläggning med kollegan genomfördes för att möjliggöra ett så nära optimalt omhändertagande som möjligt. Flera deltagare beskrev det som mer mentalt påfrestande att 12

15 förbereda sig inför omhändertagandet av ett svårt sjukt barn i jämförelse med liknande situation där patienten är i vuxen ålder. Den mentala förberedelsen beskrevs även ta mer plats i förberedelserna vid larm rörande barn. då tar jag ofta fram behandlingspärmen och läser på vägen ut om jag har tid snacka med kollegan lite innan just oftast försöker jag göra jag förbereder mig mycket mer mentalt inför ett barn än en vuxen Vad ambulanssjuksköterskorna beskrev som en mentalt förberedande strategi var att förbereda sig för värsta tänkbara scenario och lägga upp planerat omhändertagande utifrån detta. Intervjudeltagarna ansåg att detta förfarande oftast ledde till positiva fynd vid primärundersökningen som gjorde att ambulanssjuksköterskan kände sig lättad och kunde pusta ut istället för att behöva fatta snabba beslut utifrån kritiska symtom. det är ju klart mycket bättre att komma fram och vara inställd på det värsta och sen gå ner lite i varv i stället Ambulanssjuksköterskorna kände ett stort eget ansvar vid omhändertagandet av svårt sjuka barn och ovan presenterade förberedande åtgärder beskrevs syfta till att möjliggöra ett så nära optimalt prehospitalt omhändertagande som möjligt. Deltagarna befäste att förberedelserna syftade till att radera eventuella oklarheter och/eller frågetecken för att omhändertagandet skulle flyta på när de väl nådde patienten. när man väl kommer fram ska det funka man vill ju inte stå där och börja fundera när man väl kommer fram Det dolde sig en frustration bland intervjudeltagarna över sjuksköterskeutbildningens brist på delgivning av adekvat teoretisk kunskap beträffande avhandlat ämne. Samtidigt ansågs arbetsgivaren blunda för problematiken och detta i kombination med den osäkerhet och vilja att göra allt som deltagarna upplevde beskrevs tvinga ambulanssjuksköterskan till att på egen hand uppsöka täckande vetskap. 13

16 utbildning alltså den teoretiska utbildningen i sig ger nog inte fullt eeh full täckning för att vårda svårt sjuka barn Att känna behov av att bearbeta svåra händelser Ambulanssjuksköterskorna framhöll att de under omhändertagandet av ett svårt sjukt barn inte påverkades psykiskt i någon större utsträckning. Detta förklarades genom att de upplevde sig så fokuserade på uppgiften att det egna psykiska välbefinnandet fick stå åt sidan initialt. Först efter avlämning på adekvat vårdinrättning beskrev deltagarna att intrycken berörde dem, somliga beskrev längre tidsspann innan upplevelsen bekom dem. Vad som ofta beskrevs påverka vårdgivaren psykiskt var känslan av att en situation kunde ha slutat illa och att det var tur att utgången på uppdraget föreföll som det gjorde. En känsla av lättnad över att specifika omhändertaganden fick en önskad utgång beskrevs som en förmildrande omständighet men trots detta upplevde ambulanssjuksköterskorna ett behov att bearbeta vissa av händelserna rörande omhändertagande av svårt sjuka barn i ett senare skede. Samtliga deltagare var ense om att det finns ett behov av att bearbeta svåra händelser för att undvika långvariga psykologiska påfrestningar härledda till upplevelsen. Ett samtal där samtliga vid händelsen deltagande personal närvarar, så kallad debriefing, ansågs bringa klarhet i frågor och funderingar och ansågs vara en väl fungerande primär åtgärd. Deltagarna framhöll att genomgång av de faktiska händelserna härledda till situationen var av större vikt än genomgång av den psykiska påfrestningen som densamma medbringat. Genom att bringa klarhet i vad som gjordes, vem som gjorde vad och om någonting kunde gjorts annorlunda upplevdes även den psykiska belastningen avlastas. man går igenom det liksom. Gjorde vi rätt? Vart det bra så här? Kunde vi gjort på annat sätt? Ambulanssjuksköterskorna beskrev att den psykiska belastningen minskade genom att bearbeta upplevelserna de haft vid traumatiska omhändertaganden. Som komplement till den av arbetsgivaren initierade debriefingen beskrevs även många egna strategier som verkställdes i grupp eller på egen hand. Bland dessa nämndes fysisk aktivitet, avkoppling eller umgänge med en eller flera som deltagit vid omhändertagandet. Dessa åtgärder sades avhjälpa den psykiska belastningen härledd till situationen men beskrevs inte eliminera minnet av 14

17 händelsen. Detta var ej heller önskvärt utan intervjudeltagarna kunde tänka tillbaka på psykiskt påfrestande händelser och minnas allt i detalj, dock utan att påverkas psykiskt i negativ bemärkelse. jag kommer fortfarande ihåg det och det är ju 10 år sedan Samtliga deltagare upplevde att adekvat stöd fanns tillgängligt på arbetsplatsen om psykiskt påfrestande situationer skulle uppstå där arbetstagarna kände ett behov av att bearbeta upplevelserna. De upplevdes som en trygghet i arbetet att arbetsgivaren besitter möjligheten och rättigheten att samordna personal som utsatts för psykiskt påfrestande situationer. Ingen av deltagarna kände ett behov av att ytterligare åtgärdsplaner framställs för avlastning av påfrestande upplevelser. Samtidigt framhölls kamratskap inom arbetsgruppen som en starkt bidragande faktor till att händelser av påfrestande dignitet ej ger långvarig skadlig psykologisk påverkan. Att känna betydelsen av föräldrarnas närvaro Ambulanssjuksköterskorna beskrev att kommunikationen med det svårt sjuka barnet var något som medförde avsevärda svårigheter. Det framhölls i samband med detta att föräldrarnas roll vid omhändertagandet var av stor betydelse. Detta för att erhålla en adekvat anamnes samt att utvärdera barnets tillstånd i förhållande till dess normaltillstånd. Deltagarna beskrev att det fanns situationer där föräldrarnas närvaro hade en negativ inverkan på omhändertagandet av det svårt sjuka barnet. Samtliga ambulanssjuksköterskor framförde att föräldrarnas närvaro var av en mycket stor betydelse. De beskrev hur föräldrarnas sinnesstämning påverkade barnet, något som innebar att i de fall där de mötte lugna föräldrar ökade möjligheterna att också lugna det svårt sjuka barnet. Den lugna föräldern beskrevs kunna ha kontinuerlig fysisk kontakt med barnet under omhändertagandet, något som ytterligare gynnade situationen. En speciell grupp av föräldrar som omnämndes var de som har barn som lider av en känd svår sjukdom. Föräldrarna till dessa barn beskrevs ofta besitta en stor kunskap om sina barns sjukdom och vilka effekter denna medför. Ambulanssjuksköterskorna uppgav att föräldrarnas kunskaper var en stor tillgång och att föräldrarnas bedömningar av sitt barns symtom oftast var korrekta. de ger ju en trygghet och ett lugn till barnet förhoppningsvis, sitta i knäet och att mamma och pappa gör det är ovärderligt 15

18 Föräldrarna är ju ofta experter på att vårda sina egna barn Deltagarna beskrev att det dock fanns ett hinder som var tvunget att överbryggas. Flera ambulanssjuksköterskor menade att den initiala kontakten mellan vårdgivaren och föräldern till det sjuka barnet var av yttersta vikt. Om ambulanssjuksköterskan här kunde vinna föräldrarnas förtroende vann de samtidigt mycket förtroende även hos barnet, något som beskrevs underlätta det vidare omhändertagandet: för har man inte föräldrarna med sig så kan man ju ändå inte behandla barnet så Ja föräldrarna har ju en jätteviktig roll här, får man med sig föräldrarna så har man med sig barnet Ambulanssjuksköterskorna beskrev att de inte alltid möts av en lugn och trygg förälder när de anländer till en plats där ett svårt sjukt barn befinner sig. Den positiva inverkan som en sansad förälder beskrevs ha på en svår situation uppgavs förbytas till en kraftigt negativ påverkan om förälderns tillstånd präglades av rädsla, stress och osäkerhet. Flera av deltagarna beskrev att de vid ankomst till platsen ibland möts av så stressade föräldrar att de hade svårt att påbörja omhändertagandet av barnet. En förälder som vid ankomst befinner sig i ett chocktillstånd beskrevs av ambulanssjuksköterskorna ibland kräva mer omhändertagande än barnet självt. Ambulanssjuksköterskans omhändertagande fick då bestå i att göra en snabb bedömning av barnets tillstånd och om de då fann att de kunde utesluta ett akut tillstånd fick omhändertagandet först inriktas på att få föräldern att lugna ner sig för att sedan åter kunna flytta fokus till barnet. föräldrarna som står vid sidan om och är ofta chockade. Så det är ett extra stressmoment men här var det nog föräldrarna som hade mest behov av min hjälp just då Ambulanssjuksköterskorna beskrev att föräldrar som har ett barn med en svår sjukdom var en värdefull resurs, detta då de beskrevs ha djupa kunskaper om sjukdomen och barnets normala tillstånd. Detta ansåg deltagarna bara gälla de föräldrar som under en längre period upplevt barnets tillstånd. I de fall där barnet nyligen eller akut insjuknat beskrevs föräldrarna även här 16

19 ibland kräva mera omvårdnad än det svårt sjuka barnet. Detta ansågs vara relaterat till en osäkerhet och okunskap hos föräldrarna: Däremot barn som kanske för första gången får de här symtomen och sjukdomen, då kan det ju vara ett hinder i stället. Att man nästan får ta hand mer om föräldrarna än barnet Ett problem flera deltagare upplevde var att föräldrarna ibland inte tycktes förstå allvaret med situationen. Trots att deras barn uppvisade symtom som tydde på svår sjukdom eller skada förstod inte föräldrarna stundens allvar och försvårade på så vis omhändertagandet. Samtidigt som det svårt sjuka barnet beskrevs kräva ambulanssjuksköterskans fulla uppmärksamhet behövde även fokus läggas på att skynda på föräldrarna för att undvika att dessa försenade avtransport mot adekvat sjukvårdsinrättning. Detta var en faktor som beskrevs påverka ambulanssjuksköterskan negativt vid omhändertagandet av det svårt sjuka barnet genom att öka den inre stressen samt ta fokus från omhändertagandet av patienten. Det nämndes samtidigt att det upplevdes som en trygghet att alltid vara minst två stycken vårdgivare på plats, detta då en vårdgivare kunde ha fullt fokus på patienten medan den andra inriktade sig på att stötta och informera föräldrarna. Så samtidigt som man ville påbörja behandling av barnet, ge inhalationer så fick man skynda på föräldrarna att någon utav er måste följa med nu. Ni måste ta på er 17

20 Diskussion Metoddiskussion Den semistrukturerade kvalitativa intervjun kräver att det på förhand finns identifierade områden att beröra. Utifrån denna studies syfte krävdes ett noggrant urval av individer för att möjliggöra erhållande av adekvat information, genom detta förfarande stärktes studiens trovärdighet (Backman, 2008 s. 59). Åtta intervjuer genomfördes, något som riskerar ha medfört att insamlat material blivit för tunt. Om fler intervjuer genomförts finns möjligheten att ytterligare aspekter för att belysa syftet framkommit. Fler intervjuer skulle även kunnat styrka de fakta som framkommit och därigenom ytterligare förstärka studiens tillförlitlighet. Efter genomförda intervjuer ansåg författarna dock att adekvat mängd material för att belysa studiens syfte erhållits, detta då materialet var av sådan karaktär att syftet belystes ur en stor variation av aspekter. Deltagarnas bredd i erfarenhet innebar att intervjuernas innehåll kom att bli både substantiellt och fyllt med relevanta reflektioner varför åtta intervjuer ansågs tillräckligt för att belysa studiens syfte. Skillnaderna i erfarenhet riskerar dock även att påverka studiens trovärdighet då deltagare med mindre vana inte har lika stor erfarenhetsgrund att luta sina uttalanden på. Samtidigt grundar de mer erfarna deltagarna sina uttalanden på långsiktigt insamlad erfarenhet vilket styrker studiens tillförlitlighet. Kvalitativa intervjustudier kräver omsorg vid analysen av det insamlade materialet för att tillse att trovärdighet, tillförlitlighet och överförbarhet bibehålls (Holloway & Wheeler, 2006 s ; Graneheim & Lundman, 2004). Författarnas tolkning av materialet kom naturligtvis att färgas av dessas egna åsikter men analysen skedde med så stor objektivitet som möjligt. När meningsenheterna bearbetats och sedan indelats i kategorier fanns risken att forskarna ändå misstolkat deltagarnas beskrivna känslor och upplevelser och formulerat kategorierna utifrån tolkningar av sanningen snarare än av deltagaren upplevd dogm. Detta kan ge ett missvisande resultat och är således något som kan påverka studiens tillförlitlighet (Holloway & Wheeler, 2006 s ). Resultatdiskussion Resultatet visar att ambulanssjuksköterskor upplever både en känsla av säkerhet och en känsla av osäkerhet vid omhändertagandet av ett svårt sjukt barn. Dessa känslor kan yttra sig både fysiskt och psykiskt och i vissa fall kräva bearbetning i efterförloppet. En vilja att göra allt beskrivs, något som kan medföra både positiva och negativa effekter på 18

21 ambulanssjuksköterskans upplevelse av händelsen. Utöver ambulanssjuksköterskans egna upplevelser är föräldrarnas upplevelser och deras reaktion på händelsen något som påverkar vårdgivaren i omhändertagandet av det svårt sjuka barnet. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna beskrev en säkerhet i sin roll som vårdgivare vid omhändertagandet av svårt sjuka barn. Denna säkerhet var baserad på teoretiska kunskaper, tidigare prehospitala upplevelser och den ökade fokusering som ett larm om ett svårt sjukt barn sades medföra. Möjligheten till förberedelse på väg till patienten visade sig i resultatet ha positiv inverkan på känslan av trygghet. I de fall där framkörningstiden var kort blev även tiden för mentala förberedelser begränsad, vilket av deltagarna beskrevs medföra negativ påverkan på trygghetskänslan. I en studie (Zakrisson & Hägglund, 2009) framkom att erfarenhet och utbildning skänker sjuksköterskor trygghet i sin yrkesroll. Ambulanssjuksköterskorna värderade den erfarenhetsbaserade kunskapen som den tyngst vägande faktorn för minimering av psykisk påfrestning, något som en studie av Jonsson och Segesten (2004a) styrker genom att visa att tidigare erfarenheter av en liknande situation som den vårdgivaren ställs inför reducerar risken för utvecklande av posttraumatiska stressyndrom. Samma studie visar att ambulanssjuksköterskor som har en personlig trygghet inför uppdraget har lättare att på ett adekvat sätt förbereda sig inför och genomföra ett omhändertagande av ett svårt sjukt barn, en realitet som ambulanssjuksköterskorna även i denna studie belyser. Skulle vårdgivaren känna sig osäker i sin yrkesroll och uppleva brist på personlig trygghet kan det innebära att mer fokus behöver läggas på behärskning av de egna tankarna och farhågorna vilket då reducerar den tid ambulanssjuksköterskan har till lämpliga förberedelser. Den osäkerhet som ambulanssjuksköterskorna beskrev tycks komma ur en känsla av otrygghet, en känsla som förstärks av vetskapen om svårigheten i bedömningen av barn. Detta är något som enligt resultatet påverkar ambulanssjuksköterskan negativt och även något som misstänks kunna komma att påverka det svårt sjuka barnet. Engum et al. (2000) har visat att vid omhändertagandet av skadade barn finns ett flertal tecken som med hög noggrannhet kan avgöra skadans allvarlighetsgrad. Denna kunskap torde kunna stärka ambulanssjuksköterskorna i sina bedömningar av barn. När ambulanssjuksköterskorna i denna studie upplevde kommunikationsproblematik uppstod en osäkerhet i omhändertagandet. Svensson och Fridlund (2008) har visat att svårigheten i att erhålla en adekvat anamnes är relaterat till barnets oförmåga att förmedla sig. Detta är något 19

22 som förstärker vårdgivarens oro vid omhändertagandet av det svårt sjuka barnet. En ytterligare komplicerande faktor som deltagarna beskrev är tolkningen av de stora fysiologiska skillnader som måste beaktas i omhändertagandet av barn i olika åldrar. Dessa fysiologiska skillnader gör att sjukdomssymtom, reaktioner på behandling och möjligheten för kroppen att kompensera för rubbade normaltillstånd är skilda från de som vuxna individer uppvisar (McSwain, 2007, s ). Deltagarna beskrev att de mötte denna problematik genom att komplettera sina egna bedömningar med inhämtande av information från anhöriga. I resultatet framkommer att ambulanssjuksköterskorna uttryckte en vilja att göra allt när det kommer till omhändertagande av svårt sjuka barn. Sandman och Nordmark (2006) belyser att omgivningen ställer höga krav på ambulanssjuksköterskorna i alla typer av omhändertaganden. Detta är en realitet som troligtvis skapar både osäkerhet, psykisk stress och en otrygg vårdgivare vilket sekundärt kan leda till en känsla av misslyckande i de fall då omhändertagandet inte blir som förväntat. Trots goda grundkunskaper och en under intervjuerna förmedlad inre trygghet beskrev ambulanssjuksköterskorna att ett generellt tillvägagångssätt var att repetera behandlingsanvisningar och föreskrifter på vägen ut mot hämtplatsen. Detta för att möjliggöra ett optimalt omhändertagande och på så sätt möta de stora krav som ställs. Känslan av osäkerhet vid omhändertagande av svårt sjuka barn visade sig bland annat bero av en upplevelse av en inre stress och känslan av att behöva undertrycka denna inre påfrestning för att förmedla ett yttre lugn. Jonsson och Halabi (2006) visar att undertryckande av inre känslor vid akuta situationer kan framkalla psykisk stress. Något som i resultatet visade sig bidra till påfrestningen var om vårdgivaren själv hade barn och då framförallt om barnen var i samma ålder som det drabbade. Det ter sig som att ambulanssjuksköterskorna i dessa fall har lätt att identifiera sig själva i föräldrarnas roll och att de emotionellt blir påverkade, detta är något som även framkommit i en studie av Jonsson och Segesten (2003). Sandman och Nordmark (2006) menar att ambulanssjuksköterskan ibland hamnar i en inre konflikt mellan sin professionella roll och sina privata tankar och känslor. Den händelse eller trauma som utlöser den mentala belastningen hos vårdgivaren bör bearbetas i efterförloppet för att reducera risken för långtgående psykologisk påverkan (Bisson et al, 2007). Deltagarna uppgav att ett stabilt socialt nätverk samt från arbetsgivaren insatta åtgärder var till god hjälp för bearbetningen av mentalt påfrestande händelser. Just 20

23 detta belyses även i Jonsson och Halabis studie från 2006 där det visade sig att ett gott socialt nätverk i kombination med från arbetsgivaren initierade åtgärder för att motverka mental ohälsa gav de bästa förutsättningarna för mentalt välmående. Enligt Bisson et al (2007) är en initial teknisk debriefing bästa akuta åtgärden för undvikande av långsiktig psykologisk påfrestning härledd till en traumatisk händelse. Detta bygger på att arbetsgången och genomgång om individuella arbetsuppgifter kartläggs och identifieras för att bringa klarhet till samtliga involverade i omhändertagandet (Bisson et al, 2007). Detta förfarande syftar till att eliminera eventuella frågetecken härledda till aktuellt scenario och inte till att bearbeta individuella mentala påfrestningar. Detta är i linje med aktuell forskning som tyder på att debriefing inte har effekt på den långsiktiga psykologiska belastningen utan snarare riktar in sig på att hjälpa involverade individer ur chockfasen i krisreaktionen för att på egen hand kunna gå vidare i krishanteringen (Arendt & Rosenberg, 2009). Oavsett dess syfte visar resultatet på att debriefing upplevdes som ett förmildrande tillvägagångssätt vid bearbetningen av den mentalt påfrestning ett omhändertagande av ett svårt sjukt barn innebär. I resultatet framkommer det att föräldrarnas närvaro har påverkan på hur omhändertagandet av det svårt sjuka barnet fortlöper. Ambulanssjuksköterskornas upplevelser var tudelade och möjligheterna till ett friktionsfritt omhändertagande kunde antingen till stor del gynnas eller missgynnas av föräldrarnas agerande i situationen. De föräldrar som vid en traumatisk situation lyckas frammana och förmedla lugn och trygghet till sitt barn beskrevs som ovärderliga. Denna realitet belyser vikten av ett professionellt bemötande av föräldrarna redan initialt, detta för att få med sig dem i omhändertagandet och på så vis underlätta för samtliga involverade parter. Enligt Nordby och Nøhr (2008) är kommunikation och empati två avgörande faktorer som ambulanssjuksköterskan måste ta hänsyn till i mötet med föräldrar för att vinna deras förtroende. Detta medför troligtvis även ett mer kvalitativt omhändertagande av det svårt sjuka barnet och skapar förutsättningar för ett önskvärt vårdutförande. I en studie av Power och Franck (2008) studie belyses vikten av att föräldrarna medverkar i vården, något som visade sig medföra att de känner sig betydelsefulla och samtidigt kan fokusera på omhändertagandet vilket tar fokus från föräldrarnas egna känslor i det akuta skedet. Detta underlättar för både vårdgivaren, patienten och berör förälder (Power & Franck, 2008). Ambulanssjuksköterskans färdigheter i att möta och omhänderta stressade föräldrar kan därför antas bli avgörande för att möjliggöra ett gott omhändertagande av det svårt sjuka barnet. Således finns behov av fördjupning av både teoretiska och praktiska kunskaper inom 21