I FÖRSAMLINGENS GRYNING

Transkript

1 I FÖRSAMLINGENS GRYNING - Låt oss gå tillbaka till allra första början. Jesus hade dött och uppstått, den helige Ande hade uppfyllt lärjungarna på pingstdagen. Hur levde de kristna den första tiden? Man kan se dem från två olika håll. Dels det helt revolutionerande nya: en grupp människor som var övertygade om att de funnit Messias. Dels kan man se hur mycket de bevarade sitt samband med judendomen. Religionen hade ju en stor plats i judarnas dagliga liv, men kanske inte på det sätt vi tänker oss. Vi tror ju ofta att en aktivt kristen är en person som besöker många möten. Naturligtvis deltog de första kristna i bönesamlingar under dagens lopp, men framförallt påverkade den kristna tron deras vardagsliv. Och här byggde de på judendomen, som ju på ett väldigt konkret sätt syftar till ett fungerade liv i en gemenskap. För de första kristna tog det sig uttryck bland annat i egendomsgemenskap. - Det finns många som anser att de första kristnas egendomsgemenskap bara var ett experiment eller t o m ett misstag. Man förklarar det med att de ansåg Jesus återkomst så nära förestående. Hur ser du på det? Egendomsgemenskap har aldrig uppfattats som nödvändig i den kristna tron. Det syns också i grundtexten till Nya Testamentets skildring av den första församlingen. Där används språkformer som visar att man delade med sig när behov uppstod. Då stämmer det också med vad som fortsatte under hela fornkyrkan. Justinus, som levde i Rom ca 150, skriver på ett ställe: "Vi brukade värdera pengar och ägodelar över allt annat. Nu för vi tillsammans allt vi har och delar det med dem som har behov." Här kan vi alltså dra ut en princip ur egendomsgemenskapen. Det rör sig om ett fördelningssystem mellan rika och fattiga. I Jerusalem hade de fattiga så stora behov under den första tiden att det blev nödvändigt för de rika att sälja allt de ägde för att ge de fattiga. Det ligger alltså inte i den kristna tron att alltid ha egendomsgemenskap, men däremot att alltid dela sina ägodelar med dem som har behov. Därför var församlingen i Jerusalem heller inget tillfälligt experiment. - Vilka var det som fick del av hjälpen? Det står ganska klart att det mesta sociala arbetet gjordes inom församlingen. Det hade delvis sin förklaring i att de kristna var så föraktade att ingen ville ha med dem att göra. Det fanns exempel på att man gick ut i samhället med hjälp vid katastrofer, men det är snarare undantag. - Det står i Apostlagärningarna att man använde vanliga bostäder för sina samlingar. Hur uppkom egentligen husförsamlingarna? Det finns flera olika förklaringar. Det är naturligt för människor som gjort verkligt revolutionerande upplevelser att samlas i små grupper för att dela det som hänt. Men då 1

2 frågar man sig varför denna intima gemenskap fanns kvar även när den första spontaniteten lagt sig. Det var faktiskt så att det urkristna samspelet mellan den lilla husförsamlingen och den stora samlingen av alla kristna höll sig under 150 år. Storsamlingen var i Jerusalem förlagd till templet, och på andra platser samlades alla kristna på samma ort. En annan förklaring till husförsamlingen som man ofta hör är att först judarna och sedan romarna utövade ett så starkt tryck på församlingen. Men förföljelserna var inte så långa och hårda som vi ofta tror, utan de var koncentrerade till vissa tider. De kristna levde inte i någon ständig katakombtillvaro, utan hade på vissa platser ganska stor frihet. Och då räcker inte heller det argumentet. Andra pekar på den stora roll som hemmen spelade i andra religioner vid denna tid, där det var vanligt att man samlades i smågrupper. Men jag tror att huvudanledningen till de små gemenskapsformerna låg i den nya tron själv. För Paulus är det självklart att beskriva den kristna församlingen med ord som uttrycker en oerhört varm gemenskap: Guds husfolk, Kristi kropp osv. Och jag tror att Paulus fick det som en uppenbarelse, att sådan har Gud tänkt att församlingen ska vara. Men Paulus kunde också dagligen konstatera att sådan är församlingen. Så hans budskap om församlingen är ett samspel mellan uppenbarelse och praktisk erfarenhet. - Hur var det då att tillhöra en kristen husförsamling under den första tiden? För det första innebar det att jag verkligen blev medlem i en familj. Det var verkligen som namnet säger ett hus som jag kom till. Att en individ tog ställning för den kristna tron kunde leda till att den människan blev utstött från den tidigare familjen. När då Jesus ger löftet om att lärjungen ska få ett nytt hus, så är det mycket konkret. Det betyder inte att alla bodde i detta hus, men det blev samlingsplatsen för en helt ny krets av människor. Och detta var oerhört betydelsefullt. Vidare innebar husförsamlingen en gudstjänst där även de "små" människorna kunde uttrycka sina andliga erfarenheter. Om församlingen då hade gått ut med en storartad liturgi, hade det mänskligt sett varit självmord, eftersom man främst jobbade bland enkla människor. De hade varit vana vid att dyrka sina gudar på avstånd, men nu kom evangeliet och sa att "Gud är nära er i Kristus, och honom tillber ni också på ett nära och intimt sätt". Husförsamlingen var en sådan intim form, där var och en kunde ge sitt bidrag, man sjöng, gav profetior osv. Budskapet talade om en närhet och församlingen förverkligade den. Jag tror inte vi kan föreställa oss vilken total omvälvning detta innebar! - Hur ofta träffades de kristna? Det var säkert bara under den allra första tiden, man vet med säkerhet att de kom tillsammans en gång i veckan, på söndagen som ju var Jesu uppståndelsedag. Omkring år 100 berättas det om att man hade en agapemåltid, en gemensam vanlig måltid, på söndagskvällen. 2

3 Men frågan är lite fel ställd, eftersom den får oss att leta efter samma aktiviteter som vi har. Det är självklart att man samlades många fler gånger. I den kulturen var det vanligt att man möttes under dagens lopp. De kristna i ett visst grannskap träffades kanske av tillfälligheter i dagens arbete. De kanske möttes vid det hus som utgjorde kärnan i husförsamlingen, de satte sig på en bänk utanför, delade ett Guds ord med varann och bad tillsammans. Man hade troligen ganska få fasta gudstjänster, och då troligen med en så stor grupp som möjligt. Man vet inte hur ofta man firade nattvard, men det var troligen minst en gång i veckan. - Vad hade husförsamlingen för kontakter med andra kristna i samma stad? Husförsamlingen var inte tänkt att vara en separatistisk särbildning, utan det fanns ett starkt medvetande bland de första kristna om att alla kristna på samma ort är en enhet. Men det finns tecken på att konflikter tidigt uppstod när några försökte bryta sig loss för att samlas kring vissa ledare. Paulus visar på det normala förhållandet när han i Kolosserbrevet hälsar till församlingen i Nymfas hus - och han gör det genom hela församlingen i Kolosse. Ibland var det praktiska svårigheter att samla alla, men man samlades endräktigt fast man ibland inte var på samma plats. - Hur var kontakten med kristna i andra länder och provinser då? Helt förbluffande! Vi tror gärna att de var väldigt isolerade, men under Romarrikets storhetstid var samhället genomkorsat av vittförgrenade förbindelser. De kristna församlingarna höll ständig kontakt mellan olika städer. Man skickade t ex ofta iväg hjälp till församlingar som hade det svårt. När församlingarna i Kartago får höra att några kristna i Numidien blivit fängslade av rövare, gör de en kärleksinsamling som motsvarade mat för 400 personer under ett år. Ändå skriver biskop Cyprianus, som var ledare i den församlingen: "ni ska inte vara rädda att be om det en gång till om det skulle bli nödvändigt". Eller när de kristna i Egypten får höra att trossyskon i Palestina förts som fängslade till Sicilien. Då skickar de en delegation dit för att trösta och uppmuntra dem i fängelset. Det skulle idag innebära att när vi hör att kristna i Estland deporterats till Sibirien, så borde vi bege oss dit... - Kan du berätta lite mer om just det sociala arbetet i fornkyrkan? Man hade för det första en särskild fond i varje församling. Till den gjorde man regelbundna insamlingar, exempelvis på söndagen. De gåvor man gav var dels pengar, dels kläder, mat osv. Detta delades ut till de behövande. Diakonerna, alltså församlingstjänarna, skulle känna till vilka som hade behov just då, och hjälpen gavs antingen direkt efter gudstjänsten eller vid hembesök. Församlingsföreståndaren var ytterst ansvarig, och därför var man noga med att han inte skulle vara girig - det rörde sig om stora belopp. Församlingen i Rom hade exempelvis år 250 en lista på 1600 personer som var helt beroende av församlingen för sitt uppehälle, förutom att församlingen gav tillfälliga 3

4 gåvor. Härav var 100 heltidsarbetare i församlingen och resten var fattiga, särskilt änkor och föräldralösa. Vi vet inte hur stor församlingen var då, troligen någonstans mellan och Även fattiga offrade, genom fasta eller genom att jobba extra. Denna omsorg var mycket viktig också för dem som stod inför martyrdöden. De visste att deras barn och anhöriga skulle tas väl om hand av församlingen. Vidare ingick det i en kristen kvinnas plikter att gå runt och besöka fattiga och sjuka. Det gällde även dem som var gifta med icke-kristna män, vilket ofta blev en prövning för deras äktenskap. Myndigheterna visste att de kristna samlade in mycket pengar. Men man såg inte vart de tog vägen, för det blev inga ståtliga kyrkor av det. Laurentius, en man som tjänade som diakon i Rom, blev fängslad och tillfrågad om var församlingen hade sin skatt. Då svarade han: "De fattiga är vår enda skatt". Och det är längesedan kyrkan kunde säga något sådant... Detta sociala arbete hade en sådan genomslagskraft att när Julianus Avfällingen ungefär 350 försökte upprätta en hednisk statskyrka, så ville han införa samma system. Men det lyckades inte, för det fanns helt enkelt ingen motivering för ett sådant socialt arbete inom hedendomen. En annan kristen ledare på 200-talet skriver till hedningarna: "Vårt medlidande ger bort mer pengar på gatorna än ert gör i templen". -Hur såg man på slavarna? För oss verkar det kanske lamt att man inte gjorde något åt slavsystemet. Men vi får komma ihåg att den tiden absolut inte var mogen för en politisk handling som skulle upphäva slaveriet. Ytterst få ifrågasatte denna självklara institution i samhället, bl a för att det var ekonomiskt mer fördelaktigt att vara slav än att vara fri och fattig. Den kristna principen var att man inte skulle slå sönder samhällets strukturer, utan de ramlar sönder när något nytt har byggts upp inifrån. Det byggdes upp genom att människor blev förvandlade till sitt inre och fick nya relationer till medmänniskorna, så att alla - även slavar - bemöttes som moraliskt ansvariga och likvärdiga. Det var en oerhörd revolution då. Slavens ställning blev likgiltig för de första kristna, men också herrarnas ställning saknade betydelse för dem. De var bröder. Den första kristna församlingen ägnade sig främst åt livets små förhållanden, det som låg nära. Vidare räknade man med den kraft som fullkomnas i svaghet, nämligen i de svaga människorna. Just beteckningarna för de svaga och små i samhället - kvinna, barn, slav - det var hedersbenämningar för en kristen: Kristi brud, Guds barn, Kristi slav. Det är dessa små som Paulus litar på ska vara bärare av förändringen och framstegen. Och framförallt präglades relationerna mellan de olika människorna av en kärlek som vi har svårt att föreställa oss. En kärlek som ständigt var handling. - Hur fördes egentligen nya människor till tro? Där kan vi hitta exempel på många av de metoder vi har idag. Man vet att offentlig evangelisation i stor skala ägde rum från ca 150 och framåt, med stora folkskaror. I grunden låg dock det som hände i familjerna. Det hände exempelvis ofta att hustrun först blev kristen och sedan vann sin familj för Gud. Det finns exempel från Rom där en del av 4

5 den kejserliga familjen ca 100 kom till tro, och hade de inte mördats av kejsaren så är det ganska troligt att vi fått en kristen kejsare redan då. Det fanns också exempel på hur slavar vann sina familjer, särskilt genom sina raka bekännelser inför martyrdöden. - När började man då bygga kyrkor och varför? Det första exemplet på en renodlad kyrkobyggnad kommer från Armenien år 202, men det dröjde in på 300-talet innan de blev vanliga. Ett mellansteg mellan husförsamling och kyrka var huskyrkan, som helt enkelt var en ombyggd lägenhet som bara användes för gudstjänster. Jag tror att kyrkobyggandet dels hade med tillväxten att göra - man måste ha en plats för att rymma alla. Men det hängde också samman med maktmedvetna biskopar som ville samla alla under sin kontroll på en enda plats. När kristendomen blev accepterad av staten under Konstantins regering, var församlingen faktiskt bara 15 % av befolkningen. Efter denna punkt kantrade de kristna över till att bara samlas i den stora församlingen, i stora basilikor. Kanske också att gemene man då tyckte att den kyrka som staten stöder måste ha en viss pompa och ståt... - När man samtalar med en människa om dessa saker kommer nästan alltid "kyrkornas grymheter" på tal. Hur ser du som historiker på alla de misstag som förekommit i kyrkans namn? Till att börja med får vi se alla misslyckanden i ett historiskt perspektiv. Då märker vi att vi ibland kräver för mycket av den tidens människor, och dömer ensidigt utifrån dagens situation, Vem vet hur framtiden kommer att döma oss? Men vi kan absolut inte komma ifrån kyrkans många förbrytelser och stora synder. Jag anser att den absolut största olyckan i kyrkans historia var när man genom Konstantin gick in i samverkan med staten. Det ledde till att församlingen fick uppgifter och en syn på sig själv som inte alls stämmer med den bibliska församlingssynen. Urspårningen visade sig bl a i att den kyrka som tidigare hade varit förföljd nu börjar förfölja andra, exempelvis judarna som tidigare hade fått vara i fred för romarna. Förfallet visade sig också i kyrkans ledarskap, där biskoparna alltmer togs i anspråk för statens administrativa och ekonomiska göromål. Förfallet ledde också till att en förespråkare för husförsamlingar vid namn Priscillianus år 385 föll offer för intriger bland biskopar. Med statens stöd halshöggs han. Han var den förste kristne som halshöggs av kristna bröder. Redan där märker man att kyrkan inte tål att bära makt. Det finns inget som är så förödande för den kristna församlingen. Naturligtvis har det funnits människor som historien igenom har protesterat mot denna utveckling. Gud har trots allt sett i stor nåd till sin församling genom att han hela tiden har sänt nya väckelserörelser som har korrigerat utvecklingen. Men väckelserörelserna har haft ett stort fel: de har varit för långlivade. Varje väckelse har en kritisk period efter den första generationen. Det har knappast funnits någon väckelse som verkligen förts över från en generation till en annan, för då har rörelsen stelnat. 5

6 Om man bara ser kyrkan som en institution så blir den svår att försvara genom historien. Men om man ser den som en grupp människor som i stor svaghet har strävat efter att lyda Gud, så kommer saken i ett annat läge. - Vad kan vi då som kristna lära oss av historien? För en kristen bör det vara naturligt med ett intresse för historien. Det absolut unika i den kristna tron ligger ju just i att den är grundad på unika historiska händelser: att Gud har gått in i den mänskliga historien. Här har vi en helt annan betydelse av historien än i exempelvis de indiska religionerna. De är ju rena idéer, och de vill vara rena idéer. För dem är det en besmittelse att den kristna tron gör anspråk på att vara historiskt förankrad. En hindu skulle kunna säga att kristendomen är riktig även om Jesus inte har levat, men det är en omöjlig tanke för en kristen. Bibeln ser historien som en linje. Utefter den kan det ske unika nedslag, händelser som aldrig återkommer. Här är Jesu död och uppståndelse avgörande. Denna syn står i knivskarp kontrast till den österländska och grekiska, som ser historien som en ändlös cirkel av ständig upprepning. Frälsning blir för dem att bli löst från historien, inte i den. Enligt Bibeln har historien ett mål, och Gud handlar i historien. Och då kan vi inte bortse från den. Den kristna tron har inte bevarats som en idé genom historien, utan som en församling - en konkret gemenskap med olika uttryck genom historien. Gud har naturligtvis uppenbarat sig unikt i Bibeln och i Jesus Kristus, men han fortsätter att uppenbara sig genom församlingen. Och här tror jag vi kan lära lika mycket från de stora etablerade kyrkorna som av de små radikala grupperna. - Men blir vi inte väldigt konservativa genom att ständigt uppehålla oss vid det som har varit? Det finns naturligtvis en risk att idealisera det förgångna, och önska sig bakåt i tiden. Lewi Pethrus brukade säga att det är som att gå ut i skogen på våren och säga att "vårblommorna var vackrare förra året". Men att minnas på bibliskt sätt är att inse att de vårblommor som växte fram förr kommer tillbaka igen varje år. Det är samma vår. Tvärtemot att leda till konservatism tror jag att den som studerar kyrkans historia blir särskilt öppen för det nya. Han kan se hur utvecklingen hela tiden har gått genom ständiga förändringar. Och det måste leda till den insikten att Guds församling hela tiden ska leva i en förnyelse. Per-Axel Sverker (Intervju av Magnus Malm i Nytt liv) 6

7 7