Svensk version. Krisen i Asien: röveri, despoti, demokrati? Olle Törnquist

Transkript

1 1 Institut for Statsvitenskaps & Dagbladets föreläsnings och kronikk-serie Politikk i det 21. århundrade refleksjon og resonnement 17/2/00 Asias krise: Globaliserat røveri, lokalt despoti, nytt demokrati? Svensk version Det 20:e århundradet avslutades med att historien vände, även i Asien. Men den framtida utvecklingen måste undvika två fallgropar: elistyrd utveckling som ändar i diktatur och idealistisk demokratiexport som slår bakut. Vill vi hantera globaliseringen och stödja demokratiseringen måste vi också förstå det lokala. Krisen i Asien: röveri, despoti, demokrati? Olle Törnquist (Professor i statsvetenskap och utvecklingsforskning; Universitetet i Oslo) Vem minns inte förvåningen och glädjen när muren föll och historien vände! Men även svårigheterna och alla misslyckade försök att förklara vad som skedde och alla orealistiska förhoppningar om framtidens Europa. Så är det nu också, med krisen i Asien. Där tog århundradet slut tio år senare. Där var det inte stats-socialism som besegrades utan Västs auktoritära tillväxtprojekt som imploderade. Nu reser sig sargade samhällen. Eliten måste bli legitim och reglera konflikter. Vanligt folk kan utnyttja detta. I Korea diskuteras t.ex mönstret från Skandinavien samhällspakter mellan stat, arbete och kapital. I Indonesien har världens tredje största demokrati fötts. Nu skrivs historia igen. Nu har folk i Asien, och vi i Väst, en historisk chans till. Hur ska vi då förstå vad som händer och vad som kan göras? Det sker fortfarande mer på en vecka än tidigare på ett år. Och det är extra svårt att gallra och tolka bland nyhetsrapporterna. För de vanliga teorierna duger inte. Det var ju de och experternas lojaliteter som gjorde att krisen inte kunde förutses och bekämpas. Nästan de enda

2 2 som förstod var onyttiga grundforskare utan resurser men med eget huvud och långvarigt studium av konflikt och opposition i området. Fyra lärdomar Så den första lärdomen av krisen är, att gängse teori måste rannsakas och att statliga och privata försök att prioritera fram nyttig forskning måste upphöra. Vill man stödja samhällsnyttiga studier får man satsa på oberoende universitet och grundforskning istället! Jag talar inte för min sjuka mor utan berättar bara om en av de viktigaste erfarenheterna från försöken att förstå krisen. Debatten om orsakerna till Asiens kris och dynamik har pendlat mellan två ytterligheter och en följdfråga: var boven i dramat globalt röveri eller lokal despoti och hur går det med demokratin? Indonesien är viktigast och värst men inte apart. Öriket är ett kritiskt fall där djupare analys av många och även obekväma faktorer kan kombineras med en granskning av generella förklaringar och ge oss nya ideer. Tvisten om röveri eller despoti i Asien är gammal. Internationellt kapital vill komma åt marknader och resurser som inhemska herrar lagt beslag på. Under mirakelåren från 60-talet till 1997 var frågan om exportmarknaderna eller staten kunde ta åt sig äran. När sedan krisen var ett faktum satte många likhetstecken mellan globalt röveri och avreglering av marknader, internationalisering och finansiell spekulation. De som istället menade att orsaken var lokal despoti lade skulden på korruption, nepotism och kompiskapitalism. Och nu när Väst vunnit och den liberala korruptionstesen upphöjts till sanning nu når det ideologiska hyckleriet oanade höjder. För vem brukade göra grova vinster på att muta och hålla despoterna under

3 3 armarna? Och vem köper nu godbitarna bland företagen till vrakpriser, struntar i de utslagna och tvingar nya demokratier att betala spekulatörernas skulder? Men framförallt håller ingen av teserna! Avregleringarna, internationalseringen och spekulerandet räcker inte som förklaring, för de slog igenom redan på 80-talet. Och korruptionen, nepotismen och kompiskapitalismen har gått att förena med snabb ekonomisk utveckling under flera årtionden. Kombinationen fria marknader och korruption Den andra lärdomen av krisen är med andra ord, att huvudproblemet inte är fria marknader eller korruption utan kombinationen av dem båda. Avregleringar och privatiseringar är inget medel mot korruption när despoter är starka nog att kapa åt sig de privatiserade företagen och monopolisera marknaderna. Mot mitten av 90-talet hade detta gjort det så svårt att reglera samhället och hantera konflikter, att den finansiella oron bara blev tuvan som den redan redlöse faller på. Så nu gäller det att gå utöver föreställningen om ett marknadens kortståg mot korruptionen och istället ta reda på vilka sociala och politiska krafter som kan tygla symbiosen mellan de två. Svårigheterna att reglera samhället försvinner dessutom inte med despoter som Suharto. Ty folket, som enades i kampen för frihet mot kolonialismen, splittras nu när herrar som tidigare söndrat och härskat förlorar greppet och slåss om kvarlåtenskapen. Och staten, som blev ett enda stort redskap för primitiv ackumulation, behövs trots allt i återuppbyggnaden. Men nu kämpas det om företag och banker som ska räddas, plundras eller säljas. Nu saknas mål, medel och disciplin och alltihop börjar rämna som på Östtimor, i Aceh eller på Moluckerna. Då riskerar

4 4 även decentralisering och välmenande satsningar på civilsamhället att bidra till fragmenteringen. Små-bossar med egna revir Den tredje lärdomen från krisen är alltså, att centralistiska system och gudfärder som Suharto följs av små-bossar med egna revir och nätverk, varvid det lokala blir lika viktigt som det globala. Men här blir det ingen global village som kan reglera sig själv genom sociala gemenskaper och nätverk (socialt kapital), läxas upp av en Richard Holbrooke och demokratiseras av NGOs. Här är istället många landsbyar, olika intressen och skilda identiteter. Här utkämpas även nationella konflikter i lokala kontexter. Så nu blir vi alla beroende av inte bara globaliseringens börser, medier och banker utan även av det som påverkar dem i form av studenter som störtar en diktator, fattiga som lamslår produktionen i en frizon, separatister som hotar oljetransporterna i ett sund eller uppviglare som driver iväg turister från ett paradis. Vill vi hantera globaliseringen måste vi också förstå det lokala. Teserna om demokrati håller inte Hur går det då med demokratin, under sådana förutsättningar? Två teser dominerar debatten och krisen visar att båda är otillräckliga. Enligt den första krävs det elitstyrd modernisering så att medelklass (och, säger några, arbetarklass) kan bygga civilt samhälle och demokrati. Men i Asien gick det trögt. I Indonesien hjälpte inte ens 30 år av sådan utveckling. Demokratin växte inte fram förrän projektet havererade.

5 5 Enligt den andra tesen är demokratin tvärt om en förutsättning för god utveckling. Det räcker med en institutionell infrastruktur av friheter, rättigheter, lagar och val. Från 80-talet blev detta fashionabelt, utom i Asiens mirakelekonomier, och speciellt inte i Indonesien. Några NGOs fick stöd men förmådde föga. Och Suharto störtades inte av Valutafonden IMF utan av studenter som ersatte bristen på en väl förankrad politisk rörelse. Men då, plötsligt, blev alla demokrater! På nolltid skulle man fixa lagar, friheter, rättigheter, civila organisationer, politiska kompromisser samt hålla val och få fram legitima ledare. Men därmed undvek man de viktigaste motsättningarna. Så nu fortsätter konflikterna kring inhemsk kolonisation, militärens roll och fördelningen av krisens bördor utanför den ordnade demokratin. Vidare begränsades själva valet till en omröstning om vilken elit som skulle styra och kohandla. Så demokratirörelsen marginaliserades och breda intressegrupper och partier med bas i samhälleliga konflikter och ideologier fick inte chans att växa fram. Nu finns ingen organiserad folklig kraft som kan sätta press på eliten, utrota korruptionen, göra upp med det politiska våldet och fördjupa demokratin. En liberal demokrati har fötts men folk har svårt att använda den och de viktigaste konflikterna har lämnats utanför. Istället slåss små-bossar om legitimitet och statliga maktmedel. Instabiliteten är akut och många ser inte längre demokratin som en lösning utan återvänder till tesen att en stark elit måste skapa tillräckliga förutsättningar.

6 6 Den fjärde lärdomen: det måste bli slut på vinglandet mellan elitistiska genvägar till utveckling som ändar i diktatur och idealistiska genvägar till demokrati som slår bakut. Det räcker inte att USA den 14 januari tog avstånd från kupplaner i Jakarta. En tredje väg är nödvändig där de idealistiska reformerna inriktas på att även främja de bredare förutsättningar och de sociala och politiska krafter som är absolut nödvändiga för att driva fram demokratin. Men då gäller det att kunna analysera sådana institutioner, processer och grupperingar i de lokala kontexterna. Och pinsamt nog hävdar bl.a kolleger i Oxford, att dagens saksbehandlare, biståndsarbetare och forskare ofta kan mindre om sådana lokala förhållanden i u-länder än gårdagens etnocentriska imperialister. Så det är mig obegripligt hur skandinaviska prioriteringar på att stödja demokrati i u-länder ska kunna förverkligas om vi inte snart tar oss ur detta det förra århundradets mörka brist på insikter../ characters with spaces and sub-headings Avslutning på föreläsningen: Låt mig sammanfatta: Det 20:e århundradet avslutades med att historien vände även i Asiens kapitalistiska mirakel. Orsaken var inte globaliserat röveri eller lokal despoti utan den unika kombinationen av dem båda. Nu faller den aktoritära utvecklingsstaten och den liberala globaliseringen tycks dominera. Men det är desintegrationen och lokaliseringen av maktkampen som är viktigast. Behovet av demokrati är stort men förutsättningarna dåliga. Elitstyrd modernisering har ändat i diktatur. Idealistiskt

7 7 institutionsbygge är otillräckligt och slår bakut. Om vi i det 21 århundradet ska klara målsättningen att främja demokratisering i u-länderna, måste idealismen gå utöver rättigheter och framförallt stödja folks faktiska möjligheter att använda dem. Och det kräver i sin tur, att det blir ett slut på de katastrofala politiska och privata försöken att skapa nyttig utbildning och forskning. Istället måste grundforskarna och universiteten själva kunna arbeta vidare med och kraftfullt utveckla den slags långsiktiga studier av lokal konflikt och opposition som är de enda som står sig i ljuset av krisen.