RÖRLIGA BLADET Nr

Transkript

1 RÖRLIGA BLADET Nr MUSEIFÖRENINGEN FÖR RÖRLIGT KUSTARTILLERI

2 Vår adress KA 2 Museiföreningen för Rörligt Kustartilleri Marinbasen Box KARLSKRONA Adressändringar Vid adressändring glöm inte att vi behöver den för att nå Dig med Rörliga Bladet m m Redaktion och ansvarig utgivare Redaktör: Sigvard Bengtsson Att vara medlem Vill Du bli medlem eller veta om vår förening, ring Sigvard Bengtsson 0455/ eller Hans Willebrand 0480/33056 Medlemsavgifter Vi har mycket humana medlemsavgifter: - Årsavgift 20:- - Ständig medlem 200:- Vi uppskattar om Du hjälper föreningen med Ditt medlemskap, men behöver all ekonomisk hjälp och tackar i förhand för eventuell gåva För att vi skall veta vem som betalt in pengar vill vi att Du meddelar namn och adress Hans Willebrand tfn 0480 / eller Sigvard Bengtsson tfn 0455 / Omslagsbilden Överste Jacob Hjalmar Åström Regementschef Avled den 28 april 1957 Innehåll Kungsholmsfort Luftvärnsutbildning på Aspö mad Av Kn Gösta Göddock Olsson En artikel skriven 1974 Gåvor Vi uppskattar om Du hjälper föreningen med Ditt medlemskap, men behöver all ekonomisk hjälp och tackar i förhand för eventuell gåva. Meddelanden Kamratträffarna på Militärhemmet i Karlskrona fortsätter under 2012 med följande dagar, som är första tisdagen i varje månad. kl oktober, 6 november, 4 december Väl mött till kamratlig samvaro Museet Öppettider: Se: ka 2. Se Inbetalning av medlemsavgifter Föreningen har öppnat ett bankkonto där medlemsavgifter samt eventuella gåvor kan sättas in. Clearingnr = 6741 (Handelsbanken) Kontonummer = Adress: KA 2 Museiförening för Rörligt Kustartilleri C/o Hans Willebrand Gräsgärde Ljungbyholm

3 Luftvärnsutbildning på Aspö mad Minnen från ett kvartssekels tjänstgöring Av kapten Gösta Olsson Under större delen av min tjänstgöringstid som officer och som omfattade åren har undertecknad haft förmånen att få tjänstgöra på trupp. För många stabsofficerare kan det synas vara en i högsta grad egendomlig inställning att betrakta trupptjänstgöring som en förmån. Den nära kontakten med det soldatmaterial varav vår krigsmakt är uppbyggd och den positiva anda jag för egen del mött från de värnpliktiga under större delen av min tjänstgöringstid har gjort att jag betraktat trupptjänstgöring som en förmån. 25 år är ju en ganska lång tid och från beredskapsårens målflygplan med farter på m/sek - ibland vid stark motvind nästan 0 -har jet-åldern satt sin prägel på luftvärnets automatkanoner av idag. Denna utveckling har naturligtvis följts successivt på luftvärnsmaterielsidan. I takt härmed har också under årens lopp ny och bättre utbildningsmateriel vuxit fram, följt av förbättrade utbildningsanordningar, reglementen, instruktioner m m. Aspö mad har varit utbildningscentrum för många olika utbildningsgrenar under sin tillvaro. Det var emellertid först på 30-talet som Aspö mad blev luftvärnets högborg med centraliserad utbildning på såväl kanoner som automatkanoner för vpl från KA 1 och KA 2. Som mäktig kasernbefälhavare och utbildningschef under denna tid regerade överstelöjtnanten Vallgren. Enligt äldre kamraters utsago en officer av den gamla stammen. I tjänsten fordrande och sträng mot alla kategorier av underlydande. Utom tjänsten och då i första hand på mässen en kamrat med ett gott hjärta. Utbildningen under denna tid var inte gjord för soldater med svaga ryggar. I avsaknad av transportmedel fick de olika pjäserna dragas för hand till sina grupperingsplatser under skjutperioderna. För automatkanonernas del innebar detta en transportväg på ung 4 km till skjutplatsen på Ellenabben (södra Aspö). Luftvärnskanonerna transporterades med båt från Aspö mad till Hasslö för att sedan där släpas ung 1 km till sin grupperingsplats. Det var emellertid inte bara pjäserna som krävde arbetsinsats. Även ammunition, lös mtrl m m skulle medföras. Av ammunitionen medtogs normalt varje morgon endast en del, som var avsedd att skjutas under dagens lopp. 20 mm lvakan m/40 Dåligt väder, haverier, båtar i skjutfältet m m gjorde att mer än hälften oftast blev kvar. Dåtidens säkerhetsbestämmelser medgav inte att överbliven ammunition fick vara kvar över natten på skjutplatserna

4 utan det var bara att bära tillbaka överbliven ammunition. Den som inte varit med om att på dåliga vägar och i stenig terräng släpa, baxa och draga en 7,5 cm kanon kan nog inte göra sig en föreställning om vilket arbete detta innebar. Lägg därtill ammunitionstransporterna och då den nästan ständigt återkommande återtransporten så förstår man nog varför varför skolläraren på Hasslö och som var ny inte kunde förstå varför hans skolelever svor så. fruktansvärt. Varje morgon och kväll hade de riktiga tillfällen till att utöka sitt ordförråd. 40 mm lvakan m/48 under eldgivning Beredskapsåren kom att medföra stora förändringar för utbildningen på Aspö mad. Luftvärnskanonutbildningen upphörde eftersom de pjäser som användes för utbildningsändamål överfördes till några av de luftvärnsbatterier, som grupperades runt Karlskrona. Utbildning på kanon bedrevs sedan på batterierna, ofta parallellt med hård beredskapstjänst. Kvar på Aspö mad blev utbildning av soldater på det lätta luftvärnet samt strålkastarpersonal. Utbildningen blev ofta av kort varaktighet. Beredskapsförbandens monotona tjänst och höga beredskap krävde ganska täta avlösningar. Aspö mad blev därför både utbildnings- och depåförband för akanpersonal. Efter beredskapsåren centraliserades luftvärnskanonutbildningen till KA 1 för att sedan upphöra helt i början på 50-talet. Många minnen - både glada och tråkiga - är förknippade med kanonförbandens materiel och utbildning. Av instrumenteringarna var det framförallt centralinstrument typ gamma som var föremål för vår beundran. Nutidens elektronik och datasystem hade ej hunnit tränga igenom när gammainstrumentet konstruerades Med normal kännedom om matematik och elektrietetslära kunde man därför ganska väl lära sig instrumentets konstruktion. Det gick även så långt att man kunde laga mindre fel inne i själva instrumentet. Visserligen ibland på bekostnad av en utvidgad översyn och verkstadsservice på KA 2:s verkstäder i Rosenholm. Med kanonluftvärnets förflyttning från Aspö mad blev akanpersonalen ensamma herrar på "maden", en tidsrymd som kom att vara något mer än 10 år och som upphörde hösten Med årens lopp kommer händelser och utbildning oftast att framstå. i en bättre dager än förhållandet verkligen var. Jag tror mig emellertid våga påstå att utbildningen under alla dessa år var av mycket hög klass. De värnpliktiga erhöl1 inte bara god militär utbildning utan fostrades också till goda medborgare, framförallt positiva till försvaret. Orsakerna härtill var många. 40 mm lvakan m/36 Förkrigstidens avarter i utbildning och soldatuppfostran hade skalats av. En ledigare och lättsammare umgängeston dels mellan olika befälskategorier och dels med de värnpliktiga hade avlöst den gamla auktoritära och stela umgängesformen. Aspö mad betraktades också av de vpl som en av försvarets bästa förläggningar med bl a ett ypperligt kök, god tillgång på olika fritidssysselsättningar som fotboll,

5 handboll, miniatyrgolf, bad, fiske samt inte att minst flickor. Om inte direkt i buskarna så dock in på knutarna. Av ovanstående framgår att några fritidsproblem behövde de vpl inte ha. Personalstyrkan varierade mellan man, vilket var lämpligt med hänsyn till förläggningsmöjligheter, kommenderingar m m. 40 m lvakan m/36 med 1,25 m avståndsmätare m/39 Efter genomgången grundutbildning samt viss påbörjad artilleriutbildning på Gräsvik flyttade batteriet/kompaniet ut till Aspö mad i början av april månad varje år. Där genomgick de vpl sedan grundläggande soldatutbildning, som avslutades med skjututbildning i förband. Under de sedvanligt återkommande krigsövningarna i september och oktober deltog de vpl i vakanser på förbanden, som B-styrkor eller självständiga förband. Efter krigsövningarnas slut "avrustades" Aspö mad och förpuppades till året därpå. Liksom beredskapsårens berömda marschkänga indelades eller fastmera sönderföll i ett antal mindre komponenter kan man också säga att utbildning till luftvärnssoldat sönderföll i ett antal olika utbildningslinjer. Under årens lopp hade nämligen ett relativt stort antal luftvärnskanoner sett dagens ljus, och därför utbildades de olika plutonerna på olika pjästyper. Bland dessa kan följande nämnas. 8 mm lvksp 20 mm apjäs m/39 (tysk) 20 mm apjäs m/40 (Bofors) 40 mm apjäs m/36 (Bofors) 40 mm apjäs m/39 (tjeckisk) 40 mm apjäs m/48 (Bofors) med c-sikte och c-instrument. Den sista pjäsen kom inte ut på trupp förrän i början på 50-talet och c-sikte och c-instrument inte förrän ung 10 år senare. Parallellt med utbildningen på luftvärnspjäserna enligt ovan utbildades vissa vpl även på 57 mm sjöfrontskanon m/89. En kanon, som snart kan fira l00- års jubileum men som fortfarande är i tjänst. Utbildningen blev aldrig långtråkig eller enformig. De vpl utbildades normalt på 2-3 olika pjästyper. Grundutbildningen omfattade bl a materielkännedom, skalinställning, haveritjänst, laddövning, målföljning m m, ingresser som varje utbildningsbefäl även känner till idag. Jag har emellertid en känsla av att man under utbildningsarbetet lade betydligt större vikt vid haveritjänst, laddövning samt skalinställning än vad man gör idag. Dessa moment övades både i dager och mörker, både med och utan gasmask samt på tid. Ordet motivation hade inte gjort sitt intåg i vår vokabulär och därför var det inte heller några vpl som kom och anmälde att ex skalinställning inte roade dem längre. 7,5 cm lvkanon på Kobebus Då de olika pjästyperna - utom 57 mm sjöfrontskanon m/89 var s k allmålspjäser, dvs skulle kunna användas både mot luft, och landmål utbildades soldaterna i tre olika skjutsätt. För framförallt underbefälseleverna, som utbildades till vpl pjäschefer, innebar detta en ganska avancerad utbildning. Olika kommandoterminologier, skjutregler,

6 skalinställningar m m gjorde att de verkligen fick ha huvudet på skaft så att det inte blev sjömålsskjutning mot luftmål eller vice versa. Naturligtvis hände det någon gång att så blev fallet men då gällde det för skjutledaren att gripa in och rätta till felet innan någon olycka inträffade. 1,25 avståndsinstrument m /39 Skarpskjutningarna mot luft- och sjömål utfördes från Ellenabben under det att skjutningarna mot landmål var förlagda till Hasslö. Ellenabben var ingen idealisk skjutplats. Dels var huvudskjutriktningen söderöver med allt vad detta innebär av besvärande sol - framförallt mot luftmål - och dels gick huvudinloppet till Karlskrona strax öster om skjutplatsen. Detta innebar att all den sjötrafik, som skulle till eller från Karlskrona befann sig inom skjutområdet under en längre eller kortare tid (mest längre). 40- och 50- talens relativt goda ammunitionstilldelning innebar att under varje utbildningsår disponerade batterichefen mellan skott per utbildningsomgång. Antalet varierade med kalibern, mer ammunition för 20 mm pjäserna än för 57:orna. När man nu långt efteråt betänker att man tjänstgjort som skjutledare, inte bara för många åldersklasser utan också för många repetitionsövningsförband och därvid varit mer eller mindre ansvarig för omkring skott utan att någon olycka inträffat kan man med fog fråga sig om man haft tur eller någon högre makt gripit in då och då. Det besvärliga skjutfält man hade framför sig på Ellenabben gjorde att man alltsom oftast "tummade" på gällande säkerhetsbestämmelser. Säkerhetsinstruktionens 200 streck blev 175, ibland 150 och någon gång till och med 125 osv. Två incidenter, som båda kunde ha fått tråkiga följder, inträffade på Ellenabben. Båda utan min förskyllan och värdighet då de skedde i skjutskolans regi. Vid skjutning mot luftmål inträffade vid två olika tillfällen en "loppkrevad" i första skottet. Då eldröret efteråt liknade "det är en ros utsprungen" trodde alla helt naturligt att det var ammunitionsfel. Dåvarande marinförvaltningen kontaktades och skjutförbud för ammunitionspartiet i fråga utfärdades. Vid återställningen på kvällen saknades emellertid en del av visirinstrumentet (mynningskorset). Eftersom eldrören var utskjutna föranledde det skedda ingen annan åtgärd än att Sverige fick ett nytt ordenssällskap Visirorden av Ellenabben. Ordenstecknet utgörs av en ring med ett kors i, samt rött band att bäras vid högtidliga tillfällen t ex regementmiddag. Storvisiren (40 mm) och lillvisiren (20mm) försökte länge påverka mig att inträda i orenssällskapet. Lämpligen då med en 57:a. Mitt förhållande till tygmästare och KAförsvarschefen ang avskrivning av materiel m m har emellertid inte alltid varit det bästa, varför jag betackade mig. Fast nog skulle det varit roligt. Skjutningarna mot landmål utfördes på Hasslö och i motsats till 30-talets förflyttningsövningar medfördes nu en jeep. Vissa år var skjutningarna förlagda till Torhamnslandet i östra Blekinge. Under landmålsperioden låg batteriet/kompaniet i bivack i anslutning till skjutplatsen och kombinerade landmålsskjutningen med

7 bivackövning. Landmålsperioden ägde normalt rum i slutet på augusti månad och utgjorde alltid ett mycket uppskattat avbrott i utbildningen. Skarpskjutningarna mot landmål utfördes både mot fasta och rörliga mål båda med direkt och indirekt riktning. Det rörliga målet, vilket oftast bestod av en säckduksliknande stridsvagnsattrapp, drogs av en lång wire från en vinsch. I marken var det sedan nedslaget s k brytrullar, över vilka wire var lagd. På så sätt kunde man få stridsvagnsattrappen att gå olika banor. Chef för målspelet var, med den äran, dåvarande uppbördsmannen på batteriet, flaggjunkaren Karlsson, mera känd under sitt stamrekrytnummer Kalle 17. LandmåIsskjutning var mycket uppskattat av de vpl. De första dagarna drillades kommandoteknik och skjutregler. Därefter övergick man till hjälpvapenskjutning (ksp) för att sedan skjuta med egen ammunition. Eftersom skjutavstånden var relativt korta, meter kunde såväl den skjutande betjäningen som batteriets andra vpl iakttaga resultatet bättre än vid t ex sjömålsskjutning. Detta skedde normalt på betydligt större avstånd. I bivacken på kvällarna fördes också långa dissussioner i de olika tälten om eldöppningstider, antal träffar m m, allt vittnade om intresse för uppgiften. Inte enbart artilleriutbildning stod på programmet på Aspö mad. Andra övningsgrenar såsom närförsvarstjänst, skyddstjänst båttjänst m m förekom i den utsträckning utbildningsbestämmelserna föreskrev. Bra utbildningslokaler för teoretisk utbildning inom kasernområdet, omväxlande närförsvarsterräng, ypperliga möjligheter fysisk träning m m gjorde att samtliga utbildningsgrenar blev tillgodosedda. I ämnet närförsvarstjänst var vi väl framme. Där hade vi fina anor och jag tror att dåvarande 8. kompnaiet är det enda, som lyckats knivskära sin regementschef. Visserligen bara ett 5 cm långt och 2 mm djupt jack i hans höga panna, men vilket snitt. Många kirurger skulle nog varit gröna av avund. Händelsen utspelades på officersmässen vid en större mässtillställning med damer. Knivskärarens bestämda påstående att det hela var en förövning till följande dags närförsvarsövning ville inte den förgrymmade delikventen acceptera. I synnerhet som händelsen utspelades då subalterna uppförde spexet "Trubaduren". Huggaren, som strax döptes till Ankarström, ett för honom snarlikt namn, räddades från skam och vanära av en närvarande överstinna, som påstod att "Ankarström gjorde det nog inte med avsikt" var epoken Aspö slut. Det kärva ekonomiska läget gjorde att KA 2 fick minska sina tre ytterförläggningar - Kungsholmen, Grebbegården och Aspö mad - till två. Några större investeringar hade inte gjorts på Aspö mad under de senaste åren, varför denna ytterförläggning fick stryka på foten och utbildningen överflyttades till Kungsholmen. Under övlt Sven Erik Bengtssons säkra och skickliga ledning rustades Kungsholmen upp till en modern förläggningsplats av mycket hög klass. Tyvärr kvarstår problemet en mycket liten ö och många soldater. De vpl känner sig innestängda och alla kan inte få någon meningsfylld sysselsättning på fritiden. Ordstävet "Att fåfängt gå lär mycket ont" besannades också. Under mina 5 år som chef på Aspö mad hade jag endast 1-2 vpl som bestraffades med arrest. På fi

8 Kungsholmen blev siffran 3-4 gånger högre. Överflyttningen till Kungsholmen betingades delvis också av att kustartilleriet några år tidigare tillförts 40 mm automatkanon m/48 samt att centralsikte och centralinstrument även var under anskaffning. För att på rätt sätt utnyttja alla de riktanordningar, simulatorer m m som finns erfordras tillgång till riktarhall och sådan finns på Kungsholmen i form av gymnastiksal. Kungsholmsepoken ligger så nära i tiden att den är helt "up to date" både i vad avser materiel och utbildning. Att för tidskriftens läsare spilla tid på detta synes mig onödigt. Låt mig i stället få avsluta mitt epos med en kort personpresentation. Jag tror mig våga påstå att de flesta befälen som tjänstegjorde på Aspö mad under denna tid, betraktar dessa åren som de trevligaste under deras tjänstgöring. Carles vinnande sätt i förening med ordning och reda skapade en arbetsglädje hos befälet som smittade ifrån sig till alla. Hans långa erfarenhet av trupptjänst gjorde att han var en ypperlig personalchef och vid inspektioner av ibland uppretade chefer hade han en underbar förmåga att lugna densamme. De kamrater som hade förmånen att bo och mässa tillsammans med honom upplevde nog dessa åren som "de lyckliga åren". År som tyvärr dagens unga regementsofficerare inte kommer att få uppleva eftersom mässarnas saga är all. Ett par episoder: Tisdagsmiddag på officersmässen. Hovmästaren kommer in med tisdagssoppan och har högra tummen långt nedstucken i soppan. överstelöjtnant Carle: "Johansson skall väl inte ha tummen i soppan". Johansson: "Det gör ingenting, överstelöjtnant, för soppan är inte varm". 20 mm lvakan m/40 vid Ellenabben Under alla mina år på Aspö mad har jag helt naturligt sett många både överordnade och underlydande passera revy. Utan att på något sätt förringa någon vill jag emellertid framhålla en, som jag tror betytt mer för Aspö mad och för trivseln därstädes än vad andra gjort. Överstelöjtnant Gunnar Carle. Carle var luftvärnare och Aspö madare redan på 30-talet. Han blev kasernbefälhavare och bataljonschef på Aspö mad 1944 och var kvar som sådan tills han gick i pension Exempel på dålig ordergivning eller hur man skall rätta ordern efter mottagarens förmåga att mottaga densamma. Knäckebrödet på mässen hade legat i skafferiet en längre tid och var så mjukt att man kunde vrida det lite hur som helst. Då det i köket fanns en spis med ugn i vilken hovmästaren eldade varje dag för att hålla maten varm, sade jag till honom att han skulle torka knäckebrödet ute i köket. Dröm om min förvåning när jag strax därefter gick förbi köket och får se hovmästaren hållande en stor brödskiva mot bröstet med den ena handen under det att han med den andra torkar knäckebrödsskivan med en stor handduk.