Talande tystnad. Rapport från HoBiGU-projektet vid Göteborgs universitet. Göteborgs universitets studentkårer Filosofiska Fakulteternas Studentkår

Transkript

1 Talande tystnad Rapport från HoBiGU-projektet vid Göteborgs universitet Pär Wiktorsson Simon Rothelius Göteborgs universitets studentkårer Filosofiska Fakulteternas Studentkår

2 Förord Hej! Du håller något unikt i handen. Med HoBiGU-projektet har vi för första gången givits möjligheten att få en mer omfattande bild av hur homo- och bisexuella studenter har det vid Göteborgs universitet. Förhoppningen är att en nödvändig diskussion kring hur jämlik universitetsmiljön är och hur den kan förbättras förhoppningsvis kommer till stånd. Ambitionen har varit att denna rapport på ett lättillgängligt sätt ska erbjuda något att reflektera över och inspireras av. Rapporten, med sin genomgång av tidigare studier och presentation av resultat från ett antal intervjuer, är i sig kanske inte lika viktig som frågorna och diskussionen den kan väcka. Frågan kring jämlikhet oavsett sexuell identitet finns nu på dagordningen. Det är hela universitetets institutioner, fakulteter och centralt och studentkårernas ansvar att engagera sig och vidta åtgärder. En aspekt som framkommit i intervjuerna är att detta jämlikhetsarbete inte kan vila på några få eldsjälar bland studenter och anställda. Det måste bli en given del av ett accepterat, respekterat och allomfattande jämlikhetsarbete. Alla som verkar vid universitetet har rätt till en god arbetsmiljö. HoBiGU har kunnat genomföras tack vare stöd från just universitetet och studentkårerna. Undertecknad hoppas att projektet bara är början på vad som kan bli en spännande resa där vi tillsammans gör Göteborgs universitet till ett av landets främsta vad gäller jämlikhetsarbete kring frågor om sexuell identitet. Trevlig läsning! Göteborg, Pär Wiktorsson Projektansvarig, HoBiGU 2

3 Innehåll HoBiGU - varför och hur? Sid 4 Tidigare studier Sid 6 Svenska studier Sid 6 Utländska studier Sid 10 Sammanfattning Sid 13 Bilden från intervjuerna Sid 14 Att inte finnas Sid 14 En liten fotnot Sid 17 Ska jag säga min tjej? Sid 21 Tystnadens attityd Sid 24 Högre krav på universitetet Sid 29 Sammanfattning Sid 36 Fortsatt jämlikhetsarbete Sid 38 Referenser Sid 39 Stort tack! Sid 41 Bilaga: Intervjumall Sid 42 3

4 HoBiGU - varför och hur? När Likabehandlingslagen började gälla 2002 blev Sveriges universitet och högskolor skyldiga att bedriva ett förebyggande arbete mot trakasserier och diskriminering av studenter utifrån fyra grunder: kön, funktionshinder, etnicitet och sexuell läggning. Innan dess hade jämlikhetsarbetet vid Göteborgs universitet inte involverat frågor kring sexuell identitet i någon större utsträckning. Samtidigt är det universitetets vision att vara ett människors universitet som är till för alla och som bedriver verksamhet med utgångspunkt i alla människors lika värde. Mot bakgrund av detta initierades HoBiGU Homooch bisexuella studenter vid Göteborgs universitet i slutet av 2002, av studentkårerna uppbackade av universitetet. Målet var att få fram en bättre problembild och uppslag till vidare arbete. År 2000 deltog ett antal studerande vid Göteborgs universitet tillsammans med studenter från tre andra lärosäten i en uppsatsundersökning där man tittade närmare på hur den akademiska miljön upplevs av homo- och bisexuella studenter (se nästkommande kapitel). Den visade på en del intressanta resultat som kunde följas upp genom HoBiGU. Arbetet med HoBiGU har bestått av två delar. Först har vi gått igenom tidigare studier och undersökningar av homo- och bisexuella studenters situation inom universitetssfären för att få nödvändig bakgrundsinformation. Den andra och mer omfattande delen kom att bestå av intervjuer med studenter vid Göteborgs universitet. Översikten av tidigare studier har tagits fram genom kontakter med andra universitet och högskolor, genomgång av arkiv och databaser samt samarbete med organisationer som Sveriges Förenade Studentkårer, Sveriges Förenade Gaystudenter, Riksförbundet För Sexuellt Likaberättigande, studentkuratorer och studentpräster. I intervjuerna har sjutton grundutbildningsstudenter som identifierar sig som homo- eller bisexuella deltagit. Nio av dessa intervjuades enskilt, och åtta i två grupper om fyra studenter. Vid intervjutillfällena användes en samtalsmall (se bilaga) som innehåller ett antal frågeområden kring universitetsmiljön. Det är naturligtvis svårt att dra en skarp linje mellan universitetet och det övriga samhället, men projektet fokuserar på den studiemiljö som universitetet ansvarar för och intervjuerna har utformats utifrån det. Man bör emellertid vara medveten om att problembilden för homo- och bisexuella studenter kan vara komplex. Upplevelser och erfarenheter från en miljö påverkar givetvis hur en annan uppfattas. De intervjuade studenterna fann vi genom annonsering, affischering, aktivt sökande på internetsajter, via kontakt med studentkårer eller genom gaystudenternas informationskanaler. Det faktum att det i många fall var de intervjuade som tog den första kontakten med HoBiGU och inte tvärtom föranleder en diskussion kring deras representativitet. Flertalet av de intervjuade framstår som öppna och relativt trygga i sig själva och sin identitet. Samtidigt vet vi att långt ifrån alla homo- och bisexuella väljer att berätta för omgivningen om den egna sexuella identiteten. Hur stor andel av studenterna i Göteborg som tillhör den senare kategorin och därför inte kan tänka sig att ställa upp i en intervju går inte att säga. Mörkertalet kan med andra ord vara stort. Bland de intervjuade finns emellertid också några studenter som valt att inte vara öppna med sin identitet. Representativiteten ser också relativt god ut om man ser till vilka ämnesområden studenterna har läst och läser. Visserligen råder 4

5 viss övervikt för de samhällsvetenskapliga ämnena, men totalt är åtta av universitetets tio fakulteter representerade. Könsfördelningen är dessutom jämn då nio kvinnor och åtta män intervjuats. Samtidigt är det viktigt att poängtera att HoBiGU inte gör anspråk på att presentera en heltäckande bild av upplevelser och erfarenheter som är gemensam för alla homo- och bisexuella studenter. Intervjuerna ger en bild av hur sjutton personer ser på sin och andras situation och på hur jämlikheten vid Göteborgs universitet kan förbättras. Ambitionen har varit att skapa förutsättningar för att den bilden ska bli så heltäckande som möjligt. Slutligen är det på sin plats att reda ut en del begrepp. Inom HoBiGU används begreppet sexuell identitet i alla sammanhang utom de som är kopplade till juridik, eftersom man i lagen talar om sexuell läggning, eller när det refereras till andra studier. Sexuell identitet handlar mer om hur man upplever sig själv än varför man gör det. Begrepp som diskriminering och trakasserier används också tämligen flitigt i rapporten. I de flesta fall handlar det om de intervjuades språkbruk och inte direkta referenser till Likabehandlingslagen, där både indirekt och direkt diskriminering är juridiska begrepp. 5

6 Tidigare studier Frågan om hur homo- och bisexuella studenter upplever den akademiska miljön är ett i många avseenden eftersatt forskningsområde. Framför allt gäller detta för Sverige, där några studentuppsatser i sociologi och psykologi i stort sett var allt som fanns skrivet i ämnet innan Lunds universitet 2003 presenterade resultat från en stor intervjuundersökning. Vidgar man perspektivet till utlandet går det att hitta fler undersökningar, främst från amerikanska universitet. Även här gäller dock att den forskning som bygger på homo- och bisexuellas egna erfarenheter spelar en relativt undanskymd roll. En sökning i några av de stora medicinska och samhällsvetenskapliga databaserna ger betydligt fler träffar på undersökningar där man försökt mäta heterosexuella studenters attityder till homo- och bisexualitet. Sammanfattningsvis är det tydligt att behovet av mer och utförligare forskning på området är stort, både inom och utanför Sveriges gränser. Några svenska universitet och högskolor har valt att ta upp frågan om diskriminering på grund av sexuell läggning i enkätundersökningar om hur studenter i allmänhet upplever sin studiesituation. Detta gäller exempelvis för Mälardalens högskola, i en undersökning från december Där uppger mindre än en procent av de studenter som svarat på en enkät att de diskriminerats på grund av sin sexuella läggning under skoltiden. Vid Göteborgs universitet genomfördes under våren 2001 en enkätundersökning bland samtliga forskarutbildningsstudenter den så kallade Dokorandbarometern. Där svarade 4 procent av de tillfrågade nej på frågan Anser Du att man har samma möjlighet att avancera på Din institution oavsett sexuell läggning?. Precis som vid Mälardalens högskola är det med andra ord en relativt liten andel av de tillfrågade som upplever att det förekommer diskriminering. Gemensamt för de två undersökningarna är dock att det inte går att bryta ut de studenter som själva definierar sig som homo- eller bisexuella till en separat grupp. Hur just de upplever den akademiska miljön säger dessa granskningar med andra ord ingenting om. Det här kapitlet fortsätter med en redogörelse för det fåtal färdigställda studier om hur homo- och bisexuella studenter ser på den svenska universitets- och högskolevärlden som vi lyckats finna. Några särskilt intressanta undersökningar som gjorts utanför Sveriges gränser tas också upp. För den som vill ta del av mer utländsk forskning finns ett större antal titlar listade i referensförteckningen i slutet av rapporten. Svenska studier Den tidigaste svenska undersökningen om homo- och bisexuella studenters erfarenheter som vi funnit är från höstterminen I b-uppsatsen Homo- och bisexuellas situation vid Mälardalens högskola undersöker sociologistudenterna Thérese Edlund och Harriet Flyborg hur homo- och bisexuella studenter upplever högskolemiljön. Författarna koncentrerar sig framför allt på hur intervjupersonerna bemöts i de dagliga kontakterna med andra i den akademiska världen, men också på vilken bild av homosexualitet som förmedlas via litteratur och föreläsningar. 6

7 Homo- och bisexuellas situation vid Mälardalens högskola bygger på djupintervjuer med två medlemmar, båda män, i gaystudentföreningen Sapfo. Genom att skriva ut intervjuerna och koda dem har författarna fått fram ett antal begrepp som sammanfattar innehållet. Dessa analyseras sedan utifrån olika sociologiska teorier. De två intervjupersonerna är överens om att attityden till homo- och bisexuella är öppnare i samhället i dag än tidigare. När det gäller Mälardalens högskola konstaterar de dock att mycket arbete återstår. Båda har stött på formuleringar i kurslitteratur, framför allt äldre sådan, som de upplevt som subjektiva och fördomsfulla. Men ett ännu större problem är osynliggörandet från lärarkåren. Ingen av intervjupersonerna har något minne av att homo- eller bisexualitet över huvud taget nämnts på någon föreläsning. Författarna tycker sig se en skillnad i hur de två intervjupersonerna har handskats med de missförhållanden som de påtalar. Den yngre av dem, som är den som levt som öppet homosexuell längst, uppger till exempel att han visserligen reagerat, men ändå inte tagit särskilt illa vid sig av tveksamma formuleringar i kurslitteraturen. Den äldre intervjupersonen har vid intervjutillfället varit öppen med sin homosexualitet i några få månader. I intervjun berättar han om ett tillfälle när kurskamrater uttalat sig nedsättande om homosexuella, och om hur han upplevt det som mycket jobbigt. Händelsen ägde rum innan mannen kommit ut som homosexuell. Författarna tolkar detta som att frågan om en homo- eller bisexuell student upplever en situation som kränkande eller ej kan ha ett samband med hur långt personen kommit i arbetet med att acceptera sin egen sexuella identitet. Författarna för också fram tanken att högskolors och universitets vurm för traditioner skulle kunna vara en orsak till att synen på homosexualitet förändras långsammare där än i samhället i övrigt. Samtidigt tycker de sig se att de ansvariga på Mälardalens högskola faktiskt är angelägna om att tag i de problem som finns. I sin avslutande diskussion framhåller författarna att det låga antalet intervjupersoner gör det svårt att dra några generella slutsatser av undersökningen. Tvingande heteronormativitet och kränkande institutioner? kan ses som en vidareutveckling av det syfte som ligger till grund för Homo- och bisexuellas situation vid Mälardalens högskola. Den här gången står Harriet Flyborg som ensam författare. Hennes enkätundersökning om hur studenter vid fyra svenska universitet och högskolor, däribland Göteborgs universitet, upplever sin studiesituation presenteras i form av en c-uppsats i sociologi vid Mälardalens högskola (i uppsatsen redovisas inte resultaten per lärosäte). Undersökningen genomfördes under höstterminen Tvingande heteronormativitet och kränkande institutioner? består av en teoretisk och en empirisk del. I den teoretiska delen redogör författaren för några kända queerteoretikers - framför allt Judith Butlers och Michel Foucaults - syn på begrepp som sexualitet och identitet. Deras teorier används sedan för att tolka resultaten från den empiriska undersökningen. I sin undersökning jämför författaren hetero-, homo- och bisexuellas studenter erfarenheter av den akademiska miljön. För att få ett material att tolka har enkäter sänts ut till sammanlagt 120 studenter vid Mälardalens högskola, Göteborgs universitet, Lunds universitet och Stockholms universitet. 40 av dem har delats ut till medlemmar i föreningen för gaystudenter vid respektive lärosäte. Dubbelt så många enkäter det vill säga 80 stycken har distribuerats till studenter som författaren själv kallar för presumtivt heterosexuella. Deras funktion i undersökningen är att representera heterosexuella studenters perspektiv. Av de sammanlagt 86 svaren kommer 39 från gaystudenter och 46 från 7

8 presumtivt heterosexuella studenter (vilken grupp det sista svaret kommer från är inte möjligt att läsa sig till i uppsatsen). Beträffande innehållet i undervisningen är det relativt få som har några egna, direkt negativa erfarenheter. Några från gruppen gaystudenter uppger att de har stött på kurslitteratur som beskriver homosexualitet som något negativt, och en presumtivt heterosexuell person har upplevt likadana stämningar rent allmänt på en kurs. Även i den här undersökningen upplevs osynliggörande dock som ett större problem än fördomsfullhet. Flera av de tillfrågade anger på eget initiativ att det de upplever som mest kränkande är tystnaden om homo- och bisexualitet. Författaren har bett studenterna gradera både hur de identifierar sig själva, på en sjugradig skala från heterosexuell till homosexuell, och om de känt obehag på grund av sättet som den egna sexuella läggningen tagits upp i undervisningen, från inget obehag alls till mycket obehag. Utifrån detta har författaren sedan kunnat räkna på sambandet mellan graden av upplevt obehag och sexuell läggning. Bilden som framträder är undersökningens kanske viktigaste slutsats. De studenter som ligger nära positionen homosexuell på den sjugradiga skalan visar sig ha upplevt obehag i betydligt större omfattning än de som ligger nära heterosexuell. En annan slutsats i undersökningen är att en stor majoritet av de tillfrågade studenterna tycker att universiteten och högskolorna gör för lite för att förbättra situationen. 91 procent av dem som svarat på enkäten säger sig inte känna till något handlingsprogram från lärosätets sida som tar upp homo- och bisexuella studenters situation. På frågan om de upplever att alla former av sexuell läggning synliggörs tillräckligt uppger 70 procent att de inte tycker det. Andelen är större bland studenterna från gayföreningarna än bland de presumtivt heterosexuella. En stor majoritet av studenterna 84 procent uppger också att de anser att homosexuellas situation bör diskuteras i större utsträckning på lärosätet. Knappt tre av fyra eller 73 procent uppger att det såvitt de vet inte hållits någon allmän föreläsning om homosexualitet vid deras lärosäte. Även detta visar sig vara en fråga där det verkar finnas ett samband med övriga delar i undersökningen. Studenter på lärosäten som inte haft någon föreläsning om homosexualitet är något överrepresenterade bland dem som känt sig kränkta. Dessutom tillhör samtliga de studenter som inte anser att homosexuellas situation bör diskuteras mer gruppen som inte kunnat gå på någon föreläsning. Författaren tolkar detta samband som att ökad kunskap om homosexualitet verkar tendera att leda till ökad insikt om att det är en fråga som behöver diskuteras mer i den akademiska världen. Sammanfattningsvis pekar Tvingande heteronormativitet och kränkande institutioner? på två saker. För det första upplever studenter som definierar sig själva som homosexuella att de utsatts för kränkande behandling till följd av sin sexuella läggning i högre utsträckning än studenter som definierar sig som heterosexuella. För det andra anser en stor majoritet av de tillfrågade studenterna oavsett sexuell läggning att universiteten och högskolorna måste göra mer för att ta upp diskussionen om homo- och bisexuella i den akademiska miljön. Enkätundersökningen i Tvingande heteronormativitet och kränkande institutioner? bygger inte på ett oberoende slumpmässigt urval. Det gör det svårt att dra generella slutsatser utifrån materialet, vilket författaren också är noga med att påpeka i sin avslutande diskussion. Trots denna brist är undersökningen en av de klart mest omfattande som hittills gjorts om homo- och bisexuella studenters 8

9 bild av svenska universitet och högskolor, och därför givetvis värdefull för alla som vill arbeta förebyggande mot diskriminering i den akademiska miljön. En undersökning som omfattar betydligt mer än universitetsmiljön är Psykisk hälsa och ohälsa hos ungdomar år som attraheras av personer av sitt eget kön, av Hans Hanner. Det är ett examensarbete i psykologi, framlagt vid Stockholms universitet Genom att analysera sammanlagt enkätsvar tecknar författaren en bild av hur unga homo- och bisexuella i Sverige i dag upplever sin livssituation. I sitt arbete har författaren utgått från en rapport från Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd och aldring, Nova. De gjorde 1999 en stor enkätundersökning bland 2987 norska homosexuella kvinnor och män. Av de sammanlagt 1285 personer som svarat på enkäten uppger 70,5 procent att de studerar. Åldersspannet i undersökningen innebär att en stor andel av dem fortfarande borde gå på gymnasiet. Även komvux, folkhögskolor och andra skolformer finns förmodligen representerade. Även om så är fallet förefaller det dock mycket troligt att även universitets- och högskolestudenter är relativt välrepresenterade i undersökningen. Tyvärr erbjuder undersökningen inga möjligheter att bryta ut denna grupp och titta på svaren från den separat. Författaren har framför allt valt att titta på sex områden, som han själv beskriver som viktiga i ungas liv. Dessa är det personliga nätverket, sexualitet och kärleksliv, öppenhet med den egna läggningen, användning av berusningsmedel, hälsa och livskvalitet samt diskriminering, våld och hot om våld. Bilden som träder fram i Psykisk hälsa och ohälsa hos ungdomar år som attraheras av personer av sitt eget kön är i många avseenden dyster. Ungdomarna i undersökningen har sämre självkänsla och uppskattar att de har betydligt sämre hälsa än vad de som svarat på motsvarande fråga i allmänna ungdomsundersökningar gjort. Dessutom har de sämre sociala nätverk, dricker mer alkohol och är mer utsatta för diskriminering, hot och våld. I sin avslutande diskussion påpekar författaren att allt detta är faktorer som kännetecknar marginaliserade grupper i samhället. Kanske är det också detta som avspeglar sig i de anmärkningsvärt höga siffrorna i frågan om självmordsförsök. 37 procent av kvinnorna och 24 procent av männen i undersökningen uppger att de någon gång försökt ta sitt liv. Psykisk hälsa och ohälsa hos ungdomar år som attraheras av personer av sitt eget kön besvarar inte frågan om hur homo- och bisexuella studenter upplever den akademiska miljön. Däremot visar den tydligt att det rör sig om en i många avseenden utsatt grupp. På det sättet understryker den att det finns ett stort behov av mer forskning på området. På utvärderingsenheten vid Lunds universitet arbetar man sedan en tid tillbaka med att mer specifikt undersöka homo- och bisexuella studenters erfarenheter. Under hösten 2002 och våren 2003 har man genomfört olika former av intervjuer med sammanlagt 49 studenter vid universitetet, som definierar sig själva som homo- eller bisexuella eller identifierar sig med gaykulturen på annat sätt. Intervjuerna är en del i ett större projekt, där samtliga de grupper som anges i Likabehandlingslagen finns med. Man kommer att arbeta vidare med frågan i en större studie- och arbetsmiljöundersökning, men som ett första steg har en lägesrapport med åtgärdsförslag publicerats. Rapporten kallas för Risk för diskriminering? och visar på flera intressanta resultat. Utvärderingsenheten har träffat studenter som anser sig vara diskriminerade, trakasserade och kränkta. Ingen av dem har emellertid känt till hur sådana händelser kan anmälas. I rapporten menar man också att intervjupersonerna ganska ofta undvikit att ange vissa händelser som diskriminerande. De distanserar sig 9

10 genom att beskriva de skyldiga som okunniga, oerfarna eller oreflekterade. Utvärderingsenheten betraktar ändå dessa företeelser som risker för diskriminering. Så kritiseras exempelvis beteendet hos enskilda lärare. Till exempel ska en musiklärare ha anmärkt på att en student använt en för bögig fingerställning. Undersökningen i Lund gällde ett känsligt ämne och stötte på motstånd både från delar av universitetet och från utomstående, men även från student- och studentkårshåll. Genom att använda webbintervjuer lyckades Utvärderingsenheten trots det nå den sannolikt största gruppen homo- och bisexuella studenter, nämligen de som under hela sin studietid låtsas vara någon annan än den de är. HomO (Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning) har kallat det främsta uttrycket för bristen på likabehandling på svenska arbetsplatser för tystnadens tyranni. Flertalet av de intervjuade menar att samma sak gäller på Lunds universitet. Heteronormen är utpräglad och det talas sällan om olika sexuella identiteter. När ämnet ändå behandlas sker det ibland på ett för de intervjuade kränkande sätt. Det finns exempel på hur orsaker till homosexualitet behandlats i kurslitteratur och undervisning. Inom olika utbildningar framförs olika teorier ofta på ett vetenskapligt undermåligt sätt, utan ett kritiskt och jämförande perspektiv. I viss beteendevetenskaplig undervisning anges homosexualitet vara orsakad av störningar i personlighetsutvecklingen. Risk för diskriminering? pekar vidare på problem som ligger utanför universitetets egentliga ansvarsområde. Det finns inslag i det traditionella studentlivet i Lund som upplevs som kränkande. Utfrysning och kränkningar av homosexuella förekommer inom flera nationer. Några intervjuade påpekar att företrädare för universitetet legitimerar föråldrade sociala vanor bland studenterna. Vad gäller fysiskt våld uppger fyra av studenterna att de utsatts för våldtäkter och annat grovt våld som resulterat i långvariga problem med studierna (om förövarna haft något med universitetssfären att göra anges inte). Ingen av dem har sökt hjälp från vare sig lärare, studiekamrater eller Studenthälsan. De ser samma problem med att tala med andra om traumat som i heterosexuella sammanhang. Dessutom tillkommer problemet att sådana kontakter skulle kunna leda till att den egna sexuella identiteten avslöjas. I Risk för diskriminering? konstateras samtidigt att det går att leva väl och ha god studieframgång som homo- eller bisexuell student vid Lunds universitet. Då gäller det emellertid att ha en förankring i en gaykultur och dess sociala nätverk utanför Lunds universitet. De flesta studenterna gör inte sin identitet synlig inom universitetet, och minskar därmed riskerna för att utsättas för kränkningar och diskriminering. Utländska studier Rapporten Documenting Prejudice Against Lesbians and Gay Men on Campus: The Yale Sexual Orientation Survey behandlar som namnet antyder en enkätundersökning vid det välkända Yaleuniversitetet, i delstaten Connecticut på den amerikanska östkusten. Enkätundersökningen genomfördes så jämförelsevis tidigt som 1986, och behandlar homo- och bisexuella studenters erfarenheter av diskriminering, trakasserier och våld. Författaren som står bakom studien heter Gregory M. Herek. 10

11 Undersökningen vid Yale bygger på enkätsvar från 215 personer. Av dem definierar sig 166 som homoeller bisexuella, och det är framför allt svaren från dem som är intressanta i det här sammanhanget. Bland dem som svarat finns ett fåtal anställda vid universitetet, men den absoluta majoriteten är studenter. Anmärkningsvärt många uppger att de utsatts för hot eller andra former av trakasserier. 65 procent har fått höra glåpord som anspelar på den egna sexuella identiteten, medan 42 procent råkat ut för någon form av fysiska övergrepp. I några fall har det gått så långt att de blivit slagna, spottade på eller angripna med vapen. Mer än en tredjedel av de tillfrågade, 36 procent, uppger att de utsatts för både verbala och fysiska övergrepp. Av samtliga som besvarat enkäten håller mer än hälften, 51 procent, med om påståendet att det är sannolikt att en homo- eller bisexuell person kommer att utsättas för våld, hot om våld eller trakasserier under sin tid på universitetet. Det finns också en utbredd oro för diskriminering. För att inte drabbas av orättvis behandling själva är det därför många som väljer att inte berätta om sin egen sexuella identitet. Detta trots att fyra av fem, 80 procent, av de tillfrågade uppger att de egentligen tycker att det är viktigt för självkänslan att kunna göra det. Trots att trakasserier och diskriminering av homo- och bisexuella uppenbarligen är mycket vanligt anmäls de sällan. Av dem som råkat upp för sådant i undersökningen uppger 90 procent att de låtit bli att anmäla det till universitetet vid minst ett tillfälle. Bland förklaringarna märks bland annat oro för att bemötas negativt av universitetet, rädsla för att det skulle leda till uppmärksamhet och ytterligare problem eller att man helt enkelt inte känt till hur en sådan anmälan lämnas in. Sammantaget är bilden av studiemiljön på Yaleuniversitet mycket mörk. Frågeformuläret från Gregory M. Hereks undersökning har senare använts till liknande studier på en rad lärosäten runt om i USA. Ett exempel är Pennsylvania State University presenterade Anthony D Augelli resultaten därifrån i rapporten Lesbians and Gay Men s Experiences of Discrimination and Harassment in a University Community. Enkätsvaren bekräftar i stort sett den bild som framträder i undersökningen vid Yaleuniversitetet. Andelen studenter som själva drabbats av kränkande behandling eller övergrepp är något lägre i Pennsylvania. Samtidigt är andelen som uppger att de fruktat för sin säkerhet och ändrat sitt beteende något högre, precis som andelen som låtit bli att anmäla det de råkat ut för. På de allra flesta frågorna skiljer det dock inte mer än några få procentenheter i endera riktningen. Till skillnad från Yaleundersökningen redovisar författaren här skillnaden mellan hur kvinnor och män svarat på flera frågor. Resultaten visar att männen generellt utsatts för betydligt fler övergrepp än kvinnorna. Till exempel uppger 58 respektive 35 procent av männen att de fått glåpord kastade efter sig och blivit hotade om våld. Motsvarande siffror bland kvinnorna är 31 respektive 8 procent. Gregory M. Hereks undersökning har även genomförts vid en rad andra amerikanska lärosäten, med ungefär samma dystra resultat. Värt att notera är dock att dessa undersökningar genomfördes i slutet av 1980-talet, och är mellan 15 och 20 år gamla. Sedan dess har utvecklingen gått framåt inom många samhällssektorer. Möjligen gäller detta även för de amerikanska universiteten. En färskare och mer omfattande amerikansk enkätundersökning presenteras i forskningsrapporten Out on Campus: Sexual Orientation and Academic Climate in a University Context, av Craig R. Waldo. Den bygger på svar från studenter, varav 121 definierar sig som homo- eller bisexuella, vid ett 11

12 universitet i den amerikanska mellanvästern. Vilket redovisas inte, men författaren beskriver det som ett naturvetenskapligt inriktat lärosäte, där vita män är överrepresenterade bland studenterna. Syftet med undersökningen är tudelat. Författaren vill framför allt undersöka hur homo- och bisexuella studenter upplever universitetsmiljön, men också hur inställningen till dem ser ut bland andra grupper av studenter. De homo- och bisexuella studenternas upplevelser skiljer sig från övriga studenters i flera avseenden. De tenderar att uppleva universitetsmiljön som mer intolerant och homofobisk, och känner sig accepterade och respekterade i mindre utsträckning än sina heterosexuella studiekamrater. Tendensen är också att dessa känslor förstärks i takt med att åren på universitetet blir fler. Erfarna homo- och bisexuella studenter har sämre självförtroende och upplever att de behandlas mindre rättvist än vad färskare studenter gör. De med längre erfarenhet av studier vid universitetet skiljer sig från övriga homo- och bisexuella studenter i undersökningen även på ett par andra områden. För det första tenderar de att vara öppna med sin sexuella identitet i större utsträckning än mindre erfarna studenter. För det andra anser de generellt att det är viktigare att universitetet arbetar aktivt med att främja jämlikhet och motverka diskriminering, till exempel genom policyprogram eller särskilda arrangemang. Bland de studenter som inte definierar sig som homo- eller bisexuella i undersökningen skiljer sig attityderna mycket åt mellan olika grupper. De tillfrågade kvinnorna har generellt sett en öppnare attityd än de manliga. De ser större brister i universitetsmiljön, stöder arbetet med policyprogram och arrangemang i större utsträckning och är mindre rädda för att själva ta kontakt med homo- och bisexuella studenter. På samma sätt tenderar studenter som tillhör etniska minoriteter att vara mer toleranta än de som inte gör det. Orsaken till detta kan vara att grupper som utgör minoriteter utvecklar en större förståelse för varandras situation, tror författaren. Motsatsen till dessa grupper är de studenter som definierar sig själva som politiskt konservativa och kristna. De uttrycker generellt de minst toleranta attityderna i undersökningen. I sin avslutande diskussion understryker författaren det faktum att homo- och bisexuella studenter tenderar att se brister i den akademiska miljön som andra kanske inte ser. En ökad medvetenhet om detta faktum anser han vara en viktig förutsättning för att jämlikhetsarbetet på universiteten ska få ordentlig fart. Craig R. Waldo listar också en rad konkreta åtgärder som kan vidtas, och som redan används på olika amerikanska universitet. Ett sätt att visa att lärosätet tar frågan om olika sexuella identiteter på allvar är att erbjuda kurser eller program som tar upp homo- och bisexualitet. Ett annat är att utvalda i personalen tydligt visar att de stöttar homo- och bisexuella studenter, till exempel genom att bära knappar eller ha affischer uppsatta i sina arbetsrum. Men allra viktigast är att de homo- och bisexuella studenterna själva syns och tar plats i universitetsmiljön. Författaren refererar till forskning som visar att personliga kontakter med homo- och bisexuella är den effektivaste medicinen mot fördomar och homofobi. Som exempel på hur detta kan yttra sig rent konkret nämner han att flera universitet bildat särskilda grupper med homo- och bisexuella studenter, som håller i olika arrangemang på skolan och för studentföreningar. Det förekommer även försök med andra, mer radikala metoder. Ett fåtal lärosäten har till exempel sjösatt program där personer som trakasserat eller utövat våld mot homosexuella paras ihop med homo- eller bisexuella studenter, för att lära känna dem. Det kan ses som ett extremt exempel på något som Craig R. Waldo förespråkar, 12

13 nämligen riktade åtgärder mot de grupper som framför allt bidrar till att negativa attityder sprids i den akademiska miljön. Att vidta sådana ser han som ett viktigt steg i arbetet för mer jämlika universitet. Sammanfattning Det finns få tidigare undersökningar som liknar HoBiGU. Våra efterforskningar visar att det finns få studier kring hur frågor om sexuell identitet hanteras inom den akademiska sfären över huvud taget. Två undersökningar, en intervju- och en enkätundersökning, har i form av uppsatser genomförts vid Mälardalens högskola. Enkätundersökningen Tvingande heteronormativitet och kränkande institutioner? omfattade studenter vid Mälardalens högskola, Lunds universitet, Stockholms universitet och Göteborgs universitet. Båda studierna pekar på att det är tystnaden kring homo- och bisexualitet som upplevs som mest kränkande av de homo- och bisexuella studenterna. Ett samband mellan hur långt studenterna kommit i arbetet med att acceptera sin sexuella identitet och i vilken grad man uppfattar kränkningar verkar också finnas. Vidare önskar såväl homo- och bisexuella som heterosexuella studenter att homo- och bisexuellas situation diskuterades mer vid det egna lärosätet. Utvärderingsenheten vid Lunds universitet har gjort den vid sidan av HoBiGU mest omfattande undersökningen av homo- och bisexuella studenters egna erfarenheter och upplevelser av universitetsmiljön. I rapporten Risk för diskriminering? presenteras en del resultat från webbintervjuer med 49 studenter. Särskilt intressant är att man lyckats nå många studenter som inte öppna med sin identitet. Rapporten bekräftar bilden av tystnaden eller osynligheten som det största problemområdet. Det finns knappt något öppet samtal kring frågor om sexuell identitet och många minskar risken att drabbas för allvarligare kränkningar eller diskriminering genom att inte vara öppna och sticka ut. Utvärderingsenheten bedömer dock flera händelser som de hört talas om som risker för diskriminering. Vidare är det anmärkningsvärt att ingen av de intervjuade som varit med om dessa händelser känt till hur man kan anmäla saken. På vissa håll finns problem med attityder och beteenden hos lärarkåren vid Lunds universitet, enligt rapporten. Det är också ett problem att man när man tar upp frågor om sexuell identitet gör det på ett sätt som uppfattas som kränkande. Om orsaken till homosexualitet finns olika teorier vid olika utbildningar och de ses inte med gängse vetenskapliga, kritiska perspektiv. Utomlands och i synnerhet i USA har man varit tidigare ute med att undersöka den akademiska miljön ur perspektiv om sexuell identitet undersöktes exempelvis homo- och bisexuellas situation vid Yaleuniversitetet, med mycket nedslående resultat. Där var förekomsten av hot och trakasserier omfattande. En mer aktuell enkätundersökning presenteras i studien Out on Campus: Sexual Orientation and Academic Climate in a University Context från Där framgår att homo- och bisexuella studenter tenderar att uppleva universitetsmiljön som mindre tolerant och mer fördomsfull än heterosexuella. Bland de heterosexuella studenterna tenderar kvinnor och de som kommer från etniska minoriteter vara mer toleranta mot homosexuella kurskamrater än vad vita män är. 13

14 Bilden från intervjuerna Det här avsnittet behandlar den bild av miljön vid Göteborgs universitet som växt fram genom de genomförda intervjuerna. Den problematik som HoBiGU behandlar är komplex, och de erfarenheter de intervjuade delat med sig av är inte helt entydiga. Några är mycket kritiska till hur homo- och bisexuella behandlas i universitetsmiljön, medan andra i stort sett inte ser några problem alls. De flesta hamnar någonstans mittemellan. Även om alla inte tycker likadant finns också områden där många av de intervjuade har liknande eller gemensamma erfarenheter, oavsett ämne och fakultet. I detta kapitel presenteras några områden som är särskilt relevanta att lyfta fram för jämlikhetsarbetet vid universitetet. Det handlar om återkommande teman från intervjuerna, men också om sådant som enskilda intervjupersoner betonat. De 17 intervjupersonerna läser ämnen på åtta olika fakulteter. Några av dem har visserligen flyttat runt på universitetet och har erfarenheter från fler fakulteter än en, men det säger sig självt att antalet personer som kunnat ge kommentarer om varje enskilt ämnesområde är ganska lågt. Sådana omdömen bör därför tolkas med viss försiktighet. Samtidigt är det tydligt att de intervjupersoner som läst samma ämne men vid olika tillfällen allt som oftast har likartade erfarenheter. Citaten i rapporten är hämtade från samtliga 17 intervjuade. Att inte finnas Det största och mest genomgripande problemområdet som framträder i intervjuerna är den så kallade heteronormen. De flesta av de intervjuade anser att andra sexuella identiteter än den heterosexuella osynliggörs vid universitetet. Att så är fallet upplevs av många som något personligt. Sexualiteten är central för den egna identiteten och frågor kring den får en personlig betydelse. Att den förtigs och aldrig tas upp, vare sig av ansvariga lärare eller kurskamrater, kan bidra till att förstärka känslan av att stå utanför och vara avvikande. Det är ju inte bara i den sociala miljön, utan även på lektionen... Homosexuella blir osynliggjorda. Det tas aldrig upp, för de flesta tycker inte att det behövs. Det tycker jag i sig är kränkande, att inte finnas. Osynliggörandet tar sig olika uttryck. Det handlar om upplägg på och innehåll i kurser, utformning av föreläsningar, seminarier och övningar samt kurslitteraturens innehåll. Men också om samtalen i korridorerna, på raster eller möten. Att människor är heterosexuella och inget annat tas för givet i många sammanhang. Den allra största delen av all litteratur, alla frågor och allting annat rörde sig ju kring heterosexualiteten. Om man till exempel diskuterade relationer så var det alltid relationen mellan man och kvinna. 14

15 Det som gör att jag känner mig diskriminerad varje dag, det är att det inte presenteras en saklig bild om min grupp. Att det är heterosexuella som har tolkningsföreträde hela tiden. Och att det är deras bild av verkligheten, deras utvecklingspsykologi och deras familjebildning som man läser om. En stor majoritet av de intervjuade tycks vara överens om att homo- och bisexualitet i någon mån osynliggörs i deras egen utbildning. Hur problematisk heteronormen anses vara varierar däremot. Medan en del upplever osynliggörandet som kränkande säger andra att det inte gör dem särskilt mycket. Några har homosexuella nätverk utanför universitetet och nöjer sig med det. Andra kommer från miljöer där heteronormen är stark och är så att säga vana vid ett sådant tillstånd. Det känns fortfarande som att man lever i den straighta värld som man gjorde innan, tycker jag. Det har aldrig varit något problem så, utan det är mer att det är som vanligt. Men det kanske är lite tråkigt att det är så. Flera av de intervjuade ser också en logisk förklaring till att frågor kring sexuell identitet inte är särskilt synliga på deras utbildning. De tycker att de läser ämnen där det kan vara svårt att få in det perspektivet på ett naturligt sätt. Det gäller till exempel naturvetenskapliga utbildningar, men också medicinska och vissa samhällsvetenskapliga ämnen. Det tas ju inte upp så mycket, så på så vis är det ett osynliggörande. Men som jag sade innan, i många kurser är det svårt att ta med på ett naturligt sätt. Det är så praktiskt inriktade kurser. Jag ser fortfarande väldigt många kurser där det är svårt att ta in ett sexualitetsperspektiv över huvud taget... Det går liksom inte att få in det. Det skulle bara bli krystat och ganska dumt, tror jag. De som uttrycker liknande åsikter menar att frågan om hur homo- och bisexualitet tas upp i undervisningen på sätt och vis är viktigare än om det tas upp alls. Att närma sig frågan på ett sätt som inte känns naturligt riskerar att göra mer skada än nytta. Ett sådant angreppssätt kan snarast förstärka bilden av homosexualitet som något avvikande och onormalt, menar de. En av de intervjuade uppger att frågan om olika sexuella identiteter lyst med sin frånvaro under större delen av utbildningen, men att det egentligen inte är något negativt. Det finns inget osynliggörande, men heller inget synliggörande. Men frågan är om det behövs något synliggörande. Om man i stället har en så öppen verksamhet så att alla sorter, jag menar kvinnor, män, homosexuella, bisexuella, heterosexuella, invandrare, svenskar och så vidare och så vidare, att alla behandlas lika, så tror jag inte att man behöver synliggöra det. Samma person skulle heller inte göra några större förändringar i upplägget på utbildningen om den möjligheten uppstod. Jag tror inte man ska särbehandla, att man ska göra utbildningen speciellt för att den ska fungera för homosexuella. Det fungerar för homosexuella män om det fungerar för heterosexuella män och kvinnor, bara man inte fokuserar på det. Trots att några uttrycker viss skepsis säger i stort sett alla att det skulle gå att få med perspektivet om olika sexuella identiteter i åtminstone någon eller några delar i utbildningen. Precis som man kan göra analyser ur till exempel klass- eller genusperspektiv kan man analysera vilken roll den sexuella identiteten spelar i olika sammanhang. De allra flesta kan också nämna minst ett konkret tillfälle eller en del av en 15

16 kurs där de själva upplevt att en sådan analys skulle ha passat in väl i sammanhanget. Ofta har de fått gå därifrån besvikna. Av någon anledning kommer sexualitetsperspektivet sällan upp till diskussion. Lika väl som man tolkar någons etniska ursprung som en faktor skulle man kunna tolka sexualitet som en likadan faktor. Saker som ger olika perspektiv på tillvaron. Det har funnits många sådana tillfällen, där det känns som att det bara är ett ofog att det inte har tagits upp. Flera andra har liknande erfarenheter. Insikten om det finns strukturer i vårt samhälle som gör att vissa människor behandlas sämre verkar i dag ha fått genomslag inom Göteborgs universitet. Det påverkar också undervisningen. Många av de intervjuade nämner exempel på hur föreläsare tagit upp feministiska aspekter i undervisningen. Det görs inte alltid på ett bra och genomtänkt sätt, men det finns i alla fall med. Samtidigt är det tydligt att man inte kommit lika långt med flera andra faktorer som kan vara en grund för diskriminering. Även lärare som är mycket kunniga om genus- och etnicitetsfrågor kan glömma eller välja bort sexualitetsaspekten helt. Diskussionerna och debatterna är väldigt mycket om genus och jämställdheten. Då försvinner debatten om jämlikhet, inte bara mellan homo-, bi- och heterosexuella, utan också över etniska gränser. Det kommer i andra hand. Det är mycket om invandrare och handikappade och andra religioner. Om utsatta grupper och integrering. Men man har aldrig pratat om heterosexuella eller någonting, utan det är som att de antar att alla är det på något sätt. Man nämner inte heterosexualitet, homosexualitet eller bisexualitet. Klart är att osynliggörandet av homo- och bisexuella är ett problem som verkar förekomma inom hela Göteborgs universitet. Vilka uttryck det tar sig varierar mellan fakulteterna och olika ämnen. Inom samhällsinriktade och humanistiska utbildningar efterlyser flera av de intervjuade att man kritiskt granskar den kunskap som förmedlas. Vems historia är det som berättas, och varför? Här finns ofta goda möjligheter att beröra frågor som rör sexuell identitet i själva undervisningen. De intervjuade som är tydligast med att frågor kring homo- och bisexualitet borde få större utrymme på deras kurser läser samtliga beteendevetenskapliga ämnen som psykologi eller pedagogik. Det är utbildningar som handlar om att förbereda studenterna för ett yrkesliv präglat av möten med och stöd till olika slags människor. Inom många av dessa förekommer också diskussioner om skilda sexuella identiteter redan i dag. Men uppenbarligen inte i tillräcklig omfattning, enligt de intervjuade som har erfarenhet därifrån. I de vårdinriktade ämnena står inte faktainnehållet i fokus på samma sätt. Här upplever de intervjuade snarare att det finns ett behov av fler diskussioner kring hur man till exempel förhåller sig till olika vårdtagare, med skilda bakgrunder och identiteter. Även inom naturvetenskapen och på de kurser som läses på Handelshögskolan förefaller attityderna, både bland studenter och personal, vara det viktigaste att se över. Ett fåtal av de intervjuade säger att någon heteronorm över huvud taget inte finns på deras institutioner. I de fallen handlar det om konstnärliga samt enstaka samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningar. Gemensamt för dessa ämnen är att de lockar många öppet homosexuella studenter. På några av dem finns även öppet homosexuella lärare. Det bidrar till ett klimat som är både mer tolerant och fördomsfritt ur perspektiv om sexuell identitet. 16

17 De intervjuades bild av situationen på Göteborgs universitet stämmer väl överens med den som framträder i de tidigare studier som gjorts vid Lunds universitet och Mälardalens högskola. Även där uppgav många av de tillfrågade att den ständigt närvarande heteronormen är det de upplevt som det mest kränkande på sina lärosäten. Osynliggörandet av homo- och bisexuella studenter förefaller med andra ord vara ett prioriterat område att arbeta med i kampen för ett mer jämlikt universitet. En liten fotnot Även om heteronormen verkar vara stark på de flesta av utbildningarna vid Göteborgs universitet så innebär det inte att frågor kring sexuell identitet är helt frånvarande. Det är inte helt ovanligt att även homo- och bisexualitet tas upp i undervisningen. Hur mycket och på vilket sätt varierar givetvis från ämne till ämne. En majoritet av de intervjuade kan nämna åtminstone något tillfälle när frågan kommit upp på deras egna utbildningar. De är överens om att det är bra att lärare och föreläsare vågar närma sig ämnet, och att det tas upp kurslitteraturen. Samtidigt är de flesta mer eller mindre kritiska till det sätt som det sker på i dag. Många av invändningarna handlar om att det helt enkelt stökas undan för snabbt. Det nämns kanske bara i förbigående, mellan andra moment som läraren upplever som viktigare. Någon tid för diskussioner ges inte. Just det att man inte är en del av sammanhanget, det är nog en av de sakerna som känns som allra mest... Ibland så var det ju så att det var som en liten fotnot, ett litet kapitel på några rader om att: Ja, det finns också bla bla, men det var alltid bara en liten fotnot. Personen ser flera faror med ett sådant förhållningssätt. Det kan skada självkänslan hos homo- och bisexuella studenter, som får uppleva att en central del av deras egen identitet avfärdas som något mindre betydelsefullt. Dessutom riskerar det att späda på eventuella fördomar bland heterosexuella studenter. Ges inte ämnet tillräckligt med utrymme finns heller ingen möjlighet att ge en nyanserad och rättvisande bild av vad det handlar om. Så länge det bara är en fotnot så kommer man ju aldrig längre än till stereotyperna. Det finns aldrig utrymme för något mer, och det är ju sorgligt. Problemen med den kurslitteratur som används i dag är av olika slag, enligt de intervjuade. Framför allt handlar det om det osynliggörande som redan nämnts. Frågan om sexuella identiteter tas inte upp alls, eller behandlas mycket kort. Det som faktiskt står är ofta rena självklarheter som egentligen inte säger någonting. Kraven på att litteraturen ska vara saklig när det gäller frågor om sexuell identitet verkar vara lägre än på andra områden, tycker flera av de intervjuade. Litteraturen är väl som vid övriga universitetet. Lena köper mat och Sten köper grävmaskiner, och så har de barn tillsammans. Det är ungefär den nivån på det. Det var ganska vetenskapligt när de beskrev skillnaderna mellan män och kvinnor, men när de kom till homosexualitet kändes det inte speciellt vetenskapligt. Det kändes mer som om de uttryckte en persons åsikt. Flera berättar också om böcker som är starkt präglade av heteronormativitet. Inom de psykologiska ämnena används till exempel litteratur där man helt utgår från heterosexuella personer när man beskriver 17

18 en normal mänsklig utvecklingsprocess. Det sägs inte rakt ut, men ett sådant resonemang gör per definition en icke-heterosexuell utvecklingsprocess till onormal. Jag tycker att det är jättekränkande att förutsätta att jag är heterosexuell. Och att ta upp till diskussion huruvida jag skulle vara onormal som inte är heterosexuell, och över huvud taget fästa notis vid en psykoanalytiker som tycker så. Alltså, man kan ju inte ta upp någon som var nazist, och så bara: Ja, han har sådana här nazistiska idéer, och det står inte jag för, jag förstår inte hur han menar, men vad tror ni andra?. Så skulle de ju aldrig säga. I andra böcker behöver man inte ens läsa mellan raderna. På minst en pedagogisk utbildning vid universitetet har det så sent som under vårterminen 2003 använts litteratur där homo- och bisexualitet jämförs med perversioner och betecknas som sjukligt. I det mest uppseendeväckande fallet plockades den aktuella boken bort från kursen efter att studentkåren agerat. Som den där boken som jag läste, där homosexuella i stort sett var pedofiler. Vi hade en hel föreläsning om sexuella övergrepp mot barn, kring den här boken, och vår lärare sade inte ens någonting. Och när jag frågade henne sedan: Jag läste det här, och jag tog väldigt illa vid mig. Ja, jag reagerade också över det, svarade hon. Men hon hade inte nämnt det. En annan av de intervjuade beskriver en liknande upplevelse. Även i det fallet innehöll litteraturen beskrivningar som kunde upplevas som kränkande. Vid den föreläsning som utgick från den aktuella boken ignorerade föreläsaren helt den del som handlade om homo- och bisexualitet. I och med det uppstod heller aldrig något naturligt tillfälle att ta upp innehållet till diskussion. Då fanns det ett halvt kapitel som handlade om homosexualitet, där de antydde att det kunde finnas defekter i hjärnan... Och det tog jag ganska illa upp av att läsa, för vi diskuterade aldrig det på lektionen. Det tycker jag nästan att de borde ha gjort, i och med att det stod i boken, och vi skulle ju läsa det. I både dessa fall valde lärarna att inte ta upp de aktuella delarna i sin undervisning. De båda intervjuade anser att det inte var tillräckligt. De kränkande beskrivningarna förmedlades till studenterna ändå, i och med att de fanns med i den föreskrivna kurslitteraturen. Därför hade det varit bättre att stryka titlarna helt eller åtminstone se till att ämnet kom upp till diskussion. Ett annat slags kränkning några av de intervjuade nämner är den forskning kring orsakerna till homoeller bisexualitet som bedrivs och presenteras i undervisning vid universitetet. De ser inte relevansen i sådan forskning, och undrar vad den egentligen syftar till. Farhågan är att man letar efter abnormiteter, som ska rättas till. Ett återkommande exempel på sådan forskning som flera nämner är de försök som bedrivits med råttor vid den psykologiska institutionen. De här råttförsöken tycker jag är extremt diskriminerande. Jag liknar dem vid den rasforskning som man höll på med under 1930-talet i Tyskland... Jag vet vad den forskningen går ut på... Den går ut på att man ska hitta något slags hjärnfel... Och grejen är att det spelar ingen roll hur mycket de än säger att: Nej, men vi menar inte att det är fel. Det är diskriminerande om man försöker hitta hjärnfel på ett beteende. Hur man ser på den typen av försök varierar mycket mellan de intervjuade. Några är mycket upprörda, medan andra säger att de inte bryr sig om dem över huvud taget. De stör dem inte alls, i och med att de 18