GRUNDVATTENUNDERSÖKNINGAR SOM ETT REDSKAP FÖR FÖRBÄTTRING AV LANTBRUKSNÄRINGENS LÖNSAMHET. Del III Ingå

Transkript

1 GRUNDVATTENUNDERSÖKNINGAR SOM ETT REDSKAP FÖR FÖRBÄTTRING AV LANTBRUKSNÄRINGENS LÖNSAMHET Del III Ingå UNDERSÖKNINGEN AV GRUNDVATTENOMRÅDETS GEO LOGISKA STRUKTUR PÅ STORGÅRD I INGÅ GEOLOGISKA FORSKNINGSCENTRALEN MARKANVÄNDNING OCH MILJÖ SÖDRA FINLANDS ENHET NYLANDS FÖRBUND

2

3 1 INLEDNING Allmänt Tidigare undersökningar TERRÄNGUNDERSÖKNINGAR Terrängkartläggning Installation av observationsrör samt borrning Tyngdkraftsmätningar Grunder för metoden Mätningar och tolkning av resultaten Markradarundersökningar Resistivitetsmätning med multielektrodsystem Grunder för metoden Tolkning Tolkningar av den mjuka markens tjocklek Metod och tolkning Grundvattenprovtagning och fältmätningar OMRÅDETS GEOLOGISKA STRUKTUR OCH HISTORIA MODELLERING OCH VISUALISERING RESULTAT Berggrunden Berggrundens struktur Berggrundens relief Grundvattenområdet och grundvattenzon Grundvattenområdet Tjockleken av grundvattenzon och lös jordlager som skyddar grundvattnet Tjockleken av mjuka marken och lerjord Granskning av resultat av elektrisk impedanstomografi Resultat från kvalitetsanalys och fältmätningar av grundvattnet SAMMANDRAG LITTERATURFÖRTECKNING BILAGOR Bilaga 1: Mätningslinjer Bilaga 2 Jordartskarta Bilaga 3. Bergytans nivå Bilaga 4. Grundvattenytans nivå Bilaga 5. Grundvattenzonens tjocklek Bilaga 6. Jordtäckets tjocklek ovanpå grundvattenytan Bilaga 7. Den totala tjockleken av jordavlagringarna Bilaga 8. Den mjuka markens tjocklek Bilaga 9. Lerskiktets tjocklek

4 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 1 Bilagorna Tolkningslinjer för tryckkraftmätning Bilagorna Kort för observationsrör Bilaga 12. Sammandrag av jordartsobservationer vid grundvattenrörens installation Bilagorna Resistivitetsmätning, profiler Bilaga 14. Resultat från kvalitets och fältmätningar av grundvattnet Bilaga 15. Sprickbildning i berggrunden i Torp i Ingå och Hindsby i Sibbo Omslagsbild: Lantgård mitt i Storgårds grundvattenområde i Ingå. Foto T. Friman, GTK.

5 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 2 1 INLEDNING 1.1 Allmänt Södra Finlands enhet vid Geologiska forskningscentralen har gjort en geologisk strukturundersökning av Storgårds grundvattenområde ( ). Storgårds grundvattenområde är ett grundvattenområde av I klass som befinner sig i Ingå (bild 1). Projektet har finansierats av EU:s landsbygdsfond. Hos GTK har Timo Friman, forskare, och Jussi Ahonen, geolog, ansvarat för organiseringen och genomförandet av undersökningen. För modelleringen av grundvattenområdets struktur jämte tolkning samt för rapporteringen om undersökningen svarade Timo Friman och för tyngdkraftsmätningarna samt tolkningen av dem Tuire Valjus, geofysiker. För resistivitetsmätningarna och deras tolkning svarade Taija HuotariHalkosaari, geofysiker, och för behandlingen av elektriska flygdata jämte tolkning Heikki Säävuori, geofysiker. En undersökning av kross och sprickzoner i berggrunden leddes av Matti Pajunen, geolog. Juha Majaniemi, lantmäteriingenjör, har haft ansvaret för markradarundersökningen jämte tolkning och Janne Tranberg, forskningsassistent, har övervakat jordborrningarna. Intervjuerna med odlarna och rapporteringen om intervjuerna sköttes av Harriet Lonka, projektkoordinator vid Nylands förbund. Bild 1. Undersökningsområdets läge. Bild: T. Friman, GTK.

6 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 3 I denna rapport undersöks bergytans relief, grundvattenytans nivå, åsformationernas historia samt variationer i markskiktens struktur och material i området med hjälp av borrningar, tyngdkraftsmätningar, markradarundersökning, resistivitetsmätning, elektriska flygdata och data om grundvattnets yta. Modeller av berg och grundvattenytan samt en tolkning av uppkomsten av jordartsformationerna lägger grunden till en flödesmodell för grundvattnet i området liksom bland annat till bestämning av vattentäkter och avgränsning av grundvattenområdet. Dessa data betjänar även planeringen av markanvändning, grundvattenskydd samt genomförande och förutseende av åtgärder som behöer tillgripas vid olyckor som hotar grundvattnet. Resultaten från strukturundersökningen kan i fortsättningen användas även då flödesmodeller för grundvattnet utarbetas. 1.2 Tidigare undersökningar Som bakgrundsmaterial för undersökningen har använts både följande geologiska utredningar och hydrogeologiska samt tekniska specialutredningar för grundvattenförsörjning och grundvattenskydd. Aittola, M Inkoon pohjavesialueiden suojelusuunnitelma (skyddsplan för grundvattenområden i Ingå) FCG Suunnittelu ja Tekniikka Oy. 45 s., 18 bilagor Heiska, Maaperäselvitys ympäristölupaa varten (jordartsundersökning för miljötillstånd). Rakennemittaus Veikko Heiska. 2 s., 23 bilagor Kujansuu, R., Uusinoka, R., Herola, E. & Stén, C.G Suomen geologinen kartta (geologisk karta över Finland) 1: Lehti 2014 Tammisaari. Tammisaaren karttaalueen maaperä (jordmånen i Ekenäs kartområde). Geologiska forskningscentralen, Esbo 92 s. Mussalo, R. & Natukka, A Pohjavesitutkimus Torpin tilalla, Inkoo (grundvattenundersökning på Torp gård, Ingå). Insinööritoimisto Maa ja Vesi Oy. 4 s., 17 bilagor. Utöver bergrundskartor (1: ), jordartskartor (1: och 1:20 000) och terrängkartan (1:20 000) finns det tillgång till observationer av grundvattenytan från observationsrör på området samt resultat från jordborrningar som har gjorts vid Geologiska forskningscentralens lerskiktsundersökning i Virkbytrakten i Lojo. Dessutom stod uppgifterna från ingenjörsbyrån Insinööritoimisto Oy Vesitekniikka AB:s borrningar från år 1969 till förfogande. 2 TERRÄNGUNDERSÖKNINGAR 2.1 Terrängkartläggning Genom de terrängkartläggningar som gjordes i undersökningsområdet bildades en generell uppfattning om områdets geologiska och hydrogeologiska förhållanden samt om kross och sprickzonerna i berggrunden. Med hjälp av terrängkartläggningen gjordes geomorfologiska ytobservationer av de centralaste delarna av undersökningsområdet. Iakttagelser gjordes likaså av eventuella i grundvattenområdet befintliga berg i dagen och deras omfattning (bild 2).

7 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 4 Bild 2. Berg i dagen i Bäckängen i södra kanten av grundvattenområdet. Foto: J. Tranberg, GTK. 2.2 Installation av observationsrör samt borrning I undersökningsområdet gjordes i maj st jordborrningar och i tre av dem installerades rör för grundvattenobservation. (bild 3). Borrpunkterna planerades med tanke på ett nät av stödpunkter för tyngdkraftsmätningar och ett nät för observation av grundvattenytan. Installationspunkterna kontrollerades i terrängen innan borrningarna inleddes. Borrningarna och installationen av grundvattenrör utfördes som beställningsarbete av Destia Oy. Jordborrning och bergssäkring gjordes sammanlagt i ca 79 meter. Grundvattenrören som installerades var 3 till antalet och deras sammanlagda längd ca 63 meter. Rören utrustades i enlighet med rekommendationerna (Arjas 2005) med låsbara skyddsrör. Grundvattenröret som mäter 52/60 mm i diameter tillverkas av polyeten med hög täthet (PEH). I grundvattenrören installerades silrör i grundvattenzonen. Vid borrningen gjordes observationer av jordavlagringarna och togs jordprover. Korten från observationsrören och den sensoriska bestämningen av jordartsproverna medföljer i bilagorna jämte ett sammandrag av jordartsobservationer från installationerna av grundvattenrören i bilaga 12. För bestämning av jordart har geoteknisk klassificering använts (Korhonen et al. 1974).

8 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 5 Bild 3. Rör för grundvattenobservation GTK114. Foto: T. Friman, GTK. 2.3 Tyngdkraftsmätningar Grunder för metoden Med hjälp av tyngdkraftsmätningar kan tjocklek och volym av formationer som till sin densitet avviker från omgivningen undersökas. Eftersom jordtäckets densitet är betydligt lägre än berggrundens (densitetsdifferensen är ca kg/m), kan tyngdkraftsmätningar även användas för bedömning av ett jordtäckets tjocklek. Med tyngdkraftsmetoden kan inte jordavlagringarnas olika skikt särskiljas eller grundvattenytans nivå fastställas. Information om jordtäcket och grundvatten som tagits fram med hjälp av andra undersökningsmetoder (t.ex. borrning, seismisk undersökning och markradarundersökning) kan likväl utnyttjas vid tolkning av tyngdkraftsmätningar. Då tjockleken av ett jordlager bestäms, placeras tyngdkraftsprofilerna i terrängen så att deras början och slut positioneras på berg i dagen eller punkter där bergytans exakta höjdnivå är känd. Dessutom kan profilerna korsa varandra. På så sätt är det möjligt att beräkna tyngdkraftsfältets lokala variation som används som grundnivå vid tolkning av jordtäckets tjocklek. Då densitetsdifferensen mellan jordtäcket och berggrunden tas till konstant och mätpunkternas höjdnivå är känd, kan jordtäckets tjocklek beräknas utifrån tyngdkraftsanomalin. Jordtäckets reella tjocklek bör likväl kontrolleras tillräckligt ofta exempelvis genom borrning, då både den lokala tyngdkraftsnivån som beror på bergets densitet och det lösa jordtäckets densitet kan variera på mätningslinjen och på så sätt påverka tolkningsresultatet. Resultatet ger i regel en god beskrivning av variationerna i bergytans lokala topografi, trots att tolkningen av jordtäckets tjocklek ställvis kan vara något inexakt. Tolkningen av jordtäckets tjocklek kan kontrolleras och revideras, om ny information för tyngdkraftsprofilerna vid en senare tidpunkt tillkommer om bergytan, exempelvis utifrån nya borrningar.

9 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning Mätningar och tolkning av resultaten De uppmätta tyngdkraftsprofilernas position visas i kartbilaga 1. Mätningen omfattade 17 tyngdkraftslinjer av sammanlagt 13 kilometers längd. Mätningarna gjordes med ca 20 meters avstånd mellan punkterna, delvis med en Scintrex SG3Autograf gravimeter och delvis med en Worden gravimeter. För bestämning av markytans nivåer användes slangvattenpass (LEVA). Tyngdkraftslinjernas ändar är bundna till borrpunkter och berg i dagen. Ändpunkternas höjdnivå har bestämts med en VRSGPSanordning. Den distorsion i tyngdkraftsresultaten som beror på de topografiska skillnaderna har korrigerats med hjälp av GTK:s 3D topografiska korrigering där nivån av markytan längs mätningslinjen införs från Lantmäteriverkets digitala höjdmodell 10 x 10 meter. Utifrån mätningsresultaten har Bougueranomalierna beräknats med den genomsnittliga densiteten 2670 kg/m 3. Tolkningsprogrammet Interpex MAGIXXL har använts vid tolkningen. Med tolkningsprogrammet söks genom en ändring av parametrarna för en given modell den kalkylbaserade kurva som bäst motsvarar den uppmätta tyngdkraftskurvan. Utifrån den lokala tyngdkraftsanomalins variationer tolkas jordtäckets tjocklek. Tyngdkraftsmätningarnas tolkningar visas linjevis i bilagorna I modellerna har beroende på linjens längd som skala på den horisontella axeln använts 1:5000 eller 1: och på de vertikala axeln 1:1000. Skärningarnas ykoordinater saknar zonnummer, KKJ3. Höjdsystemet är N60. Vattenytans nivå har bestämts med hjälp av grundvattendata från borrhålen och visas i modellerna som en horisontell linje. För den torra jorden ovanför vattenytan har i tolkningen som densitet använts 1600 kg/ m 3 och för den jord som är mättad av grundvatten 1900 kg/m 3. Enligt tolkningen förekommer det rikliga variationer i jordtäckets tjocklek. Som tunnast är jordtäckets tjocklek betydligt under 10 meter i områdets mellersta och nordöstliga delar. Det tjockaste jordtäcket, m, påträffas längs de sydligaste linjerna i området samt i dess västra del. Längs dessa linjer ligger bergytan m under havsytan. Längs de flesta linjerna befinner sig grundvattnet nära markytan och ställvis förekommer det rikligt med jord som är mättad av grundvatten. 2.4 Markradarundersökningar Markradarundersökning är en geofysikalisk undersökningsmetod baserad på registrering av elektromagnetiska impulser som sänds i jorden och återkastas därifrån. Markradarundersökning ger återkommande profildata om jordtäckets struktur. Metoden ger bäst resultat på åsområden där data fås från drygt 30 meters djup om bergytans relief, grundvattenytans nivå, lösa jordarters kvalitet och strukturen i jordtäckets olika skikt. Dessa data spelar en betydande roll i områden med få jordschakt. I området undersöktes i maj linjer (f1f15) med GTK:s markradarutrustning. Linjernas sammanlagda längd var ca 10,5 kilometer. I lodningarna användes markradar av typen SIR3000 samt 100 MHz antenn (bild 4), en av de mest typiska antennerna för grundvattenundersökningar. Som mätningstid användes 400 nanosekunder. Linjernas lokalisering i terrängen gjordes med en GPSnavigator. Resultaten av markradarundersökningen har i föreliggande rapport i tillämpliga delar använts vid bestämning av berg och grundvattenytans djup och tolkning av formationernas inre struktur (bild 5).

10 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 7 Bild 4. Markradarundersökning i västra änden av Storgårds grundvattenområde. Foto: T. Friman, GTK. Bild 5. Exempel på markradarprofil (del av linje f7). Bild: J. Majaniemi, GTK.

11 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning Resistivitetsmätning med multielektrodsystem Grunder för metoden Resistivitetsmätning med multielektrodsystem (ERT=Electrical Resistivity Tomography) är en elektrisk mätningsmetod enligt vilken det utifrån variationerna i jordmånens elektriska ledningsförmåga är möjligt att längs mätningslinjerna bestämma olika typer av jordarter, grundvattenytans nivå samt tjockleken av jordlager ovanpå berg. Mätresultaten kan i regel preciseras vid jämförelse med resultat från borrningar och andra geofysikaliska metoder. Faktorer som påverkar den synbara resistiviteten i jordmånen är bland annat kornstorleken i jordarten som mäts, vattenhalten, mängden kemiska föroreningar i vattnet samt antalet elektroniska ledare (Peltoniemi 1988). På vilket djup metoden fungerar beror bl.a. på vilket minimielektrodavstånd, vilken anordning samt vilket elektrodsystem som används. Ju sämre elektrisk ledningsförmåga jordarten har, desto grovkornigare är den. Då jordarten är mättad med vatten, får den emellertid större konduktivitet. Metoden ger i regel resultaten uttryckta i resistivitet, det motsatta värdet till konduktivitet. Observeras bör likaså beträffande resistivitetsmätningen att upplösningsförmågan snabbt avtar då djupet blir större nära ytan kan konduktivitetens fördelning bestämmas med stor exakthet, på större djup endast i tillräckligt tjocka lager. Elektrisk resistivitetsmätning med multielektrodsystem (ERT=Electrical Resistivity Tomography) utfördes i Ingå med en ABEM Terrameter SAS4000 anordning med 4 kanaler samt ett Lund Imaging System kabelsystem. Elektrodsystemet, dvs. mätningskonfigurationen utgjordes av ett multigradientsystem som är en mätningskonfiguration anpassad för ett kabelsystem. Ett multigradientsystem är ett slags kombination av ett Schlumberger och ett poldipolsystem. Ströminmatningen sker med hjälp av de två yttersta elektroderna och den potentialdifferens som bildas i jordskorpan uppmäts med fyra elektrodpar mellan strömelektroderna. Resistivitetsmätning ska alltid göras så att linjen för mätningen är rak. I praktiken försiggår mätningen så att elektrodsystemet (exempelvis 81 till varandra med kablar kopplade stålpikar) jordas i en rak linje så att avståndet mellan elektroderna är konstant. Under pågående mätning får elektroderna inte flyttas. I undersökningsområdet mättes 4 linjer i september 2014 (bilaga 1). Då minimiavståndet mellan elektroderna vid mätningarna är 5 meter, kan med fyra kablar som dras ut på en gång uppmätas en 400 meter lång linje med ett djup av närapå 70 meter (maximalt djup med fyra kablar). Ett kortare minimiavstånd mellan elektroderna ger ett mindre djup i de linjer som uppmäts. En linje kan, om så önskas, när som helst förlängas genom att den första kabeln flyttas sist (den s.k. rollalongtekniken). I mätningarna i Ingå var minimielektrodavståndet 4 meter längs linje 1. De övriga linjernas minimielektrodavstånd var 5 meter. Linje 1 var 320 m lång, linjerna 2 och 3 var 400 m långa och linje 4 var 490 m lång. Den sammanlagda längden av linjerna var 1610 m. Linjerna följde markytans reella topografi, varför linjernas längd uppmätt med GPS är något kortare än deras längd i verkligheten Tolkning En inversionstolkning av mätresultaten gjordes med programmet Res2DInv (Loke & Barker 1996), där även markytans topografi kan beaktas. Det finns ett Laserhöjdmaterial från området (LiDAR) och således hämtades topografiska data från detta material. Som höjdsystem har systemet N60 använts. Tolkningsresultaten kan konverteras i xyzform, varefter de kan modelleras med andra program. Rapportens ERTtolkningar har visualiserats med programmet Geosoft Oa

12 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 9 sis Montaj. Beräkningen av mätresultatens tolkning baserar sig på 2Dantagandet om den geologiska strukturen. Således antas det att strukturerna fortsätter i samma form vinkelrätt mot mätningslinjen. Om jordskorpan innehåller verkliga 3Dobjekt, kan dessa ge upphov till en s.k. 3Deffekt på tolkningen. Felkällor i tolkningen av mätningar och resultat är bl.a. 3Dobjekt, dåliga elektrodkontakter samt eventuell inexakthet i lokaliseringen. Hos objektet i fråga kan 3Deffekter förekomma (mätningen upptäcker objektet från utsidan av linjen). Elektrodkontakterna orsakar i regel inga problem på områden med lerjord, vilket alltså inte ger upphov till nämnvärda fel i tolkningarna. Fel som härrör från lokaliseringen är likaså föga troliga på grund av lätta förhållanden (öppen terräng). I vanliga fall kan man i tolkningarna tydligt urskilja grova jordfraktioner (sand) och fint material (lera) samt berg. Om berget till exempel är täckt av grus, är det problematiskt att skilja materialen från varandra. I tolkningarna i Ingå användes som referensdata resultat från grundvattenrör och borrningar samt tyngdkraftstolkningar. 2.6 Tolkningar av den mjuka markens tjocklek Metod och tolkning Tolkningarna av den mjuka marken i undersökningsområdet är baserade på utförda elektromagnetiska flygmätningar. Mätningarna gjordes med ett linjeavstånd på 200 meter och ca 40 meters flyghöjd. Mätningarna av Ingåområdet utfördes år 1979 i sydnordlig riktning med en mätningsfrekvens. Mätningarna gjordes 2 4 gånger per sekund, vilket gav ett meters avstånd mellan punkterna. Förutom mätresultaten registrerades den exakta flyghöjden och koordinaterna. Tjocklekstolkningen gjordes med ett tolkningsprogram som utarbetats hos Geologiska forskningscentralen. I resultatet av mätningen av det elektromagnetiska fältet ingår en uppgift om jordskorpans konduktivitet och tjocklek. Om konduktiviteten eller tjockleken är känd, kan den andra egenskapen räknas ut. Programmet använder en modellering av jordskorpans skikt, där det nedersta skiktet består av berggrund med svag konduktivitet. Ovanpå berggrunden befinner sig vanligen ett lager med något bättre konduktivitet, till exempel morän vars tjocklek och konduktivitet beräknas för tolkning. Nästa lager är i regel mjuk mark som tolkas och som har god ledningsförmåga. Som konduktivitet för detta lager används den konduktivitet som uppmätts i terrängen i området eller i mjuk mark eller ett värde som tidigare uppmätts för mjuk mark av samma typ. Det översta lagret är ofta en s.k. torrskorpa som har klart sämre konduktivitet än den mjuka marken under grundvattenytans nivå. Efter att dessa utgångsdata matats in optimeras den mjuka markens tjocklek så att den motsvarar det elektromagnetiska fält som konstaterats i flygmätningarna. En förutsättning för att tolkningen ska lyckas är att utgångsdatan ligger tillräckligt nära de reella värdena och att berggrunden under den mjuka marken har sämre konduktivitet än den mjuka marken. I Finland har berggrunden ofta hög resistivitet och således svag konduktivitet. De områden som bereder de största svårigheterna för tolkning av mjuk mark när det gäller berggrundens egenskaper är områden med svartskiffer som innehåller grafit och kiser. Faktorer som försvårar tolkningen är s.k. kulturstörningar i mätområdet, elektromagnetiska fält, järnvägar samt stora byggnadsverk av metall. I tolkningarna måste även beaktas hur elektromagnetiska mätresultat påverkas av de magnetiska egenskaperna hos berggrunden i området.

13 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 10 Metoden för tolkning av tjockleken på mjuk mark som baserar sig på elektromagnetiska flygmätningar lämpar sig bäst för uppskattning av större homogena lermarkers genomsnittliga tjocklek. Tolkningens exakthet påverkas av plötsliga förändringar i den mjuka markens tjocklek och konduktivitet samt längre avstånd till närmaste flyglinje. I bästa fall kan tolkningen lyckas med 1 2 meters avvikelse, men i regel kan svag mark endast klassificeras enligt djup. Det tolkade området i Ingå företräder Litorina havets kustnära lermarker vars genomsnittliga konduktivitet i tolkningen har uppskattats till 50 ms/m. Berggrunden i Ingåtrakten består av amfibolit, gneiss och granit. Utifrån flygmätningsresultaten framgår det att antalet elektriska ledare i berggrunden med störande inverkan på tolkningen är minimalt. Diverse kulturstörningar försvårar likväl tolkningen. 2.7 Grundvattenprovtagning och fältmätningar Från grundvattenrören uppmättes med hjälp av en ytmätanordning vattenytans nivå och djupet på rörets botten. Härefter installerades i röret en programmerbar tryckgivare, Schlumberger 5 bar CeraDiver, på en nivå av 8 10 meter under grundvattnets yta. Med givaren mättes vattenytans reaktioner under tiden för provtagningspumpningen. Pumpningen utfördes med en batteridriven Proactive Supernova 100 provtagningspump som installerades i varje rör ca 2 meter ovanför tryckgivaren. Pumpvattnet leddes genom en genomströmningsbehållare. I behållaren installerades WTW:s multifunktionsmätarna Multiline 3430 och 350i för mätning av vattnets EC, O 2, ph, Redox och T. Pumpningen pågick så länge att dessa fältmätningsparametrar standardiserades. Detta gjorde det möjligt att uppskatta om vattnets genomflöde i grundvattenröret har varit tillräckligt och om mätresultaten utvisar kvaliteten på grundvattnet i närheten av röret. I slutet av pumpningen mättes CO 2 halten genom fälttitrering och togs ett 500 ml vattenprov för bestämning av anjoner i laboratoriet. Anjonanalyserna utfördes som beställningsarbete hos Labtium Oy. Provtagningen genomfördes i enlighet med GTK:s ackrediterade kvalitetshandbok för grundvattenprovtagning. Provtagningen utfördes i Ingå OMRÅDETS GEOLOGISKA STRUKTUR OCH HISTORIA Föreliggande utredning baserar sig på undersökningar och utredningar som tidigare genomförts i området samt en geomorfologisk karttolkning kompletterad med terrängobservationer på platsen, borrningsdata och markradarundersökningar. Undersökningsområdet ingår i området bortåt från inlandsisen på den södra sidan av I Salpausselkäåsen. Innan Salpausselkäåsarnas uppkomst strömmade inlandsisen i stort sett från nordväst i genomsnitt från riktning 330. Strömningen från inlandsisen skapade formationer, frigjorde krosszoner i flödets riktning från förvittringar och omformade gamla jordlager. Den kraftiga uppvärmningen av klimatet i slutet av istiden påskyndade smältningen av inlandsisen och fick iskanten att dra sig bakåt. Inlandsisens kant befann sig för ca år sedan i Södra Finlands kustområde. Iskanten drog sig norrut, tills inlandsisen i ett allt kallare klimat på nytt aktiverades och bildade I Salpausselkä för ca år sedan. Undersökningsområdet har under tiden efter istiden legat under vatten. Under en period av tusentals år under de olika Östersjöfacerna har vattennivån i havsbassängen varierat mycket kraftigt. Under påverkan av landhöjningen har allt mer torr mark stigit upp ur vattnet. Vattendjupet i området var efter istiden drygt etthundra meter som störst (Kujansuu et al. 1993).

14 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning Jordtäcket i Ingåtrakten karakteriseras av vidsträckta berg i dagen och områden med tunt jordlager. Ett annat dominerande kännetecken är den rikliga förekomsten av finkorniga jordarter, dvs. lera och silt. I svackor och krosszoner mellan bergshöjder förekommer det lera, silt och morän i några tiotals meter tjocka lager. Den rikliga förekomsten av berg i dagen och områden med tunt jordlager beror på berggrundens ojämna relief och å andra sidan på ett ursprungligen tunt moränlager som strandkrafter efter istiden delvis kunnat skölja bort från bergshöjder och dessas lägre sluttningar. I undersökningsområdet förekommer det av borrningsresultaten att döma synnerligen sparsamt med moränformationer och bottenmoränskikt, närmast på bergshöjdernas sluttningar. Isälvsavlagringarna i Västra Nyland söder om Salpausselkä är synnerligen ojämnt förekommande. Isälvsavlagringarna i undersökningsområdet ingår i en mycket obestämbar räcka av åsformationer som börjar i Ingå och sträcker sig i västnordvästlig riktning via Ingå station mot Svarvarböle. Inlandsisens smältvattenströmmar kanaliserades längs rutter som bestämdes av topografin. De isälvssystem som uppstod på detta sätt var endast korta perioder i funktion på samma plats, vilket ledde till att åsarna blev mycket osammanhängande och diffusa. Dessutom förekommer skikt av olika sorters jordarter som inte hänför sig till någon särskild isälvsdal. Avlagringarna har bildats under inlandsisen, på den skyddade sidan av bergshöjderna, dvs. på sydsidan. I området förekommer dessutom strandavlagringar som huvudsakligen består av sand. Avlagringar av fint material, lera och silt, har bildats på de lägsta ställena i terrängen, där de fyller svackor och täcker över morän och isälvsavlagringar. Dessa skikt av fint material har en tydlig utjämnande inverkan på topografin (bild 6) (Kujansuu et al. 1993). Bild 6. Markradarundersökning i västra änden av Storgårds grundvattenområde. Bild: T. Friman, GTK. I Västnyland söder om Salpausselkäåsarna är åsar av antiklinal karaktär, med formationer som avger grundvatten till sin omgivning, mycket sällsynta. Däremot hör syklinala grundvattenförekomster till de allmännast förekommande. Storgårds grundvattenområde hör också till de syklinala grundvattenförekomsterna där grundvattnet från omgivande områden samlas i åsar belägna i låg terräng. Syklinala grundvattenområden som Storgård är ofta till största delen övertäckta med ler och siltskikt. Storgårds grundvattenområdes grundvatten är till största delen beläget i lager av sand under de silt och lerskikt som täcker Ingå ådal (bild 7). 11

15 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 12 Grundvattnet bildas på bergs och moränsluttningarna samt i strandavlagringarna från vilka det filtreraras till skikt som finns under leran. Ställvis når sandskikten upp till markytan (bild 8). Från Vars grundvattenområde på västra sidan strömmar grundvattnet i ostsydostlig riktning, alltså mot Storgårds grundvattenområde. Förekomsten av berg i dagen bidrar till att det bildas grundvatten, trots att stenarterna i Finland egentligen saknar konduktivitet. Vatten som regnar på eller rinner längs bergsytan leds delvis direkt in i bergets spricksystem och delvis ner i de omgivande jordavlagringarna (KorkkaNiemi & Salonen 1996). Den geologiska strukturen i undersökningsområdet kan ses i 3Dvisualiseringen av bergsytan och borrningarna på bild 9. Bergsytans topografi bestämmer i mycket hög grad den geologiska strukturen i undersökningsområdet. Kross och sprickzonen från väst mot ostsydost har fyllts från bottnen av sand från åsen som löper genom området och finns på dalbottnen som ställvis har fått ett täcke av rikliga lager av fint material, huvudsakligen lera. I Torptrakten påträffas också morän i någon mån, men annars är jordarten synnerligen sällsynt i området. I vattentäktens omgivning är jorden sand och silthaltig men blir alltmer leraktig längre bort mot sydost. I närheten av Torp förekommer det likaså sand och ställvis grus på bergssluttningarna. Områdets högsta ställen domineras av berglandskap. I praktiken är dessa platser helt och hållet berg i dagen eller ställen där jordtäcket ovanpå berget är mindre än en meter tjockt. 1. Berg 2. Morän 3. Sand/grus 4. Lera Bild 7. Modell av en ås övertäckt med lerjord omgiven av bergshöjder. 1) Berg, 2) Morän, 3) Grus och sand, 4) Lera. Bild: H. Kutvonen GTK.

16 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 13 Bild 8. Krönet av Ingå ås mitt i ett område med lerjord, på söder om Ingå station. Foto: T. Friman, GTK. Bild 9. 3Dpresentation av borrningarna och bergytans relief på Storgårds grundvattenområde i Ingå. Bild: T. Friman, GTK.

17 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 14 4 MODELLERING OCH VISUALISERING Bergytans nivådata som inhämtats från borrningar, tyngdkraftsmätningar, markradarundersökningar och iakttagelser av berg i dagen sammanställdes med hjälp av ett ArcGIS program. Ur detta material togs med hjälp av en Topogridinterpoleringsmetod fram modeller av bergytans relief i undersökningsområdet. Grundvattenmodellering gjordes på ovan nämnt sätt med hjälp av grundvattenytans nivådata från bl.a. observationsrör, markradarundersökningar och vattenytor i naturen. I de sistnämnda fallen, vattenytor i naturen, såsom källor, kärr, tillandningar och vattendrag ligger grundvattenytan på samma nivå som markytan (KorkkaNiemi & Salonen 1996, Salonen et al. 2002). Höjdskillnaderna mellan nivåerna på yt och grundvattnen är desto mindre ju större jordmånens konduktivitet är. Där naturliga förhållanden råder rinner grundvattnet oftast ut i vattendrag (Salonen et al. 2002), trots att ett motsatt skeende är fullt möjligt (Mälkki 1999). Mängden grundvatten som bildas kan utökas av ytvatten som upptas från omgivande vattendrag eller kärrområden (Mäkinen 2005). Grundvatten bildas förutom av nederbörd även av ytvatten genom strandabsorption. Som högst är grundvattenytans nivå under snösmältningen, men sjunker under sommaren på grund av en omfattande avdunstning. Under tiden för höstregnen stiger ytan på nytt, medan den på vintern, då nederbörden kommer som snö och tjälen förhindrar vattnets absorption, sjunker till sin lägsta nivå (Salonen et al. 2002). Tjockleken av ett täckande jordlager mättat med grundvatten har beräknats som differens mellan grundvattenmodellen och modellen av bergytan. Tjockleken av jordtäcket ovanpå grundvattenytan beräknades utifrån differensen mellan markytans höjdmodell och modellen av grundvattenytan. Den sammanlagda tjockleken av jordtäcket beräknades utifrån differensen mellan markytans och bergytans modell. Vid interpolation av modellerna användes som influensområde från de kända nivåpunkterna 150 m för bergytans del och 300 m för grundvattenytans del. De ytmodeller som erhölls har visualiserats med programmet ArcGIS. Modelleringarna från undersökningsområdet visas i bilagorna 3 9. Tjockleken av jordtäcket mättat med grundvatten kunde visualiseras endast på de områden för vilka modeller fanns att tillgå för såväl bergytan som grundvattenytan. Då ytmodeller studeras ska begränsningarna för mät och modelleringsmetoderna alltid beaktas. Bergytans höjdnivå är med säkerhet känd enbart på platser med borrhål och berg i dagen. De djup som tolkats för mätpunkterna längs tyngdkraftslinjerna ger endast en generell bild av bergytans höjdnivå. Modelleringsprogrammet utjämnar genom interpolation mellanrummen mellan kända och tolkade punkter av bergytan. Detta är orsaken till att det i områdena mellan de nivåpunkter som används i en interpolerad modell faktiskt kan finnas stora bergshöjder eller svackor som inte kan ses i ytmodellerna. I de yttre kanterna av bergytans modell kan även en överdriven markering av höjdnivåerna i berg i dagen, på grund av avsaknad av tyngdkraftslinjer och borrställen, leda till en förvrängning av modellen. Innanför grundvattenområdets gränser är modellen likväl rätt så exakt. Ett synnerligen stort antal observationer av grundvattenytor gjordes över hela undersökningsområdet tack vare grundvattenrör, markradarundersökning och talrika naturliga vattenytor. Grundvattenmodellering baserar sig på höjddata som hämtas från grundvattenrör, markradarundersökningar och naturliga vattenytor. Beräkningsmodeller för grundvattenytan kan betraktas som mycket tillförlitliga och en generell bild av grundvattnets strömning kan gestaltas redan utifrån tre konstateranden om grundvattenytan (KorkkaNiemi & Salonen 1996).

18 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 15 Bergytans nivå kunde i undersökningsområdets centrala del fastställas på ett rätt så täckande sätt utifrån olika borrningsdata samt linjerna för tyngdkraftsmätningen. Ett stort antal bergområden och berg i dagen av mindre omfattning når upp till markytan i undersökningsområdet med omgivning. I den centralaste delen av undersökningsområdet härrör uppgifterna om bergytan till stor del från tolkning av data från tyngdkraftsmätningar och även från borrningsdata. I dessa områden är kalkylmodellen ganska tillförlitlig. Grundvattenområdets 3Dvisualiseringar har framställts med hjälp av modeller av markytan, bergytan och grundvattenytan som har gjorts med programmet ArcGis. I visualiseringen av markytan, bergytan och grundvattenytan har 3Dprogram som ArcScene och Subsurface Viewer använts. Modellen av bergytan som gjorts med programmet ArcGis har konverterats till ASCIIformat och satts in i 3Dprogrammet Subsurface Viewer som även har visualiserat modellen. Därtill har modellen bearbetats med ett bildbehandlingsprogram. 3Dbildernas borrningsdata sattes in i 3Dprogrammet Subsurface Viewer som bid.och big. filer i txt.format och visualiserades med hjälp av en gleg.fil i txt.format. 5 RESULTAT 5.1 Berggrunden Undersökningsområdena representerar en för Södra Finland typisk svekofennisk berggrund. Berggrunden uppstod under proterozoikum i och med en kollision i flera repriser mellan ett komplex av öar och vulkaniska bågar och östra Finlands arkeiska kontinent för 1,9 1,8 miljarder år sedan. I olika skeden av veckningen av bergskedjorna utsattes stenarna på djupet för veckning och förskjutning som gav dem sin karakteristiska prägel. Den lokala berggrunden består till största delen av glimmergnejs och området delas upp i östvästlig riktning av den amfibolitiska zonen. I den nordostliga och den södra delen av området består berggrunden av granit (bild 10). Topografin har en jämförelsevis skarp profil med bergsområden som ofta utgör en brant gränslinje till områden med lerjord. I terrängundersökningarna i områdets södra del konstaterades att den vanliga topografin i bergsområdena till en ansenlig del är en följd av den gamla svekofenniska duktila strukturen. Den gamla strukturen krossas av de yngre duktila, sedermera skört deformerade förkastningarna och sprickzonerna som i reliefen kan urskiljas som smala dalsänkor Berggrundens struktur På bild 11 har en tolkning sammanställts över området och utifrån den eventuella kanaler som lämpar sig för vattnets flöde. I bilaga 15 finns en mer omfattande utredning av berggrundens uppkomst och struktur. Det magnetiska materialet visar att en lång lineär anomali via Ingå ådal går vidare i västnordväst ostsydostlig riktning. Längre västerut kan den urskiljas som en klar duktil skjuvzon av anomal karktär. Inga direkta terrängiakttagelser av en sådan zon har gjorts, men då den korreleras med motsvarande zoner kända från andra platser, är det troligtvis en förkastning som försiggått i många etapper och även deformerats i ett skört tillstånd. I den mittersta delen av området finns en rätlinjigt skuren magnetisk anomali som på Koistinens (1991) karta betecknas som amfibolit.

19 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 16 Bild 10. Karta över berggrunden i Storgårds undersökningsområde i Ingå. Bild: T. Friman, GTK. I undersökningsområdet befinner sig skjuvzonen vid gränsen till två stora D G+H bassänglavadomkonstruktioner och har samband med strukturer som avbryter tidiga magnetiska anomalier. På grund av sin karaktär av magnetisk anomali lutar zonen i undersökningsområdet mot sydsydväst. Skjuvzonens ställning i området har påverkats av den i områdets nordvästra del befintliga, ovalt snedvriden i västlig riktning lutande (= S H axelnivå) D G+H antiformstrukturens sydöstra sida. Strukturen kan tolkas som en försvagning av den antiformrelaterade anomalin i riktning mot sydsydost. Den magnetiska anomalifiguren i undersökningsområdets nordvästra del är inte lättolkad, men på samma sätt som längre söderut reflekteras den tektoniska strukturen av topografin. I området finns en vidsträckt D G+H synform med en närapå nordvästsydostriktad längdaxel. D G+H synformstrukturens södra del är svår att tolka utifrån det material som använts, även om den huvudsakligen kunde avbildas av den veckade struktur som lutar mot sydost och som utifrån sin struktur kunde tolkas som tillhörande den nordvästra delens stora synformstruktur. Mellan dessa stora bassänglavadomstrukturer och skjuvzoner förekommer i den västra delen av området en liten oval struktur vars ställning är oklar. Norr om skjuvzonen i östra delen av området finns en likadan tydligt identifierbar oval struktur som har tolkats som antiform, och av vilken en skjuvzon som den på södra sidan ser ut att luta. Från den västra sidan av undersökningsområdet, söder om skjuvzonen, sträcker sig en stor oval struktur in i området. Den har utifrån den lokala korrelationen tolkats som D G+H antiform. Undersökningsområdets sydligaste del representeras av fortsättningen på ett område som tolkats som en D G+H synform som med största sannolikhet är svagt sluttande. Söder om den går i närapå östvästlig riktning en veckad struktur, präglad av det kraftigt splittrade området. Ovan nämnda stora strukturer sluttar söderut.

20 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 17 I de ovan beskrivna D G+H bassänglavadomstrukturerna veckar sig i regel en S E skiffertyp. Som ovan konstateras åtföljs denna struktur av skiffertyp av en på området typisk, ställvis vågrät och långsluttande sprickning av kilstruktur. På den norra sidan av Ingå ådal lutar de långsluttande sprickstrukturerna söderut mot ådalen. På så sätt kunde vattenflödet i bergsstrukturen likaså tolkas som strömmande i samma riktning. Dalsänkan där IngåSalovägen och järnvägen går, korsar synformstrukturen i nordostlig riktning. Det är möjligt att det skulle samlas vatten i dalen från den nordvästra sidan för att slutligen rinna ner i Ingå ådal. Liknande strukturer förekommer även längre österut, men deras strukturella ställning är inte utifrån materialet lika tydlig. Söder om skjuvzonen går vattenströmningen i berggrunden högst sannolikt huvudsakligen söderut, bortåt från ådalen. Bild 11. Uppskattade riktningar för vattnets strömning i beggrunden (blågröna pilar) och möjliga ansamlingsplatser (blågröna polygoner). Svaga zoner i berggrunden har avbildats med röda och tektoniska strukturer som riktar sprickningen med vita streckade linjer. Fonden utgörs av en magnetisk karta på topografisk botten. Bild: M. Pajunen, GTK.

21 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning Berggrundens relief Utifrån de tyngdkraftsmätningar som gjordes på undersökningsområdet tolkades bergytans höjdnivå (bild 12). Tolkningen framställer bergytans variationer ställvis mycket skarpa, ca 29 meter under och +52 meter över havsytan. I genomsnitt befinner sig bergytan på en ungefärlig nivå av m över havsytan och till största delen på en nivå av m över havsytan. Enligt tolkningen förekommer det rikliga variationer i jordtäckets tjocklek. Som tunnast är jordtäckets tjocklek betydligt under 10 meter i områdets mellersta och nordöstliga delar. Det tjockaste jordtäcket, m påträffas längs de sydligaste linjerna i området samt i dess västra del. Längs dessa linjer ligger bergytan m under havsytan. Längs de flesta linjerna befinner sig grundvattnet nära markytan och ställvis förekommer det rikligt med jord som är mättad av grundvatten. Tyngdkraftsmätningarnas tolkningar preciserades genom att data tillades från borrningarna och fältundersökningarna samt data om bergytan från andra källor. Utifrån dessa data modellerades en interpolerad relief av bergytan, som framställs i bilaga 3 som en färgytkarta. Bild 12. Färgytkarta av bergytans nivå som tolkats utifrån tyngdkraftsmätningarna. Bild: T. Valjus, GTK. Bergytans nivå är som högst i den norra delen av Storgårds grundvattenområde med berg i dagen i områdena Tallbackan, Nyby, Albergaberget och Torpskogen, m över havsytan. På platser med berg i dagen i den södra delen av grundvattenområdet, Nötterdalen och Kosackberget, når bergytan likaså meters nivå över havet.

22 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 19 Bergytan sjunker från området med berg i dagen i riktning mot Ingå ådal. I den mittersta delen av grundvattenområdet ligger bergytan på klart högre nivå i Bränbollstad, Kalkulla och Bäckängen, där bergytans nivå är ca meter över havet, allltså högre än annanstans i ådalen. Som lägst är bergytans nivå i den sydöstra delen av Storgårds grundvattenområde sydost om Österängen och i väster i det område som sträcker sig från sydsidan av Ingå station till den västra sidan av Kalkulla, ca meter under havsytan. Bergytans relief följer till största delen Ingå ådal med undantag för områdets mittersta del, där bergytan är på en klart högre nivå. Bergytans variationer har en synnerligen skarp profil och ställvis varierar bergytans nivå med ca 70 meter på en halv kilometers sträcka. I Storgårds grundvattenområde ligger bergytan vid Brännbollstads vattentäkt på en nivå av 10 0 meter under havsytan, men i den närmaste omgivningen är bergytansnivå till största delen meter över havet. Variationerna i bergytans höjd visas tydligt i 3Dmodellen av bergytan på bild 13. Bild 13. Bergytans variationer i Storgårds grundvattenområde som 3Dmodell av bergytan. Bild: T. Friman, GTK. 5.2 Grundvattenområdet och grundvattenzon En interpolerad modell av grundvattenytans höjdnivå som gjorts med hjälp av grundvattenytans nivådata från bl.a. observationsrör, markradarundersökningar och vattenytor i naturen visas på kartan i bilaga 4. I bilaga 5 visas tjockleken på det jordlager som är mättat med grundvatten samt positionen av de bergområden som befinner sig ovanför grundvattenytan. I bilagan visas likaså var de tolkade bergströsklar befinner sig som begränsar grundvattenflödet. I bilaga 6 visas hur tjockt lagret av lös jord (infiltrationsvattenzonen) ovanför grundvattenytan är. I bilaga 7 visas jordtäckets tjocklek i dess helhet. Grundvattenytors nivåer, strömningsriktningar och skikt som har stor betydelse för grundvattenflödet behandlas dessutom i kapitel 3.

23 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 20 Undersökningsområdet består av längdställda åsar i en räcka som är täckt med lerjord och ställvis avbruten. Det område där grundvattnet bildas har inte fastställts i Storgårds grundvattenområde. Områdets grundvatten kommer från ådalen, från ett område med grövre jordarter och från de omgivande bergsområdena. Grundvattenområdet är synklinalt, dvs. samlar ihop grundvattnet från sin omgivning. Storgårds grundvattenområde är 4,01 km² till arealen. Där bildas uppskattningsvis 600 m³ grundvatten per dygn. I området befinner sig affärsverket Ingå Vattens vattentäkt Brännbollstad som har tillstånd att ta 400 m³ vatten per dygn (POVETdatabasen 2014). Dessutom har provpumpning utförts i Torp (Mussalo & Natukka 1958) Grundvattenområdet Grundvattennivån i grundvattenområdet är i den västra delen av området, i närheten av Ingå station, ca +12 m över havsytan. Från detta ställe sjunker grundvattennivån ganska jämnt i sydostlig riktning så att den vid det nya, 2014 installerade grundvattenröret GTK14 och söder om röret befinner sig på en nivå av ca meter över havet (Bilaga 4). Sin högsta nivå når grundvattenytan väster om myren Torpmossen, ca +22 meter över havet. Grundvattnets strömning går således huvudsakligen från nordväst mot sydost, men på vissa ställen även i nordsydlig riktning, till exempel från Falamyrarna söderut mot vattentäkten. Vid vattentäkten i Brännbollstad är grundvattennivån på ca meters höjd över havsytan. Grundvattnet kommer från största delen av grundvattenområdet med självtryck, då sandlager med god vatteledningsförmåga är övertäckta med en ställvis mycket tjock lerjordsmadrass med synnerligen dålig vattenledningsförmåga. På grund av lerjordsmadrassen kan grundvattenytan inte nå upp till sin naturliga höjdnivå. När ett hål borras genom leran, till exempel ett grundvattenrör eller en brunn, söker sig grundvattnets yta till en naturlig tryckhöjd och vattnet kan till och med flöda över genom röret. Ett exempel på det ovan nämnda fallet är det grundvattenrör som befinner sig mellan Brännbollstad och grundvattenröret GTK214. Där kommer grundvattnet med självtryck och svämmar över genom röret. Grundvattnets tryckhöjd är på detta ställe ovanför markytan (bild 14). Bild 14. Grundvattenrör ur vilket grundvattnet flödar över med tryck. Foto: T. Friman, GTK.

24 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning Tjockleken av grundvattenzon och lös jordlager som skyddar grundvattnet Grundvattenzonens tjocklek varierar i undersökningsområdet från noll (bergytan ovanför grundvattenytan) till ca 35 meter (bilaga 5). Som tjockast är grundvattenzonen på den västra och den östra sidan av Ingå station samt söder om grundvattenområdets sydöstra del. På dessa ställen är grundvattenzonens största tjocklek meter. I närheten av Brännbollstads vattentäkt är grundvattenzonens tjocklek ca meter. I det område som omger vattentäkten är grundvattenzonens tjocklek klart mindre med undantag för vattentäktens norra och västra sida. Grundvattenzonen är tydligt som tjockast i berggrundens svackor. I bergsområdena som omger Ingå ådal är bergytan på en klart högre nivå än grundvattenytan. Således finns det i grundvattenområdet stora arealer som inte alls har någon grundvattenzon. I den mellersta delen av grundvattenområdet mellan Brännbollstadin ja Kalkulla finns det en tydlig bergströskel som i huvudsak indelar grundvattenområdet i två separata delar, den ena i väster från Vars grundvattenområde mot sydost och den andra i öster från vattentäktens norra sida mot sydost. I området mellan vattentäkten och Bäckängen är det faktiskt möjligt att dessa två grundvattenbassänger är i förbindelse med varandra på så sätt att grundvatten från den västra delen mellan Kalkulla och Bäckängen via Ingå å kan rinna över till den östra delen och den vägen även till vattentäkten i Brännbollstad (bild 15). Från Ingå å drogs en markundersökningslinje f7 (bild 5) i riktning mot vattentäkten. Mellan linjens punkter 117 och 120 finns sandjord med vattenledningsförmåga. Grundvattenytan kan även tolkas från bilden. Grundvattenformationen avger troligtvis grundvatten till Ingå å som genomflyter området, men vid högt vattenstånd är det heller inte omöjligt att ytvatten absorberas i grundvattenförekomsten. Bild 15. 3Dpresentationen av berg och grundvattenytorna föreställer bergtrösklarna som begränsar och styr grundvattenflödet. Bild: T. Friman, GTK

25 Grundvattenområdet, geologisk strukturundersökning 22 I bilaga 6 visas hur tjockt lagret av lös jord ovanför grundvattenytan är i undersökningsområdet. Grundvattnet befinner sig i undersökningsområdet i genomsnitt på 0 6 meters djup. Tjockleken av det jordlager som skyddar grundvattnet är under en meter närmast Ingå å, bergsområdena och i närheten av kärrmarkerna. Som tjockast är jordtäcket ovanför grundvattnet, ställvis drygt tio meter, på den sydvästra sidan av Brännbollstad. Dessutom finns det i Torp mellan lerjorden och bergshöjden platser där jordtäcket ovanför grundvattnet har en tjocklek som varierar mellan 5 och 10 meter. Den lösa jordens tjocklek visas i sin helhet i bilaga 7. Täcket av lös jord är i undersökningsområdet i genomsnitt 0 10 meter tjockt. Där finns ett stort antal bergsområden med ett så gott som obefintligt jordlager. I största delen av undersökningsområdet är jordtäckets tjocklek i sin helhet mindre än 5 meter. Det överlag tjockaste jordtäcket förekommer på åkrarna omkring Ingå station och i det sydöstra hörnet av undersökningsområdet samt söder om grundvattenområdet. I sin helhet når jordtäcket på dessa ställen en maximal tjocklek av meter Tjockleken av mjuka marken och lerjord I bilaga 8 visas den mjuka markens tjocklek i undersökningsområdet. Den mjuka markens eller ler och siltskiktens tjocklek varierar mellan noll och drygt 15 meter. Tjockast är den svaga marken på åkrarna i Vars grundvattenområde och i den södra delen av Storgårds grundvattenområde intill Hangövägen. Jordtäcket är i genomsnitt 1 8 meter tjock. De tunnaste ställena finns i bergshöjdernas kanter. I bilaga 9 visas lerjordens tjocklek i närheten av de borrningar som gjorts i området. Lerjordens tjocklek i undersökningsområdet är i genomsnitt ca 2 5 meter och de tunnaste lagren förekommer nära bergshöjdernas kanter samt kring sandåsformationerna. Tjockast är lerjorden väster och söder om borrningarna GTK214, söder om grundvattenområdet norr om Hangövägen samt i områdets sydöstra del. Även öster om vattentäkten finns det tjocka lager av lerjord. Som störst är lerskiktens tjocklek ca 15 meter i dessa områden. Allmänt taget är modelleringarna desto exaktare ju närmare mätplatserna för grundvatten och bergytor området befinner sig. 5.3 Granskning av resultat av elektrisk impedanstomografi Tolkningar av uppmätta profiler visas i bilagorna I samtliga visualiseringar av tolkningarna används samma färgskala, vilket gör resultaten sinsemellan jämförbara. Längs linje 1 (bilaga 13.1) framträder berget (över 1400 Ωmeter) tydligt i ett ytlager med större konduktivitet bestående av lera (resistivitet ca 50Ωmeter eller mindre). Längs linje 1 ungefär vid punkt syns nära ytan en zon med låg konduktivitet, möjligtvis berg som även kan urskiljas som en upphöjning i Lidarmaterialet (bild 16) i början av linje 1, även om zonen ligger något på sidan om linjen (3Dobjekt). Den zon med ledningsförmåga som syns på ett något större djup på samma plats kan även vara en 3deffekt, eller möjligen splittrat berg under det hela berget.