En liten stund med Jesus

Transkript

1 En liten stund med Jesus Hur förvandlar tron på Jesus mitt liv? - predikan Söderhöjdskyrkan Inledning Jag grät och grät och grät och grät. Hejdlöst, okontrollerat, uttömmande gråt. Där på en sten, en kväll med ljumma sommarbrisar och havets svall och kvällssamlingen hade inte ens riktigt slutat än på ungdomslägret med Filadelfiakyrkan i Örebro på Bödagården på Öland. Jag hade gått ut i förväg för jag upplevde att Jesu närvaro var så stark att jag föll in i just den gråten och ville vara ensam; en liten stund med Jesus, på en sten, ensam, Jesus, havet och tårarna. När Kjell och Oskar mailade ut vilket tema de ville att vi som predikar under sommaren skulle ha fick jag en mindre känsla av ångest. Det stod, predika om din egen relation till hur Jesus förvandlat ditt liv. Vad ska jag säga om det tänkte jag? Jag är bra på den där bokliga delen om tro och teologi, men hur bevandrad är jag i mitt vuxna liv i den andliga, personliga och upplevelserika delen av det kristna livet egentligen? Inom frikyrkan och väckelserörelsen har vi lagt en väldigt vikt på just vår egen stund med Jesus. Och det ska vara en stark upplevelse. Frank Mangs berättar t ex om en bekant som han var ute och reste med. Varje kväll lade vännen sig på sängen med ansiktet mot väggen och Kristusnärvaron bokstavligen strålade från honom, trots att ryggen var vänd. Jag önskar att jag också kunde ha något av det bönelivet. Men så är det inte. Bön, för mig, kommer på intet sätt enkelt eller naturligt. Det kan istället vara tungt, tomt och mörkt för mig att komma till bönen. Hur gör man då med sin tro? Och hur blir man då förvandlad av Jesus? Vad händer i texten? Med mailet från Kjell och Oskar blev jag tvungen att titta närmre på vad tron på Jesus egentligen är i Bibeln innan jag kan säga något om hur min tro på Jesus skulle ha förvandlat mig. Eller, något annorlunda formulerat, vad säger Nya Testamentet om tro? Och på vilket sätt utmanar Bibeln våra föreställningar om vad en tro på Jesus innebär? Det blev att jag sökte mig till Heb 11:1-2, Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. 1

2 Den bilden av tro som kommer fram här i Hebreerbrevet är kanske en av de vanligare förståelserna av religiös tro utifrån sett. Att det är en tro på något vi inte kan se. Detta kanske är upphovet till det religionskritikerna kallar blind tro, eller att tro är övertygelse emot bevisen. Vi kanske kommer till ordklyverier här, men jag tycker inte riktigt att det är tron som är blind i Hebreerbrevet. Jag skulle vilja säga att tron inte är blind, utan att tron vilar på Guds löfte i alla de exempel på tro som sedan finns i kapitlet. Alla dessa personer har fått något sorts löfte, men det de inte kan se är trons verkliga uppfyllelse, som det står i Heb 11:39. Det vi är blinda inför i Hebreerbrevet är inte tron utan framtiden. Nämligen att de löften Gud ger verkligen ska slå in. Och det är något vi alla kan hålla med om vare sig man är ateist eller troende; vi är blinda inför framtiden och inför den kan vi bara leva i tro. Men, och nu kommer ett jättestort MEN, tron om Guds löften behöver inte längre rikta sig enbart mot framtiden för författaren av Hebreerbrevet. Den kan nu luta sig mot Jesus, trons upphovsman och fullkomnare som det står i 12:2. Skillnaden det gör är att de som tror på Kristus idag inte behöver leva i samma ovisshet som de i det Gamla testamentets tid. Vår ovisshet är liten i jämförelse med Saras, Abrahams och Moses. Vilket gör att vi borde kunna hålla ut i vårt lopp/liv och dessutom befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss (12:1). Tron handlar med andra ord inte alls om att leva i blindhet och förnuftsförnekelse. Den handlar om att vi får tro att Kristus är fullkomnaren av tron och att vi är fria att vara fria från synd. Tro, Kristus, frälsning och i viss mån framtid med andra ord, om man ska förkorta vad tro innebär i Hebreerbrevet. Jag tycker att vi kan se samma form även i 1 Pet 1:6-10 samt 1 Tim 1: I Petrusbrevet står det, lite förkortat, att Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro [ ] skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. Och temat är liknande i Timoteusbrevet. Vad leder tro till här? Jo, ett tydligt fokus på Jesus som frälsare och om att hoppet om den frälsningen gör att vi kan utstå de prövningar som kommer i våra liv. Återigen poängteras osynligheten, tron utan att ha sett. Men återigen handlar det inte om att tron är blind. Tron grundar sig på Jesu faktiska och historiska frälsningsgärning. Det som gör att tron är extra lovvärd enligt Petrus och Paulus är inte att tron är blind i sig, utan att de tror trots att de inte har träffat den Jesus som levde och gick runt och pratade och på så sätt har de inte sett. 2

3 Vi blir då bekräftade i tolkningen från Hebreerbrevet att tron först och främst handlar om en tilltro eller tillit till Jesus Kristus som frälsare och om hopp om frälsning. Men det finns ytterligare konsekvenser av tron tycker jag när vi t ex ser till brevet till Filemon samt Jakobsbrevet, nämligen hur tron på Kristus ska leda till kärlek och jämställdhet bland dem som är i Kristus. Jag hinner inte göra den noggranna genomgång av Filemon som kanske behövs för att verkligen belägga hur Paulus där underminerar slav/slavägar-relationen. Men Filemon är kristen och Onesimos är en slav, också kristen, som har varit under Filemons ägo, men som nu befinner sig hos Paulus. Paulus ska skicka tillbaka honom, men med orden att Filemon ska ta emot honom inte längre som en slav utan som något mer än en slav: en kär broder (v. 16). Samt att Om du betraktar mig som din vän, ta då emot honom som om det vore jag. (v. 17). Det viktiga för vår del är att detta alltså ska göras i tron på Kristus och att Filemon och Onesimos, och Paulus med för den delen, är ett i Kristus. Vi kan även påminna oss om Galaterbrevet 3:28, att ingen längre är slav/fri, jude/grek, man eller kvinna i Kristus. Men jag tänkte ta ett exempel från Jakobsbrevet istället för att visa att det inte enbart är Paulus som för samman tro i Kristus med en tanke om jämlikhet. I Jakobsbrevet 1:2-19 går Jakob från att utmana till att vara uthålliga i tron, att inte tvivla, till att sedan framhäva att alla är lika inför tron, rik som fattig. Den rike må se mer ut för världen, men det är den ringa brodern som ska vara stolt över sin upphöjelse medan den rike ska vara stolt över sin ringhet (Jak 1:9-10). Rollerna är omvända i Kristus och, får man väl säga, utjämnade. Efter en något översiktlig, men ändå, hoppas jag, representativ genomgång av begreppet tro i delar av Nya testamentet är tro alltså inte blind, utan tro är en tro på Jesu faktiska frälsningsgärningar som gör att vi kan vara fria från den synd som tynger oss och som ger oss hopp och förmåga att utstå prövning. Tro gör även att vi i Kristus är ett och den rike, eller framgångsrike, kan inte längre se sig som mer i tron än den fattige, eller misslyckade. Män är inte förmer än kvinnor, likaväl som att slavägare inte längre är förmer än sina slavar. Men var kommer de andliga upplevelserna in då? Har inte tron något med det att göra? Men upplevelserna då? Det finns förstås även exempel på starka andliga upplevelser i Bibeln. Men det var behövligt att ha en relativt lång redogörelse om begreppet tro först. För jag tror att upplevelserna måste förstås 3

4 underordnade, eller i sammanhanget med tro. Ser vi till t ex andeutgjutelsen över de första kristna i Apg 2:1-4, eller den andliga färden så som till paradiset som Paulus nämner i 2 Kor 12:1-15 är de alla exempel på starka andliga upplevelser. Men om vi håller oss till det Nya testamentet så tycker jag att andliga upplevelser är tätt sammankopplade med att visa Guds kraft eller förhärliga tron på Jesus som Kristus och frälsare. En ytterligare roll andliga upplevelser har i Bibeln är även det som dagens tema handlar om, nämligen att förvandla och förändra människor att leva ett liv som är mer likt hur ett liv i Kristus bör se ut. Paulus förespråkar trots allt inte en ny lag som vi bör följa, utan nya och förvandlade liv i vilka vi ska vilja leva enligt den helige Andes ledning och maningar (Rom 12:1-2, 1 Kor 6:12-20, 10:23-26). Upplevelser och ett starkt böneliv hjälper oss att bli omvandlade till människor som blir mer och mer formade av tron på Jesus som frälsare, vilket ska leda till att vi lever i större kärlek och jämlikhet mot våra medmänniskor. Jag tycker själv att jag gör hyggligt ifrån mig i fråga om jämställdhet i mina närmsta relationer, men jag märker också hur ofta jag vill sätta mig själv först. Och var finns balansen här? Kristen kärlek är ju inte självförnekelse på det sättet, utan ett förvandlat liv där ens vilja har blivit den att tjäna varandra. Förändring till en ny människa Jag skulle gärna göra en mer utförlig läsning även kring andliga upplevelser och den etik som kommer fram här mellan raderna, men det får bli till en annan gång kanske. Men jag tror att jag har relativt god utgångspunkt i bibeln när jag säger att de andliga upplevelserna inte finns till för sig själva i Bibeln. I Gamla testamentet pekar de på Guds kraft och trovärdighet. I Nya testamentet verkar de vittna mycket om Jesus. Riktningen är alltså att människor tror, blir förenade i Kristus, får starka upplevelser som ytterligare pekar mot Jesus och som även förändrar dem själva att leva mer fullkomligt efter Kristus. Det betyder alltså att tron genom Kristus leder oss till att bli nya människor. Den andliga upplevelsen ska ge nya liv utefter hur det var tänkt att vi skulle leva och ha relationer med varandra. Och här kan man verkligen fundera på hur det har varit i våra liv, kanske speciellt i frikyrkan idag som är så pass upplevelsecentrerad? Jag tror faktiskt att den fokus som finns på upplevelser förhindrar oss att bli förvandlade genom tron. När är en böneträff lyckad? Jo när vi kände Guds närvaro starkt och på så sätt blev styrkta i vår tro? Men lät vi det få några ytterligare konsekvenser än att vi boostade vårt troskapital? 4

5 När var lovsången bra? Jo, när den gav en stark andlig upplevelse och en stark känsla av gudsnärvaro för oss. Om vi tänker såhär tycker jag att våra kriterier för vad som är bra ligger väldigt nära de som vi finner i underhållningsbranschen. Det är inte säkert att vi tänker så i Söderhöjdskyrkan, men det finns en tydlig risk när vi har fokus på upplevelser att kyrkan, eller frikyrkan framförallt kanske, har satt sig i en position att konkurrera med nöjesindustrin och där kommer vi alltid att förlora. Men det spelar mindre roll. Framförallt är den sortens upplevelsefokus fel utifrån Bibeln sett. Gud vill inte underhålla oss, han vill ha våra liv. Tyvärr gäller orden i Romarbrevet 12:1-2 precis lika mycket för oss idag som på Paulus tid, Därför ber jag er, bröder och systrar, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja, det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Det handlar här inte om lagiskhet, eller syndaförteckningar. Utan som Paulus säger, allt i Kristus är lovligt, men allt är inte uppbyggligt. Poängen är att när vi är omvandlade i tron så vill vi inte göra allt. Tanken är att vi ska göra Guds vilja för att vi vill det och de andliga upplevelser är till för att vi faktiskt ska bli förvandlade att börja vilja göra det som Gud vill med våra liv. Utmaning till mig och oss Vad är utmaningarna till oss då? Hur förändrar Jesus mitt liv? Grunden till allt är framförallt tron på att Jesus har frälst oss på korset och att vi genom det är förenade med honom. I den tron ska vi söka att bli förvandlade till att se alla, till att börja med kanske alla i vår församling och alla i våra familjer, som jämlika. Jämställdhet mellan könen tycker jag då verkar vara ett område som vår tro på Kristus ska förvandla oss rätt radikalt i och något som vi ständigt måste rannsaka oss om. Det är även här de andliga upplevelserna kommer in. Vi måste verkligen utmana oss hur vi ser på det här med upplevelser. Jag är övertygad om att om vi söker andliga upplevelser för upplevelsens skull, eller för att får egen bekräftelse, då är vi helt fel ute. Och som jag sa så tror jag att vi i frikyrkan har hamnat i den fällan ibland och när vi inte kan tävla med rockkonserter och dansbanan så blev det problem. Inom den tidiga frikyrkan fanns det snarare en tanke om att erfarenheter, som även kunde vara tunga och svåra, formar och förändrar den kristne snarare än ett enahanda fokus på upplevelser. Det tror jag är viktigt att ta tillbaka. Nya 5

6 testamentet knyter upplevelserna till att peka mot Jesus som Kristus och att upplevelserna ska forma de troende till den gemenskapen. När vi låter upplevelserna ha den rollen kanske vi även kommer att se att det blir enklare och enklare att leva som det är menat att den kristna människan ska göra, och att vi mer och mer blir människor som vill i vår egen vilja leva och efterfölja den radikala gemenskap som livet i Kristus innebär. Det här blir även en tydlig utmaning för mig som inte har det så lätt med ett levande böneliv att söka bön och att söka möte med den helige Ande så att jag, även om jag tror och håller Jesus som min frälsare, kan kunna bli förvandlad av Jesus. Jag måste ge mitt liv och tillåta Jesus forma det i bön, bibelläsning, predikningar, den kristna gemenskapen och andliga upplevelser och allt detta genom den helige Andes kraft. Först då har mitt liv blivit förvandlat och kanske är det tyvärr så att en liten stund med Jesus inte räcker; att ett uttömmande möte med Jesus på en sten för över 20 år sedan inte räcker när det handlar om att bli förvandlad. Det enda som räcker till för att bli förvandlad av Jesus är kontinuerlig vilja att vilja bli förvandlad och att söka det hos Jesus. Det positiva, eller nästan upprörande orättvisa, är dock att det inte är graden av förvandling som frälser oss (Matt 20:1-16). Förvandlingen gör att vi lever närmre det liv vi är tänkta att leva, men vår frälsning finns i Guds nåd på korset och det är tron på att Jesus verkligen frälste oss på korset som också frälser oss. Det är i dagens samhälle inte alltid det lättaste att öppna sig för att tro ens på det, men i fråga om krav på egen prestation för att ta del av frälsning så är den obefintlig. Det kan vara värt att komma ihåg när vi har fokuserat på att bli förvandlade av Jesus, att i fråga om att få ta del av Jesu gärningar för dig och för oss så är det kristna livet helt prestationslöst. Frälsningen är en nåd, och tur är väl det för jag är på intet sätt helt förvandlad och jag skäms när jag tänker på hur illa jag fortfarande mäter upp gentemot den måttstock jag skulle vilja kunna mätas med, både i saker jag gör och i hur jag är gentemot mina medmänniskor och jag övervägde att rabbla alla brister och fel jag kom att tänka på i samband med detta, men predikan är redan allt för lång och den intresserade får väl haffa mig efteråt. Men vad jag vilar i är att nåden från korset räcker även för mig och i den tron får vi bli förvandlade av den helige Ande till att bli mer som vi är tänkta att vara. Och framförallt så vill jag att min tro på Jesus ska förvandla mitt liv så att vi är mer som vi är tänkte att vara för andra! Och den resan vill jag hänge mig åt mer. Låt oss be. Joseph Sverker 6