Innehållsförteckning Elsa sida 1 Centrum sida 2 Rånet sida 3 Rånarluvan sida 5 Anton Antonsson sida 6 Handklovar sida 8 Elsa Hej jag heter Elsa och jag är 12 år. Jag har blont hår och gröna ögon. Jag har en hamster som heter Muffe. Han är mörk brun. Muffes favoritmat är ärtor. Min mamma heter Sandra, min pappa heter Mathias och min lillasyster heter Molly. Jag bor i en stad som heter Kungsholmen. Kungsholmen är min favoritstad. Kungsholmen är min favoritstad för att det ät en liten och mysig stad med parker och sjöar. Jag bor tillsammans med min mamma och pappa i en lägenhet. Vi bor i en ganska liten och mysig lägenhet.
Jag går i 6b på Kungsholms skola. Våran lärare heter Marie. Marie är ganska lång och har brunt hår. Marie är väldigt snäll. Mina bästa kompisar heter Milla och Nora. Efter skolan brukar jag, Milla och Nora gå till Kungsholm centrum. I centrumet så brukar vi handla kläder och köpa glass om det är varmt. Ibland går vi på bio. Mina intressen är att fotografera och att rida. Jag rider i stallet Gretas hästar. Milla och Nora rider också på Gretas hästar. Jag rider på torsdagar och på måndagar. Min favorit häst heter Spring. Spring är ljus brun och har vit man. Jag skulle själv beskriva mig som envis, modig och nyfiken. Jag gillar att läsa mycket och jag gillar att lösa mysterium. Jag gillar att lösa mysterim för att det är lite läskigt men samtidigt väldigt spännande. Jag gillar inte spindlar eller ormar. Jag gillar inte spindlar för att dem är så äckliga på något sätt. Och ormar ringlar sig fram på ett läskigt sätt. Därför är jag lite rädd på sommaren för då kommer alla ormar och spindlar fram. Centrum Det är lördag och jag sitter i sin pyjamas och äter frukost. Jag gick upp och duschade, tog på mig mina kläder och satte på dotorn. Jag hade just gått in på en spelsajt när Milla ringde. Jag gick och svarade. Hej, sa jag. Hej! Jag undrar om du vill följa med mig till centrumet? sa Milla. Ja det vill jag gärna! Ska jag komma nu? sa jag. Aa det blir bra, vi möts vid busshållplatsen, sa Milla. Jag tryckte ner min mobil i mina shorts. Jag tog på mig min skinnjacka och stängde dörren efter mig, sprang ner för trapporna och ut genom porten. Jag stod vid busshållplatsen i ungefär tio minuter innan Milla kom. Ska ni på? hörde vi en mörk röst säga bakom oss.
Det var busschauffören. Ja, sa Milla. Vi satte oss längst bak i bussen. Där satt vi i ett tag innan vi gick av. Var ska vi börja? Ska vi gå till cafet eller till klädaffärerna? Vad tycker du? Du kanske vill börja i smyckesaffären eller? sa Milla. Vi kan börja i klädaffärerna, sa jag. Vi gick in på H&M. Jag kollade på linnen medan Milla kollade på shorts. Vad tycker du att jag ska ta, dem mörkblå eller dem ljusblåa shortsen? sa Milla. Båda var fina men kanske de ljusblå? Hm jag vet inte vi kanske ska prova dem! sa Milla. Ja det kan vi göra, sa jag. Jag tog med mig massa linnen som jag provade och Milla tog med sig shorts i mängder. Till slut bestämmde vi oss, Milla skulle köpa dem ljusblå shortsen och jag skulle köpa ett vitt linne med en ros på. Rånet När vi hade kommit ut från H&M så sa Milla att hon hade lovat sin mamma att ta ut ett paket på posten åt henne. Vi gick till posten. Vi var tvungna att stå i kö men det hann vi inte göra så länge. Dörren slets upp av en svartklädd mann. Han var stor och kraftig. Jag såg att han hade brunt hår under sin svarta rånarluva. Han hade svarta gympaskor med röda detaljer. Ner på golvet! sa mannen och svingade med sin pistol i luften. Mitt hjärta slog nästan volter i bröstet. Jag vågade knappt andas. Tänk om de sköt oss! Mannen gick fram till postkassörskan. Hit med pengarna, sa mannen. Med darrande och svettig hand gav hon mannen pengarna. Han sprang ut från posten. Det satt en man och väntade på han i en grön Volvo. Han hoppade in i bilen och dem körde iväg i full fart. Jag tror att jag ringer polisen, sa en kund.
Det blev rörigt på posten. Kassörskan satt och grät, en dam tröstade sin pojke som hade kräkts och jag och Milla stog i röran och kunde inte fatta vad som hade hänt. Några minuter senare kom polisen. Dem intervjuade kassörskan och några kunder och en av kunderna var jag. Vad har hänt? Hur såg dem ut? sa en rödhårig poliskvinna till mig. Dem..ee..var ganska långa och den ena hade brunt hår, sa jag med skakig röst. Tack, sa poliskvinnan. Poliserna spärrade av posten. Milla var så chockad att hon inte kunde prata. På vägen hem gick vi alldeles tysta. Vi gick på buss 48 och satte oss. Jag ville prata men jag fick inte fram ett enda ord. När vi gick av bussen så gick Milla åt höger och jag åt vänster. Vi sa inte ens hej då. Jag åkte hiss upp till min lägenhet och sen så gick jag in på mitt rum. Jag kastade mitt linne på sängen och då kom det, tårarna dom rann ner för kinderna. Jag somnade till slut.
Rånarluvan Nästa morgon så skulle jag till djuraffären och handla foder till Muffe. Det var blåsigt ute så jag tog på mig min halsduk och min täckjacka. Jag stängde ytterdörren och sprang ner för trapporna. På golvet intill porten så såg jag något som jag inte hade sett ligga där förut. Det var en svart tygbit. Jag gick närmare. Det var en rånarluva! Det var den som tjuven hade haft. Jag kände hur hjärtat började slå fortare. Tjuven bodde i samma lägenhet som mig! Jag stoppade snabbt in rånarluvan i min ficka. Jag glömde helt bort att gå till djuraffären och gick istället tillbaka hem medan jag funderade på vem det kunde vara. Det kunde vara våra grannar herr och fru Bengtsson, dom är ungefär 56 år. Jag har aldrig träffat dem. Eller så kunde det vara den nyinflyttade tjejen. Jag tror att hon hette Annie. Hon verkade snäll. Men det är lite mystiskt med henne, hon vill knappt säga hej när man går förbi. Jag bestämde mig för att spana på dem. Jag började med att spana på herr och fru Bengtsson. Jag satte örat mot brevinkastet. Åå! Vi har inte råd och betala elräkningen, sa fru Bengtsson. Jodå, det fixar jag, sa herr Bengtsson. Detta gör dem ännu mera misstänkta. Jag gick upp i trappupgången och gick mot Annies dörr och satte örat mot brevinkastet. Det var knäpptyst. Jag kände mig plötsligt iakttagen. Jag vände mig om. Där stod Annie. Vad gör du här? sa Annie lite argt. Ee...jag kollade bara om du hade fått samma post som oss, sa jag. Men nu vill jag komma in, skulle du kunna flytta på dig? sa Annie. Jag gick därifrån.
Anton Antonsson Jag bestämde mig för att gå till Annie och fråga henne om rånarluvan. Jag gick till Annies dörr och knackade på. Dörren öppnades. Hej! sa Annie. Hej, jag undrar om den här tillhör dig, sa jag och höll upp rånarluvan. Nej den är inte min men jag såg att Anton Antonsson, min granne hade på sig den i förr igår. Okej tack, sa jag. Äntligen visste jag vem tjuven var. Jag skäms lite för att ha misstänkt fel personer. Jag gick och knackade på hos Anton. Men ingen öppnade. Jag måste hitta honom så därför bestämde jag mig för att leta efter honom. Jag gick ut genom porten och svängde ner på Diamantgatan. Diamantgatan var en liten gränd som nästan ingen brukade vara på. Det var därför jag började att leta där. Där stod Anton. Jag gömde mig bakom en container. Han stod lutad mot en grön Volvo och pratade med en kille som satt i Volvon. Jag kände genast igen killen som satt i bilen, det var killen som hjälpte Anton när han rånade genom att köra iväg Anton från posten. Dem satt och delade upp pengarna som Anton hade stulit. Jag funderade på vad jag skulle göra. Till slut tog jag upp mobilen och tryckte Millas nummer. Hej, sa Milla. Hej, viskade jag tillbaka. Varför viskar du? sa Milla. För rånaren står framför mig, viskade jag. Det blev tyst en stund. Jag vet vem rånaren är, viskade jag. Gör du, vem? sa Milla. Anton, han bor i min lägenhet, sa jag. Vad bra, ring polisen, sa Milla och la på luren. Jag gick upp till porten. Jag tänkte en lång stund innan jag slog 112.
Handklovar Polisen parkerade framför mig. Dem rusade ut ur bilen och sprang ner på Diamantgatan. Efter tio minuter kom poliserna fram ur gränden med två killar med handklovar runt handlederna. Poliserna öppnade baksätets dörr och tjuvarna hoppade in. Tack för hjälpen! sa en polis till mig. Varsågod, sa jag. Polisen fick mitt mobilnummer innan de åkte ivåg. Jag stod och vinkade vid porten. Och långsamt såg jag bilen försvinna bakom kröken. Några månader senare fick jag gå på rättegång och vara vittne. Jag berättade allt i detalj. Min berättelse gjorde att tjuvarna fick tio månaders fängelse. Polisen lämnade också tillbaka pengarna till posten. Jag skämdes lite för att ha misstänkt Annie. Jag bestämmde mig för att gå och ringa på hennes dörr och be om ursäkt. Jag bad om ursäkt och Annie förlät mig.
Sen efter det blev vi kompisar. Elsa är 12 år och bor med sin familj på Kungsholmen. Milla och Nora är Elsas bästa kompisar. Elsas intressen är att rida och att lösa mysterium. Elsa rider på Gretas hästar. Milla hade lovat att ta ut ett paket från posten till sin mamma. De gick in på posten. De var tvungna att stå i kö men det hann vi inte göra så länge. Dörren slets upp av en svartklädd mann. Ner på golvet! sa mannen och svingade med sin pistol i luften.