FLÄDIE KYRKOGÅRD Bjärreds församling, Lunds stift

Transkript

1 FLÄDIE KYRKOGÅRD Bjärreds församling, Lunds stift Kulturhistorisk inventering och värdering 2014

2 Flädie kyrkogård Kulturhistorisk inventering och värdering Februari-juli 2014 Län: Skåne Kommun: Lomma Kyrkogård: Flädie Stift: Lund Församling: Bjärreds församling Författare: Malin Elmberg Fotografier tagna av författaren, där ej annat anges. Malin Elmberg Svanebäcksgatan 20A Göteborg

3 Flädie kyrkogård Innehållsförteckning Inledning 2 Kyrkogården som kulturarv 2 Undersökningen av Bjärreds församlings kyrkogårdar 2 Begravningsskicket i Sverige 3 Kyrkogårdar 3 Gravvårdskaraktärer 4 Symboler - Ikonografi 7 Flädie kyrkogård 9 Lomma kommun 9 Flädie 12 Flädie kyrkogård 15 Sammanfattande kulturhistorisk karaktärisering 28 Bevarandeförslag 30 Generella riktlinjer 30 Riktlinjer för Flädie kyrkogård 31 Om värdekategorier och urvalsprocessen 32 Gravkarta med utvalda gravanordningar 34 Gällande lagar 35 Kulturminneslagen 35 Begravningslagen 36 Källor 37 Bilagor 1. Skötselråd Utdrag ur relevanta lagtexter Förteckning över titlar på kyrkogårdens gravvårdar Dokumentation av bevarandevärda gravanordningar Gravkarta - Flädie kyrkogård 62

4 INLEDNING Denna inventeringsrapport är gjord på uppdrag av Bjärreds församling och behandlar Flädie kyrkogård. Fältarbete och rapportskrivning är genomfört under februari till juli Rapporten består dels av en dokumentation av kyrkogården och dess kvarter, med inventering av utvalda gravanordningar, dels av en kulturhistorisk värdering av kyrkogården följt av riktlinjer för framtida bevarande. Kyrkogården som kulturarv Sveriges kyrkogårdar utgör en viktig del av vårt kulturarv och omfattas av Kulturminneslagen. Kyrkogårdarna bär vittnesbörd om ett flertal företeelser i vårt samhälle genom århundradena, då de bland annat kan visa på begravningsseder, yrken, sockenindelningar och synen på könen liksom på olika sociala skikt. Detta kan uttydas från gravvårdarnas utformning såväl som från deras inskriptioner, och ibland även från själva gravplatsens placering. Men kyrkogårdarna är också i bruk, eftersom de i första hand utgör en plats dit anhöriga kommer för att vårda minnet av sina nära och kära. Minst lika viktigt som bevarandet av landets kyrkogårdar är därför brukandet av dem. Undersökningen av Bjärreds församlings kyrkogårdar Undersökningen har bland annat bestått av litteraturstudier. På Skånes länsstyrelses hemsida finns en kommunbeskrivning för Lomma kommun, samt kulturmiljöprogram för de aktuella områdena Borgeby, Fjelie och Flädie. Även Lomma kommun har tagit fram ett kulturmiljöprogram innehållande värdefull historisk information (se Källor). Det finns också stor lokalhistorisk kunskap bland medlemmarna i föreningen Lomma-Burlöv Släkt & Folklivsforskare. Denna förening gjorde 1988 en gravstensinventering av Borgeby, Fjelie och Flädie kyrkogårdar, vilken finns i församlingens arkiv. Information specifikt om Flädie finns bland annat i Flädieinventeringen, tryckt 1981 av Lomma kommun. Äldre foton på kyrkogårdarna har sökts bland annat genom Riksantikvarieämbetets sökfunktion Kulturmiljöbild samt i Malmö museers bildarkiv Carlotta. Foton finns också i Lomma kommunarkiv. Arkivhandlingar återfinns på Landsarkivet i Lund samt i Topografiska samlingen i Antikvarisk-Topografiska arkivet vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Besök på kyrkogårdarna har gjorts, då respektive kyrkogårds särskilda karaktärsdrag har undersökts och formulerats. Därefter har ett antal gravar valts ut för en selektiv inventering, som bestått av fotografering och beskrivning. Denna inventering återfinns i bilaga 4. 2

5 BEGRAVNINGSSKICKET I SVERIGE Kyrkogårdar Under tidig medeltid anlades Sveriges första kristna begravningsplatser. De medeltida kyrkorna byggdes ofta med en tillhörande liten kyrkogård som delades in efter byarna i socknen. Denna tradition har överlevt till modern tid i form av familjegravar. De första kyrkorna var ibland befästa och sedan behovet försvann har traditionen levt kvar i en liknande form, nämligen kyrkogårdsmuren och entrén. På äldre kyrkogårdar fanns vanligen flera entréer. På kyrkogårdarna har genom tiderna olika slags byggnader förekommit. Klockstaplar placerades så högt som möjligt bredvid kyrkan för att ljudet skulle nå ut i bygden. Under medeltiden och tiden därefter uppfördes ofta en så kallad tiondelada, för förvaring av böndernas tionden, som betalades i form av spannmål. Sockenmagasin började efter påbud av staten att byggas i mitten av 1700-talet och skulle lagra spannmål för dåliga tider. Byggnaderna var inte särskilt påkostade och uppfördes i lokala byggnadsmaterial såsom tegel eller, i de skogrika trakterna i Sverige, av timmer. Kyrkogården fungerade under lång tid inte bara som begravningsplats utan även som samlingsplats för handel. Den medeltida kyrkogården var gräsbevuxen och utan planteringar. Ibland fanns en trädkrans runt begravningsplatsen, men oftast återfanns träden utanför kyrkogårdsmuren. Det var genom de medeltida klostren som trädgårdskonsten i Sverige utvecklades. Klostren introducerade växter, exempelvis buxbom, och påverkade genom sina trädgårdar sannolikt de omkringliggande kyrkogårdarna. Efter reformationen kom influenserna från de lokala herrgårdarnas planteringar. I dessa parker började under 1600-talet alléer av inhemska träd att planteras och under senbarocken introducerades den idag i parker och på kyrkogårdar så vanliga parklinden. Bok, idegran, liguster och måbär dök upp på kyrkogårdarna på liknande sätt. Mot slutet av 1600-talet började trädplanteringar på kyrkogårdarna förekomma i form av lindar på jämnt avstånd runt hela kyrkogården. Under 1600-talet, då kyrkorummet och gravkoret var de förnämsta gravplatserna, blev kyrkogården ofta försummad. Redan 1554 hade Gustav Vasa sänt ut ett förmaningsbrev i Sverige, vari det stadgades att gravplatserna inte fick förorenas av djur och att gravarna skulle hållas och bevaras på ett kristligt sätt. Brevet fick ingen större genomslagskraft, troligen delvis på grund av att det fram till så sent som år 1819 ingick i klockarens löneförmåner att få gräsbete för kreatur på kyrkogården. Som ett exempel på de ovårdade kyrkogårdarna berättas från den stora stadsbranden i Skara år 1719 om hur en kvinna som upptäckte branden larmade gudstjänstbesökarna genom att bulta på domkyrkodörren med ett människoben som låg på kyrkogården. Kungligheter och högadel begravdes som sagt länge inne i kyrkobyggnaderna. Under senmedeltiden fick dessutom övrig adel samt kyrkans välgörare möjlighet till gravplats i kyrkorna. Övriga församlingsbor begravdes i området kring kyrkan. Under 1790-talet skedde en stor befolkningsökning vilket dock ställde större krav på begravningsplatser än tidigare. Hygienaspekter hade också blivit viktigare och kyrkornas ohygieniska miljö skulle förändras. 3

6 År 1815 beslöt så den svenska riksdagen om förbud mot begravningar inne i kyrkan, samt att nya kyrkogårdar skulle anläggas utanför stadsgränserna och därmed ersätta kyrkogårdarna inne i städer och byar. År 1805 hade Gustav IV Adolf dessutom genomdrivit en författning som krävde ritningar för uppförandet av nya kyrkogårdar med rekommendation om trädplantering, inhägnad och striktare planer. Därmed fick kyrkogårdskonsten under 1800-talet ett genombrott. Kyrkogårdarna utvecklades till arkitektoniska enheter med gångar, plansystem och kvartersindelning efter symmetriska mönster. Influenserna kom från Frankrike. Gravkonsten utvecklades och tog sig uttryck i olika konststilar,stenhuggartraditioner samt järnindustrins gjutna järnkors, kedjor och staket. Nya kyrkogårdar anlades i regel med alléer och regelbundna gravkvarter. Trädbeståndet skulle ge begravningsplatsen en parkkaraktär, men även rena mark och luft. Flertalet kyrkogårdar försågs också med bisättningskapell. Kyrkogårdarnas mest framträdande platser, i öster och i söder, såldes ofta som familjegravar till det övre samhällsskiktet. Konsekvensen av detta blev att kyrkogårdarna delades i ett område med köpta gravar och ett med fri- eller linjegravar, dvs allmänna gravar. De senare bestod ofta av enkla gravkullar eller träkors. Spår av denna indelning kan man ibland fortfarande se på dagens kyrkogårdar. Den så kallade kyrkogårdsparken utvecklades vidare och mot slutet av 1800-talet mjukades de stränga franska idealen upp av influenser från England. Parker och kyrkogårdar anlades och omformades med oregelbundet slingrande stråk, prunkande grönska och friare planteringar. Kring sekelskiftet 1900 utvecklades parallellt med kyrkogårdsparken även skogskyrkogården som, influerad av Tysklands parkkyrkogårdar, antog en än mer fri och oregelbunden karaktär talets början kan kännetecknas av en fortsatt utveckling av det sena 1800-talets kyrkogårdstyp. Det är först vid mellankrigstiden som en mer industriell tillverkning av gravvårdar slår igenom. Efterkrigstiden kännetecknas av en accelererande massproduktion av gravvårdar som i kombination med strängare utformningsbestämmelser bland annat ledde till att kyrkogårdarnas tidigare variationsrikedom delvis försvann. Kyrkogårdar som utvidgades fick ofta regelbundna gångsystem och räta gravrader avdelade med häckar. Under andra hälften av 1900-talet har även minneslundar anlagts där enbart urnor gravsätts och inga individuella vårdar reses. Gravsättningar i minneslundar ökade starkt under 1900-talets sista årtionden. Gravvårdskaraktärer De tidigaste kristna gravmonumenten som återfinns på svenska kyrkogårdar är så kallade tumbor av kalksten - ett kistliknande gravmonument, ibland försett med en avbildning av den eller de avlidna på ovansidan. Formen kan härledas tillbaka till medeltiden och har levt kvar ända in på 1800-talet med en nedgång under den period då gravsättning inne i kyrkorna var vanligt bland de högre stånden. De yngre tumborna är normalt mer sparsamt dekorerade än de äldre, ofta med enbart en lågerhuggen fris (lågerhuggning ger en "randig" yta med försänkta parallella täta spår) runt inskriptionsytan. Parallellt med tumbor och gravhällar har enklare gravkullar och vårdar av trä eller sten 4

7 förekommit. Den döde fördes till graven i kista, på en bår eller på en så kallad dödsbräda. Brädan begravdes tillsammans med den avlidne. Under 1600-talet började man ställa upp dödsbrädorna på kyrkogården, ofta på den avlidnes grav. Dennes initialer ristades eller målades på brädan och efterhand innefattades hela namnet, dödsår och ibland bibelspråk eller annan dekoration. Gravplatsen kunde också markeras av ett enkelt träkors. På grund av träets korta beständighet finns dock ytterst få trävårdar kvar. Fram till mitten av 1800-talet tillverkades stenvårdar hantverksmässigt av stenhuggare. Stenvårdarna från denna tidsperiod utgörs ofta av stående, tunna gravvårdar av kalksten med sirligt utformad inskriptionstext, liknande tidens handstil. Dekoration eller inskription kan ibland återfinnas även på stenens baksida. Vården har ofta en spets- eller rundbågig avslutning uppåt, ibland även krönt av spetsar (bild till höger) eller prydd med pelare vid vardera sida. Denna gravvårdstyp var vanlig ända in på 1870-talet. Från 1850-talet fram till 1890-talet växte stenindustrin i Sverige och med den en stor variationsrikedom beträffande gravvårdstyper och material. Maskinell tillverkning av gravvårdar blev vanligt förekommande och kataloger över gravvårdstyper började nu ges ut. Exempel på gravvårdar från perioden är marmorkors på postament av granit eller sandsten, samt grovt bearbetade stenar med infälld marmorplatta. Den svarta, polerade obelisken på massiv sockel och med avfasad avslutning var också en vanlig typ (bild till vänster). Ju högre gravstenen var, desto finare ansågs personen vara. Gravstenarna omgärdades ofta av en stenram, med eller utan staket. I samband med att gravkonsten på kyrkogårdarna utvecklades, kom även planteringar i anslutning till gravanordningen. Buxbomshäckar runt gravplatserna var länge en vanlig företeelse på kyrkogården och gravkullarna kläddes ofta av sedum. Under 1800-talets andra hälft blev gjutjärn ett mycket populärt material. En vanlig typ är gravanordningar i form av ett järnstaket, i varierande höjd och utformning, på en sten- eller järnram. Även trästaket har förekommit. På ena sidan av staketet hängdes en inskriptionsplatta, exempelvis föreställande en pergamentsrulle eller i enklare utformning. Gjutjärnsstaket förekom också - som nämnts ovan - i kombination med en stående, högrest sten eller en obelisk. Vanliga var även kors i smides- eller gjutjärn (bild till vänster), med enklare inskriptioner såväl som med ymnig dekoration. Järnvårdarna var i allmänhet målade svarta, i vissa fall med förgylld inskription och/eller försilvrade detaljer, men även grön och grå färg förekom. Gravvårdar av gjutjärn förekommer nästan inte alls efter 1920-talet, inte heller vårdar av trä. 5

8 Efter sekelskiftet 1900 var fortfarande de tidigare nämnda obeliskerna en vanlig gravvårdstyp. Vanliga var också så kallade bautastenar, det vill säga mycket höga gravstenar med grovhuggna ytor, ibland med en slät, blankpolerad inskriptionsmedaljong (bild till vänster). Även den jugendinspirerade vården med sirlig växtornamentik förekom, vid sidan av lägre kraftiga vårdar med grovt bearbetad stenram med rundad profil och markerade hörn (bild till höger). Dekorationer förekom i form av exempelvis stenkulor och urnor för placering av blommor. Under 1920-talet blev formspråket mer stramt och klassicerande, med slätare ytor samt dekorationer i form av till exempel facklor och oljelampor. Exempel är graniteller diabasvårdar med en texttavla mellan två kolonner, krönt av en fronton (bild till höger). Dessa förekommer i olika variationer från 1920-talet och framåt. Efter andra världskriget utvecklades en ny gravvårdstyp, som karaktäriseras av låga breda granitvårdar med enkla stenramar. Restriktioner från många kyrkogårdsnämnders sida med avseende på nyproducerade gravvårdars höjd och bredd resulterade i att de flesta gravstenar som uppfördes under efterkrigstiden fick en väldigt likriktad utformning. En annan orsak var stenindustrins svårigheter efter kriget som medförde att utrymmet för konstnärlig utveckling begränsades kraftigt och 70-talsstenarna har en mer förenklad form och typografi. Gravvårdarna är oftast utförda i slätpolerad diabas alternativt röd eller grå granit. Eventuellt finns en mindre dekoration i form av ett motiv från växt- eller djurriket, exempelvis tallar i soluppgång över vatten, fåglar eller betande rådjur. Gravvårdar från omkring 1980 och fram till våra dagar visar ofta på ett rikare formspråk än vårdarna under efterkrigsdecennierna. De tidigare strikta reglementen för utformningen av gravstenar mjukades upp i och med 1990 års begravningslag och har gett utrymme för en mer personlig utformning av vårdarna (bild till vänster). Dekorationer kan ofta ha en starkt personlig anknytning, exempelvis en inskription i form av den avlidnes namnteckning och motiv som uttrycker personens livsåskådning eller fritidsintressen. 6

9 Symboler - Ikonografi Symboler har förekommit på gravstenar sedan lång tid tillbaka. Under andra halvan av 1800-talet förekom oftast kristna symboler men i och med industrialismens inträde började även icke-kristna symboler att användas, såsom lagerkransar, franska liljor och stjärnor. Den icke-religiösa symboliken anknyter ofta till yrkesutövning. Nedan redovisas ett litet urval av de symboler som ofta förekommer på kyrkogårdar. - Duva: Den heliga andes viktigaste symbol. Återges ofta med korsgloria och omgiven av strålar. En duva på gravstenen symboliserar den kristna själen som gått till den eviga vilan. - Ek, gravvården är utformad som en ek: Styrka och uthållighet. - Evighetslampan/oljelampan: Andens ljus. Vi lever i Kristi frälsnings ljus. Lampan är också en viktig judisk symbol för döden och tänds som minne av den döde. - Facklan: Nedåtvänd symboliserar den livets utslocknande, odödligheten. - Fjäril eller fågel: En fågel flygande ur sin bur, eller en fjäril som flyger ur sin puppa, symboliserar själen som flyr sitt jordiska fängelse. - Hjulkorset: Segerkorset. - Händer: Två händer som fattar varandra i ett handslag. Framför allt en symbol för äktenskapet och kärleken mellan man och hustru. Ofta har den ena handen en blus med volang för att föreställa en kvinnas hand, och den andra har en skjortmanschett för att föreställa en mans hand. - Järnek: Symbol för Jesu lidande och korsfästelse. - Kalken: Symboliserar Jesu grav. En kalk på en prästs gravsten symboliserar dennes ämbete. - Korset: Uppståndelsesymbol. - Krans: Ett segertecken, syftande på döden och uppståndelsen som till det eviga livet som den slutgiltiga segern. - Ljus: Dödsljuset symboliserar att den döde är redo att möta Kristus. - Orm: Vishetssymbol. - Pelare: Sanningens stödjepelare och grundfäste. Avbruten pelare är en icke-kristen dödssymbol som pekar på det avbrutna livet, livets kortvarighet och snabbt skövlade skönhet. I kustnära trakter kan pelaren även tolkas som att föreställa en avbruten mast. - Pinjekotten: Fruktbarhetssymbol. - Ros: Kristus och hans dygder. - Stjärna: Till exempel morgonstjärnan. En åttauddig stjärna är Kristusstjärnan, sinnebilden för fullkomlighet och oändlighet. Stjärnan med strålar under symboliserar Betlehemsstjärnan. Den sexuddiga stjärnan, hexagrammet eller Davidsstjärnan, symboliserar judendomen. - Svala: Mariafågeln men även en symbol för Kristus. - Timglaset: Tidens flykt, det snabbt flyende livet. - Treenigheten: Antalet tre står för treenigheten, exempelvis tre cirkelbågar som skär genom varandra. Den kallas trinitas: trefaldigheten. Trepasset (också kallat trifolium) används ofta som dekoration men ger i vissa fall även stenen dess form. Det är ett stiliserat treklöverblad och symboliserar treenigheten och dess hemligheter. - Trädet: Symbol för uppståndelsen och evigt liv. Ett avbrutet träd symboliserar det avbrutna livet. - Tårkärl: Som en urna fast utan lock. Tårkärl kallades de små flaskor som hittades vid utgrävningar av romerska kyrkogårdar. Idag tror man att dessa snarare var behållare för 7

10 vin, olja eller dylikt, men under 1800-talet tolkades de som tårkärl, dvs avsedda för att samla de sörjandes tårar. - Uppslagen bok placerad på en stubbe: Enhet mellan natur och kultur. - Urna: Sorg och saknad. Med flammor symboliserar den det nya livet som följer efter döden. Är den draperad åsyftas sorg, begravning och död. - Vinrankan: Uppståndelsesymbol. - Vågskålen: Symbol för domen. - Ängel med barn i famnen (Natten eller Dagen): Skyddsängel, dödsängel - ofta på barngravar i form av relief i alabaster eller biskvi (oglaserat porslin) efter den danske skulptören Bertel Thorvaldsens reliefer från Natten (bilden nedan till vänster) föreställer en ängel bärande två sovande barn, en uggla syns i bakgrunden. Dagen (bilden nedan till höger) föreställer samma ängel bärande ett barn som håller i en fackla, ängeln strör blommor omkring sig. Reliefen fogades in i granit- eller marmorstenar. För vidare läsning om olika gravstensdekorationer av biskviporslin finns boken "Gravvårdar i sten ett mångskiftande kulturarv" (se Källor). 8

11 FLÄDIE KYRKOGÅRD Följande historiska översikt över Lomma kommun är lånad från länsstyrelsens översiktliga kommunbeskrivning över Lomma kommun; länsstyrelsens tre olika Kulturmiljöprogram för områdena Borgeby-Löddeköpinge-Hög-Stävie, Fjelie-Laxmans Åkarp respektive Flädie; Lomma kommuns ortsanalyser samt kommunens eget Kulturmiljöprogram inklusive åtgärdsprogram (se Källor). Hänvisningar till respektive källa kommer som angivelser före varje avsnitt. Lomma kommun (Följande avsnitt ur: Länsstyrelsens översiktliga kommunbeskrivning) Bynamn som slutar på -löv, -lösa, -hög (utvecklat till -ie), -inge, och -by är sådana namn som anses ha kunnat bildas under tiden från folkvandringstid till vikingatid. Ortnamnen Borgeby, Fjelie och Flädie kan alltså ha använts sedan förhistorisk tid. Något yngre är namnen med efterleden -torp (ofta utvecklat till -arp eller, under påverkan från riksdansk skrivartradition, till -erup) exempelvis Åkarp och Önnerup. Kartor över Bjärred och Flädie, lånade från eniro.se Mot bakgrund av en kraftig folkökning under vikingatiden, tekniska förbättringar inom jordbruket och nyheter beträffande odlingssystemen skedde inom Skånes slättbygder en omfattande bybildning under århundradena kring 1000-talen. Man kan räkna med att de flesta av Lommaområdets byar lokaliserats till sina senare kända bebyggelselägen vid denna tid, även om ett par av namnen ursprungligen kan ha burits av äldre, övergivna bebyggelser i omgivningen. Resultatet av bybildningen blev en landskapsbild, som i århundradena fram till enskiftesperioden vid 1800-talets början skulle prägla Lomma kommunområde: bortsett från ett par ensamgårdar bestod bebyggelsen år 1650 av byar på mellan 4 (Laxmans Åkarp) och 28 (Borgeby) gårdar, där bykärnorna omgavs av vidsträckta, bebyggelsetomma odlingsmarker. Järnvägen i Lomma kommun (Följande avsnitt ur: Lomma kommuns Kulturmiljöprogram) Lomma kommun har genom tiderna korsats av två järnvägslinjer: Malmö-Billesholm (MBJ), invigd 1886, och Lund- Bjärred (LBJ), invigd Järnvägen var inledningen på en av de viktigaste epokerna i industrialismens historia och landets största urbaniseringsprocess. Längs järnvägen anlades nya stationer kring vilka nya samhällen växte fram, bara i Skåne runt hundratalet 9

12 orter. Flädie by är ett exempel på detta. Stationerna uppfördes utanför det gamla bycentrat och snart växte här nya samhällen fram med bebyggelse uppförd i tegel. En viss industriell verksamhet samt serviceinrättningar med anknytning till jordbruksnäringen tillkom. Ett exempel är Lantmannahandeln i Flädie. Linjen Malmö-Billesholm hade en sträckning av 60 kilometer med 17 stationer, varav tre låg i nuvarande Lomma kommun, nämligen Lomma station, Önnerup station och Flädie station. Av dessa återstår två stationsbyggnader, de i Lomma och Flädie. Ingen nyttjas dock för ursprungsändamålet då järnvägen, som går under namnet Lommabanan, saknar persontrafik och godstrafiken endast är genomgående. Linjen Lund-Bjärred (LBJ) uppkom framförallt på grund av det badortsliv som utvecklats i Bjärred under 1800-talets sista årtionden, i samband med den sundhetsideologi som bredde ut sig och där havsbaden spelade en stor roll. Längs linjen anlades sex stationer, varav tre faller inom dagens gränser för Lomma kommun: Fjelie (ursprungligen Fjälie), Leråkra och slutstationen Bjärred, vars byggnader alla finns bevarade även om järnvägsrälsen sedan länge är uppbruten. Övriga tre stationer längs linjen var Lunds västra, Nybble och Gammelmark. Dessa är idag rivna. När tegelbruket i Kanik anlades upprättades även en hållplats där. Samtliga stationer och banvaktsstugor längs Lund-Bjärreds järnväg byggdes i trä, ett material som annars var vanligast i norra Skånes skogsbygder. Lundaarkitekten Theodor Wåhlin svarade för arkitekturen och hans förebilder var stationshusen längs Saltsjöbanan i Stockholm och Säröbanan vid Göteborg. Tegelproduktion Tegeltillverkningen är den industrigren som har den längsta kontinuiteten i Lomma kommun. Man upptäckte tidigt Lommalerans höga kvalitet och stora tillgång, och fram till 2002 pågick tegeltillverkning inom kommunens gränser. I trakterna kring Lomma gav den kalkhaltiga leran gult tegel, medan det tegel som tillverkades i norra delen av kommunen var rött. Kyrkor i Lomma kommun Kyrkors om- och tillbyggnader speglar inte bara förändringar inom religionen och arkitekturen. De speglar också med- och motgångar i socknarnas ekonomiska liv. De spelar därmed en roll i kulturlandskapet som sträcker sig utöver deras värde som enskilda objekt eller monument. Inom det som idag är Lomma kommun finns fem kyrkor som tillhör Svenska kyrkan: Borgeby kyrka, Fjelie kyrka, Flädie kyrka, Lomma kyrka och Bergakyrkan i Bjärred. Av dessa kyrkobyggnader är två i sitt ursprung medeltida: de vitputsade kyrkorna i Borgeby och Fjelie, medan två har en viss platskontinuitet sedan medeltiden: tegelkyrkorna i Flädie och Lomma. I Flädie kyrka ingår också vissa murrester av den medeltida kyrkan i den nuvarande kyrkans murar. Alla medeltida kyrkolägen finns bevarade, vilket gör att de är viktiga hållpunkter för förståelsen av det medeltida landskapet inom det som idag är Lomma kommun. Men även på en mer lokal nivå låter kyrkobyggnaderna oss ana det medeltida landskapet, och dess sociala dimensioner. I Fjelie kyrka finns till exempel en emporievåning, som antyder att kyrkan uppförts av en storman. 10

13 Även de yngre kyrkobyggnaderna berättar om respektive socknars utveckling. Lomma och Flädie kyrka kan ses mot bakgrund av den kraftiga befolkningsökningen under 1800-talet, som i sin tur hade sina rötter i det förbättrade jordbruket och industrialiseringen. Som på flera andra platser i Sverige hade de medeltida romanska kyrkorna i Lomma och Flädie blivit för små och ansågs inte heller representativa för den nya dynamiska tiden. Den rika tillgången på tegel i trakten kan inte heller ha varit en oväsentlig förutsättning för kyrkornas utformning. Flädie kyrka, uppförd mellan åren , ritades av ingenjören A. W. Lundberg, en av de drivande bakom tillkomsten av Skånska Cement Aktiebolaget. Denna kyrka är liksom kyrkan i Lomma uppförd i en historiserande stil. Arkitekten valde här att låta det nyromanska dominera, samtidigt som den höga resningen tyder på gotiska influenser. Det gotiska inslaget i arkitekturen under slutet av 1800-talet är väl dokumenterat i arkitekturhistorien. Utöver själva kyrkobyggnaderna finns det byggnader med nära koppling till kyrkan som har såväl kulturhistoriska som miljömässiga värden, till exempel skolbyggnader och prästgårdar, såsom Borgeby prästgård. (Följande avsnitt ur: Lomma kommuns Kulturmiljöprogram - Åtgärdsprogram för Bjärred och Borgeby) Lomma kommun bildades 1963 genom sammanslagning av Lomma köping och Flädie storkommun. Kommunen karaktäriseras av sitt läge vid havet, jordbrukslandskapets fullåkersbygd och kommunikationslederna som skär genom landskapet i nord-sydlig riktning. Historiskt sett har jordbruk och tegelindustri varit de mest betydelsefulla näringarna i området, vilket speglas i de kulturmiljöer som återfinns i kommunen. De största tätorterna i kommunen är Lomma och Bjärred, två samhällen med olika karaktär och olika bakgrund. Lomma har rötter i medeltiden, men utvecklades främst i samband med tegel- och cementindustrin i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Bjärreds historia är kortare och är kopplad till det bad- och semesterliv som etablerades på platsen kring sekelskiftet Fjelie och Flädie, belägna mellan Bjärred och Lund, är medeltida kyrkbyar som kom att förändras i och med järnvägarnas dragning. Flädie framstår idag till stora delar som ett stationssamhälle. Borgeby samhälle, norr om Bjärred, började växa fram under slutet av 1800-talet i samband med laga skiftet i socknen, som splittrade den gamla byn vid Borgeby kyrka och slott. I de äldre delarna av Bjärred återfinns bebyggelse som vittnar om ortens historia som fashionabel badort. Vid Norra Villavägen finns den äldsta samlade bebyggelsen. Här ligger stora, ibland palatsliknande, villor utmed strandvallen, uppförda av välbärgade borgare från Lund vid sekelskiftet I området kring Öresundsvägen härstammar stadsplanen med de böljande gatorna från talen, liksom flera av villorna. Flera av husen är av sommarstugekaraktär med fasader i träpanel och nätta volymer. Riksintressen och byggnadsminnen i Lomma kommun Riksintresse - Enligt Miljöbalken kan Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer peka ut riksintressen för kulturmiljövården som bedöms vara av nationellt intresse att skydda och vårda. För att riksintressenas kvaliteter ska bevaras krävs att de säkerställs i den kommunala planläggningen. Nödvändiga förändringar inom riksintresseområdena 11

14 ska genomföras med stor varsamhet och respekt för såväl deras karaktär som miljön i sin helhet. Länsstyrelsen är beslutande instans. Riksintressen för kulturmiljövården i Lomma kommun är Löddeköpinge-Stävie-Borgeby och Alnarp-Burlöv. Byggnadsminnen - Enligt Kulturminneslagen kan en synnerligen märklig byggnad förklaras som byggnadsminne. Länsstyrelsen är beslutande instans, och de utfärdar även skyddsföreskrifter som anger på vilket sätt byggnadsminnet ska vårdas och underhållas samt i vilka avseenden det inte får ändras. Byggnadsminnen i Lomma kommun är Borgeby slott och Alnarp. Bjärreds församling 1973 förenades Borgeby med Fjelie och Flädie församlingar till pastoratet Fjelie, Flädie och Borgeby. År 2000 sammangick dessa tre församlingar i en gemensam församling och ett gemensamt pastorat, under namnet Bjärreds församling. Utsnitt ur Skånska rekognosceringskartan från Finns på Landsarkivet i Lund. Flädie Flädie är en medeltida kyrkby belägen en bit från kusten, mellan Bjärred och Fjelie. E6:an mellan Malmö och Helsingborg löper strax öster om byn och väg 16 mellan Lund och Bjärred passerar i söder. En avtagsväg från väg 16 leder in i Flädie by och passerar kyrkplatsen på dess östra sida. (Följande avsnitt ur: Ortsanalys Flädie) År 1749 hade Flädie socken, den oskiftade byn, 221 invånare. Husen var då betydligt färre än idag men antalet familjemedlemmar betydligt fler. Efter enskiftet hade socknens befolkning ökat till 509 invånare, år År 1900 hade kommunens befolkning ökat till 588, år 1950 till var antalet invånare drygt 200. Flädies historia går tillbaka till förhistorisk tid. Det geografiska läget och naturförutsättningarna skapade grunden för byns tillblivelse, genom Flädiebäcken som gav vatten till människor och djur, den bördiga åkermarken som gav möjlighet för odling och bete och havet som möjliggjorde fiske och transporter. Redan under yngre sten- och bronsåldern fanns en bebyggelsekoncentration vid den plats som senare blev Flädie sockens dominerande boplats. 12

15 Flädie eller Flatoige, omnämns redan i ett dokument upprättat den 21 maj 1085 av Knut Svensson, mer känd som kung Knut eller Knut den Helige (det äldsta i Norden bevarade dokument vars ordalydelse är bevarad). Dokumentet innehåller en donation av jord till Lunds domkyrka och om Flädie står: "in Flatoige fem och ett halv bol som Hakon gav åt kungen". Bol är ett stycke jord, en lantgård eller ett hemman. Namnet Flatoige kan delas upp i två delar: Flat= flat, platt och oige=hög. Enligt vissa teorier kan Flatoige möjligen varit tingsplatsen på den platta höjden. Höjden kan vara den som är belägen sydväst om den nuvarande byn, där Kaniks tegelbruk har brutit lera. (Följande avsnitt ur: Länsstyrelsens Kulturmiljöprogram, samt ur: Lomma kommuns Kulturmiljöprogram Åtgärdsprogram för byarna och landsbygden) Flädie utskiftades i början av 1800-talet och har idag framförallt karaktär av ett stationssamhälle från 1900-talets början. Järnvägslinjen Malmö-Billesholm (MBJ) öppnades 1886 och längs järnvägen anlades nya stationer kring vilka samhällen växte upp. I Flädie byggdes ett stationshus i nygotisk tegelarkitektur, som var karaktäristisk för stationshusen längs Malmö-Billesholmsbanan. Järnvägens tillkomst i Flädie bröt dock inte upp det gamla bebyggelsecentrumet förrän i början av 1910-talet. Järnvägen blev viktig för bettransporter från Flädie till Arlövs sockerbruk och i stationens närhet uppstod industriell verksamhet och administrativt och servicemässig bebyggelse. I anslutning till stationen byggdes en lantmannahandel men också en smedja och ett mejeri. Vid sidan om de större gårdarna uppfördes även ett antal gatuhus längs byvägarna. De enda gårdarna i Flädie som idag ligger kvar på samma plats som före skiftet 1807 är den fyrlängade gården nordost om kyrkan samt prästlönebostället direkt väster om kyrkan, som byggdes upp igen år 1903 efter en brand. Gatunätet i Flädie är till stora delar bevarat sedan tiden före skiftet och ger upphov till en bibehållen bykänsla trots att järnvägen delar byn i två delar. Gaturummet avgränsas gentemot bebyggelsen av uppväxt grönska i form av häckar och alléer, något som tillsammans med avsaknaden av trottoarsystem och gatornas begränsade bredd bidrar till bykaraktären. Flädie mölla (Följande avsnitt ur: Lomma kommuns Kulturmiljöprogram Åtgärdsprogram för byarna och landsbygden) Flädie mölla är uppförd På 1950-talet utrustades den för elektrisk drift och kördes endast sporadiskt efter 1952 med vindkraft. Kvarnrörelsen upphörde Möllan, en holländare vars vingar är demonterade, är uppförd på en två våningar hög tegelfot. Ovanpå denna har själva "skrået", som möllans träbyggda del kallas, uppförts. Mellan stenfoten och skrået finns rester av den ursprungliga segelbanan, den balkongliknade konstruktion som löpte kring hela möllan. Skrået har till sina övre delar ursprungligen varit täckt med träspån medan partiet under varit täckt av en liggande fjällpanel. Idag är spånen ersatta med falsad plåt. Möllan kröns av en kupolformad hätta. Möllan är i nordost sammanbyggd med en magasin- och stallänga. Flädie mölla är den enda bevarade, av de sju möllorna det finns historiska belägg för, i Lomma kommun. Möllan uppvisar en verksamhetskontinuitet i byn och är en utmärkt exponent för det agrara, förindustriella samhället där bönderna lokalt kunde mala sin säd. 13

16 Ovan: Flädie kyrka sedd från sydost. Nedan: Kyrkan sedd från öster. Flädie kyrka (Följande avsnitt ur: Länsstyrelsens Kulturmiljöprogram, samt ur: Lomma kommuns Kulturmiljöprogram Åtgärdsprogram för byarna och landsbygden) Flädie gamla kyrka byggdes på 1100-talet men revs 1886 då den ansågs vara för liten för att rymma den växande befolkningsmängden, vilken berodde på industrialisering och förbättrad avkastning från jordbruket. Den nya kyrkan ritades av A. W. Lundberg och stod färdig I murarna finns stenrester från den medeltida kyrkan. Den rika tillgången på tegel hade säkert betydelse för kyrkans utformning. Kyrkan är uppförd i en historiserande stil. Det nyromanska dominerar, samtidigt som den höga resningen tyder på gotiska influenser. Kyrkan är uppförd i rött tegel med naturstensdekorationer av tysk sandsten. En absid finns i öster och vapenhus i söder, entrén är i västtornet. Torntaket är täckt med skiffer, långhuset har tegeltak och absiden är täckt med falsad blyplåt. Utmed långhusets väggar finns strävpelare avtäckta med kalkstensplattor. 14

17 (Följande avsnitt från Bjärreds församlings hemsida) Kyrkans dopfunt av sandsten är medeltida. Predikstol med baldakin tillverkades Figurerna runt denna är skurna i ek och härrör troligen från den gamla kyrkan. Kyrkans orgel är byggd år 1959 av Nils Hammarberg och är på 16 stämmor, varav två har pipor från kyrkans äldsta orgel, som byggdes 1888 av orgelbyggare Molander. Från den gamla kyrkan har altartavlan från 1589 bevarats, vilken sattes upp över södra ingången år I tornet finns en storklocka och en lillklocka av malm gjutna i Ystad Under åren genomgick kyrkan en större restaurering som bland annat gav den sitt nuvarande utseende. Utöver kyrkan finns på kyrkogården idag ett bårhus i sydost, uppfört samt en förrådsbyggnad i sydväst, uppförd Båda ritades av Eiler Graebe. I länsstyrelsens kulturmiljöprogram för området Flädie anges följande motiv för bevarande: "Flädie speglar ett samhälles olika skeden i utvecklingen som kyrkby, bondby, stationssamhälle och centralort i en rik odlingsbygd. Möllan är ett tydligt exempel på de skånska möllornas senare utvecklingsskede." Flädie kyrkogård Kvarteret söder om kyrkan (B) är enligt uppgift från församlingen det allra äldsta, medan kvarteret i norr (A) tillkom under 1800-talet (gravkarta nedan med kvarter angivna). Detta har ej gått att bekräfta utifrån historiska kartor, vilka sällan visar själva kyrkogården 15

18 i detalj utan ofta enbart visar kyrkplatsen. På en kyrkogårdskarta från 1890 (bild nedan) finns båda kvarteren med. Inom kvarter B i söder finns på denna karta 16 gravplatser utritade, indelade med nummer efter byns olika gårdar. Dessa motsvaras till ytan av nuvarande kvarter, varav de flesta idag är delade i mindre gravplatser med gångar mellan. Inom kvarter A i norr finns 8 gravplatser indelade på samma sätt, omedelbart norr om kyrkan. Den norra delen av nuvarande kvarter A anges på kartan som allmänning, dvs en plats för gravsättning av dem som inte hade råd att betala för en gravplats. Ett fåtal gravvårdar står idag fortfarande kvar på de indelade gravplatserna och påminner om hur kyrkogården såg ut vid denna tid (A178A-B, B27, B56, B71A-B, B82A-C samt B103). På ett foto från kan kyrkogårdens storlek skönjas, samt dess dåvarande entré med en dubbelgrind och en enkelgrind mellan tre putsade grindstolpar (bild på nästa sida). Entrén syns även på kartan från

19 Kyrkan och omgivande kyrkogård från sydost. Foto från , taget av Oscar Halldin. Källa: Kulturmiljöbild. Kyrkplatsens yta kan sannolikt ha omfattat nuvarande kvarter A i norr och B i söder och denna plats bör kunna ha anlagts i samband med den ursprungliga kyrkans uppförande under 1100-talet. Anläggandet av regelrätta kvarter med indelade gravplatser, såsom visas på tidigare nämnda karta från 1890, kan ha tillkommit vid tiden för kartans tillblivelse, eller tidigare. Kyrkogården utvidgades österut 1932 med det som idag är kvarter D, E, F, G, urnlundskvarteret (som ej var urnlund vid denna utvidgning) samt sannolikt även kvarter C längst i söder anlades urnlunden tillgänglighetsanpassades kyrkogården. Kyrkogården idag Flädie kyrkogård har en oregelbunden planform och består av åtta kvarter, inräknat kvarter D som idag ej nyttjas som gravkvarter. Kyrkogården gränsar i norr och väster till fastigheter, i öster löper kyrkvägen med bebyggelse på andra sidan om densamma. I söder löper en grusväg till det gamla prästlönebostället väster om kyrkan och söder om grusvägen tar åkermark vid. Kyrkogården har fem entréer, varav huvudentrén är belägen i öster. En mindre ingång finns i nordöstra hörnet och rakt söderut från denna, i andra änden av grusgången, finns en bredare entré. En ytterligare ingång finns vid bårhuset i sydost och en finns vid förrådsbyggnaden i sydväst. Omgärdningar Kyrkogården omgärdas i norr och väster av ett nätstängsel, i söder av en trädrad samt en avenbokshäck och i öster av en stödmur med trädrad. På båda sidor om huvudentrén i östra muren övergår stödmuren i en hög fogad mur. Huvudentrén har dubbelgrindar av svartmålat järn, mellan fyrkantiga murade stolpar (bild överst på nästa sida). Grinden är i samma enklare stil som dubbelgrinden i sydost, som utgör entré till bårhuset och står mellan grindstolpar av betong. Den norra grinden är en dekorerad enkelgrind av svartmålat järn mellan murade stolpar, och den södra är en dubbelgrind i samma stil, men mellan betongstolpar. Möjligen kan dessa två grindar - en dubbelgrind och en enkelgrind (bilder på nästa sida) - ha flyttats till respektive plats från den gamla huvudentrén, då denna byggdes om i samband med utvidgningen av kyrkogården åt öster på 1930-talet. Ingången vid förrådsbyggnaden i sydväst är en dubbelgrind med nätstängsel. 17

20 18

21 Gångar och markbeläggning Kyrkogårdens alla gångar är belagda med stenmjöl (som är finkornigare än grus). Kvarteret i norr (A) är grästäckt och har inga gångsystem. Kvarteret i söder (B) har grusgångar mellan gravraderna, i urnlunden löper en ensam grusgång igenom kvarteret och kvarter E och G är grästäckta utan gångsystem. Kvarter C och F i söder är långsträckta och en grusgång löper längs med dessa. Kyrkogårdens växtlighet domineras av ett antal barrträd och buskar på eller bredvid en del gravplatser, med en viss dominans inom kvarter B, samt några högre lövträd här och var. Gången söderut från norra entrén kantas av björkar på båda sidor. Överst: Stödmuren i öster. Nederst: Kvarter G i förgrunden. Riklig växtlighet inom kvarter B i bakgrunden till vänster. 19

22 Kvarterens karaktär Inom kyrkogårdens alla gravplatser som inramas av buxbom eller stenram är markbeläggningen grus. Samtliga gravvårdar är orienterade i öst-västlig riktning, förutom i kvarter C och F längst i söder och i urnlunden där de står i nord-sydlig riktning. Inom kvarter A står vårdarna glest och utspritt, några har buxbomsomgärdning. Inom kvarter B står vårdarna rygg mot rygg i raka gravrader med inskriptionen vänd mot respektive gång. Inom kvarter E längst i öster vetter alla gravvårdar åt väster, och i kvarter G vetter alla gravvårdar åt öster, förutom raden längst i öster som vetter mot de övriga. Kvarter B och till viss del kvarter A, söder och norr om kyrkan, upplevs som äldre än övriga genom att gravplatserna varierar i storlek, varav några är stora och innehåller ett flertal gravvårdar, och här finns alla äldre gravvårdar samlade, vilka kännetecknas av varierande höjd, form, material (diabas, granit, kalksten och marmor) och ytbehandling (fyra bilder på nästa sida). Kvarteren från 1930-talet, C, E, F och G, utmärker sig som yngre än ovan nämnda, genom att gravvårdarna här sinsemellan är relativt lika till storlek och form, och materialet är diabas och granit (fyra bilder på nästnästa sida). Urnlunden från 1960-talet utmärker sig också som yngre, genom att samtliga gravvårdar är små och liggande, längs med låga rygghäckar i raka rader (bild nedan). 20

23 Bilder ovan, uppifrån och ner: 1-2) Kvarter A. 3-4) Kvarter B. 21

24 Bilder ovan, uppifrån och ner: 1) Kvarter C. 2) Kvarter E. 3) Kvarter F. 4) Kvarter G. 22

25 Återlämnade gravvårdar finns på tre olika ställen på kyrkogården, flest finns i kvarter A, där de står i en lång rad längs med det västra stängslet. Några finns i kvarter B, också dessa längs med stängslet men lätt dolda bakom häckar. Ytterligare några står väster om kvarter C. Bilder ovan, uppifrån och ner: Lapidariet i kvarter A, i kvarter B och i kvarter C. 23

26 Yrkestitlar och inskriptioner Gravstenarnas inskriptioner ger en bild av vilka personer och yrkeskategorier som förekommit i en socken sedan 1800-talet och fram till våra dagar. Från 1950-talet och framåt blev det allt ovanligare att ange yrkestitel på gravstenen, så även på denna kyrkogård. I slutet av denna rapport finns en bilaga med samtliga på kyrkogården förekommande titlar. På Flädie kyrkogård fanns vid inventeringstillfället ca 500 gravvårdar (501 st, varav 95 st återlämnade). På kyrkogårdens gravvårdar förekommer totalt 213 stycken titlar, och ibland förekommer flera titlar på en och samma gravvård. Bland alla dessa titlar är lantbrukare den allra vanligast förekommande (79 st), vilket är en tydlig indikation på hur dominerande lantbruket har varit i dessa trakter. Därtill kommer fyra hemmansägare, tolv åbor och en jordbrukare. Totalt blir det 96 titlar relaterade till jordbruk, vilket alltså motsvarar nära hälften av alla angivna titlar. Mot slutet av 1800-talet och under 1900-talet användes ofta titeln lantbrukare. Dessförinnan fanns ofta betydligt fler titlar för olika jordbrukare. En hemmansägare ägde och brukade sin egen jord och betalade skatt till kronan. En rusthållare höll en soldat med utrustning istället för att betala skatt. Husmän och torpare brukade en mindre bit jord som ägdes av någon annan, dvs de var en sorts arrendatorer. Åbo kan betyda olika saker beroende på tid och plats, ibland var det en självägande bonde som brukade sin egen jord och ibland en bonde som inte ägde sin egen jord men oftast hade ärftlig besittningsrätt på den. Hantverksyrkena är representerade på Flädie kyrkogård med bagare, glasmästare, handskmakare, hovslagare, murare, målare, sadelmakare, skomakare, smedmästare, snickare, vagnmakare och så mycket som sju trädgårdsmästare. Tjänstemannatitlar som förekommer är olika slags handlande och en folkskollärare. En mejeriingenjör indikerar förekomsten av ett mejeri, järnhandlare förekomsten av en järnhandel, kvarn- och tegelägare förekomsten av en kvarn och ett tegelbruk. Några järnvägstjänstemän av olika slag visar på järnvägens närvaro. En kustvakt, en kustroddare och en sjökapten visar närheten till havet. Kyrkan är representerad av en kyrkoherde, en kyrkovaktmästare och åtta kyrkovärdar. På kyrkogården finns bara sju kvinnor med angivna titlar, varav yrkestitlar är barnmorska och sjuksköterska. En titel syftande på maken är änka, och därtill finns titlarna jungfru och åbodotter syftande på antingen ung ålder eller på avsaknaden av en make. Framför allt i äldre tid var det vanligt att man angav ort- eller gårdsnamn som en del av gravvårdens inskription (här 91 st). Några av dessa står fortfarande kvar på samma plats som anvisades på gravkartan från 1890 (A178A-B, B27, B56, B71A-B, B82A-C samt B103). Namngivna gårdar står angivet på 12 vårdar. De allra vanligast förekommande ortnamnen på kyrkogården är Flädie (40) följt av Önnerup (5) och Lomma (4). Gravvårdstyper Några vanligt förekommande och några mer ovanliga gravvårdstyper på Flädie kyrkogård kommer här kort att redovisas. För en beskrivning av gravskickets nationella utveckling hänvisas till det inledande avsnittet Begravningsskicket i Sverige. De gravvårdar som 24

27 saknar gravnummer har getts ett inventeringsnummer (INR). Om oklarheter uppstår gällande vilka gravar som valts ut för bevarande, se foton i bilaga 4. Kyrkogårdens äldsta gravvårdar är från första halvan av 1800-talet. En av dem är från 1849 och den är av typen smal och hög vård i slätpolerad diabas med rundat, vinkelbrutet eller fyrsidigt krön, stående på ett bredare fundament. Just denna har ett fyrsidigt krön och är rest över lantbrukaren Per Månsson med hustru Boel Esbjörnsdotter, avlidna 1849 respektive 1893 (B71C-D, bild nedan till vänster). Det finns två smala kalkstensvårdar på kyrkogården, vilket är en vanlig gravvårdstyp från första halva av 1800-talet. Den ena är sliten och har en bara delvis läsbar inskription varav det går att utläsa Rusthållaren Anders Larsson å No 8 Flädje, född 1800 och död 1852 (B27). Den andra är i bättre skick trots att den är något äldre. Den är rest över Drängen och Rusthållaren å No 23 Flädie Pehr Bengtsson (B56, bild nedan till höger). Denna vård är ett av sex exemplar (A178A-B, B27, B56, B71A-B, B82A-C samt B103) på Flädie kyrkogård som påminner om tidigare bruk att dela in gravplatserna efter gårdar, vilket syns på förut nämnda gravkarta från Detta faktum gör dessa gravvårdar och gravplatser särskilt bevarandevärda ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Totalt finns det ett drygt tiotal gravvårdar på Flädie kyrkogård från andra hälften av 1800-talet, frånsett de gravvårdar som står i lapidarierna vilka ej är medräknade här, eftersom de inte har sin placering på en gravplats. En gravvårdstyp, som var vanlig under 1800-talet, förekommer i fem exemplar på Flädie kyrkogård, samtliga fem står inom samma stora gravplats strax söder om kyrkans västentré. Tre av dem är dock uppförda under 1900-talet, då de var mer ovanligt förekommande. Det handlar om en högrest vård av granit eller sandsten med rundat eller vinkelbrutet krön och en infälld inskriptionsplatta av marmor. Vanligtvis kröns denna gravvårdstyp av ett stenkors, oftast i marmor, men korset saknas tyvärr i många fall eftersom det lätt 25

28 bryts av över tid. Vården kan även ha en infälld biskvirelief av något slag (biskvi är ett annat ord för oglaserat porslin), ofta förekommer ett klassiskt gravvårdsmotiv efter den danske skulptören Bertel Thorvaldsens reliefer från Hans två reliefer heter "Natten" och "Dagen". Ett ovanligt exemplar är vården (B18A-B, bild till vänster) rest över hemmansägaren Lars Månsson med hustrun Katarina Christiansdotter, avlidna 1874 respektive Denna vård är bred och har två infällda marmorplattor, en för maken och en för hustrun. På vården intill finns en infälld biskvimedaljong (B18C-D), dock ej ett motiv efter Thorvaldsen. Under senare delen av 1800-talet blev gjutjärnskors vanliga. På denna kyrkogård finns bara ett exemplar kvar, och det ligger i ett av lapidarierna. Det är korset över Elna Gudmunds, avliden 1894 (INR2, bild nedan till vänster). Eftersom järn generellt är ett försvinnande material på dagens kyrkogårdar är detta kors särskilt bevarandevärt. Gravplatser som tillägnats ett enstaka barn såväl som en enstaka kvinna var ovanliga i äldre tid, framför allt före 1930-talet. Vårdar över kvinnor restes dessförinnan vanligtvis bara över dem som var förmögna nog att skaffa sig en egen sten. På äldre gravstenar omtalas oftast kvinnor som "dess maka", "hans hustru" eller liknande och nämns ibland inte ens vid namn. Detta eftersom ogifta kvinnor var omyndigförklarade fram till 1884, och gifta kvinnor var omyndiga ända till Om en kvinna blev änka kunde hon dock få en egen titel, exempelvis "husbondeenkan" som då syftar på makens titel. Därefter kommer en tid av ogifta yrkeskvinnor som exempelvis "lärarinnan" och "hushållerskan". Ett exempel på en anspråkslös vård över en kvinna är den över Kerstsi Svensson som avled 1907 (A108A, bild till höger). En annan vanligt förekommande gravvårdstyp under decennierna kring 1900 var den högresta, slätpolerade obelisken, oftast i diabas. På denna kyrkogård finns endast två gravvårdar av denna typ, varav den ena står i ett av lapidarierna (INR1). Den andra är 26

29 tillägnad Ola Bengtsson och hustrun Hanna Persson och dottern Hanna, avlidna 1887, 1897 respektive 1891 (B37A, bild till höger). En typisk gravvård för den nationalromantiska stilen, som var särskilt populär under de första decennierna av 1900-talet, är den så kallade bautastenen, i grovhuggen granit eller diabas med oregelbunden silhuett och ofta en slätpolerad inskriptionsmedaljong eller inskription i relief. En annan vanlig gravvårdstyp är den jugendinspirerade stilen som var särskilt vanlig kring 1910-talet men dröjde sig ibland kvar längre än så. Utmärkande för denna typ är att de är högresta och tjocka, nästan alltid i granit och de har ofta en påkostad ornamentering i form av blommor och slingrande växter i relief. Ett exempel på en blandning av de ovan nämnda är vården över stationsmästare Nils Hallberg med hustrun Boel, avlidna 1935 respektive 1927 (A166A-B, bild nedan till vänster). En tredje stil som var populär under 1900-talets första decennier var den avskalat klassicistiska men ändå storslagna gravanordningen som ofta består av en bred, hög gravvård i ljus granit, ofta med inskriptionsplatta av slätpolerad diabas. Vården har kraftiga sidopartier och gravplatsen omges ofta av en bred stenram, gärna med hörnen markerade av exempelvis stenklot, samt en markerad tröskel. Vården och ramen samverkar alltså och bildar en helhet. Ett sparsmakat exempel, utan den samverkande gravramen, är gravvården över barnmorskan Carolina Persson, som avled 1938 (G11, bild ovan). Att sätta en stenram kring gravplatsen blev populärt kring sekelskiftet 1900 men görs mer sällan idag. Det finns en ungefärlig gräns omkring där ramen dessförinnan ofta är grövre, profilhuggen och har markerade hörn och den därefter ofta är enklare, smalare och polerad. Järnstaket förekom ofta på ramen, alternativt stenpollare med järnkätting emellan. Denna typ av påkostade gravplats kan ofta inhysa en hel familj. 27