Hävd av ängs- och betesmark

Transkript

1 Hävd av ängs- och betesmark Förslag till strategi med utgångs- punkt i ekologi och miljökrav hos solitära bin på två lokaler i Höörs kommun MIKAEL SÖRENSSON 2002

2 Innehåll Abstract... 1 INLEDNING...1 OMRÅDESBESKRIVNINGAR... 3 Norra Rörum...4 Kontrollokalen (K)... 7 Månstorp... 7 MATERIAL OCH METODER... 9 Felkällor och andra problem Hemortsrätten bland påträffade bin...11 RESULTAT...12 Övriga observationer - bon BLOMBESÖK OCH INSEKTSFENOLOGI...19 Norra Rörum...19 Månstorp RÖDLISTADE ELLER SÄLLSYNTA BIN...21 Övriga ovanligare bin och humlor ÖVRIGA INSEKTER...24 DISKUSSION Den rumsliga strukturen...27 När skall betet sättas in? Igenväxande sand- och grustag - en ovärderlig resurs...30 FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER Generella förslag...31 Åtgärdsförslag Norra Rörum Åtgärdsförslag Månstorp LITTERATUR...33 SAMMANFATTNING...34 APPENDIX - Artlista total... 35

3 Hävd av äng och betesmark: förslag till strategi med utgångspunkt i ekologi och miljökrav hos solitära bin på två lokaler i Höörs kommun MIKAEL SÖRENSSON Abstract This work presents the results of an entomological investigation and field inventory of two abandoned meadow hills in central Skåne, the southernmost province of Sweden. The solitary bee fauna was investigated by both qualitative and semi-quantitative methods, including yellow pan trapping, and aimed for establishing a primary source of knowledge of the status of the fauna in order to facilitate future comparisons of changes induced by various methods of restoration, including grazing. 46 species of solitary bees and 8 species of bumble bees were recorded. Small populations of the endangered bees Andrena hattorfiana and its parasite Nomada armata were found nesting in one restricted area (abandoned meadow hill) with degenerating rich flora. The rare Andrena apicata had nests on an intensely grazed, sandy hill nearby. In order to conserve and reestablish a rich fauna of bees and other pollinating insects it is proposed that intensive as well as extensive grazing should be reestablished and complemented by other methods with the aim of producing fresh areas of naked sand and early floristic successional stages. INLEDNING Föreliggande inventering utfördes på uppdrag av Höörs kommun under våren och sommaren 2001 och omfattade två solexponerade torrbackar med fragment av ängsvegetation, tidigare även använda som grustäkter, åker- och/eller ängs-/betesmark. Undersökningen syftade till att bidra med kunskapsunderlag, diskussion och förslag till naturvårdsskötselns utformning och roll inom områdena, samt även föreslå och diskutera alternativa metoder för markslitagets upprätthållande. Ett av flera övergripande mål inom kommunen är att bevara och förstärka ett öppet, strukturrikt närlandskap med potential att hysa och utveckla en varierad och artrik flora och fauna. I ett sådant landskap är många örter och pollinerande insekter, t.ex. bin och humlor, involverade i ett intrikat samspel. Inventeringen syftade även till att preliminärt testa några utvalda insektsgruppers potential som miljöindikatorer och målgrupper för uppföljning av öppna markers utveckling i samband med ändrad markanvändning, t.ex. återupptagen betesdrift. Man ville också förbättra det allmänna kunskapsläget för den mångformiga men dittills dåligt kända djurgruppen insekter i kommunen. Som främsta målgrupp valdes en grupp av gaddsteklar som bl.a. omfattar vilda arter av bin, s.k. solitära (icke-samhällsbyggande) bin. Valet av gruppen hade två orsaker. Den ena berör det faktum att många solitära bin gräver ut bon i marken åt sina larver och är därför beroende av varma, exponerade marker med ett lättgrävt ytskikt. Samtidigt kräver vuxna bin tillgång på en mer eller mindre rik variation av blommande växter vars pollen används som larvföda, ofta olika växter för olika biarter med en ibland långt gången specialisering på värdväxt. Detta dubbla ekologiska biotopkrav gör sannolikt solitära bin känsliga för förändringar i sin hemmiljö och därmed passande som biologiska miljöindikatorer (Calabuig 2000; Schmid-Egger 1994). Ett av syftena var alltså att kartera faunan av solitära bin, och samtidigt introducera en semikvantitativ, upprepningsbar metodik som skulle göra det möjligt att anställa framtida jämförelser i takt med att markanvändningen förändras. Det sydsvenska jordbrukslandskapet har under de senaste femtio åren genomgått en radikal 1

4 förändring. I takt med att många småjordbruk lagts ner har tidigare öppna betesmarker börjat växa igen. I Skåne är trenden kanske särskilt tydlig i skogs- och mellanbygd. Det öppna blom- och strukturrika landskap, som med liens och mulens hjälp hölls öppet, gynnade uppenbarligen även en lång rad insektsarter, många av dem knutna till slåttrade ängar och hårt utnyttjade torrmarker, andra till soliga bryn, vägkanter, gärdsgårdar, utmarker och andra marginalzoner, många mer eller mindre värmegynnade. En särskild kader utgjordes av faunan på öppna, solvarma, magra marker där insekterna gynnades både av god tillgång på växter och örter i bryn och olika kantzoner, och på kortsnaggade, glest bevuxna erosionsmarker med blottad mineraljord, där den lättgrävda marken kunde tas i anspråk för olika syften. Förutom i rena kantzoner (vägkanter, bryn o.dyl.) eller med mänsklig kraft (grustag, odlingslotter, ruderatmark) hölls denna typ av marker i större omfattning öppna endast med hjälp av betesdjur. Det omfattande djurbetet var på sitt sätt källan till en storskalig, inneboende dynamik i närlandskapet, där mindre, centrala ytor hela tiden genomgick vegetativa successionsfaser vars verkningar utsträcktes ända till omkringliggande bryn och marginalzoner. Denna dynamik skapade ett mosaiklandskap som troligen påminde om den förhistoriska natur i vilken många av våra nutida insekter en gång utvecklades (Appelqvist 1995; Appelqvist et al. 2001). Närvaron av solitära bin i det nutida närlandskapet kan därför ses som en produkt av den storskaliga landskapsmosaik som egentligen utgör baskravet för deras existens (Pekkarinen et al m.fl.). När mosaiken upplöses rycks också det strukturella, livsavgörande fundamentet undan, och många arter går mot sin undergång. I liten skala behöver inte detta vara ett problem om goda ersättningsmarker finns i närheten, men när det sker som en övergripande landskaplig trend över en hel region kan resultatet bli förödande (Ljungberg in press). Den pågående igenväxningen, slutningen och förmörkandet av stora delar av norra och mellersta Skånes jordbruksbygd gör att det finns goda skäl att hålla ett vakande öga på den flora och fauna som gynnats av det småskaliga jordbrukets aktiviteter och som nu är på reträtt. För många arter, inte minst insekter, vet vi ännu förhållandevis lite om vilka de miljöfaktorer är som styr, gynnar och missgynnar deras varande. Populationsekologiska aspekter är också dåligt kända, även om man misstänker att s.k. metapopulationsdynamik fått en allt större betydelse i takt med att stora, livskraftiga populationer splittrats upp i mindre, allt mer avlägsna och isolerde sådana. I det avseendet är solitära bin en förhållandevis gynnad grupp, eftersom man vet att många arter är goda och tåliga flygare med en åtminstone teoretisk möjlighet till spridning och nykolonisation. Bland annat vet man att rörelseradien för vissa större arter kan uppgå till meter, för smärre arter dock betydligt mindre (Wesserling 1996). Trots det är gruppen en av de mest drabbade i vår fauna, och nästan en tredjedel av de svenska arterna är uppförda på den nationella rödlistan över hotade arter (Gärdenfors 2000), med ytterligare arter knackande på dörren. Den generella tillbakagången tyder på att basala ekologiska krav i landskapet inte tillgodoses i samma utsträckning längre. Kanske har några av dessa något att göra med den varierade mikro- och makrostruktur som utmärkte det äldre betes- och jordbrukslandskapet, och som i modern tid stadigt minskat. Många olika mer eller mindre påtagliga miljöfaktorer, t.ex. den floristiska mångfalden, tillgången på tidiga successionsytor, bryn, markslitage etc., kan då antas ha spelat viktiga roller i den övergripande landskapsdynamiken. Föreliggande undersökning ingår som en del i ett större projekt med syfte att restaurera igenväxande f.d. betes- och ängsmarker. För att förhoppningsvis återvinna en del av den biologiska mångfald som under tiden av upphörd slåtter eller betesdrift krympt, försvagats eller helt försvunnit är det viktigt att veta vilka metoder och åtgärder som kan bidra med positiva effekter. Särskilt viktigt framstår att veta hur en återupptagen betesdrift skall planeras och utföras för att optimera förutsättningarna för faunans etablering och kvarblivande, samt vilken skala man bör anlägga. Det är t.ex. inte självklart att ett intensivt, regelbundet bete automatiskt gynnar alla arter, t.ex. bin, om betet är så intensivt att alla potentiella näringsresurser (blomväxter) betas bort redan tidigt på sä- 2

5 songen, och det heller inte finns någon blomrik ersättningsbiotop i närheten. Samtidigt är det viktigt att hålla igenväxningen i schack medelst ett mer eller mindre intensivt bete, eftersom floran annars riskerar utarmas. Därtill kommer det faktum att det i regel är de intensivbetade värdekärnorna som indirekt ger upphov till blomrika, extensivt skötta marginalzoner, bryn och kanter vilka sedan kan utnyttjas av en stor mängd insektspollinatörer. Att bete är en realistisk nödvändighet för att överhuvudtaget hålla kvar en optimal mångfald i det öppna landskapet torde alla vara eniga om, men om vilken intensitet som skall anläggas på betet råder det delade meningar (Ljungberg in press). I denna rapport kommer jag att förorda två saker. För det första anser jag det vara nödvändigt att se varje enskilt målområde (t.ex. en inventeringsyta) i ett större sammanhang. Det är inte meningsfullt att upprätta skötselplaner och åtgärdsförslag utan att förstå hur det omgivande landskapet fungerar (och sköts) och vilka resurser detta rymmer. Särskilt kritiskt blir det i rena landskapliga isolat där alla biologiska resurser är koncentrerade till en enda begränsad yta, och där t.ex. intensivt bete skulle kunna få direkt negativa konsekvenser. En återgång till ett mosaiklandskap kan i ett sådant fall komma att involvera även angränsande områden. För det andra anser jag att intensivbete, slåtter eller någon annan form av intensiv, eroderande skötsel i princip är en förutsättning för det extensiva mosaiklandskapets uppkomst. Från en central, intensivt betad yta utgår sekundära partier med mark och vegetation som befinner sig i olika stadier av igenväxning och degeneration. Liksom Ljungberg (1999; in press) tror jag det kan vara farligt att dra ner på en betesregim till den grad att inte något delområde alls intensivbetas (för att t.ex. befordra en intensivblommande, älsklig fas). Intensivbetade eller väleroderade områden, särskilt med lätta jordarter, är hemvist för en rik småkrypsfauna (betydligt rikare än vad man vanligen uppfattat), och rymmer bl.a. många bogrävande gaddsteklar såväl som en del svårspridda skalbaggsarter utan flygvingar. Tillåts sådana ytors vegetation sluta sig kan inte en aldrig så rik blomning kompensera för många av dessa arters försvinnande. Eftersom sådana ytor dessutom alltid utgör pionjärytor och början av en successionsordning säkras tillgången bäst snarare genom ett något överdrivet bete än genom ett konstant extensivt. Med resultaten av föreliggande undersökning vill jag fokusera på frågor som rör vidmakthållandet av ett mångstrukturellt mosaiklandskap optimerat för solitära bin och andra pollinerande insekter. I centrum står t.ex. frågan om betesdriftens (slåtterns) utformning på igenväxande betesmarker (f.d. ängsmarker). Hur bör betet (slåttern) utformas, och när skall det sättas in? Många specialiserade torrmarksformer utnyttjar även marginalmarker och artificiella miljöer i den mån det går. Ur t.ex. den sydliga, värmekrävande-torrmarksanpassade faunans synvinkel gäller samma problematik även för igenväxande f.d. grustäkter, vilka ofta delar många av torrmarkernas förnämliga egenskaper. Sådana diskuteras också kort i slutet av rapporten. För värdefullt bistånd under arbetet tackas Anna Karin Olsson, Höörs kommun, hjärtligt, liksom Antti Pekkarinen som generöst bidrog med omslagsfotot, samt Björn Cederberg och Anders Nilsson i det Svenska Vildbiprojektet, Håkan Ljungberg och Artdatabanken i Uppsala. OMRÅDESBESKRIVNINGAR Undersökningsområdena, som är belägna inom Höörs kommun i mellersta Skåne, ingår båda i det mellanskånska, småkuperade landskap som utgör gränszonen mellan det västskånska slättlandskapet och de nordskånska åsarnas skogsbygd. Trakten norr om Höör utgörs i nutid av ett uppbrutet skogslandskap med inslag av åker- och betesmarker. För hundrafemtio år sedan var skogen starkt tillbakaträngd och landskapet därför betydligt öppnare och ljusare, med dominans av olika slags öppna ytor (slåtterängar, betesfälader) i en småskalig makrostruktur. Norrut stiger landskapet sakta, och undersökningsytorna ligger på ca 90 meters höjd över havet. 3

6 Fig. 1. Karta över Skåne med Höör inprickad (t.v.) samt undersökningslokalernas läge (t.h.). Klimatet är förhållandevis kontinentalt i det att området utgör kärnan av det inre Skåne, och både sommar- och vintertemperaturer är mer polariserade än ute vid kusten ca 50 km väster- resp. österut. Därtill kommer att nederbörden är något högre än ute vid kusten, eftersom områdena ligger under de förhärskande lågtryckens normala banor in över Sydsverige, och stigningen gör att fronternas avvattning gärna sker längs åskanterna. Norra Rörum Det ena av undersökningsområdena är beläget i den sydöstra utkanten av det lilla samhället Norra Rörum ca 9,5 km norr om Höör i mellersta Skåne, och utgörs i grova drag av f.d. ängsmark. Strax öster om kyrkan utbreder sig ett öppet, småkulligt landskap med huvudsakligen åkrar och betesmarker. Skogen är dock aldrig långt bort, och bortsett från kyrkogårdens närbelägna lund av ädla lövträd, finns skog inom en kilometer sett i alla väderstreck. Troligt är dock att de öppna markerna runt samhället har en mycket lång kontinuitet tillbaka i tiden. Undersökningsområdet, som ligger närmast samhället, är ganska litet (<1 ha) och smalt (ca 40 meter på bredaste stället) och utgörs i huvudsak av en långsträckt (ca 150 m), ganska brant, exponerad väst- eller sydvästsluttning på en nord-sydgående kulle som bortom gränsen österut fortsätter i en vidsträckt, öppen betesmark. Sluttningen i sig är endast 5-20 meter djup i öst-västlig riktning, 4

7 men sträcker sig i nord-sydlig riktning genom området i en något undulerande rörelse. Krönet av sluttningen är med taggtråd avgränsat från de angränsande gödslade betesmarkerna. Materialet i sluttningen utgörs av lätta jordarter (grus-sand) som åtminstone i den norra delen tagits ut för behov. Spår av denna täktverksamhet kan fortfarande ses, och möjligen är den svagt undulerande profilen på sluttningen resultat av tidigare mer omfattande täktverksamhet. Idag återstår endast några obetydliga fläckar av naket grus i de allra brantaste partierna. På den plana delen nedanför (väster om) sluttningen löper en körväg parallellt med kyrkogårdsmuren som utgör områdets gräns i väster. Fältskiktet domineras där av hög- och tätvuxen, kvävegynnad trivialvegetation och betecknades som ointressant ur inventeringssynvinkel. Med sluttningen inräknad är området på sitt bredaste (djupaste) ställe ca meter. Mestadels ligger dock den totala områdesbredden (väst-östlig riktning) på ca 35 meter. Sluttningens brantaste partier finns i den norra och mellersta delen, medan södra delen är något flackare. I söder har den naturliga erosion (ras etc.) som fördröjer igenväxning också haft minst effekt. Bortsett från ett planterat vindfång av träd samt några enstaka småbuskar och vindpinade träd i den nordöstligaste toppdelen är området helt exponerat för vind och sol, och det domineras av en variationsrik, stundom mycket vackert utvecklad ängsflora med kvardröjande element av gödslingskänsliga arter som gynnas av slåtter och bete. Floran beskriver en gradient från torr gräshed (ljunghedfårsvingelhed) till örtrik ängshavretyp och befinner sig i den s.k. älskliga fasen, d.v.s. den fas som präglas av kraftig uppblomning efter det att bete och annan kontinuerlig påverkan upphört. Frånvaron av bete, tramp, slåtter, täktverksamhet eller annan aktivitet med markslitage som följd har gjort att grässvålen sakta slutit sig allt mer, särskilt i sluttningens nedre eller mindre branta delar. I kombination med ett allt högre och tätare fältskikt har detta sannolikt gjort det svårare för många grävande solitärbin och andra insekter att etablera sina bon. Även ökad beskuggning i markskiktet spelar sannolikt en roll, eftersom marktemperaturen sänks vilket fördröjer larvutvecklingen och ökar risken för mögelangrepp på i jorden sig befinnande stadier. Under växtsäsongen genomlöper floran två-tre faser under vilka olika växtarter dominerar och präglar färgsättningen av backen. Färgskiftningarna är intensiva, stundom mycket vackra, och attraherar ett stort antal blombesökande insekter. Vårblomningen (april-maj) i den fläckvis torra och som helhet exponerade sluttningen är dock modest och utgörs i stort sett av ett smärre antal (sammanlagt ca 20-30) små bestånd av backsippa (Pulsatilla vulgaris). Senare i slutet av maj börjar även smärre bestånd av gökärt (Vicia linifolius), mandelblomma (Saxifraga granulata), vårbrodd (Anthoxanthum odoratum) och violer (Viola spp.) att blomma, liksom enstaka smultron (Fragaria sp.), sommargyllen (Barbarea vulgaris) och maskrosor (Taraxacum spp.). En del kvävegynnade arter är tydligt på väg upp i sluttningen och gynnas troligen när marktäcket alltmer sluter sig. Fortfarande i slutet av maj är fältskiktet fläckvis lågvuxet och uppbrutet. Under andra halvan av juni skiftar backen utseende. Fältskiktet är nu ordentligt uppvuxet, fläckvis tätt och i genomsnitt cm högt, endast lämnande två smärre fläckar nakna eller obetydligt bevuxna. Den södra grusfläcken är belägen i gråfibblesamhället i sluttningen vid fälla 3 (F3, se karta), den norra fläcken utgörs av det branta partiet där ljungen tar vid (F4, se karta). Blomningen går i intensivt lila-gult och domineras nu av tjärblomster (Lychnis viscaria), som förekommer i oregelbundna bestånd över hela sluttningen, och gökärt (stora bestånd i norra och mellersta delen, mest lägre ner i sluttningen), med inslag av smörblommor (Ranunculus sp.), gråfibbla (Hieracium pilosellum) och jungfrulin (Polygala vulgaris), vilka mest förekommer torrt i den mellersta delen av sluttningen, mindre vanligt i norra delen, stenmåra (Galium saxatile) som finns överallt och en främst i den norra delen spridd fingerört (Potentilla sp.), samt enstaka svinrot (Scorzonera humilis). Högsommarfloran står fortfarande i knopp. I juli skiftar sluttningen än en gång färg när stora bestånd av ljuslila åkervädd (Knautia arvensis) och intensivt gula fläckar av kärringtand (Lotus corniculatus) slår ut. I blomning och mycket spridda över området är också grässtjärnblomma (Stellaria graminea), stenmåra och alsikeklöver (Tri- 5

8 folium hybridum). Enstaka prästkrage (Leucanthemum vulgare) och rölleka (Achillea millefolium), samt smärre bestånd av liten blåklocka (Campanula rotundifolia) har nu också slagit ut, medan jungfrulin och gökärt är på nedgång. Johannesört (Hypericum sp.) står ännu i knopp. I slutet av juli kulminerar blomningen och erbjuder då det kanske rikaste utbudet av pollen- och nektarkällor. Vid denna tid är särskilt större blomflugor av släktet Eristalis talrika (slamflugor), liksom tambin från traktens bikupor. Vid denna tid syns också tydligt att igenväxningen accelererat mest i den södra, lite flackare delen. Där bildar fältskiktet ett nästan halvmeter högt, tjockt växttäcke i backens nedre delar, och kvävegynnade arter som t.ex. smörblommor och hundäxing (Dactylis glomerata) har börjat tränga längre upp i sluttningen. Som helhet dominerar fortfarande gult och ljuslila färgerna, även om åkervädden nu passerat kulmen. Johannesört (Hypericum sp.) har slagit ut och växer talrikt i den södra delen av området, liksom grässtjärnblomma, ängssyra (Rumex acetosa), rölleka och åkervädd, samt smärre bestånd eller enstaka exemplar av ljung (Calluna vulgaris), bockrot (Pimpinella saxifraga), Plantago sp., samt gulmåra (Galium verum). I den mellersta, betydligt kortvuxnare delen dominerar johannesört, med pregnanta inslag av liten blåklocka, rölleka, åkervädd och ljung, samt enstaka gullris (Solidago virgaurea) och prästkrage. Den norra delen av området, där också det brantaste partiet finns, äger en mer hedartad vegetation, åtminstone högre upp i sluttningen. Där blommar nu stora bestånd av ljung och Potentilla sp. Fig. 2. Schematisk karta över huvudlokalen vid Norra Rörum, samt den i söder angränsande kontrollokalen. Sluttningens ungefärliga begränsning västerut är prickad. F = gulskålar/fallfällor. 6

9 med inslag av flockfibbla (Hieracium umbellatum), kruståtel (Deschampsia flexuosa), gulmåra, johannesört, rölleka, prästkrage och liten blåklocka. I norr och nordost blommar också ett stort och vackert bestånd av ängsvädd (Succisa pratensis) som attraherar många blombesökande insekter. I norr, längst ner i sluttningen på den flackare delen, har även en ruderatartad, delvis kvävegynnad vegetation börjat utbreda sig, med inslag av bl.a. parksallat (Lactuca makrophylla), kirskål (Aegopodium podagraria), nässlor (Urtica dioica) och baldersbrå (Matricaria maritima). Inslaget av många av hedens och torrängens typiska örter och gräs (t.ex. backsippa, käringtand, åkervädd, kruståtel, ljung, gråfibbla, gulmåra, bockrot, flockfibbla, liten blåklocka) skvallrar om att sluttningen förr troligen haft en betydligt torrare och mer pionjärartad prägel. Samtidigt utgör resterna av denna torrängsflora en mycket viktig resurs och potential för ett framtida återupprättande av denna floratyp, och därmed också den insektsfauna som är knuten dit. För spridning och återkolonisation kan sannolikt även den närbelägna s.k. kontrollokalens florareserv (t.ex. monke och timjan; se nedan) komma att spela en viss roll. Kontrollokalen (K) Hela sluttningen, som utgör huvudområdet i denna undersökning (kallad huvudlokalen, H), gränsar i söder och öster till en vidsträckt inhägnad betesmark som intensivt utnyttjas av kreatur under sommarhalvåret. Ute på betesmarken, omedelbart söder om huvudlokalen, fortsätter sluttningen och bildar där en sydvänd liten kulle med en stensatt liten källare på toppen. Kullens sluttningar är fläckvis hårt trampade och avbetade, och erosionsspår i form av upptrampade, nakna grushålor med lodräta väggar finns på ett par ställen, en ganska stor (ca 10 meter bred) och en liten (några meter bred). Båda är vända mot söder och utgör goda potentiella bolokaler för grävande gaddsteklar och andra insekter. Denna sluttning, som alltså präglas av ett starkt betesslitage med betydligt fler ytor av naken sand och grus men samtidigt en markerad fattigdom på blommande örter, inkluderades i undersökningen och användes som s.k. kontrollokal (lokal K). Kontrollokalen betas hårt under sommaren och uppvisar följaktligen en mycket mager blomning. Det ständiga trampet från kreaturen har luckrat upp det grusiga markskiktet och gjort det så rörligt att torrmarkspionjärväxter som nagelört (Erophila verna) trivs utmärkt. Förutom nagelört uppträder väl endast timjan (Thymus serpyllum) i någorlunda stor mängd och med blommor som klarar sig från betet. I övrigt påträffas under våren och sommaren endast enstaka plantor av backsippa, gråfibbla och andra fibblor, rölleka och liten blåklocka. Pionjärkaraktären, slitaget och markens sand-grusiga torrhet visas också av att enstaka monke (Jasione montana) uppträder här och där. Som helhet är tillgången på blommande växter dock mycket liten under hela växtsäsongen, vilket bjärt kontrasterar mot den angränsande huvudlokalens enorma blomrikedom. Nedanför kontrollokalens sluttning utbreder sig en hårdgödslad vall med bl.a. smörblommor och vitklöver (Trifolium repens) i stor mängd. Månstorp Undersökningslokalen vid Månstorp ligger fågelvägen endast en knapp halvmil från den vid Norra Rörum och delar dennas storskaliga landskapskarakteristika. Lokalen utgörs av en sydvänd, flack och jämn sluttning som utgör resterna av en efterbearbetad grus- och sandtäkt. Omgivningarna är inte alls så öppna som i Norra Rörum utan utgörs mest av mer eller mindre tät skog, såväl av yngre gran- som äldre lövskog. Endast söder och sydväst om lokalen finns större, öppna ytor av åkereller kärrmark. Trädridåerna, som naturligtvis fungerar som goda vindfång, gör att sluttningen kan bli starkt uppvärmd under sommaren, och det skapar ett gynnsamt mikroklimat för många grävande insekter. Lokalen, som är inhägnad, har en oregelbunden, kantig form och är maximalt ca 150 meter djup och 200 meter lång. Ytan uppgår till ca 3 ha, men av dessa ligger ca hälften i en blöt och av lövträd delvis beskuggad svacka i söder, varför den för inventeringen intressanta delen inte torde uppgå till 7

10 Fig. 3. Schematisk karta över lokalen vid Månstorp. F = gulskålar/fallfällor. Öppna sandfläckar är prickade. I öster ligger den lilla dammen med Salix-buskaget. mer än ca 1,5 ha. Denna del omfattar i huvudsak det norra partier av området och avgränsas fysiskt av en körväg som delar lokalen i två tämligen likstora men till sin karaktär helt olika delar. Medan det plana området söder om körvägen är blött och kärrartat med en tät grässvål utgörs det sluttande norra partiet av en örtrik, strukturellt varierad ängsmark, med inslag av nakna sand- och grusfläckar som bär en utpräglad torrmarksvegetation. Sluttningen var till helt nyligen starkt igenvuxen med sly. En del av slyet röjdes bort vintern , vilket blottade en del mer eller mindre glest bevuxna pionjärytor, men kvar finns en del björksly i övre delen, liksom enstaka små låga tallplantor, några små slån-, hallon- och björnbärsbuskage, samt några halvvuxna, trädliknande buskar av Salix. Även om buskagen kanske tar onödig plats, på bekostnad av potentiella grus- och sandfläckar, bidrar de med värdefulla pollen- och nektarkällor, samt skydd för vindar. Buskagen bör dock hållas efter och inte tillåtas breda ut sig mer än nödvändigt. Våren 2001 introducerades ett extensivt kreatursbete medelst en mindre grupp highland cattle, och förhoppningsvis bidrar de till att dämpa slyets expansion. Den för inventeringen aktuella norra undersökningsytan utgörs i huvudsak av grus eller lerblandat grus med inslag av sand. Marken täcks av ett ojämnt och disparat fördelat fältskikt, stundom glest men här och var mer eller mindre tätt med en svårforcerad grässvål. Som helhet är dock området glesare bevuxet än lokalen vid Norra Rörum, och de öppna, nakna sand-grusytorna är också fler och markant större. Lokalens två största och viktigaste sand-grusfläckar ligger i den norra och nordöstliga delen (se karta), och mycket av insamlingsarbetet och iakttagelserna koncentrerades till dessa eftersom det var där som insekterna uppträdde talrikast. Två av de tre fällorna placerades också där. Ett udda men för faunan mycket värdefullt inslag på lokalen är den lilla damm i områdets östra 8

11 del som är omgiven av några smärre sälgbuskar. Det kunde snabbt konstateras att många vårlevande arter helt eller övervägande hämtade pollen och nektar endast från dessa. Eftersom många insekter, däribland flera stora paranta sandbin samt vårt största sidenbi, endast använder sälgpollen som larvföda, eller är beroende av sälg på andra sätt, spelar dessa få sälgbuskar sannolikt en mycket viktig roll inom området. Det faktum att de dessutom står på ett strategiskt gynnsamt ställe, alldeles nära de öppna sandytorna med sina kolonier av bobyggande solitärbin, gör dem än mer värdefulla. Helt klart utgör sälgbuskarna ett av lokalens ekologiskt viktigaste växtinslag. Ängsfloran är förhållandevis artrik och har dessutom inslag av en del ruderat- och kvävegynnade växter (t.ex. nässlor). Någon floristisk inventering företogs aldrig utan endast vissa för insekter intressanta arter eller växtsläkten noterades under inventeringens gång. Vårfloran är ganska mager men ändå rikare än den vid Norra Rörum. I april och fram till början av maj blommar några smärre buskar av Salix. Dessa attraherar en stor mängd tidiga insektsarter och gör det möjligt för dem att använda området som boplats. På marken blommar i maj även enstaka hästhov (Tussilago farfara), violer (Viola sp.), mandelblomma (Saxifraga granulata), samt bestånd av nagelört (Erophila verna). I slutet av maj börjar även några större bestånd av gökärt (Lathyrus linifolius) att blomma, liksom smultron (Fragaria vesca) och en del smärre cruciferer. I juni tillkommer getväppling (Anthyllis vulneraria) allmänt över hela området, medan gråfibbla (Hieracium pilosellum) och olika arter klöver (Trifolium spp.) bildar bestånd här och var. I juni blommar också jungfrulin (Polygala vulgaris) medan högsommarfloran ännu står i knopp. Vid midsommartid blommar ännu gökärt rikligt, liksom gråfibbla och andra fibblor, olika arter klöver, getväppling, käringtand (Lotus corniculatus), Myosotis sp., jungfrulin och smörblommor (Ranunculus sp.). Enstaka exemplar av högsommarfloran börjar nu uppträda, t.ex. prästkrage (Leucantemum vulgare), åkervädd (Knautia arvensis), monke (Jasione montana), rölleka (Achillea millefolium), Erigeron sp. och bockrot (Pimpinella saxifraga). I juli accelererar blomningen och framåt slutet av månaden är den sydvända flacka sluttningen ett lapptäcke av vackert blommande torr- och friskängsörter kompletterade med rena ruderatmarksväxter. På torra fläckar, t.ex. de båda större, nakna sandfläckarna, dominerar ett hav av monke vilka attraherar en mängd insekter. Vidare syns i stort antal getväppling, flera olika arter klöver, bl.a. harklöver (Trifolium arvense), grässtjärnblomma (Stellaria graminea), käringtand, prästkrage, rölleka och liten blåklocka (Campanula rotundifolia). Mindre allmänna är Epilobium sp., smultron, kråkvicker (Vicia cracca), duvvicker (Vicia hirsuta) och Malva sp.. Längs norra kanten blommar åkervädd här och var, liksom olika tistlar, prästkrage och enstaka bockrot. Där står också några smärre ljungtuvor (Calluna vulgaris) på väg ut i blomning. Vid denna tid är uppslaget av ungsly påtagligt, inte minst i de nakna grusfläckarna, och det står klart att slyet måste hållas efter. I mitten av området syns också snår av hallon och nässlor på väg att breda ut sig. I augusti börjar slutligen de relativt få ljungtuvorna att blomma, dock fortfarande ackompanjerad av enstaka liten blåklocka, bockrot, klöver, monke, åkervädd, prästkrage, getväppling, rölleka samt rödklint (Centauraea jacea). Som helhet ger området ett splittrat floristiskt intryck och kan närmast beskrivas som en degenererad ängsmark. För insektsfaunans del är detta dock ingen nackdel, snarare tvärtom, och blomprakten med tillgång på ett rikt urval pollen- och nektarkällor är säkert av stor betydelse för mångfaldens etablering och vidmakthållande. MATERIAL OCH METODER Ett av inventeringens syften var att kvalitativt kartera faunan av solitära bin och humlor, eventuellt också andra blombesökande insekter i mån av tid, inom undersökningsområdena. Ett annat var att med en semikvantitativ metod introducera en upprepbar metodik för anställande av jämförelser av denna fauna över tiden. 9

12 Kvalitativa insamlingar av blombesökande och andra insekter skedde kontinuerligt under hela växtsäsongen Sammanlagt besöktes huvudlokalerna i varje undersökningsområde 11 gånger var (2/5, 9/5, 12/5, 23/5, 19/6, 22/6, 25/6, 28/6, 7/7 och 30/7; 6/8 endast N. Rörum, 22/8 endast Månstorp) och vid de flesta av dessa besök utfördes kvalitativa insamlingar och iakttagelser. Kontrollokalen vid Norra Rörum hade färre besök, och insamlingarna där blev därför begränsade. Om möjligt identifierades arter i fält utan insamling. Insamlingar skedde antingen med en s.k. lufthåv, d.v.s. en lätt håv med relativt bred öppning (Ø = 40 cm) och en luftgenomsläpplig håvpåse. Vissa infångade insekter identifierades i fält varefter de ibland släpptes, men de flesta avlivades direkt i en burk med cyanidgas varefter de nålades och identifierades under mikroskop. Den semikvantitativa s.k. tidsinventeringen tillgick så att varje undersökningslokal inventerades under exakt 30 minuter. Inventeringen skedde genom observation eller fångst av blombesökande insekter medelst en lufthåv med diametern 40 cm. Ingen bestämd slinga följdes utan slumpen fick avgöra vilken väg inventeraren tog. Eftersom undersökningsytorna var små och begränsade strävade inventeraren efter att försöka röra sig över så stora partier av ytorna som möjligt, undantaget de för solitära bin ofördelaktigaste och minst attraktiva bitarna. I regel hann inventeraren med att på 30 minuter gå ett varv, eller en oregelbunden slinga fram och tillbaka över ytan. Observationer utan infångande bokfördes i en anteckningsbok. I princip försökte man undvika infångande så långt som möjligt för att inte påverka de förmodligen ganska begränsade populationerna allt för mycket, men i praktiken visade sig flertalet bin svåra att bestämma i fält, varför merparten ändå togs in och avlivades för identifiering under mikroskop. För tidsinventeringarnas (T) del eftersträvades en någorlunda jämn fördelning av inventeringstillfällen över perioden maj-juli: (T) Norra Rörum (huvudlokal): 9/5, 23/5, 25/6, 7/7, 30/7. (T) Norra Rörum (kontrollokal): 9/5, 23/5, 7/7, 30/7. (T) Månstorp: 9/5, 23/5, 25/6, 7/7, 30/7. Gulskålsinventeringen var enbart tänkt som ett komplement till det aktiva söket. Med tanke på gulskålars effektivitet och områdenas geografiska begränsning hölls denna inventeringsform ganska modest. Gulskålar användes under tredagarsperioder vardera en gång i maj (9-12/5) och juni (19-22/6). Tyvärr stördes gulskålsfångsten av vilda djur på lokalen vid Månstorp, varför detta material, utöver den första omgången, inte är representativt. Fyra gulskålar, någorlunda jämnt fördelade över området, användes på huvudlokalen vid Norra Rörum, samt en på kontrollokalen (se karta). Vid Månstorp användes tre. Gulskålarna grävdes ned nästan till kanten med syfte att även kunna fånga marklevande insekter. Samtliga fällor stod ute i tre dygn och innehöll intet annat än vatten och några droppar diskmedel. Resultatet av gulskåls- och tidsinventeringarnas insamlingar redovisas nedan i tabell 2-5. Allt insamlat material togs hem och bestämdes enligt tillgänglig litteratur. De namn som tillämpats här är upptagna efter de senaste katalogerna inom respektive grupper. Alla solitära bin och humlor nålades, liksom alla övriga steklar och flugor. Däremot preparerades endast en del av skalbaggsmaterialet. Det bör tilläggas att även en del spindlar tillvaratogs från gulskålsinsamlingen. De har dock inte identifierats. Allt insamlat material förvaras på Zoologiska institutionen i Lund. Vädret var under fältsäsongen relativt bra, trots en del ihärdiga regnperioder. Fältbesöken 2/5, 9/ 5 och 12/5 präglades av ett högtrycksbetonat väder med ganska svaga vindar och temperaturer kring 20 plusgrader eller strax därunder. Besöken 23/5 och 19/6 skedde likaledes i soligt väder (ca 20 grader), men en ganska hård blåst gjorde att det stundom var svårt att okulärt upptäcka eller följa flygande bin med blicken. Heldagsregn störde dagen före midsommarafton (22/6). Den 25/6 var vädret varmt (20-24 grader) under eftermiddagen, men blåsten besvärade. Några dagar senare (28/ 6) hade vinden mojnat men vädret var nu mulet med några regnstänk. Vid besöket 7/7 blåste rela- 10

13 tivt friska ostvindar under ett högtryckslikande, varmt (25 grader) väder, och liknande förhållanden rådde även 30/7, men med en ganska besvärande vind. Juli bjöd överhuvud på varmt och torrt väder, men efter ca fyra veckors torka passerade en kallfront natten mot den 5 augusti vilket gav lite efterlängtat regn. Den 6/8 var vädret molnigt, men bjöd på solglimtar och ca graders värme. Det sista besöket (vid Månstorp) skedde under ett nyetablerat högtryck som gav sol, ca grader och svaga vindar. Felkällor och andra problem Bin och andra blombesökande insekter beter sig olika och reagerar olika på yttre förutsättningar. Vissa arter är mer aktiva på förmiddagarna, andra gynnas av stark värme. Väder, vind, tidpunkt på dagen och året mm är faktorer som påverkar aktivitet och därmed också insamlingsresultat. Valet av insamlingstid under dagen för denna inventering kom säkert att påverka utfallet i olika riktningar vid de olika tidpunkter som insamlingar företogs. Blåsigt väder med starka vindar var ett vanligt förekommande fenomen som ställde till med besvär särskilt under tidsinventeringarna. Den exponerade sluttningen vid Norra Rörum var kanske särskilt utsatt för vindar, och där gjorde det vajande, fläckvis höga fältskiktet det svårt att fokusera blicken på insekterna. Sannolikt missades en del djur vid sådana tillfällen. Mulet väder kan också ha påverkat utfallet negativt, eftersom många bin då gärna avvaktar nere i sina bohålor. Samtliga inventeringar utfördes under eftermiddagar. Det är väl känt att vissa biarters dygnsaktivitet är förlagd till dagens ljusaste timmar och därmed undgår insamlingar som sker senare på eftermiddagen. Detta kan ha påverkat resultatet vid några tillfällen. Hemortsrätten bland påträffade bin Ett särskilt problem rör hemortsrätten hos de individer som påträffas under en inventering av den här typen. Man kan ställa sig frågan hur representativt resultatet av infångade/observerade individer är för den fauna som reproducerar sig inom undersökningsområdet. Speglas den verkliga förekomsten av inhemska, inom området boende individer genom fångst av blombesökande individer? Färska tyska undersökningar har visat att större och tyngre bin i regel har en betydligt längre aktionsradie än mindre och lättare. Större, tyngre arter tenderar alltså att komma mer långväga ifrån än andra. Sådana individer måste då antas reproducera sig utanför ett givet undersökningsområde om detta är litet till ytan. Antalet externt reproducerande individer beror självfallet på en rad yttre omständigheter, bl.a. tillgången på näringsresurser, avståndet till dessa, samt tillgång, mängd och kvalité på den mark vari bona anläggs. Är omgivande landskap fattigt på blommor och potentiell näring innebär det att området sannolikt attraherar en större procent långväga gäster. Är det dessutom kanske igenvuxet och därmed förhållandevis lite attraktivt för boanläggning, trots tillgången på blommor, ökar troligen andelen gäster utifrån ytterligare. Omvänt bör en ökad tillgång på attraktiva boytor inom området gynna boanläggning, och därmed öka andelen inhemska blombesökande individer. Antagligen visar denna inventering först och främst attraktionskraften hos områdenas blommande örter, i lägre grad deras kvalitéer för bins och andra insekters bobyggande i marken. Det är högst troligt att en del blombesökande individer i själva verket är gäster som reproducerar sig mer eller mindre långt bort. Eftersom det inte går att på ett enkelt sätt särskilja sådana individer från de på platsen boende ger inventeringsresultatet ingen rättvisande bild med avseende på boförekomst. Med andra ord, det går inte att dra några slutsatser om faunans hemortsrätt (och därmed områdets kvalité ) enbart utifrån insamlingar av blombesökande bin utan kompletterande eftersökning av bon och/eller bobyggande individer. Svaret på den inledande frågan torde alltså vara delvis nekande. Det är således svårt att uppskatta andelen inhemska respektive utifrån kommande individer utan kunskaper om enskilda individers rörelsemönster. Ett relativt enkelt sätt att komma runt detta pro- 11

14 blem kan vara att komplettera traditionell inventering med en motsvarande för bon, boområden och bobyggande individer. Med en sådan kunde man få ett direkt och ganska gott mått på populationsstorlekar och därmed områdets attraktionskraft och kvalité. Ett problem är dock att vissa arters bon är svåra att lokalisera. En kompletterande boinventering borde alltså ha utförts i samband med övriga insamlingar. Nu gjordes endast några korta anteckningar om observerat bobyggande för några arter, däribland ett par rödlistade, vilket naturligtvis har intresse för denna inventering. Men för det stora flertalet biarter vet vi alltså inte om de verkligen reproducerar sig inom undersökningsområdena, även om vi i en del fall ganska säkert kan anta att så är fallet, särskilt för en del mindre, lättare arter. Däremot vet vi att blommorna fyller en viktig funktion för bina, oavsett var dessa kommer ifrån. RESULTAT I form av tidsfönster presenteras i tabell 1 resultaten av samtliga insamlingar och iakttagelser av solitära bin och humlor inom undersökningsområdena, inklusive gulskålsinventeringar samt övrig insamling. Tabellen summerar för varje art antalet fångade och/eller observerade individer. Resultaten från de semikvantitativa tidsinventeringarna (T) visas i tabell 2-4. Tidsinventering omfattar endast solitära bin och humlor. Tabell 5 summerar gulskålsinventeringarna (G). Under inventeringen erhölls totalt 46 arter solitära bin samt 8 arter humlor, varav bl.a. 15 arter sandbin (Andrena), 8 arter gökbin (Nomada) och 9 arter smalbin (Lasioglossum s. lat.). Artrikaste lokalen var den igenväxande f.d. grustäkten vid Månstorp, där 34 arter solitära bin och 6 arter humlor påträffades. Även huvudlokalen vid Norra Rörum var artrik, med 27 arter bin och 6 arter humlor. På den blomsterfattiga, intensivbetade kontrollokalen strax intill hittades endast 14 arter solitära bin samt 2 arter humlor. På denna lokal utgjordes bina till mer än hälften (8 arter) av parasiterande arter (Sphecodes/Nomada - parasiter på arter som jag aldrig lyckades påvisa på denna lokal), vilket indikerar att kullen beboddes av betydligt fler solitära biarter än vad min lista visar. Insatsen på denna lokal var dock betydligt mindre, och den inkluderade heller inte de svårfunna bona (se diskussionsavsnitt nedan angående denna lokals betydelse för huvudlokalen). Undersökningslokalernas något olika karaktär avspeglades också i artlistan. Av sammanlagt 45 arter solitära bin (Andrena apicata endast på kontrollokalen) var bara 16 arter gemensamma (36%) för huvudlokalen vid Norra Rörum och för Månstorp. På huvudlokalen vid Norra Rörum hittades 11 arter (av 27) som inte fanns vid Månstorp, och vid Månstorp hittades 18 arter (> 50%!) som aldrig sågs på huvudlokalen vid Norra Rörum. Trolig förklaring till detta är skillnader i flora och i markskiktets karaktär, igenväxningsgrad och den landskapliga omgivande makrostrukturen. Kontrollokalen, som alltså utgör en avbetad fortsättning av den obetade huvudlokalen, skiljer sig som väntat mindre markant från denna, åtminstone om man bortser från det betydligt lägre artantalet (till viss del resultatet av en lägre fångstinsats). Av kontrollokalens 14 arter solitära bin påträffades tio även på huvudlokalen. Intressant att notera är att tre av de fyra övriga arterna är parasiterande (Nomada leucophthalma + två Sphecodes spp.) och den fjärde är det sällsynta sandbiet Andrena apicata, känd som värd åt just gökbiet Nomada leucophthalma! Det är ingalunda uteslutet att dessa fyra arter även finns på huvudlokalen - eller fanns, eftersom det knappt återstår några öppna, glest bevuxna sandgrusytor längre på huvudlokalen, vilket det gör i betydligt större mått på kontrollokalen, tack vare betet. Kontrollokalens intensivbetade och väleroderade markstruktur syntes mycket lämplig för anläggning av bon, och sådana kunde också konstateras för åtminstone två sandbin (Andrena apicata, A. wilkella). Tyvärr genomfördes ingen inventering av bon på lokalen, men ovan nämnda fynd indikerade att dess fysiska förutsättningar för bogrävande torde vara mycket goda, sannolikt bättre än för den betydligt större men igenväxande huvudlokalen. 12

15 Tabell 1. Totala antalet solitära bin samt humlor (släktet Bombus) infångade eller iakttagna (obs) med olika inventeringstekniker under hela perioden år 2001 på lokalerna vid Norra Rörum (H och K) och vid Månstorp. Siffrorna för observationer är maximivärden (samma individ kan ha setts vid olika tillfällen). Siffror under resp. lokaler anger fångsttillfällen enligt följande kod: 1 = 2/5; 2 = 9/5; 3 = 12/5; 4 = 23/5; 5 = 19/6; 6 = 22/6; 7 = 25/6; 8 = 28/6; 9 = 7/7; 10 = 30/7; 11 = 6/8; 12 = 22/8; (13) = 31/ m = hane; f = hona; exx = exemplar. H (Norra Rörum) K (Norra Rörum) Månstorp individer Andrena apicata 2 (13) 1f+1f obs (+2ff) A. caranthonica 2 1f A. cineraria 1, 2, m1f+7 exx obs A. fucata 5 1f A. haemorrhoa 1 2 1, 3 1m2ff+12 exx obs A. helvola 2 1m A. hattorfiana 9, 10 4ff obs A. lathyri 4 1f A. minutula 7, 9, ff A. nigroaenea 1, 2 3 2ff+1f obs A. praecox 1 2mm2ff obs A. ruficrus 1, 2 2ff A. semilaevis 5 5 3mm A. vaga 1, 2 1m+flera mmff obs A. wilkella 5, 6, 7, mm4ff Bombus hypnorum 11 1f B. lapidarius 1, 10 2ff+3 exx obs B. lucorum 10, m2ff B. pascuorum 4, 9, 10, 11 1, 2, 9, 10 7ff+4ff obs B. pratoum m3ff B. ruderarius 11 1f B. soroeensis 10, , 10, 12 8ff B. terrestris 9 9 2ff B. lucorum/terrestris 2 1f B. spp , 10 ca 25 exx obs Ceratina cyanea 12 2ff Chelostoma campanularum 9 1f+3 exx obs Colletes cunicularius 1 1m+3 exx obs C. daviesanus 9 9 2mm2ff Halictus rubicundus 12 1f H. tumulorum 6, 7, 10 2, 4 8, 12 5mm10ff Hylaeus angustatus 9 1f H. hyalinatus ff Lasioglossum albipes 7, 10 1m2ff L. calceatum 1, 2, 8, 12 5ff 13

16 H (Norra Rörum) K (Norra Rörum) Månstorp individer L. fratellum 3 1f L. fulvicorne 6 2ff L. leucopum 3, 6, 10 3, 8, 12 2mm15ff L. leucozonium 10, 12 2mm L. rufitarsis 8 1f L. semilucens 2, 3, 8, 12 1m6ff L. sexstrigatum 3, 4 3ff Megachile versicolor 11 8, 10 1m2ff Melitta haemorrhoidalis 9, 10, 11 10, 12 1m4ff+1m1f obs Nomada armata 9 2ff obs N. fulvicornis 4 2 3ff N. lathburiana mm1f+2ff obs N. leucophthalma 1 1, 3 3ff N. marshamella 2 2, 3 1m3ff N. panzeri 4 1f N. ruficornis 1 2, 4 2 1m3ff N. striata ff+exx obs N. sp.. in det. 3 1 ex obs Sphecodes crassus 7 2ff S. ephippius 2, 4 2, 4 5ff S. geofrellus 4, 6 4 3, 4, 7 8ff S. monilicornis 4, 10 2, 10, 12 6ff S. spp in det. 11 2, 9 3, 4 7 exx obs Av sällsynta och/eller rödlistade arter (se nedan) må särskilt nämnas sandbina Andrena lathyri (huvudlokalen vid N. Rörum), en numera ganska sällsynt art vars larver lever av ärtväxtpollen, främst av släktena Vicia och Lathyrus, t.ex. gökärt, Andrena apicata (kontrollokalen vid N. Rörum) som lever på Salix (se nedan), Andrena hattorfiana (väddsandbi - huvudlokalen vid N. Rörum) som går på väddväxter, ssk åkervädd, gökbina Nomada armata (huvudlokalen vid N. Rörum), sällsynt parasit på föregående art, och Nomada striata (alla tre lokalerna) som parasiterar sandbiet Andrena wilkella. Kanske bör även det lilla vackert blåglänsande biet Ceratina cyanea nämnas, en art som i Skåne mest uppträder lokalt och ganska sällsynt på finare sand- och torrmarker, t.ex. varma, sandiga skogsbryn med rik blomning. 14

17 Tidsinventeringarna av lokalerna vid Norra Rörum och vid Månstorp (Tabell 2-4) visar ganska tydligt att solitära bin och humlor art- och individmässigt har två toppar under växtsäsongen: en på våren och en på högsommaren. Både den helt obetade huvudlokalen vid Norra Rörum och den extensivt betade lokalen vid Månstorp visar denna tendens. Tabell 2. Tidsinventering (T = 1/2 timme) av solitära bin samt humlor (släktet Bombus) på huvudlokalen (H) vid N. Rörum under vår och sommar 2001 med angivande av antalet infångade eller iakttagna (obs) individer. m = hane; f = hona; exx = exemplar. TH-9/5 TH-23/5 TH-25/6 TH-7/7 TH-30/7 A. cineraria 1f,1f obs A. hattorfiana 1f obs 1f obs A. lathyri 1f A. minutula 1f 1f A. nigroaenea 1f obs A. wilkella 1f B. lucorum 1f B. pascuorum 1f 1f 2ff B. pratoum 1m1f B. soroeensis 2ff B. lucorum/terrestris 1f obs B. spp. 5exx obs Chelostoma campanularum 1f Halictus tumulorum 1f 1m Lasioglossum albipes 2ff 1m L. leucopum 1m Melitta haemorrhoidalis 2ff Nomada armata 1f obs N. fulvicornis 1f N. marshamella 1f N. panzeri 1f N. striata 1f S. geofrellus 1f arter/individer: 4/5 5/5 3/4 7/7 9/17 arter hela året: 20 individer hela året: 38 15

18 Tabell 3. Tidsinventering (T = 1/2 timme) av solitära bin samt humlor (släktet Bombus) på undersökningslokalen vid Månstorp (M) under vår och sommar 2001 med angivande av antalet infångade eller iakttagna (obs) individer. m = hane; f = hona; exx = exemplar. TM-9/5 TM-23/5 TM-25/6 TM-7/7 TM-30/7 A. caranthonica 1f A. vaga 3ff Bombus lapidarius 2ff B. lucorum 1f B. pascuorum 1f obs 1f 1f B. pratoum 2ff B. soroeensis 1f B. terrestris 1f B. spp. 10 exx obs Hylaeus angustatus 1f L. calceatum 2ff L. semilucens 1f L. sexstrigatum 1f Megachile versicolor 1f Melitta haemorrhoidalis 1f N. lathburiana 1f, 2ff obs N. marshamella 2ff N. ruficornis 1f N. striata 2ff, 1 ex obs Sphecodes crassus 2ff S. ephippius 1f 1f S. geofrellus 2ff 1f S. monilicornis 2ff 1f S. spp. 1f obs arter/individer: 10/17 3/5 3/6 4/4 7/19 arter hela året: 22 individer hela året: 51 I skarp kontrast mot dessa står kontrollokalen vid Norra Rörum (tabell 4), där vårens topp följs av en allt mer uttunnad fauna med högsommartoppen nästan fullständigt utplånad. Förklaringen till detta ligger i den under växtsäsongen allt större fattigdomen på nektar- och pollenkällor, vilken primärt orsakas av det intensiva kreatursbetet. Utan blommor, inga blombesökande insekter. Det betyder dock inte att kontrollokalen är en dålig miljö för solitära bin och andra värmeälskande insekter - tvärt om - utan bara att insekternas blomsök sker någon annanstans, i det här fallet främst på den närliggande huvudlokalen (se vidare diskussionsavsnittet). Som redan tidigare påpekats ligger kontrollokalens värde i dess goda förutsättningar för olika gaddsteklars och andra insekters bobyggande. 16

19 Tabell 4. Tidsinventering (T = 1/2 timme) av solitära bin samt humlor (släktet Bombus) på kontrollokalen (K) vid N. Rörum under vår och sommar 2001 med angivande av antalet infångade eller iakttagna (obs) individer. m = hane; f = hona; exx = exemplar. TK-9/5 TK-23/5 TK-7/7 TK-30/7 Andrena apicata 1f, 1f obs A. wilkella 1f Bombus soroeensis 1f B. terrestris 1f Halictus tumulorum 1f 3ff Hylaeus hyalinatus 1f Nomada fulvicornis 2ff N. lathburiana 1m N. ruficornis 1f 1f N. striata 1f Sphecodes ephippius 1f 2ff S. geofrellus 2ff S. monilicornis 1f 1f Sphecodes sp. 1 ex obs 1 ex obs arter/individer: 6/9 5/8 4/4 3/3 arter hela året: 13 individer hela året: 24 Inventeringen visar ganska konsekvent att områden som uppfyller grundkraven på rätt markbeskaffenhet, graden av markslitage, bra geografiskt-topografiskt terrängläge, samt god tillgång på pollen- och nektarkällor lockar en rik och intressant blombesökande bifauna, oavsett förhistoria och tidigare markanvändning. Detta är en viktig iakttagelse och pusselbit när man vill restaurera igenvuxna ängs- och betesmarker. Med tanke på undersökningslokalernas tidigare historia visar den också på betydelsen av att värna om alla de smärre grus- och sandtäkter som finns i terrängen, vilka om de fortsätter att skötas (helst utnyttjas) kan locka och utveckla en mycket rik och intressant fauna. Inventeringsresultaten visar också på att så pass små lokaler som t.ex. huvudlokalen vid Norra Rörum (< 1 ha) ändå är tillräckligt stor för att härbärgera en både rik och i vissa stycken starkt specialiserad bifauna (t.ex. Andrena hattorfiana/nomada armata) vars arter till en del sannolikt förekommer i mycket begränsade populationer. En absolut förutsättning är dock att det finns bra mark i optimala värmelägen att gräva bona i, och att tillgången på pollenkällor är god. En annan, okontrollerad förutsättning är kanske att liknande lokaler med samma förutsättningar och kanske små populationer finns i närheten. Hur pass isolerade populationerna av de nationellt sett hotade arterna A. hattorfiana och N. armata vid Norra Rörum är från andra lokala populationer i grannskapet framgår självklart inte av denna studie, men frågan är av principiellt intresse eftersom den berör problemet med isolering, populationsstorlek och utdöende i ett större och mer allmänt perspektiv. 17

20 Gulskålsinventeringen gav som helhet ett relativt magert resultat i det att endast 7 arter infångades (se tabell 5). Bäst utbyte gav gulskålsfångsten på huvudlokalen vid Norra Rörum med sex arter, sämst på den intilliggande kontrollokalen (inga individer alls). Det skall dock understrykas att fällorna både på månstorpslokalen (19-22/6) och på kontrollokalen vid Norra Rörum (9-12/5) förstördes under en av de två undersökningsperioderna och därför är underrepresenterade. Det är intressant att notera att gulskålarna, trots det beskedliga resultatet, ändå lyckades belägga en art som aldrig sågs under övrig verksamhet på huvudlokalen vid Norra Rörum (Lasioglossum fulvicorne). Tabell 5. Inventering av solitära bin samt humlor (släktet Bombus) medelst gulskålar (G) på lokalerna vid N. Rörum (H = huvudlokalen; K = kontrollokalen) och Månstorp (M) under tiden 9-12/5 och 19-22/ med angivande av antalet infångade individer. m = hane; f = hona. GH-12/5 GH-22/6 GK-12/5 GK-22/6 GM-12/5 GM-22/6 Andrena cineraria 1m A. wilkella 2mm Halictus tumulorum 1f 1f Lasioglossum fulvicorne 2ff L. leucopum 1f 10ff 1f 2ff L. semilucens 2ff Sphecodes geofrellus 1f 1f arter/individer: 2/2 5/16 0/0 0/0 2/2 3/5 arter/individer GH: 6/18 arter/individer GK: 0/0 arter/individer GM: 4/7 Övriga observationer - bon Även om bon, bobyggande och boområden aldrig blev föremål för en mer noggrann inventering denna gång gjordes enstaka anteckningar om sådana, och dessa redovisas här. På huvudlokalen vid Rörum var det intressant att konstatera förekomst av både det rödlistade väddsandbiet (Andrena hattorfiana) och dess sällsynta parasit, det stora gökbiet Nomada armata. En hona av N. armata sågs vid ett tillfälle (7/7) dröjande sväva över en bestämd fläck i den södra delen av sluttningen. Ungefär halvvägs upp i backen fanns en liten decimeterhög avsats med lite blottat grus och utglesade tuvor av gräs. Honan flög under flera minuter någon eller några centimeter över en liten tuva i avsatsens nederkant, till synes väntande på något. Troligen dolde tuvan ingången till ett bo av A. hattorfiana. Till slut infångades hon och placerades i ett glasrör för att säkerställa identifieringen till art. När hon sedan försiktigt släpptes ut igen på platsen tog hon direkt till vingarna och försvann. På kontrollokalen observerades (9/5) en hona av det sällsynta sandbiet Andrena apicata, lastad med sälgpollen, anlända till och krypa ned i sitt runda bohål i den sydvända, nedre delen av den sandiga kullen. Hela kullen är starkt exponerad för sol och vind, och bohålets omgivningar endast glest bevuxna med enstaka grästuvor och örter. Under en andra inflygning infångades hon och 18