Abstract. Nyckelord: marimba, oktavgrepp, fyrklubbsteknik, ateljésamtal, studentaktiv undervisning

Transkript

1 1 Högskolepedagogiska texter, Enheten för pedagogik och interaktivt lärande (PIL) Göteborgs universitet, september, Titel: Att utvecklas som pedagog Författare: Daniel Berg År: Hösten 2012 Nivå: Avancerad nivå Fakultet: Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs Universitet Handledare: Berit Larsson Abstract Som lärare vid Högskolan för scen och musik i Göteborg har jag sedan slutet av 1990-talet försökt att vara en inspirerande lärare, men på vilket sätt kan jag bli en bättre lärare och hur kan jag utvecklas som pedagog? Jag valde att fokusera på ett problem jag ofta möter i min undervisning och ställde genom detta arbete ett par frågor kring mitt sätt att undervisa. Med ett par metoder valde jag att gå djupare in i problemet och fick nya svar och nyckelord som jag fann mycket värdefulla för ämnet. Tillsammans med studenterna kom-ponerade jag också tre musikaliska övningar och en etyd som medföljde mitt skriftliga arbete musikaliska alster som jag nu använder när jag undervisar. Nyckelord: marimba, oktavgrepp, fyrklubbsteknik, ateljésamtal, studentaktiv undervisning

2 2 GÖTEBORGS UNIVERSITET Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden HPE103, Behörighetsgivande högskolepedagogik 3: Självständigt arbete, 5 hp Avancerad nivå Examinationsuppgift Daniel Berg, HSM Handledare: Berit Larsson Hösten 2012 ATT UTVECKLAS SOM PEDAGOG Bakgrund Jag har i många år undervisat på klassiskt slagverk vid Högskolan för Scen & Musik i Göteborg. Till det klassiska slagverket hör egentligen det mesta man kan spela på med klubbor och stockar. Som slagverksstudent möter du i första hand trummor, pukor samt de många melodiska slagverksinstrumenten som t.ex. xylofon, klockspel, vibrafon och marimba. Mitt favorit- och specialområde inom de melodiska slagverksinstrumenten är marimban. På frågan vad en marimba är brukar jag svara att det är som en stor xylofon som går djupare ner i registret. Instrumentet påminner mycket om pianots uppbyggnad med vita och svarta toner dvs kromatiskt. Plattorna man spelar/slår an är gjorda av trä, oftast och helst av rosenträ från Honduras. Instrumentet har sitt ursprung i Afrika, men dessa marimbor (och xylofoner) har en helt annan uppbyggnad än de vi spelar på. Den västerländska marimban har sitt ursprung i USA och sitt utseende och kromatiska uppbyggnad i början av 1900-talet.

3 3 Intresset för instrumentet har växt enormt de sista 30 åren och används idag fr.a. som ett solooch kammarmusikinstrument, men också i symfoniska verk. Idag har de flesta av våra högskolestudenter inom slagverk ett mycket stort fokus på just marimban. Även hos tonsättarna är instrumentet populärt vilket renderar i ständigt nya verk. Det är därför en väldigt spännande atmosfär att befinna sig i. När man spelar marimba använder man sig av klubbor med garn som är lindat kring en hård gummikärna. I varje hand håller man två klubbor, dvs totalt fyra klubbor. De flesta studenter jag möter vill utveckla sin teknik på marimban och det handlar oftast om att hålla i fyra klubbor och hur de kan utveckla sin fyrklubbsteknik. Ganska snart kommer de i kontakt med oktavgreppet och här skiljer sig studenterna åt. Två tredjedelar av studenterna lär sig snabbt att kontrollera ett sk oktavgrepp medan en tredjedel har stora svårigheter att lära sig greppet. Jag har valt att fokusera på just detta problem och även se närmare på hur jag lär ut detta oktavgrepp. Finns det brister och svagheter hos mig att instruera, visa och är det något jag kan göra bättre i framtiden? Hur kan jag lära ut så att alla av mina studenter lär sig oktavgreppet på marimba? Hösten 2012 studerar totalt sju studenter på klassiskt slagverk vid Högskolan för Scen & Musik i Göteborg. Jag träffar dem i enskild undervisning, kammarmusik, slagverksensemble och gemensam lektion. När jag arbetat med detta arbete har jag valt att träffa många av studenterna i samband med våra enskilda lektioner eller vid ett annat valt tillfälle. Resultatet av arbetet har jag delvis och kommer att presentera för dem i samband med en gemensam lektion. Pedagogiska utgångspunkter När jag ser tillbaka på mina snart 15 år som lärare märker jag att min egen marimbateknik ständigt utvecklats. En mycket stark orsak till detta är mötet med mina studenter. De förväntar sig alltid att jag skall vara ett steg framför dem men det är pga deras många frågor som ständigt får mig att tänka efter: är detta påstående sant? Den bästa frågan jag ofta får är: varför? I samband med de enskilda lektionerna med studenterna spelar vi mycket och utgångspunkten är ofta ett musikaliskt verk. I många fall har de egna önskemål om vad de vill spela, men detta val görs oftast i samråd med mig. Nästan varje verk har något eller flera tekniska moment där frågor uppstår. Vilken klubbsättning (finger/handsättning) är bäst genom denna passage? Varför får jag inte ett naturligt flyt i den här takten? Vilken position skall handen och kroppen ha i det här ackordet? Varför finner jag den här klubbsättningen så svår? Varför har jag så svårt att nå ut till oktavgreppet när jag spelat det här intervallet? Alla dessa frågor får mig hela tiden att tänka efter själv. Ibland har jag noterat att jag själv har svårt att spela en föreskriven klubbsättning rörelsen känns onaturlig. Det har flera gånger genom åren hänt att jag och studenten övat ett par dagar på var sitt håll för att sedan åter dyka in i samma fråga igen för att se hur vi löst rörelsen och hur vi övat. Eftersom studenterna

4 4 nästan alltid vill att jag visar dem fysiskt hur de skall hålla eller vill att jag själv spelar för dem är det en utmaning för mig att själv vara i toppform. Vid det allra första mötet med en student kan jag relativt snabbt se på vilken nivå hon eller han befinner sig tekniskt och musikaliskt och vad nästa steg för studenten är. Därför får de ofta två musikstycken i läxa ett med fokus på det musikaliska och ett med fokus på något tekniskt. Egen utveckling som pedagog Jag brukar ofta tänka tillbaka på den tid jag själv var student i början av 1990-talet. Varför minns jag några möten med mina lärare som fantastiska? Varför kommer jag ihåg några av mina lektioner? Vad var det läraren gjorde eller sa? T.ex. kommer jag ihåg en lektion med Einar Nielsen, professor vid Högskolan för Scen & Musik i Göteborg, där han fick mig att totalt ändra på mitt sätt att spela John Cage In a Landscape. Jag minns att jag var tagen och förbluffad över resultatet och utbrast: - wow, hur kom du på detta sätt att spela? och fick det mycket roliga svaret: För att jag är professor J. Jag minns också med glädje många av mina lektioner med Anders Åstrand vid Framnäs Folkhögskola och Robert van Sice vid Musikkonservatoriet i Rotterdam, Holland. De är alla mycket goda musiker och konstnärer, men också mycket goda pedagoger. Ett annat minne är när jag studerade Katsuhiro Tsubonohs verk Meniscus for marimba och Robert van Sice drog paralleller med andra konstarter. Jag studerade verk av målare, designers och dramatiker innan jag sex månader senare ville spela verket. Alla dessa lärare har varit otroligt inspirerande, men varför? Mitt svar på detta är engagemanget och intresset för ämnet och för studenten. Efter en lektion var jag inspirerad att fortsätta söka efter nya utmaningar och tränga djupare in i ämnet. Samtidigt som jag ibland fick mycket stränga och tydliga uppmaningar om hur min teknik kunde förbättras eller vad jag behövde musikaliskt fick jag också en otrolig uppmuntran att fortsätta på den väg jag vandrade. Med bakgrund av dessa euforiska känslor vill jag som lärare kunna ge liknande upplevelser till mina studenter. Därför är jag ständigt nyfiken på hur jag kan utvecklas som pedagog. Jag tror inte på att kopiera och försöka vara någon annan person än den man är inte försöka vara en kopia på någon av mina lärare. Jag tror på att vara just mig, men med ett stort intresse för ämnet och för studenterna. Detta intresse kan tillvaratagas genom att vara öppen för ny repertoar, ha en stor konsertverksamhet, möta andra konstformer och för olika sätt att undervisa. De senaste åren har jag noterat att jag använder mig av en slags palett med flera undervisningsformer beroende på vilken student jag träffar. Vid tre tillfällen har jag medverkat vid en internationell konferens för lärare på musikhögskolor i Europa Innovative Conservatoire ( Där har jag haft möjlighet att hålla i lektioner för erfarna kollegor som sedan gett mig respons. I samband med både de högskolepedagogiska kurserna och konferenserna har jag haft mycket

5 5 givande samtal och tagit del av seminarium med kollegor vilket inspirerat mig att prova nya undervisningsformer något som jag som jag lägger till på min palett. Jag hoppas jag fortsätter att utvecklas som pedagog och att min palett blir enorm. Jag hoppas också att mina studenter har fått och kommer att få samma inspiration att hitta sin väg genom musiken som jag själv så många gånger upplevde som student. Den pedagogiska situationen Mitt eget intresse för marimban är stort och efter snart femton år som lärare på högskolan får jag ofta studenter som också har ett stort intresse för instrumentet och just söker sig till mig och Högskolan för Scen & Musik i Göteborg. Förutom musikaliska utmaningar vill många av dem utveckla sin teknik på marimban och i första hand utveckla fyrklubbstekniken, dvs hur man håller i fyra klubbor (två i varje hand). Det finns flera sätt att hålla i fyra klubbor när man spelar marimba. Greppet jag använder kallas för individual grip. Flera kända musiker använder och har använt detta grepp varför greppet ofta får smeknamn som t.ex. Mussergreppet efter Clair Omar Musser, Stevensgreppet efter Leigh Howards Stevens och van Sice-greppet efter Robert van Sice (se bildexempel). Fördelen enligt mig med individual grip är just att klubborna är individuella och inte är låsta. Istället för att korsa klubborna håller man varje klubba var för sig i handen och dessa rör sig alltså individuellt. Med detta grepp vill man undvika att låsa greppet. Jag påstår att man får en bättre klang i instrumentet om man lyckas hålla mycket löst i klubborna. En professor i Köpenhamn uttryckte vid ett seminarium följande (översatt till svenska): - det bästa ljudet får man om man kastar klubban på instrumentet. Han demonstrerade detta genom att kasta en stor klubba på en bastrumma. Det är ett påstående jag också skriver under på och menar att detta även gäller när man spelar marimba. Ett vanligt fel enligt mig när man spelar marimba med individual grip är att man låter baksidan av inneklubban vila i mitten av handen oavsett vilket intervall man spelar. Jag menar istället att det bästa är att låta baksidan av klubban vandra till olika positioner en position för varje intervall. Varför har några av studenterna svårt att lära sig oktavgreppet? Varför har andra studenter lätt för att lära sig greppet? Gör jag som lärare något fel när jag lär ut? Ger jag olika studenter olika instruktioner? Finns det något jag kan göra bättre? Med dessa frågor som bakgrund har jag i detta arbete valt att gå in på djupet i frågorna kring oktavgreppet.

6 6 I många fall när jag undervisar låter jag studenten själv komma till insikt med hur hon/han skall ta sig an ett problem eller en frågeställning. När det gäller just oktavgreppet märker jag att det finns en fara att inte finnas med som stöd under processen och instruera. Det har ofta hänt att en student hittat på sin egen lösning på att nå ett oktavgrepp. I många av dessa fall har det varit svårt för studenten att backa tillbaka i sin tekniska utveckling och börja från början. De har vant sig vid hur det skall kännas i handen och kan inte riktigt acceptera att det skall kännas på ett annat sätt. Även om jag är bestämd på hur slutresultatet skall se ut brukar jag låta studenten beskriva för mig i ord hur de tänker, praktiskt vis hur de gör även om jag vet eller tycker de har fel. Vi jämför, diskuterar, provar oss fram tills vi når målet. I många fall ber jag en student att skriva en övning eller etyd på just det moment hon/han finner svårt och även beskriva varför det är svårt och hur de skall övervinna svårigheten. Det bästa resultatet från studenter är när de själva kommer till insikt med vad de behöver utveckla och hur de skall öva. De blir s.a.s. sina egna lärare där jag finns med som stöd. När det gäller oktavgreppet är min uppfattning att de flesta studenter behöver mycket stöd och att jag tydligt visar dem vägen hur det skall se ut, låta och kännas. Lars-Åke Kernell skriver i sitt häfte Didaktiska strategier följande: - Vid information (faktapresentation) är tekniska aspekter viktiga: och hur man får någon att svara rätt. Vid undervisning (tankeutveckling) är didaktiska aspekter viktigare: och hur man får någon att tänka och göra rätt. En metod jag också funnit mycket effektiv är den sk studentaktiva undervisningen (se kap 7 i boken Universitetspedagogik av Elmgren, Maja & Henriksson, Ann-Sofie). På de enskilda lektionerna går jag in i detaljerna. Efter lektionerna ber jag studenterna (utan mig) diskutera oktavgreppet och jämföra med varandra hur det känns, ser ut och hur det låter. De har visat sig otroligt effektivt kanske för att studenterna vågar vara väldigt raka, tuffa och ärliga mot varandra? Men kanske också för att de provar sig fram, samtalar och jämför med varandra? På följande sätt har jag tidigare (innan jag skrev detta arbete) lärt ut oktavgreppet : 1. Håll ihop båda klubborna i ena handen och lyft dem rakt upp i luften lägg märke till var baksidan av klubban befinner sig låt sedan innerklubban falla åt sidan 90 grader baksidan av klubban kommer då att förflytta sig inne i handen och slutligen hamna på roten av ringfingret.

7 7 Felet som många enligt mig gör är att istället låta baksidan av innerklubban vila mitt i handflatan vilket medför en låsning av greppet. Resultatet av detta är dels en sämre klang, men också att smidigheten och flexibiliteten av att öppna och stänga grepp minskar. 2. Håll åter ihop båda klubborna och lyft dem rakt upp i luften sänk klubborna lite i taget och försök öppna greppet till oktavgrepp. Gå tillbaka till punkt 1 och jämför hur klubborna rör sig. 3. Håll nu ner klubborna till grundposition och öppna och stäng greppet. Här möter de flesta elever och studenter ett motstånd. Ett knep kan i början vara att kasta upp innerklubban en aning så att den av sin egen tyngd faller ut i större intervall. 4. Rulla innerklubban från litet till stort intervall lägg märke till var baksidan av klubban befinner sig i handen. Håll hela tiden innerklubban mellan tummen och pekfingret. Jag påstår att många gör felet att lägga tummen ovanpå innerklubban vilket enligt mig låser greppet och ger en sämre klang. RÄTT FEL 5. Var noga med att trycka ner handen till rätt position vilket bidrar till ett bra oktavgrepp. RÄTT FEL 6. Spela nu övningar och etyder som fokuserar på att öppna och stänga grepp samt oktavgrepp (se bilagor i detta arbete). Ägna också stor tid åt att hålla i klubborna. Mycket övningstid kan ske utanför övningsrummet t.ex. framför TV:n eller under en tågresa J

8 8 Samtal med mina studenter För ett drygt år sedan kom jag i kontakt med begreppet ateljésamtal när jag gick den högskolepedagogiska kursen HPE102 vid Göteborgs Universitet. Som student där fick jag läsa Ateljésamtalets utmaning ett bildningsperspektiv av Christian Wideberg. Vid programmen för fri konst på Sveriges fem högskolor har studenterna sina egna ateljéer under utbildningen. Läraren besöker ateljén och för sk ateljésamtal med studenten kring dennes verk i ateljén. I Widebergs text finns flera samtal mellan student och lärare och jag fann denna metod mycket inspirerande. Att låta studenten själv, med sina ord förklara hur hon/han tänker, ger mig en djupare insikt i vad studenten redan kan, hur de gör och även vad de ev vill lära sig. Det som också lockade mig var att se om studenterna hade en bättre förklaring än mig på hur de förklarar/lär ut oktavgreppet? Fanns det små nyckelord jag själv kan använda i min undervisning? Vid samtalen lät jag först varje student redogöra för hur han/hon håller i klubborna. De fick berätta om orsaken till varför de håller på just detta vis. Många av studenterna berättade om lektioner de haft med tidigare lärare andra studenter berättade att klipp på YouTube hjälpt dem i processen. När de visade mig hur de tar ett oktavgrepp berättade jag för dem vad jag såg. Därefter visade och berättade jag om mina egna tankar kring oktavgreppet. Studenterna fick nu berätta med sina ord vad de såg. Här startade mycket intressanta diskussioner om hur det känns, vinkel på handen, balans mellan klubborna, var tumme och pekfinger placeras samt kroppens position vid instrumentet. Viktiga och mycket bra tillägg till min redogörelse var följande: a) Håll ihop klubborna, dra bak tummen ca en centimeter och hjälp till att trycka ut greppet till oktav. b) Släpp ringfingret från ytterklubban och låt baksidan av innerklubban passera under ringfingret. c) Att nå oktaven är en kombination av att rulla innerklubban och gunga handen. d) När du skall gå från oktavgreppet till ett mindre intervall hjälp till att dra i innerklubban med långfingret. Genom samtalen och diskussionerna med studenterna växte också följande övning fram: 1. Lägg klubborna på marimbaplattorna och låt skaften vila på plattorna. 2. Samtidigt som klubborna, av sin egen tyngd, vilar på plattorna skruvar du nu på innerklubban så att greppet öppnas och sedan stängs (nu flyttas baksidan av klubban i handen). 3. Håll handen nertryckt genom hela övningen. Det är väldigt lätt att handen lyfts handen skall hela tiden ha samma våglängd som klubborna.

9 9 4. Upprepa punkt 2 och försök att hålla innerklubban mellan tummen och första vecket på pekfingret genom hela övningen. 5. Tillsammans med studenterna komponerade jag tre musikaliska teknikövningar. Slutligen har jag skrivit en etyd för oktavgreppet. Övningarna och etyden medföljer som bilaga till detta arbete. Slutsats Genom detta arbete har jag valt att fokusera på marimbateknik och hur jag kan förbättra mitt sätt att lära ut oktavgreppet. Mötet med studenterna har gett mig nya ord när jag förklarar, nya insikter hur jag själv håller i klubborna, nya övningar och etyder som jag skrivit tillsammans med studenterna (bifogas med detta arbete). Jag tycker jag har förbättrat mitt sätt att lära ut oktavgreppet. En väldigt enkel insikt jag funnit är fokuseringen på pekfingrets första veck (att hela tiden hålla klubborna mellan tummen och detta veck) den enkla instruktionen till mina studenter hjälpte mycket. Efter 15 år som lärare på högskolan märker jag att min egen marimbateknik ständigt utvecklas mycket tack vare mötet med studenterna. Deras frågor får mig ständigt att tänka efter om det jag påstår är sant eller om det finns en annan förklaring eller kanske t.o.m. flera förklaringar? Denna slutsats får mig att fundera på framtiden. Troligtvis kommer jag själv fortsätta utveckla min teknik pga mina studenter och hur kommer jag att lära ut oktavgreppet på marimba om tio år? Källförteckning Litteratur Elmgren, Maja & Henriksson, Ann-Sofie. (2010). Universitetspedagogik. Stockholm: Norstedts. Molander, Bengt. (1996). Kunskap i handling. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. Olsson, Bengt. Bedömning av estetiska ämnen mer än bra eller dålig konst eller musik, ur Forskning om undervisning och lärande, nr 2, jan Wideberg, Christian. (2011). Ateljésamtal ett bildningsperspektiv. Göteborg: Art Monitor. Kernell, Lars-Åke. Didaktiska strategier. Häfte från kursen HPE101, Göteborgs Universitet. Samtal Möten med mina kollegor och mina studenter Musikaliska verk Etyd och oktavövningar för marimba

10 10 Bilaga Musikaliska verk

11 11

12 12

13 13

14 14

15 15

16 16

17 17