FINANS- & KAPITAL- MARKNADSDEBATT Maj 2008 Nr 2 Årgång 2

FINANS- & KAPITAL- MARKNADSDEBATT Maj 2008 Nr 2 Årgång 2 ADVOKAT JAN THÖRNHAMMAR PROPOSITIONEN OM SECURUM VAR ETT FOLKRÄTTSBROTT SID 22 PROFESSOR INGO WALTER, USA INTRESSEKONFLIKTER I BANK- OCH FINANS- BOLAG SID 4 DEN SVENSKA MODELLEN HYLLAS OFÖRTJÄNT UTOMLANDS SID 15 1

Finans- och Kapitalmarknadsdebatt Innehåll nr 2-2008 Intressekonflikter och anseenderisker i banker och finansbolag...sid 5 Intressekonflikter och den skandinaviska bankmiljön...sid 9 Securum - den svenska modellen får oförtjänta hyllninga... Sid 15 Proposition om Securum var ett brott mot mänskliga rättigheter... Sid 22 Kommentera och debattera? Kontakta oss för mer information eller skicka Ditt inlägg till: Finans- och Kapitalmarknadsdebatt Ansv. utgivare: Hans-Göran Björk HGB Media & Produktion AB Norbyvägen 39 752 39 Uppsala Tel 018 50 91 90 www.hgbmedia.com/debatt info@hgbmedia.com Proposition i strid med Europakonventionen I detta nummer redovisas några fakta kring bildandet av Securum och den rättslösa situation som uppstod när staten antog proposition 1991/92:153. Vi menar att propositionens innehåll och dess konsekvenser är så pass allvarlig att den är ett brott mot Europakonventionen. När riksdagen begärde en utredning om omständigheterna kring bland annat Securum och bakomliggande beslut, hindrade regeringen en sådan. Först efter att preskriptionstiden gått ut, deklarerade regeringen att det inte fanns skäl för en utredning. Enbart den omständigheten talar för att ärendet bör bli föremål för en granskning av Justitiekanslern. Vi hälsar välkommen till professor Ingo Walters, vid Stern School of Business, New York University. Hans inlägg i debatten om intressekonflikter med kommentar av professor Clas Wihlborg, är väl värd uppmärksamhet och fortsatt debatt. Clas Wihlborg gratulerar vi för övrigt till utnämnningen som Hedersprofessor vid Lunds Universitet. Finans- och Kapitalmarknadsdebatt har startats på initiativ av Hans-Göran Björk, författare och skribent, Jan Thörnhammar, advokat och Clas Wihlborg, professor i finans, och kommer ut en gång i kvartalet. Den distribueras till politiker, regeringsledamöter, riksdagsmän, styrelseledamöter och beslutspersoner med funktion och intressen inom det finansiella området. Vi tror att Finans- och Kapitalmarknadsdebatt kommer ge anledning till en bredare diskussion och initiativ till förändringar av nuvarande banklagar. Du är välkommen med i debatten som vi vill ska vara öppen för alla. Författarna till varje artikel i detta nummer står själv för sina åsikter och företräder inte nödvändigtvis vår gemensamma sak. Hans-Göran Björk (ansv utg) 2 3

Intressekonflikter och anseenderisker Ingo Walter Intressekonflikter och anseenderisker i banker och finansbolag På dagens finansmarknader, där vinstmarginalerna hela tiden utmanas och frestelsen att bryta mot reglerna växer sig allt större, har balansen för att upprätthålla ett gott anseende blivit ännu skörare. Ingo Walter är professor i finans på Stern School of Business, New York University och skriver om intressekonflikter och anseenderisker i banker och finansbolag. Artikeln kommenteras av professor Clas Wihlborg längre fram i skriften. Mer om professor Ingo Walter finns att läsa på www.stern.nyu.edu/~iwalter Finanssektorn domineras i allt högre utsträckning av stora, multinationella, finansiella konglomerat. Därigenom ökar spelrummet för intressekonflikter, men ökad konkurrens och anseenderisk kan komma att begränsa ledarnas tendens att uppmuntra utnyttjande av sådana konflikter. På dagens globaliserade finansmarknader sprids ett dåligt anseende blixtsnabbt via Internet. Under senare år har olika typer av finansiella mellanhänders roll utvecklats dramatiskt, då avreglering och förändring av kapitalmarknaden har lett till en ny typ av konkurrensmiljö. Marknadsutvecklingen har periodvis kört över regleringsresurser avsedda att främja såväl ekonomisk stabilitet och rättvisa som effektivitet och innovation. För finansföretagen innebär det här en skör balans mellan de två hållpunkterna prestation på marknaden och affärsmässighet. För företag som månar alltför mycket om att uppfylla kraven på sociala och reglerande kontroller finns en risk för dålig prestation på marknaden, bestraffning från aktieägarnas sida och eventuellt byte av företagsledning. Om ett företag däremot använder icke-affärsmässiga metoder för att satsa ohämmat på prestation på marknaden kan följderna bli katastrofala för företaget, dess ledare och dess aktieägare. När det kommer till kritan är de lagar och andra författningar som reglerar bedrivandet av affärsverksamhet djupt rotade i sociala uppfattningar om vad som är passande och opassande, som i sin tur drivs av samhällsvärden som utgör grunden för hur vi hanterar lögn, bedrägeri och stöld, förtroende och heder, rätt och fel. Dessa värden utgör de ultimata referenserna för affärsbeteende och kan leda till stora anseendeförluster. Värden och förväntningar förändras emellertid med tiden. De skiljer sig åt mellan olika kulturer och är ibland svåra att tolka. Dessutom glider samhällsförväntningar och bildande av samhällspolicy, å ena sidan, och allmänna intressegruppers verksamhet, å andra sidan, alltmer isär. Denna verksamhet kan leda till att systemet reagerar genom den politiska processen och en ny uppsättning åtgärder för att framtvinga affärsmässiga metoder växer fram, eventuellt förankrade i lagstiftning, regelverk och byråkrati. På dagens finansmarknader, där vinstmarginalerna hela tiden utmanas och frestelsen att bryta mot reglerna växer sig allt större, har den här balansen för att upprätthålla ett gott anseende blivit ännu skörare. Prestationsdrivna ledare har, genom metoder baserade på lönemässig och karriärmässig kompensation, ibland oavsiktligt uppmuntrat ett beteende som orsakat stora anseendeskador på deras företag och i vissa fall lett till dess undergång. Intressekonflikt Företag inom finanstjänstebranschen ställs idag inför två huvudsakliga typer av intressekonflikter: Typ 1 Konflikter mellan företagets egna ekonomiska intressen och dess kunders intressen. Exemplen omfattar utnyttjande av intressekonflikter i syfte att öka företagets vinst eller marknadsandel eller för risköverföring. 1.a. Företagets ekonomiska intressen representeras av dess ledares intressen. 1.b. Företagets ekonomiska intressen representeras av dess aktieägares intressen. 4 5

Intressekonflikter och anseenderisker Ingo Walter Typ 2 Intressekonflikter kan utvecklas, mellan företagets kunder (eller mellan olika typer av kunder), som leder till att företaget gynnar den ena på bekostnad av den andra. Beteenden som systematiskt gynnar företagskunder framför mindre investerare i närvaro av asymmetrisk information är ett exempel på den här typen av konflikt. Var och en av dessa typer av intressekonflikter kan uppstå antingen inom interprofessionell verksamhet som bedrivs på institutionella finansmarknader eller inom verksamhet som omfattar icke-institutionella kunder. Skillnaden mellan 1.a. och 1.b. är att i 1.b. sammanfaller ledarnas intressen med aktieägarnas intressen, till följd av effektiva företagsstyrningsmekanismer. Om aktieägarna har endast svag kontroll över ledarna kan de senare verka för sina egna, privata intressen i situationer med intressekonflikt. Man kan förvänta sig att ju bredare omfattning hos finansiella mellanhänders verksamheter, (1) desto större blir sannolikheten för att företaget ställs inför exploaterbara intressekonflikter, (2) desto högre blir de potentiella kostnader som åläggs dess kunder och (3) desto svårare och dyrare blir de skyddsåtgärder som krävs för att förhindra utnyttjande av intressekonflikter och åtföljande anseenderisker. Om detta antagande är korrekt kan de kostnader relaterade till intressekonflikter som åläggs kunder lätt omintetgöra diversifieringsfördelarna för företag som arbetar med finansiella tjänster diversifieringsfördelar som avser generera vinster på efterfrågesidan, genom korsförsäljning (intäktssynergier), och på utbudssidan, genom effektivare användning av företagets affärsstruktur (kostnadssynergier). Konfliktexploatering kan i ett första skede leda till att företaget vinner och kunden förlorar, men de skadliga anseende- och regleringsmässiga följder som observeras på längre sikt kan motverka skapande av konglomerat och innebära betydande diversifieringsförluster. Som exempel kan nämnas Citigroups multifunktionella roll i WorldComskandalen i början av 2000-talet, som utlöste stora förluster i marknadskapitalisering för Citigroups egna aktieägare, av vilka endast en del kan förklaras genom den förlikning uppgående till 2,65 miljarder dollar som ingicks mellan företaget och dess investorer i maj 2004. Kontrollera intressekonflikter Mekanismer för att kontrollera intressekonflikter baseras antingen på reglering, civil rättsprövning eller marknadsdisciplin ofta en kombination. Dessa externa kontrollmedel utgör i sin tur basis för en rad interna kontrollmedel, som kan vara antingen prohibitiva eller affirmativa och i första hand omfattar den beteendemässiga ton och de incitament som fastställs av styrelser och högsta ledningar i kombination med de anställdas lojalitet och professionella beteende. Både reglerande åtgärder och civil rättsprövning är emellertid oskarpa instrument för att hantera utnyttjande av intressekonflikter hos finansiella mellanhänder, konflikter som ofta är ytterst finfördelade och ibland involverar beteenden som är olämpliga eller oetiska snarare än olagliga. Den framlidne Milton Friedman brukade säga att det finns två alternativ för att få människor att bete sig korrekt marknaden och polisen. Om marknaden fungerar bra på egen hand behövs inte polisen. Polisen borde i annat fall använda marknadsdisciplin som hjälpmedel. Denna disciplin kan förstärkas genom anseendets inverkan på företagets värden. I ett anseendekänsligt sammanhang kan aktieägarnas förluster orsakas av: (1) Förlust av kunder och minskade intäkter, (2) ökade monetära utgifter som omfattar bokföringsmässiga avskrivningar relaterade till händelsen, ökade överensstämmelsekostnader, föreskrivna straffavgifter och rättsliga förlikningar samt indirekta kostnader relaterade till anseendeförluster, såsom högre finansieringskostnader, kontrakteringskostnader och möjlighetskostnader däribland utvisningsbås -suspendering av reglerare från vissa former av affärsverksamhet och (3) en ökad, företagsspecifik (osystematisk) risk tilldelad av marknaden till följd av den aktuella anseendehändelsen. För att värdera rena anseendeförluster är det nödvändigt att värdera företagets övergripande marknadsvärdesförlust relaterad till en anseendekänslig händelse och subtrahera den från de ovan nämnda monetära kostnaderna bokföringsmässiga avskrivningar, överensstämmelsekostnader, föreskrivna straffavgifter och rättsliga förlikningar. Anseenderisken uppstår till stor del, å ena sidan, till följd av skärningen mellan finansföretaget och den kompetitiva miljön och, å andra 6 7

Intressekonflikter och den skandinaviska bankmiljön Clas Wihlborg sidan, till följd av det direkta och indirekta nätverk av kontrollmedel och förväntningar på affärsmässighet inom vilket företaget bedriver sin verksamhet (Bilaga 2). Sammanfattning Marknadsdisciplin kan, genom anseendeeffekterna på värdet hos finansiella mellanhänder, utgöra ett kraftfullt komplement till reglering och civil rättsprövning för att tillförsäkra lämpligt affärsbeteende på företags- och individuell nivå. System för hantering av anseenderisker och kontroll av intressekonflikter kan emellertid vara dyra att implementera, med dyra överensstämmelsesystem som ska upprätthållas och brister i information orsakade av diverse murar mellan företagsenheter och -funktioner som ger upphov till betydande möjlighetskostnader. Hanteringen av vissa typer av konflikter inom multifunktionella finansföretag kan även bli så komplicerad att strukturella åtgärder måste vidtas exempelvis avveckling av inkompatibla företag. Å andra sidan kan anseendeförluster relaterade till utnyttjande av intressekonflikter orsaka ännu allvarligare skador. Internt krävs mekanismer som förstärker de anställdas lojalitet och professionella beteende. Externt krävs att man noga uppmärksammar anseende och konkurrens som disciplinära mekanismer, detta på ett varaktigt sätt. Ledarskapet är antagligen det som på lång sikt skiljer vinnare från förlorare vetskapen om att ett lämpligt professionellt beteende som förstärks av en känsla av att tillhöra en franchise av hög kvalitet utgör ett avgörande övertag. Intressekonflikter och den skandinaviska bankmiljön Lagstiftning kan förhindra vissa typer av utnyttjanden av konfliktsituationer och Finansinspektionens tillsyn kan påverka andra. Samtidigt är det viktigt att förstå att en banks konkurrensfördel i hög grad är beroende av dess kundinformation. Den stora frågan är därför när detta informationsutnyttjande blir otillbörligt. Clas Wihlborg är professor i internationellt företagande vid Chapman University i Orange California. Under flera år har han varit professor i finans vid Handelshögskolan i Köpenhamn. Den 30 maj 2008 utnämns han till hedersdoktor vid Lunds Universitet. Den artikel Ingo Walter skrivit för detta nummer av Finansmarknadsdebatt är baserad på ett par mer ingående studier av intressekonflikter i finansiella konglomerat, det vill säga i finansiella institutioner, som erbjuder ett brett utbud av finansiella tjänster. 1 De flesta stora banker i Skandinavien såväl som i Europa i övrigt är konglomerat, eftersom de erbjuder försäkringar, emissions-tjänster, finansiell rådgivning, fond placeringar, förmögenhetsförvaltning såväl som traditionell in-och utlåning. Diskussionen om potentiella intressekonflikter och åtgärder för att minska sannolikheten att de utnyttjas är således i högsta grad relevant för Skandinaviska banker. Som framgår av Ingo Walters artikel delar han in intressekonflikter i två olika kategorier. Typ 1 är en intressekonflikt mellan det finansiella företaget (banken i det följande) och dess kunder medan Typ 2 är en intressekonflikt mellan kunder. Denna typ yttrar sig i att en kund favoriseras på bekostnad av en annan. När det gäller Typ 1 konflikter 8 9

Intressekonflikter och den skandinaviska bankmiljön Clas Wihlborg mellan bank och kunder kan vi vidare skilja på konflikter mellan a. företagsledning eller annan anställd och kunder och mellan b. aktieägarintressen och kunder. I fall a. kan intressekonflikten vara kostsam för aktieägarna såväl som för kunden. Det kan tyckas självklart att det finns en intressekonflikt mellan kunden och banken, eftersom kunden vill betala så litet som möjligt för en tjänst medan banken vill ta ut högsta möjliga pris. Båda parter är naturligtvis medvetna om denna situation och givet ärlighet i informationsutbytet mellan parterna kan de komma fram till ett pris för tjänsten som är förenlig med vinst för båda. Problem och intressekonflikter, i den mening begreppet användes här, uppstår först när parterna har olika information och den ena parten kan använda sin informationsfördel till den andres nackdel. Det kan t.ex. vara en låntagare som undanhåller information för banken för att få ett mer fördelaktigt lån. Detta är ett klassikt problem för kreditgivare. De har olika medel till förfogande för att komma till rätta med det och marknaden tenderar att straffa kredittagare, som bevisligen har farit med osanning. I det följande är vi mer intresserade av de konflikter som kan uppstå på grund av bankens informationsfördel. Ingo Walter ger följande exempel på potentiella intressekonflikter i vad som kallas wholesale banking det vill säga verksamhet riktad mot stora företag och professionella investerare (vi använder Ingo Walters engelska termer, då det är svårt att översätta alla): 1. Principal transactions. En bank har direkt intresse i en verksamhet vari banken också tjänar som rådgivare, emissionsbank eller långivare. 2. Tying. Banken kan utnyttja ställning som långivare till att få kunden till att utnyttja banken för andra tjänster. 3. Misuse of fiduciary role. Ledningen av en fond, som också konkurrerar om ett företags eller företagsledares placeringar, kan vara tveksam att utnyttja fondens rösträtt på bolagsstämma i strid mot företagsledningen. 4. Board interlocks. Bankrepresentanter i ett företags styrelse kan medföra att relationen mellan bank och företag inte har armlängds avstånd. 5. Spinning. En bank, som deltar i emissioner (speciellt för Initial Public Offerings, dvs första emissionen från ett företag) kan allokera underprissatta värdepapper till favoriserade kunder. 6. Investor loans. För att försäkra sig om att en emission blir fulltecknad kan en bank ge lån till låg ränta till kunder som investerar i det emitterande företaget. 7. Self-dealing. Banken med flera funktioner kan bli motpart till en kund, som banken har ansvarsställning gentemot. Ett exempel är att bankens fondverksamhet arbetar med en kund som köpare av värdepapper, medan en annan del av banken deltar i emissionen av samma kunds värdepapper. 8. Front-running. Banken kan utnyttja sin ställning gentemot ett företag genom att verkställa affärer innan företaget utför handlingar som kan påverka marknadspriser (en slags insider affär, som överlappar med följande). 9. Misuse of private information. Information, som banken har i egenskap av till exempel långivare, kan utnyttjas i annan verksamhet som utgivare och rådgivare gentemot andra kunder. 10. Client interest compatibility. En bank kan ha relation med flera kunder, som har motstridiga intressen och favorisera den ene på den andres bekostnad. Ett antal konflikter, som är speciellt vanliga i Retail Banking, dvs bankverksamhet riktad mot hushåll, individer och mindre företag utan tillgång till de bredare finansmarknaderna, är följande. 1. Biased client advice. Finansiell rådgivning till en klient kan påverkas av att banken har intresse i klientens val på grund av att banken till exempel står som utgivare av ett företags värdepapper. 2. Involuntary cross-selling. Banken kan lägga press på en kund (t.ex. en låntagare) att utnyttja andra banktjänster med oförmånliga villkor (jämför tying ovan). 3. Churning. Banken som fondförvaltare kan utnyttja sin ställning och ingå alltför många transaktioner, som höjer kundernas kostnader och minskar fondens avkastning. 4. Inappropriate margin lending. Kunder kan påverkas till att ta lån för att höja deras riskexponering om prissättningen på lånen kan ge extra intäkter för banken. 10 11

Intressekonflikter och den skandinaviska bankmiljön Clas Wihlborg 5. Failure to execute. Banken kan fördröja transaktioner till kundens nackdel i fall banken kan erhålla avkastning under mellantiden. 6. Misleading disclosure and reporting. Banken kan underlåta att ge ut ofördelaktig information om t.ex. en fonds avkastning, när informationen kan förväntas påverka kundernas vilja att köpa fondandelar. 7. Violation of privacy. Utnyttjandet av information om kunder är av största vikt i en banks verksamhet. Det är uppenbart att utnyttjandet av informationen lätt kan hota kundens rätt att påverka hur informationen utnyttjas. Möjligheten att information utnyttjas otillbörligt ökar när bankens verksamhet breddas och när informationen är av vikt vid till exempel försäljning av lån och kreditrisk. (Jan Thörnhammar behandlar ämnet i nästa nummer.) Ingo Walter nämner också några intressekonflikter, som kan uppstå i en bank som har omfattande verksamhet både gentemot hushåll och större företag. 1. Suitability. En klassisk konflikt råder mellan bankens roll som placerare av ett företags värdepapper och rollen att erbjuda hushåll goda investerings alternativ (jämför med Biased client advice ovan). 2. Stuffing. En variation av föregående punkt gäller när en emitterande bank har svårt att sälja värdepapper och allokerar dem till kundkonton, som banken förvaltar. 3. Conflicted research. Bankers analytiker kan tvingas bära flera hattar som till exempel rådgivare åt investerare i fonder, rådgivare åt kunder som söker kapital, rådgivare åt bankens ledning beträffande strategi gentemot kunder av olika slag, och intern rådgivare beträffande placering av bankens tillgångar. 4. Market timing och late trading. Viktiga kunder behandlas ofta bättre än andra och kan ha företräde till exempel då positioner skall säljas och endast en begränsad volym kan säljas till ett fördelaktigt pris. 5. Laddering. En bank som ansvarig utgivare av värdepapper kan allokera dessa till institutionella investerare, som lovar att köpa mer senare till marknadspriser. 6. Shifting bankruptcy risk. Banken som långivare till företag med hög kreditrisk enligt bankens egen information har intresse av att företaget ger ut aktier eller obligationer och använder medlen till att minska bankens exponering. En tolkning i den skandinaviska bankmiljön Det är en imponerande samling intressekonflikter det finansiella företaget oundvikligen utsättes för. Alla de listade konflikterna är inte helt oberoende då det kan finnas en viss överlappning mellan dem. Icke desto mindre måste banken med stor bredd i kundunderlaget ta ställning till hur de skall behandlas. Vissa är betydelsefulla medan andra kan vara relativt oviktiga. Tidigare artiklar i denna tidskrift har behandlat fall där en bank till synes inte handlat i en kunds intresse eller favoriserat en kund på bekostnad av en annan. Både Slite fallet, som behandlats av Hans-Göran Björk, och fallet med företagaren i Stenungsund, som behandlats av författaren i en tidigare artikel i denna tidskrift, kan klassificeras som Client interest compatibility. Andra fall då Securum sålt tillgångar till en före detta anställd eller då någon i Securums ledning kunnat köpa tillgångar baserat på intern information till ett fördelaktigt pris kan klassificeras som misuse of information. De flesta bankkunder vet att tying och involuntary cross-selling är vanligt förekommande. Det är inte ovanligt att en bankrepresentant beskriver för kunden hur låneräntan beror på vilka andra affärer banken har med kunden. Vi vet att vissa konflikter inte utnyttjas ofta. Det finns t.ex. ett antal studier som visar att Shifting bankruptcy risk är ovanligt. Detta förklaras av konkurrens och ryktes effekter. Den bank, som marknadsför värdepapper från ett företag som senare går i konkurs och det visar sig att medlem använts till att återbetala lån till banken, kommer troligen aldrig att kunna marknadsföra andra företags utgåvor av värdepapper. Det senare fallet visar att hot mot bankens goda namn i kombination med konkurrens kan vara kraftfulla instrument gentemot bankens utnyttjande av konfliktsituationer. I skandinavisk bankverksamhet är konkurrensen emellertid begränsad gentemot hushåll och mindre 12 13

Securum får oförtjänta hyllningar Hans-Göran Björk företag. Journalistkårens såväl som domstolarnas kunskaper i ekonomiska frågeställningar är likaså begränsad. Interna etiska regler i banker och murar gentemot informationsflöden mellan olika delar av en bank användes av bankerna för att minska utnyttjandet av konfliktsituationer. Det är emellertid omöjligt att förhindra lunchmöten mellan personer i olika delar av banken och gråzonen i etiken är sannolikt mycket bred. Lagstiftning kan förhindra vissa typer av utnyttjanden av konfliktsituationer och Finansinspektionens tillsyn kan påverka andra. Samtidigt är det viktigt att förstå att en banks konkurrensfördel i hög grad är beroende av dess kundinformation. En viktig anledning till att vi ser finansiella konglomerat är deras möjlighet att utnyttja information vid utbudet av flera tjänster. Den stora frågan är därför när detta informationsutnyttjande blir otillbörligt. Dokumentationskravet vid finansiell rådgivning är ett exempel på lagstiftning som kan ge domstolarna möjlighet att utveckla en mer exakt tolkning av otillbörligt utnyttjande av en informationsfördel gentemot hushåll. Lagstiftningens kraft att motverka utnyttjandet av konflikter är emellertid begränsad. På sikt finns det troligen ingen starkare begränsande kraft på marknadens aktörer än konkurrens inom olika produktgrupper. Konkurrensen kan stimuleras på olika sätt och konkurrensmyndigheterna i Sverige och EU i övrigt har börjat ifrågasätta marknadsstrukturen inom den finansiella sektorn. Kapitaltäckningsregler och myndigheternas rädsla för finansiell instabilitet gynnar emellertid de stora konglomeraten. Bankkunder kan själva bidra till starkare konkurrens genom insikt att bankernas drivkraft inte alltid är att tjäna kundens intressen, och många gånger genom möjlighet att organisera sina bankkontakter så att de inte är beroende av en bank i alla finansiella sammanhang. 1 Walter, I., Reputational risk and conflicts of interest i banking and finance: the evidence so far, Working paper, New York University, Stern School of Business, Dec. 2006,och Walter, I, Conflicts of Interest in Banking and Finance, European Journal of Management, Vol. 22, No 4, pp 361-376, 2004 Securum den svenska modellen som får oförtjänta hyllningar Om Securum-modellen nu var så framgångsrik - skulle den då klara och tåla en ordentlig granskning av en expertpanel? Antagligen inte, eftersom det i regeringens proposition fanns ett godkännande till det som kom att bli en statlig konfiskering av egendom. Hans-Göran Björk, författare och journalist har gått igenom handlingar som rör Securum och ifrågasätter hur detta kan hyllas runt om i världen som något positivt. Om regeringen har varit medveten om denna strategi då är det ett tillvägagångssätt som liknar en statlig konfiskering. Under flera år har inblandade i 1990-talets finanskris flitigt avvisat varje form av kritik med att det som hände är historia, vi ska glömma det som hände och de misstag som begicks. Denna uppfattning tycks också media haft. Men plötsligt har det skett en förändring. Både Bo Lundgren, tidigare bankminister, och Lars Thunell, tidigare vd för Securum, lyfter nu fram den stora upprensningen i finanskrisens spår som något positivt. Den svenska modellen har Securum blivit kallad och hyllas i internationella finanstidningar, nu när en ny kris kryper allt närmare en del länder. Bo Lundgren håller på att bli en internationell guru skriver Bo Lundgrens tidigare medarbetare på finansdepartementet, Olle Wästberg, i sitt oberoende nyhetsbrev (april 2008). Wästberg konstaterar samtidigt att modellen med en skräpbank för dåliga krediter inte alls är svensk, utan snarare amerikansk. I själva verket reste Lundgren och flera delegationer från finansdepartementet över till 14 15

Securum får oförtjänta hyllningar Hans-Göran Björk USA 1991-1992 för att studera hur amerikanerna löste Savings och Loan-krisen. Idén med Securum kom därifrån. Fastän modellen ursprungligen är amerikansk, tar två svenska ledande personer åt sig äran för den svenska modellen. I till exempel Business Week hyllar tidigare vd i Securum LarsThunell, både sig själv och den politiska styrningen under de mörka svenska krisåren. Systemet får beröm för snabbhet, beslutsamhet, fasthet och god strategi. Den amerikanska modellen var säkert bra från början. Men när den amerikanska modellen blev svensk bakades också friska krediter in bland skräpkrediter. Antagligen väljer Thunell, Lundgren med flera att inte nämna något om det svenska tillägget som innebar en katastrof för alla lånekunder som drogs med i Nordbankens städiver. Omkring hälften av kreditstocken som Securum övertog, hade inte en enda krona i förfallen skuld till banken ( friska krediter enligt Securums verksamhetsredovisning 1997) och internt kom Securum att kallas just för Företagskrossen. Vet internationella ekonomiska journalister om detta, när de nu höjer Thunell, Lundgren med flera till skyarna? Troligen inte. Det som den svenska modellen möjligen kan hyllas för är att den enligt den tidigare hemligstämplade utredningen om Nordbanken skulle ge politiska poäng till den dåvarande borgerliga regeringen, samt att Nordbanken i stället för en övervintring med kapitaltillskott på 6 miljarder, skulle bli en ny frisk storbank med kapitaltäckningsgrad långt över det normala. För att nå dit blev det helt enkelt tvunget att avyttra så många krediter som möjligt som inte skulle passa in i den nya Nordbanken. Eller som Olle Wästberg, som då satt i maktens korridorer, konstaterar i sitt nyhetsbrev att bankerna i sin önskan att minska sin exponering ibland gick för hårt fram mot småföretagare som klarade av sina lån. Om nu sittande borgerliga regering, där finansmarknadsminister Mats Odell satt med i regeringen under krisåren, inte har något att skämmas för när det gäller Securum, framstår det som märkligt att regeringen till exempel inte vill veta av riksdagens krav på en expertpanel med bland annat utländska deltagare. Kravet var bland annat att utreda just hanteringen av frågorna kring Securum och de politiska besluten bakom. Kravet från riksdagen kom på uppmaning av Finansutskottet efter enhälligt beslut (2001/02:FiU13). Socialdemokratiska regeringen ville emellertid inte ta i frågan och den sittande borgerliga regeringen fann ingen anledning att beröra ämnet. Det blir då lätt att ställa sig frågan vad är det som regeringen inte vill ska utredas? Om Securum-modellen nu var så framgångsrik - skulle den då klara och tåla en ordentlig granskning av en expertpanel? Antagligen inte, eftersom det i regeringens proposition fanns ett godkännande till det som kom att bli en statlig konfiskering av egendom i vissa fall. SNS utredning Securum har med åren fått hård kritik för sitt sätt att handskas med krediter. Internt kallades Securum för Företagskrossen. Den hårda kritiken fick Securums kvarlevor, Venantius Finans att initiera en utredning via SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle). Ett av uppdragen var att granska om kritiken stämde att Securum begärt många företag i konkurs. Resultatet skulle komma att bli ganska förutsägbart eftersom utredningen skulle gälla Securums verksamhet från 1 januari 1993, då ägandet av Securum fördes över från Nordbanken till staten. Och Securum som eget statligt bolag drev inte onödigt många företag i konkurs. Snarare var konkurserna få i Securums hägn. Däremot gjorde Securum sett från propositionens innehåll, ett utmärkt jobb med många snabba avvecklingar av krediter genom att företagens tidigare ägare skildes från sina företag, staten (Securum) tog över dem och sålde dem sedan med stora vinster. Egendom finns märkligt nog kvar än i dag och nu med ett värde som är 10 15 gånger högre än när dem omhändertogs. Dessutom påskyndades avvecklingen av gamla ägare med hjälp av en stor provision till anställda i Securum. Så visst var den svenska modellen framgångsrik. Kritiken uteblev i utredningen som till vissa delar finansierades av Nordea och Hans Dalborg. före detta vd i Nordbanken, var i SNS ledning! Den kritik som trots allt finns måste tas på allvar. Det fanns en viss hänsynslöshet i besluten kring vilka kunder som skulle räddas för framtiden eller inte. Oavsett kreditstatus. Hänsynslösheten fick den borgerliga regeringens välsignelse, utifrån formuleringen i propositionen. 16 17

Securum får oförtjänta hyllningar Hans-Göran Björk Proposition om konfiskering En inte alltför oväsentlig del i propositionens innehåll, gav banken frihet att välja bort icke önskvärda, men icke heller nödlidande krediter och som inte vållade banken skada. Nödlidande krediter, lån med avtalade ränteeftergifter samt andra tillgångar som belastar Nordbankens intjäningsförmåga eller som av andra skäl inte bör behållas av banken förs över till ett av Nordbanken bildat dotterbolag, i det följande kallat Securum AB. Syftet med överföringen är att Securum och dess dotterbolag skall ha till ändamål att förvalta och avveckla dessa engagemang. Proposition 1991/92:153 Av andra skäl inte bör behållas av banken, är krediter som inte längre passar in i den nya Nordbankens framtida portfölj. Redan en månad innan propositionen läggs fram, förbereder sig Nordbanken på att få Finansdepartementets klartecken till att föra över dessa krediter. I ett brev till bankens regionchefer daterat 1 april 2002 skrev Nordbankens Karl-Olof Hammarkvist bland annat: Får jag er att snabbt tänka till utifrån vårt perspektiv: Vad kan vi skiljas från utan att vi sätter krokben för oss själva. The Good Bank måste ju ha en så bra bas av krediter att vi utifrån den kan prestera de storverk som alla förväntar sig. Å andra sidan ska vi inför en eventuell statlig garanti av Specialkredit se till att vi inte låter snålheten bedra visheten. Tänk ungefär som när man sorterar sårade på en krigsövningsplats: Hopplösa fall, sådana som överlever (hos oss eller Specialkredit) om de behandlas och sådan som överlever av egen kraft. Tänk också på hur vi idag är exponerade i olika branscher. Vi kan ju släppa en del friska kunder, om det innebär att den kvarvarande portföljen blir bättre balanserad. Vidare skulle alla krediter med utlandsengagemang sägas upp såvida kunderna inte var kärnkunder (helkunder) i Nordbanken. Det som nu skedde i snabb takt var att Nordbanken utifrån direktivet i brevet den 1 april och propositionen, sade upp en mängd välskötta krediter. Krisen i bankerna hade i detta läge redan förvärrats, särskilt som ett direktiv från Finansinspektionen FFFS1991:10 uppfattades som en tvingande nedskrivning av pantvärdet i bankernas balansräkning. Nordbanken arbetade nu under våren och sommaren intensivt med värdering av hela det fastighetsbestånd som berördes av pantbreven. En egen utformad blankett fick namnet CL4, beteckningen på ett kemiskt vapen med dödande effekt. Blanketten var i många fall det enda underlaget när värdena skrevs ner och kunden uppmanades att skjuta till säkerheter eller fick se lånen uppsagda. Handelsbanken valde en annan lösning i många fall, genom att bevilja blancolån där man såg övervintringsmöjligheter. Att i dåvarande bistra tider, efter en uppsägning av lånen i Nordbanken, gå till annan bank och söka lån var för de flesta inte lätt. En del av krediterna blev därmed nödlidande och i många fall blev konkursen ett faktum redan i Nordbanken. Tillsammans uppgick de friska krediterna enligt Securums egen summerande redovisning till 23 miljarder kronor. Här uppstår naturligtvis ett antal frågeställningar kring regeringens kunskap om tillvägagångssättet. Redan fem veckor innan regeringens proposition uppmanas alltså regioncheferna till en översyn av krediterna och vilka som kan släppas iväg, även om de inte är nödlidande krediter. Dessutom finns redan handlingsplanen på vad som ska hända med dessa friska krediter. De ska sägas upp, lämnas över till Securum och därefter ska gamla ägarna bort från bolagen och Securum ta kontrollen i styrelsen. Därefter skulle tillgångarna avvecklas och pengarna betalas in till staten. Än i dag finns enskilda fastigheter kvar i sfären kring det forna Securum. Om regeringen har varit medveten om denna strategi då är propoistionen något som närmast liknar en statlig konfiskering. Har Sverige över huvud taget ett sådant handlingsutrymme enligt svensk lag eller i Europakonventionen? Jan Thörnhammar utvecklar den tanken längre fram i detta nummer av Finans- och Kapitalmarknadsdebatt. Var regeringen tillräckligt informerad om den bakomliggande strategin i upplägget i Securum? Utåt sett samma dag som propositionen lades heter det i ett pressmeddelande att: Bildandet av Securum syftar till ett aktivt och uthålligt arbete av förlustbringande engagemang. Vårt uppdrag är att kombinera hög kompetens inom komplicerade finansiella lösningar med strategisk rådgivning till kunder med omstruktureringsbehov. Jag räknar med att kunder välkomnar denna 18 19

Securum får oförtjänta hyllningar Hans-Göran Björk specialiserade resurs. Lars H Thunell, Securum Kommuniké 1992-05-08. Samtidigt var några tusen broschyrer tryckta med innehåll helt tvärt emot det offentliga budskapet: Securum har övertagit kreditengagemang som på grund av sin storlek eller karaktär inte passar in i Nordbankens verksamhet. Broschyren Bakgrund och roll, Burson-Marsteller AB, 1992. Broschyrerna blev för heta, kastades och kom aldrig ut till allmän kännedom. Att Securum skulle vara en bank för rekonstruktion och hjälp till företag, som kommunikén beskriver, förnekas bestämt av Stefan Englund, tidigare ordförande i VN Finans (forna Securum). I bankseminarium den 9 maj 2000 säger han just på frågan från utfrågaren Bo Holmström om Securum hade för avsikt att rekonstruera bolag: Det intresset fanns naturligtvis inte i grunden i Securum. Företrädare i nuvarande regering som fanns med under krisåren från 1990-talet måste sluta att likt strutsen stoppa huvudet i sanden. Var man medveten om strategin för de friska krediterna eller inte. Om man inte var det, så har alltså regeringen blivit förd bakom ljuset av företrädarna för Nordbanken och Securum. Är då detta en god representation runt om i världen som den svenska modellen. Securum som Den svenska modellen behöver granskas. Och ska Securum granskas måste Nordbanken och Securum ses som en helhet. Inte som tidigare som två separata enheter. Annars kan inte granskningen ge en total bild av vad som skedde. Helheten kan man vårdslöst beskriva så här: Nordbanken grävde gravarna, Securum fyllde igen dem efter begravningen. Det stora antalet konkurser skedde före 1993 i Nordbanken då Securum var ett dotterbolag. Redan sommaren 1992 skickades brev till kunder med kredituppsägningar, där brevhuvudet har Securums logotyp samt var undertecknade av Securum. Att många, antagligen de allra flesta som arbetade med dessa frågor hade goda intentioner och verkligen en vilja att vända den nedåtgående spiralen till något positivt för Nordbanken och landets bästa därom råder ingen tvekan. Men någonstans i ledet gick det snett och det kom att oskyldigt drabba många människor. Regeringen ger ett bolag skulden för nationella krisen Intressant är också att skulden till krisen läggs i propositionen på ett par enskilda aktörer. På grund av kraftigt ökade kreditförluster och stort riskengagemang i Gamlestaden AB, Nobel Industrier AB och Yggdrasil AB krävdes ett kapitaltillskott om drygt 5 miljarder kronor för att banken skulle kunna uppfylla gällande kapitaltäckningskrav. Det är lite lättvindigt att peka ut ett par enskilda låntagare inom samma företagsgrupp, när banken under slutet av 1980-talet närmast på ett desperat sätt övertalade fastighetsägare, företagare och privatpersoner att ta nya lån. Styrelsen för Nordbanken hade huvudägaren Statens uppdrag att snabbt expandera verksamheten. Banken blev i samband med expansionen överexponerad på kommersiella fastigheter och rederinäringen. Samt med lån till nya aktörer på marknaden som i sin tur lånade långt upp över skorstenen på fastigheter, med pantbrev med tveksamt värde som enda säkerhet. Naturligtvis faller ett sådant korthus till slut. I kyrkstocken kom ett antal tusen företagare, varav fler bevisligen var helt oskyldiga till bankens skada. De hade helt enkelt sina affärer i fel bank. Till banken kom en ny ledning som med ett statligt beslut i ryggen om en rejäl städning, kunde agera helt utan de gamla banketiska reglerna som ledstjärna. Det är alltså detta som är den svenska modellen. Det är inte särskilt mycket att vara stolt över, förutom alla de som tjänat en stor summa pengar på modellen. Det är hela denna förtret som den nuvarande borgerliga regeringen måste svälja och komma till botbänken och bekänna: Vi gjorde fel när vi inte hade bättre inblick i vad som skedde med Nordbanken och Securum och i stället tillät en konfiskering av egendom i ett land med demokrati och marknadskekonomi. Därtill måste löftet komma: Detta ska inte tillåtas ske en gång till. Frågan är också hur lönsam och bra den svenska modellen verkligen var ur nationalekonomisk synpunkt. Skulle en statlig räntegaranti till kredittagare med övervintringsmöjligheter varit mer rättvis och billigare? Detta är värt att återkomma till vid ett annat tillfälle. 20 21

Proposition om Securum brott mot mänskliga rättigheter Jan Thörnhammar Proposition om Securum var ett brott mot mänskliga rättigheter Många har ödeläggande erfarenheter av bankoch finanskrisen från 90-talet. Sedan dess har inget gjorts för att förbättra den enskildes rätt och banken kan alltjämt på helt godtyckliga grunder säga upp kundens krediter. Om utbudet att banktjänster är gott kan en uppsagd kredit möjlighen ersättas med en annan. Lider hela den finansiella sektorn är den enskilde helt utelämnad till konfiskatoriska förhållanden. Det skriver advokat Jan Thörnhammar och förklarar varför proposition 1991/92:153 om rekonstruktion av Nordbanken kränker den enskildes rätt enligt Europakonventionen. Rubriken till den här artikeln må upplevas som provocerande och jag ska därför redovisa bakgrunden. I ett övergripande rättighetsperspektiv präglas den svenska modellen av en rad kollektiva rättigheter som rätt till sjukvård, hem, skola bostad, social omvårdnad, föreningsfrihet m.m. Ingen skugga faller i och för sig över detta men det i allt detta finns det också individer som i vissa fall ska ges individuella rättigheter. På flera områden saknas i Sverige ett individuellt skyddsnät och svensk lagstiftning sticker i flera avseenden ut i förhållande till andra länder i Europa. Den här artikeln handlar om just detta och särskilt när vissa ytterligheter ställs mot varandra. En sådan kan vara konflikter när den svenska (oligopol-) marknaden inom bankoch kapitalmarknaden tvingas att se om sitt eget hus, det vill säga när ett lån blir uppsagt till betalning som inte kan placeras hos annan kreditgivare. Vad gör man då? Betalar, men med vilka pengar? Den här artikeln är avsedd att spegla från vilka grundläggande utgångspunkter den egna staten kan lägga beslag på enskildes egendom på ett godtagbart sätt. Det får inte ske på ett godtyckligt sätt utan det måste tvärtom ske på ett sätt som de enskilda medborgarna har rimliga förutsättningar att förutse. Den yttersta gränsen för detta är Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Klagomål över detta handläggs i Europadomstolen i Strasbourg. Europakonventionen Europakonventionen (i det fortsatta Konventionen) stadgar om minimirättigheter ifråga om enskildas skydd för de grundläggande friheterna. Konventionen är lag i Sverige sedan 1995 (SFS 1994:1219). Den innehåller en rad rättigheter för den enskilde som staten enligt artikel 1 förbinder sig att upprätthålla. Med enskilda avses i dessa sammanhang också bolag, föreningar och sammanslutningar i olika former. I konventionen stadgas rätten till liv, förbud mot tortyr, rätten till rättvis rättegång, rätt till skydd för privat- och familjeliv, religionsfrihet, yttrandefrihet, rätt till effektiva rättsmedel och förbud mot diskriminering. I ett separat tilläggsprotokoll stadgas om skydd för egendom (äganderätten). De flesta bestämmelserna i Konventionen är formulerade som ett förbud för staterna att göra ingrepp i den enskildes rättigheter (så kallade negativa förpliktelser). Staten ska alltså tillse att lagstiftningen inte kränker de grundläggande rättigheterna. Staten har också en skyldighet att aktivt bevaka (så kallade positiva förpliktelser) den egna lagstiftningen och får inte vara passiv när konventionskränkning görs gällande. Staten ska också tillse att enskilda ges ett skydd så att andra enskilda inte kränker andras personliga integritet. Det innebär i praktiken att de grundläggande mänskliga rättigheterna ska upprätthållas oavsett vem som kränker dessa. När ett mål prövas i Europadomstolen i Strasbourg avgörs om staten har fullgjort sina skyldigheter enligt Konventionen gentemot enskilda personer (och bolag med flera). Domstolen har sin egen praxis och granskar om omständigheterna i det enskilda klagomålet upprätthåller minimireglerna. Det är alltså i praktiken fråga om en form av författningsdomstol om grundläggande mänskliga rättigheter. Sverige har fällts på en rad områden och Sverige är sedan den 1 maj ordförande i Europarådet som ansvarar för regelverkets efterlevnad. 22 23

Proposition om Securum brott mot mänskliga rättigheter Jan Thörnhammar En praxis i ständig utveckling case law. I Europadomstolen bygger praxis helt och hållet på ett case-law system. Det finns inga omfattande förarbeten om hur de grundläggande rättigheterna ska tolkas och tillämpas. Så till vida liknar rättsutvecklingen i Europadomstolen det Anglosaxiska systemet. Rättsläget bygger alltså på Domstolens avgöranden. Staternas lagstiftningsmakt.huvudregeln kan sägas vara att inga ingrepp får ske i den enskildes sfär men i alla samhällen måste sådana inskränkningar trots allt ske såsom exempelvis beträffande beskattningsmakten. Staterna har en så kallad margin of appreciation att med lag inskränka rörelsefrihet men det måste vara proportionella mellan olika intressen och den väg som minimerar ett intrång för den enskilde ska alltid väljas. Alla inskränkningar ska alltså vägas mellan olika intressen. Enskilda ska inte behöva bära orimliga bördor och det ska så långt som möjligt råda balans mellan olika intressen. När Europadomstolen prövar en påstådd kränkning sker det därför alltid en proportionalitetsprövning av de olika intressen som står på spel. Det prövas alltså alltid om åtgärden är ett angeläget samhälleligt behov, om den är proportionell mot det påstått legitima ändamålet samt om de skäl som de nationella myndigheterna anger för att berättiga åtgärden är relevanta och tillräckliga. Subsidiaritetsprincipen. Det internationella klagomaskineriet i Strasbourg är subsidiärt till det inhemska systemet. Grundtanken är att rättelser ska ske med interna rättsmedel. Det innebär vidare att den som anser att någon åtgärd inskränker i den privata sfären kränker Konventionen måste tömma ut de inhemska rättsmedlen. I artikel 13 stadgas om statens skyldigheter att tillhandahålla effektiva rättsmedel och domstolskontrollen får inte vara teoretisk och illusorisk. Den ska tvärtom vara praktisk och effektiv (Airey./. Irrland) så att de grundläggande rättigheterna i första hand garanteras i inhemska rättsmedel. Först om den enskilde misslyckas att åstadkomma en rätttelse har man en rätt att anhängiggöra klagomålet till Strasbourg. Skadestånd och annan ersättning. När Europadomstolen konstaterar att någon eller några av konventionens bestämmelser har kränkts utgår gottgörelse till klaganden (skadestånd). Det sker i två former. Ideell ersättning utgår för att konventionen kränkts. När det finns ett samband till ekonomisk skada tillerkänns klaganden också ekonomiskt skadestånd motsvarande den förlust som kränkningen inneburit. Utöver skadestånd för själva kränkningen har klaganden rätt till ersättning för sina kostnader (ombudsarvode med mera) och vid vissa fall även för kostnader i det interna förfarandet i vilket alltså klagandens rättigheter enligt Konventionen har förbigåtts. Processuella garantier - artikel 6. Den interna domstolen ska alltså i första hand garantera de grundläggande rättigheterna och varje domstolsförfarande ska vara rättvist. Det följer av artikel 6 i Konventionen som lyder; Var och en skall, vid prövning av hans civila rättigheter och skyldigheter vara berättigad till en rättvis förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol. Det är alltså en grundläggande regel att i princip alla tvistefrågor ska kunna prövas av en domstol. Eftersom domstolsprövningen inte får vara teoretisk och illusorisk måste processen inrymma tillfredsställande rättsäkerhetsgarantier (fair trial). Utmärkande för ett sådant förfarande är att parterna är likställda och att proceduren inte gynnar den ene på den andres bekostnad ( equality of arms - principen). Principen om det kontradiktoriska förfarandet innebär vidare att båda parter får kännedom om allt material samt att de har lika goda möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan i processen, (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, tredje upplagan s. 218). Regler om sekretess får inte hindra en sådan partsinsyn (vilket kommer att behandlas i en kommande artikel i detta debatthäfte). Egendomsskyddet - artikel 1 i det första tilläggsprotokollet I ett särskilt tilläggsprotokoll (artikel 1 i det första tilläggsprotokollet) stadgas om ett allmänt skydd för den enskildes egendom. Bestämmelsen lyder på följande sätt. Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och folkrättens allmänna grundsatser. Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter och andra pålagor eller böter och viten. 24 25

Proposition om Securum brott mot mänskliga rättigheter Jan Thörnhammar Bestämmelsen anger som huvudregel att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna principer. Enligt det andra stycket tillåts staten att inskränka egendomsskyddet i det allmännas intresse. Det finns några nyckelord i bestämmelsen. Med egendom enligt artikel 1 avses fast och lös egendom men också fordringar, goodwill, varumärken och liknande immateriella tillgångar. Även nyttjanderätter och legitima förväntningar angående utövandet av ett yrke eller olika slag av tillstånd utgör egendom i bestämmelsens mening. Med egendom avses egentligen allt som kan omsättas i pengar. Egendomsskyddet var vid Konventionens tillkomst en mycket kontroversiell bestämmelse och har också fått konsekvenser i framför allt kommunistiska länder. Efter att de tidigare kommunistländerna infört demokratiskt samhällssystem har det i flera fall rests krav på restitution av fastigheter som konfiskerats under kommunisttiden. Många sådana mål har i Europadomstolen inte kunnat avgöras eftersom det gått allt för lång tid men i flera fall har sådana frågor likväl prövats. Den närmare innebörden av egendomsskyddet klargjordes i ett svensk mål från 1982 angående expropriation. I fallet Sporrong och Lönnroth som alltså avsåg expropriering av fastigheter i Stockholms innerstad fälldes Sverige för att ha kränkt egendomsskyddet. I detta första fall konstaterade Domstolen att bestämmelsen innehåller tre regler. Den första fastslår principen (huvudregeln) att egendom ska respekteras. I den andra uppställs villkor för att någon ska få berövas sin egendom. I den tredje regeln anges hur ägarens rätt att utnyttja sin egendom får begränsas. I likhet med vad som i allmänna termer beskrivits ovan har staten också beträffande egendomsskyddet en (positiv) skyldighet att skydda enskilda mot att skyddet för egendom upprätthålls. Ett sådant skydd kan endast skapas genom lagar mot tillgrepp av egendom. I ett avgörande (Novoseletskiy./. Ukraina) ansågs myndigheten ha brutit mot skyddet genom att inte effektivt ha sökt utreda hur en person gått miste om sin egendom. Sådana underlåtenheter accepterar alltså inte Europadomstolen. Egendom får alltså tas i anspråk i allmänhetens intresse och staten äger som sagt en vid bedömningsmarginal (margin of appreciation) att stifta lagar som inskränker den enskildes nyttjande av sin egendom. En sådan inskränkning får inte grundas på skönmässiga bedömningar och det får inte vara en orimlig börda för den enskilde. En åtgärd som vidtas gentemot enskilda måste, som sagt, också vara proportionerlig. Vid expropriation ska den enskilde ersättas för frånhändandet och ersättningen ska stå i rimlig proportion till värdet på egendomen. I ett finskt fall (Jokela./.Finland) ansågs två olika värderingar beträffande en och samma fastighet kränka egendomsskyddet. När fastigheten värderades för expropriation av den finska staten värderas den till ett lägre värde än när staten i rollen som skattemyndighet beskattade fastigheten. Ett egendomsberövande kan alltså ske genom lag men sådan lag får inte vara godtyckligt utformad. Ordet godtycklig är för detta debattinlägg ett nyckelord. I ett fall i Europadomstolen (Stran Greek Refineries med flera./. Grekland) hade klaganden fått rätt i en skiljedomstol angående en fordran mot staten. Domen klandrades och under den tiden stiftades en ny lag som annullerade skiljedomen. I och med detta kränktes Konventionen och den enskilde tillerkändes skadestånd av staten. I ett annat fall (OGIS-Institut Stanislas m.fl../. Frankrike) täpptes en påstådd lucka till i den franska (skatte-) lagstiftningen med en retroaktiv verkan för vissa skattskyldiga angående skyldigheten att betala sociala avgifter. En sådan retroaktiv åtgärd ansågs vara en kränkning av egendomsskyddet. I ett annat mål (Kjartan Asmundsson./. Island) frystes en pension på den grunden att klaganden hade viss inkomst från arbete. Frysningen ansågs vara en inskränkning som ansågs vara oproportionerlig, eftersom klaganden hade legitima förväntningar på pension trots inkomsterna. Många fall i Domstolen handlar om fastigheter som exproprierats och som på detta sätt övergått till det allmänna. Som redan sagts ska Konventionen också skydda enskildas intressen sinsemellan och sålunda också om egendom överförs från enskild person till annan enskild person. Ett exempel på detta är fastighetsägare som klagat över att deras hyresgäster med långa hyreskontrakt genom lag gavs en rätt 26 27

Proposition om Securum brott mot mänskliga rättigheter Jan Thörnhammar att lösa in de hyrda lägenheterna (James med flera./. Förenade konungariket). Europadomstolen har, som sagt, i flera fall prövat frågor om restitution till tidigare ägare av fastigheter som nationaliserats eller konfiskerats under kommuniststyret i länder i Öst- och Centraleuropa. Intressekonflikten mellan den tidigare ägaren och den som under tiden har förvärvat rättigheter till fastigheterna är uppenbar för alla. I fallet Pincocá och Pinc./. Tjeckiska republiken hade klaganden bott i ett hus i 42 års tid och varit ägare i 28 år när den restituerades till de tidigare ägarnas successorer. Klaganden drabbades hårt men fick ingen ersättning i det inhemska systemet. Europadomstolen konstaterade att egendomsskyddet inte hade respekterats och att egendomsskyddet hade kränkts. I ett annat fall (Zvolský och Zvolská./. Tjeckiska republiken) var det fråga om restitution av ett markområde till en tidigare ägare utan hänsyn till vad som hade betalats och utan prövning av de omständigheter under vilka de hade förvärvat den. Även i detta fall ansågs egendomsskyddet ha kränkts. I ett annat fall (Strain med flera./. Rumänien) hade klaganden väckt talan för att få nationaliserad egendom restituerad. Under pågående handläggning av målet sålde det statliga bolaget fastigheten en av våningarna till hyresgästen. En sådan åtgärd ansåg Europadomstolen inte godtagbar i något allmänt intresse och det kränkte egendomsskyddet. Flera andra mål finns på samma teman. Laglighetskravet i egendomsskyddet En förutsättning för ett konventionsenligt godtagbart berövande av egendom är alltså att det sker med stöd av lag. Det innebär inte endast att åtgärden ska ha stöd i inhemsk lag utan också att lagen ifråga är tillgänglig och tillräckligt tydlig för att göra ingreppet i äganderätten förutsebart och att den har ett sådant innehåll att den tillfredställer rimliga rättssäkerhetskrav, vilket bland annat följer av fallet James m.fl mot Förenade Konungariket. Ett avgörande av annan betydelse är fallet Hentrich./. Frankrike. I detta fall hade Liliane Hentrich köpt en fastighet men den franska skattemyndigheten ansåg att det uppgivna priset var för lågt och att köpet också innefattade svart betalning. Staten utnyttjade därför en förköpsrätt att lösa in fastigheten. Domstolen konstaterade att klaganden inte hade fått tillgång till ett rättvist förfarande eftersom klaganden inte hade givits tillfälle att argumentera för sin sak. Europadomstolen ansåg att egendomsberövandet var godtyckligt och inte förutsebart. I rättsfallet bekräftas en nära koppling till de rättssäkerhetsgarantier som finns i artikel 6 som föreskriver att en rättegång om egendomsberövanden ska vara rättvis och kunna prövas i domstol och sålunda utifrån en praxis som gäller i Europadomstolen. Ett annat fall av viss central vikt för denna debattartikel är fallet Carbonara och Ventura./. Italien. I fallet hade kommunen ifråga byggt en skola på klagandens mark men någon formell expropriation hade inte ägt rum. Den inhemska domstolen ansåg likväl att det hade skett en expropriation genom brukande samt dessutom att klagandens rätt till ersättning var preskriberad. Lagen ansågs otydlig och ingreppet i den enskildes äganderätt var godtyckligt varvid ett egendomsberövande konstaterades. Ett parallellt fall finns i avgörandet Belvedere Alberghiera S.R.L../. Italien. Ett inhemskt typfall Hydran Egendomsförvaltning AB hade sedan 1986 en checkkredit hos Nordbanken på 150 000 kr. Ett systerföretag hade också sina affärer hos Nordbanken. Under 1992 behövde systerbolaget under en månads tid en tillfällig rätt att övertrassera krediten. I en underhandkontakt med banken godtogs detta. När bolagets företrädare kom till banken lade man dessutom fram en borgensförbindelse för Hydrans skuld till banken. Det i och för sig märkliga att bolagets ställföreträdare tvingades att ingå borgen för ett annat bolags krediter ansågs inte då obskyrt. Av en tillfällighet övertrasserades Hydran s checkkredit i juli 2003 med det blygsamma beloppet 2 720 kr. Nordbanken meddelade den 23 juli 1993 att banken finner skälig anledning att anta att Ni ej kommer att kunna fullgöra Era förpliktelser mot banken. Kunden uppmanades att slutreglera hela Er skuld senast på angiven slutbetalningsdag som ensidigt bestämdes till redan den 9 augusti 1993. Övertrasseringen på 2 720 kr betalades men det var då för sent och banken fortskred med uppsägningen. Man ville helt enkelt bli av med 28 29

Proposition om Securum brott mot mänskliga rättigheter Jan Thörnhammar krediten. Parallellt med detta avkrävdes borgensmannen full betalning. Till saken hör att bolaget ifråga likviderades och saldot på kontot var då 91 218 kr med fullgod säkerhet. Banken valde att driva betalning av borgensmannen. Egendomsskyddet i spåren av bank- och finanskrisen Bank- och finanskris skapades genom en avreglering av en okontrollerad lånemarknad. Bankernas konsolideringsgrad ansågs hotad och som en följd av detta kom dåvarande bankinspektionen (numera Finansinspektionen) med direktiv i oktober 1991 (FFFS:1991:10) som innebar nya regler att värdera fastigheter utifrån avkastningen. Detta orsakade den stora krisen för enskilda. I beaktande av det med europeiska mått mätt säregna förhållandet att banken redan vid en befarad förlust (se ovan) kan säga upp krediten till omedelbar betalning var krisen för många ett faktum. En sådan helt ny modell att värdera fastigheter var givetvis inte förutsebar för lånekunderna. Lika oförutsebart var att bankerna på godtyckliga grunder sa upp krediterna redan när man befarade en kreditförlust. Genom åtgärderna lades grunden för ett gigantiskt egendomsberövande från enskilda. Som ovan är redovisat finns det fog för slutsatsen att inspektionens direktiv inte var lagligt i den meningen att ingreppet i äganderätten var förutsebart och regleringen tillfredställer därför inte rimliga rättssäkerhetskrav. Proposition 1991/92:153 om rekonstruktion av Nordbanken I nämnda proposition föreslogs att staten via ett helägt aktiebolag förvärvar samtliga aktier i Nordbanken. Omstruktureringen föranleddes av fortsatt höga kreditförluster i Nordbanken. Avsikten var att förlustbringande tillgångar i banken skulle föras över till ett särskilt bolag för att där avvecklas på så gynnsamma villkor som möjligt. Bakgrunden till detta vara att Nordbankens ledning hade i slutet av april 1992 lämnat en redogörelse för departementet som visade att banken inte skulle klara föreskrivet kapitaltäckningskrav under hösten 1992. Departementschefen (Friggebo) ansåg det angeläget att snabbt få till stånd en omstrukturering av Nordbanken, så att en del av kreditportföljen skiljs av från bankens rörelse. Detta löstes så att nödlidande krediter, lån med avtalade ränteeftergifter samt andra tillgångar som belastade Nordbankens intjäningsförmåga eller som av andra skäl inte borde behållas förs över till ett av Nordbanken bildat dotterbolag (Securum). Syftet var att förvalta och avveckla dessa engagemang. Med ett penndrag skapades den största förmögenhetsöverföringen i modern tid. Uppsägningar av krediter gjordes därefter i likhet med det ovan redovisade typfallet på helt godtyckliga grunder för att avveckla engagemanget. Någon respekt för den enskildes egendom visades inte. Sådan lag är inte proportionerlig och sådana åtgärder kan inte anses vara förenliga med folkrättens allmänna grundsatser. De kreditförluster som blev en följd av Bankinspektionens nya värderingsregler vältrades över på låntagarna på ett godtyckligt och icke förutsebart sätt. Låntagarna tvingas att bära en orimlig börda. Sammanfattning Som framgår av redovisningen av konventionsaspekterna syftar dessa till att skapa en fair balans mellan olika intressen. Det praktiska innehållet i den enskildes rättigheter enligt den svenska modellen blir inte prövade förrän konflikten är ett faktum. Många har ödeläggande erfarenheter av bank- och finanskrisen från 90-talet. Sedan dess har inget gjorts för att förbättra den enskildes rätt och banken kan alltjämt på samma godtyckliga grunder säga upp kundens krediter. Om utbudet av banktjänster är gott kan en uppsagd kredit möjligen ersättas med en annan. Lider hela den finansiella sektorn är den enskilde helt utelämnad till rent konfiskatoriska förhållanden. I kölvattnet av bank- och finanskrisen under 90-talet legaliserades en gigantisk konfiskation av egendom som i praktiken kom att innebära att även skötsamma krediter drogs med på helt godtyckliga grunder. Det kan inte anses acceptabelt i ett demokratiskt samhälle att ett kreditinstitut som står under Finansinspektionens kontroll helt självständigt kan avgöra vilka krediter som ska överlåtas till ett så kallat nödlidande-bolag och den enskildes egendomsskydd måste stärkas så att motsvarande inte ånyo kan inträffa. Egendomsskyddet enligt Europakonventionen måste ges ett reellt innehåll. 30 31

Returadress: Finans- och Kapitalmarknadsdebatt Finans- och Kapitalmarknadsdebatt HGB Mediaproduktion Norbyvägen 39 752 39 Uppsala Marknadstidning B Finans- och Kapitalmarknadsdebatt Antingen fördes regeringen bakom ljuset och var ovetande om att privat egendom till ett värde av mer än 20 miljarder skulle mer eller mindre konfiskeras av staten (Securum). Eller så var regeringen medveten om det hela. Därför kanske det var tryggast för regeringen att inget göra när kraven restes på en opartisk expertpanel. Nu marknadsförs Securum internationellt som den svenska modellen. Men dessvärre är det ingen modell att vara stolt över. Sanningen om Securum måste upp till ytan. Med ett penndrag skapades den största förmögenhetsöverföringen i modern tid. Sådan lag är inte proportionerlig och sådana åtgärder kan inte anses vara förenliga med folkrättens allmänna grundsatser. Det är ett par utdrag från årets andra nummer av Finans- och Kapitalmarknadsdebatt. Debattidningen är en uppföljning på flera av de frågeställningar som framkom i utredningen kring konkursen i Rederi AB Slite och som redovisades i boken Den ena den var vit.... Finans- och Kapitalmarknadsdebatt är ingen åsiktsdebatt förbehållet initiativtagarna, utan är öppen för en bred och sund diskussion kring viktiga frågor i en spännande tid där finans- och kapitalmarknadsfrågor blivit mer heta än någonsin i en allt mer globaliserad värld. Välkommen med i diskussionen och ge gärna tips på fler som bör följa med i debatten. 32