Gränslösa kulturarv. Bozena Werbart. (Universitetslektor i arkeologi, Umeå universitet)

Transkript

1 Bozena Werbart (Universitetslektor i arkeologi, Umeå universitet) Gränslösa kulturarv Kulturarv är ett begrepp i vilket relativiteten ligger inbyggd. Det är precis som tidsandan ett mångtydigt och föränderligt begrepp, som hela tiden byter innehåll och mening och som kan fluktuera mellan olika grupper, institutioner och nationer. Vid presentationen och förmedlingen av det förflutna via utställningar och populärvetenskapliga publikationer har sådana sociala dimensioner som klass, genus, kulturell identitet eller specifika symboliska meningar i den materiella kulturen ofta negligerats. När man diskuterar museernas roll i förmedlingen av arkeologisk kunskap är uteslutandet av de andras erfarenheter påfallande: kvinnornas, barnens, minoriteternas och ursprungsbefolkningarnas. Fortfarande har man en tydligt värdeneutral inställning till kulturarvet och den ideologiska sidan av det. Att bevara kultur och kulturarv är viktigt, men på vilka grunder och i vilka syften? I tider av identitetsförändringar kan museerna spela en viktig roll för att vidga perspektiven och skapa nödvändig reflektion, för att överbrygga nationella gränser, för att påvisa globala och historiska perspektiv och för att föra en dialog mellan forntid och nutid, tvärs över nationella och regionala gränser. Museerna bör därför inta sin roll i samhällsdebatten och bli ett mer aktivt forum för samhällskritik och reflektion. Kulturarv är internationellt lika viktigt idag i hela Europa: både i forna öst och i Västeuropa. Denna fråga blev ett väsentligt politiskt problem. Men kulturarvet har också missbrukats genom nationalism och för att legitimera maktspråk, i f.d. Jugoslavien, Afghanistan, och i många andra platser i världen. Frågan Vem äger kulturarvet är idag inte så mycket relevant som frågan Vem är ansvarig för bevarandet av kulturarvet? Vår syn på kulturarv kan successivt förändras: från kulturarv inom nationella gränser till uppfattningen om ett gränslöst kulturarv. Ett gränslöst kulturarv är Margareta Biörnstads innovativa definition. Det är därför positivt att UNESCO med utgångspunkt från rapporten Vår skapande mångfald från 1997 föranledde vida diskussioner om kulturarvets roll i kontexten av internationell utveckling. Istället för avgränsning bör vi accentuera enhet och samband, och jämföra skillnader och likheter. Detta är kanske ett sätt att överbrygga klyftor mellan nutida motsättningar. Därför är kulturarvet ett viktigt ansvar för alla forskare och för dem som ansvarar för dess förvaltning: att utöka internationellt samarbete och att förstärka enade aktioner. Museer och antikvariska myndigheter över hela Europa bör inte bara samarbeta, utan även delta mer aktivt i internationella arbeten. Den traditionella vägen att förstå och tolka kulturarvet är att associera det till den egna nationen. Men världsorganisationer för

2 kulturarvsfrågor och samarbete tvärs över politiska gränser i Europa kan ha en speciell betydelse i formandet av den publika opinionen. Att arbeta tillsammans är den bästa vägen för enade aktioner och ett mer kritiskt och reflexivt samarbete: inte bara genom deltagande i arkeologiska utgrävningar i olika europeiska länder, utan snarare genom gemensamma forskningsprojekt. Många länder i Västeuropa har en gemensam svaghet: brist på allmän information om det arkeologiska fältet i östra Europa och vice versa. Översikter av svensk, polsk eller bulgarisk arkeologi eller jämförelser dem emellan är inte tillgängliga på något vetenskapligt lingua franca i Europa. Bevarandet av kulturarvet kan t ex bli ett av de stora och gemensamma forskningsprojekten, inte nödvändigtvis bara inom Europeiska unionens projekt, European Science Foundation eller Euresco, utan även inom universitetsprojekt och forskarutbildningsprojekt. En sådan plats för gemensamma projekt om bevarandet av kulturarvet i sin bredaste mening kan, till exempel, bli hällristingskomplexet i Nämforsen, Ångermanland. Arkeologi inom fortbildningen och olika sätt att presentera det förflutna kan även utgöra ämnen för några av dessa gemensamma projekt. När historien och förhistorien används i besvärjande syfte, och när politiker hänvisar till den som sanningsvittne, finns det all anledning att vara på sin vakt. Det är i detta sammanhang intressant att notera, att det i den europeiska arkeologins syn på omvärlden och dess påverkan på kontinentens förhistoria finns starka nationalistiska, etnocentriska och i vissa fall även rasistiska dimensioner. Så till exempel har det afroasiatiska inflytandet över europeisk historia kategoriskt förnekats och förbisetts. Författaren Edward Said har bland annat påvisat att Orienten som begrepp är en rent akademisk konstruktion, och att hela föreställningen om Orienten och dess förmenta despoti är något som till stora delar skapats av västerländska arkeologer. I realiteten är Orienten inte alls någon exotisk och homogen struktur, utan i stället en sfär där varje område måste diskuteras för sig helst av lokala specialister inom både politik och arkeologi. På samma sätt är det Heliga landet en teologisk konstruktion som aldrig någonsin kan svara mot en konkret arkeologisk verklighet. Varje diskussion om de sociopolitiska realiteterna i forntidens Mellanöstern och området kring östra Medelhavet riskerar därmed att fastna i ett slags intellektualisering och begreppsmässig konstruktion. Orienten har av Europa konstruerats som de andra, vilket till följd av globaliseringen och den moderna epokens mobilitet, migration och turism kommit att domesticeras. En europeisk värld är, även i en arkeologisk mening, ett globalt system av olika platser och mångfald. Finns det ett gemensamt kulturarv i Europa? Kan man diskutera arkeologins roll i samhället i det förenade Europa? Europa är, de facto, inte ett regionalt definierbart begrepp. Därför är det en paradox, att det inom det territoriellt definierade Europa finns externa motsättningar om vad som bildar Europa, arkeologi i Europa eller europeisk

3 arkeologi. Vad är detta Europa? Är det något mer än en imaginär konstellation skapad av en politisk elit? Europa har ingen klar definition, det är ett verb snarare än ett substantiv. Milan Kunderas definition är därför en av de mest träffande: Europé: den som längtar tillbaka till Europa. Den europeiska kulturen, i den mån den existerar, har frambringat något av det bästa och sämsta i mänsklighetens historia. Eller som Robert Lafont skrev i en ny antologi Europes: europén har ett dubbelt medborgarskap: i stoltheten och i skammen.

4 Sead Pilav (Studerande vid Södertörns högskola) Kulturarvet utan gränser För tre år sedan börjande jag läsa arkeologi vid Södertörns högskola och det var då det ända tänkbara ämne som jag kunde tänka mig att studera. Innan jag började med arkeologistudier så var jag intresserad av historia och dykning och då var jag inte långt ifrån marinarkeologi. Ursprungligen kommer jag från Bosnien-Hercegovina. För två år sedan åkte jag dit för att skriva min C-uppsats som handlade om en medeltida borg som låg ca två mil från hemstad, Mostar. Borgen ligger på en bergstopp och min morfar har ett hus strax i bergsslutningen. Som liten fick jag höra olika historier om borgen och dess herre och då ville jag ta reda på mer om själva platsen. Jag studerade borgens ursprungliga befästningsuppgift och andra funktioner samt hur borgen förändrades genom tiden. Vidare så ville jag se vilken roll ruinerna har för den lokala befolkningen idag. Borgen var från början ett romersk castellum och låg vid limes mot östergoternas rike. Under medeltiden utvidgades borgen och blev härskarsättet för en av de bosniska stormännen, nämligen Stjepan Kosaca, som styrde över hela södra delen av landet. Han utnämnde sig själv år 1448 till Herceg (hertig) av den helige Sava. Från hans titel Herceg stammar namnet Hercegovina vilket betyder Hercegs land. Det intressanta var att man idag använder hercegs namn för att förklara sina nationalistiska ståndpunkter. Det är nämligen så att alla tre parter i Bosnien och Hercegovina, och då menar jag serber, kroater och bosnier, vill lägga sig till med rätten till hans namn och på så sätt också rätten till landets ursprung och därmed bevisa att de är urbefolkningen. Samma arkeologiska källmaterial kan utifrån olika teoretiska utgångspunkter ge helt olika tolkningar. De olika perspektiven leder till att olika frågor formuleras vilket i sin tur leder till olika förhistorier. Skrivandet av de olika förhistorierna på Balkan är ett väldigt känsligt ämne, och detta var en av krigsorsakerna. Man måste som arkeolog ställa sig frågan, vad det är som jag skriver, vad och vem gynnar mitt skrivande? Frågan om objektivt skrivande är också oundviklig - kan man som forskare vara objektiv överhuvudtaget? Idag, då jag är nästan färdigt med min utbildning, har min syn på arkeologi ändrats totalt jämfört med tiden då jag började mina arkeologi studier. Arkeologi handlar om människan och samhället, det var det första jag hörde då jag började mina studier. Och förvånad blev jag. Innan var för mig arkeologi ett ämne som handlade om gamla intressanta prylar och sjunkna skepp, men att det skulle handla om tolkning av fornmänniskan och fornsamhället hade jag ingen aning om. Innan jag var med på en arkeologisk utgrävning hade jag vissa, mer romantiska förväntningar om att jag skulle komma att hitta spektakulära fynd. Visst har jag fortfarande samma dröm, men idag står jag mer med fötterna på jorden. Efter det att jag skrev mina C- och D uppsatser, upptäckte jag vilket stort ansvar arkeologer har när de skriver historia, och de senaste krigshändelserna på Balkan är mitt exempel.

5 Oscar Vasquez Sandoval (Studerande vid Södertörns högskola) Varför arkeologi? En av anledningarna till att jag började studera arkeologi har jag att tacka min lågstadielärare. Han var ofta ute med oss och visade olika fornlämningar och fick oss att fantisera kring de olika tidsepokerna som hade passerat. Mest var vi nere vid Norsborgsparken och tittade på gravhögarna. Ända sedan den tiden har jag varit svag för gravar och varit intresserad av arkeologi. En annan anledning är att min far alltid varit intresserad av förhistoriska händelser och arkeologi, och jag minns att vi båda var som fastklistrade framför teven när Vetenskapens värld eller något liknande program gick. Faktum var att hela min familj satt framför teven. TV var det ända sättet som jag kunde komma i kontakt med arkeologi och detta gjorde att min syn på arkeologi var annorlunda då mot vad den är nu efter att jag har studerat. Ser man på arkeologiska program så är det endast olika fynd man får se, oftast är det monumentala fynd man letar efter eller gräver kring. Oftast är det hela fynd man visar och efter att man putsat och donat med dem. Förstå hur besviken jag blev när jag för första gången hittade en järnklump och som blev förklarad som en armborstspil. Riktigt så besviken blev jag inte eftersom det var mitt första riktiga fynd men den såg inte ut som på tv. Min lilla bild av arkeologi raserades men har nu byggts upp med mina studier till en större och starkare bild. Det som jag såg som liten ute i Norsborg, Norra Botkyrka, har alltid följt med mig i min uppväxt och eftersom Norsborg är mitt hem så var det inte svårt för mig att välja ämne när det var dags för mig att skriva en C-uppsats. Ämnet jag valde var att skriva om en kulturstig som går här ute i Norsborg: Hallunda Kulturstig. Stigen sträcker sig från Slagsta och passerar Hallunda för att avslutas vid Norsborgs vattenverk. Längs stigen kan man se olika fornlämningar från bronsålder ända till 1800-tal, man kan se en kontinuitet av bosättningar här ute från forntid till nutid. Meningen med uppsatsen var att se ifall lärarna använde sig av fornlämningarna längs stigen i sin undervisning precis som min lärare gjorde. Dessutom anser jag att det är viktigt att tidigt lära barnen om sin omgivning och hur man bevarar den. Känner man till fornlämningarna så förstör man dem inte heller. En annan sak som jag ville få ut av uppsatsen var ifall folk som bor i området känner till stigen och dess lämningar och ifall de går ut och går stigen. När jag skulle välja högskola/universitet så hade jag en önskan att det skulle ligga i Stockholm. Jag hade redan studerat i Sundsvall och trivdes inte med att vara hemifrån. När jag fick reda på av mina kompisar att det fanns en högskola som låg i Flemingsberg så var det redan klart. Högskolan ligger ca tjugo minuter ifrån mitt hus, det går direktbuss hela vägen och jag hade kompisar som studerade där redan. Svårtslaget eller hur? Vad har jag för erfarenhet av Södertörns Högskola? Jag kan lätt säga att vi har haft bra lärare och många olika föreläsare. Eftersom det går många utbytesstudenter på Södertörn så träffar man folk från hela världen och detta medför att man utbyter erfarenheter på ett helt annat sätt. Vid Arkeologmötet i Visby fick jag frågan om det inte kändes konstigt att studera svensk arkeologi. Svaret på detta är ett NEJ. Varför skulle det vara konstigt? Jag kom till Sverige som ettåring, är nu 26 år och har haft hela min uppväxt här, har kompisar från alla hörn i världen och mina två bästa kompisar är svenskar, i mina ögon är jag svensk. Dessutom är arkeologi detsamma oavsett vart man utför den och det viktigaste är inte vem som utför den utan hur man utför arkeologi och för vem. En annan fråga jag fick var ifall jag istället inte ville studera (arkeologiskt) mina rötter. Jag kan enkelt förklara det så här. Från min mammas sida är mina rötter portugisiska och från

6 chilensktinfödda indianer, från min pappas sida är de rakt av spanjorer förutom en ingift tunisiskt kvinna. På pappas sida kom de till Chile på 1800-talet och på mammas sida lite äldre en så - vilka rötter skall jag då studera? Tänker man tillbaka på detta sätt är jag mer europé än chilenare. Självklart vill jag studera Chile för att det är landet mina föräldrar kommer ifrån och kulturen som jag blivit påverkad av under min uppväxt, men det viktigaste för mig är att bli det jag alltid velat bli och det är: ARKEOLOG.

7 Ann-Louise Schallin (Fil.dr., leder ett forskningsprojekt i Argolis finansierat av Riksbankens Jubileumsfond) Kulturarv utan gränser Arvet från forntiden i det ärvda materialet om svenska arkeologiska möjligheter och begränsningar i Argolis Ett gränslöst kulturarv låter som en passande benämning på vad arkeologer i Europa och resten av världen arbetar med och för. Det gränslösa står för frihet och en strävan att finna gemensamma beröringspunkter både geografiskt och metodologiskt. För mig kan uttrycket också leda tankarna till min krassa arkeologiska verklighet. För jag, som klassisk arkeolog verksam i Grekland, har gränslöst mycket kulturmaterial att ta hand om och det har jag ärvt från mina företrädare. Det var antikforskaren Axel W. Persson som inledde det svenska arkeologiska arbetet i Argolis i Grekland redan på 1920-talet. Han var professor i Klassisk fornkunskap, det ämne som idag heter Antikens kultur och samhällsliv. Argolis är namnet på landskapet beläget på nordöstra Peloponnesos, där berömda och sägenomspunna orter som Mykene och Argos ligger (Fig. 1). De arkeologiska fynden duggar tätt i det här området. Överallt finns fornlämningar från alla tider: från den äldre stenåldern fram till modern tid. Landskapet är förstås mest känt för sina fynd från den sena bronsåldern då Mykene var centralort i en löst konsoliderad mykensk stat. Enligt Homeros var det här som Agamemnon härskade och härifrån ledde han de akajiska krigarna i fälttåg mot trojanerna. De arkeologiska fynden ger ett visst stöd för antikens syn på sin forntid, även om vi inte kan bevisa att just kung Agamemnon har funnits i verkligheten. Redan från övergången mellan den mellersta och den sena bronsåldern ger Mykene prov på att en elit hade tagit makten och gjorde sitt bästa för att manifestera den (ca 1600 f.kr.). I schaktgravarna, som kom att ligga precis innanför den senare ingångsporten till staden, grävde Heinrich Schliemann ut fantastiska gravgåvor: guldmasker, smycken, kärl i ädla metaller o.s.v. Den mykenska bosättning som vi kan se resterna av idag dateras ca. 300 år senare, men här ger Mykene verkligen fortfarande prov på att en elit hade makten och manifesterade den genom monumentalarkitektur i form av palats, omfattningsmur, Lejonport och magnifika tholosgravar. Via gravskicket kan vi sluta oss till att det mykenska samhället i högsta grad var stratifierat. Det antyds också i Linear-B skriften som vi kan studera bl.a. på lertavlor. Skriften redovisar i allmänhet ekonomiska transaktioner där palatsadministrationen var inblandad. När de svenska arkeologerna kom till Argolis ägnade de sig åt utgrävningsarbete. De grävde först i Asine, sedan i Berbati och i Midea och Dendra. Asine ligger vid kusten och är en plats där folk har bott i alla tider. De tidigaste fynden härifrån kommer från den yngre stenåldern. Det som svenskarna grävde ut på 1920-talet var en del av bosättningen i Lågstaden där bebyggelsen dateras till den sena bronsåldern. I Asine finns under den här tiden inga spår av monumentalarkitektur, utan bebyggelsen karakteriseras av byggnader som består av ett gytter av mindre rum. Mykenska kammargravar i närheten undersöktes också av de svenska arkeologerna på 1920-talet. Alldeles bredvid Lågstaden reser sig borgklippan Kastraki och runt klippan kan man se rester av den välbyggda hellenistiska mur som uppfördes under Demetrios Poliorketes tid (ca 300 f.kr.). Berbatidalen ligger strax väster om Mykene och öster om den stora Argosslätten. Här koncentrerades de tidiga undersökningarna till Mastosklippan, belägen mitt i dalen. På Mastos grävdes en bosättning från tidig bronsålder och en keramikverkstad från sen bronsålder. Man

8 grävde också ut en mykensk tholosgrav och en del kammargravar som hörde till samma nekropol. Söder om Berbatidalen och vid randen av Argosslätten ligger berget Midea (Fig. 2). Strax invid ligger byn Dendra och här grävde svenskarna ut en mykensk tholosgrav och ett antal kammargravar. I samma veva undersöktes Midea där en bred, imponerande omfattningsmur dominerar bergssidan. Muren dateras till mykensk tid och i publikationen som kom ut 1942 presenterades skisser över iakttagelser i borgområdet. Man menade att här fanns resterna av ett mykenskt palats. De tidiga utgrävningarna i Asine, Berbati och Dendra-Midea publicerades relativt omgående, men fortfarande återstår mängder av opublicerat och obearbetat material därifrån. Ansvaret för materialpublicering och fortsatt arkeologisk verksamhet på dessa platser ligger hos utgrävarna själva eller hos deras efterträdare, d.v.s. dagens antikvetare. Stora delar av materialet från de tidiga Asinegrävningarna gick många öden till mötes. Det forslades till Sverige för att bearbetas, det återvände till Grekland för att slutligen hamna i Sverige igen, där det nu förvaras i Uppsala. Svenska arkeologer har under årens lopp kommit tillbaka till Asine ett antal gånger för att bedriva olika typer av projekt. Dessa har letts av Robin Hägg, Gullög Nordquist, Carl-Gustaf Styrenius och Berit Wells. Man har fortsatt att undersöka bronsålderslämningarna, men också senare perioder som järnålder och hellenistisk tid. Berbatidalen har också varit föremål för omfattande svensk arkeologisk verksamhet på senare år. Två intensiva inventeringsprojekt har genomförts under ledning av Berit Wells. Det första täckte ett större geografiskt område och gällde både Berbatidalen och närliggande högre belägna områden, medan det senare var specifikt utformat för ett mindre område, närmare bestämt själva Mastosklippan och omgivningarna strax intill. På berget Midea har de arkeologiska aktiviteterna också fortsatt (Fig. 3). Här har grekiska och svenska arkeologer bedrivit ett samarbetesprojekt sedan tidigt 1980-tal under ledning av Katie Demakopoulou och på den svenska sidan Paul Åström, Gisela Walberg och, nu de senaste två åren, jag själv. Det faktum att svenskarna kom och satte spaden i jorden på olika fyndplatser i det grekiska landskapet gjorde att de, även för framtiden, tog på sig ansvaret för dessa, inte bara när det gäller fortsatta undersökningar och publicering av fynden, utan också när det gäller att hålla utgrävningen presentabel enligt de bestämmelser som gäller enligt den grekiska fornminneslagen. Det ansvar som dagens antikare har ärvt, gör att de aldrig behöver oroa sig för att få brist på material att studera och basera sin forskning på. Att se sig tvungen att publicera gamla utgrävningar och studera andras gamla krukskärvor kan tyckas begränsande, men i realiteten öppnar sig hela tiden nya möjligheter och angreppsvinklar (Fig. 4). Resultatet blir att en hel del mycket god forskning bedrivs som berikar vår kunskap och hjälper oss att formulera nya frågeställningar. Det svåra är inte att förlika sig med tanken att arbeta i de gamles fotspår, utan att finansiera vår fältverksamhet, både när det gäller utgrävning och materialbearbetning. En annan förutsättning för att kunna bedriva fältverksamhet i Grekland är Svenska Institutet i Athen. Enligt grekisk lag måste alla kontakter mellan utländska arkeologer och de grekiska arkeologiska myndigheterna passera via ett institut eller en skola. Eftersom klassisk arkeologi är så pass utbredd i världen, finns också många utländska skolor eller institut i Athen. Till de tidiga hör Franska Skolan, Tyska Institutet och de Amerikanska och Brittiska Skolarna från mitten av 1800-talet. Det Svenska Institutet kom till 1949, medan Finland, Norge och Danmark har fått sina först inom de senaste 20 åren. Alla institut och skolor har inte samma inriktning. Vissa fungerar som mer övergripande kulturinstitut, medan vissa, som t.ex. det Svenska Institutet, enbart har arkeologi som inriktning. Ett utländskt institut av denna sort förmedlar alltså kontakter mellan den enskilde arkeologen och de grekiska

9 myndigheterna. Detta gäller t.ex. om man vill studera något specifikt på ett grekiskt museum eller om man vill företaga sig något ute i fält. Institutet är också skyldigt att informera om de forskningsresultat som åstadkoms innanför den egna verksamheten genom att ge ut en vetenskaplig skrift. Ur arkeologisk synvinkel är Athen en veteskapligt fruktsam och stimulerande miljö just p.g.a. den aktivitet som de olika instituten skapar i samverkan med den grekiska arkeologiska myndigheten. I Athen, på de olika institutens bibliotek finns all arkeologisk litteratur att finna som man kan tänka sig. Här ordnas föreläsningar, seminarier och kongresser. Mycket undervisning försiggår också i Athen. Hit kommer arkeologistudenter från hela världen för att komplettera sin utbildning. Svenska studenter i Antikens kultur och samhällsliv har ofta kommit till Athen och till Grekland för att studera och några av de senaste avhandlingarna i ämnet är relaterade till de gamla svenska utgrävningarna. Jenni Hjohlman och Arto Penttinen från Stockholms Universitet är ansvariga för var sin del i publikationen av ugrävningar som bedrevs i Berbatidalen på 1990-talet. Alltså moderna utgrävningar fast i gammalt svenskt intresseområde. Birgitta Sjöberg, Uppsala Universitet, har däremot använt sig av det gamla Asinematerialet som utgångspunkt i sin avhandling om den mykenska ekonomin. De två projekt som jag för närvarande är som mest engagerad i är båda i högsta grad relaterade till de gamla svenska projekten. Det ena gäller publiceringen av utgrävningen i keramikverkstaden i Mastos i Berbatidalen och här är det fråga om material som återsåg dagens ljus på och 1950-talen. Än så länge finns ingen tillgänglig statistik på materialets storlek, men det rör sig om gränslöst mycket krukskärvor från ett antal olika perioder (neolitikum, bronsåldern och bysantinsk tid). Materialet från mykensk tid, vilket är mitt ansvarsområde, är störst och det är till denna tid som keramikverkstaden dateras. Mitt mål är att kunna definiera verkstadens repertoar och jämföra den med keramik från närliggande områden för att se vart Mastoskeramiken distribuerades. Berbatidalen ligger alldeles i närheten av Mykene och det är mycket troligt att verkstaden producerade keramik på uppdrag av palatsekonomin. På det hela taget är resultatet av Mastosprojektet viktigt för vår kunskap om mykensk ekonomi. I Berbati arbetar jag med en specifik kronologisk fas och ett specifikt problem, medan arbetet med Mideautgrävningarna är diakroniskt betingat. Här fortsätter vi samarbetet med grekiska arkeologer och målet är att undersöka en av de viktigaste mykenska borganläggningarna. Innan mykenarna flyttade upp på berget så fanns här tecken på aktivitet från stenåldern och den tidiga och mellersta bronsåldern. Efter mykenarna hade gett sig därifrån, har vi tecken spår av aktivitet i geometrisk-arkaisk, senantik och byzantinsk tid. Vår förhoppning är att hitta mer substantiella rester från de förmykenska perioderna och från tidigmykensk tid. Avslutningsvis vill jag betona att den arkeologiska verksamhet som vi bedriver på de gamla svenska fyndplatserna i Argolis är viktig i första hand för att platserna i sig är unika och rymmer material som kan ge ovärdelig information om de perioder som finns representerade. Vi fortsätter också att bedriva fältverksamhet, i den mån det är praktiskt och ekonomiskt möjligt eftersom det är vår uppgift och ingen annans. När det gäller publicering av utgrävt material är det naturligtvis vår skyldighet att ta hand om även det som finns kvar från tidigare generationer och placera in det i sitt rätta sammanhang. Med en förhoppning om att vi kan finansiera våra olika åtaganden, är jag övertygad om att vi kan göra ett bra jobb. Bildtexter

10 Fig. 1. Karta över Argolis med svenska utgrävningsplatser utsatta. Fig. 2. Den mykenska borgen Midea en tidig sommarmorgon. Fig. 3. Midea. Utgrävning av Trench 1, Från vänster Giannis Drougas, Kostas Dialiatzis, Georgos Argiris och Lena Sjögren. Fig. 4. Undervisning på museet i Nauplion (Leonardo) sommaren 2001 under ledning av Michael Lindblom. Ämne: materialbearbetning.

11 Illustrationer till Ann-Louise Schallin bidrag Fig. 1. Karta över Argolis med svenska utgrävningsplatser utsatta.

12 Fig. 2. Den mykenska borgen Midea en tidig sommarmorgon. Fig. 3. Midea. Utgrävning av Trench 1, Från vänster Giannis Drougas, Kostas Dialiatzis, Georgos Argiris och Lena Sjögren.

13 Fig. 4. Undervisning på museet i Nauplion (Leonardo) sommaren 2001 under ledning av Michael Lindblom. Ämne: materialbearbetning.

14 Christina von Arbin (Överantikvarie) Agenda Kulturarv I. Kulturpolitik över 4 sekler 1666 utfärdar Kongl. Majst. "Placat och Påbudh om Gamble monumenter och Antiquiteter. Stormaktstidens pretention på att vårt svenska kulturarv var väl jämförligt med övriga Europas kan ses som en första medveten kulturpolitisk manifestation. En prestigeladdad politisk strateg ser kulturarvet som en viktig ingrediens för att nå framgång och respekt på den internationella arenan samt lojalitet och stolthet bland nationens undersåtar. "..at ingen ehoo han är, skal effter thenne dagh, understå sigh på någrahanda sätt at nederbryta eller föröda the borger, huus, fäste, skantzar eller stenkumbel, som ännu på een eller annan orth kunna wara tillfinnandes, ehuru ringa ock thess aflefwor wara måge, icke heller i någon måtto förspilla the stoder eller stenar, som medh någon runaskrifft kunne wara ritade, utha them alldeles orubbade på sine rätte forne ställen blifwa låta, tillika medh alle stoore hoopburne jordhögar och ättebakker" "..at alle kyrkior och clöster sampt theres tygh, redskap, prydnat på wägger och fönster, målningar och hwariehanda innandöme, som något tänckwärdigt kunne innehålla, tillijka medh alle de dödas och aflidnas grafwar och graffstellen i uthi kyrkior eller ute på kyrkiogårdrne, thenwårdnat, frijd och säkerheet bevijsas må, som medh deras christelige instichtelser, bruuk och öffning enligit är." Ambitionen i Placatet är urskiljbar fortfarande i våra dagars Kulturminneslag där kapitlen i stort sett i laginstrumentets form och på nutidssvenska kodifierar den ålderdomliga texten i Placatet. kap 1, Allmänna utgångspunkter, kap 2, Fornminnen, kap 3, Statens byggnader kap 4, Kyrkor, Intressant att notera, särskilt i vår tid, är att man redan på 1600-talet i detta Placat som behandlar förhållningssättet till rikets Monument var uppmärksam på att dessa icke enbart utgjordes av de prestigefyllda och väl kända kvarlevorna utan fastmer bestod av generationernas avlagringar per se: "ehuru ringa ock thess kvarlefvor vara måge" Målsättningen lever vidare under 17- och 1800-talen och får i varje tid sin uttolkning och riktningsförskjutning. I följd av samhällets radikala förändringar, inte minst övergången från bondesamhälle till industrisamhälle, får kulturarvsfrågorna hög dignitet under sent 1800-tal. Med bl.a. Skansen och Nordiska museet som förebilder etableras museiinstitutioner och hembygdsgårdar i hela Sverige. Under 1900-talets första hälft instiftas med Sigurd Curman som pådrivande kraft också för de profana privatägda byggnaderna ett eget lagrum - Byggnadsminne.

15 1974 presenterar Regeringen ett brett kulturpolitiskt program som lägger en bas också för kraftiga omstruktureringar i den statliga kulturmiljö- organisationen. Inriktningen mot allas kulturarv och kulturmiljöns betydelse för den enskilde fördjupas och vidareutvecklas. Omsorgen om kulturmiljön som helhet blir allt tydligare liksom medvetenheten om vikten av att uppmärksamma också industrisamhällets spår. Förändringarna innebär ett nytt skifte i företagsinriktning och samhällsstruktur och bevarandeambitionerna koncentreras mot det som försvinner. Med allt kortare intervall omformuleras sektorsmålen för kulturmiljövården; först 1987 så 1996 och nu senast Mål för verksamheten inom kulturmiljöområdet är: ett försvarat och bevarat kulturarv, ett hållbart samhälle med goda och stimulerande miljöer, kulturmiljöarbetet som en drivande kraft i omställningen, allas förståelse, delaktighet och ansvarstagande för den egna kulturmiljön nationell och internationell solidaritet och respekt inför olika gruppers kulturarv. Målsättningen har här förskjutits från en inriktning, där bevarande och skydd är hörnstenar, till en ambition där kulturarvet ses som en möjlig och angelägen drivande kraft i omställningen mot ett hållbart samhälle. Med utvecklingen mot ett alltmer mångkulturellt Sverige tonar också kulturarvets roll som brobyggare människor emellan fram som allt angelägnare. I dag talar man tydligt om att både bevara och bruka kulturarvet och att aktivt göra det tillgängligt och angeläget för människor. Man kan se en attitydförskjutning från restriktion till attraktion, från sparsmakat bevarande till insiktsfullt brukande, från passivt hinder till aktiv resurs. II. Projektet Agenda Kulturarv - en satsning på framtiden Det är i ljuset av dessa strömningar som man inom kulturarvssektorn känt behov av att genomgripande ompröva såväl tolkningen av sitt uppdrag som sina arbetsformer. I projektform under namnet Agenda Kulturarv skall hela sektorn ges möjlighet att skärskåda sin verksamhet. Regeringen har beviljat 10 miljoner per år för projektet under en treårsperiod. Projektet leds av en styrgrupp där länsmuseerna, länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet ingår med Statens Kulturråd och Svenska Kommunförbundet som adjungerade. En grundläggande tanke är att i denna omställning söka dialog och idéutbyte med såväl allmänhet som ideella organisationer och professionella grupperingar av skilda slag med bäring på kulturmiljövårdens arbetsfält. Projektets syfte är att: skapa en enad offensiv för framtiden, skapa samspel med medborgarna och andra sektorer kring kulturmiljövårdens behov, mål, metoder och värderingar, göra kulturarvet mer tillgängligt och angeläget för en bredare allmänhet och 2

16 andra sektorer, kulturarvsfrågorna ska få en självklar plats i de politiska målen för samhällsutvecklingen. De mål man har satt upp är följande: att arbeta fram en gemensam programförklaring som beskriver vad vi vill uppnå samt hur vi når dit. att presentera enkla ledord för verksamheten baserad på programförklaringen. finna former för fortlöpande utveckling av gemensamma värderingar, metoder och arbetssätt. aktivt uppmuntra att alla ges möjlighet att delta i sektorns utvecklingsarbete flytta fram kulturarvsfrågornas positioner i samhällsdebatten. För att samla tankarna och strukturera idéerna anordnades våren 2001 ett upptaktsseminarium. Där möttes chefer och yngre handläggare från samtliga institutioner inom kulturmiljövården till förutsättningslösa diskussioner kring i följande förväg identifierade temata: innebörden av ett demokratiskt kulturarv kulturarvet i samhällsutvecklingen beredskap för ett oändligt kulturarv att nå ut att ligga steget före vikten av god företagskultur samarbete med ideella aktörer forskning och utbildning ansvarsförskjutning IT-samhället Grupparbeten kring dessa diskussionsämnen ledde vidare mot en strukturering av ett programarbetet i tre faser med målet att ha processat en programförklaring under 2003 som bas för gemensamt och kreativt implementeringsarbete under de därpå följande åren. I den första fasen genomförs omvärldsanalyser, utvärderingar och opinionsundersökningar såväl nationellt som länsvis. Erfarenheterna presenteras och bryts mot varandra i ett antal riksövergripande seminarier hösten I fas två formuleras på basis av erfarenheterna från fas ett en gemensam vision för utvecklingen och i fas tre processas denna så brett som det är möjligt med omgivande samhälle. I slutfasen kondenseras alla erfarenheter till en i samhället och hos kulturmiljövårdens professionella förankrad gemensam programförklaring. Denna skall: klargöra varför och på vilket sätt kulturarvet är viktigt i vår tid. stadfästa en allmänt uppfattad vision av kulturarvets samhällsuppdrag och samhällsförankring

17 skissera en handlingsplan för vårt eget arbete med konkreta åtgärder i syfte att nå dit Ett digert och spännande arbete ligger således framför oss - ett arbete där lyhördhet mot omvärlden och nätverksbyggande måste vara grundstenar. Inte minst viktigt är det då att alla som känner sig berörda också känner sig välkomna att delta. Här vänder jag mig speciellt till Arkeologsamfundet. Vissa av er är redan genom er egen institution införstådda med projektet. Er andra som främst har er hemvist i utbildnings- och forskarsamhället inbjuder jag till ett aktivt engagemang i det regionala arbete som nu börjar ta form länsvis med länsmuseet och länsstyrelsen som motorer. Skall vi nå dit vi syftar handlar det om att gemensamt vända på en massa stenar och bearbeta våra attityder med nyfikenhet och konstruktivt sinnelag. 4

18 Lisa Johansson (Studerande vid Högskolan på Gotland) En arkeolog blickar tillbaka Mellan stengärdsgården och vedboden satt den lilla flickan och petade i jorden. Hon hade gjort sina första arkeologiska fynd. Sex år gammal och grävledare. Museum skulle hon också öppna. Det fanns ett ledigt rum i vedboden med ett bord i. Bröderna beordrades att gräva försiktigt, allt skulle sparas och de gamla kaffekopparna skulle pusslas ihop, den gamla reservoarpennan skulle genomgå ett test och benbitar studerades noggrant. Allt skulle ställas ut. Bordet fylldes med fynd och föräldrarna tvingades att dagligen besöka utställningen där det hölls föredrag om fynden. Hennes föräldrar uppmuntrade henne och sa att hon säkerligen skulle bli en bra arkeolog. Drömmen hade bara börjat gro. Grävningen rann ut i sanden och efter en noggrann undersökning av det stampade jordgolvet i vedboden började bröderna tröttna och flickan tyckte inte att det var lika roligt att leka själv. Lekarna fortsatte åt andra riktningar. Kulturlandskapet inventerades, kohagar och våtmarker. Stora skogar av ormbunkar där indianer gömt sig och bäckar där folket på gården tvättat. Sjöhuset som inte alls låg vid en sjö utan vid en åker besöktes. Varför hette huset som det gjorde, forskningen startade. Åkern var gammal sjöbotten, och flickan och bröderna letade efter en möjlig strandlinje. Var hade sjörövarna lagt till, undrade den äldsta av bröderna. Medan flickan närde arkeologdrömmar, drömde brodern om ett farofyllt sjörövarliv med värja och knallpulver. Att deras lekar var det som flickan drömde om att få arbeta med kunde de knappast gissa. Ingen kan väl få jobb för att göra bara det allra roligaste som finns. Leta efter saker i jorden, skatter och gamla yxor. Som ett meddelande från en annan tid. Flickan tänkte att det var som att åka i en tidsmaskin när hon grävde sig ner i den gamla dumphögen bakom vedboden. Mötet med Wasaskeppet var stort. Än en gång fick flickan resa tillbaka i tiden. 350 år tillbaka. Pappan berättade om hur han sett Wasa sticka upp ett finger ur vattenytan då hon bärgades. Med stor inlevelse berättade han och flickan såg skeppets film spelas upp för hennes inre. Hon och Wasa blev de bästa av vänner och i fjärde klass berättade hon för sina kamrater om båten. Om kampen med havet och med gyttjan. Hon förklarade hur bärgningsarbetet gått till, hon berättade om stenarna i båtens inre, hur båten krängt och om kungen. Om kungens längtan efter ett ståtligt skepp med många kanoner. Flickans egna längtan efter ett ståtligt skepp låg inte i antalet kanoner. Hennes längtan var att få reda på sanningen bakom Wasa. Hon ville veta hur människorna levde före och efter jungfruresan. Hon fascinerades över att man kunde dricka romen man hittat i en flaska. Hon förundrades över de bevarade kläderna, över vardagsföremålen. Silver och guld var skatter som inte glänste tillräckligt i hennes ögon. Hon var nyfiken på det verkliga livet. De vardagliga föremålen var hennes skatter. De skatter som dykarna plockat fram ur gyttjan, de skatter som arkeologerna studerade, det som konserverades, det var de som lockade hennes intresse. Flera år senare möttes de igen. Flickan och Wasa. De hade förvisso mötts ofta, men denna gången genom en bok. De dog på Vasa hittade hon i en bokhylla. Drömmen om arkeologi och osteologi som hon länge närt men gömt undan började glöda igen. Kanske skulle hon söka igen. Nu med mer erfarenhet i bagaget än förra gången. Hon började med att besöka osteologiska avdelningen på Historiska museet för att mätta den största nyfikenheten. Därefter visste hon att drömmar är till för att förverkligas. Runt omkring henne höjdes

19 varnande fingrar. det finns inga jobb var standard frasen. Men flickan visste att det var arkeologin som skulle göra henne lycklig. Med eller utan jobb, rik eller fattig vad spelar det för roll om man får göra det man vill. En enkel tanke, men kanske svårare att leva upp till. Flickan har ett par steg kvar ut till verkligheten, men hon vet hur den ser ut och ser framemot att få omfamnas av den när studierna är avklarade. Hon vet att det inte kommer att bli lätt. Men hon vet att det kommer att gå. Det finns så mycket hon kan göra. Kanske inte bara gräva. Tänk att få vara den som får glöden att glöda, som får barnets drömmar att växa, som fångar deras intresse. Tänk att få vara den som visar dem tidsmaskinen som finns i varje museums entré. Visst har flickan varit rädd många gånger, rädd för det okända, rädd för att inte få möjlighet att praktisera det hon vill. Men med is i magen och med huvudet högt ska hon se till att det hon vill kommer att ske, till dess finns det en stor värld att utforska. Just nu utforskar flickan hur museerna presenterar arkeologi till sina besökare. Hon vill veta om de tar fram tidsmaskinerna eller om de, precis som när hon var liten, bara visar upp föremål efter föremål på långa rader. Visst, visst är det nog så. Flickan tittar sig omkring och utställningen är precis den samma. Hon noterar de nya inslagen, hon tittar på utställningarna. De som alla kan besöka. Hon vet att det finns speciell verksamhet för barnen, speciellt för de i skolorna och där vet hon att tidsmaskinen plockas fram lite då och då. Men hon vill att alla ska få uppleva samma glädje, spänningen, detektivjobbet, resorna, tankarna, funderingar, ja alla de delar som hon vet finns inom arkeologin. Hon vill att alla människor ska hitta sina nycklar till arkeologin, den biten som intresserar dem mest så alla kan få möjlighet att ta del av vårt kulturarv på bästa sätt. Flickan har sin egen nyckel. En nyckel från Oxie, byn där hon växte upp. I samma by som hon jobbade med barnen på fritidshemmet som blev så tagna av hennes berättelser att de gav henne Oxienyckeln. Nyckeln till hennes by, till kvinnorna, till järnåldern, till barnen, till arkeologin och till resten av livet.

20

21

22

23 Björn Nilsson (Doktorand i arkeologi vid Lunds universitet) Att utforska stämningar. Arkeologi inspirerad av Harry Martinson 1. Kulturarvets emotionella värden. Det låter vetenskapligt. Känslorna inför det förflutna, och deras värde för oss är väl vad som menas. Just kulturarvskänslor är kanske ett av de tyngsta argumenten för kulturmiljövården och även för arkeologin. Som arkeolog har jag alltså ett finger med i känslospelet. Jag skapar historiska situationer, platser och landskap. Det arkeologiska kulturarvet bärs fram dels av våra historiska skildringar och berättelser, dels av den faktiska autencitet och kontakt med det förflutna som arkeologin möjliggör genom sitt värv. Genom utgrävningar, karteringar och rekonstruktioner både skapar och upptäcker arkeologin en botten för känslostämningar. Inte minst den arkeologiska metoden i sig skapar förundran och beslöjar ämnet. Ge mig en spade och jag skall visa dig ett förflutet. Ge mig en värld av gamla saker och du får en nästan bortglömd berättelse av mig. Arkeologi är fantastiskt, arkeologi är magiskt. Jag har i det följande tänkt mig att nysta lite i det magiska, och i fundamenten som jag tror skapar arkeologiska stämningar. Låt mig inleda med något om naturarvets emotionella värden, som en parallellbild. 2. Det är vår ute. Nu är det påtagligt på allvar. Få är de som inte låter sig fyllas av känslor. Själv börjar min vår med att handböckerna över fåglar, skalbaggar, örter och smådjur åker fram efter vintersömnen. Det är som att just den första fjärilen måste slås upp, och återfå sitt rätta namn. Det är som om den nyvakna nyckelpigssläktingen, liksom blir ännu mer intressant när den fått ett vetenskapligt namn, och att den är tämligen allmän i Skåne, Blekinge, Halland och Östergötland. Jag har alltid tyckt att botaniska och zoologiska handböcker är riktig läsning, som kan göras från pärm till pärm. Det är en torr vetenskaplig prosa som ändå skapar stämning. Inte dödar jag vårkänslorna med entomologiska standardverk i handen. Låt oss tänka på hur denna naturprosa med självklarhet existerar sida vid sida med naturpoesin, naturlyriken. Den lyriska beskrivningen av naturen ställer inte på något sätt till det för biologernas prosaiska arbete. Nej, snarare är det tvärtom. Vi har lärt oss att förknippa den torraste länsstyrelserapport med naturens poesi. De har ett samband, det är som naturskyddet liksom stärks av poesin. Omvänt kan man säga att länsstyrelsens naturvårdare är vårdare av vårkänslor och alla andra situationskänslor som naturen framkallar. Utan deras mätningar, rapporter, åtgärder och bestämmelser utarmas de lyriska fundamenten i landskapet. Man kan då konstatera att subjektiva och lyriska beskrivningar tillåts stärka, besjäla och mänskliggöra naturvetenskapen. Det är strängt taget gott att vid sidan om länsstyrelserapporten kunna fånga naturens stämning. Stämningen är ett argument bortom den allmänna gränsvärdesdiskussionen, biotopklassificeringen och så vidare. Fundamentet till vår naturvård finner man i botten i en kärlek till en ren miljö och till den biologiska mångfaldens mosaik. 3. Finns det ett liknande samband inom det arkeologiska fältet? Hur förhåller vi oss till de poetiska dimensionerna av vår prosavärld? För komma vidare har jag vänt mig till Harry Martinson. Han är inte vetenskapsman, han är poet. Likväl forskar han. Han har kallat sig själv stämningsforskare och återvänder rätt ofta till just en poets teorier och metoder såsom vore de en avlägsen gren av vetenskapen och filosofin.

24 poeten strävar till att nå fullödiga uttryck, ett slags känslobevis för vad som från tid till tid svarar för den speciella och specifika riktighet som är stämningslivet. Hans vetande är janusbefryndat. Han vet genom vetenskapen att månen är ett dött stenklot utan spår av mulltäcke, hav eller atmosfär. Han kan till och med bygga en dikt direkt på detta förhållande och därmed hjälpa vetenskapen att förstärka den vetenskapliga visionen av fenomenet månen. Men samtidigt vet poeten på ett sätt som har med känslans fullständiga realitet och verklighet att göra att månen är glödande färgvarm och den känsloövertygande motsatsen till allt stendött, där den stiger över de dimdraperade ängarna i augusti. [Martinson, ur Utsikt från en grästuva (1963:99f)] Så har vi det svart på vitt: dikt är aldrig vetenskap. Helt tvärtom. Dikt är aldrig vetenskap men just därför är den så viktig för vetenskapen. Precis som diktaren har sitt janusansikte har vetenskapsmannen sitt. När jag undersöker flintavslag från en stenåldersboplats undersöker jag inte tingen som sådana utan indirekt de människor och de händelser som har gett upphov till dem. Därför kan man intressera sig för flintavslag utan att vara galen. I bakhuvudet ligger en önskan att resa i fantasin och att skapa inre berättelser. Utan dikten skulle arkeologin handla om stendöda ting, om stendöda landskap och förflydda händelser utan egentlig handling: den skulle vara en sorts geologi över människan. Man kan då konstatera att vetenskapen inte skulle finnas utan dikten, eftersom dikten göder nyfikenheten och vetgirigheten. Det gäller för vetenskap i allmänhet. Ingen eller få har intresse av att ägna sig åt flinta i sig. Intresset för flinta föds ur intresset för berättelser och fantasier, inte ur en önskan att ordna och klassificera, åtminstone i de flesta fall. På så sätt är dikt och vetenskap inte bara släkt, utan också beroende av varandra. Likväl som Martinson försöker göra tinget, händelsen eller fenomenet rättvisa genom stämningar (ibid:100), borde humanvetenskapen göra verklighetens stämningar rättvisa genom sin utforskning av tingen, händelserna och fenomenen. I en nyutgåva av några av Martinsons naturessäer, skriver Bror Emil Johnson i eftertalet flerfaldigt träffande om Martinsons betydelse av ordet stämning: Ordet stämning bör hos Martinson uppfattas som det sinnestillstånd som uppnås genom ett uppmärksamt och ytterst sensibelt aktgivande med alla sinnen inför naturen. Samverkan av alla de komponenter som medverkar till varje ögonblicks unicitet. Stämning i sådan mening som ligger i uttrycken välstämda instrument, exakt samklang. Om ordet i vårt vardagsspråk ofta har nyans av oklarhet och luddighet är det hos Martinson tvärtom uttryck för sinnesskärpa, höggradig koncentration och en form av bortomspråklig kommunikation som vi nog i enlighet med författarens råd bör försöka undvika att kalla mystik. Martinson förnimmer att det i naturens mångfald döljs ett språk av underliggande strukturer som vi ännu inte förmår uppfatta eftersom vi är fångna i vår arts evolutionära begränsningar [Johnson, ur Det allestädes närvarande. Efterord i Harry Martinsons sammanlagda utgåva Naturessäer (2000:383)] Och om det nu är så att dikten och vetenskapen i verkligheten har en gemensam grogrund där de möts och som är betydligt mer komplicerad än vad som går att uttrycka med prosaiskt språk, så borde denna situation vara av stort källkritiskt och tvärvetenskapligt värde. Det torde vara en sysselsättning lika självklar som den naturvetenskapliga tvärvetenskapliga ansatsen

25 inom humaniora, där vi lär oss hantera kvantitativa och objektiva principer. Detta vill säga: utan en egentlig stämningsutforskande ansats inom humaniora torde själva kopplingen med dikten och fantasin vara lättare att förbigå, därmed riskerar vi att mista vår vetenskapliga själ, vår vetenskapliga livsgnista och vår människonära humanistiska ansats. Och med detta även sagt: arkeologen är inte en poet. Låt oss åtminstone inte hålla på med det som effektsökeri. De poetiska grundtonerna i vårt värv är alltför viktiga för att vi skall taffla i poesi, installationskonst och skönlitteratur. Det är få som klarar av att hålla båda bollarna i luften. 4. I vardagen och på nära håll finner man arkeologi främst i två miljöer: i jorden och på museer. Jordfynden görs oftast under kontrollerade former, under den arkeologiska grävningen. Där kan de arkeologiska tingen och platserna betraktas helt nära. Av alla och i vardagen. Från och till jobbet eller under lunchärendet. Där finns inget monterglas som skiljer oss från det förflutna. Man får den äkta känslan att historien finns nära oss och runt omkring oss. Här skapas stämningar. Jag vill påstå att det är detta som gör arkeologiska grävningar så välbesökta. Ofta hänger folk sig kvar vid grävplatsen länge och återkommande. Och jag har en känsla av att det är människor som rätt sällan besöker det arkeologiska museet. Det händer något med de arkeologiska tingen på vägen till museet. Fornsakerna börjar förändras, från levande historiska spår till utvalda museala ting. Det som kommer fram ur de schakten blir genast vår gemensamma kulturhistoria och ges ett starkt beskydd. Men samtidigt distanseras tingen från det allmänna och vardagen. Man kan påstå att de arkeologiska tingen, när de väl kommit till museet är rätt svåra att närma sig. De tillhör nu i all evighet den statliga kulturarvsförvaltingen, och bör helst förstås genom utbildade resonemang. Det nära och enkla förhållandet till fornsakerna är brutet och den speciella stämningen som man kan inkänna på den arkeologiska platsen har delvis gått förlorad. I museets samling skapas ett nytt spänningsfält mellan betraktare och ting. Den traditionella museala ordningen laddar stämningen med beskydd, distans och djupaste allvar. 5. Låt oss söka de enkla, de veka och ömma stämningarna. Så låter Martinsons livsprincip. I Martinsons prosastycke Dödens visshet för alla ur Svärmare och Harkrank från 1937, följer en reflektion över fenomenet historia och historien. Här finner man ett kraftigt ställningstagande. Det är heroismen och människans jakt efter det storvulna som angrips. Och detta är för arkeologin riktigt intressant, texten rymmer flera viktiga poänger. I korthet: Döden är allas visshet. Den upphäver på så sätt historien genom att alla står den nära, och ägs av den. Där skimrar inga Alexandrar, och med döden upphör de tidsliga, rumsliga och samhälleliga avstånden i vårt varande. Martinson synar det heroistiska historieskrivandets strategi. Genom att en egen tid blir utnämnd sekunda får historien makt, och den som skriver historien likaså. När det är den stora historien, den heroistiska historiens blad som skrivs bör man ana oråd. De heroistiska myterna gör dig själv och din tid liten och poänglös, sekunda. När alldaglighetsmotivet eller dödens visshet för alla skingras stiger alexandrarna, de vapenrasslade, lätt fram med sina myter om Tidernas Tider. Martinson igen: Sådana myter kan man leva på ett tjogtal år om man har livets nödtorft. Under sådana på myter vilande perioder förbereder man konstlade försök att göra historia, arbetar sig upp ur det sekunda, skapar efter mytens dunkla linjer och producerar med svärdet. Hur hör man inte under sådana tider det underliga ropet: Vi gör historia, vi skapar historia! Som om livet vore en lerpotta, som om inte det väsentliga i historien vore en passadiskt böljande akt ur organiska nilar, till sitt väsen tysta och oåtkomliga för de