HK./. Riksåklagaren angående grovt rattfylleri

ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 1 (6) Byråchefen Stefan Johansson 2007-05-25 Ert ÅM 2007/1729 Er beteckning B 5251-06 Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM HK./. Riksåklagaren angående grovt rattfylleri Högsta domstolen har, efter att ha meddelat prövningstillstånd i målet, förelagt mig att komma in med svarsskrivelse. Jag får härmed anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Bakgrund Det är i målet utrett att HK har gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft uppgick till 0,61 milligram per liter. Han stoppades av polis lördagen den 15 april 2006 kl. 05.45 på Stora Nygatan i centrala Malmö. HK är turkisk medborgare, men född och uppvuxen i Danmark där han också bor. Brottet begicks då han var på tillfälligt besök i Sverige. Han dömdes av såväl tingsrätten som hovrätten för grovt rattfylleri till fängelse en månad. I hovrätten var emellertid två ledamöter skiljaktiga och ville bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst 50 timmar. HK har överklagat hovrättens dom och yrkat att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. I beslut den 19 mars 2007 meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd. Grunderna för min inställning Målet aktualiserar frågan om villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst kan ådömas den som inte har någon eller i vart fall endast lös anknytning till Sverige. Postadress Gatuadress Telefon Telefax Box 5553 Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 08-453 66 00 08-453 66 99 114 85 STOCKHOLM

ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 2 (6) Allmänna utgångspunkter för påföljdsbestämningen vid grovt rattfylleri Grovt rattfylleri är ett brott av sådan art att det föreligger en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Om den tilltalade samtycker till att villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter, kan det utgöra särskilda skäl för att inte döma till fängelse. Domstolen skall göra en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Att gärningsmannen haft en mycket hög alkoholhalt eller att brottet annars inneburit risker för trafiksäkerheten är faktorer som stärker presumtionen för fängelse. Det är främst omständigheterna kring brottet som blir avgörande om det finns förutsättningar att döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Sådana omständigheter är bl.a. att alkoholkoncentrationen varit förhållandevis låg och att körningen skett under förhållanden som medfört ringa eller ingen trafikfara. Det är emellertid inte avsett att en icke frihetsberövande påföljd med föreskrift om samhällstjänst mer eller mindre generellt skall ersätta fängelsestraff vid sådana typer av grovt rattfylleri. Lagstiftningen om trafiknykterhetsbrott är ett uttryck för samhällets bestämda avståndstagande från bilkörning under alkoholpåverkan och skälen för en sträng påföljdspraxis får anses ha en särskild styrka när det gäller den typ av artbrott som grovt rattfylleri utgör (se NJA 2002 s. 653 med där gjorda hänvisningar). Omständigheterna kring gärningen Alkoholkoncentrationen i HK utandningsluft (0.61 milligram per liter) var inte så hög att det är uteslutet att döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Vidare har den av polisen observerade färden endast uppgått till 150 meter och skett vid en tidpunkt på dygnet då det var förhållandevis ringa trafik. Inte heller har den polis som observerade körningen riktat några större anmärkningar mot HK sätt att framföra fordonet. Mot detta skall ställas att körningen har ägt rum i centrala delar av Malmö, alltså på en plats där man alltid måste ta med i beräkningen att det kan förekomma en inte obetydlig trafik. En samlad bedömning av omständigheterna kring gärningen torde emellertid leda till slutsatsen att det inte föreligger hinder att påföljden bestäms till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Lämplighetsprövningen Avsikten med lagstiftningen om samhällstjänst har varit att skapa förutsättningar för att ge den villkorliga domen en större skärpa. Enligt 30 kap. 7 andra stycket brottsbalken krävs att en föreskrift om samhällstjänst är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Den tilltalades möjligheter att genomföra samhällstjänsten skall tillmätas betydelse och syftet med det är att säkerställa att samhällstjänsten utgör ett trovärdigt alternativ till

ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 3 (6) fängelsestraffet. I förarbetena uttalas att det för påföljdens trovärdighet är av yttersta vikt att en hög andel av de dömda fullgör vad som ålagts dem och att möjligheten till undanröjande av påföljden mera sällan behöver användas (prop. 1997/98:96 s. 100). Några närmare riktlinjer för bedömningen av en persons lämplighet att fullgöra samhällstjänst har inte angivits i lagtexten. Det ankommer på domstolen att utifrån omständigheterna i det enskilda fallet göra den erforderliga bedömningen och det är då av stor vikt att rätten har tillgång till ett fullständigt underlag. Den lokala kriminalvårdsmyndigheten skall i varje enskilt fall anpassa sitt yttrande efter rättens behov av beslutsunderlag (Brottsbalken En kommentar på Internet, 30 kap. 7, utskrift s. 7). Något underlag för att bedöma om HK är lämplig att fullgöra samhällstjänst föreligger inte. De uppgifter som finns om hans personliga förhållanden är till största delen de han själv har lämnat. Han är turkisk medborgare, men är född och uppvuxen i Danmark där han också bor. Brottet begicks då han var på tillfälligt besök i Sverige. Han är tidigare ostraffad, arbetar som bilförsäljare och har sin bostad hos sin syster i Valby utanför Köpenhamn. HK har samtyckt till att utföra samhällstjänst, men skulle helst vilja genomföra påföljden i Danmark eftersom han inte förstår svenska språket. Som framgår nedan är min uppfattning att det inte bör komma i fråga att döma en person som inte har någon anknytning till Sverige till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Med anledning härav anser jag att det saknas skäl att hämta in yttrande från den kriminalvårdsmyndighet inom vars område samhällstjänsten skulle verkställas. För det fall Högsta domstolen däremot finner att det finns förutsättningar att i en situation som den nu aktuella döma till sådan påföljd, bör emellertid sådant underlag hämtas in. Bör samhällstjänst kunna ådömas den som inte har någon eller i vart fall endast lös anknytning till Sverige? Bestämmelserna om samhällstjänst är inte formellt sett begränsade till personer som har sitt hemvist i Sverige. Varken lagstiftningen om samhällstjänst eller förarbetena till den berör frågan om vad som skall gälla i fråga om personer som har sitt hemvist i en annan stat. Av förarbetena får emellertid anses framgå att lagstiftningen är utformad utifrån förutsättningen att den som skall verkställa samhällstjänsten har sitt hemvist i Sverige. Det är inte möjligt att överflytta en påföljd på villkorlig dom med eller utan föreskrift om samhällstjänst till ett annat nordiskt land. Lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 4 (6) angående verkställighet av straff m.m. förutsätter att påföljden är förenad med övervakning (se, förutom själva lagtexten, även Brottsbalken En Kommentar, s. NvL:23). En förutsättning för att en person med hemvist utanför riket skall kunna dömas till sådan påföljd är därför att samhällstjänsten verkställs i Sverige. I och med att rörligheten över Sveriges gränser ökar torde frågan om det bör vara möjligt att döma en person som inte har sitt hemvist i Sverige till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst, bli aktuell i allt fler fall. I syfte att få en uppfattning om hur åklagare och domstolar behandlar dessa fall i dag har jag hämtat in upplysningar från åklagarkammare runt om i Sverige. Av de svar som lämnats kan jag konstatera att åklagarnas uppfattning är att det i en situation som den nu aktuella döms till ett kortare fängelsestraff. Det synes endast vara i de gränsnära trakterna mot Finland som det mera regelmässigt har förekommit fall där personer utan hemvist i Sverige (finländska medborgare som bor nära den svenska gränsen) har dömts till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Sådan påföljd har emellertid i några enstaka fall även dömts ut i södra Sverige. Som anges i överklagandet har Hovrätten över Skåne och Blekinge, Avd. 2, i en dom den 7 juni 2005 dömt en dansk medborgare, bosatt i Danmark, till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. I domen anger hovrätten bl.a. att den tilltalade bor i Danmark drygt en timmes resa från Malmö eller Helsingborg och att det därför bör vara möjligt för honom att fullgöra samhällstjänst här i landet. Därutöver har Hovrätten för Västra Sverige dömt en svensk medborgare bosatt i Spanien till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst (RH 2006:41). Det kan därvid nämnas att jag överklagade den senare domen till Högsta domstolen och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse en månad. Som grund för mitt överklagande anförde jag bl.a. att det med hänsyn till den tilltalades lösa anknytning till Sverige inte borde komma i fråga att döma honom till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Högsta domstolen beslutade dock den 27 juli 2006 att inte meddela prövningstillstånd (Högsta domstolens mål nr B 2986-06). Redogörelsen ovan visar således att det finns ett behov av tydliga uttalanden från Högsta domstolen om hur man behandla ett fall som det nu aktuella. Vid den bedömningen bör för det första avsikten med lagstiftningen att skapa förutsättningar för att ge den villkorliga domen en större skärpa beaktas. Som anges i motiven till lagstiftningen är det för påföljdens trovärdighet av yttersta vikt att en hög andel av de dömda fullgör vad som ålagts dem och att möjligheten till undanröjande av påföljden mera sällan behöver användas. För att garantera detta har Kriminalvården utfärdat föreskrifter och allmänna råd om

ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 5 (6) samhällstjänst (KVFS 2006:21). Av dessa framgår bl.a. att genomförandet av en dom på samhällstjänst skall planeras noggrant och utövas under stark kontroll. Verifiering av sjukfrånvaro förutsätts t.ex. kunna ske genom hembesök (se de allmänna råden till 7 ). För det fall den dömde är bosatt i en annan stat minskar naturligtvis svenska myndigheters möjligheter att planera och kontrollera verkställigheten. Som anges i den skiljaktiga meningen i RH 2006:41 blir fullgörandet av samhällstjänsten i fall som det nu aktuella i betydligt större utsträckning beroende av den dömdes egen goda vilja och det finns en uppenbar risk att verkställigheten kommer att ske på den dömdes villkor. Naturligtvis kan vid misskötsamhet bestämmelserna i 27 kap. 6 brottsbalken tillämpas. Det finns således förutsättningar att undanröja påföljden. Med hänsyn till att den dömde befinner sig utom riket kan emellertid ett sådant förfarande och i slutändan en begäran om verkställighet vara förenat med kostnader, svårigheter och en tidsutdräkt som påtagligt försvårar en omvandling. Om villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst tillåts användas i situationer som den nu aktuella finns det därför en risk för att påföljdens trovärdighet urholkas. Enligt min uppfattning bör svenska domstolar endast kunna döma till påföljder vars verkställighet svenska myndigheter har kontroll över. Sådan kontroll saknas vid dom på villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst, då den dömde inte har sitt hemvist i Sverige och det bör därför inte så länge det saknas ett internationellt samarbete på området vara möjligt att döma till sådan påföljd i angiven situation. Ytterligare skäl till att villkorlig dom med föreskrift samhällstjänst inte bör komma i fråga när den tilltalade inte har sitt hemvist i Sverige är att påföljden kommer att tillämpas på ett olikt och orättvist sätt. Andra omständigheter än personens allmänna lämplighet kommer nämligen med nödvändighet att bli styrande vid påföljdsbestämningen. För att påföljden skall kunna komma i fråga är det en förutsättning att den dömde har praktisk möjlighet att genomföra en dom på samhällstjänst i Sverige. Som regel torde det endast vara möjligt för personer som är bosatta i en stat som gränsar till Sverige, dvs. i praktiken de nordiska staterna Danmark, Finland och Norge. Det medför att personer bosatta i Island (som ingår i det nordiska verkställighetssamarbetet) med hänsyn till Islands geografiska placering, knappast kan räkna med att få förmånen att bli dömd till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Dessutom torde det vara så att för personer bosatta i Danmark, Finland eller Norge är en dom på villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst endast möjlig om de bor så nära den svenska gränsen att de har praktiska möjligheter att ta sig till Sverige på tämligen kort tid.

ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 6 (6) En ytterligare konsekvens av att tillåta att personer med hemvist i en annan stat döms till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst är att förutsättningarna kan komma att styras av den enskildes ekonomiska förmåga. Hur skall domstolen t.ex. förfara i ett fall där personen bor förhållandevis långt från Sverige, men visar att han eller hon har ekonomiska förutsättningar att, t.ex. via flyg, ta sig till Sverige en eller flera gånger i veckan för att fullgöra en dom på 50 timmars samhällstjänst? Skall domstolen då kunna döma till samhällstjänst samtidigt som det inte är möjligt beträffande en person boende på samma ort som inte har liknande ekonomiska förutsättningar? Enligt min uppfattning skulle ett sådant system innebära en uppenbar olikhet inför lagen. Sammanfattningsvis menar jag således att villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst endast bör komma i fråga för personer med hemvist i Sverige. En tillämpning av bestämmelserna i enlighet med vad hovrättens minoritet förordat skulle innebära dels att svenska domstolar kommer att döma till en påföljd vars verkställighet svenska myndigheter inte har full kontroll över vilket kan urholka påföljdens trovärdighet, dels att påföljden med nödvändighet skulle komma att tillämpas på ett olikt och orättvist sätt. Hovrättens dom skall därför stå fast. Bevisning m.m. Jag åberopar samma bevisning som i hovrätten. Vittnesförhöret med polisassistenten MW åberopas såsom det har antecknats i hovrättens dom. Enligt min uppfattning bör målet kunna avgöras utan huvudförhandling. Fredrik Wersäll Kopia till - Utvecklingscentrum Stockholm - 1:a åklagarkammaren i Malmö (C01-15-1323-06) Stefan Johansson