Hur ambulanssjuksköterskan hanterar sin upplevelse efter en traumatisk händelse En fenomenologisk studie

Transkript

1 EXAMENSARBETE - MAGISTERNIVÅ I VÅRDVETENSKAP VID INSTITUTIONEN FÖR VÅRDVETENSKAP 2008: 8 Hur ambulanssjuksköterskan hanterar sin upplevelse efter en traumatisk händelse En fenomenologisk studie Caroline Ericson Karin Ljungberg

2 Uppsatsens titel: Författare: Ämne: Nivå och poäng: Kurs: Handledare: Examinator: Hur ambulanssjuksköterskan hanterar sin upplevelse efter en traumatisk händelse Caroline Ericson Karin Ljungberg Vårdvetenskap Magisternivå, 15 högskolepoäng Specialistutbildningen inom Ambulanssjukvård Anders Jonsson Björn-Ove Suserud SAMMANFATTNING Ambulanssjuksköterskor är sårbara när det gäller både kortvarig och långvarig stress då de efter en traumatisk händelse ligger i riskzonen för att utveckla en akut stressreaktion. Stressreaktioner kan ses som en normal reaktion för den som varit med om en traumatisk upplevelse. Många har lärt sig att hantera detta i sin arbetsvardag, men för en del utvecklas denna stressreaktion till att bli långvarig. Det är betydelsefullt för ambulanssjuksköterskor att ha strategier för att kunna hantera upplevelsen efter traumatiska händelser och därmed kunna förebygga långvariga stressproblem. Vårt syfte var därför att undersöka hur ambulanssjuksköterskor hanterar upplevelsen efter en traumatisk händelse. I studien har en fenomenlogisk metod med ett livsvärldsperspektiv använts. Vi gjorde sex djupintervjuer med ambulanssjuksköterskor på en utvald station. I resultatet framkom sex innebördselement; att samtala, att använda sig av känslor, att använda sig av kognitivt tänkande, att ha möjlighet till uppföljning, att få möjlighet till en paus och att använda sig av humor. Essensen visar att ambulanssjuksköterskor använder sig av strategier som är anpassade och beroende av hur de aktuella omständigheterna ser ut. Att samtala med kollegan sågs som ett första steg i hanteringen och var betydande för hur den fortsatta hanteringen skulle gå till. Det som framkom tydligt i studien och som skulle vara önskvärt var regelbunden professionell handledning och patientuppföljning för att kunna hantera en traumatisk händelse på ett bra sätt. Nyckelord: Ambulanssjuksköterskor, traumatisk händelse, hantering, stressreaktioner, PTSD, fenomenologi

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING 1 BAKGRUND 1 PTSD och stressymtom 2 Riskfaktorer 3 Förebyggande faktorer 3 Stresshantering 4 PROBLEMFORMULERING 5 SYFTE 5 METOD 5 Intervju 6 Urval 7 DATAANALYS 7 RESULTAT 7 Essensbeskrivning 7 Att samtala 8 Det naturliga samtalet 8 Det strukturerade samtalet 9 Att få bekräftelse genom samtal 10 Att använda sig av känslor 10 Att känna efter hur man mår 10 Att visa känslor 10 Att inte visa känslor 11 Att använda sig av kognitivt tänkande 11 Att gå in i sig själv 11 Att se det som en erfarenhet 12 Att bekräfta sig själv 12 Att ha möjlighet till uppföljning 12 Att få reda på hur det gick och vad som hände sedan 12 Att få information om hur de kunnat göra annorlunda 13 Att få möjlighet till en paus 13 Att ta en paus 13 Att fortsätta jobba 14 Att använda sig av humor 14 DISKUSSION 15 Metoddiskussion 15 Resultatdiskussion 16 SLUTSATS 19 REFERENSER 20 BILAGOR 22

4

5 INLEDNING Arbetet inom ambulansen är mycket varierande. Det kan handla om allt ifrån att ta snabba medicinska beslut när någon är allvarligt sjuk, att leda det medicinska skadeplatsarbetet på en stor olycka till att köra transporter där någon är kroniskt sjuk. Det innebär att ambulanspersonal måste kunna hantera både akuta situationer där snabba beslut är nödvändigt till icke akuta där det mer handlar om att ge god omvårdnad under transporten. Ambulanspersonal utsätts för stress på många olika sätt i sitt dagliga arbete. Varje uppdrag innebär att man med ambulans först och främst ska ta sig till rätt adress. Vid larmutryckning så innebär det extra stresspåslag för att det finns en medvetenhet om att det är bråttom, man påkallar fri väg och stressen för både medtrafikanter och ambulanspersonal ökar. Ambulanspersonal är också medveten om att patienten man är på väg till bedöms ha livshotande symtom. Sterud, Ekeberg & Hem (2006) menar att när ambulanspersonalen väl kommit fram till rätt adress så kan det vara väldigt varierande miljö, till exempel inomhus, utomhus, offentlig plats med åskådare och anhöriga. Wireklint Sundström (2005) beskriver bedömningen inom ambulanssjukvård som att man måste vara förberedd på att vara oförberedd. Trots tidigare erfarenheter och uppgifter ifrån SOS så är det svårt att veta hur den faktiska situationen kommer att se ut. Därför är det viktigt att ha en öppenhet inför de okända situationerna man möter. BAKGRUND När ambulansen åker ut på uppdrag brukar man tala om olika prioriteringar. För definition se bilaga 1. Enligt statistik ifrån SOS Alarm 2007 visar att av samtliga uppdrag i Göteborg var 33% prio 1, 40% prio 2, 15% prio3 och 12% prio 4. Detta betyder att ungefär vart tredje uppdrag innebär ett ökat stresspåslag för ambulanspersonal. Liknade procentsatser återfinns i hela Sverige. Att jobba inom ambulansen är stressfullt på många olika sätt (Sterud et al., 2006). Ambulanspersonal är exponerad för händelser som berör mänskligt lidande. Dagligen stöter man på händelser som berör självmord, trafikolyckor, svårt skadade personer, barn och drabbade familjer (Regehr, Goldberg & Hughes, 2002; Sterud et al., 2006; Jonsson, Segesten & Mattsson 2003; Jonsson & Segesten 2004; Bennett, Williams, Page, Hood & Woollard 2004; Ward, Lombard & Gwebushe, 2006). Arbetet innebär också att man ofta får ta snabba beslut och utföra medicinsk vård under liv- och dödomständigheter i okända situationer (Sterud et al., 2006). De senaste åren har forskare blivit medvetna om att ambulanspersonal ligger i riskzonen för att utveckla arbetsrelaterade hälsoproblem (Sterud et al., 2006). Ambulanspersonal är sårbar när det gäller både kortvarig och långvarig stress då de efter en traumatisk händelse ligger i riskzonen för att utveckla en akut stressreaktion (Smith & Roberts 2003). Stressreaktioner bland ambulanspersonal kan ses som ett naturligt beteende och en normal reaktion för den som upplevt något traumatiskt (Regehr et al., 2002; Jonsson & Segesten, 2004; Jonsson et al., 2003; Bennett et al., 2004; Ward et al., 2006). Många har 1

6 lärt sig att behärska och hantera detta i sin arbetsvardag, men för en del utvecklas denna stressreaktion till att bli långvarig (Regehr et al., 2002; Jonsson & Segesten, 2004; Jonsson et al., 2003; Bennett et al., 2004; Smith & Roberts, 2003; Bennett, Williams, Page, Hood, Woollard & Vetter, 2005). Långvarig kronisk stress kan i sin tur leda till posttraumatisk stress som ett svar på olycksamma försök att hantera stressen i vardagen (Regehr et al., 2002; Jonsson & Segesten, 2004; Jonsson et al., 2003; Bennett et al., 2004; Smith & Roberts, 2003). Vissa studier visar att det inte alltid är de stora olyckorna som orsakar posttraumatisk stress utan även vardagliga mindre traumatiska händelser kan trigga igång en känslomässig reaktion. Emotionell stress efter traumatiska händelser är något subjektivt definierat av varje individ (Regehr et al., 2002). Den mest traumatiska händelsen visade sig beröra barn (Regehr et al., 2002; Jonsson & Segesten, 2004; Bennett et al., 2005). PTSD och stressymtom PTSD (posttraumatic stress disorder), posttraumatiskt stressyndrom, är en psykisk störning som kan drabba personer som utsatts för en traumatisk händelse långt utöver vanliga mänskliga erfarenheter. PTSD karakteriseras av tre symtomgrupper. Den första är ständigt återupplevande av händelsen, t.ex. i form av påträngande plågsamma minnesbilder och mardrömmar. Den andra är ständigt undvikande av känslor, tankar eller aktiviteter som har med händelsen att göra. Det kan också handla om svårigheter att minnas viktiga detaljer av händelsen. Den tredje är bestående tecken på psykisk överspändhet. Det kan handla om koncentrationssvårigheter, sömnstörningar, irritabilitet och spänd vaksamhet. Störningen har vanligen föregåtts av en traumatisk krisreaktion, som inte har gått tillbaka på ett naturligt sätt. Biologiska, psykologiska och sociala faktorer kan öka risken för att den normala reaktionen efter ett psykiskt trauma övergår i en psykisk störning (Nationalencyklopedin, 2008). Jonsson (2004) hänvisar till American Psyciatric Association 1997 där PTSD diagnostiseras om symtomen inte har försvunnit inom 4 veckor. Om symtomen däremot har gått över kallar man det istället för en akut stressreaktion. Som tidigare nämnts så ligger ambulanspersonal i riskzonen att utveckla PTSD och andra stressymtom. Studier har visat att förekomsten av PTSD under en livstid i normalbefolkningen är 2.6% (Jonsson & Segesten, 2004) och bland ambulanspersonal, som är en riskgrupp, är prevalensen runt 20% (Regehr et al., 2002; Jonsson & Segesten, 2004; Jonsson et al., 2003; Bennett et al., 2004; Smith & Roberts, 2003). Stressymtom i form av psykiska besvär hos ambulanspersonal har setts i upp till 20-60%. Detta behöver inte handla om PTSD utan kan vara symtom som tex. depression, ångest och sömnsvårigheter (Clohessy & Ehlers, 1999; Smith & Roberts 2003; Ward et al., 2006). Enligt Jonsson & Segesten (2004) har 61.6% av ambulanspersonal minst en gång under sitt arbetsföra liv upplevt en traumatisk händelse. Regehr et al. (2002) visar däremot i sin studie att all ambulanspersonal hade upplevt en traumatisk händelse. 82% av de tillfrågade i hans studie ansåg att de blivit rejält psykiskt påverkade av denna traumatiska 2

7 händelse. Emotionell stress efter traumatiska händelser är något subjektivt definierat av varje individ (Regehr et al., 2002). En studie ifrån Sydafrika visade att 88% hade upplevt en traumatisk händelse under bara de senaste två månaderna. Detta höga antal trodde man berodde på landets höga index när det gäller hot och våld (Ward et al., 2006). Riskfaktorer Studier visar på att om man upprepade gånger utsätts för potentiella traumatiska händelser ökar sårbarheten och därmed risken för att utveckla PTSD (Bennett et al., 2005, Jonsson et al., 2003, Jonsson & Segesten, 2004). Tidigare forskning har visat att majoriteten av de som utvecklat PTSD både är äldre och har jobbat längre tid inom ambulansen, i snitt en ålder på 42.3 år och med 14.5 års erfarenhet (Jonsson et al., 2003; Jonsson & Segesten, 2004). I Regehrs et al. (2002) studie framkom också att de som hade arbetat en längre tid inom ambulansen upplevde högre grad av stress. Jonsson et al. (2003) menar även att hög fysisk och psykisk arbetsbelastning ökar riskerna för stressymtom. En annan riskfaktor är att arbeta i en stressig ogynnsam miljö (Sterud et al., 2006; Bennet et al., 2005). Bennet et al. (2005) hävdar till och med att den ogynnsamma miljön i form av dålig arbetsledning och lågt socialt stöd på arbetet är större riskfaktorer än de traumatiska händelserna i sig. Andra studier tar också upp att otillräckligt socialt stöd ökar risken att utveckla PTSD (Sterud et al., 2006; Bennet et al., 2005; Jonsson et al., 2003). Bakomliggande faktorer som finns för utvecklingen av PTSD är att ambulanspersonal identifierar sig med de drabbade och att det är omöjligt att förbereda sig på oförutsedda och meningslösa händelser (Jonsson & Segesten, 2003). Andra riskfaktorer som nämns är konflikter i hemmet och på arbetet, spänning mellan kollegor på jobbet, det oförutsägbara och oberäkneliga med arbetet (Bennett et al., 2005). Förebyggande faktorer Det har visat sig att vissa karaktärsdrag hos individen och ett stödjande socialt nätverk kan förebygga den arbetsrelaterade stressen och på det sättet minska stressrelaterade hälsoproblem. Karaktärsdragen som anses skyddande är ens tro på världen och relationen och inställningen till den. Individens självuppfattning och möjligheter till att hantera stress är avgörande (Jonsson & Segesten, 2004). Jonsson & Segesten (2004) menar vidare att de med hög känsla av sammanhang i livet bemästrar stress och därmed traumatiska händelser bättre och kopplar an till Antonovskys sårbarhetsmodell. De med lägre känsla av sammanhang har högre grad av PTSD. En faktor som identifierades för att förebygga stress var socialt stöd och då främst från sina kollegor (Regehr et al., 2002; Jonsson & Segesten, 2004; Clohessy & Ehlers, 1999). Regehr et al. (2002) menar också att det är viktigare att ha ett ställe som var säkert från stressorerna ifrån jobbet, snarare än att ha någon att komma hem till. 3

8 Stresshantering Coping är en term inom psykologisk stressforskning som används då man vill beskriva olika strategier att hantera påfrestningar och krav (Nationalencyklopedin, 2008). Istället för coping har vi valt att använda det svenska begreppet hantering. Som tidigare nämnts så är förekomsten av PTSD för ambulanspersonal ca 20 %. Det betyder att majoriteten dvs. 80% faktiskt har någon sorts försvar för att utveckla långvariga stressymtom. (Jonssson & Segesten, 2004). I vår litteratursökning har vi identifierat följande stresshanteringsstrategier; Att försöka behålla en känslomässig distans till de drabbade och den traumatiska händelsen (Regehr et al., 2002). Att söka socialt stöd (Clohessy & Ehlers, 1999). Att använda kognitiva tekniker. (Regehr et al., 2002; Clohessy & Ehlers, 1999). Att använda sig av svart humor (Rosenberg, 1991; Regehr et al., 2002). Att få positiv feedback och att få ventilera sina känslor (Clohessy & Ehlers, 1999). Att få stöd ifrån de närmaste kollegorna (Jonsson & Segesten, 2004; Regehr et al., 2002). Att använda sig av debriefing ( Dyregrov, 1992) Dyregrov (1992) menar att debriefing minskar risken för PTSD och att det kan ge individen bättre insikt om sina egna reaktioner. Åsikterna går dock isär när det gäller effekterna av debriefing som en strategi vid stresshantering. Smith & Roberts (2007) studie har analyserat tio artiklar där man diskuterar mer djupgående betydelsen av debriefing. Metoden som analyserats är en strukturerad metod designad för att förebygga de känslomässiga processerna av traumatiska händelser genom att man i grupp ventilerar och normaliserar reaktioner och förebygger för framtida upplevelser. Denna debriefing ska göras några timmar efter händelsen och kan hålla på i upp till två timmar. Resultaten visar att betydelsen av denna debriefingmetod inte helt kan visa dess effektivitet. Intressant är också att Bennett et al. (2005) diskuterar att debriefing kanske inte bara är en ineffektiv metod att förebygga PTSD utan det kan till och med leda till en ökad risk. Ett annat resultat av Smith & Roberts (2007) studie visade att de som hade mindre socialt stöd hade större nytta av debriefing och hjälpte dem att hantera stress på ett bättre sätt. De diskuterar att kvalitén på debriefingmetoden måste höjas och att det kanske måste användas tillsammans med andra stresshanteringsmetoder för att bli mer effektiv. 4

9 PROBLEMFORMULERING Senare årens forskning har visat att ambulanspersonal ligger i riskzonen för att utveckla arbetsrelaterade hälsoproblem i form av stressymtom. Detta tror man beror på att ambulanspersonal ofta utsätts för svåra och ibland traumatiska händelser. Många av dessa händelser hänger kvar, obearbetade. Forskningen visar att ohälsan är kopplad till arbetsbelastning, tid i yrket och ålder. Det är viktigt att vara medveten om riskfaktorerna för att på så vis kunna förebygga att man utvecklar långvariga stressymtom. Vi tror också att det är betydelsefullt för ambulanspersonal att ha olika strategier för att kunna hantera upplevelsen efter traumatiska händelser för att på så sätt kunna förebygga långvariga stressproblem. Tidigare studier som gjorts inom detta område har främst varit av kvantitativ karaktär. Författarna till denna studie har valt att fokusera på hur den enskilda ambulanssjuksköterskan hanterar sin upplevelse efter en traumatisk händelse. Genom kvalitativa intervjuer hoppas vi få en mer nyanserad bild av deras stresshantering och kunna gå djupare in i deras känslomässiga tankar och reaktioner. SYFTE Syftet med studien är att undersöka hur ambulanssjuksköterskor hanterar sin upplevelse efter en traumatisk händelse. METOD Vi har inspirerats av fenomenologin med dess livsvärldsperspektiv som metod för att på bästa sätt kunna förstå mänskliga upplevelser och beskriva dess innebörd. Fenomenologi är en lära om eller vetenskap om fenomen och företeelser och har utvecklats ifrån en filosofisk tradition (Eriksson, 1992; Bengtsson, 2005). Det fenomenologiska betraktelsesättet i samhällsvetenskaplig forskning kännetecknas av att den försöker förstå enskilda människor och sociala grupper utifrån deras levda relationer till sin miljö och den värld som de lever i. Det fenomenologiska betraktelsesättet kännetecknas också av att det är deskriptivt, med det menas att fenomenologin vill försöka kartlägga eller begreppslägga den sociala värld som undersöks och eventuellt också utarbeta allmänna teorier (Bengtsson, 1998). Fenomenologins centrala ämnesområde är livsvärlden (Dahlberg, 1997). Ursprungligen är livsvärlden ett filosofiskt begrepp som den moderne fenomenologins grundare Edmund Husserl gjorde betydande för modern filosofi och samhällsvetenskap (Bengtsson, 2005). Livsvärlden är, enligt Bengtsson, (1998, s.18) den verklighet som vi dagligen lever i och ständigt, om än omedvetet, tar för given. Det är livsvärlden som är utgångspunkten för all reflektion och den är även grunden i vetenskapen. Människan kan så länge hon lever aldrig slippa undan livsvärlden (Bengtsson, 2005). I ett öppet livsvärldsperspektiv är man intresserad av den unika människan eller det unika i en situation. Genom att analysera och beskriva det unika hos individer och i situationer kan man få fram skillnader, likheter och variationer (Dahlberg, 1997). 5

10 Begreppet fenomenologi kan beskrivas som en företeelse på vilket sätt ett subjekt uppfattar, upplever eller erfar den. Den ursprungliga betydelsen av begreppet är det som visar sig (Dahlberg, 1997). Bengtsson (2001) beskriver detta som att livsvärldsfenomenologin har två grundläggande komponenter utgående från livsvärldsteorin. Det första är vändningen mot sakerna själva och det andra är kravet på följsamhet mot sakerna vid datainsamling och analys. Att gå till sakerna själva innebär att vända sig mot upplevelsen av verkligheten i syfte att försöka förstå fenomenet. Bengtsson (2001) menar vidare att forskningsresultatet är beroende av att forskaren lyckas med dessa två förhållningssätt. En livsvärldsansats innebär en forskning som är inriktad på att studera världen i sin fulla form som den visar sig för alla levande människor. Den innebär också att forskningen måste styras av en öppenhet för livsvärldens komplexitet. Livsvärldsgrundad forskning kan inte formulera en färdig metod med ett detaljerat regelverk. Detta gäller även insamlings- och bearbetningsmetoder. I stället krävs att lämpliga metoder utvecklas utifrån det område som skall undersökas (Bengtsson, 2005). Intervju Vi har valt att använda oss av intervjuer i vår studie därför att som Dahlberg (1997) menar så vänder man sig som forskare genom intervjuer till människors livsvärld. Att utgå från ett livsvärldsperspektiv innebär att forskaren går till sakerna genom att möta intervjupersonerna i en forskningsdialog. Det ger intervjupersonen möjlighet att uttrycka, berätta och beskriva sina erfarenheter av den företeelse man vill undersöka. I en forskningsintervju där man vill ha en reflekterande dialog måste forskaren förhålla sig optimalt öppen. Forskaren vill skapa reflektion över en viss företeelse och måste då vara öppen för vad intervjupersonen berättar om den aktuella företeelsen (Dahlberg, 1997). Vi har valt den ostrukturerade kvalitativa intervjun som en reflekterande dialog för att den i förväg undviker bestämda frågor. Frågor och kommentarer formuleras därför under intervjun (Dahlberg, 1997). Frågorna vid denna typ av intervju är av öppen karaktär för att på så sätt få friare svar (Notter & Hott, 1996). Öppet klimat och öppenhjärtlighet är viktigt för att den intervjuade ska känna sig trygg (Svensson & Starrin, 1996). Under vår intervju använde vi oss av en intervjuguide, se bilaga 2. Där skrev vi upp de punkter som vi ville ha med i intervjun. För oss, var den första frågan av öppen karaktär och formulerad på förhand. Den löd; Beskriv kortfattat en traumatisk händelse och hur du hanterade upplevelsen efteråt? Anledningen till att vi bad dem beskriva en traumatisk händelse var för att de lättare skulle kunna minnas hur de hade reagerat efter den traumatiska situationen och därefter hur de hanterat sina tankar och känslor. Skälet till att vi valde en öppen fråga var att vi ville erhålla spontan information. De efterföljande frågorna var inte på förhand formulerade och här blir omfattningen av möjliga svar inte heller på förhand specificerade. Intervjupersonerna blev kontaktade per telefon dagen innan eller samma dag och tillfrågade om de kunde/ville medverka. Här fick de en kort presentation av vårt intresseområde och syftet med vår studie. 6

11 Urval Intervjuerna är gjorda på en utvald ambulansstation i Västra Götalandsregionen. På stationen arbetar både sjuksköterskor och sjukvårdare, men vi valde att intervjua enbart sjuksköterskorna. På stationen arbetar tio sjuksköterskor, varav två kvinnor, och sex ambulanssjukvårdare. Tillstånd till intervjuerna fick vi av verksamhetschefen. Samtliga sex intervjuer genomfördes under april månad Vi valde ut tre dagar under en vecka i april där vi intervjuade de sjuksköterskor som jobbade dagpassen. De sex informanterna var alla män och i åldern 31 till 48 år. De hade arbetat inom ambulansen mellan 1,5-15 år. Intervjuerna skedde på stationen efter arbetstid. Alla informanter samtyckte. Innan intervjun informerade vi om att de skulle förbli helt anonyma och att de när som helst före eller efter intervjun hade möjlighet att avbryta. DATAANALYS Data bearbetades enligt Dahlberg, Drew & Nyströms (2001) beskrivning av metod för analys av fenomenologisk forskning med livsvärldsteoretisk grund. Målet för denna metod är att utifrån helheten förstå delarna och från delarna binda samman dessa till en ny helhet. Syftet är att ge en ny förståelse för fenomenet så som det visar sig. Analysens slutgiltiga mål var att beskriva fenomenets essentiella struktur och dess olika innebördselement (Dahlberg et al., 2001). Följande steg har använts för att analysera data; Först transkriberades intervjuerna. För att bli bekant med texterna och få en känsla av helhet lästes intervjuerna igenom flera gånger. Sedan delade vi in texten i meningsbärande enheter. Det innebar att vi markerade och plockade ut det som var betydande för att förstå texten. I vårt fall betydde det att vi identifierade alla hanteringsstrategier vi kunde finna. I nästa fas bildades olika grupperingar av de meningsbärande enheterna. Vi försökte pendla mellan intervjuerna, de meningsbärande enheterna och grupperingarna för att komma så nära datan som möjligt och för att försäkra oss om att ingenting av betydelse för frågeställningen fallit bort. Fenomenets essens visade sig ur grupperingarna. Med essens menas den högsta abstraktionsnivån, det som inte varierar i fenomenet. Man kan vidare beskriva essensen som kärnan i fenomenet. I den sista fasen beskrivs innebördselement, dvs. essensens olika delar eller variationer. RESULTAT Essensbeskrivning Essensen kan förstås som att ambulanssjuksköterskor använder sig av strategier som är anpassade och beroende av hur de aktuella omständigheterna ser ut. Med detta menas att situationerna efter en traumatisk händelse ser olika ut och därför anpassar ambulanssjuksköterskor sin hantering efter de aktuella möjligheterna och resurserna som finns att tillgå. 7

12 Essensen innefattar följande innebördselement; att samtala, att använda sig av känslor, att använda sig av kognitivt tänkande, att ha möjlighet till uppföljning, att få möjlighet till en paus och att använda sig av humor. De sex innebördselementen redovisas och exemplifieras med citat. Siffran efter citaten anger intervjupersonen. Att samtala Det naturliga samtalet Ambulanssjuksköterskorna beskriver att de hanterar en traumatisk händelse genom att prata med sin kollega. Oftast är detta samtal det första steget efter att de har upplevt något traumatiskt. Detta sker för det mesta spontant och i direkt anslutning till händelsen. I detta samtal kan ambulanssjuksköterskorna ha en spontan genomgång om vad som har hänt. Dessutom kan de ventilera vad de tänker och känner. Samtalen berör även hur ens kollegor har gjort vid liknande situationer. Kollegan blir här det naturliga kamratstödet. Jag pratar nog mest med dom som varit med på fallet. Har det varit en bil på plats så pratar jag med min kollega, har det varit två bilar på plats så pratar jag med alla fyra då. Oftast blir det ju en naturlig, ett naturligt samtal på sjukhuset efteråt, när man sätter sig ner och skriver journal, så sitter man oftast ihop där och diskuterar. Vad gjorde vi och hur gick det (5) Ambulanssjuksköterskorna upplever en fördel med att jobba med samma kollega för att de känner varandra väl och kan prata i detalj om vad som hänt. De ser inga problem med att ta upp händelsen vid senare tillfälle och ventilera sina tankar och känslor när de behöver det. under resten av dagen pratade man ju lite om det, lite smått så. Men sen får man ju nya uppdrag och sen, men det är ju aldrig för sent, nu jobbar jag ju med denna kollegan pass efter pass, så man kunde ju ta upp det när man ville. (1) Det höga arbetstempot på stationerna i storstaden kan upplevas som ett problem då det inte alltid tillåter det naturliga kamratstödssamtalet. Ambulanssjuksköterskor som inte pratar speciellt mycket efter en traumatisk händelse beskriver det som att de aldrig fick tillfälle till det. Det kan också handla om att de har fått tillfälle men av någon anledning inte utnyttjat tillfället som gavs. Det var min sista dag där också så jag flyttade därifrån och åkte hem dan efter så jag fick aldrig chansen att prata igenom, vi pratade inte speciellt om det, utan, han sa visserligen att du kan ringa mig så ska jag se om jag kan ta reda på någonting, men det gjorde jag ju aldrig givetvis. Men han gav mig möjligheten, men jag utnyttjade aldrig det. (3) Att få prata med sin familj, sina kompisar, bästa vänner och kunna berätta för dem i stort hur man mår sågs som ett sätt att hantera det traumatiska man upplevt. 8

13 Träffa kompisar, och träffa mina bästa vänner, eller som dom som man kan snacka med, dom man kan vältra över lite granna (4) Ambulanssjuksköterskorna upplever dock att det ibland kan vara svårt att diskutera med anhöriga då de inte är insatta i ambulansjobbet, men att de ändå gör det ibland. Det blir nog mycket anhöriga som får ta detta, som får ta resten när man väl kommer hem. Det är ju ett problem, egentligen får man ju inte det. Men det gör man ju ändå, någonstans måste man ju ventilera ut det hela liksom. (2) Det strukturerade samtalet Det mer strukturerade samtalet i form av avlastningssamtal eller debriefing beskrivs som ett sätt att hantera en traumatisk händelse och upplevs som något positivt och välbehövt. Detta är ett styrt och organiserat samtal där alla i gruppen får säga sitt. Samtalet ger möjlighet till att få höra vad de andra deltagarna tänker, känner och hur de har upplevt händelsen. Deltagarna i det strukturerade samtalet innefattar all personal som varit inblandad i händelsen och ofta även specialistutbildad personal, till exempel barnmorskor om händelsen berört en förlossning. Ambulanssjuksköterskorna förklarar att dessa samtal är något som de blir kallade till efter en traumatisk händelse. De har aldrig varit med om att någon har avböjt att vara med. Den där debriefingen vi hade var jättenyttig. Vi fick sitta tillsammans det här gänget som hade varit med på det här då, man liksom bara bollade ur sig saker och ting, man bara, å prata, var och en, gick runt bordet, och man fick berätta från larmet gick och sådär, så det var nyttigt. (4) Ett strukturerat samtal innebär att man tar upp och går igenom händelsen snart efter att den hänt. Ambulanssjuksköterskorna förklarar att det då handlar om att ta tag i händelserna direkt när de hänt så att man inte låter de bli liggande. De förklarar också att de inte alltid har ett behov av det strukturerade samtalet, men att de ändå upplever det som något bra. De menar då att även om händelsen inte var så märkvärdig för dem själva så kan det ju finnas någon annan i gruppen som har behov av samtalet och som har upplevt händelsen som jobbig. Jag har nog aldrig känt att jag varit i behov av att, nu känner jag verkligen att jag behöver debriefing, för det här mår jag jättedåligt av, det har jag inte varit med om än. Men det kan ju mycket väl komma (5) Det är dock inte alla ambulanssjuksköterskor som tycker att debriefing är ett bra sätt att hantera en traumatisk händelse på. Det kan upplevas som något obekvämt och kan ses med viss skepsis. Men jag tror inte riktigt på den idén just det här med debriefing, jag är lite skeptisk till det faktiskt. Jag vet inte varför så, utan det är bara, jag känner mig inte helt bekväm med det bara, sen fyller det säkert ett syfte. (3) 9

14 Professionell handledning som en form av ett strukturerat samtal är något som ambulanssjuksköterskorna ser som något positivt och något de skulle vara i behov av. Bristen på handledning sågs som ett problem. Med hjälp av handledning skulle de kunna tömma ut lite av det jobbiga som de ständigt samlar på sig. Bristen på handledning tror de beror på att det inte finns ekonomiska möjligheter. Det är ju som att ta en tesked och hälla i glaset hela tiden. Och till slut, det läcker aldrig ur någonstans, och det är ett problem det här, och det enda man kan avhjälpa med är att ha handledning så att säga, för att få tömma ut lite, det man fyller på med teskedar. (2) Att få bekräftelse genom samtal Samtalet medför att man får bekräftelse på hur man har agerat i den traumatiska situationen. Genom att diskutera med sin kollega eller annan personal på plats kan ambulanssjuksköterskorna gå igenom händelsen, vad och hur de gjorde och om de gjorde rätt eller fel. Detta uppfattas som ett stöd i hanteringen och de klarar av att gå vidare på ett bättre sätt. Ja, man snackar, för att slappna av. Jaså gjorde du så, ja det skulle jag också ha gjort, säger någon annan då. Ja, skitbra. Då vet jag, då vet jag att jag gjort rätt. Å då behöver man inte grubbla så mycket. Så har jag alltid gjort. Det tror jag funkar. (3) Att använda sig av känslor Att känna efter hur man mår Något som ambulanssjuksköterskorna anser betydelsefullt är att stämma av med sig själv och även sin kollega hur man verkligen mår. Att efter händelsen kunna varva ner och tillåta sig känna efter om man är okej. Man stämde av med varandra, att allt var okej hur man mådde (6) Att visa känslor Ambulanssjuksköterskorna beskriver att de kan känna starka och svåra känslor efter en traumatisk händelse. De beskriver att de hanterar dessa känslor genom att tillåta sig att må dåligt. Att tillåta sig att gråta och att visa för andra att de faktiskt mår dåligt. och jag kan må jättedåligt i det, och jag tillåter mig att må dåligt. Jag kan sitta ensam hemma och gråta, jag kan gråta på jobbet, få reaktioner, och min coping, liksom att ta tag i såna, det är att låta mig må dåligt. Jag tillåter mig må dåligt. Jag kan gräva ner mig i det då. (4) Fysisk aktivitet kunde ses som ett sätt att få utlopp för sina känslor efter en traumatisk händelse. När de akuta reaktionerna avtagit något kunde fysisk aktivitet vara ett sätt att ta bort resterna av den traumatiska upplevelsen. Och då, då är det dags att gå ut och springa eller någonting, och fysa bort det, resterna på nåt sätt va. (4) 10

15 Att inte visa känslor Att inte visa känslor eller att ha svårt att prata om det traumatiska man upplevt kunde också ses som ett sätt att hantera en traumatisk händelse. Jag tror jag skulle ha svårt att säga att jag mår jävligt dåligt över det här. Men jag vet inte. Jag har lite svårt att visa, svaghet kanske, känslor överhuvudtaget, men, men om det skulle behövas, om jag skulle känna att jag verkligen mådde dåligt över nåt då, då tror jag att jag skulle ta tag i det, det är jag rätt övertygad om. (3) Att använda sig av kognitivt tänkande Att gå in i sig själv Ambulanssjuksköterskorna beskriver att de hanterar en traumatisk upplevelse genom olika tankeprocesser. De förklarar att de tänker igenom den traumatiska händelsen väldigt noggrant efteråt. De spelar upp händelsen i huvudet och funderar över vad de själva gjorde och vad som hände i de olika situationerna. Ambulanssjuksköterskorna uttrycker det som att de analyserar sig själva och försöker komma fram till egna slutsatser, om de gjorde rätt eller fel. Det rullade i mitt huvud väldigt länge faktiskt. Vad man gjorde i alla situationer. Och jag kommer ihåg det så jäkla glasklart. Jag vet i princip sekund för sekund vad som hände, vad jag sa, vad jag gjorde, och ja det är en sån grej som går runt, just att man analyserar sig själv väldigt mycket, gjorde jag efter det för att se om jag gjort någonting fel va. (3) Ambulanssjuksköterskorna beskriver också att de hanterar en traumatisk händelse genom att grubbla. De grubblar på själva händelsen i sig, men de grubblar också på sin egen roll i händelsen och hur de upplevt sin egen insats. Jag tror det är bra att grubbla igenom saker, för jag tror det är så man blir bättre, när man liksom kan, fundera på, vad gjorde jag rätt, vad gjorde jag fel, vad gjorde jag där, hade jag kunnat göra något annat. Då kan man komma fram till lite egna slutsatser, att ja, jag kanske skulle gjort så, ja, det gör jag nästa gång. (3) Ambulanssjuksköterskorna beskriver också att de tillåter bilderna och tankarna att finnas i huvudet. De upplever att det känns okej att bilderna och tankarna ploppar upp emellanåt. De förklarar att det inte går att glömma vissa saker de varit med om och att de då försöker lära sig leva med vad de upplevt. Dom finns där. Och dom får finnas där. För det, det är ju bara mänskligt. Jag menar, jag kan ju inte, glömma såna här saker, det går ju inte, det, det får man lära sig att leva med. Det är det man lär sig, med åren, tror jag. (4) 11

16 Att se det som en erfarenhet Ambulanssjuksköterskorna beskriver att ett sätt i deras hantering är att försöka se den traumatiska händelsen som en erfarenhet och att de lärt sig något genom den. Man kan ju tänka på det så, det dyker upp, men det är mer som en erfarenhet än som en belastning. (1) Ambulanssjuksköterskorna beskriver också att de tänker igenom den traumatiska händelsen och försöker föreställa sig hur de kan agera om de skulle råka ut för en liknande situation. Dels så tänker man på händelsen i sig, och vad man skulle, och hur man skulle kunna göra i en liknande situation igen, så att det blir bättre, och sådär (6) Att bekräfta sig själv Ett annat sätt som ses i hanteringen är att ambulanssjuksköterskorna går igenom den traumatiska händelsen själva i huvudet för att komma fram till att deras agerande varit bra och för att få en bekräftelse av sig själva på att deras insats varit bra. De uttrycker det som att de själva gjort vad de kunnat i det som de beskriver som en traumatisk situation. Men allt som allt så, insatsen var bra. Jag är nöjd med mig själv så sätt. (3) Att ha möjlighet till uppföljning Att få reda på hur det gick och vad som hände sedan Ambulanssjuksköterskorna uttrycker att en viktig del i deras hantering efter en traumatisk händelse är att få reda på hur det gått för de drabbade personerna. De vill gärna ha information om vad som hände sen och vad som kunde vara orsak till den traumatiska händelsen. De förklarar att de gånger de fått veta hur det gått för de drabbade så har det varit lättare för dem att hantera och bearbeta händelsen. Det upplevs också lättare att hantera den traumatiska händelsen om de får veta att det gått bra för de drabbade personerna. Men det som känns bra också det är att i efterförloppet så vet vi att det gick bra för barnet. Barnet överlevde och verkar inte ha fått några men heller. (5) Ambulanssjuksköterskorna beskriver att de gånger de inte fått veta hur det gått så har det varit svårare att hantera och bearbeta händelsen. De upplever en frustration när de inte får reda på hur det gått för de drabbade. Det var som vanligt. Jag kunde inte få reda på någonting vad utredningen hade visat. Vad var det hon dog av? Fick hon epilepsi under vattnet? Eller var det bara, fanns det luft kvar i flaskan? Öh, hur gick det med barnen, och så vidare. (3) 12

17 Att få information om hur de kunnat göra annorlunda Ambulanssjuksköterskorna beskriver att de i vissa fall känt att de inte lyckats med sin insats. Ibland råkar ambulanssjuksköterskorna ut för händelser där de känner att de inte vet vad de skulle kunnat göra i situationen för att ha lyckats. De beskriver då att de hanterade detta genom att de i efterhand fick gå igenom den traumatiska händelsen tillsammans med personer som har mycket kunskap inom området för just den traumatiska händelse de varit med om. Efteråt hade lite spontan genomgång och debriefing och även tillsammans med de två barnmorskorna som hjälpte till att förlösa då. Jag vet att dom visade också och instruerade med en liten docka och med ett kvinnobäcken då hur barnet låg då. Just att det som behövde göras var att det måste vändas 180 grader så det är en av de svåraste förlossningarna man kan få då. (5) Genom att få gå igenom hur de kunde ha gjort annorlunda kan de på så sätt också utvärdera händelsen. Men oftast så, alla tjänar på att gå igenom vad som har hänt. Om inte annat så för att utvärdera, om man kan göra något bättre (6) Att få möjlighet till en paus Att ta en paus Ett sätt som ambulanssjuksköterskorna hanterar en traumatisk händelse på är att ta en paus i arbetet. Ambulanssjuksköterskorna beskriver att de ofta efter en traumatisk händelse får möjlighet att ställa bilen en stund, för att få kunna varva ner och för att få samla ihop sig. De beskriver att det oftast är en rutin efter en traumatisk händelse att de blir avställda. Beslutet om att bli avställda tas då genom någon i arbetsledningen, till exempel jourhavande ambulanschef. Och sen så, ja vi blev ju avställda sen. Det gick per automatik. Så alla människor som var inblandade samlades sen och gick igenom. (6) Ambulanssjuksköterskorna förklarar också att de själva kan ta initiativ till att få bli avställda en stund. Det beror på vad det varit för händelse och hur de själva har upplevt den. I direkt samband, tog oss ur tjänst en timme, och det brukar vara att man ställer bilen en timme eller två, åker hem (till stationen), byter lite kläder, tar en dusch, tar en macka och en kopp kaffe, sitter och tjötar i lugn och ro, låta pulsen gå ner. (2) Ambulanssjuksköterskorna upplever att det kan vara skönt att någon annan tar beslutet om att bli avställd. De upplever också att det kan vara svårt att fortsätta jobba direkt efter en traumatisk upplevelse. 13

18 Då blev vi inkallade till stationen. Och då hade man också fixat avlösning mitt i natten. Så då stod det nya, ny personal till allihopa då. Det var bara att lämna över sökaren, och liksom sätta sig ner. Och det var också jäkligt skönt för att, man hade nog inte fixat att och hämta en fylle, nä, empatin hade la inte varit så bra, så det var bra skött. (4) Att fortsätta jobba Att fortsätta jobba och inte ställa bilen sågs också som ett sätt att hantera en traumatisk händelse. Ambulanssjuksköterskorna uttrycker det som att de fortsätter jobba på och att de är redo för nya uppdrag. De beskriver att de då försöker släppa den traumatiska händelsen och köra vidare. Ja, vi var inte ställda på något vis, utan det blir ju, under resten av dagen pratade man lite om det, lite smått, men sen får man ju nya uppdrag och så, ja, då kör man ju på det så att säga.(1) Ambulanssjuksköterskorna upplever att det ibland kan kännas bra att fortsätta jobba för att de då slipper tänka på den traumatiska händelsen. Jag kan gå, sen är det, jag kan ju jobba också, med det, och må lite taskigt. Men det är nästan bättre att jobba, för då är man så upptagen och så. (4) Ibland finns det ingen möjlighet för ambulanssjuksköterskorna att bli avställda. Nej nej, det blev inget. Det var en enbilsstation så dom möjligheterna fanns inte. Utan det var bara att vara redo på, på nästa så att säga. (3) Att använda sig av humor Ambulanssjuksköterskorna beskriver att de använder sig av humor för att hantera en traumatisk händelse. De förklarar att de kan skämta ganska rått emellanåt om det traumatiska de upplevt. De tror att de gör det för att klara av att hantera känslor och tankar som känns jobbiga. Vi kan ju vara otroligt sarkastiska när vi är ute och kör. Det är ju försvarsmekanismer som vi använder oss av för att slippa bearbeta alla dom här grejerna, eller, vårt sätt att bearbeta det på kanske. För det är ganska rå humor emellanåt liksom. Det är ju inte så att någon patient eller anhörig hör det, men det blir ju ett sätt att försvara sig på.(2) 14

19 DISKUSSION Metoddiskussion Syftet med vår studie var att undersöka hur ambulanspersonal hanterar sin upplevelse efter en traumatisk händelse. För att nå deras sätt att hantera så har vi utgått från metoden fenomenologi såsom Dahlberg et al. (2001) beskriver den. För att få kunskap om ett fenomen innebär det att gå till sakerna själva. Att gå till sakerna själva innebär att vända sig mot upplevelsen av verkligheten i syfte att försöka förstå fenomenet (Bengtsson, 2001). Fenomenet i vår studie är hanteringen efter traumatiska händelser. Genom djupintervjuer har vi lyckats fånga det unika i varje ambulanssjuksköterskas sätt att hantera en traumatisk händelse. Genom att vi analyserade och beskrev det unika hos ambulanssjuksköterskorna och deras hantering efter en traumatisk händelse framkom likheter och skillnader. Det ställs krav på intervjun som metod då den innebär att man ska möta intervjupersonerna i deras livsvärld och även få intervjupersonerna att börja reflektera (Dahlberg, 1997). Det gäller att kunna vara flexibel och följsam då man möter de olika individerna i deras livsvärld. Vi fick anpassa oss efter intervjupersonernas förmåga att kunna öppna sig och släppa in oss i deras livsvärld. Under vissa intervjuer fick forskarna styra dialogen mer för att inte tappa fokus från fenomenet. Vi är medvetna om att dessa intervjuer kan ha blivit mer styrda och därmed mindre spontana men samtidigt var det en nödvändighet för att få intervjun att flyta och för att hålla fokus på fenomenet. Dahlberg et al., (2001) menar att det är viktigt att vara medveten om sin förförståelse och hur den kan påverka forskningen. Vi har försökt att reflektera över hur vår förförståelse kan ha påverkat våra intervjuer och vår studie. Då vi var medvetna om att vår förförståelse kunde påverka intervjuerna försökte vi att under intervjuerna hålla tillbaka vår egen kunskap för olika hanteringsstrategier. För att inte tappa fokus på syftet med studien har vi i resultatdelen pendlat mellan helhet och delar och återigen helhet. Det vill säga mellan syftet med vår studie till varje individs hanteringssätt. I studien har citat används för att styrka våra resultat och för att förtydliga de innebörder som beskrivits i resultatet. I studien har vi använt oss av sex djupintervjuer, ett större antal hade inte varit möjligt på grund av tidsbrist. Vi anser att vårt val av metod väl har svarat upp till det vi avsåg att undersöka. Vi har reflekterat över om vårt resultat hade sett annorlunda ut om vi valt att göra intervjuerna på flera olika ambulansstationer. Vi valde dock att göra intervjuerna på en utvald ambulansstation. Det hade också varit intressant att ha haft med kvinnor i studien för att se om det finns några skillnader mellan män och kvinnor och deras sätt att hantera traumatiska händelser. Tyvärr medförde vårt slumpmässiga urval att vi bara intervjuade män. Vi var medvetna om att vårt ämnesområde kunde beröra känsliga frågor och att det skulle kunna leda till obehag hos den intervjuade. Vi reflekterade över att det skulle kunna 15

20 påverka vårt resultat om den intervjuade upplevde intervjun som känslomässigt jobbig. Därför stannade vi kvar en stund efter intervjun för att säkerställa att informanten mådde väl. Resultatdiskussion Alla ambulanssjuksköterskor i studien kunde beskriva en traumatisk händelse och hur de hanterade och reagerade efter den. Essensen i studien visar att ambulanssjuksköterskorna använder sig av strategier som är anpassade och beroende av hur de aktuella omständigheterna ser ut. Att samtala med kollegan sågs som ett första steg i hanteringen och var betydande för hur den fortsatta hanteringen skulle gå till. Ambulanssjuksköterskorna beskrev att denna hantering ofta räckte. Om samtalet med kollegan inte var tillräckligt eller om man på något sätt inte kunde samtala med kollegan var ambulanssjuksköterskorna tvungna att finna andra metoder för hantering. Samtliga ambulanssjuksköterskor tar upp vikten av stöd och samtal från sin kollega. Då man dagligen jobbar ihop med samma kollega känner man varandra väl och det blir därför naturligt att diskutera det som hänt. Ambulanssjuksköterskorna uttrycker det som att kollegan blir som en andra familj. Tidigare forskning tar också upp vikten av kollegan som ett stöd och samtalspartner efter en traumatisk händelse (Regehr et al. 2002; Jonsson & Segesten, 2004). Regehr et al. (2002) beskriver även vänner och familj som ett viktigt stöd i hanteringsprocessen, vilket även framkom i studiens resultat. I denna studie framkom det strukturerade samtalet (debriefing) som något positivt efter en traumatisk händelse. Beroende på var du jobbar finns det olika riktlinjer för när och på vilket sätt debriefing ska användas. Majoriteten hade medverkat vid debriefing och hade upplevt det som välbehövt. Detta styrks av Dyregrov (1992) som menar att debriefing minskar risken för ohälsa och PTSD. Någon upplevde dock debriefing som jobbigt och kände sig inte bekväm vid denna typ av samtal, men tyckte trots allt att det var nyttigt. Smith & Roberts (2007) menar att debriefing inte helt kan anses som en effektiv metod. Vårt resultat visar dock att de flesta tyckte metoden var bra och nyttig, men det framkom inte om det verkligen hade hjälpt dem i hanteringen. Bennett et al. (2005) menar till och med att debriefing kan vara en negativ metod och kan även öka risken för PTSD. Vi reflekterade över varför debriefing kan upplevas som något jobbigt. Kanske kan det bero det på att de som reagerar starkt efter den traumatiska händelsen och som är känslomässigt påverkade av händelsen också har svårare att prata om det. Vi anser också att det kan vara just de personer som upplever debriefing som något smärtsamt som faktiskt är i störst behov av det. Bristen på professionell handledning sågs som ett problem. Med hjälp av regelbunden handledning anser vi att man skulle kunna minska risken för stressymtom efter en traumatisk händelse. Med hjälp av handledning kan ambulanssjuksköterskorna ventilera tankar och känslor som de samlat på sig. Forskning visar på att om man upprepade gånger utsätts för traumatiska händelser ökar sårbarheten och därmed risken för att utveckla PTSD (Bennett et al., 2005; Jonsson et al., 2003; Jonsson & Segesten, 2004). Studier visar även att de som arbetat länge inom ambulansen upplever högre grad av 16

21 stress (Jonsson et al., 2003; Jonsson & Segesten, 2004; Regehr et al., 2002). Regehr et al. (2002) menar att även vardagliga mindre traumatiska händelser kan utlösa en stressreaktion. Vi tror därför att regelbunden handledning där ambulanssjuksköterskorna får möjlighet att ventilera och diskutera tankar och känslor rörande vardagliga jobbiga situationer kan hjälpa dem så att de inte samlar på sig obearbetade upplevelser. Genom handledning anser vi därmed att sårbarheten och risken för långvariga stressreaktioner och PTSD kan minska. Ambulanssjuksköterskor hanterar sin stressreaktion genom att få bekräftelse på att de gjorde rätt. Genom att gå igenom händelsen och se vad de gjorde rätt eller fel kunde de lättare bearbeta händelsen. Det är viktigt för ambulanssjuksköterskor att få bekräftelse på att de gjort rätt. Detta styrks även av Regehr et al. (2002). Då vi funnit att det är viktigt att få bekräftelse och att samtala med sin kollega funderar vi över hur det kan påverka ambulanssjuksköterskans hantering om man inte kan prata med kollegan. Detta skulle kunna bli ett problem om personkemin inte stämmer. Att visa känslor genom att till exempel gråta, att känna efter hur man mår och att tillåta sig må dåligt var hanteringsmetoder som vi fann i vårt resultat. Även att stämma av med kollegan hur han mår var fynd som identifierades. Clohessy & Ehlers (1999) nämner medvetenhet och ventilering av känslor som en hantering, men de går inte vidare in på hur detta sker. Regeher et al. (2002) diskuterar ett annat sätt att hantera, nämligen att stänga av sina egna känslor och på det viset få mer distans till de drabbade. Detta gjordes i situationer av hög stress för att på det viset skydda sig själv. I denna studie framkom ett hanteringssätt som innebar att inte visa känslor. Anledningen till detta var att visa känslor kunde uppfattas som svaghet. Denna uppfattning om att visa känslor anser vi kan bero på kort tid inom yrket alternativt ung ålder. I denna studie framkom att de ambulanssjuksköterskor som hade längre erfarenhet och högre ålder hade större benägenhet att kunna visa sina känslor. Resultatet i denna studie stöds av Regehr et al. (2002) när det gäller att använda sig av kognitivt tänkande. Att noga tänka igenom händelsen, att analysera sin egen insats och fundera över vad de gjorde rätt eller fel återkommer i forskningen såväl som i vårt resultat. Regehr et al. (2002) beskriver en metod att hantera den traumatiska upplevelsen som innebär att man ser den som en erfarenhet eller lärdom. Detta kom vi också fram till i denna studie. Grubbleri beskrivs som ett sätt att hantera en traumatisk händelse och görs för att få bekräftelse ifrån sig själv och att komma fram till egna slutsatser om sitt eget agerande i händelsen. Vad man kan fundera över är om de som grubblar samtalar i mindre utsträckning. Är det så att de som grubblar i själva verket gör detta för att de inte får möjlighet till samtal? Eller väljer de att grubbla för att de inte vill samtala? Ambulanssjuksköterskorna i studien förklarar att man måste lära sig att leva med sina upplevelser och tankar som ploppar upp i huvudet. De menar att vissa händelser inte går att glömma, därför hanteras detta genom att acceptera att man får leva med det. Ambulanssjuksköterskor uttrycker att de efter en traumatisk händelse gärna vill ha information om hur det gick för de drabbade och vad som orsakade händelsen. Då de inte fick någon information upplevde de det svårare att hantera händelsen. Detta styrks av 17