Isabella
Isabella och den stora modeshowen 1. juli Kära Dagbok Det är länge sedan jag skrev dagbok, men nu tycker jag att det är dags. När jag gick förbi bokhandeln och fick syn på den finaste rosa dagboken av läder tänkte jag att nu ska jag börja. Så därför sitter jag här nu. Eller faktiskt står jag. Med båda armarna på disken i butiken. Kan inte riktigt komma på vad man nu skriver i en sådan här dagbok. Står och trampar lite med den ena klacken i golvet. Julia sa att man bara skulle skriva det som föll en in. Alltså vad man gick och tänkte på och drömde om och allt sådant. Julia har varit min bästa kompis sedan vi kröp omkring på golvet med blöjor. Haha, om man tänker Julia med blöjor idag så känns det jätte konstigt. Hon har det längsta, vackraste kastanjebruna håret som hänger i lockar över hennes axlar och jag är säker på att hon skulle kunna vinna vilken modelltävling som helst om hon ställde upp - men det gör hon inte. Hon vill nämligen baka kakor. Japp, massor av kakor till Sophia och mig. Sophia är vår andra bästa kompis. Ibland är det perfekt att ha en kompis som älskar att baka cupcakes. Vänta lite, det kommer in någon i butiken, jag lägger undan dagboken Det var Julia och Sophia som kom förbi. Nu tror du kanske att det bara har gått fem minuter eller så, men nej När Sophia, Julia och jag är tillsammans så pratar vi så mycket att vi glömmer bort tiden. Det är som att det alltid finns något att prata om! Och när vi är färdiga att diskutera en sak, så dyker bara nästa ämne upp av sig självt.du vet hur det är. Eller, du är ju en bok...i alla fall, Sophia och Julia kom in i butiken, självklart med Sophias lilla bruna hund, Chicca.
Julia kollade på några av den nya, romantiskt blommiga klänningarna (jag visste att de skulle passa henne), men Sophia kom direkt fram till mig och la fram ett glittrigt guldpapper på disken med ett stort leende. Vad är det? frågade jag. Spring Cityssä modeshow-tävling. Hon skrattade. Hon kunde säkert se vad mycket det betydde för mig. Årets händelse! Alla snygga designade klänningar en fest! Chicca skällde till och Sophia böjde sig ner för att ta upp henne. Jag kliade hunden bakom örat medan jag med den andra handen tog upp pappret på disken. Skenet från lampan fick det att glittra så att det såg ut som att det var tusen diamanter i guldet. Överst stod det med stora, snirkliga bokstäver: Årets modeshows-tävling! Vem vinner? I mitt huvud började självklart alla möjliga bilder dyka upp. Jag har alltid drömt om att bli en berömd designer. När jag var liten ritade jag klänningar i alla mina skissblock. Min matematiklärare sa en gång till mig att det var för svårt att se svaren när det var rosa ballettkjolar runt om talen. Det kan jag skatta åt även i dag. Du kan ju prova att anmäla dig till tävlingen, säger Julia. Jag tittar på henne. De mörka ögonen är stora och helt vidöppna. Jag tror verkligen att hon menar det. Äsch, så bra är jag nog inte ännu. Hon rycker på axlarna och håller upp den blommiga klänningen: Jag vill i alla fall gärna köpa den här. Hon lägger klänningen på disken. Jag tar den med vana fingrar. Viker ihop den och lägger den i en påse som jag räcker över till Julia. Den passar verkligen dig, säger jag. När slutar du i morgon? Frågar Sophia. Jag tänker efter. Klockan sex tror jag. Vad säger ni om att gå på café? Sophia tittar på Julia och mig. Chicca skäller som om hon gärna vill med. Sophia sätter ner henne på golvet. Det kunde vara kul säger Julia och jag i munnen på varandra. Så är det ofta. Vi tre väninnor avslutar ofta varandras meningar eftersom vi känner varandra så bra. Det är lite kul, eftersom vi är så olika. Jag tror till exempel aldrig att
jag har bakat en kaka eftersom Julia bakar de mest fantastiska kakor. Och även om jag tycker att Chicca är söt, så tror jag inte att jag skulle vilja arbeta i en djurbutik såsom Sophia. Men kanske är precis därför vi är så bra väninnor! Så, kära dagbok, nu måste jag gå. Kära Dagbok 2. juli Oj, vad mycket jag skrev i går! Det är faktiskt rätt konstigt. Vanligtvis tecknar och tecknar och tecknar jag ju alltså mest kläder, men en gång emellan också andra saker. Jag har till exempel designat Chiccas halsband. Det är rosa med silverprickar på. Riktigt sött, om jag får säga det själv. Men alltså, jag är inte säker på att jag kommer att skriva så mycket varje dag. Då får jag ju inte tid att teckna! Och om man verkligen vill bli designer så kräver det övning Och det påminner mig om anledningen till att jag skriver. Sophia, Julia och jag satt på vårt favoritcafé nr. 1. Vi satt ute på terrassen. Där stod massor av orange, röda och rosa blommor i vaser och fick allt att dofta sommar. Där fanns fyra stolar och Chicca hade självklart hoppat upp på den fjärde stolen så att hon kunde följa med allting som hände vid bordet. Ska vi köpa en glass? frågade Sophia och pekade på menyn. Vi har smakat alla deras glassorter. De har nämligen helt fantastisk glass i glasbägare med bär, parasoller och strössel som bara är mums! Jag ska helt klart ha en chokladdröm, sa jag. När jag fick min glass låg den i ett högt smalt glas. Det såg helt kunglig ut, om man kan säga så om en glass. I dag ska jag designa en klänning i samma färger Men det var fakstiskt inte det jag skulle berätta om. Det hände nämligen något spännande medans vi satt där.
Sophia höll på att berätta något om en kanin i djurbutiken som hade fått sina naglar klippta. Hon hade visst blivit lite förälskad i den kaninen. Den har i alla fall inte blivit såld på över ett halvt år. Den är också väldigt söt, helt ljusgrå. Medan hon berättade kom det in en kvinna på caféet. Hon köpte en kopp kaffe och satte oss vid sidan av oss. Och jag kände förstås igen henne direkt. Det är Claire! viskade jag. Mitt hjärta bankade och mina handflator blev svettiga. Det är verkligen överdrivet, för hon tittade inte ens på mig. Modedesignern? Julias ögon blev stora och hon och Sophia tittade på kvinnan båda två. Hennes hår var mörkt och blankt. Hennes ögon var mörkgröna, precis som oliver. Hennes kjol var den senaste från Freor och skjortan var vit med små turkosa pärlor vid halsen. Hon har stil sa Julia. Jag nickade: Om jag bara hade hälften så mycket stil Självklart har du det. Sophia fortsatte att äta sin glass. Jag förstod verkligen inte hur hon kunde äta just nu. Alltså, vid bordet brevid oss satt Spring Cityssä största designer. Ja, kanske en av landets mest kända designer. Och i varje fall den som jag tycker gör det allra coolaste designade kläder. Jag rörde runt i min chokladglass. Den hade börjat smälta och såg mer ut som mjukglass. Sophia och Julia pratade vidare och jag försökte verkligen att delta i samtalet, men jag kom hela tiden till att titta på Claire och föreställde mig att jag en dag blev en lika berömd designer. Hon kommer helt säkert att vara med i modeshow-tävlingen sa jag. Julia och Sophia nickade. Precis då reste sig Claire för att gå. Hon drog ut sin stol och tog på sig sin tröja. Hängde väskan på axlarna. Då hon gick förbi vårt bord sa hon: Hej Isabella Min hals blev helt torr. Precis som sandpapper. Jag ville säga något. I alla fall hej. Något till den berömda designerns som pratade till mig.men jag kunde inte. Hon vinkade och så var hon borta. Känner du henne? frågade Sophia Jag skakade på huvudet: Men vi har några av hennes kläder i butiken hon måste veta att jag arbetar där. Min hjärna snurrar fortfarande runt när jag tänker på att Claire vet mitt namn. Och ännu mer när jag tänker på att jag inte kunde säga något överhuvudtaget. Alltså helt ärligt. Hur dumt är inte det?
Kära dagbok, 12. juli I dag hände något så fantastiskt! Jag tror nästan inte att du kan förstå det, kära dagbok. Även jag kan nästan inte förstå det. Nu när jag ligger här på mitt blå sängöverkast tänker jag på om världen verkligen är magisk? Ok, nu blir det lite konstigt, jag tar det från början istället: Jag höll på att vattna blommorna i butiken. Vi har massor av gröna plantor med stora, vita blommor. Det ger en trevlig känsla i butiken, samt att de doftar underbart gott. Och där jag var, vattnade blommorna en och en med min lila vattenkanna och jag var nästan färdig då en kvinna kom in i butiken. Handen som höll vattenkannan blev helt stilla. Det var Claire. Kom du ihåg att jag mötte henne på caféet för några dagar sedan? Och hon visste mitt namn, Och nu kom hon till butiken också! Du spiller vattten, sa hon och log. Jag tittade på min hand, som hade blivit helt stilla när hon kom in. Jag kände att mina händer blev helt varma och svettiga. Mina kinder kändes varma också. Jag rodnade säkert i hela ansiktet. Men Claire bara log: Blöt inte ner kläderna bara. Jag nickade automatiskt och fick tag på några pappershanddukar och började torka upp vattnet. Det hade redan börjat rinna vatten från blomman ner på fönsterbrädet och ner på golvet där det hade blivit en liten vattenpöl. Jag kände mig så dum och klumpig! Efter det gick jag genom butiken med de blöta pappershanddukarna och slängde dem i papperskorgen. När jag kom tillbaka, så stod Claire vid ställningen med klänningarna som jag har designat. Värmen på mina kinder blev kvar och mina handflator var svettiga, eller så var de bara fuktiga från att ha torkat upp vattnet. Hon tog fram en silverfärgad blus med stora, lösa ärmar. Det var min senaste design, så jag blev väldigt nervös. Hon höll upp blusen framför sig. Ljuset från fönstret lyste svagt genom blusen, vilket gjorde att materialet såg ut som ett böljande, silverskimrande hav.
Sen nickade hon. En liten, godkännande nickning. Riktat till blusen, inte till mig. Jag kände mig varm inombords, men inte som tidigare, när jag torkade upp vattnet från golvet. Nej, nu var det glädje som spreds som en sommarvärme inuti min kropp. Tycker du om att arbeta med kläder?, Claire kom fram till mig. Jag vek ihop ett par byxor och svarade Ja, Jag önskade att jag hade sagt någonting mer, men jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag behöver en assistent. Till modeshowen. Hennes påstående var snabbt och precist. Det snurrade runt i mitt huvud. En assistent. Till modeshowen. Är du verkligen hängiven av mode? sa Claire och tittade på mig. Det är mitt största intresse min dröm är att bli en modedesigner som du. Orden flög ut ur min mun. Det blev lite för mycket. Jag menar min dröm är att bli en modedesigner som du. Lite patetiskt, eller hur? Men hon bara log: Jag behöver en assistent som kan hjälpa mig med alla praktiska saker. Med förberedelserna och under showen. Hon tittade sig omkring i butiken. Kan du ta ledigt? Inga problem. Jag ber någon att hoppa in istället för mig. Jag pratade helt med automatik. Allt jag kunde tänka på var att jag skulle delta på modeshowen. Och inte som publik. I år skulle jag vara bakom scenen! Då har vi avtalat det då!, Claire gav mig en liten nick. Sen vände hon sig om och lämnade butiken. Under en lång stund stod jag bara helt stilla och tittade efter henne. Sen kom jag tillbaka till verkligheten. Jag fick fatt i min mobil och skrev till Sophia och Julia: Hej tjejer. CLAIRE har precis anställt mig som hennes assistent till modeshowen!!! Fika i morgon? Isabella Kära dagbok, 13. juli Solen lyste på ett annorlunda sätt i morse, och när jag öppnade fönstret så strömmade morgonvärmen in. Vi valde stranden i stället för caféet. Spring City har den vackraste stranden. Sanden är gyllene och len och vattnet är nästan grönt precis som i en saga. Chicca hoppade vid våra fötter och skällde mot vattnet så att vi skrattade. Stranden var nästan tom, förutom oss.
Berätta allt! Sa Julia när vi hade lagt ut våra handdukar och satt på oss solkräm. Jag rättade till min gröna strandklänning, som jag också hade designat. Alltså, Claire kom till butiken Och jag berättade för dem vad jag skrev i dagboken igår. Självklart så tyckte de också att det är en fantastisk möjlighet för mig. Och de skrattade (på ett snällt sätt, de skulle aldrig göra narr av mig) över plantorna och vattnet. Så typiskt av mig Men vad är ditt jobb då? Frågade Julia Hjälpa till Faktiskt, så visste jag ju inte själv exakt vad jobbet innebär. Men det viktigaste är att jag kommer att lära mig jättemycket om modevärlden!. Vi pratade ännu mer om det. Solen brände som en gul boll på himmelen. Jag böjde min nacke bakåt och njöt av värmen i mitt ansikte. Men efter en stund blev det för mycket och jag satte på mig en tunn solhatt. Chicca studsade emot oss och hoppade lyckligt. Tydligen hade hon valt mig som en perfekt lekkompis och hoppade emot mig, skällande och försökte slicka mitt ansikte. Skrattande puttade jag undan henne. Titta på min klänning nu, sa jag och höll ut tyget. Det var genomblött och fullt med sand där hon hade hoppat på mig. Sophia skrattade: Som tur är, så kommer det att torka fort. En timme efter det så kunde jag bara skaka av sanden. Det hade torkat och vi bestämde oss för att köpa en glass. Medans vi gick till glasskiosken tänkte jag på hur lycklig jag är att ha två så fina vänner och en passion för design, som betyder så mycket för mig. Kära dagbok, jag är SÅ förväntansfull över att vara med på modeshowen. Jag kan nästan inte vänta. Sommarkramar från Isabella! Kära dagbok, 14. juli Claire ringde. Jag har blivit bjuden hem till henne på ett möte i morgon för att prata om showen! Jag skriver mer senare.