BKN i Sveriges miljonprogram 2012 Analys av resultatet Carlos Rojas för Boverket, december 2011 Innehåll: 1. En tredjedel vill bo i en bostadsrätt och de äldre gör redan det 1. Flyttbenägenheten är alltid större i miljonprogrammen 1. Därför vill de äga 2. De som vill flytta drivs av status, hemkänsla och trygghet 2. De som vill äga sin bostad men inte kan 3. Det kan vara så att de som inte kan visst kan 3. Kunskapsluckor kan bero på att miljonprogrammen nås av andra informationsströmmar 4. De som inte vill äga sin bostad vill undvika risker 5.Och de som valde att äga ville uppleva trygghet 5. Politiskt rörigt i miljonprogrammen 5-6. Slutsats: Miljonprogrammen är komplexa och kräver flexibilitet
En tredjedel vill bo i en bostadsrätt och de äldre gör redan det Två tredjedelar av alla som bor i hyrd lägenhet skulle vilja äga sin bostad och lite mindre än hälften av de som vill anger att de planerar att äga en bostad inom en snar framtid. Kvinnor är också mindre benägna att äga sin bostad - fler svarar nej på frågan skulle du vilja äga din bostad? Åldersmässigt är de som minst vill äga sin bostad de äldre 56-80 år men det är också de som i högst utsträckning redan äger sin bostad. De unga, som är mest benägna att flytta visar en vilja att äga sin bostad och är starkt överrepresenterade på svarsalternativet Ja, jag skulle vilja men kan inte och Ja, jag planerar att äga en bostad inom en snar framtid. Geografisk är Norrland (indikativt), Stockholmsbor och sydsvenskar de som äger sin bostad i högst utsträckning. Småland (indikativt) är de som vill äga sin bostad mest, antingen svarar de ja, skulle vilja men kan inte eller att de planerar att flytta det närmsta året. Flyttbenägenheten är alltid större i miljonprogrammen Generellt vill de unga miljonprogramsborna byta bostad det närmaste året. I åldersspannet 16-22 år svarar 42,2 procent att de vill det, jämfört med snittet på 35,5 procent. Bland 23- till 35-åringar svarar hela 52,3 procent att de planerar att byta bostad det närmsta året. De äldre 56-80 år vill stanna kvar, bara 12,3 procent vill byta bostad det närmaste året. Det följer de nationella rörelserna som SCB identifierar i sina flyttströmsrapporter: i åldern 19-23 flyttar de flesta till en något större kommun för att studera eller arbeta, 24-28 går flyttströmmen från högskola/universitet till storstäderna och trettioplussare som bildar barnfamiljer flyttar från storstäder och regioncentra till mindre kommuner av förortskaraktär inom pendlingsavstånd till den större kommunen. I övriga åldrar är flyttströmmar så små att de knappt påverkar befolkningsutvecklingen för kommunen. Miljonprogram har generellt beroende på status och rykte något större utflyttningsströmmar, på vissa ställen mer markant än andra. År 2010 flyttade exempelvis 9 procent av invånarna i Norra Botkyrka ut, och 2007 flyttade 14 procent av Rosengårds invånare ut. Geografiskt är Sydsveriges miljonprogramsbor minst benägna att flytta och Småland (här främst Jönköpingsområdet Råslätt och 31 respondenter så det bör ses som indikativt) de som mest vill det. Därför vill de äga För de som uppgett att de vill äga sin bostad eller planerar att göra det snart, är anledningarna 1) Jag ser det som en bra investering 2) Det känns tryggare
3) Det blir billigare månadshyra Könsmässigt är de absolut största skillnaderna i anledningarna att männen tycker det är viktigare med billig hyra jämfört med kvinnorna, som tycker det är viktigare än männen att få bygga om hur de vill. De i åldersspannet 36-55 är minst fokuserade än övriga på att det känns tryggare att äga sin bostad. De ligger absolut lägst på den anledningen av alla åldersgrupper och kraftigt under snittet (7,5 procent vs 18,8 procent). Billigare månadshyra är viktigare för de äldre 36 80 år. De som vill flytta drivs av status, hemkänsla och trygghet I andra undersökningar av MIKLO framkommer ett mönster där en stor del är nöjda med sitt liv, sitt boende och sitt område, ofta 30-40 procent, och en ofta något mindre del 20-30 procent är missnöjda med sitt liv, sitt boende och sitt område. Mönstret är ofta att 20-30 procent är angelägna om att flytta och 30-40 procent angelägna om att bo kvar. Vi ser det mönstret även i denna undersöknings resultat, bland annat på de 19,7 procent som om de skulle köpa en bostad skulle välja den de bor i idag, samtidigt som 34,1 procent av de som svarar att de inte skulle vilja köpa lägenheten de bor i idag säger att anledningen är att de inte trivs i området eller att det inte är en bra investering att köpa något i området. Vanligt förekommande anledningar för att vilja flytta är sitt nuvarande områdes rykte, och att röra sig mot ett område som man tror kommer vara mer tryggt och kännas mer hemma. Överväldigande många ser flytt till just villa som bostadsform som det mest önskvärda. I en annan undersökning vi nyligen gjorde åt en partner framkom att nästan två tredjedelar vill bo i villa, medan knappt tio procent skulle välja att äga en lägenhet och ytterligare nästan tio procent äga radhus. Önskan om villa har förmodligen delvis med status att göra, som symbol för framgång och kapital, men också att miljonprogramsbon antar att ett villaområde ger den tidigare nämnda och önskade tryggheten, hemmakänslan och goda ryktet. Ungefär tio procent av miljonprogramsborna anger också som skäl att flytta att de inte trivs i den mångkulturella miljö de nu bor i. De som vill äga sin bostad men inte kan De som är minst benägna att flytta från området (de äldre) är mest insatta i hur man omvandlar hyresrätter. De unga, som är mest benägna att flytta, anser sig inte vara insatta. Bland 16- till 22- åringarna svarar 50,8 procent av nej på frågan om de vet hur det går till att omvandla en hyresrätt till bostadsrätt eller köpa en bostadsrätt (snitt 26,7 procent). För 56 80 åringar är det 32,7 procent som anser sig vara väl insatta och endast 13,5 procent som svarar nej (jämfört med snitt på 20,5 procent respektive 26,7 procent).
Geografisk anser sig Stockholmsbor vara väl insatta, övriga delar av landet ligger relativt långt under snittet. Könsmässigt är kvinnor generellt lite mindre insatta, och är också här i lägre grad ägare till bostadsrätter. För de som uppgett att de vill äga sin bostad men inte kan är den absolut främsta anledningen att de inte har råd. Även att man inte får banklån verkar vara en relativt viktig anledning. Fler kvinnor än män anser att de inte har råd eller inte får banklån. Männen tycker att de inte känner sig tillräckligt insatta eller att det är riskabelt är viktigare anledningar än kvinnorna. Att inte ha råd är överlägset största anledningen bland 16- till 35-åringar för att inte äga en bostad. För 36-till 55 åringar är det att inte få banklån även en stor hake, de är kraftigt överrepresenterade på det svarsalternativet. Det kan vara så att de som inte kan visst kan När det gäller miljonprogramsbons ekonomi och hur belånad man är i de undersökta områdena, har det generellt sen vi började göra undersökningar 2005 präglats av polarisering. Många har en god ekonomi och många har en dålig ekonomi. Det som är genomgående är den låga graden av belåning (av de som inte har bostadslån hade två tredjedelar 2010 inga lån alls och bara 17,7 procent uppgav att de hade mer än 100.000 kr i lån), som vi analyserar helt enkelt beror på en kombination av saker: arbetarklassarvet att inte handla för mer än man har sparat ihop till präglar miljonprogrammens invånare, i samarbete med en utbredd missuppfattning om sin kreditvärdighet. Den sistnämnda bekräftas i frågan om vad som hindrar respondenten från att investera i en bostadsrätt, där 21,1 procent av de i åldern 36-55 år säger att de inte får något lån, trots att knappt 11 procent är arbetslösa eller sjukskrivna. De yngstas (16-35) också relativt goda ekonomi hör till viss del ihop med att de flyttar hemifrån senare än snittsvensken gör, och under tiden undviker studielån och lägger undan pengar. Till viss del kan de höjda kraven på insatser påverka att svarsalternativen jag får inget lån och jag har inte råd är höga, men i undersökningen som gick ut 2010 och tidigare kvalitativa studier har resultatet varit snarlikt även på frågor om andra typer av lån. Man har inte trott att man är kreditvärdig, något som också hör ihop med en mer komplicerad självkänsla som många har i miljonprogramsområden. De möjligheter som är allmänna i samhället upplevs ofta inte så, utan som möjligheter för andra. Kunskapsluckor kan bero på att miljonprogrammen nås av andra informationsströmmar I miljonprogrammen konsumerar man medier annorlunda än snittsvensken gör. Det och att man i många fall är grupperad med andra miljonprogramsbor i sitt vardagliga umgänge ger en informationsskugga, där samtalen som medelklassen och cityfolket för i lägre grad når
miljonprogramsbon. I Sveriges miljonprogram 2011 (då enbart åldrar 16-45) framkom att många fler läser en morgontidning regelbundet (56,1 procent mot 14,7 procent i hela Sverige) men att mycket färre ser morgontidningen som en mycket viktig informationskälla (6,9 mot 27,2 procent i hela Sverige), sannolikt för att morgontidningen de relaterar till är Metro och City i dess olika upplagor runtom i landet. Den trovärdigaste källan för informationssökning anser man internet vara (30,7 procent anger den som mycket viktig), medan den källa som snittsvensken ser som mest trovärdig, radio, bara ses som mycket viktig för informationsinhämtning av 7,2 procent. I Sverige i stort anger 82,2 procent radio som mycket viktig. Även här konsumerar och därmed relaterar miljonprogramsbon till andra radiokanaler än snittsvensken. Intressant i sammanhanget är att noll procent av Orvestos respondenter i åldern 16-45 år angav brev från företag/myndigheter som en mycket viktig informationskälla, medan tolv procent av miljonprogramsborna gjorde det och därmed hade den som näst viktigast efter internet. De som inte vill äga sin bostad vill undvika risker För de som uppgett att de inte vill äga sin bostad är anledningarna 1) Jag vill inte binda upp mig, vill vara mer flexibel 2) Jag vill inte ha några skulder 3) Annat 4) Jag vill inte behöva riskera oplanerade utgifter De yngsta respondenterna anger mest annat, och då ofta relaterat till att de har temporärt boende eller bor hemma med föräldrarna. I åldersgruppen 23-35 år är man mest angelägen om att inte binda upp sig och 36- till 55-åringar tycker det är viktigt att inte ha några skulder (24,1 procent vs 18,5 procent i snitt) vilket för dem är nästan lika viktigt som att inte binda upp sig, ett förhållande som inte återspeglas i någon annan av åldersgrupperna. Flera i gruppen 23-35-åringar lyfter i alternativet annat att det för dem handlar om politisk eller ideologisk övertygelse att bo i hyresrätt. Nära hälften av samtliga som inte vill äga sin bostad säger att det inte finns något som skulle kunna få dem att ändra sig. De äldre är fastare i sin åsikt (60 procent av 36-80 åringar säger nej) än de yngre (29,1 procent av 16-35 åringar säger nej) För att kunna övertyga de yngre, som ändå är relativt benägna att övertygas, är priset den viktigaste faktorn följt av riskfaktorn. Skulle de känna att de får ett bra pris eller att köpet var riskfritt skulle de överväga att köpa bostad. Det verkar också finnas ett medvetet informationsgap i åldersgruppen 16-35 år, då de anger att bättre förstå vad det innebär som en viktig anledning.
Och de som valde att äga ville uppleva trygghet De viktigaste anledningarna som bostadsägarna i undersökningen anger som skäl till sitt val av boendeform, är att de tycker att det känns tryggare att äga sin egen bostad och att de ser det som en investering. De yngre ägarna, 22-35 år, ser det mer som en investering medan de äldre, 36-80 år, ser det som ett tryggare alternativ. Kvinnor lyfter i högre grad än män att det var en bra investering att köpa sin bostad, medan männen pekar på tryggheten och att de fick ett bra pris mer. Politiskt rörigt i miljonprogrammen Det kan vara intressant att veta hur miljonprogrammens invånare står partipolitiskt. Socialdemokraterna (19,9 procent) och alla högerpartier (24,6 procent totalt) har lägre stöd i miljonprogrammen. Vänsterpartiet (8,6 procent), Sverigedemokraterna (7,5 procent) och Miljöpartiet (12,6 procent) har mer stöd än de har totalt i Sverige. Vår undersökning lämnar rum för viss felmarginal då 12,5 procent av respondenterna inte ville uppge vilket parti de röstade på, men resultaten kan ses som indikativa. Slutsats: Miljonprogrammen är komplexa och kräver flexibilitet Vill man få fler att köpa sin bostad kan det finnas en poäng med att vända sig till de yngre segmenten eftersom det är de som har starkast vilja att flytta och äga eget samtidigt som de inte är lika benhårda som de över 56 år i sin negativa inställning till att äga sin bostad. Drygt sjuttio procent av de under 56- sträcket anger att något kan få dem att ändra uppfattning samtidigt som sextio procent av de över sträcket säger att inget kan göra det. Som redovisat handlar det till stora delar om kunskapsluckor både en medveten (framförallt hos de yngsta) och en omedveten, till exempel den hos de 36- till 55-åringar som enligt statistiken borde vara kreditvärdiga men inte tror att de får lån. Intressant är ju också att de som äger, de som vill äga och de som inte vill äga prioriterar ett tryggt boende. De väljer idag olika sätt att ha den tryggheten på. För de som vill ha en hyresvärd handlar det om att inte ta ränterisker men också att snabbt kunna röra på sig vid behov och enkelt få saker ordnade vid behov, som en del fritextsvar under annat anger. Bristen på information är generellt ett av miljonprogrammens största problem. Vi har en marknadsekonomi som bygger på att alla som deltar i den ska ha tillgång till så total och likvärdig information som möjligt att kunna fatta beslut om hur de ska investera, men så är inte fallet. Vår iakttagelse av misslyckade försök till bostadsrättsomvandlingar i miljonprogrammen har lett oss till slutsatsen att det handlat om bristande kunskap i hur informationen om omvandlingar ska komma miljonprogramsborna tillhanda. Bäraren av informationen har inte varit den optimala, sättet den presenterats på har inte heller varit det. Lägg därtill på den misstro som många i miljonprogram känner för politiska förändringar i sina områden. Kunskapen om bostadsrättsomvandlingar har exempelvis i Stockholm spridits genom samtal människor emellan. Pratar du om temat på en middag på Östermalm
så vet alltid någon runt bordet det en undrande inte vet. Påstår någon något felaktigt, som att den inte skulle kunna få ett lån fast det är möjligt, får den sin kunskapslucka påpekad och ifylld och breddar sin bild av hur den skulle kunna ha möjlighet att omvandla. Genom pr och kommunikation i rätt kanaler sattes detta igång i ett tidigt skede och har nu nått något som man i exempelvis Stockholms innerstad skulle kunna definiera som total information. Det är långt ifrån så i miljonprogrammen. De bostadsrättsföreningar som skapats är fortfarande undantag och bör förstås studeras närmare. Ofta har de haft flera drivande personer med en lång historia i huset och området. Resonemanget som vi många gånger hör om att folk inte skulle vara intresserade i miljonprogrammen eller inte skulle vilja det spricker i den här undersökningen. De ekonomiska argumenten som ibland också hörs bygger på en fördom där de i samhället etablerade bilderna av de fattiga miljonprogramsborna styr mer än statistiken. Som vi nämner är ekonomin polariserad det finns många som tjänar väldigt lite, lever knappt och själva upplever att de har en ansträngd ekonomi. Och det finns många som tjänar väldigt mycket och är helt lugna med sin ekonomiska situation. Däremellan ett standardsegment. Och en viktig karaktäristika i det här fallet: miljonprogramsbor har tagit mindre lån än många andra i svenska städer. Att jobba med förändringar på gruppnivå (ex en port med tio familjer i ett hus) när situationen är så polariserad är svårt och allmännyttan har liknande problem när de renoverar husen och behöver höja hyrorna: två i porten kan för allt i världen inte mäkta med en hyreshöjning på tio procent, två kan men är aviga och sex både kan och vill betala tio procent mer i hyra mot att få en renoverad lägenhet. Detsamma gäller dynamiken vid bostadsrättsomvandlingar. Hur ska man resonera? Behöver man hitta nya modeller? Sannolikt. Är det något som våra undersökningar på gott och ont ofta visar är att demografin och skillnaderna i invånarnas livssituation är komplex i miljonprogrammen. På gott för att det är en bra förutsättning för ett dynamiskt samhälle och på ont för att det såklart försvårar att hitta modeller som är skalbara och applicerbara på ett enkelt sätt. Den goda kommunikationen som vi tror är en förutsättning för att hitta fungerande modeller tror vi behöver bygga på ett lokalt samtal på varje plats som är aktuell för en förändring. Högsta hänsyn bör tas till invånarnas tankar, önskemål och livssituationer. Kanske är ett segment som man från början tänkt sig att omvandla helt enkelt inte i rätt tillstånd för det, medan ett segment ett stenkast bort är det. Lyhördhet och flexibilitet baserat på en bra kommunikation kan skapa kreativa lösningar för ert fortsatta arbete.