BERÄTTELSE FRAN BUNKERN

Transkript

1 Mirjam Tahri: Gökboet på rättspsyk Östbergs nya: Insiktsfullt och fängslande 4/2013 Pris: 20 kr Ges ut av Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling, RFHL. Metadon programmet Johan lever på läckaget BERÄTTELSE FRAN BUNKERN 2/2011 oberoende PETAR: KAMPEN ATT RENTVÅ SIG MÖTER MOT- STÅND INNAN- FÖR KRIMINAL- VÅRDENS HÖGA MURAR.

2 INNEHÅLL 4/2013 Ges ut av Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling, RFHL. Utkommer med fyra nummer per år. ISSN-NUMMER Ledaren 4 Inledning: Metadonprogrammet är inget alternativ 10 Gökboet på svenska. Mirjam Tahris resa på rättspsyk OBEROENDE/RFHL Lagerlöfsgatan Stockholm Tel: Fax: Besöksadress: Lagerlöfsgatan 8 PG: ANSVARIG UTGIVARE Inger Forsgren ANSVARIG FÖR ANNONSER & MATERIAL TILL TIDNINGEN Per Sternbeck LAYOUT Carina Lindgren MEDLEMSKAP/ PRENUMERATIONER Bli medlem i RFHL för 100 kronor/år och få gratis prenumeration på Oberoende. Ring, posta, faxa eller mejla in din ansökan till adressen angiven ovan. Observera att endast privatpersoner kan bli medlemmar för 100 kronor per år. Företag och organisationer som vill stödja RFHL betalar för ett stödmedlemskap valfritt belopp över 100 kronor. Endast prenumeration på Oberoende kostar 145 kr/år för privatpersoner, organisationer och företag Lena Jidhed och Meros camping 24 Integritet eller försörjningsstöd 27 Krönikan 29 Studentfest i familjehem 32 Från Fenix-bunkern: Petar kämpar för att få upprättelse 38 Insiktsfullt och fängslande om Annika Östbergs nya bok 40 Här finns RFHL oberoende 4/2013

3 Inger Forsgren ordförande i RFHL /ledaren LEDAREN Det är nog nu! D Så börjar sagan om Karl-Bertils julafton för ungefär 60 år sedan, skriven av Tage Danielsson. et var en gång en jul för länge sedan, då man kunde se fattiga människor gå omkring på våra gator Där slutar likheten med sagan men dessa rader kunde lika gärna vara skrivna idag för det är precis så det ser ut. Vi ser allt fler, både svenskar och andra EU-medborgare, som tigger på gatorna. Vi ser allt fler hemlösa som köar för en plats på ett härbärge. Vi ser till och med föräldrar med små barn som tvingas runt på olika boenden för en natt eller två och det är alltid samma kamp med socialen för att få vara på samma ställe åtminstone några dagar. Vi möter människor som mår fruktansvärt dåligt av att alltid behöva vända på vartenda öre och aldrig kunna ge sina barn en julklapp, en födelsedagspresent eller bara ett biobesök ibland. Vi möter också alla dessa fattigpensionärer, arbetslösa, utförsäkrade, fas treor i en aldrig sinande Ju fler vi är desto mer kan vi förändra ström. Alla dem som oroar sig varje månad för att inte kunna betala hyran i tid och som måste välja mellan att köpa mat eller ta ut medicinen eller köpa varma vinterkläder. Vill vi ha det så? Jag tror inte det. Människor formulerar allt fler debattartiklar, alltfler upprop om att vi inte vill ha fler skattesänkningar på bekostnad av den välfärd som knappt finns längre. Nu senast såg jag ett upprop på facebook som heter fruktupproret skapat av en förälder som sett att det finns barn som aldrig har med sig en frukt till skolan för att det helt enkelt inte finns pengar till det. Dessa barn kan heller inte följa med på skolresor och andra utflykter. Det glädjer mig att det är många som börjar reagera och ju fler vi är desto mer press kan vi sätta på våra politiker. Vi måste säga: det är nog nu! Ju fler vi är desto mer kan vi förändra även om det är svårt att tro när man känner sig ensam och utsatt. Det är snart jul och det utanförskap vi ser varje dag känns ändå mer påtagligt när så många är uppfyllda av den gemenskap och glädje vi förknippar julen med. 4/2013 oberoende 3

4 Inledning DET KOM ETT BREV till Oberoende där Johan Stenbeck berättar om sin väg in i och ut ur metadonvården. Vi har redigerat brevet och kortat det. En del av det som beskrivs i denna text är inte längre aktuellt, t.ex. är de långa väntetiderna för att komma in i metadonbehandling borta (åtminstone i Stockholm). Annars är det mesta sig likt när det gäller dokumenterat missbruk och föreskrifter som är mer anpassade efter politikers klåfingrighet än en medicinsk och social verklighet. Metadonprogramme J ag har som många äldre personer gått den långa vägen som började med mellanöl, hasch, starksprit. I Finland 1973 var drogmarknaden liten. Men när jag hamnade i Västerås drog det snart igång med mellanöl och hasch. Efter ett halvår prövade jag amfetamin. I samband med det fick jag nya kontakter. En av dem hette Kaj, en finländare uppvuxen i Sverige och tung heroinist. Vi blev goda vänner. Han märkte att jag var nyfiken på heroinet och varnade mig för att ens tänka på det. Han berättade att han hade haft ett byggföretag och att hans 4 fru drev en blomsteraffär. Med andra ord, de hade sitt på det torra ekonomiskt. Det enda problemet var att de båda blivit tunga heroinister vilket till slut ledde till att de knarkat upp allting och att deras son blivit omhändertagen. Första heroinsnorten - såld Under några år höll han mig stången men kring 1980 lät han mig snorta världens minsta lina (den syntes knappt). Jag har aldrig mått bättre varken före eller efter denna första gång. Jag blev inte heroinist från första stund. Det tog några år. Däremot gick jag ofta och tänkte på när jag skulle få snorta en lina nästa gång. Åren gick. Inköpen av heroin blev allt tätare hade jag själv ett företag i transport- och byggbranschen med 14 anställda vilket gjorde att jag hade råd med mitt missbruk. Jag hade mycket goda inkomster fram till år 2000 vilket gjorde att jag aldrig blev dokumenterad som heroinist eller något annat för den delen. Jag levde utåt ett normalt liv och av alla jag umgicks med var det endast en handfull som visste om mitt heroinberoende. Ville ha metadon Jag hade gärna tagit emot metadonbehandling någon gång runt men det var ju inget alternativ. För det krävdes oberoende 4/2013

5 Johan kan inte tänka sig att gå tillbaka till metadonteamet trots att han är beroende av metadon. t är inget alternativ dokumentation som överdoser, lvm-vård, flera misslyckade behandlingar och jag vet inte vad. Min dåvarande flickvän hamnade på kåken tre gånger under kort tid. Mellan två av straffen sökte hon metadonvård hos socialen som tog ett år på sig att utreda om hon uppfyllde alla kriterier (vilket hon ju gjorde efter 10 års heroinmissbruk, ett antal avgiftningar samt domar för innehav och försäljning) sökte vi båda till metadonbehandling. Efter ett antal träffar med socialtjänsten fick vi träffa en missbruksläkare. Jag var osäker på om jag skulle få komma in i behandlingen. När min sambo hade ansökt första gången hade jag ljugit och sagt att jag inte var beroende av heroin så de misstänkte väl att jag ljög om detta bara för att få metadon. Vid 50 års ålder skulle jag alltså helt plötsligt dyka upp på socialen och påstå att jag är heroinist med allt vad det innebär bara för att få metadon. Sanningen är att jag var en fullblodsheroinist och på tio års tid varit utan heroin under högst tio dagar och de dagarna hade jag metadon. Socialtjänsten ville att jag skulle använda heroin Efter träffen med läkaren så gick vi och väntade på besked. Månaderna gick och blev till slut ett halvår. Till slut ringde vår socialassistent beroendemottagningen för att efterlysa utlåtandet och fick till svar att det redan var skickat. Efter idogt sökande och många samtal, tidsmässigt ett år, så beslutades det att vi skulle träffa en annan missbruksläkare. Allt gick bra förutom att jag inte var dokumenterad missbrukare. På det mötet bestämdes det att jag skulle lämna positiva prover på heroin en gång i veckan under minst tre månader. Och jag fick inte missa något urinprov. (Samhället är ju en ganska komplicerad maskin men att bli uppmanad av socialtjänsten att använda heroin är väl ändå på gränsen, då det ju är olagligt att ha heroin i kroppen). 4/2013 oberoende 5

6 Inledning Två och ett halvt år efter vår första kontakt hade våra papper så äntligen kommit till inskrivningsnämnden. Utslaget blev att min sambo blev antagen men inte jag. Vi försökte förklara vår situation. Att det var jag som var heroinist innan min sambo träffade mig och att det kanske inte var så lyckat att bara en ska få behandling medan den andra går på heroin. Det är svårt nog ändå att lägga ner ett heroinberoende och det blir inte lättare av att umgås med någon som går på heroin. Efter att min sambo hotat med att inte påbörja behandlingen så gick en ansvarig läkare med på att träffa mig. Jag kom till mötet, vi hälsade och hon frågade vad jag var villig att offra för att få behandling. Mitt svar var att jag skulle kunna gå till månen tur och retur. Mötet varade i tio minuter men det räckte för att avgöra mitt öde. Jag blev antagen. Vetenskapligt? Följer föreskrifterna? Tydligen. Efter ytterligare några månader kom jag och min sambo in på avgiftning. Jag hade då använt heroin runt tolv år dagligen. Jag hade ju hört om människor som var med i programmet vilket gjorde att jag var lite tveksam. Men då jag blivit äldre och heroinet inte längre gav något rus utan mer var som en medicin jag var tvungen att ta för att få mitt liv att fungera, så var jag minst sagt överlycklig över att få medicinen bara genom att gå till en mottagning. Äntligen metadon Jag kom in på avgiftningen. Efter att ha haft kramper i åttanio dagar så att mina tänder var förstörda pratade jag med en läkare om jag inte kunde få den minsta dosen metadon för att stabilisera allting. Hans svar blev 6 att Sveriges riksdag hade beslutat att man inte fick ge metadon till mig förrän mina urinprover var rena. Jag ifrågasatte att ett gäng panelhönor i riksdagen visste bättre ifråga om medicinska spörsmål än han som läkare. Jag fick inget svar. Han lämnade rummet och jag fick uthärda ytterligare nio dagar på avgiftningen. Jag är glad att jag kom därifrån med livet i behåll. Så kom då äntligen dagen då jag fick ta min första dos Jag är 60 år och har aldrig blivit så nedvärderad som under behandlingen med metadon. metadon. Vi var överlyckliga och tacksamma. Efter avgiftningen kunde allt bara bli bättre. Jag valde redan från start att gå rakryggad in i programmet. Jag bestämde mig för att aldrig ljuga för personalen ifall det skulle uppstå problem längs vägen. Och problem uppstod. Interferonbehandling borde ha förutsetts De fem första åren gick bra. Jag blev erbjuden att hämta metadonet på apotek men jag hade så bra kontakt med min kontaktperson att jag avböjde. Men så rusade mina hepatit c-virus i höjden plötsligt. Jag blev tvungen att påbörja en interferonbehandling. Redan efter första injektionen blev jag dålig med frossa och ont i hela kroppen. Efter några månader, när jag gått ner 20 kilo och aldrig i mitt liv hade mått sämre, blev jag sjukskriven vilket kom att komplicera livet ytterligare. Jag var vid det laget ensamstående och ensam om att betala hyran för min försökslägenhet. Det blev problematiskt när försäkringskassan dröjde med sina utbetalningar av sjukersättningen i tre månader. Socialtjänsten i Skarpnäck var den som stod på kontraktet. De hade sagt att jag skulle kontakta dem så fort det blev minsta problem. Jag gjorde så och de uppmanade mig att söka försörjningsstöd med allt av det innebär av kontroll, papper, samtal. Innan jag fick sjukersättning och socialbidraget ordnat var min ekonomi så dålig att jag var tvungen stjäla, och ibland rota i soptunnorna bakom ICA och Konsum i Kärrtorp där jag bor, bara för att få mat för dagen. När jag påtalade min situation för socialen och bad om hjälp fick jag som svar att jag skulle ha lagt undan pengar för att klara oberoende 4/2013

7 av oförutsedda situationer i livet, t.ex. att bli sjukskriven. Jag var så pressad psykiskt att jag inte ens kan förklara det riktigt. Jag gick omkring som i något slags dröm eller bubbla. Jag hade svårt att hålla isär verklighet och drömmar. Det som höll mig vid liv under den här tiden var kärleken till mina hundar och deras kärlek till mig. Men så klev min dotter in och gav mig pengar vilket räddade mig till dess att jag fick pengarna från försäkringskassan. Utskrivning Interferonbehandlingen gav mig sömnstörningar vilket jag förstår är ganska vanligt. Jag försökte få sömntabletter, om så bara för några nätter i veckan för att jag skulle få sova åtminstone något. Det blev blankt nej från teamet. Det bröt mot regler och det var förenat med livsfara. Jag kunde inte sova och min situation blev ohållbar. Jag måste få sova ibland och tog sömnpiller ändå. Det ledde till att jag skrevs ut från programmet av mottagningen. Jag bad om att få trappa ur i min egen takt men de ansåg att jag inte var tillräckligt stabil för det. Hur de menade att de stabiliserade mig genom att skriva ut mig på tio dagar var något de inte kunde förklara. Johan med sina älskade hundar Busan och Baltazar. Överlever genom läckage Tyvärr befinner jag mig nu i en mycket osäker situation. Jag har använt heroin i över 30 år. De sista åren befann jag mig i ett mycket tungt missbruk. Jag är medveten om att jag valt en mycket farlig väg att gå men jag klarar inte längre av att möta människor som inte respekterar mig och som jag inte kan respektera. Jag är 60 år gammal och har inte under hela mitt liv blivit så nedvärderad som under mina år i behandlingen med metadon. Tyvärr så gäller det hela personalen med några få undantag. Men sorgligt nog har undantagen sökt sig till andra jobb. Idag överlever jag genom läckage från programmen. Jag är en mycket känd person bland Stockholms metadonpatienter. Trots det är det inga floder av metadon som läcker ut, inte till mig i alla fall. Jag går knappt runt på minimala dagliga doser. Ibland blir jag utan metadon i dagar. Det är ett osäkert liv, ett jobbigt liv. Om vården fungerade för patienterna skulle jag inte tveka att skriva in mig igen. I dagsläget är det inget alternativ. Text: Johan Stenbeck Foto: Per Sternbeck 4/2013 oberoende 7

8 Inledning Socialen har ansvaret läkaren makten När patienter skrivs ut från metadonprogram hänvisas de till socialtjänsten. Men socialtjänsten kan inte erbjuda den enda vården som fungerar för heroinberoende, nämligen metadonbehandling. Resultatet för den utskrivne blir ofta social och hälsomässig katastrof, tvångsvård och ibland död i väntan på att få bli inskriven i programmet igen. Karin arbetar som socialsekreterare på missbruksenheten i en medelstor stad i mellansverige. Hon heter egentligen något annat och hennes chef har bett henne att staden det gäller inte ska omnämnas. Allt för att inte förstöra det samarbete som finns mellan socialtjänsten och den mottagning som erbjuder underhållsbehandling med metadon. Karin berättar: Socialtjänstens uppgift är att se till att patienterna har ett uppehälle och någonstans att bo. Om patienten har ett jobb och någonstans att bo så gör vi ingenting. Men som jag har förstått det ska det finnas en kontakt på socialtjänsten. Den kontakten är jag. Vi kan prata oss blåa för att patienter ska få vara kvar. Ickepatienter Karin tycker att samarbetet fungerar så där: När folk är inskrivna i programmen finns ett samarbete. När folk är utskrivna sker inget samarbete för då är de inte längre patienter. Under spärrtiden 8 Karin är kritisk till lagstiftningen som reglerar metadonvården. är de ickepatienter. De är bara välkomna att inkomma med en ny ansökan till programmet. Det är just vid utskrivningar som problemen blir synliga menar Karin: Uppfattningen jag har fått är att det på metadonkliniker runt om i Sverige byts ut läkare. Vi får sopa upp spillrorna av en patient utan att ha något att sopa med. Alla läkare har sina ingångar på hur de ser på doser och andra mediciner man får ta. Det behöver inte vara något negativt att en läkare kommer med ny kunskap och nya rutiner. Det är bara sättet det går till på för patienten. Man har under lång tid behandlat patienter på ett sätt med en viss läkare med regler som funkar och sen blir det en kovändning och det blir hot om utskrivning. Utskrivna direkt I sådana lägen kan vi ibland hitta lösningar som gör att patienten får behålla sitt metadon och kan få komma in på behandlingshem för att komma till rätta med sitt sidomissbruk. Sedan finns det andra situationer där patienter blir utskrivna direkt. Nu får ni ta hand om den här patienten säger de till oss. I de fall vi kan så försöker vi diskutera det här med mottagningen oberoende 4/2013

9 men vi kan prata oss blåa: Om risker, om överdödlighet. Det händer inget. Det är inte våra patienter längre, är svaret vi får. Trots att alla vet att samma patienter kommer att ansöka om att få behandling igen efter tre månader. Villkorar vården Karin är kritisk till lagstiftningen som reglerar metadonvården: Det är märkligt att man slutar att vara patient i det ögonblick man skrivs ut och att det då blir socialtjänstens ansvar. Det känns som att vi får sopa upp spillrorna av en patient utan att ha något att sopa med. Ofta ställer metadonmottagningen villkor och lämnar en sorts beställning till mig om vad patienten måste göra för att han eller hon ska få komma tillbaka till behandlingen. Patienten ska in på behandlingshem eller annan institution, man ska ha sysselsättning och ordnade förhållanden, annars kommer man inte in i programmet igen. Och givetvis är det socialtjänsten och inte landstinget som ska betala.vi har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för klienterna och det blir utnyttjat av metadonmottagningen. Skapar beroende Det borde vara svårare för mottagningarna att skriva ut patienter. Det är svårt att bli inskriven. Men när man väl har blivit det borde landstinget ta ett större medicinskt och socialt ansvar för patienten eftersom man skapar ett metadonberoende. Men det beroendet låtsas man inte om och tar inget ansvar för det som det ser ut idag. Det är svårt att bli inskriven men lätt att bli utskriven. Och jag förstår inte den här spärrtiden. Varför ska den finnas? Om den ska finnas kvar borde landstinget ha ett ansvar för patienterna även under spärrtiden. Mellanposition Karin tycker att hennes roll är svår: Socialtjänsten har det yttersta ansvaret men läkaren har den yttersta makten om vad som ska hända. Jag har själv hört läkare prata om överdödligheten bland de patienter som skrivs ut, och sedan skriver de ut patienten. Genom utskrivningen upphör deras ansvar och där står jag. Jag har ju en väldigt stor makt i mitt yrke men det är ju ingenting om man jämför med vad läkaren har. Klienter förstår att jag inte har någon makt över det här. Att det Fakta är en svår mellanposition jag befinner mig i. Det är tungt och svårjobbat som socialsekreterare. Man skickar iväg utskrivna patienter till en behandling för att de på något vis ska hållas vid liv tills de får komma in i metadonprogrammet igen. Men det är inte så lätt. De flesta behandlingshem är tolvstegsinriktade och tar inte emot personer som vill tillbaks till metadonprogrammet. Och om de tar emot så får man inte prata om metadonet där eftersom andra klienter på behandlingshemmet vill försöka att bli drogfria utan metadon. Så vi står där med vårt yttersta ansvar, med krav på att hålla budget och med en ständig oro för om en patient som är utskriven ska överleva. Text: Monica Brundin Foto: Jonas Klinteberg I Sverige har man som patient inte rätt att få vård. Däremot har landstingen en skyldighet att erbjuda vård om de anser att vården behövs. Om de inte anser att vården behövs, eller att patienten inte klarar av vården, kan de neka. I socialtjänstlagen står det tydligt att socialttjänsten har det yttersta ansvaret för medborgarna i aktuell kommun. Socialtjänsten kan alltså inte bara lämna en person därhän. Åtminstone inte om det föreligger en fara för liv och hälsa som det oftast gör för heroinberoende personer som har en överdödlighet på mellan gånger jämfört med en person som inte använder heroin. Underhållsbehandling av opiatberoende styrs av Socialstyrelsens föreskrifter. Föreskrifterna anger att man måste vara över 20 år och ha ett dokumenterat missbruk av heroin, morfin eller opium för att få metadon eller buprenorfin. Föreskrifterna ger mottagningar rätt att skriva ut patienter vid sidomissbruk, våld eller hot och anger att det finns en spärrtid vid utskrivning på tre månader och att man sedan får söka in igen. Det pågår nu en översyn av föreskrifterna. RFHL deltar i den arbetsgruppen. Det ser i dagsläget inte ut att bli några större förändringar. 4/2013 oberoende 9

10 Gökboet på s Mirjam klarade sig ur rätt DEN KLASSISKA FILMEN GÖKBOET heter på på engelska One Flew Over the Cuckoo s Nest. Mirjam Tahri har befunnit sig i gökboet och kommit därifrån. Fast det satt hårt inne. Nu försöker hon återhämta sig. M irjam Tahri är 30 år gammal. Hon har grav ADHD och det har på många sätt format hennes liv. Hon är född och uppvuxen i Lund och har tunisisk bakgrund. Hon bodde med sin pappa efter det att han och hennes mamma 10 skildes och han fick vårdnaden om alla barnen. Som barn kunde Mirjam inte sitta stilla. Hon uppförde sig inte som en flicka skulle enligt den konservativa pappan och han planerade att gifta bort henne när hon var elva. Hon anmälde det hela till socialtjänsten som svarade med att omhänderta henne och placera henne på ett stort antal familje- och hvb-hem. På ett av hvb-hemmen tog sig en man ur personalen an Mirjam. Han blev som en far för henne, gav henne trygghet och så småningom en egen lägenhet som hon flyttade in i vid 16 års ålder. Det fungerade bra mellan dem fram till hon var 23. Då började det spricka: Jag arbetade och levde ett oberoende 4/2013

11 Fakta: Rättspsykiatrisk vård Om man begått brott under psykiskt störning kan man dömas till rättspsykiatrisk vård enligt LRV Lagen om rättspsykiatrisk vård En person som döms till rättspsykiatrisk vård ges inte ett tidsbestämt straff att avtjäna. Vården får pågå högst fyra månader. Om chefsöverläkaren bedömer att vården måste fortsätta ska ansökan göras hos förvaltningsrätten. Vårdtiden kan då förlängas med högst sex månader, efter sex månader kan man ansöka om ny förlängning osv. Det finns ingen bortre gräns. Rättspsykaitrisk vård kan ges på särskilda kliniker, i den vanliga psykiatrin eller i öppenvård. 2008, då den senaste räkningen gjordes vårdades cirka 1500 patienter i rättspsykiatrisk vård. Inget pekar på några större förändringar efter det. Medelvårdtiden är 5-6 år. En trend under senare år är att antalet dömda enligt LRV blir färre ( de döms istället till fängelse trots uppenbar psykisk ohälsa) men att de dömda vårdas längre tider. Målet med rättspsykiatrisk vård är att patienten ska rehabiliteras och att patientens psykiska hälsa ska förbättras. Det saknas nationella riktlinjer för hur rättspsykiatrisk vård ska bedrivas. venska spsyk med ett nödrop tråkigt liv, enligt mina kompisar. Jag jobbade nästan alltid för att kunna klara av att betala min lägenhet. Det var McDonalds, klädaffär och jag var personlig assistent. Jag tror att det handlade om avundsjuka. De var avundsjuka på mitt liv och jag på deras. Alkohol ledde till katastrof Jag började följa med dem ut och festa. Jag drack alkohol för första gången. När jag är full blir jag dum i huvudet. Jag kan inte dricka som en normal människa, det blir katastrof. Det är inte så att jag blir våldsam eller så utan jag blir bara jobbig, manisk. Jag tror att det har med ADHDn att göra. Jag festade loss ordentligt, slutade betala räkningar, slutade att vara ordentlig. Alla pengar gick åt till alkohol. Mirjam sökte hjälp av socialtjänsten och psykiatrin i Nacka. Av socialen fick hon en god man och ett personligt ombud. Av psykiatrin fick hon piller, antidepressiva, lugnande, sömngivande. Piller i massor. Kylskåpet var fullt av piller. Snabb 7-undersökning Hon ville egentligen ha en psykologkontakt men det fanns det inte resurser till. Under tiden fortsatte hon sin nya livsstil: Jag festade bort mina pengar och snattade för att få mat och prylar jag ville ha. Jag snattade allt. Sista gången jag snattade var jag riktigt full. Det var på Åhléns och jag tog med mig en provflaska av parfym och bar med mig. Jag visste inte vad det var för parfym, jag ville inte ha någon parfym, jag bara snattade den. Larmet gick och vakten kom efter mig och ville ha den tillbaka. Jag vägrade att ge honom den: Aldrig, sa jag, den är min. Parfymflaskan var värd mer än 1200 kronor. Istället för snatteri blev det klassat som stöld. Ett år efter stölden blev det rättegång. 4/2013 oberoende 11

12 Innan rättegången träffade jag en läkare som gjorde en 7- undersökning. Hon ställde några frågor: Har du ångest? Är du deprimerad? Skadar du dig själv? Efter sju minuter var det över och hon kom fram till att jag var psykiskt sjuk. Komma ut fort På rättegången yrkade åklagaren på fängelse i en månad. Mirjam och hennes advokat drev linjen att hon skulle få rättspsykiatrisk vård eftersom advokatens bedömning var att hon, enligt lagen, skulle komma ut mycket fort. För Mirjam var det viktigt att inte ha en fängelsedom i sina papper med tanke på möjligheterna att skaffa sig jobb. Jag hade inte en aning om vad rättspsyk var för något och inte advokaten heller. Mirjam dömdes till rättspsykiatrisk vård. Fyra månader efter rättegången inställde hon sig på Huddinge rättspsykiatriska mottagning och sattes in i observationscell. Cellen stank av 12 avföring och bestod av ett kalt rum med fönster i alla väggar, en toalett och en brits. Jag fick sitta där i tre timmar utan att något hände. Sedan började jag skrika att de skulle släppa ut mig. Efter sju timmar fick jag en bricka med mat. Då var jag så förbannad att jag slängde matbrickan i väggen. Jag vägrade att äta i en avföringsstinkande cell. Då rusade det in sju biffiga män med rakade skallar och tatueringar över hela kroppen. De höll fast mig och gav mig tvångsinjektioner med antipsykotisk medicin eftersom jag var våldsam. Psykotisk av medicinen Jag försvann in i ett tillstånd där jag inte kunde skilja mellan dag och natt. Jag dreglade, tungan hängde, jag började prata arabiska och slutligen kunde jag inte prata alls. Till slut grät jag och bad en sköterska att de skulle sluta ge mig medicinen. Hon sa att om jag var snäll till klockan tio skulle de sluta ge mig medicinen och jag skulle få komma in på en vanlig avdelning. De slutade att ge mig medicinen eftersom de förstod att jag inte var psykotisk men jag blev psykotisk av medicinen. Det tog 14 dagar innan jag blev normal. Inne på avdelningen tyckte de att jag snackade för mycket, att jag var för kaxig när jag protesterade: Tyst med dig och gå in på ditt rum. Tala inte till mig på det sättet, jag är ingen hund, svarade jag. Mirjam hade inte riktig koll på i vilken sorts system det var hon befann sig: Jag började bli rädd när en av läkarna sa till mig: Du kommer nog att bli kvar minst ett år på den här avdelningen. När jag fick reda på vad de andra satt för: mord, barnamord Hon försökte pressa mig till abort genom att hota mig med indragna permissioner. oberoende 4/2013

13 och pedofili, så blev jag rädd. Det var många män. De försökte komma in till mig på nätterna. De knackade på dörren. Det blev mycket kaos på avdelningen när jag satt där. Förflyttad Efter 14 dagar på Huddinge förflyttades Mirjam till Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby: På Löwenströmska började den riktiga mardrömmen, berättar Mirjam. Jag hamnade på en avdelning som skulle vara rätt öppen. Jag fick information om att man de första 14 dagarna skulle vara inne på avdelningen, att man skulle hinna lära känna varandra, man skulle landa. Och det var det jag fick till svar i sex månader utan frigång eller permission, jag skulle landa. De letade efter fel på mig. De ville straffa mig. Jag skulle erkänna att jag hade ångest, erkänna att jag var missbrukare, att jag var en psykopat. Jag vägrade eftersom jag inte var någotdera och då blev det konsekvenser, bestraffningar. Jag accepterade inte att behandlas på det sättet. Normalt beteende sjukdomsförklaras De andra patienterna på avdelningen var nertryckta, av mediciner och av rädsla. De vågade inte klaga. Orkade inte. Och det förstår jag. Sitter man där i 3-4 år börjar man förlora sig själv. Initiativförmågan försvinner, drivet försvinner. Självkänslan och självförtroendet försvinner. Jag satt i ett år, jag kände hur jag började förlora självförtroendet och självkänslan. De präntar i en att man inte klarar av någonting. De vet allt om dig. Du vågar inte göra något av rädsla för att bli av med permissioner eller frigång. Jag bestämde mig för att inte vara rädd, att jag skulle föra ut vad som hände inne på rättspsyk. Mirjam beskriver den rättspsykiatriska vården som ett system med förvridna perspektiv. Att man som patient ständigt var observerad av personalen som var snabba att sjukdomsförklara det som på utsidan skulle ha varit ett normalt beteende: Var man glad var man manisk. Om man var lugn var man deprimerad. Ville man prata med någon var man manipulerande. Inflytandet över den egna vården, som det står att alla patienter har rätt till, var inte särskilt stort: Första gången jag var med på en vårdplanering väckte de mig vid åtta på morgonen. och sa att jag skulle följa med. Nyvaken så gick jag in till ett rum och där satt 15 personer och tittade på mig och så förväntade de sig att jag skulle medverka i min vårdplanering. Jag hade inte fått någon chans att förbereda mig eller tycka till innan. De försökte samma sak en gång till men då vägrade jag. På den tredje vårdplaneringen hade jag och mitt personliga ombud planerat vad vi ville skulle ske. Då sköt de upp vårdplaneringen. Blev gravid Under tiden på Löwenströmska blev Mirjam gravid. Från läkaren kom omedelbart påtryckningar om att hon borde göra abort: Hon försökte pressa mig till abort genom att hota mig med indragna permissioner. En gång lurade hon mig att jag skulle få gå på ultraljud på mödravårdscentralen. Jag fick skjuts av per- På Löwenströmska sjukhuset började den riktiga mardrömmen, enligt Mirjam. Foto: Janders 4/2013 oberoende 13

14 om mitt barn: Du har för få hjärnceller för att vara mamma sa hon till mig. Du kommer att vara här i många år. Du kommer aldrig att få se ditt barn. Du får åka till förlossningen i ambulans och sedan får du åka tillbaks hit utan att du får se ditt barn. Mirjam med sin fyra månader gamle son Milan, namngiven efter fotbollslaget. sonal från avdelningen och de släppte av mig på en mottagning. Det visade sig vara en abortmottagning och läkaren hade beställt tid åt mig där. Trots att jag flera gånger varit tydlig med att jag ville behålla mitt barn. I journalerna har hon beskrivit det som att jag plötsligt hade begärt att få göra abort men det gjorde jag inte. Ändrade taktik Till slut insåg hon att jag skulle behålla barnet och då ändrade hon taktik: Mödravårdscentralen ringde och ville boka tid för att göra undersökningar på mig. Det beviljades inte av läkaren. Jag fick inte träffa mödravården, jag fick inte dricka 14 mjölk, jag fick inte äta extramat trots att jag var hungrig. Det fanns personal som smög till mig extra mat, frukt och annat för att jag var hungrig men det bröt mot läkarens order Till slut fick jag träffa mödravården och jag berättade att jag hade ont i tänderna och att jag inte fick dricka mjölk för läkaren. Barnmorskan skrev in i mina journaler att jag måste få mjölk och till slut fick jag det. Hon försökte få mig att ta viss medicin som jag visste var skadligt för barnet. När jag vägrade att ta medicinen hette det att jag inte var samarbetsvillig Efter ytterligare en tid ändrade läkaren taktik ännu en gång och sa att jag aldrig skulle få ta hand Skrev till högste chefen Mirjam förstod att det skulle bli som läkaren sa om hon inte kom bort från henne. Hon skrev ett brev till högsta chefen för rättspsykiatrin i Stockholm och beskrev situationen. En tid efter brevet förflyttades hon till Huddinge. Där hade personalen fått reda på från Löwenströmska att det var en farlig patient på ingång: Jag rymde aldrig, jag slogs inte. Ändå stod det i mina papper att jag var rymningsbenägen och våldsam. Personalen på Helix fattade det rätt så fort. De var professionella men de sitter fast i ett system de inte kunde påverka. Det sa de själv också, att de inte kunde göra något. Mirjam hamnade på en akutavdelning där de allra sjukaste patienterna finns. Snabbt uppkom en farlig situation för henne: De andra patienterna hatade Jag är stolt över mig själv, att jag stod upp för mig. oberoende 4/2013

15 mig. Det var min mage som fick igång folk. De trodde att jag hade en demon i min mage. Patienter hotade med att slänga mig ut för en trappa. Jag fick bevakning 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Två ur personalen följde mig hela tiden utom när jag var på toaletten. Vem skulle jag skälla på? Patienterna som var sjuka eller personalen som var inne i ett system. De sa på avdelningen att de inte kunde garantera min säkerhet. Stämmer Mirjams berättelse? Ja, det gör den: Oberoende har i arbetet med denna artikel läst igenom samtliga journaler som rört Mirjams ettåriga vistelse i rättspsykiatrin. Allt hon berättar finns med och alla uppgifter stämmer. Oberoende har träffat Mirjam under cirka ett års tid både under tiden hon varit i rättspsykiatrin och tiden efter. Hon har aldrig farit med osanning och hon är med alla normala mått mätt varken utvecklingsstörd eller psykopat. Oberoende har dessutom Äntligen fri Till slut, några veckor innan förlossningen, släpptes Mirjam. In i det sista var det osäkert om hon skulle bli fri men till slut blev det så. Vid utskrivningen var det tack och hej och inget mer. Mirjam kunde inte kosta på sig att vara glad över att äntligen vara fri: Läkaren skrev i sin inlaga till socialtjänstens barnutredning att jag inte kunde städa, inte laga mat, inte göra något och därför skulle mitt barn omhändertas. Jag var en utvecklingsstörd, kriminell psykopat som satt på rättspsyk. Därför skulle det bli ett omedelbart omhändertagande vid födseln. Jag var livrädd för att de skulle ta mitt barn ifrån mig. Jag kunde inte vara glad. Men till slut efter en lång och plågsam förlossning kom Milan till världen och han och jag hamnade på ett utredningshem. Bor med sin son På utredningshemmet hittade man ett enda fel på Mirjams mödraskap och det var att hon pussade för mycket på sin son. Annars fungerade allt mycket bra. Nu bor hon i sin lägenhet i en förort till Stockholm. Socialtjänsten, som till en början kollade in henne tre gånger i veckan, har tröttnat på alla hembakta kakor och kommer nu bara en gång i veckan. Mirjam kämpar som andra ensamstående mödrar med att orka, och att hinna med. För mindre än fem månader sedan satt hon fortfarande inlåst. Nu har hon lite distans till tiden på rättspsyk: Jag är stolt över mig själv, att jag stod upp för mig. Det kostade på men jag vann min son. En av personalen på Löwet sa: träffat patienter från samma avdelning på Löwenströmska som Mirjam satt på. De bekräftar att den aktuella läkaren har ett mycket dåligt bemötande och att man fått diagnoser slängda över sig som inte stämmer. I tv-programmet Agenda Det är meningen att du ska äta skit. Om du accepterar det så kommer du att klara dig ur det här. Jag åt inte skit men jag kom ut i alla fall. Förhandlingarna i förvaltningsdomstolen var skrattretande. De pågick i fem minuter. När jag förde min talan himlade ledamöterna i domstolen med ögonen De visade tydligt att de inte lyssnade på vad jag hade att säga. Vill ha revansch Läkaren på Löwenströmska ansökte om att Mirjam skulle ha förvaltare. Beslutet fattades interimistiskt och gäller än idag. Jag litar inte på vården eller på några myndigheter. Jag vet vad som hänt mig och vad som står i deras journaler. Allt är så putsat och fint på ytan men jag vet vad som verkligen har hänt. Och har det hänt mig så kan det hända andra. Därför har jag lovat mig själv att föra ut vad som hänt mig och hur jag behandlats. Jag ska ha revansch. Jag vet att det inte blir lätt men på något sätt ska jag ha revansch. Text och foto: Per Sternbeck I Mirjams berättelse samlas hedersproblematik, psykisk ohälsa, missbruk, tvångspsykiatri, rättsövergrepp och risk för omhändertagande av barn i en samma person. Stämmer uppgifterna? Kan man lita på en person som varit intagen för rättspsykiatrisk vård? som sändes den 13 oktober i år trädde Mirjam fram och berättade sin historia. Hennes läkare samt verksamhetschefen meddelade att man inte vill kommentera enskilda patientärenden. Text: Per Sternbeck 4/2013 oberoende 15

16 Alla är välko och ingen kör Lena Jidhed och Meros Camping Meros camping öppnades Ägare var frikyrkopastor Jean Erik Mårtensson som hade verksamhetsidén: Alla är välkomna och ingen körs ut. De boende kom snabbt att bestå av hemlösa och missbrukare vilket grannarna och Göteborgs kommun var mindra lyckliga över. Meros blev omtalat i media sedan ett stort antal romer flyttade in Sedan Uppdrag granskning uppmärksammat barnens situation, köpte Göteborgs kommun campingen i slutet av februari 2009 och stängde den kort därefter. När jag är vaken är det där jag är, på Meros, beättar Lena. Än idag händer det att jag sätter mig i bilen på morgonen och bara blir sittande: Vart ska jag åka nu då? Det där sitter i än. Nu finns det inget kvar, jag är lite vilsen. Jag är fortfarande bosatt på Meros camping i någon mening. Under hösten 1985 stängde Göteborgs kommun en rad 16 oberoende 3/2013

17 /dokument mna s ut härbärgen och boenden för missbrukare. Man började placera människor som bott där på Västervågs camping eftersom föreståndaren, Jean Erik Mårtensson, hade öppnat en pensionatsverksamhet, var kristen ut i fingerspetsarna och inte sa nej till någon. Lena kom till Västervåg första gången Hon var då Socialtjänsten hänvisade henne dit med boende: Det var en konferensanläggning i gott skick. Det var bara husvagnar och villavagnar. Där bodde familjen Kvick, belgiska zigenare som var skittrevliga. Det var barn där och ett himla sammelsurium. Jag och Sture gömde oss för vi låg i fejd med ett kriminellt gäng. Vi kunde inte vara i hans lägenhet och jag var troligen lyst för vi gömde oss därute. Jag trivdes med en gång med att bo i husvagn och vi blev kvar där i tre år. Vi blev snabbt en stycken som bodde där. Det var som en by på Västervåg. Vi byggde verandor utanför vagnarna. Vi hade hönor, hundar, katter, vi käkade tre gemensamma mål mat varje dag. Det var många alkoholister och mycket cannabis. Det var inte så mycket amfetamin. Det var på den gamla goda tiden när det var rövare, och inte pundare. Ville starta kooperativ Pastorn hade drömmar om att starta ett kooperativ á la San Patrigano. Det var därför han bildade Västervågs Gårdsförening, för att vi alla skulle bli delägare. Han delade ut tobak och man kunde jobba ihop till maten och boendet. Alla jobbade för maten. Man fick 50 spänn i timmen och man fick jobba som mest tre timmar varje dag. Då hade man tobak, mat och husrum. Man kunde existera även om man var lyst. Hos snuten var det en sorts Kling och Klang-mentalitet. De var glada att de visste var de hade oss. Det var ju bara att ställa en patrull på utsidan. Det var inte populärt bland grannarna om man säger så. Soc fortsatte att placera boende där tack vare att de stängde ner Klippan och Masten ungkarlshotell. Lena tror inte att brottsligheten ökade i området: När man körde in på Meros var det en privat camping på tio vagnar med bara en kedja som skilde åt. Ingen gick innanför kedjan. Jag tror att vi skötte det med stil. Man kackar inte i eget bo. Jag som på den tiden levde på att göra inbrott i turistbilar rörde inte en enda tysk husvagnsbil som stod parkerad invid den stora stranden på den tiden. Det är jag stolt över. Ekonomiska problem Efter några år började ekonomin bli ett problem för pastorn bestämde socialnämnden i Göteborg att inte betala för människor som själva sökt sig till Meros som Västervåg senare bytte namn till. Samtidigt levde han upp till mottot: Alla är välkomna och ingen körs ut och Lite är bättre än ingenting. Av 30 personer som bodde kanske det betalades för tio. Han började få driva frågan om att få betalt för sina räkningar upp i domstolen. Socialtjänsten placerade utan att betala. Han hävdade att folk själva hade rätten att välja var de skulle bo. Och folk valde hellre att bo i en trasig husvagn med frihet än att underkasta sig soc olika regler och boenden. JO, Justitieombudsmannen, kallade Västervåg för en extrem nödlösning, berättar Lena. Samtidigt sökte sig folk dit för att de blev bra bemötta. För att det fanns en gemenskap. Det var verkligen en byanda. Det är inte bara bostadsstandard som ger livskvalitet. Det är mänsklig värme. Det var ombonat. Alla höll ju på att punda så det var ombonat. För andra var det kanske en soptipp men för oss var det ombonat. 4/2013 oberoende 17

18 Pastorn fick sina ryck ibland och röt på sin sjungande finlandssvenska: NU MÅSTE NI SLUTA KNARKA! Och alla utom jag lovade dyrt och heligt att det skulle de göra. Han blev sur på mig och bogserade ut min folkabuss utanför området så där slog jag upp mitt tält. Dagen efter det att han slängt ut mig kom han till tältet. Jean Erik sa när han såg mig sitta där utanför: Jesus har en mening med ditt liv Lena. Kom och ät. Nu är det mat. Så var det. Tryggheten försvann 2003 beslutade kommunen att inte längre placera några människor på Meros. Det innebar att det inte längre fanns pengar för att betala personal. Lösningen blev att de boende på Meros fick ta över driften. Pastorn och hans fru som varit närvarande hela tiden drog sig undan. Lena var borta från Meros i perioder. Ibland flera år. Men hon återkom alltid. Under tiden åren gick förändrades klimatet: Till en början var det mest alkoholister men efter ett par år kom en våg av pundare som pastorn lyckades få att engagera sig i stället. De blev nattvakter och kärringarna kom in i köket. Då blev det lite jobbigt för det äldre folket. Då började det förändras. Det blev en hårdare mentalitet. Det var personrån när pensionen kom. Pundarna drev in knarkskulder så att folk inte kunde betala hyran vilket försämrade ekonomin ytterligare: För många blev det inte lika attraktivt att vara där. Man kände sig inte längre trygg. Rumänska romer flyttar in 2007 flyttade ett stort antal rumänska romfamiljer in på Meros. Hösten 2008 sände SVTs Uppdrag Granskning ett reportage som handlade om hur barnen i familjerna tvingades leva bland missbrukare och psykiskt sjuka hemlösa personer. Reportaget i Uppdrag Granskning blev droppen som fick bägaren att rinna över för göteborgspolitikerna. Man beslutade att gå till aktion för att bli av med problemet Meros sa kommunstyrelsens ordförande i kommunfullmäktige i Göteborg: Jag ska göra allt som står i min makt. Campingen ska stängas. Vid just den här tiden kom Lena tillbaks till Meros efter en tids bortovaro: När jag kom tillbaka var det irländskt asfaltfolk på ena sidan, rumänska romer på andra sidan och sedan mitt folk som bodde i huvudkåken. Lena som var gammal i gården intog snabbt en ledarroll på Meros i den nya situationen: Det var en kamp med näbbar och klor för att få vara kvar. Pastorn var i Finland. Jag sa att vi måste få bort rumänerna om vi skulle klara det här. Jag satt i 18 oberoende 4/2013

19 långa telefonsamtal med honom. Men jag fick inte kräva något av rumänerna, jag fick inte köra ut dem för pastorn. Problemet Meros var borta. Hemlösheten och misären hos utsatta människor fanns kvar. Stänger campingen Irländarna räddade nog livet på mig många gånger för jag var inte omtyckt av rumänerna. Och jag tyckte inte om dem. De åt upp mitt hem. De sket utomhus. Folk kom dit med mat och kläder till de stackars barnen men de hade hur mycket mat som helst. De slängde maten de inte ville ha på marken. Det blev sopberg, klädberg, matberg. Det blev råttor. Det blev värre misär än förut och det berodde på dem. Campingen såldes till kommunen som snabbt såg till att de som bodde där placerades på boenden eller fick lägenheter. Den 19 mars 2009 utförde kommunen en rensning av Meros. Alla husvagnar togs bort. Elen stängdes av och senare under året rev man huvudbyggnaden. Problemet Meros var borta. Hemlösheten och misären hos utsatta människor fanns kvar. Men någon annanstans. Mindre synligt. Mindre påtagligt. Tro kan försätta berg I debatten om Meros har många menat att pastorn drev Meros för att han ville tjäna pengar. Inget kunde vara mer felaktigt menar Lena: Han fick Västervåg på avbetalning. Han sålde det för samma summa han köpte det för. Han la ner hur många års arbete som helst på campingen men tjänade inte en krona. Nu bor han i en liten stuga i Finland där vattnet fryser på vintrarna och han är nöjd med det. För mig har han visat att en eldsjäl kan förändra tillvaron för många. Han har verkligen visat att tron kan försätta berg. Nu funderar kommunen på att bygga flerfamiljshus på den tomt Meros stod på. Protesterna är stora från grannarna som tror att det kommer att bli mycket trafik i området. Park- och naturnämnden menar att bebyggelsen blir en barriär mellan naturreservatet och kusten. Vad de hemlösa tycker är det ingen om bryr sig om. Lena har svårt att släppa Meros. Åren där har satt stora spår i henne. På olika sätt. Ett är vilsenheten varje morgon när hon sätter sig i bilen. Text: Per Sternbeck Foto: Lena Jidhed och Per Sternbeck 4/2013 oberoende 19

20 Lena väntar på att kommunen ska infria sina löften När Göteborgs kommun bestämde sig för att stänga Meros camping tjänstgjorde Lena som vaktmästare i ägarens frånvaro. Hon deltog i förhandlingarna med kommunen. Själv fick hon ett löfte om ett likvärdigt boende med likvärdigt läge till likvärdig kostnad. Än idag har löftet inte infriats. Nu ska kommunen vräka Lena. Man menar att hon har ockuperat sitt nuvarande boende och förskansat sig i det som det står i föreläggandet från kronofogden. 20 Lena vill ha ett värdigt boende för sig och sin son. Lena bor med sin son, sin hund, sin katt och sin papegoja i något som en gång i tiden måste varit en lyxvilla på sju rum med fontän i hallen. Idag är fontänen torr och lyxen känns avlägsen. Villan har använts för arbetsträning för personer med olika sociala problem och det finns en omisskänlig doft av kommunal institution över det hela. Men stort är det fortfarande. Jag måste erkänna att jag inte trodde på Lena när hon sa hur hon bodde, att hon skämtade med mig, drev med mig, men icke. I denna byggnad bor Lena sedan augusti Hur är det möjligt frågar man sig? I samband med utrymningen av Meros camping 2009 fick Lena, som då bodde i lägenheten i huvudhuset, den enda bostaden med besittningsrätt på Meros camping, mejlledes ett löfte från dåvarande chefen för Sociala Resursförvaltningens boendeverksamhet att flytta in i ett hus som kommunen ägde och som låg alldeles bredvid Meros. I mejlet angav chefen att om boendet skulle fungera skulle det vara möjligt för Lena att ta över huset. Lena flyttade in och allt fungerade bra. Sociala resursförvaltningen ansåg dock att hyran var för hög varför de tvingade Lena att flytta till en annan kåk. Lena accepterade att flytta då även hon tyckte att det var för höga boendekostnader för att hon själv på sikt ska kunna ta över kontraktet. (Sociala Resursförvaltningen angav till Lena att kallhyran var drygt kronor i månaden plus kronor i månaden i värmekostnader. Hon fick senare reda på att man ljugit för henne och oberoende 4/2013