Inkludera och mötas, deltagarberättelser

Transkript

1 2019 Inkludera och mötas, deltagarberättelser Annhild Månsson Skurups kommun

2 Inkludera och mötas, deltagarberättelser. Här följer några av deltagarnas egna berättelser om vad de fått ut av att vara just deltagare. Vissa av berättelserna är författade av deltagaren själv, medan andra berättelser är spökskrivna i samarbete med personerna själva. De är alltid godkända och bekräftade av deltagaren själv för publicering. I ett fall är berättelsen ett reportage skrivet på uppdrag Skånska dagbladet av Catharina Nilsson. Att utveckla och utvecklas är att få syn på det outtalade Jag arbetar på en arbetsplats där de flesta uttrycker att de är nöjda med sin situation, eller rättare sagt, de säger att de är nöjda när frågan ställs. När frågan inte ställs låter det så här: Jag fattar inte varför jag måste göra detta, är inte det någon annans uppgift? Varje gång jag pratar med någon annan så får jag inget svar. Varför är det bara jag som gör något? Är inte arbetsbelastningen för hög för oss lärare? Mina kollegor gör inte det de bör, är det bara jag som arbetar? När jag och mina kollegor påbörjade fortbildningen Ringar på vattnet 2.0 fanns det redan en del personal i kommunen som genomgått utbildningen med gott resultat. Min chef förstod att det här var något för vår verksamhet och hon ville att vi skulle delta. Det är jag tacksam för. Vi har en kultur där Jantelagen är stark, machokulturen är ett ständigt inslag och ibland känns det som att vi slåss om vår överlevnad likt Darwins tes den starkes överlevnad. Så träffade vi Pernilla och Helena Vi blev överrumplade, tagna på sängen. Många frågor uppenbarades: Är det här vi? Vem är jag i sammanhanget? Vad kan vi förändra? Det blev turbulent i kollegiet, många var tveksamma, nästan misstänksamma. Vem är dessa att berätta hur vi har det? Vi genomgick fyra utbildningstillfällen, alla med olika mål men med samma syfte; stärka vår profession! Naturligtvis fick detta differentierade genomslag. En del välkomnade deras approach, andra värjde sig likt offret från sin bödels klinga. Ingen gick därifrån oberörd. Utbildningen Ringar på vattnet 2.0 gav oss en gemensam verktygslåda, ett sätt att samtala om oss - vi - tillsammans - kollegor. Helt plötsligt, oavsett om vi ville det eller inte, hade vi en gemensam bas. Nu kunde vi prata om det som är outtalat, det som hämmar oss i vårt kollegiala lärande - Jante, Macho och Darwin. Dessa tre våldsverkare är nu på agendan i vårt arbete när vi utvecklar vår verksamhet. Vi vet att de finns, vi vet att de vill hänga kvar, vi vet att de är starka Vi vet också att de kan besegras och att vi kan arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål. Med hjälp av verktygen från Pernilla och Helena är vi starkast! /Jenny Sandqvist, förstelärare NHUC

3 Från pedagog till ledare. Att arbeta tillsammans med människor är något av det mest intressanta och utmanande man kan göra! Att bemöta, samarbeta och leda är en stor utmaning. Det är något du hela tiden måste underhålla och utveckla. På Östergårdsskolan fick vi möjlighet att starta upp Ringar På vattnet Här kunde vi arbeta aktivt med våra olikheter och att det var okej att vara som man är. Vi människor är alla olika! Vi har rätt att vara olika! Varje individ bär på en alldeles egen ryggsäck med erfarenheter, kunskaper och upplevelser. Detta formar dig till den du är. Med ödmjukhet behöver man bemöta och respektera varandra. Vi välkomnade inbjudna gäster, Susanna Arolin och Jonaz Björk. Tillsammans med dem kunde vi fördjupa oss i hur vi bemöter och i hur vi själva fungerar. Att få sina idéer förverkligade, som till exempel att få anordna en inspirerande föreläsning om genus som alla skolor i Skurups kommun fick inbjudan till kändes betydelsefullt. Att få tillfälle att uppmärksamma andras kunskaper och att få vara delaktig i att förmedla viktiga frågor i för projektet visade att jag togs på allvar. Projektledningen fångade upp mina idéer, stöttade och gav förutsättningar vilket bidrog till att jag ville mer! Ville utvecklas och utmana mig själv. När det finns någon som tror på en, börjar man tro på sig själv också. Modet som uppstår blir en fantastisk tillgång i den personliga utvecklingen. Jag fick ingå i ett sammanhang. När det ges utrymme och näring för tankar och idéer vill man ännu mer. I processledarutbildningen Vi gör bättre när vi kan fick vi verktyg att leda andra, som i sin tur gav mig möjligheten att mer aktivt bidra till att utveckla den pedagogiska verksamheten. Inkludera och mötas gjorde det också möjligt för mig att gå på konferens för förskolechefer i Göteborg. I och med den erfarenheten startade ett inre driv hos mig. Här fick jag möjlighet att ställa frågor och lyssna till erfarna ledare. Ännu en pusselbit var lagd i min personliga utveckling. Jag tog steget att söka nya utmaningar med en ryggsäck fylld av personlig utveckling, kunskaper och en stor dos av mod. /Jenny Carmfors, numera Bitr. förskolechef Malmö Förändring inifrån leder till tydlighet Projektet Inkludera och mötas har, som jag tidigare beskrivit i intervjuer och utvärderingar, haft stor betydelse för det förändringsarbete som jag som kommundirektör velat åstadkomma. Det har varit ett stöd i det arbetet helt enkelt. Men jag skulle vilja beskriva en specifik händelse som gjorde att jag verkligen kände av att en förändring hade skett, inte bara i organisationen, utan även för mig personligen. På annan ort hade chefsgruppen och jag intagit lunch och skulle påbörja ett pass som innehöll en presentation av den förbättrade organisationen, och ett första tillfälle till delaktighet kring utvecklingen av hur arbetet skulle fortlöpa med den nya organisationen. Normalläget har varit att jag informerat tydligt och att informationen sedan

4 förutsätts omvandlas till handling och nya idéer. Den här gången visste jag att jag skulle göra annorlunda. Mina erfarenheter och de frågor jag måst ställa mig under projektet i stort, och i projektet kopplat till mitt arbete med kommunledning, hade fått mig att tydligare ta ställning även till mitt eget handlande. Någonstans på vägen hade jag insett att jag behöver vara ännu mer förebild än jag tidigare varit, och om det nu handlade om delaktighet, så tänkte jag visa det! Med det sagt så blev informationen kring den nya organisationen och det framtida arbetet inte en sedvanlig presentation. I stället gick jag in, med förebilds-bilden på näthinnan och med genuint engagemang. Med säkert ledarskap ställde jag olika utmanande frågor till mina medarbetare. Jag och gav också feedback på det som kom upp och ledde det som sagts vidare. Detta var inget jag reflekterade över så mycket då egentligen, men efteråt när jag själv plötsligt möttes av så mycket uttalad uppskattning och feedback, -många gav uttryck för att ha känt att både jag och de själva bidragit i större utsträckning än vanligt-, då insåg jag att något förändrats som ger bättre förutsättningar för utveckling. /Marcus Willman, Kommundirektör Spännade, -om att ta klivet och våga leda mera! När vi fick beskedet av vår dåvarande chef Mats Bååth att vi skulle gå in i ett ESF projekt och att det redan var bestämt, bara där fick jag lite taggarna ut. Hur kunde vi rektorer och förskolechefer kunna påverka vår medverkan och hur mycket tid skulle vi ha kvar och besluta om var några av alla de frågor som envist dök upp. Vi blev intervjuade och vi hade knacka på (en kartläggningsaktivitet som projektet ordnade) och även då var jag skeptisk. Alla våra utvecklingsdagar såg ut att gå åt till detta projekt Hur skulle vi nu hinna med allt annat vi behöver göra dessa dagar? Men så startade i alla fall projektet med Ringar på vattnet, och två väldigt olika personer stod framför oss, men så kompetenta och härliga. Pernilla och Helena drog igång storstilat på Elisefredsförskola. Jag var inte enbart positiv efter första gången. Det kändes som det var svårt att nå fram till mina medarbetare och de var väldigt skeptiska. Men jag är väldigt intresserad av beteende och mer kunskap om detta kändes positivt från min sida. Min nyfikenhet tog överhanden. Inför andra träffen försökte jag med all kraft sälja in behovet och att de själv varit med och önskat innehållet i projektet. Så efterhand som projektet pågick blev de mer och mer positiva och nu när vi avslutet frågar de om vi inte kan fortsätta med Pernilla och Helena. Detta känns såklart hur bra som helst. Vi startade också en fördjupning med enhetsutvecklarna, Vi gör bättre om vi kan, och förskolechefer tillsammans med Pernilla och Helena. Detta var en riktig lyckad satsning. Vi fick en grupp som verkligen öppnade upp sig och vi delade mycket och vi vågade mycket. Min uppfattning är att alla vi som gått igenom denna utbildning har fått mycket med oss i våra ryggsäckar. Alla medarbetare som fått allt från stora grupp-satsningen, men ännu mer vi som fått fördjupningen. Att vara medveten om hur jag själv kan påverka min arbetsmiljö och hur jag kan välja att vara positivt inställd, eller inte och då hamna i offerfilen, gör mycket stor skillnad i vardagen för mig, och jag vet att det gör det även för många av mina medarbetare. Jag själv utvecklades verkligen som ledare men också som person! /Helena Ravn, Förskolechef

5 /Reportage i Skånska dagbladet, av Catharina Nilsson Ett gott bemötande gör skillnad! Projektledaren intervjuade mig häromdagen, och hon ville bland annat berätta om projektets ursprungliga ambitioner: Att projektet skulle bidra till att företagen kände sig mer öppna för att ta emot praktikanter, -men att projektambitionerna hade kommit på skam. Jag tyckte det var ganska roligt att se projektledaren ansiktsuttryck när jag sa att projektets ambition när det gäller mitt företags del visst var uppfyllda! Under ganska hastiga omständigheter bestämde jag mig för att jag och mitt företag skulle vara med i ESF-projektet Inkludera och mötas. Det dröjde ganska länge men rätt som det var så var det dags att vara med i en utbildning tillsammans med två andra företag, några från Arbetsförmedlingen och några anställda från kommunen. Coacha för aktiva unga hette utbildningen. Innan utbildningen hade jag inga höga tankar om arbetsförmedlingens anställda måste jag medge, men där och då insåg jag att vi är lika angelägna om att få människor till att jobba, och att jag som företagare faktiskt kunde få hjälp och stöd av dem. Min nya relation till Arbetsförmedlingen har

6 konkret gjort att jag tagit emot en praktikant med en funktionsvariation. Det hade jag inte vågat göra annars. På själva utbildningen hamnade vi i lite gnäll, eller hur man ska uttrycka det. Jag med flera tyckte inte att skolorna tog ansvar för samverkan mellan skola och arbetsliv när det handlade om att skicka ut praktikanter exempelvis. Kursledaren vände på steken och undrade vad vi själva gjorde för att det skulle fungera bättre. Därifrån blev steget inte stort till att ta tag i saken. Jag och en annan företagare åkte och pratade med rektorerna för två gymnasieskolor i Ystad och hade en jättebra dialog som resulterat i att den andre företagaren nu sitter i deras branschråd, och att jag själv kunnat ställa krav på skolan hur vi ska möta varandra på bästa sätt. Idag har jag lagt in som rutin att alltid intervjua mina nya medarbetare/praktikanter om exempelvis intressen och fritidssysselsättningar och om hur de vill ha det för att trivas på jobbet. Den typen av arbete är viktigt för att skapa bra stämning på jobbet och gör det lättare att få folk att trivas. Utan en trivsam arbetsplats blir det svårt att rekrytera. Jag är glad att jag var med som deltagare i projektet och tycker absolut att det bidragit till att skapa förståelse kring vad ett gott bemötande kan ha för betydelse. /Kristian, Sydkustens EL