FÖR FACKLIG KAMP. De sa att de skulle skjuta mig, att jag var en fara för företaget.

Transkript

1 RAUF RISKERAR LIVET Abdul Rauf arbetade som tryckare på företaget Packages Limited i Pakistan. När han upptäckte hur chefen fuskade med lönerna började han engagera sig fackligt. Det höll på att kosta honom livet.

2 FÖR FACKLIG KAMP Abdul Rauf fick sparken när han blev klubbordförande. När han protesterade tryckte företagets vakter skarpladdade pistoler mot Raufs panna och hotade att trycka av. Välkommen till Pakistan! Här är hot och våld mot den som engagerar sig fackligt vardagsmat. text: agneta persson foto: petra jonsson Lahore blinkar. Strömmen kommer och går, nyckfullt som den själv vill. Det har gått en vecka sedan den årliga drakfestivalen, men fortfarande står pojkar och män på gator och hustak med bakåtböjda nackar och rycker ivrigt i metallinorna för att få de färgglada pappersdrakarna att dansa. Med jämna mellanrum störtdyker drakarna ner i någon av alla elledningar som spunnit sitt slitna nät över staden. Ett kort sprakande fyrverkeri när ännu en drake förstörs. Och staden Lahore blinkar igen. Men drakarna är älskade och ingen klagar över att staden suckar och svajar under dem. Det finns alltid stearinljus i beredskap. Abdul Rauf, 29 år, har packat ner sin drake för i år och i skenet av en flämtande låga lägger han nu fram papper efter papper på bordet hemma i vardagsrummet. Anställningskontraktet från pappers- och förpackningsföretaget Packages Limited där han jobbade som tryckare, falska lönebesked som påstår att han fått ut sin lön, brevet med uppsägningen, tidningar med bilder på honom längst fram i demonstrationståg med plakat som kräver jobbet åter för en fattig och orättvist behandlad arbetare. Det är nästan som i de indiska politiska filmerna som Rauf fortfarande älskar att se. Som liten såg han hur fackföreningsledarna och journalisterna skildrades i dem. Han ville bli sån, en som slåss för arbetarnas rättigheter. Så dog plötsligt pappa. Hjärtinfarkt. Mamma blev ensam kvar med tre söner och fyra döttrar. Bröderna tvingades börja arbeta och försörja familjen. Rauf fick lägga utbildningsplanerna på hyllan. Han fick jobb som mekaniker på ett tryckeri. Det var väl okej, men dåligt betalt. När ett jobb blev ledigt på Packages Limited sökte han direkt. Rauf var FAKTA PAKISTAN Huvudstad: Islamabad. Storlek: Nästan dubbelt så stort som Sverige. Folkmängd: 149 miljoner. Språk: Urdu är nationalspråk, engelska är officiellt språk. Religion: 95 procent är muslimer. Resten är bland annat hinduer, kristna och sikher. Svensk export till Pakistan: Pappersprodukter, telekomutrustning, maskiner, kemiska produkter, metaller samt vapen och ammunition. AFGHANISTAN PAKISTAN INDIEN KINA Svensk import från Pakistan: Kläder, textil och sportartiklar. tjugotvå år och hade stora förväntningar. Här skulle han få högre lön och ha råd att betala systrarnas bröllop. Och efter det skulle han själv kunna gifta sig. Packages Limited har flera kopplingar till Sverige. Företaget är ett resultat av ett svenskt-pakistanskt samarbete på femtiotalet och flera av maskinerna som används kommer från Sverige. I dag är företaget delägare i Tetra Pak. I ledningen sitter dessutom Sveriges honorärkonsul i Lahore. Rauf upptäckte hur chefen på Packages Limited fuskade med lönerna. Enligt lönebeskeden fick arbetarna betalt för trettio dagar. I själva verket fick de bara lön för tjugosex dagar. Det stod också att de fått ersättning för att de tvingats jobba på Eid, den muslimska motsvarigheten till julafton. Men den betalades aldrig ut. Och den årliga löneökningen bestod bara av några kronor. Så där höll det på utan att någon protesterade, inte ens facket som fanns på företaget. Det var en gul fackförening, förklarar Rauf. En sån som bara finns för syns skull, en som aldrig protesterar mot företagsledningen och De sa att de skulle skjuta mig, att jag var en fara för företaget. som aldrig skulle drömma om att bjuda motstånd i någon fråga. Någon kritik ville ledningen inte veta av och den arbetare som protesterade och gjorde sig obekväm fick sparken. En eller två arbetare i månaden var rutin, säger Rauf. I sju år var Rauf en lydig arbetare och skötte sig klanderfritt. Utåt visade han inget missnöje, men på insidan började det koka och bubbla. Efter sju år på Packages Limited hade han fått nog. Fackklubben måste ändra färg och börja protestera! Rauf fick tillräckligt många arbetskamrater med sig för att kunna ordna val till ny klubbstyrelse. Det blev tredje gången på fyrtionio år som facket på företaget ordnade val. Rauf blev ny ordförande. En vecka senare fick han sparken. Strömmen har kommit tillbaka och Raufs mamma, en kort kvinna i femtioårsåldern med grått hår i knut och snälla ögon, slår sig tyst ner på en stol. Hon betraktar intresserat de svenska journalisterna som kommit för att lyssna på hennes son. Hon är stolt. Raufs alla syskon som tidigare välkomnat oss med blommor och läsk och som nu står uppradade längs de kala vardagsrumsväggarna, är också stolta. De vet att deras bror gör något stort och viktigt som blir ännu större och viktigare när utlänningar kommer med block och kamera. Men ändå. Mamma vet inte riktigt vad hon ska tycka. Jag vet inte exakt vad som hände på fabriken, säger hon försiktigt och sveper sjalen tätare om sig, men jag vill att han ska arbeta. Fast det är förstås konstigt att han är den ende i facket som förlorade jobbet. I Sverige hade ett val till ny klubbstyrelse knappast fått någon att höja på ögonbrynen. Men i Pakistan, där få arbetsgivare gillar facket, är varje Rauf ett hot. Fackföreningar är visserligen tillåtna i vissa industrier, men att bilda en fackförening är krångligt och kräver registrering hos myndigheterna som bara godkänner om arbetsgivaren är med på det. Dessutom riskerar den som engagerar sig fackligt eller på annat sätt strider för frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter att få betala ett högt pris. Han eller hon kan inte bara bli av med jobbet, fängslas eller torteras. Det har hänt att fackföreningsledare och radikala politiker mördats. dagens arbete nr 5 maj

3 Draklinorna i tunn metall kan bli strömförande när de kraschar ner i elledningarna. I vissa stadsdelar stänger myndigheterna av strömmen under drakfestivalen för att undvika olyckor. Pakistan har 41 miljoner arbetare, minst av kan varken läsa eller skriva och saknar kunskap En av Raufs företrädare finns bland offren. Han hette Abdul Rehman och var klubbordförande på Packages Limited på 1970-talet. Enligt lagen är facket tillåtet på Raufs arbetsplats. Chefen kunde alltså inte officiellt sparka honom för att han engagerade sig för arbetarnas rättigheter. I stället gillrades en fälla. Jag hade just stämplat ut efter morgonskiftet och skulle gå hem, minns Rauf. Då blev jag beordrad att jobba några timmar till utan att stämpla in igen. Han tänkte inte så mycket på det, det var ju bra att tjäna lite extra. Men när han inte kom igenom fabriksgrindarna dagen efter fattade han snabbt vad det handlade om. Han anklagades för att utan tillstånd ha uppehållit sig i fabriken. Ledningen ville inte ha Rauf på posten som klubbordförande. Den visste precis vad Rauf tyckte och tänkte. Arbetskamrater hade skvallrat för chefen vad de pratat om på klubbmötena, som att Rauf tänkte ta strid för lönerna och bättre arbetsvillkor. Visst var det en konstig känsla att inte bli insläppt på arbetsplatsen. Och jo, han blev både överraskad och ledsen, men mest arg. Han skulle inte bli ännu en arbetare som lät sig kickas bort utan att säga något. Nej, han skulle ställa till med ett ordentligt liv. Rauf gick till Pakistan Trade Union Confederation, PTUC, ungefär som svenska LO, där bland annat det pakistanska grafiska fackförbundet ingår. PTUC kontaktade Packages Limited och bad dem låta Rauf komma tillbaks, men chefen vägrade lyssna. PTUC informerade också arbetslivsministern som i egen hög person ringde företaget och försökte få dem att ta tillbaka Rauf. Chefen sa nej. Jag är beredd att slåss för varje arbetare han gör sig av med. Då gick Rauf till tidningarna. De skrev det han hade att säga: Att om han inte får tillbaks sitt jobb så tänker han samla så många fackföreningsledare som möjligt och demonstrera på Lahores gator. Samma dag som nyheten kom ut tog Rauf bussen till Packages Limited med hundratals kopior av artiklarna under armen. Sen ställde han sig utanför grindarna och delade ut dem. Det var då säkerhetsvakterna på företaget satte sina vapen mot hans huvud och hotade att trycka av. De sa att de skulle skjuta mig, säger Rauf och trycker pekfingrarna hårt mot tinningarna. De sa att de skulle ringa på ambulans för att forsla bort liket, att jag var en fara för företaget och att det var jag som ville döda dem, inte tvärtom. 50 dagens arbete nr 5 maj 2005

4 dem jobbar i grafisk industri. Arbetstiden är enligt lag åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan. I verkligheten blir det ofta mycket mer än så. Många arbetare om sina rättigheter. Vakterna sänkte pistolerna först när Rauf sa att hans fackligt och politiskt aktiva vänner vet var han är och kommer att sakna honom om han inte snart är tillbaks. Klart han blev rädd. Livrädd. Men i samma stund som han valde att ta strid på företaget valde han också att inte ge vika för rädslan. Han har PTUC med sig. Och en av landets mest kända arbetsrättsadvokater. Med pengar från svenska Grafiska fackförbundet och LO-TCO Biståndsnämnd har facket råd att driva Raufs fall till den pakistanska Arbetsdomstolen. Om inte Rauf vinner där är hans advokat beredd att gå vidare till Högsta domstolen. Därmed skulle Rauf bli den första arbetare som facket driver så långt. Advokaten är säker på att vinna, det är helt självklart att Rauf har rätten på sin sida. En av Raufs systrar drar undan tygskynket som hänger för dörröppningen för att släppa in lite ljus. I takt med att skymningen faller upphör stojet från lekande barn, pinglandet från cyklarnas ringklockor och kloppetikloppljudet från åsnorna där de gnetar sig fram längs den leriga vägen i det fattiga arbetarkvarter som Raufs familj bor i. Strömmen har försvunnit igen. Rauf tänder på nytt stearinljuset och håller upp kopiorna på tidningsartiklarna mot lågan så att jag ska se ordentligt. Där är han, tillsammans med ett femtiotal fackföreningsledare på Lahores gator. Rauf går i täten. Hittills har kampen varit en framgång, säger Rauf. Folk har börjat känna igen namnet Packages Limited. Chefen har börjat visa små tecken på förhandlingsvilja och har inte vågat sparka en enda arbetare sedan demonstrationen. Han vet att jag är beredd att demonstrera och slåss för varje arbetare han gör sig av med, säger Rauf. Modig? Nja, jo, säger han och skruvar lite på sig över min fråga. Men också rädd. Han vet att vakterna menade allvar den där gången. Han vet att han gör sig obekväm när hans ansikte syns i tidning efter tidning. Han är medveten om att han inte drar in några pengar till familjen som behöver varje krona och att besparingarna är slut. Och han vet att mamma är tveksam till att han ägnar dagarna åt att driva sin kampanj. Men, säger han och tittar allvarligt på mig, du förstår, mina svårigheter är inte ovanliga här. Jag kan inte lämna arbetarna nu, jag måste göra något. De har förväntningar på mig. Vem ska annars bry sig? Min kamp är viktig för arbetarna i Pakistan. Jag vet att jag har gjort dem modigare. Fotnot: I ledningen för Packages Limited där Rauf jobbade, sitter Syed Ali Hyder. Han är Sveriges honorärkonsul i Lahore, vilket betyder att han jobbar för svenska konsulatet och därmed representerar Sverige. Sveriges ambassadör i Islamabad, Ann Wilkens, säger i ett e-postmeddelande till Dagens Arbete att hon inte kände till förhållandena på Packages Limited, men att hon nu kommer att kontakta Syed Ali Hyder. Som svensk honorärkonsul gör Syed Ali Hyder ett bra jobb men det är naturligtvis också viktigt för oss att Packages som företag länkat till Sverige uppträder på ett försvarbart sätt. Steg ett blir att jag talar med konsuln om saken. Sedan får vi bedöma om ytterligare åtgärder behöver vidtas. dagens arbete nr 5 maj

5 Sämre situation för Pakistans arbetare Pakistan är en militärdiktatur som sedan kuppen 1999 styrs av Pervez Musharraf. Han blev västvärldens gunstling när han tog sin hand från talibanregimen i grannlandet Afghanistan, men under hans tid vid makten har arbetarnas rättigheter försämrats. Innan boeingplanen flög in i World Trade Center i New York 11 september 2001, stödde Musharraf talibanerna. Då hade han omvärldens tryck på sig att införa demokrati. Att Pakistan är en kärnvapenmakt Pervez Musharraf. som vägrar att släppa in kärnvapeninspektörer gjorde inte kritiken mot diktatorn mildare. Sedan dess har Pervez Musharraf blivit en stöttepelare i USA:s krig mot terrorismen. Han har gripit mer än 500 al-qaidasympatisörer och i väst har bilden av den hotfulle diktatorn tonats ner. Förra sommaren bjöds han till Sverige av statsminister Göran Persson. Då deklarerade den leende Musharraf att han är en sann demokrat och att han är intresserad av att köpa Jas 39 Gripen. I Pakistan är brott mot de mänskliga rättigheterna, enligt rapporter från Amnesty och svenska utrikesdepartementet, vardagsmat. Här förekommer tortyr, människor avrättas utan rättegång, korruptionen är utbredd, barnarbete och skuldslaveri existerar fortfarande och hedersmord inträffar dagligen, ofta utan att mördarna straffas. Arbetarnas rättigheter har försämrats under Musharrafs styre. Fram tills för några år sedan kunde till exempel en arbetare som gick till pakistanska Arbetsdomstolen vinna tillbaka sitt jobb. Arbetsgivaren riskerade fängelse om brottet var grovt. Det var också möjligt att på egen hand överklaga domstolens beslut, kostnadsfritt och utan advokat. År 2002 infördes nya lagar. Numera riskerar arbetsgivaren inte mer än böter för att avskeda vem han vill. För att gå till domstol krävs advokat. Det har ingen arbetare råd med. Musharrafs auktoritära styre av Pakistan har gång på gång lovordats av USA:s president. Facket har för det mesta inte heller råd och får förlita sig på pengar från andra länder eller på advokater som ställer upp gratis. Den pakistanska arbetarrörelsen rör sig ändå trots allt framåt. Sedan fackföreningsledaren Arif Shah mördades 1995 har Pakistan Trade Union Defence Campaign, PTUDC, bildats som en motrörelse mot arbetsgivarna. PTUDC har vuxit sig starkt och jobbar med att stärka fackföreningsrörelser och att bilda nya där det saknas. I dag är 2,5 procent av arbetsstyrkan med i något fackförbund. Det finns också tusentals kvinnoorganisationer och frivilligorganisationer som trotsar regimens hot om våld och tortyr. Till exempel har beslutet om att återinföra dödsstraff för barn överklagats. Den yngsta som hittills dömts är en trettonårig flyktingpojke från Afghanistan. 52 dagens arbete nr 5 maj 2005