BORGEBY KYRKOGÅRD Bjärreds församling, Lunds stift

Transkript

1 BORGEBY KYRKOGÅRD Bjärreds församling, Lunds stift Kulturhistorisk inventering och värdering 2014

2 Borgeby kyrkogård Kulturhistorisk inventering och värdering Februari-juli 2014 Län: Skåne Kommun: Lomma Kyrkogård: Borgeby Stift: Lund Församling: Bjärreds församling Författare: Malin Elmberg Fotografier tagna av författaren, där ej annat anges. Malin Elmberg Svanebäcksgatan 20A Göteborg

3 Borgeby kyrkogård Innehållsförteckning Inledning 2 Kyrkogården som kulturarv 2 Undersökningen av Bjärreds församlings kyrkogårdar 2 Begravningsskicket i Sverige 3 Kyrkogårdar 3 Gravvårdskaraktärer 4 Symboler - Ikonografi 7 Borgeby kyrkogård 9 Lomma kommun 9 Borgeby 12 Borgeby kyrkogård 16 Sammanfattande kulturhistorisk karaktärisering 28 Bevarandeförslag 30 Generella riktlinjer 30 Riktlinjer för Borgeby kyrkogård 32 Om värdekategorier och urvalsprocessen 32 Gravkarta med utvalda gravanordningar 34 Gällande lagar 35 Kulturminneslagen 35 Begravningslagen 36 Källor 37 Bilagor 1. Skötselråd Utdrag ur relevanta lagtexter Förteckning över titlar på kyrkogårdens gravvårdar Dokumentation av bevarandevärda gravanordningar Gravkarta - Borgeby kyrkogård 61

4 INLEDNING Denna inventeringsrapport är gjord på uppdrag av Bjärreds församling och behandlar Borgeby kyrkogård. Fältarbete och rapportskrivning är genomfört under februari till juli Rapporten består dels av en dokumentation av kyrkogården och dess kvarter, med inventering av utvalda gravanordningar, dels av en kulturhistorisk värdering av kyrkogården följt av riktlinjer för framtida bevarande. Kyrkogården som kulturarv Sveriges kyrkogårdar utgör en viktig del av vårt kulturarv och omfattas av Kulturminneslagen. Kyrkogårdarna bär vittnesbörd om ett flertal företeelser i vårt samhälle genom århundradena, då de bland annat kan visa på begravningsseder, yrken, sockenindelningar och synen på könen liksom på olika sociala skikt. Detta kan uttydas från gravvårdarnas utformning såväl som från deras inskriptioner, och ibland även från själva gravplatsens placering. Men kyrkogårdarna är också i bruk, eftersom de i första hand utgör en plats dit anhöriga kommer för att vårda minnet av sina nära och kära. Minst lika viktigt som bevarandet av landets kyrkogårdar är därför brukandet av dem. Undersökningen av Bjärreds församlings kyrkogårdar Undersökningen har bland annat bestått av litteraturstudier. På Skånes länsstyrelses hemsida finns en kommunbeskrivning för Lomma kommun, samt kulturmiljöprogram för de aktuella områdena Borgeby, Fjelie och Flädie. Även Lomma kommun har tagit fram ett kulturmiljöprogram innehållande värdefull historisk information (se Källor). Det finns också stor lokalhistorisk kunskap bland medlemmarna i föreningen Lomma-Burlöv Släkt & Folklivsforskare. Denna förening gjorde 1988 en gravstensinventering av Borgeby, Fjelie och Flädie kyrkogårdar, vilken finns i församlingens arkiv. Information specifikt om Borgeby finns bland annat i boken Borgeby från forntid till nutid (1994) sammanställd av Birgitta Nilsson samt Hus och gårdar i Borgeby förr och nu (2006) sammanställd av Benny Nilsson. Äldre foton på kyrkogårdarna har sökts bland annat genom Riksantikvarieämbetets sökfunktion Kulturmiljöbild samt i Malmö museers bildarkiv Carlotta. Foton finns också i Lomma kommunarkiv. Arkivhandlingar återfinns på Landsarkivet i Lund samt i Topografiska samlingen i Antikvarisk-Topografiska arkivet vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Besök på kyrkogårdarna har gjorts, då respektive kyrkogårds särskilda karaktärsdrag har undersökts och formulerats. Därefter har ett antal gravar valts ut för en selektiv inventering, som bestått av fotografering och beskrivning. Denna inventering återfinns i bilaga 4. 2

5 BEGRAVNINGSSKICKET I SVERIGE Kyrkogårdar Under tidig medeltid anlades Sveriges första kristna begravningsplatser. De medeltida kyrkorna byggdes ofta med en tillhörande liten kyrkogård som delades in efter byarna i socknen. Denna tradition har överlevt till modern tid i form av familjegravar. De första kyrkorna var ibland befästa och sedan behovet försvann har traditionen levt kvar i en liknande form, nämligen kyrkogårdsmuren och entrén. På äldre kyrkogårdar fanns vanligen flera entréer. På kyrkogårdarna har genom tiderna olika slags byggnader förekommit. Klockstaplar placerades så högt som möjligt bredvid kyrkan för att ljudet skulle nå ut i bygden. Under medeltiden och tiden därefter uppfördes ofta en så kallad tiondelada, för förvaring av böndernas tionden, som betalades i form av spannmål. Sockenmagasin började efter påbud av staten att byggas i mitten av 1700-talet och skulle lagra spannmål för dåliga tider. Byggnaderna var inte särskilt påkostade och uppfördes i lokala byggnadsmaterial såsom tegel eller, i de skogrika trakterna i Sverige, av timmer. Kyrkogården fungerade under lång tid inte bara som begravningsplats utan även som samlingsplats för handel. Den medeltida kyrkogården var gräsbevuxen och utan planteringar. Ibland fanns en trädkrans runt begravningsplatsen, men oftast återfanns träden utanför kyrkogårdsmuren. Det var genom de medeltida klostren som trädgårdskonsten i Sverige utvecklades. Klostren introducerade växter, exempelvis buxbom, och påverkade genom sina trädgårdar sannolikt de omkringliggande kyrkogårdarna. Efter reformationen kom influenserna från de lokala herrgårdarnas planteringar. I dessa parker började under 1600-talet alléer av inhemska träd att planteras och under senbarocken introducerades den idag i parker och på kyrkogårdar så vanliga parklinden. Bok, idegran, liguster och måbär dök upp på kyrkogårdarna på liknande sätt. Mot slutet av 1600-talet började trädplanteringar på kyrkogårdarna förekomma i form av lindar på jämnt avstånd runt hela kyrkogården. Under 1600-talet, då kyrkorummet och gravkoret var de förnämsta gravplatserna, blev kyrkogården ofta försummad. Redan 1554 hade Gustav Vasa sänt ut ett förmaningsbrev i Sverige, vari det stadgades att gravplatserna inte fick förorenas av djur och att gravarna skulle hållas och bevaras på ett kristligt sätt. Brevet fick ingen större genomslagskraft, troligen delvis på grund av att det fram till så sent som år 1819 ingick i klockarens löneförmåner att få gräsbete för kreatur på kyrkogården. Som ett exempel på de ovårdade kyrkogårdarna berättas från den stora stadsbranden i Skara år 1719 om hur en kvinna som upptäckte branden larmade gudstjänstbesökarna genom att bulta på domkyrkodörren med ett människoben som låg på kyrkogården. Kungligheter och högadel begravdes som sagt länge inne i kyrkobyggnaderna. Under senmedeltiden fick dessutom övrig adel samt kyrkans välgörare möjlighet till gravplats i kyrkorna. Övriga församlingsbor begravdes i området kring kyrkan. Under 1790-talet skedde en stor befolkningsökning vilket dock ställde större krav på begravningsplatser än tidigare. Hygienaspekter hade också blivit viktigare och kyrkornas ohygieniska miljö skulle förändras. 3

6 År 1815 beslöt så den svenska riksdagen om förbud mot begravningar inne i kyrkan, samt att nya kyrkogårdar skulle anläggas utanför stadsgränserna och därmed ersätta kyrkogårdarna inne i städer och byar. År 1805 hade Gustav IV Adolf dessutom genomdrivit en författning som krävde ritningar för uppförandet av nya kyrkogårdar med rekommendation om trädplantering, inhägnad och striktare planer. Därmed fick kyrkogårdskonsten under 1800-talet ett genombrott. Kyrkogårdarna utvecklades till arkitektoniska enheter med gångar, plansystem och kvartersindelning efter symmetriska mönster. Influenserna kom från Frankrike. Gravkonsten utvecklades och tog sig uttryck i olika konststilar,stenhuggartraditioner samt järnindustrins gjutna järnkors, kedjor och staket. Nya kyrkogårdar anlades i regel med alléer och regelbundna gravkvarter. Trädbeståndet skulle ge begravningsplatsen en parkkaraktär, men även rena mark och luft. Flertalet kyrkogårdar försågs också med bisättningskapell. Kyrkogårdarnas mest framträdande platser, i öster och i söder, såldes ofta som familjegravar till det övre samhällsskiktet. Konsekvensen av detta blev att kyrkogårdarna delades i ett område med köpta gravar och ett med fri- eller linjegravar, dvs allmänna gravar. De senare bestod ofta av enkla gravkullar eller träkors. Spår av denna indelning kan man ibland fortfarande se på dagens kyrkogårdar. Den så kallade kyrkogårdsparken utvecklades vidare och mot slutet av 1800-talet mjukades de stränga franska idealen upp av influenser från England. Parker och kyrkogårdar anlades och omformades med oregelbundet slingrande stråk, prunkande grönska och friare planteringar. Kring sekelskiftet 1900 utvecklades parallellt med kyrkogårdsparken även skogskyrkogården som, influerad av Tysklands parkkyrkogårdar, antog en än mer fri och oregelbunden karaktär talets början kan kännetecknas av en fortsatt utveckling av det sena 1800-talets kyrkogårdstyp. Det är först vid mellankrigstiden som en mer industriell tillverkning av gravvårdar slår igenom. Efterkrigstiden kännetecknas av en accelererande massproduktion av gravvårdar som i kombination med strängare utformningsbestämmelser bland annat ledde till att kyrkogårdarnas tidigare variationsrikedom delvis försvann. Kyrkogårdar som utvidgades fick ofta regelbundna gångsystem och räta gravrader avdelade med häckar. Under andra hälften av 1900-talet har även minneslundar anlagts där enbart urnor gravsätts och inga individuella vårdar reses. Gravsättningar i minneslundar ökade starkt under 1900-talets sista årtionden. Gravvårdskaraktärer De tidigaste kristna gravmonumenten som återfinns på svenska kyrkogårdar är så kallade tumbor av kalksten - ett kistliknande gravmonument, ibland försett med en avbildning av den eller de avlidna på ovansidan. Formen kan härledas tillbaka till medeltiden och har levt kvar ända in på 1800-talet med en nedgång under den period då gravsättning inne i kyrkorna var vanligt bland de högre stånden. De yngre tumborna är normalt mer sparsamt dekorerade än de äldre, ofta med enbart en lågerhuggen fris (lågerhuggning ger en "randig" yta med försänkta parallella täta spår) runt inskriptionsytan. Parallellt med tumbor och gravhällar har enklare gravkullar och vårdar av trä eller sten 4

7 förekommit. Den döde fördes till graven i kista, på en bår eller på en så kallad dödsbräda. Brädan begravdes tillsammans med den avlidne. Under 1600-talet började man ställa upp dödsbrädorna på kyrkogården, ofta på den avlidnes grav. Dennes initialer ristades eller målades på brädan och efterhand innefattades hela namnet, dödsår och ibland bibelspråk eller annan dekoration. Gravplatsen kunde också markeras av ett enkelt träkors. På grund av träets korta beständighet finns dock ytterst få trävårdar kvar. Fram till mitten av 1800-talet tillverkades stenvårdar hantverksmässigt av stenhuggare. Stenvårdarna från denna tidsperiod utgörs ofta av stående, tunna gravvårdar av kalksten med sirligt utformad inskriptionstext, liknande tidens handstil. Dekoration eller inskription kan ibland återfinnas även på stenens baksida. Vården har ofta en spets- eller rundbågig avslutning uppåt, ibland även krönt av spetsar (bild till höger) eller prydd med pelare vid vardera sida. Denna gravvårdstyp var vanlig ända in på 1870-talet. Från 1850-talet fram till 1890-talet växte stenindustrin i Sverige och med den en stor variationsrikedom beträffande gravvårdstyper och material. Maskinell tillverkning av gravvårdar blev vanligt förekommande och kataloger över gravvårdstyper började nu ges ut. Exempel på gravvårdar från perioden är marmorkors på postament av granit eller sandsten, samt grovt bearbetade stenar med infälld marmorplatta. Den svarta, polerade obelisken på massiv sockel och med avfasad avslutning var också en vanlig typ (bild till vänster). Ju högre gravstenen var, desto finare ansågs personen vara. Gravstenarna omgärdades ofta av en stenram, med eller utan staket. I samband med att gravkonsten på kyrkogårdarna utvecklades, kom även planteringar i anslutning till gravanordningen. Buxbomshäckar runt gravplatserna var länge en vanlig företeelse på kyrkogården och gravkullarna kläddes ofta av sedum. Under 1800-talets andra hälft blev gjutjärn ett mycket populärt material. En vanlig typ är gravanordningar i form av ett järnstaket, i varierande höjd och utformning, på en sten- eller järnram. Även trästaket har förekommit. På ena sidan av staketet hängdes en inskriptionsplatta, exempelvis föreställande en pergamentsrulle eller i enklare utformning. Gjutjärnsstaket förekom också - som nämnts ovan - i kombination med en stående, högrest sten eller en obelisk. Vanliga var även kors i smides- eller gjutjärn (bild till vänster), med enklare inskriptioner såväl som med ymnig dekoration. Järnvårdarna var i allmänhet målade svarta, i vissa fall med förgylld inskription och/eller försilvrade detaljer, men även grön och grå färg förekom. Gravvårdar av gjutjärn förekommer nästan inte alls efter 1920-talet, inte heller vårdar av trä. 5

8 Efter sekelskiftet 1900 var fortfarande de tidigare nämnda obeliskerna en vanlig gravvårdstyp. Vanliga var också så kallade bautastenar, det vill säga mycket höga gravstenar med grovhuggna ytor, ibland med en slät, blankpolerad inskriptionsmedaljong (bild till vänster). Även den jugendinspirerade vården med sirlig växtornamentik förekom, vid sidan av lägre kraftiga vårdar med grovt bearbetad stenram med rundad profil och markerade hörn (bild till höger). Dekorationer förekom i form av exempelvis stenkulor och urnor för placering av blommor. Under 1920-talet blev formspråket mer stramt och klassicerande, med slätare ytor samt dekorationer i form av till exempel facklor och oljelampor. Exempel är graniteller diabasvårdar med en texttavla mellan två kolonner, krönt av en fronton (bild till höger). Dessa förekommer i olika variationer från 1920-talet och framåt. Efter andra världskriget utvecklades en ny gravvårdstyp, som karaktäriseras av låga breda granitvårdar med enkla stenramar. Restriktioner från många kyrkogårdsnämnders sida med avseende på nyproducerade gravvårdars höjd och bredd resulterade i att de flesta gravstenar som uppfördes under efterkrigstiden fick en väldigt likriktad utformning. En annan orsak var stenindustrins svårigheter efter kriget som medförde att utrymmet för konstnärlig utveckling begränsades kraftigt och 70-talsstenarna har en mer förenklad form och typografi. Gravvårdarna är oftast utförda i slätpolerad diabas alternativt röd eller grå granit. Eventuellt finns en mindre dekoration i form av ett motiv från växt- eller djurriket, exempelvis tallar i soluppgång över vatten, fåglar eller betande rådjur. Gravvårdar från omkring 1980 och fram till våra dagar visar ofta på ett rikare formspråk än vårdarna under efterkrigsdecennierna. De tidigare strikta reglementen för utformningen av gravstenar mjukades upp i och med 1990 års begravningslag och har gett utrymme för en mer personlig utformning av vårdarna (bild till vänster). Dekorationer kan ofta ha en starkt personlig anknytning, exempelvis en inskription i form av den avlidnes namnteckning och motiv som uttrycker personens livsåskådning eller fritidsintressen. 6

9 Symboler - Ikonografi Symboler har förekommit på gravstenar sedan lång tid tillbaka. Under andra halvan av 1800-talet förekom oftast kristna symboler men i och med industrialismens inträde började även icke-kristna symboler att användas, såsom lagerkransar, franska liljor och stjärnor. Den icke-religiösa symboliken anknyter ofta till yrkesutövning. Nedan redovisas ett litet urval av de symboler som ofta förekommer på kyrkogårdar. - Duva: Den heliga andes viktigaste symbol. Återges ofta med korsgloria och omgiven av strålar. En duva på gravstenen symboliserar den kristna själen som gått till den eviga vilan. - Ek, gravvården är utformad som en ek: Styrka och uthållighet. - Evighetslampan/oljelampan: Andens ljus. Vi lever i Kristi frälsnings ljus. Lampan är också en viktig judisk symbol för döden och tänds som minne av den döde. - Facklan: Nedåtvänd symboliserar den livets utslocknande, odödligheten. - Fjäril eller fågel: En fågel flygande ur sin bur, eller en fjäril som flyger ur sin puppa, symboliserar själen som flyr sitt jordiska fängelse. - Hjulkorset: Segerkorset. - Händer: Två händer som fattar varandra i ett handslag. Framför allt en symbol för äktenskapet och kärleken mellan man och hustru. Ofta har den ena handen en blus med volang för att föreställa en kvinnas hand, och den andra har en skjortmanschett för att föreställa en mans hand. - Järnek: Symbol för Jesu lidande och korsfästelse. - Kalken: Symboliserar Jesu grav. En kalk på en prästs gravsten symboliserar dennes ämbete. - Korset: Uppståndelsesymbol. - Krans: Ett segertecken, syftande på döden och uppståndelsen som till det eviga livet som den slutgiltiga segern. - Ljus: Dödsljuset symboliserar att den döde är redo att möta Kristus. - Orm: Vishetssymbol. - Pelare: Sanningens stödjepelare och grundfäste. Avbruten pelare är en icke-kristen dödssymbol som pekar på det avbrutna livet, livets kortvarighet och snabbt skövlade skönhet. I kustnära trakter kan pelaren även tolkas som att föreställa en avbruten mast. - Pinjekotten: Fruktbarhetssymbol. - Ros: Kristus och hans dygder. - Stjärna: Till exempel morgonstjärnan. En åttauddig stjärna är Kristusstjärnan, sinnebilden för fullkomlighet och oändlighet. Stjärnan med strålar under symboliserar Betlehemsstjärnan. Den sexuddiga stjärnan, hexagrammet eller Davidsstjärnan, symboliserar judendomen. - Svala: Mariafågeln men även en symbol för Kristus. - Timglaset: Tidens flykt, det snabbt flyende livet. - Treenigheten: Antalet tre står för treenigheten, exempelvis tre cirkelbågar som skär genom varandra. Den kallas trinitas: trefaldigheten. Trepasset (också kallat trifolium) används ofta som dekoration men ger i vissa fall även stenen dess form. Det är ett stiliserat treklöverblad och symboliserar treenigheten och dess hemligheter. - Trädet: Symbol för uppståndelsen och evigt liv. Ett avbrutet träd symboliserar det avbrutna livet. - Tårkärl: Som en urna fast utan lock. Tårkärl kallades de små flaskor som hittades vid utgrävningar av romerska kyrkogårdar. Idag tror man att dessa snarare var behållare för 7

10 vin, olja eller dylikt, men under 1800-talet tolkades de som tårkärl, dvs avsedda för att samla de sörjandes tårar. - Uppslagen bok placerad på en stubbe: Enhet mellan natur och kultur. - Urna: Sorg och saknad. Med flammor symboliserar den det nya livet som följer efter döden. Är den draperad åsyftas sorg, begravning och död. - Vinrankan: Uppståndelsesymbol. - Vågskålen: Symbol för domen. - Ängel med barn i famnen (Natten eller Dagen): Skyddsängel, dödsängel - ofta på barngravar i form av relief i alabaster eller biskvi (oglaserat porslin) efter den danske skulptören Bertel Thorvaldsens reliefer från Natten (bilden nedan till vänster) föreställer en ängel bärande två sovande barn, en uggla syns i bakgrunden. Dagen (bilden nedan till höger) föreställer samma ängel bärande ett barn som håller i en fackla, ängeln strör blommor omkring sig. Reliefen fogades in i granit- eller marmorstenar. För vidare läsning om olika gravstensdekorationer av biskviporslin finns boken "Gravvårdar i sten ett mångskiftande kulturarv" (se Källor). 8

11 BORGEBY KYRKOGÅRD Följande historiska översikt över Lomma kommun (fram till och med stycket om Borgeby slott) är lånad från länsstyrelsens översiktliga kommunbeskrivning över Lomma kommun; länsstyrelsens tre olika Kulturmiljöprogram för områdena Borgeby-Löddeköpinge-Hög-Stävie, Fjelie-Laxmans Åkarp respektive Flädie; Lomma kommuns ortsanalyser samt kommunens eget Kulturmiljöprogram inklusive åtgärdsprogram (se Källor). Hänvisningar till respektive källa kommer som angivelser före varje avsnitt. Lomma kommun (Följande avsnitt ur: Länsstyrelsens översiktliga kommunbeskrivning) Bynamn som slutar på -löv, -lösa, -hög (utvecklat till -ie), -inge, och -by är sådana namn som anses ha kunnat bildas under tiden från folkvandringstid till vikingatid. Ortnamnen Borgeby, Fjelie och Flädie kan alltså ha använts sedan förhistorisk tid. Något yngre är namnen med efterleden -torp (ofta utvecklat till -arp eller, under påverkan från riksdansk skrivartradition, Kartor över Bjärred och Borgeby, lånade från eniro.se till -erup) exempelvis Åkarp och Önnerup. Mot bakgrund av en kraftig folkökning under vikingatiden, tekniska förbättringar inom jordbruket och nyheter beträffande odlingssystemen skedde inom Skånes slättbygder en omfattande bybildning under århundradena kring 1000-talen. Man kan räkna med att de flesta av Lommaområdets byar lokaliserats till sina senare kända bebyggelselägen vid denna tid, även om ett par av namnen ursprungligen kan ha burits av äldre, övergivna bebyggelser i omgivningen. Resultatet av bybildningen blev en landskapsbild, som i århundradena fram till enskiftesperioden vid 1800-talets början skulle prägla Lomma kommunområde: bortsett från ett par ensamgårdar bestod bebyggelsen år 1650 av byar på mellan 4 (Laxmans Åkarp) och 28 (Borgeby) gårdar, där bykärnorna omgavs av vidsträckta, bebyggelsetomma odlingsmarker. Järnvägen i Lomma kommun (Följande avsnitt ur: Lomma kommuns Kulturmiljöprogram) Lomma kommun har genom tiderna korsats av två järnvägslinjer: Malmö-Billesholm (MBJ), invigd 1886, och Lund- Bjärred (LBJ), invigd Järnvägen var inledningen på en av de viktigaste epokerna i industrialismens historia och landets största urbaniseringsprocess. Längs järnvägen anlades nya stationer kring vilka nya samhällen växte fram, bara i Skåne runt hundratalet 9

12 orter. Flädie by är ett exempel på detta. Stationerna uppfördes utanför det gamla bycentrat och snart växte här nya samhällen fram med bebyggelse uppförd i tegel. En viss industriell verksamhet samt serviceinrättningar med anknytning till jordbruksnäringen tillkom. Ett exempel är Lantmannahandeln i Flädie. Linjen Malmö-Billesholm hade en sträckning av 60 kilometer med 17 stationer, varav tre låg i nuvarande Lomma kommun, nämligen Lomma station, Önnerup station och Flädie station. Av dessa återstår två stationsbyggnader, de i Lomma och Flädie. Ingen nyttjas dock för ursprungsändamålet då järnvägen, som går under namnet Lommabanan, saknar persontrafik och godstrafiken endast är genomgående. Linjen Lund-Bjärred (LBJ) uppkom framförallt på grund av det badortsliv som utvecklats i Bjärred under 1800-talets sista årtionden, i samband med den sundhetsideologi som bredde ut sig och där havsbaden spelade en stor roll. Längs linjen anlades sex stationer, varav tre faller inom dagens gränser för Lomma kommun: Fjelie (ursprungligen Fjälie), Leråkra och slutstationen Bjärred, vars byggnader alla finns bevarade även om järnvägsrälsen sedan länge är uppbruten. Övriga tre stationer längs linjen var Lunds västra, Nybble och Gammelmark. Dessa är idag rivna. När tegelbruket i Kanik anlades upprättades även en hållplats där. Samtliga stationer och banvaktsstugor längs Lund-Bjärreds järnväg byggdes i trä, ett material som annars var vanligast i norra Skånes skogsbygder. Lundaarkitekten Theodor Wåhlin svarade för arkitekturen och hans förebilder var stationshusen längs Saltsjöbanan i Stockholm och Säröbanan vid Göteborg. Tegelproduktion Tegeltillverkningen är den industrigren som har den längsta kontinuiteten i Lomma kommun. Man upptäckte tidigt Lommalerans höga kvalitet och stora tillgång, och fram till 2002 pågick tegeltillverkning inom kommunens gränser. I trakterna kring Lomma gav den kalkhaltiga leran gult tegel, medan det tegel som tillverkades i norra delen av kommunen var rött. Kyrkor i Lomma kommun Kyrkors om- och tillbyggnader speglar inte bara förändringar inom religionen och arkitekturen. De speglar också med- och motgångar i socknarnas ekonomiska liv. De spelar därmed en roll i kulturlandskapet som sträcker sig utöver deras värde som enskilda objekt eller monument. Inom det som idag är Lomma kommun finns fem kyrkor som tillhör Svenska kyrkan: Borgeby kyrka, Fjelie kyrka, Flädie kyrka, Lomma kyrka och Bergakyrkan i Bjärred. Av dessa kyrkobyggnader är två i sitt ursprung medeltida: de vitputsade kyrkorna i Borgeby och Fjelie, medan två har en viss platskontinuitet sedan medeltiden: tegelkyrkorna i Flädie och Lomma. I Flädie kyrka ingår också vissa murrester av den medeltida kyrkan i den nuvarande kyrkans murar. Alla medeltida kyrkolägen finns bevarade, vilket gör att de är viktiga hållpunkter för förståelsen av det medeltida landskapet inom det som idag är Lomma kommun. Men även på en mer lokal nivå låter kyrkobyggnaderna oss ana det medeltida landskapet, och dess sociala dimensioner. I Fjelie kyrka finns till exempel en emporievåning, som antyder att kyrkan uppförts av en storman. 10

13 Även de yngre kyrkobyggnaderna berättar om respektive socknars utveckling. Lomma och Flädie kyrka kan ses mot bakgrund av den kraftiga befolkningsökningen under 1800-talet, som i sin tur hade sina rötter i det förbättrade jordbruket och industrialiseringen. Som på flera andra platser i Sverige hade de medeltida romanska kyrkorna i Lomma och Flädie blivit för små och ansågs inte heller representativa för den nya dynamiska tiden. Den rika tillgången på tegel i trakten kan inte heller ha varit en oväsentlig förutsättning för kyrkornas utformning. Flädie kyrka, uppförd mellan åren , ritades av ingenjören A. W. Lundberg, en av de drivande bakom tillkomsten av Skånska Cement Aktiebolaget. Denna kyrka är liksom kyrkan i Lomma uppförd i en historiserande stil. Arkitekten valde här att låta det nyromanska dominera, samtidigt som den höga resningen tyder på gotiska influenser. Det gotiska inslaget i arkitekturen under slutet av 1800-talet är väl dokumenterat i arkitekturhistorien. Utöver själva kyrkobyggnaderna finns det byggnader med nära koppling till kyrkan som har såväl kulturhistoriska som miljömässiga värden, till exempel skolbyggnader och prästgårdar, såsom Borgeby prästgård. (Följande avsnitt ur: Lomma kommuns Kulturmiljöprogram - Åtgärdsprogram för Bjärred och Borgeby) Lomma kommun bildades 1963 genom sammanslagning av Lomma köping och Flädie storkommun. Kommunen karaktäriseras av sitt läge vid havet, jordbrukslandskapets fullåkersbygd och kommunikationslederna som skär genom landskapet i nord-sydlig riktning. Historiskt sett har jordbruk och tegelindustri varit de mest betydelsefulla näringarna i området, vilket speglas i de kulturmiljöer som återfinns i kommunen. De största tätorterna i kommunen är Lomma och Bjärred, två samhällen med olika karaktär och olika bakgrund. Lomma har rötter i medeltiden, men utvecklades främst i samband med tegel- och cementindustrin i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Bjärreds historia är kortare och är kopplad till det bad- och semesterliv som etablerades på platsen kring sekelskiftet Fjelie och Flädie, belägna mellan Bjärred och Lund, är medeltida kyrkbyar som kom att förändras i och med järnvägarnas dragning. Flädie framstår idag till stora delar som ett stationssamhälle. Borgeby samhälle, norr om Bjärred, började växa fram under slutet av 1800-talet i samband med laga skiftet i socknen, som splittrade den gamla byn vid Borgeby kyrka och slott. I de äldre delarna av Bjärred återfinns bebyggelse som vittnar om ortens historia som fashionabel badort. Vid Norra Villavägen finns den äldsta samlade bebyggelsen. Här ligger stora, ibland palatsliknande, villor utmed strandvallen, uppförda av välbärgade borgare från Lund vid sekelskiftet I området kring Öresundsvägen härstammar stadsplanen med de böljande gatorna från talen, liksom flera av villorna. Flera av husen är av sommarstugekaraktär med fasader i träpanel och nätta volymer. Riksintressen och byggnadsminnen i Lomma kommun Riksintresse - Enligt Miljöbalken kan Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer peka ut riksintressen för kulturmiljövården som bedöms vara av nationellt intresse att skydda och vårda. För att riksintressenas kvaliteter ska bevaras krävs att de säkerställs i den kommunala planläggningen. Nödvändiga förändringar inom riksintresseområdena 11

14 ska genomföras med stor varsamhet och respekt för såväl deras karaktär som miljön i sin helhet. Länsstyrelsen är beslutande instans. Riksintressen för kulturmiljövården i Lomma kommun är Löddeköpinge-Stävie-Borgeby och Alnarp-Burlöv. Byggnadsminnen - Enligt Kulturminneslagen kan en synnerligen märklig byggnad förklaras som byggnadsminne. Länsstyrelsen är beslutande instans, och de utfärdar även skyddsföreskrifter som anger på vilket sätt byggnadsminnet ska vårdas och underhållas samt i vilka avseenden det inte får ändras. Byggnadsminnen i Lomma kommun är Borgeby slott och Alnarp. Bjärreds församling 1973 förenades Borgeby med Fjelie och Flädie församlingar till pastoratet Fjelie, Flädie och Borgeby. År 2000 sammangick dessa tre församlingar i en gemensam församling och ett gemensamt pastorat, under namnet Bjärreds församling. Utsnitt ur Skånska rekognosceringskartan från Finns på Landsarkivet i Lund. Borgeby Borgeby kyrka är belägen öster om Borgeby Slott och norr om det nuvarande samhället Borgeby. I söder löper den vältrafikerade E6:an och i väster löper vägen mellan Bjärred och Löddeköpinge. Från den sistnämnda leder en avtagsväg österut mot Stävie vilken passerar kyrkogården. I höjd med kyrkogården leder en mindre väg söderut mot Flädie. (Följande stycke ur: Länsstyrelsens Kulturmiljöprogram) Lämningar efter förhistorisk bebyggelse återfinns under nuvarande markyta inom större delen av området Borgeby- Löddeköpinge-Hög-Stävie. Monumentala bronsåldershögar och en stor gånggrift ligger längs ådalen. Två gravhögar från bronsåldern är belägna söder om Borgeby slott. En av Nordens största vikingatida handelsplatser har legat vid Löddeköpinge i närheten av gården Segershill. Enligt kommunens ortsanalys över Borgeby och Bjärred är den äldsta benämningen på Borgeby man fått fram "Burgheby" från Detta kan tolkas som "byn vid borgen" vilket antyder att det funnits en borg innan byn tillkom och därför tror man att borgen har äldre anor än så. 12

15 (Följande stycke ur: Lomma kommuns Kulturmiljöprogram - åtgärdsprogram för Bjärred och Borgeby) Dagens Borgeby ligger alldeles nordost om Bjärred, utmed Norra Västkustvägen. Före Laga skiftet i Borgeby socken låg dock byn vid Borgeby kyrka och Borgeby slott. Vid skiftet placerades socknens fattighus och skola invid landsvägen en bit söder om den gamla byn. Här fanns vid denna tid ingen annan bebyggelse, men under slutet av 1800-talet växte ett samhälle fram. Bebyggelsen bestod till stor del av gatehus, vilket var bostäder för lantbruksproletariatet och för personer som försörjde sig på enklare hantverk. Den här bebyggelsen finns bitvis bevarad, men Borgeby består idag till stor del av villor från det sena 1900-talet. Borgeby slott (Följande stycke ur: Lomma kommuns Ortsanalys av Borgeby och Bjärred) Området där dagens slott ligger har en lång historia. Borgen fanns på platsen långt innan byn etablerades. Arkeologiska undersökningar visar att Borgeby slott haft en vikingatida föregångare i form av en en ringborg från 900-talet, en så kallad Trelleborg, med en diameter på 150 meter. Det finns ytterligare fem liknande anläggningar funna inom dåtidens danska gränser och alla är daterade till Harald Blåtands tid, 900-talets sista hälft. Den andra Trelleborgen, på vad som idag är svensk mark, är belägen i Trelleborg. Den nuvarande anläggningen består av en röd tegelbyggnad, uppförd av Hans Spegel på 1500-talet. Den är sammanbyggd med rester av en omfattande senmedeltida borganläggning i sten och tegel, bland annat ett porttorn och ett kapell. Gården brändes av danska styrkor under 1600-talet, då merparten av den traditionellt utformade fyrlängade borgen förstördes. På 1730-talet uppfördes den trelängade ladugården. Anläggningen i tegel med halmtäckt tak utgör ett bra exempel på de skånska sätesgårdarnas ekonomibyggnader. Under och 1800-talen har ett flertal om- och tillbyggnader samt restaureringar företagits. Efter reformationen togs Borgeby slott över av kungen, och ägdes sedan av ett antal adelssläkter fram till den sista ägaren Hanna Larsdotter som fick slottet av sin far på 1890-talet. Hon gifte sig med konstnären Ernst Norlind och de båda skapade ett kulturellt centrum på Borgeby slott. Familjen Norlind inrättade en stiftelse som efter deras död skulle visa slottets konstsamlingar och stödja det skånska kulturlivet invigdes en permanent utställning i tornbyggnaden om livet på Borgeby under Ernst och Hannas tid. År 2007 köptes slottet av Lomma kommun och 2012 såldes det till Borgeby Slott AB. I boken "Borgeby från forntid till nutid" finns en lista över slottets alla kända ägare. I slottsparken finns två minnesstenar, över Brita Sofia Hastfer ( ) och hennes mor Gustafva Margareta Hastfer vilka tillsammans ägde slottet mellan 1814 och Vid Brita Sofias död köptes gården av modern, som sedan sålde det På kyrkogården finns en gravhäll från slutet av 1500-talet i kyrkans södra mur över Hans Spegels hustru Katrine van Anefeld samt en gravvård norr om kyrkan över Hanna och Ernst Norlind (läs mer under rubriken Personhistoria i Borgeby). Borgeby kyrka (Följande stycken från Bjärreds församlings hemsida samt boken Borgeby från forntid till nutid) Borgeby kyrka består av ett långhus med tresidig avslutning i öster och ett trappgavlat torn i väster. Kyrkans väggar är putsade och vitkalkade. Taket är belagt med enkupigt lertegel. Kyrkan anlades - troligtvis som slottskyrka - under 1100-talet men fick 13

16 Ovan: Borgeby kyrka sedd från sydväst. Nedan: Kyrkan sedd från väster. sin nuvarande gestaltning omkring 1870, då större delen av kyrkan revs och ett nytt långhus byggdes. De äldsta delarna är tornet och den västligaste delen av långhuset. Predikstolen är från 1871 med detaljer från 1700-talets början (de fyra evangelisterna och pilastrarna). Två kyrkklockor skänktes till kyrkan av paret Norlind. Den gamla orgeln byggdes år 1886 av Rasmus Nilsson, som byggt 18 orglar i Lunds stift varav endast tre finns kvar ersattes orgeln men fasaden bevarades. Ett gammalt gravkor finns i kyrkans östra del. Altartavlan är från 1870-talet och målades av Mårten Eskil Winge. Dopfunten i sandsten är från medeltiden. Kyrkan var förr förbunden med Borgeby slott med en mur och det har också funnits en underjordisk gång mellan slottet och kyrkan, troligen anlagd under 13- eller 1400-talet. Slottets ägare har, mellan 1723 och 1938, haft patronatsrätt till kyrkan och tillsatt dess präster. Utöver kyrkan finns på kyrkogården idag en byggnad i nordväst, uppförd på 1970-talet och inhysande bisättningsrum och toaletter samt en mindre förrådsbyggnad i nordost, uppförd på 1950-talet. Prästgården med vitputsad länga från 1881 ligger kvar på en gammal tomt. I länsstyrelsens kulturmiljöprogram för området Borgeby-Löddeköpinge-Hög-Stävie 14

17 anges följande motiv för bevarande: "Fornlämningsbeståndet och det rika utgrävningsmaterialet illustrerar Lödde ås centrala roll i landskapet alltsedan stenålder. Strandängarna visar en landskapstyp som var vanlig i Skåne under äldre tid. Borgeby är en av de få medeltidsborgarna som inte förändrats genom senare seklers ombyggnader. Ekonomilängorna från 1700-talet har i princip bibehållit sitt ursprungliga utseende. Det av storgodsdrift präglade landskapet med fornlämningar, kyrkomiljö och bebyggelse är av stor betydelse." Personhistoria i Borgeby På Borgeby kyrkogård återfinns några gravplatser som av lokalhistoriska skäl kan förtjäna ett omnämnande i denna rapport. Säkerligen finns fler än dessa. Efter varje stycke står gravnumret inom parentes (INR står för inventeringsnummer). Katrine van Anefeld (död 1582) var första hustru till Hans Spegel som fick Borgeby som förläning år Han innehade slottet i 30 år, och avled tio år därefter år Katrine avled 1582, varefter han gifte sig med Hilleborg Lindenow. På kyrkans södra yttervägg finns en stor gravhäll i kalksten föreställande Hans Spegel och Katrine van Anefeld, med texten "Her ligger begrafven erlig och welbordig frv Karin Fan Aannefeldt svm dode anno 1582". På Historiska museet i Lund finns sedan 1915 ett epitafium av ek från 1778 föreställande Hans Spegel och de båda fruarna. Den fanns tidigare i Borgeby kyrka. Gravhällen placerades i kyrkans yttervägg i samband med att det nya långhuset tillkom under 1870-talet. (INR1) Söder om kyrkan ligger tre gravhällar samlade på rad, sockenpräst Anders Bagge (död 1625) till vänster, häradsprost Severin Schlüter (död 1797) i mitten och till höger en häll över Erich Gunarsons dotter Margareta (död 1693): Anders Bagge ( ) På gravhällen står: "Her ligger begrafven hederlig och vellerd mand Herr Anders Andersen Bagge som var Sogneprest herhvid i Boreby og Lyddekiöpinge i 48 aar och dödde dend 2 Martii anno 1625 og med begge sine hustruer Bodil Siversdaater og Orsele Henningsd og med 5 börn Gud giffue denem en glaedelig opstandelse". (INR2) Severin Schlüter ( ) var häradsprost i Torna kontrakt. Inskriptionen finns i sin helhet i boken "Borgeby från forntid till nutid" (s 84) och lyder något nedkortat: "Här under hvilar för detta Kirkoherden vid Borreby och Lyddeköpinge församlingar och Probsten öfver Thorna härad Severin Schlüter född i Borreby 18 jan 1716 upfödd i Carlshamn fadren var Rådmannen därstädes Herman Schlüter och modren Elisabet Torlow [ ] Gift första gången med Sophia Junghans och hade med henne 13 barn Andra gången med Elisabet Hedenskog och hade med henne 3 barn Varit kyrkoherde i 53 år och probst i 31 år Blef död 4 november 1797". (INR3) Margareta Svensdotter (död 1693). På gravhällen står: "Thene sten tilhörer wälachtade Erich Gunarson Malmö oc thes k hustru gudfrucktige Karin Persdotter hvarunder hvilar teras k doter gudfrucktige Jumfru Margareta Suensdotr som i Herranom afsomnad p tridie Pingesdag år 1693 Gud gifue hene een frögdeful uppståndelse". (INR4) Kyrkoherde Schlüter skrev en krönika om varje avliden person i församlingen och det var 15

18 sällan positiva omdömen, Han skrev exempelvis en - idag smått underhållande - krönika om inhysmannen Swen Rasmusson ( ) vars gravsten ligger i kyrkogårdens lapidarium. Texten i sin helhet står att läsa i ovan nämnda bok (s 86) och förtäljer att Rasmussons synder enligt kyrkoherden var både "fylleri, bedrägeri i handel och wandel, en svärjare och försmädare, snål och orättfärdig, de fattigas sugare och underträngare [...] han dödde i yra och gaf föga hopp om en salig ändalyckt". På gravstenen finns denna inskription: "Her under hvilar hedersamme och välartade mannen Swen Rasmusson född år 1713 och död år 1791 den 1 maij begrofs den 8 maij 78 år [ ] Härunder hvilar Catarina Bertelsdotter föd år 1710 död 1787 d 18 maij afladt 9 barn". (INR8) En liten bit av en gravhäll från 1600-talet ligger också i lapidariet. Den är prydd av några årtal och ett antal ord på latin. De årtal och ord som kan uttydas är "Frisia" (ev syftande på moderns efternamn Friis), "1626 nata" (=född 1626), "beatissime" (superlativform av ordet beate/beatus som betyder välsignad), "sept anno 1629", "carissimae" (superlativform av ordet carus som betyder älskade) och "moerore" (böjning av ordet sorg/sörja). Det bör handla om en liten flicka som dött, eftersom åldern antyds av årtalen och könet av den grammatiska formen "nata" och "carissimae" som är feminina former av respektive ord. Detta borde vara en liten del av en gravvård över kyrkoherde Ludvig Hansen Munthes dotter Abela Ludvigsdotter Munthe som föddes den 19 juli 1626 och dog, tre år gammal, genom en olyckshändelse den 20 september Danskfödde Munthe ( ) var kyrkoherde i Borgeby och Löddeköpinge och fick 15 barn med hustrun Ingeborg Sörensdotter Friis. I "Borgeby från forntid till nutid" står om olyckan att "en oförsiktig piga hade lyft en kittel av elden och satt den på golvet". (INR9) En annan sten som ligger i lapidariet har inskriptionen: "Ebr b en ädel broder af högt värde såsom meniska ven och Christlig lärare Comministern Lars Joh Kemner född i Landskrona d 18 mars 1809 död i Lund d 23 maj 1897 Den ömma syskonskärleken reste minnesvården". (INR10) Intill lapidariet vilar Hanna och Ernst Norlind ( resp ) och sonen Staffan. Hanna Larsdotter fick Borgeby slott som morsarv 1888 (modern Elna dog 1888 och fadern flyttade och gifte om sig innan året var slut), vilket hade inköpts 1886 av hennes far Lars Persson. Hanna flyttade dock inte in på slottet förrän år Efter Hannas död 1953 ägdes slottet av sonen Staffan Norlind, till hans död (A59-61) Borgeby kyrkogård Kvarteren norr och söder om kyrkan (A i norr och G i söder, se gravkarta på nästa sida) är enligt uppgift från församlingen de äldsta och de har använts som begravningsplats i över 800 år. Kvarteren öster om kyrkan (B och C) tillkom enligt samma källa i början av 1900-talet. I arkiven fanns dock en uppgift om att kyrkogården eventuellt kan ha 16

19 utvidgats omkring 1870, dvs samtidigt som kyrkan byggdes om (arkivhandlingarnas titel i förteckningen lyder nämligen " Utvidgning av kyrkan och kyrkogård", dock fanns ej själva handlingarna i arkivet). Möjligen kan dessa kvarter alltså ha tillkommit redan då. Något som ytterligare indikerar detta är de två gravvårdar som står i urntrappans rabatter vars äldsta dateringar är 1882 (INR5) respektive 1874 (INR7). Det behöver inte betyda att just dessa stenar stått här sedan dess, eftersom gravstenar ibland flyttas eller byts ut, dessutom kan gravrättsinnehavare vid uppförandet av en ny gravsten ibland skriva till familjemedlemmar som avlidit tidigare men som vilar på en annan plats. Med det sagt kan dessa gravvårdar indikera att denna del av kyrkogården alltså togs i bruk redan på 1870-talet anlades den så kallade urntrappan (UT) inom kvarter B och C, i form av terrasseringar som vetter österut med gravplatser för urnor utvidgades kvarteret ytterligare och en askgravlund (AL) anlades dessutom. Kyrkogården utvidgades åt väster år 1964 (H, som idag inte nyttjas som gravkvarter, och J). I kyrkogårdens nordvästra hörn (norr om kvarter H) anlades 1982 en minneslund, som renoverades Samma år tillgänglighetsanpassades kyrkogården. I marken söder och öster om kyrkan ska den ursprungliga kyrkogårdsmuren finnas kvar, dess sträckning finns utritad på en gravkarta (se bild överst på nästa sida) från den gravstensinventering som utfördes under 1988 av Lomma-Burlöv Släkt & folklivsforskare. Sträckningen löper längs med kvarter A och G på dess östra sidor, söder om norra halvan av kvarter E samt innefattar även ett litet hörn av kvarter D. På en karta från 1722 (se bild i mitten på nästa sida) syns kyrkogården omgiven av någon sorts mur eller avgränsning samt med en öppning i norr och en i söder. 17

20 Bilderna ovan, uppifrån och ner: 1) Gravkarta med tidigare stenmur markerad (från 1988 års gravstensinventering). 2) Karta från 1722 (karta från Krister Hagman, Bjärreds församling). 3) Karta från 1859 (karta från Krister Hagman, Bjärreds församling). 18

21 På en karta från 1859 (se bild längst ner på förra sidan) syns kyrkogården med en liknande avgränsning som den på kartan från Avgränsningen motsvarar den - i marken idag dolda - ursprungliga murens sträckning. Det innebär alltså dagens kvarter A i norr, G i söder samt halva kvarter E och F i söder. Foto av kyrkan och södra delen av kyrkogården från , taget av Oscar Halldin. Källa: Kulturmiljöbild. Kyrkogården idag Borgeby kyrkogård har en rektangulär planform och består av 11 kvarter, inräknat urntrappan (UT) och askgravplatsen (AL) i öster, samt en minneslund i nordost. Kyrkogården omges i norr, öster och söder av åkermark och i väster av Borgeby slottspark. Det finns tre entréer, en i norr och två i söder. Omgärdningar Kyrkogården omgärdas i norr av en fogad kallmur (möjligen är det en så kallad bruksmur, vilket anges i Vård- och underhållsplanen för Borgeby kyrka, upprättad av Restaurator) av gråsten täckt med tre rader tegel samt delvis en trädrad, i väster av en avenbokshäck med trädrad, i söder av enbart en avenbokshäck samt i öster en avenbokshäck och delvis en trädrad. Den smala muröppningen i norr utgörs av en svartmålad enkelgrind i gjutjärn mellan murade tegelstolpar med plåttäckta, fyrsidiga krön. Entréerna i söder liknar varandra i utformningen, den längst västerut består av fyra fogade kvaderstensstolpar med platta krön mellan vilka en svartmålad dubbelgrind av järn finns i mitten och en svartmålad enkelgrind av järn finns på vardera sida. Entrén längre österut, vars grusgång leder in mot kyrkans entré, är en svartmålad dubbelgrind av järn mellan fogade kvaderstensstolpar (se bilder på nästa sida). Gångar och markbeläggning Kyrkogårdens alla gångar förutom de på urntrappan - är belagda med stenmjöl (som är finkornigare än grus). Kvarteren i norr och söder (A, G, E, F) kantas huvudsakligen av låga, 19

22 Bilder ovan, uppifrån och ner. 1) Huvudentrén i södra omgärdningen. 2) Entrén längre västerut i den södra omgärdningen. 3) Grinden i norra muren. 20

23 Bilder ovan, uppifrån och ner: 1-2) Smala gångar inom kvarter G. 3) Kvarter G sett från sydväst. 4) Kvarter G sett från nordost. 21

24 breda buxbomshäckar och avgränsas från varandra av mer eller mindre breda gångar medan kvarteren i väster (J), från 1960-talet, är helt grästäckta och grusade gångar saknas inom kvarteren. Gångarna på urntrappan i öster och ner till askgravlunden är belagda med betongsten. Allra längst i öster är markbeläggningen gräs. Kvarteren E och D i söder är till en del grästäckta. Kyrkogårdens växtlighet domineras av formklippta barrträd och buskar på eller bredvid ett flertal gravplatser, samt några högre lövträd här och var. Från den breda gången längst i väster löper en trädkantad gång i riktning mot kyrkans entré. Kvarterens karaktär Inom kyrkogårdens alla gravplatser som inramas av buxbom eller stenram är markbeläggningen grus. Strängt taget alla kyrkogårdens gravvårdar är orienterade i östvästlig riktning, ofta med inskriptionen vänd mot närmaste grusgång. Kvarter G, till viss del kvarter F samt den västra delen av kvarter E (se bild nedan) upplevs som äldre än övriga. Detta erfars genom att gravplatserna varierar i storlek, flera av dem är stora och innehåller ett flertal gravvårdar, de flesta gravplatserna omges av låga buxbomshäckar och inom kvarteren (G och E) saknas regelbundna gångsystem men här och var finns mycket smala gångar (bilder på föregående sida). Kvarter E sett från sydväst. Kvarteret A i norr har ganska få gravplatser, varav de flesta omges av buxbomshäckar. Ett litet antal står direkt i gräset (bilder på nästa sida). Gravvårdarnas höjd, form och ytbehandling varierar i ovan nämnda kvarter. De material som förekommer är nästan uteslutande diabas och granit, ett fåtal vårdar är av marmor och därutöver finns de liggande gravhällarna av kalksten. Kvarteren i väster, från 1960-talet, utmärker sig som yngre än ovan nämnda, genom att gravvårdarna sinsemellan är relativt lika, ofta är de av granit och de står direkt i gräset utan avgränsningar, längs med höga rygghäckar av avenbok (bild på nästa sida). 22

25 Bilder ovan, uppifrån och ner: 1-2) Kvarter A norr om kyrkan, sett från nordost respektive sydost. 3) Kvarter J sett från nordost. 23

26 Kvarteren i öster, som i huvudsak består av urntrappan och askgravlundens granitpelare, ger ett modernare intryck genom urntrappans raka rader med små gravplatser, genom dess gångar belagda med betongsten och den enhetliga och sparsamma växtligheten (bilder ovan). Strax nordväst om kyrkan, väster om kvarter A, finns en plats för återlämnade gravvårdar, ett så kallat lapidarium. En del av vårdarna står upprätt medan andra ligger nedgrävda i marken med inskriptionsytan uppåt (bild nedan). 24

27 Yrkestitlar och inskriptioner Gravstenarnas inskriptioner ger en bild av vilka personer och yrkeskategorier som förekommit i en socken sedan 1800-talet och fram till våra dagar. Från 1950-talet och framåt blev det allt ovanligare att ange yrkestitel på gravstenen, så även på denna kyrkogård. I slutet av denna rapport finns en bilaga med samtliga på kyrkogården förekommande titlar. På Borgeby kyrkogård fanns vid inventeringstillfället ca 420 gravvårdar (424 st, varav 123 i lapidariet och mot norra muren). På kyrkogårdens gravvårdar förekommer totalt 144 stycken titlar, ibland förekommer flera titlar på en och samma gravvård. Bland alla dessa titlar är lantbrukare den allra vanligast förekommande (56 st), vilket är en tydlig indikation på hur dominerande lantbruket har varit i dessa trakter. Därtill kommer tre hemmansägare, nio åbor och en husman. Totalt blir det 69 titlar relaterade till jordbruk, vilket alltså motsvarar nästan hälften av alla angivna titlar. Mot slutet av 1800-talet och under 1900-talet användes ofta titeln lantbrukare. Dessförinnan fanns ofta betydligt fler titlar för olika jordbrukare. En hemmansägare ägde och brukade sin egen jord och betalade skatt till kronan. En rusthållare höll en soldat med utrustning istället för att betala skatt. Husmän och torpare brukade en mindre bit jord som ägdes av någon annan, dvs de var en sorts arrendatorer. Åbo kan betyda olika saker beroende på tid och plats, ibland var det en självägande bonde som brukade sin egen jord och ibland en bonde som inte ägde sin egen jord men oftast hade ärftlig besittningsrätt på den. Hantverksyrkena är representerade på Borgeby kyrkogård med ett antal bagare, mjölnare, murare, målare, skomakare, smedmästare, snickare, vagnmakare och så många som sju trädgårdsmästare. Tjänstemannatitlar som förekommer är olika slags handlande och några lärare. En kvarnägare återfinns, liksom en tegelbruksägare och två bruksägare. Tre titlar antyder närheten till havet, nämligen en båtbyggare, en skeppare och en sjöingenjör. Kyrkan är representerad av två kyrkoherdar, en comminister, en kyrkovakt och två kyrkovärdar. På kyrkogården finns bara nio kvinnor med angivna titlar, varav yrkestitlar är barnmorska och lärarinna, medan titlar syftande på en make är professorska och änka. Därtill förekommer titlarna fröken och jungfru syftande på antingen ung ålder eller på avsaknaden av en make. Framför allt i äldre tid var det vanligt att man angav ort- eller gårdsnamn som en del av gravvårdens inskription (här 55 st). Större delen av dessa (35 st) finns i lapidariet. De allra vanligast förekommande ortnamnen på denna kyrkogård är Borgeby (24) följt av Lund (5) och Stävie (4). Gravvårdstyper Några vanligt förekommande och några mer ovanliga gravvårdstyper på Borgeby kyrkogård kommer här kort att redovisas. För en beskrivning av gravskickets nationella utveckling hänvisas till det inledande avsnittet Begravningsskicket i Sverige. De gravvårdar som saknar gravnummer har getts ett inventeringsnummer (INR). Om oklarheter uppstår gällande vilka gravar som valts ut för bevarande, se foton i bilaga 4. 25