De första kristna och diakonin Inledning Jesus har ju inte fastställt någon speciell ordning för allt som ska ske i församlingen. Men han har däremot klarlagt själva huvudprincipen för allt liv inom församlingen: allt kristet liv är ett tjänande. Jesus säger i Matt 20:26: Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare. Ordet tjänande, diakonia, är alltså karakteristiskt både för Jesu liv och för församlingens liv i världen. Vi måste därför öka medvetenheten om diakonins centrala roll i vårt församlingsliv. Det kan ske genom undervisning som idag, men vi hoppas också kunna få lyssna till vittnesbörd från diakoniarbetare och göra studiebesök i diakonalt engagerade församlingar. Idag ska vi lära oss av vad den första församlingen gjorde som socialt arbete. Samtidigt kommer jag att ge en rapport från de diakoniansvarigas samtal om den gemensamma församlingens diakoni. Diakoni och gudstjänsten Den första kristna församlingens sociala omsorg hade ett starkt samband med gudstjänsten. De kristna uppmanades till frikostighet i gudstjänsten genom kollekter. Kristna har alltid haft kollekt i sin gudstjänst. Man inrättade en fond, som tog emot de kristnas gåvor. Till den kunde man även ge in natura. De gåvor, som fördes till gudstjänsten, helgades sedan på nattvardsbordet. Sedan togs de emot som om de kommit direkt ur Guds hand av de fattiga och de sjuka inom församlingen. På samma sätt behöver vi öka omvårdnaden inom församlingen. Det finns naturligtvis redan mycket av fin omsorg men den behöver inbegripa flera av oss. Vi tror också att det här arbetet behöver samordnas på något sätt. Omfattningen på den sociala omvårdnaden genom insamlingar kan vi belysa med ett exempel från den här tiden: År 250 ungefär gjorde församlingen i Kartago en enastående hjälpinsats. När kristna i Numidien, som var ett grannland, hade fängslats av rövare gjordes en spontan insamling i Kartago för att friköpa dem. Lösensumman utgjorde 100 000 sestertier. Det motsvarar mat till 400 personer under ett år. En enda församling samlar in medel som motsvarar mat till 400 personer under ett år! Och biskop Cyprianus slutar sitt brev med orden: "Tveka inte att skriva om det inträffar en gång till". Ett annat exempel: Diakonen Laurentius i Rom förhördes om var kyrkans skatt fanns, för att tvingas överlämna den till de romerska myndigheterna. Då svarade han: "De fattiga är vår enda skatt". Kollekterna gick på den tiden inte till kyrkoinredning utan till hjälp för de behövande. Det är länge sedan kyrkan kunde säga något sådant: De fattiga är vår enda skatt. Det här är ju utmanande för vår livsstil. Om vi ska leva ett utgivande diakonalt liv kräver det attitydförändringar hos oss kristna, när det gäller vårt förvaltarskap av tid, pengar och relationer. Det behövs alltså undervisning om livsstilsfrågorna men en undervisning som leder till konkreta förändringar. Men vi behöver också ta upp det här i våra cellgrupper. Där kan man upptäcka behovet av diakonala insatser och samtidigt visa praktisk omsorg.
Barn på dynghögen Överallt där källorna från fornkyrkans tiden nämner om fattiga, som behöver understöd, står änkor och föräldralösa barn i förgrunden. Det beror på att de här grupperna hade en speciellt svåra situation under antiken. Föräldralösa barn adopterades därför av kristna familjer. Den här insatsen var helt självklar. Den som av oro för sin familj frestades att överge sin tro under tortyr, kunde därför djärvt möta döden, vetande att hans älskade är lämnade i Guds vård och inte ska sakna beskydd". Barnen blev omhändertagna av familjer i församlingen. Här kan också nämnas att de kristna räddade och uppfostrade s k ovälkomna barn, som föddes av hedniska föräldrar. Under de här århundradena sattes de här barnen ut för att plockas upp av slavhandlare eller sattes att dö på dynghögarna. En romersk författare förfasar sig över stanken av barnlik, men protesterar inte alls mot seden som sådan. Men kristna familjer fördömde kraftigt de här handlingarna och gjorde en positiv insats på livets sida. Teologen Clemens av Alexandria kan lite spydigt anmärka om de hedniska damerna: "De föder upp papegojor och storspovar (som var den tidens husdjur) men vill inte ta hand om de föräldralösa. Den kristna synen på barn bör göra att vi förstärker vårt stöd till barnen. Det sker naturligtvis i vårt barnarbete men de som samtalat om församlingens diakoni har också lyft fram stödet till de ensamstående föräldrarna i Stockaryd. Vi skulle också behöva lyssna till de medlemmar som arbetar med barn inom vård och skola för att kunna förstå hur situationen är idag och kunna ge dem vårt stöd. Hedningarna misslyckades Till och med en hednisk kejsare, Julianus på 350-talet, måste ge sitt erkännande åt de kristnas förnämliga socialvård. Kejsaren säger: "Dessa gudlösa galiléer föder inte bara sina egna fattiga utan våra. Våra fattiga saknar vår vård." Själv ville kejsaren ändra på detta det med hjälp av hedendomen. Men det försöket misslyckades totalt. Den hedniska ideologin dög inte till att bära upp kärlekshandlingar av den här omfattningen. Därför kan den kristne författaren Tertullianus säga: "Vårt medlidande ger bort mer pengar på gatorna än ert (hedningarnas) i templen." I ren förströddhet gav de kristna mer hjälp på gatorna än vad hedningarna kunde förmå sig till i sina gudstjänster. Exempelvis genom de kristnas besök i hemmen fick de behövande en hjälp, som var helt enastående om man tänker på att detta var ett samhälle utan några sociala inrättningar. Det fanns inte ens sjukhus. Tertullianus kan t o m ta detta med hembesök för så givet att han varnar en kristen kvinna för att gifta sig med en icke-kristen: "Vem skulle vilja låta sin hustru gå gata efter gata till andra hus och till de fattiga stugorna för att besöka dem." Vi känner till att flera medlemmar gör hembesök bland annat på Södergården. Men på Södergården skulle det säkert vara välkommet också med en besöksgrupp. Det skulle innebära att läsa dagstidningen, göra promenader, bjuda på fika, tag med till kyrkan. I samtalet för någon vecka sedan kom också förslaget att vi kunde göra besök hos nyinflyttade.
I den första församlingen ingick också arbetsförmedling i församlingens sociala funktioner. Arbete var en allmän kristen plikt och det i ett samhälle där föraktet för kroppsarbete hade slagit igenom. De populärfilosofer som vandrade omkring ville inte ens besmitta sig med att plocka frukt! De kristna däremot krävs på arbete men som motiv framhålls just möjligheten att ge till andra (Ef 4:28). Kyrkan försåg också med arbete, eller som det uttrycks i en fornkristen predikan: "Till dem som kan arbeta, ge arbete, och mot dem som inte kan arbeta, var barmhärtig." Vid flera tillfällen omtalas personer, som fått lämna arbeten som församlingen inte tillät för kristna, t.ex. att vara soldat. Kyrkan var då tvungen att förse med nya arbetstillfällen. Ny syn på slavarna Ett område som kan vara extra viktigt att titta på är slavfrågan. Det är ett misstag att tro att fornkyrkan var upptagen med någon s k slavfråga i politisk mening. De drömde inte om att arbeta för slaveriets upphävande. En frontalattack mot slaveriet innan hedendomen hade besegrats skulle ha varit som att sätta vagnen framför hästen. Men de kristna var inte likgiltiga inför slavarna och deras förhållanden. Tvärtom åstadkom de revolutionerande förändringar. För omvända slavar betraktades som bröder och systrar i fullaste mening. Deras sociala ställning var då inte avgörande i församlingen. Om det nu verkar upprörande, kanske man bör påminna om att de rikas sociala ställning också var likgiltig i församlingen. Där var inte fattig eller rik, alla var ett i Kristus Jesus. Eller som Lactantius skriver: "Vår enda anledning till att ge varandra namnet 'broder' är att vi tror att vi är jämlika. Ty eftersom alla mänskliga föremål mäts av oss efter anden och inte efter kroppen, är slavar inte slavar för oss. Vi bedömer dem som och kallar dem bröder efter anden och medtjänare i tron". Slavarna delade därför de andra medlemmarnas fullständiga rättigheter och kunde exempelvis bli präster och även biskopar. Det ska jämföras med slavens ställning i övriga kretsar, där bl a en judisk rabbin kan påstå att "en hund är mer hedervärd inför Gud än en slav". Vi har inte slavar men en grupp som ofta drabbas av människors förakt och oförstående attityder är de funktionshindrade. Ni känner till att en grupp i församlingen har börjat arbeta med samlingar för de funktionshindrade. Naturligtvis hoppas de också att denna grupp av medmänniskor ska känna det möjligt att komma på våra gudstjänster. Vi behöver lära oss att se på livet från deras perspektiv. De små människorna Naturligtvis räcker det inte med att berätta om fornkyrkan för att få vägledning i sociala frågor. Fornkyrkan kan ha tagit fel och förhållandena är på flera områden annorlunda för oss. Men vi kan ändå fråga oss vad vi kan lära oss av det som jag berättat idag. Särskilt bör man då tänka på följande: Urvalet av sociala frågor var begränsat till livets små förhållanden. Det är dessa nära relationer som betraktas som grundläggande för varje människas liv. Det är ju så fortfarande att vårt liv ofta formas mer av små ting än av enastående händelser. Den här koncentrationen på de nära relationerna behöver alltså inte ses som en ursäkt för att vi inte också har ett politiskt ansvar. Men politiskt ansvar var uteslutet i den tidens odemokratiska samhälle. Men exemplen vill visa att inget av dessa små obetydliga livsområden är för
simpelt för att vi ska göra kärleksgärningar i Jesu anda. Det är först när det blir statskyrka som man börjar bygga upp institutioner. Då blir allt stort och mäktigt. Dessförinnan vågade man leva i livets små förhållanden. Det här betyder också att man gav stor vikt åt de små människorna. När Paulus i hustavlorna lägger betoningen på de s k svagas insats, tar han i själva verket ett revolutionärt steg. Kvinnor, barn och slavar ska framför andra vara bärare av förändringen. Paulus har nämligen modet att förtrösta på den "kraft som fullkomnas i svaghet" - i de svaga. Fornkyrkans sociala arbete vilar inte på en dröm om ett fullkomligt samhälle, utan på medvetandet om den Uppståndnes kraft i små, vanliga människors liv. Idag möter vi dessa marginalmänniskor bland annat på Matteushemmet. Det har stimulerat mig mycket att få samtala med några av gästerna där. Men vi skulle behöva gå in tydligare i den aktivitetsgrupp som finns där, både för aktiviteter men också för besök och samtalskontakt. Katastrofhjälp Många kanske uppfattar fornkyrkan som ett dåligt exempel, när det visar sig att den sociala omsorgen begränsades till församlingen. Men ibland organiserades faktiskt hjälp till ickekristna, främst i samband med katastrofer. "De kristna var de enda som vid sådana fruktansvärda katastrofer visade sin sympati och humanitet genom sina handlingar. Hela dagen ägnade de sig åt att hjälpa de döda och begrava dem. Andra kristna samlade på en plats dem som hungrade och gav bröd åt dem alla. När detta blev känt prisade folk de kristnas Gud och bekände att endast de kristna verkligen var fromma och gudstroende". (Eusebius). Men i övrigt utgjorde församlingen en ganska bestämd ram för diakonin. Det kanske berodde på att hedningarna knappast ville ha med de föraktade kristna att göra. Men det låg också en principiell hållning bakom den här begränsningen: förvandlingen sker nämligen alltid inifrån. (Det betyder inte att allt i samhället accepteras. Tvärtom undergrävs det vanliga livet i samhället genom de kristnas tjänande. Fornkyrkan ligger inte böjd inför samhället i någon slags ödestro - eller i förbittring. I stället lever den ett förnyat liv inom det gamla systemet - i väntan på att det nya ska medföra yttre förändringar men då måste man bygga inifrån.) Vi lever i ett annat slags samhälle. Många utanför församlingen är säkert villigaatt ta emot vårt stöd. Bland de tjänster som kan erbjudas allmänheten nämns exempelvis kurser om relationer, grupper för sorgearbete och andra stödgrupper. En vardaglig kärlek Men allt detta handlar om en ny kärlek mellan människor. Kristen kärlek är nämligen alltid praktisk handling. Jesus sa: "Den som hör mina bud och håller dem, han är den som älskar mig." Låter det vardagligt? Det är just ämnat att vara vardagligt. Fornkyrkan känner inte till systemet med att vittna på ett möte, men däremot visste de första kristna hur man bar fram sitt vittnesbörd i vardagslivet. Jag tänkte på detta när vi städade i kyrkan igår. Jag är övertygad om att jag skulle kunna lära er mer om kristen tro om jag fanns till hands i ert vardagsliv. Pastorstjänsten kan mycket väl göras om till att handla om att putsa fönster hos dem som behöver få hjälp (fast tro nu inte att jag sett att någon av er har smutsiga fönster!). Det jag inte kan förklara i en
predikan, skulle kunna göras klart genom ett vardagligt tjänande. Pastorstjänsten borde bli en hushållsnära tjänst! Jag ska till sist läsa ett citat som många tror är ett bibelord. Det här står inte i Bibeln men det kunde ha gjort det: "Det är vår omsorg om de hjälplösa, vår barmhärtighet, som utmärker oss i många av våra motståndares ögon. Se bara, säger de, se hur de älskar varandra (de själva är begivna på ömsesidigt hat). Se hur de är beredda att dö för varandra (de själva är mer beredda att döda varandra)" (Tertullianus). Per-Axel Sverker