Skriftligt arbete, handelsrätt C, 10 poäng. Styrelseledamöters. skadeståndsansvar. gentemot bolaget. - enligt 15:1 ABL

Skriftligt arbete, handelsrätt C, 10 poäng Styrelseledamöters skadeståndsansvar gentemot bolaget - enligt 15:1 ABL Mattias Karlberg Handledare: Bo Westlund Vt 2004 UPPSALA UNIVERSITET INSTITUTIONEN FÖR HANDELSRÄTT Ekonomikum, Kyrkogårdsgatan 10, Uppsala Postadress: Box 513, 751 20 Uppsala. Tel: 018-741 12 42

SAMMANFATTNING Aktiebolaget som bolagsform har haft en viktig betydelse för västvärldens ekonomiska tillväxt under det förra århundradet. Stora förändringar av sättet att driva företag och av samhället har gjort att aktiebolagslagen har ändrats en hel del under denna tid. En fråga som har varit uppe för diskussion vid flertalet av dessa lagändringar är styrelseledamöternas skadeståndsansvar gentemot bolaget. Någon egentlig skärpning av ansvaret har inte skett vid lagändringarna. Istället har försök gjorts för att förtydliga styrelsens arbetsuppgifter. Inte heller vid 1999 års ändringar valde lagstiftaren att utöka styrelsens skadeståndsansvar. Istället för att skärpa skadeståndsreglerna valde lagstiftaren att, enligt dansk modell, införa en obligatorisk arbetsordning i aktiebolagslagen. Syftet med denna uppsats är att fastställa gällande rätt vad gäller styrelseledamöternas skadeståndsansvar gentemot bolaget enligt 15:1. Dessutom är syftet att undersöka lämpligheten i lagstiftarens val att införa en obligatorisk arbetsordning men att inte skärpa skadeståndsansvaret. Bristen på rättsfall tillsammans med en mycket allmän hållen lagtext, svår bevisbörda och hög finansiell risk att föra en process gör att mycket talar för att det finns ett behov av ett förtydligande av reglerna samt ett skärpt ansvar. Det skulle dock föra med sig en hel del negativa konsekvenser att skärpa ansvaret. Den stora mängd aktiebolag och variationen dem emellan skulle göra att ett förtydligande medförde en mängd begränsningar i styrelseledamöternas sätt att utföra sina uppdrag. En ökad sannolikhet att bli skadeståndsskyldig skulle även försvåra rekryteringen av kompetenta styrelseledamöter till en rimlig kostnad samt förmodligen minska deras benägenhet att genomföra välmotiverade projekt med hög risk. Lagstiftarens val att enbart införa regler om en obligatorisk arbetsordning men att inte skärpa skadeståndsansvaret för styrelseledamöter gentemot bolaget enligt 15:1 får därför, trots påtalade brister i reglerna, anses vara väl avvägt. 1

FÖRKORTNINGAR ABL Aktiebolagslagen (1975:1385) BrB Brottsbalken (1962:700) HB Handelsbalken (1736:0123) HD HovR:n JT NJA NJA II Hösta Domstolen Hovrätten Juridisk Tidskrift vid Stockholm universitet Nytt juridiskt arkiv, avdelning I Nytt juridiskt arkiv, avdelning II SBL Skattebetalningslagen (1997:483) SkL Skadeståndslagen (1972:207) SvJT TR:n VD Svensk juristtidning Tingsrätten Verkställande direktör ÅRL Årsredovisningslagen (1995:1554) 2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING... 4 1.1. BAKGRUND... 4 1.2. PROBLEMFORMULERING... 4 1.3. SYFTE OCH AVGRÄNSNING... 5 1.4. DISPOSITION... 5 1.5. METOD... 5 2. GÄLLANDE RÄTT... 6 2.1. EN AKTIEBOLAGSLAG I FÖRÄNDRING... 6 2.1.1. Historia... 6 2.1.2. Senaste årens förändringar... 7 2.1.3. Fermenta-affären... 7 2.1.4. 1999-års ändringar... 8 2.1.5. En ny aktiebolagslag... 9 2.2. ALLMÄN SKADESTÅNDSRÄTT... 9 2.3. SKADESTÅND ENLIGT 15:1 ABL... 10 2.3.1. Culpabedömningen... 10 2.3.2. Arbetsordning... 13 2.3.3. Skadeståndsprocessen... 15 2.4. ABL OCH BOLAGSORDNINGEN SOM MÅTTSTOCK... 16 2.4.1. Aktiebolagets organisation... 16 2.4.2. Lojalitets-, vård- och lydnadsplikt... 16 2.4.3. Generalklausulerna i ABL... 17 2.4.4. Uppenbarhetsrekvisitet... 17 2.4.5. Verksamhetens syfte... 18 2.4.6. Verksamhetsföremålet... 19 2.5. RÄTTSPRAXIS... 20 2.5.1. NJA 2000 s. 404... 20 2.5.2. Kommentarer av domslutet... 21 3. DISKUSSION... 22 3.1. SJÄLVSANERING ELLER LAGREGLERING VAD ÄR MEST LÄMPLIGT... 22 3.2. MOTIV TILL STRÄNGARE REGLER... 22 3.3. MOTIV TILL ATT INTE GÖRA REGLERNA STRÄNGARE... 23 4. SLUTSATS... 26 5. KÄLLFÖRTECKNING... 27 5.1. OFFENTLIGT TRYCK... 27 5.2. LITTERATUR... 27 5.3. RÄTTSPRAXIS... 28 3

1. INLEDNING 1.1. Bakgrund Aktiebolaget som bolagsform har av många ansetts vara en bidragande orsak till västvärldens kraftiga ekonomiska tillväxt under det senaste århundradet. Det faktum att ägare har kunnat satsa ett visst kapital i fritt överlåtbara delägarrättigheter, utan att sätta hela sin personliga förmögenhet på spel, har möjliggjort en riskspridning som tidigare inte var tänkbar. Detta har lett till att många motiverade affärsprojekt, som tidigare ansågs för riskfyllda, har kunnat genomföras. 1 I många större aktiebolag fungerar funktionsfördelningen på det sättet att ägarna är relativt passiva och betalar någon annan för att organisera och sköta företaget. Aktiebolagslagen (1975:1385, ABL) är också väl anpassad för denna rollfördelning: aktieägare som via bolagsstämman väljer en styrelse som skall se till att ägarnas mål uppfylls. Ett välkänt problem med denna uppdelning är det s.k. principal-agentproblematiken. Denna problematik brukar ses som ännu tydligare när man går ytterligare en nivå nedåt i ledningen av företagen, där VD:n samt den övriga företagsledningen skall uppfylla ägarnas mål utifrån styrelsens instruktioner. Men problematiken existerar även på ägare styrelsenivå. Det aktieägarna ständig måste försöka kontrollera är om styrelsen (agenten) agerar utifrån aktieägarnas (principalens) mål, eller för egen vinnings skull. Skulle styrelsen, genom beslut eller åtgärder, åstadkomma bolaget skada kan det tyckas att styrelsen skall ersätta denna skada. Ett sätt att reglera detta är att genom lagstiftning ha mycket stränga skadeståndsregler i de fall där styrelsen har orsakat bolaget skada. Alternativt kan lagstiftaren låta de privata aktörerna självreglera detta och låta varje enskilt aktiebolag, genom avtal, reglera när styrelseledamöterna skall bli ersättningsskyldiga. Nackdelen med en för fri självreglering kan bli att minoritetsaktieägarna inte kan få sin röst hörd i de fall där aktieägarmajoriteten står bakom styrelsen. Ytterst få skadeståndsprocesser, där bolaget stämmer en styrelseledamot, har varit föremål för rättslig prövning. Kritikerna till de skadeståndsregler som har funnits har hävdat att skadestånd inte ens väcks trots uppenbara fall av misskötsel. 2 Den omgivning inom vilken de svenska aktiebolagen agerar i har varit föremål för en omfattande förändring under det senaste seklet. ABL har, i aviskt att anpassa företagen till de nya behov som har uppstått, ändrats en hel del under denna tid. ABL:s skadeståndsregler har vid flera tillfällen varit uppe för diskussion vid dessa ändringar. Trots att möjligheterna till att skärpa styrelseledamöternas skadeståndsansvar gentemot bolaget gång på gång har diskuterats, har endast marginella förändringar av lagstiftningen gjorts. Vid 1999 års ändringar av ABL var det många som väntade sig en skärpning av lagen. Någon skärpning av skadeståndsreglerna gjordes emellertid inte. Istället valde lagstiftaren att införa regler om en obligatorisk arbetsordning för styrelsen i ABL. 1.2. Problemformulering Vilket skadeståndsansvar har styrelseledamöter gentemot bolaget enligt 15:1 ABL? Är lagstiftarens val att införa en obligatorisk arbetsordning men att inte skärpa skadeståndsreglerna väl avvägt? 1 Smiciklas (1989) s. 39ff. 2 Stockholms fondbörs (1988) s. 214f. & Andersson (2000) s. 395. 4

1.3. Syfte och avgränsning Syftet med denna uppsats är att fastställa gällande rätt vad gäller styrelseledamöternas skadeståndsansvar gentemot bolaget enligt 15:1 ABL. Utöver detta avser jag att undersöka lämpligheten i lagstiftarens val att införa en obligatorisk arbetsordning men att inte skärpa skadeståndsansvaret. Förutom styrelseledamöternas ansvar gentemot bolaget, är även deras ansvar mot andra samt VD:s och revisorns ansvar av intresse för att få en klar bild av bolagsledningens ansvar. Utöver det är även ansvaret enligt exempelvis 13:12 ABL, 11 kap brottsbalken (1962:700, BrB), 12:6-6a skattebetalningslagen (1997:483, SBL) samt årsredovisningen (1995:1554, ÅRL) högst relevanta. Denna uppsats kommer inte att beröra dessa områden utan enbart rikta in sig på styrelseledamöters skadeståndsansvar gentemot bolaget enligt 15:1 ABL. 1.4. Disposition Inledningsvis görs en genomgång av aktiebolagslagens historia. Därefter behandlas allmänna skadeståndsregler och skadeståndsreglerna enligt 15:1 ABL. Sedan görs ett försök att klargöra de kriterier som krävs för att skadeståndsreglerna skall kunnas aktualiseras. Slutligen förs en normativ diskussion angående reglerna samt för- och nackdelar med att skärpa dessa. 1.5. Metod Metoden för denna uppsats kommer att bestå av traditionell juridisk metod. 5

2. GÄLLANDE RÄTT 2.1. En aktiebolagslag i förändring 2.1.1. Historia Redan i 1400-talets Italien växte de första föregångarna till dagens aktiebolag fram. Dessa kännetecknades, precis som idag, av fritt överlåtbara delägarrättigheter samt att bolaget själva stod för sina skulder och att delägarna därmed inte bar personligt ansvar för bolagets förpliktelser. Till följd av detta uppstod möjligheten att satsa kapital utan att riskera hela sin personliga förmögenhet. Bolagsformen spred sig, men det dröjde ända fram till 1600-talet, och handelskompaniernas behov av riskspridning, innan bolagsformen skulle få en större utbredning runt om i Europa. Kraftiga börskrascher i både England och Frankrike på 1700-talet gjorde att hårt reglerad lagstiftning mot aktiebolagen instiftades. Aktiebolagen ansågs inte vara lämpliga företagsformer och i England förbjöds bildandet av aktiebolag utan statlig kontroll medan bolagsformen förbjöds helt och hållet i Frankrike. Det dröjde ända fram till 1800-talet och ny lagstiftning innan bildandet av aktiebolag fick ett nytt uppsving. Det var också under mitten av 1800-talet som Sverige fick sin första aktiebolagslag, vilken var starkt influerat av fransk rätt. Regleringen var relativt strikt och det stadgades att konungen skulle pröva bolagsordningen före stadsfästelsen. Fyrtio år senare stiftades en ny lag som innebar att bildandet av aktiebolagen blev betydligt mindre reglerat och att endast en formell granskning av att lagens föreskrifter skulle göras av det allmänna. 1910 ändrades aktiebolagslagen igen. Denna gång i syfte att bereda allmänheten kraftigare skydd mot osunda bolag, att skydda aktieminoriteten och att förskaffa aktieägarna större trygghet mot styrelser som missbrukar sin ställning. 3 I propositionen till 1910 års lag menade regeringen att det redan i 1895 års aktiebolagslag ålåg styrelsens ledamöter att, vid fullgörandet av sitt uppdrag, för bolaget iaktta samma omsorg som krävs av sysslomän i allmänhet. Styrelseledamöterna ansågs vara skyldiga att ersätta all skada, som de vare sig genom överträdelse av lagen eller och eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet förorsakat bolaget. Förutom reglerna i den då gällande aktiebolagslagen och bolagsordningen ansågs vidare att regler skulle sökas inom sysslomannarätten för att avgöra om en styrelseledamots handlande skulle medföra ersättningsskyldighet. 4 En av de mest betydelsefulla händelserna på det aktiebolagsrättsliga området under mellankrigstiden var Kreugerkraschen. Kreugers företagsimperium var mycket omfattande. Efter krashen följde flera rättsfall. För uppsatsens syfte är det speciellt NJA 1936 s. 78 som är av betydelse. 5 I det efterföljande lagstiftningsarbetet hänvisades också till detta rättsfall vid flertalet tillfällen. Efter den stora kollapsen satte regeringen igång en utredning för att förändra aktiebolagsrätten på de områden där det ansågs finnas luckor. Det primära målet var att skapa regler för koncerner samt att förbättra reglerna om styrelsens och den VD:ns ansvar. Dessutom var syftet att förbättra reglerna för kontroll över redovisningen, samt förhållandet mellan aktiemajoriteten och minoriteten. 6 Översynen av den svenska aktiebolagslagen skedde i ett samarbete mellan Norge, Finland och Danmark. Den svenska aktiebolagslagen som började 3 Smiciklas (1989) s. 39ff. 4 Prop. 1910:54 s. 149 & Hemström (1989) s. 89. 5 Rättsfallet nämns under avsnitt 2.3.2. 6 SOU 1941:8 s. 3ff. 6

gälla 1944 blev dock helt och hållet en svensk företeelse, till följd av att Andra världskriget kom i vägen för samarbetet mellan de nordiska länderna. 7 När det gäller skadeståndsansvaret för styrelseledamöter gentemot bolaget nämner lagberedningen att styrelsen, vid fullgörandet av sitt uppdrag, är skyldiga att iaktta den omsorg som åvilar en syssloman. Precis som i förarbetena till 1910 års lag nämns att det inte enbart var överträdelse av aktiebolagslagen och bolagsordningen som åsyftades. I utredningen framgår att styrelseledamöterna svara ej blott vid överträdelse av de bestämmelser i aktiebolagslagen eller bolagsordningen som de äro skyldiga att iakttaga. De äro även ansvariga för att de eljest med tillbörlig omsorg uppfylla de plikter som få anses förbundna med deras organställning inom bolaget. Styrelseledamot är sålunda ansvarig även för förlustbringande åtgärder beträffande driften av bolagets verksamhet och förvaltningen av bolagets angelägenheter i övrigt, såframt uppsåt eller vårdslöshet får anses ligga honom till last. 8 På 1960-talet återupptogs det nordiska samarbetet om en gemensam aktiebolagslag. Men inte heller denna gång lyckades länderna enas om en gemensam lag. Danmarks anslutning till EG och därmed anpassning till EG-rätten var en orsak. Önskemålet om en samnordisk lagstiftning fick också i många fall helt enkelt ge vika för svenska avväganden. Den nya lagen var framförallt ett tekniskt moderniseringsarbete där syftet var att förenkla lagen. De flesta förändringarna av lagen hade redan införts som ändringar i 1944-års lag. Den nya lagen innebar dock ändrade reglerna angående vilka bolag som skulle ha kvalificerad revisor, skärpt kontroll över att aktiekapitalet verkligen betalades in till bolaget samt att styrelsens ställning i förhållande till bolagsstämman stärktes och att redovisningsbestämmelserna samordnades med den då gällande bokföringslagen. 9 När det gäller styrelseledamöternas ansvar gjordes inga direkta ändringar i sak och lagberedning angav också att förslaget inte åsyftade till att genomföra någon ändring av gällande rätt. Styrelseledamöterna skulle även i fortsättningen bli ersättningsskyldiga om skadan förorsakats genom åtgärd eller underlåtenhet som kan tillräknas honom såsom uppsåt eller oaktsamhet. Utgångspunkten vid bedömningen ansågs vara att varje ledamot har skyldighet att iakttaga den omsorg som krävs av en syssloman i allmänhet. 10 2.1.2. Senaste årens förändringar Till följd av de stora förändringar som har skett på den internationella företagsmiljön, där de svenska aktiebolagen verkar, har en mängd ändringar införts i ABL. P.g.a. detta har lagen svällt och även gjorts om en hel del. Med en så pass stor mängd ändringar och tillägg förlorar lagen en del av sin struktur och blir mer svåröverskådlig och svårbegriplig. År 1990 tillsatte regeringen en kommitté med uppgiften att se över ABL. Kommittén kom att kallas Aktiebolagskommittén. Kommittén, som har bestått av experter och sakkunniga, har kommit med en mängd förslag till ändringar. 11 2.1.3. Fermenta-affären Den andra stora finansskandalen under 1900-talet, utöver Kreugerkraschen, var Fermentaaffären. Det finns en hel del likheter mellan de två, även om Fermenta-affären inte blev i när- 7 Smiciklas (1989) s. 39ff. 8 SOU 1941:9 s. 650 & Hemström (1989) s. 94. 9 Smiciklas (1989) s. 39ff. 10 SOU 1971:15 s. 352f. 11 SOU 2001:1 s. 11f. 7

heten av lika stor som Kreugerkraschen. Såväl kreditgivare som aktieägare gjorde likväl stora förluster i båda skandalerna. Båda företagen var också snabbt expanderande internationella företagsgrupper som leddes av mycket starka ägare med exekutiva befogenheter. Som tidigare nämnts föranledde Kreugerkrashen en rad förslag om lagändringar. 12 Stockholms fondbörs tillsatte en kommitté för att utreda Fermenta-affären. Kommittén kom fram till att ett par punkter behövdes ses över. En av dessa punkter var ABL:s regler för skydd av aktieägarminoriteten samt reglerna angående befogenhet och ansvar för olika personer i företagsledningen. För att stärka minoritetsskyddet föreslog kommittén att på flera ställen i ABL ändra tioprocentsgränsen till fem procent för när aktieägare i börsbolag skall få åberopa vissa regler. Minoritetens rätt, enligt 15:3 ABL, att inte bevilja styrelsen ansvarsfrihet och rätten att föra skadeståndstalan mot styrelseledamöter på bolagets vägnar är exempel där kommittén ansåg att gränsen borde ändras. 13 För att minska den finansiella risken, för enskilda aktieägare att utkräva skadestånd från bolagsledningen, diskuterade kommittén även möjligheten att införa en börsombudsman. När en minoritetsaktieägare för en skadeståndstalan - antingen direkt eller i bolagets namn - måste denne stå för både sina egna och motpartens rättegångskostnader vid en eventuell förlust. Detta ansågs vara en viktig anledning till att så få fall går till domstol. 14 2.1.4. 1999-års ändringar I SOU 1995:44 Aktiebolagets organisation var skadeståndsreglerna och styrelsens ansvar av stor betydelse. Även Fermenta-affären kommenterades i utredningen. 15 Kritiken mot att skadeståndstalan sällan väcks behandlades också. Trots allt kom kommittén fram till att de gällande reglerna angående skadestånd var väl avvägda. I utredningen poängteras dock att genom förslaget med att införa en obligatorisk arbetsordning skulle bolagsorganens uppgifter bli mer preciserade och dokumenterade. Därmed ansågs bättre förutsättningar skapas för att utkräva skadeståndsansvar av bolagets organledamöter. 16 I regeringens proposition som följde på utredningen var resonemanget kring många av frågorna likt kommitténs. Enligt regeringen gjordes, av pedagogiska skäl, vissa ändringar i lagen i syfte att förtydliga styrelsens arbetsuppgifter. Styrelsen ålades bl.a. en skyldighet att fortlöpande bedöma bolagets ekonomiska situation och att bygga upp ett rapporteringssystem (8:4 ABL). Även kommitténs förslag att införa en obligatorisk arbetsordning återfanns i regeringens förslag. Reglerna om arbetsordningen lades in i 8:5 ABL. 17 När det gäller styrelsens skadeståndsansvar ansåg regeringen, i linje med kommittén, att ett utökat skadeståndsansvar inte var nödvändigt. Regeringen menade att det var mycket viktigt att det finns incitament för företagsledningarna att fullgöra sina uppgifter och att det därför skulle finnas tydliga regler angående när uppgifterna inte skulle anses ha blivit fullgjorda på ett tillfredställande sätt. Samtidigt menade regeringen att ABL verkar i en marknadsekonomi, att all typ av affärsverksamhet innebär risktagande och att även omsorgsfullt övervägda affärsbeslut kan visa sig bli förlustbringande. Därför ansågs det viktigt att skadeståndsreglerna 12 Stockholms fondbörs (1988) s. 163ff. 13 Ibid. s. 169ff. 14 Ibid. s. 214ff. 15 SOU 1995:44 s. 156ff. 16 Ibid. s. 240ff. 17 Prop. 1997/98:99 s. 77ff. Se även avsnitt 2.3.2. 8

inte utformades på ett sätt som skulle förhindra möjligheterna till att ta de affärsmässiga risker, som i de enskilda fallen är motiverade. Regeringen ansåg att det var fullt befogat att även i fortsättningen kräva antingen uppsåt eller oaktsamhet för att kunna kräva styrelseledamöter på skadestånd. Vidare ansågs det lämpligare att låta rättstillämpningen, utifrån förhållandena i varje enskilt fall, bedöma om en aktuell handling skulle anses vara skadeståndsgrundande eller inte. 18 I propositionen gick regeringen emot förslaget till det femte bolagsdirektivet, det s.k. strukturdirektivet. Detta direktiv som berör aktiebolagets organisation har inte heller antagits än. Förslaget innehåller bestämmelser om kollektivt ansvar för organledamöter. Ansvaret enligt förslaget är ett oaktsamhetsansvar som är obegränsat och åvilar varje ledamot solidariskt. En ledamot kan undgå ansvar men då krävs det att han kan visa att någon försummelse inte kan tillräknas honom personligen. Regeringen ansåg att det skulle vara främmade för svensk rättsuppfattning att införa regler om omvänd bevisbörda. 19 Även Danmarks regering har avvisat förslaget. 20 2.1.5. En ny aktiebolagslag Aktiebolagskommittén som tillsattes 1990 av regeringen kom år 2001 ut med sin sista utredning: SOU 2001:1 Ny aktiebolagslag. Kommittén föreslår i denna utredning en helt ny aktiebolagslag. Kommittén anser att dess förslag undviker att reglera många av de problem som äldre lagstiftare ville reglera och istället ger en ökad självreglering och liberalisering. De flesta föreslagna ändringar är redan genomförda i 1975-års lag och förslaget går främst ut på att göra den äldre lagen mer begriplig och lättläst. 21 När det gäller skadeståndsreglerna mot bolaget föreslås inga direkta ändringar av i 15:1 ABL. 22 Enligt kommitténs förslag skulle lagen införas under 2004. 23 2.2. Allmän skadeståndsrätt I den allmänna skadeståndsrätten finns det en stark anknytning mellan straffansvar och skadeståndsansvar. Detta gäller speciellt ren förmögenhetsskada. Enligt 1:2 skadeståndslagen (1972:207, SkL) avses med ren förmögenhetsskada sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Enligt skadeståndsrätten är det i många fall tillåtet att orsaka ren förmögenhetsskada. Exempel på detta kan vara när ett företag konkurrerar ut ett annat med icke förbjudna metoder. I utomobligatoriska rättsförhållanden gäller att den som vållar förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan (2:2 SkL). Enligt BrB 1:2 är brott straffbara endast vid uppsåt om inte annat föreskrivs i lag. Skadeståndsskyldighet kan dock inträda, även när brott inte föreligger, när det gäller ren förmögenhetsskada som vållats i utomobligatoriska förhållanden, om det finns stöd för detta i någon annan lag. 24 I NJA 1987 s. 692 förtydligar Högsta domstolen (HD) detta och anger att för att skadan skall vara ersättningsgill i annat fall [än när den åstadkommits genom brott] krävs - bortsett från 18 Prop. 1997/98:99 s. 184f. 19 Jfr. SOU 1941:9 s. 650. 20 Prop. 1997/98:99 s. 185. 21 SOU 2001:1 s. 11f. 22 Ibid. s. 401ff. 23 Ibid. s. 425. 24 Svensson & Danelius (2002) s. 306, se även NJA II 1972 s. 609. 9

kontraktsförhållanden - i princip stöd i lag. Speciallagstiftning för detta har införts inom exempelvis immaterialrätt, konkurrensrätt och även associationsrätt. Skadeståndsskyldigheten kan då erläggas antingen genom huvudregeln i 2:2 SkL eller genom särskild stadgande om skadestånd i speciallagstiftning. 25 I ovan nämnda dom fastställer HD också att det: av skadeståndslagens förarbeten framgår att avsikten med lagens bestämmelse ej har varit att lägga hinder i vägen för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada. 2.3. Skadestånd enligt 15:1 ABL 15:1 ABL är exempel på sådan speciallagstiftning som införts för att skadeståndssanktionera ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden. Lagstiftaren har därmed ansett det vara nödvändigt med särskilda skadeståndsregler i ABL utöver de allmänna skadeståndsreglerna som finns i SkL. Anledningen till detta är dels de speciella förhållandena inom aktiebolagsrätten 26 och dels för att det har ansetts vara viktigt för ett fungerande näringsliv att det finns verksamma incitament för företagsledningarna att fullgöra sina skyldigheter. 27 Den allmänna skadeståndsrätten utgör utgångspunkten vid ansvarsbedömningen. Även bedömningen av uppsåt och oaktsamhet, följer allmänna skadeståndsrättsliga principer. 28 Detsamma gäller kravet på adekvat kausalitet mellan handling eller underlåtenhet och skadan. 29 2.3.1. Culpabedömningen Vid culpabedömningen skall, enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer, en bedömning göras huruvida den påstått oaktsamma personen borde ha handlat på ett annat sätt. 30 Historiskt sett har det inom skadeståndsläran inte förelegat något skadeståndsansvar vid underlåtenhet om det inte har funnits en direkt rättsplikt att handla. ABL innehåller flera sådana regler där styrelseledamöterna har en plikt att handla och skadestånd till följd av underlåtenhet kan därför utdömas. Ett av dessa områden, där styrelsen förväntas ha en tillsyn och har en plikt att handla, är när det gäller tillsyn över bokföringen. Med hänvisning till NJA 1936 s. 78 anger lagberedningen i lagmotiven till 1944 års aktiebolagslag att för en styrelseledamot, som inte deltagit i den absoluta ledningen av bolagets angelägenheter, kan underlåtenheten att utöva av omständigheterna påkallad tillsyn över bokföringen medföra straff/ansvar. 31 Bevisbördan Som ovan nämnts är bevisbördan i förslaget till EG:s femte bolagsdirektiv omvänt. En omvänd bevisbörda medför att styrelseledamöterna även skulle kunna bli ansvarig för andra ledamöters oaktsamhet om de inte kan bevisa motsatsen. I tysk rätt används denna typ av regler. Ändå har det inte kunnat påvisas att ansvaret är strängare där än i länder där denna typ av bevisbörda inte tillämpas. I Sverige tillämpas inte omvänd bevisbörda utan precis som inom den allmänna skadeståndsrätten gäller, vid tillämpningen av 15:1 ABL, att den skadelidande har bevisbördan att visa att den skadevållande har varit culpös. 32 Sammanfattningsvis 25 Hellner & Johansson (2000) s. 66ff. 26 SOU 1995:44 s. 253f. 27 Prop. 1997/98:99 s. 187ff. 28 Andersson, Johansson & Skog (2003) 15:1. 29 Taxell (1963) s. 31f. 30 Hellner & Johansson (2000) s. 125. 31 SOU 1941:9 s. 328. Hemström (1989) s. 94. 32 Dotevall (1999) s. 54f. 10

kan sägas att en styrelseledamot blir skadeståndsskyldig om den skadelidande kan visa att han lidit skada, att styrelseledamotens handlande eller underlåtenhet att handla på ett adekvat sätt orsakat denna skada samt att detta handlande eller denna underlåtenhet är att tillskriva ledamoten åtminstone som oaktsamt. 33 Culparegeln Culparegeln delas normalt upp i en objektiv och en subjektiv sida. Till den objektiva sidan räknas kraven på att skada har uppstått, att det föreligger adekvat kausalitet och att styrelseledamoten inte har uppfyllt de krav som kan ställas på honom. 34 För att kunna avgöra om personen i fråga borde ha handlat på ett annorlunda sätt krävs det att det finns en standard att jämföra med. Traditionellt sett har utgångspunkten inom skadeståndsrätten varit att iaktta den grad av aktsamhet som kännetecknas av en god familjefader, en bonus pater familias. Talesättet har levt kvar även om det idag mer syftar till vad sedvanan är, än vad en god fader skulle förväntas ha gjort i en viss situation. Förutom när det rör sig om rent uppenbara fall av pliktförsummelse ger ovanstående abstrakta konstruktion föga ledning. Endast en begränsad del av culpabedömningen sker idag genom jämförelse med sedvanan. Istället får lagstadganden, andra föreskrifter och i viss mån prejudikat företräde. Saknas detta blir domstolarna hänvisade till en skenmässig bedömning. 35 De utförliga motiven till skadeståndsreglerna i 1944 års lag får fortfarande anses vara grundläggande vid tolkningen av 15:1 ABL. 36 Av styrelseledamotens ställning som uppdragstagare följer en aktivitets-, vård- och lojalitetsplikt. 37 Vid en bedömning huruvida oaktsamhet föreligger blir det i första hand ABL och bolagsordningen som används som måttstock. 38 Vid brott mot det som direkt följer av föreskrifterna i ABL och bolagsordningen har styrelseledamöterna åsidosatt sin vårdnadsplikt och i dessa fall kan culpa presumeras. 39 Även andra lagar och rättsliga föreskrifter kan vara av intresse. 40 Återigen kan nämnas att styrelseledamöterna är skyldiga att, när de är i tjänsten, iaktta den omsorg och lojalitet som krävs av en syssloman eller uppdragstagare i allmänhet. 41 Bedömningen blir därmed i allra högsta grad objektiv. Den subjektiva sidan av culpabedömningen får därmed en mycket kraftigt underordnad, om ens någon, betydelse. 42 Kompetenskrav på styrelseledamöterna De enda kraven ABL har på styrelseledamöterna är att de skall vara myndiga, inte ha näringsförbud, samt att minst hälften av ledamöterna skall vara bosatta inom EES-området (8:8-9 ABL). Däremot finns det inte krav på att styrelseledamöterna skall vara kompetenta eller lämpliga för uppdraget. Vid ansvarsbedömningen anses inte heller otillräckliga personliga kvalifikationer lindra en styrelseledamots ansvar. Vad gäller de personliga kvalifikationerna vid culpabedömningen är utgångspunkten att varje styrelseledamot anses nå upp till en viss miniminivå. 43 Motivet till detta tycks vara att den som inträder i ett aktiebolags styrelse fri- 33 Båvestam (2001) s. 260. 34 Dotevall (1999) 44ff. 35 Hellner & Johansson (2000) s. 125. 36 Hemström (1989) s. 96. 37 Dotevall (1999) s. 46f. Se även 2.4.2. 38 Andersson, Johansson & Skog (2003) 15:1:3. 39 Hemström (1989) s. 96. 40 Andersson, Johansson & Skog (2003) 15:1:3. 41 SOU 1941:9 s. 328. Hemström (1989) s. 94ff. 42 Dotevall (1999) s. 55ff. 43 Dotevall (1989) s. 106f. 11

villigt har godtagit ett uppdrag. Det anses vara upp till varje enskild ledamot att själv bedöma om han är kapabel till att klara av uppdraget i styrelsen. Den som inte tror att han klarar det bör avstå från uppdraget. 44 Det kan möjligen till och med anses culpöst att inte begära sitt entledigande så fort en styrelseledamot upptäcker sin bristande förmåga. Ledamöter kan å andra sidan inte göras ansvariga för att de saknar mer ingående fackkunskaper inom exempelvis ekonomi eller specialistkunskaper inom en viss bransch. Däremot kan det krävas av en ledamot att han i så stor utsträckning skall ägna sig åt bolagets verksamhet och ha en sådan förmåga att han utan främmande hjälp kan förstå de normala händelserna i bolagets verksamhet. I de fall där ansvar utdöms och den ansvarige har personliga kvalifikationer som är otillräckliga för uppdraget ifråga är det troligt att jämkningsregeln i 15:5 ABL kan tillämpas. 45 Ansvarsfördelningen inom styrelsen Ansvaret gentemot bolaget enligt 15:1 ABL är alltid individuellt. 46 Styrelsen är likväl ett kollektivt organ som i sin helhet förutsätts fullgöra sin förvaltningsfunktion. I 15:6 ABL framgår också att om flera skall ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet om inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av dem enligt 15:5. Storleken på arvodet till de olika ledamöterna kan ha en betydelse vid culpabedömningen. Normalt antas en ledamot, som har ett högre arvode, lägga ner med tid i styrelsearbetet. Att en ledamot helt saknar arvode innebär däremot inte att han undgår ansvar. Genom bestämmelser i bolagsordningen kan inte heller en styrelseledamot på något sätt friskrivas från sitt ansvar. I princip gäller att en styrelseledamot fritas från ansvar om han röstar emot ett förslag som senare leder till skada. I vissa fall anses inte en reservation räcka för att undgå ansvar. Exempel på sådana fall är om ett beslut klart strider mot ABL. För att vara säker på att undgå ansvar i denna typ av situationer krävs det att ledamoten begär sitt utträde ur styrelsen. 47 Kompetenskrav på styrelseledamöterna I förarbetena till ABL har motiven inte varit att förhindra den arbetsfördelning som ofta sker inom styrelsen utifrån ledamöternas särskilda specifikationer. 48 Därigenom anses lagen tillåta att ansvaret för vissa frågor överlämnas till utskott eller enskilda ledamöter. Efter delegeringen anses styrelsen fortfarande ha ett ansvar i form av culpa in eligendo, instruendo vel inspiciendo. 49 Med detta menas att för att culpa skall föreligga måste den som har delegerat uppgiften ha visat försummelse genom bristande instruktioner, vid övervakningen av hur uppgiften utförs eller vid valet av den som har blivit delegerad. 50 Bevisbördan för den skadedrabbade parten är i många fall mer komplicerad efter en delegering av uppgifterna. Det är endast styrelseledamot, VD, aktieägare och stiftare som kan bli skadeståndsskyldig enligt 15:1 ABL. Bolaget kan därför inte stämma den delegerade med hänvisning till denna paragraf. Den skadedrabbade måste istället kunna visa att styrelseledamoten varit oaktsam vid valet av eller tillsynen av den delegerade eller instruktionen till denne och att adekvat kausalitet råder mellan den ansvarsgrundande oaktsamheten och skadan. Däremot kan den delegerade bli ansvarig gentemot bolaget enligt sysslomannareglerna i 18 kap. Handelsbalken 44 Taxell (1963) s. 56f. 45 Dotevall (1999) s. 57. 46 SOU 1995:44 s. 243. 47 Dotevall (1999) s. 66ff 48 Prop. 1987/88:10 s. 167. 49 Båvestam (2001) s. 260. 50 Dotevall (1989) s. 227f. 12

(1736:0123, HB), vilka även täcker reglerna om ren förmögenhetsskada. För styrelseledamöterna reduceras dock skadeståndsansvaret efter att en delegering har skett. 51 En utredning av vilka uppgifter som kan delegeras och vilka uppgifter som kan delegeras med ansvarsreducerande verkan blir därför av stort intresse. I denna fråga är man inom doktrinen långt ifrån överrens. Dessutom saknas rättspraxis, som på ett tydligt sätt klargör för vad som gäller. Dotevall för ett resonemang som utgår från att varje, i ABL konkret angiven, förvaltningsuppgift på ett eller annat sätt kan delegeras, men att tillsynsplikten som tillkommer varje styrelseledamot aldrig kan delegeras bort. 52 Enligt Nial-Johansson kan styrelsen knappast delegera sådana frågor som enligt lagens bestämmelser uteslutande ankommer på styrelsen. 53 Åhman och Taxell tar en liknande ståndpunkt. 54 Ett nytt fjärde stycke infördes också i 8:3 ABL med syfte att förtydliga gällande rätt som stadgar: styrelsens ansvar och tillsynsskyldighet kan inte överlåtas på någon annan. Just huruvida tillsynsskyldigheten, med ansvarsreducerande verkan, får delegeras eller inte är något man inom doktrinen inte har varit oense om. Den nya meningen hjälper däremot inte till i tolkningen huruvida övriga uppgifter utöver denna, med ansvarsreducerande verkan kan delegeras. Regeringen framhåller att bestämmelserna inte skall läsas motsatsvis 55 och därmed får rättsläget angående detta sägas vara oklart. 2.3.2. Arbetsordning Bakgrund I rättspraxis har principen om det individuella ansvaret kommit till uttryck bl.a. på så sätt att domstolarna vid culpabedömningen beaktat den faktiskt föreliggande fördelningen av arbetsuppgifter mellan ledamöterna. I det ovan nämnda rättsfallet från Kreugerkrashen, NJA 1936 s. 78, tog HD hänsyn till den faktiska arbetsfördelning som hade förelegat inom styrelsen. HD valde att döma två av de åtalade styrelseledamöterna för vårdslöshet mot borgenärer p.g.a. underlåtenhet och friade två ledamöter. Redan i förarbetarna till 1944-års lag föreslogs det att styrelsen skulle fastställa en arbetsordning när det, med hänsyn till rörelsens storlek och övriga omständigheter, var lämpligt. Även här hänvisades till ovan nämnda domslut. 56 Regeringen ansåg att reglerna inte var nödvändiga och valde att ej ta med dem i lagtexten. 57 Aktiebolagslagen i Danmark har under en period innehållit ett krav på att styrelsen i börsnoterade aktiebolag måste upprätta en arbetsordning. I utredningen som ledde fram till 1999-års ändringar menade kommittén att motsvarande bestämmelse i den svenska ABL skulle kunna bidra till att ge stadga åt styrelsearbetet och underlätta bedömningen av enskilda styrelseledamöters ansvar. 58 De föreslagna reglerna om en obligatorisk arbetsordning ansågs underlätta bedömningen av vilket ansvar som åvilar var och en av styrelsens ledamöter. 59 51 Båvestam (2001) s. 260. 52 Dotevall (1989) s. 227f. 53 Nial & Johansson (1998) s. 120. 54 Åhman (1997) s. 642 & Taxell (1983) s. 67ff. 55 Prop. 2000/2001:150 s. 82. 56 SOU 1941:9 s. 330. 57 Prop. 1944:5 s. 298. 58 SOU 1995:44 s. 160. 59 Ibid. s. 243. 13

Formella krav och undantag från reglerna Till skillnad från utredningen ansåg regeringen att en arbetsordning för styrelser med endast en ledamot skulle sakna effekt och valde därför att undanta dessa aktiebolag. 60 Detta undantag har kritiserats. Bolag med endast en person i styrelsen har minst en suppleant. Om det inte i bolagsordningen finns särskilda bestämmelser kommer därför förutsättningarna för suppleanternas inträde fortsätta att vara oreglerade och därmed leda till tolkningssvårigheter vid en eventuell ansvarsbedömning. Lagstiftaren valde däremot att kräva att vilande bolag med mer än en styrelseledamot tvingas att upprätta en arbetsordning. 61 De svenska reglerna om arbetsordning innehåller få formella krav. 62 De enda detaljer om vad arbetsordningen skall innehålla är hur arbetet skall fördelas mellan styrelsens ledamöter, hur ofta styrelsen skall sammanträda samt i vilken utsträckning suppleanterna skall delta i styrelsens arbete (8:5 ABL). Anledningen till de få formella kraven var att regeringen inte ansåg att styrelsens arbete skulle regleras i detalj. P.g.a. att förhållandena skiftar mycket mellan olika bolag och från en tidpunkt till en annan, ansågs det vara nödvändigt med utrymme för variationer i sättet att leda bolag. 63 Arbetsordningens betydelse för skadeståndsansvarsbedömningen Ett av huvudsyftena med införandet av en obligatorisk arbetsordning var alltså att skapa bättre förutsättningar än tidigare för att utkräva skadeståndsansvar i de fall där det är motiverat. 64 Arbetsordningen innebär inte att styrelsen kan frånhända sig sin kollegiala beslutanderätt i, för bolaget, centrala frågor. I propositionen stadgas vidare att styrelsen inte genom anvisning i arbetsordningen kan avbörda sig det kollegiala ansvaret för någon av de uppgifter som enligt lagen vilar på styrelsen. Sker en arbetsfördelning i arbetsordningen, anser regeringen, att detta får en viktig betydelse om ett skadeståndsansvar mot styrelsen skulle aktualiseras. Om styrelseledamot i arbetsordningen har tilldelats huvudansvaret för en viss uppgift, finns det mindre anledning för de övriga ledamöterna att bevaka den uppgiften. 65 Det faktum att en arbetsfördelning är gjord i arbetsordningen är inte alltid tillräckligt skäl för att övriga styrelseledamöter skall gå fria från skadeståndsansvar för de skador som beror på att en styrelseuppgift inte har skötts. Styrelsen ansvarar nämligen för att det sker en fortlöpande kontroll av att den arbetsfördelning som har angivits i arbetsordningen upprätthålls. Detta innebär att styrelsen måste förvissa sig om att den ledamot som har erhållit ansvaret för en viss fråga också fullgör sina uppgifter. Det betyder inte att någon närmare granskning av den berörda ledamotens arbete är nödvändig. Får styrelsen löpande rapporter o.d. från ledamoten och ser att denne utför uppgifter som har tilldelats honom enligt arbetsordningen samt att det inte på något sätt framkommer något som tyder på brister i arbetets utförande, behöver oftast någon ytterligare kontroll inte ske. Däremot måste styrelsen reagera om arbetet inte utförs på ett tillfredsställande sätt. En bristande uppföljning från styrelsen huruvida enskilda ledamöter fullgör de uppgifter som de har tilldelats i arbetsordningen kan medföra att styrelsen i dess helhet blir ansvarig för skador som primärt beror på den enskilde ledamotens försummelse. 66 60 Prop. 1997/98:99 s. 81f. 61 Svernlöf (1999) s. 18. 62 Prop. 1997/98:99 s. 81f. 63 Ibid. s. 79. 64 Ibid. s. 181. 65 Ibid. s 199. 66 Ibid. s. 199ff. 14

Straffsanktioner I 1975-års lagreform togs de flesta av ABL:s tidigare straffsanktioner bort från lagen. Tanken var att ABL inte skulle behöva innehålla sådana sanktioner som täcktes av BrB:s regler. 67 I utredningen som ledde fram till 1999-års ändringar anslöt sig kommittén till detta synsätt och ansåg att endast sådana överträdelser som var allvarliga och inte reglerades av BrB skulle straffbeläggas. Kommittén ansåg att underlåtenhet att upprätta arbetsordning skulle ses som en sådan allvarlig företeelse. 68 Detta kritiserades mycket hårt av flera remissinstanser och regeringen valde att i propositionen inte straffsanktionera arbetsordningen. 69 Även överenskommelser om arbetsfördelning som inte tas in i arbetsordningen kan få vissa verkningar. Om en tvist uppstår i fråga om ett beslut om arbetsfördelning har fattats, torde emellertid den som påstår att det har fattats ett sådant beslut ha bevisbördan för sitt påstående. Med hänsyn till det skriftlighetskrav, som de nya reglerna om arbetsordning uppställer, är det naturligt att sätta beviskravet för ett sådant påstående förhållandevis högt, om arbetsfördelningen inte har kommit till uttryck i arbetsordningen eller har formaliserats på något annat sätt. 70 Har ingen arbetsordning upprättas kommer det att vara mycket svårt för enskilda ledamöter att hävda att en arbetsfördelning verkligen har skett och det ligger därmed i styrelseledamöternas egna intresse att upprätta en arbetsordning. Regeringen menade därför att någon straffsanktionering inte var nödvändig för att reglerna skulle efterlevas. 71 2.3.3. Skadeståndsprocessen Enligt 9:7 ABL skall beslut om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna fattas på den ordinarie bolagsstämman. Talan om skadestånd till bolaget enligt ABL 15:1 får väckas om majoriteten eller en minoritet, bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier, vid bolagsstämma har biträtt ett förslag om att väcka en skadeståndstalan eller har röstat emot ett förslag om ansvarsfrihet (ABL 15:7). Denna talan kan antingen väckas direkt av bolaget genom styrelsen eller av en minoritet av aktieägare. En uppgörelse om skadeståndsskyldigheten kan enbart träffas efter ett stämmobeslut och endast om även minoriteten röstar för detta. Om minoriteten väcker en skadeståndsprocess mot styrelseledamöter är det en s.k. actio pro socio. Minoriteten för alltså skadeståndstalan i bolagets namn. Det är också minoriteten som står för rättegångskostnaderna men det är bolaget som får skadeståndet om processen skulle vinnas. Minoriteten har dock rätt till ersättning för de kostnader som täcks av vad bolaget erhåller i form av skadestånd. 72 Senast ett år från det att årsredovisningen och revisionsberättelsen för räkenskapsåret har lagts fram på bolagsstämman skall talan, för bolagets räkning, mot en styrelseledamot väckas (15:10 ABL). Trots att ansvarsfrihet beviljas och talan inte väcks inom ett år kan talan i vissa fall väckas senare. En sådan talan måste grundas på att det i årsredovisningen, i revisionsberättelsen eller på annat sätt i väsentligt hänseende inte har lämnats riktiga och fullständiga uppgifter till bolagsstämman om det aktuella beslutet (15:11 ABL). För talan som inte grundar sig på brott är den yttersta preskriptionstiden fem år (15:13 ABL). 73 67 Prop. 1975:103 s. 567. 68 SOU 1995:44 s. 263. 69 Prop. 1997/98:99 s. 78f. 70 Ibid. s. 200. 71 Ibid. s. 78f. 72 Nial & Johansson (1998) s.69ff. 73 Ibid. s. 337f. 15

2.4. ABL och bolagsordningen som måttstock Som nämnts ovan är det i första hand ABL och bolagsordningen som används som referensram vid culpabedömningen. En genomgång av relevanta reglerna faller sig därför naturligt. 2.4.1. Aktiebolagets organisation Aktieägarnas rätt att besluta om bolagets verksamhet utövas via bolagsstämman som är aktiebolagets högsta organ. Om ingenting annat framgår av lag eller bolagsordning kan stämman avgöra i varje fråga som inte uttryckligen faller under ett annat bolagsorgans exklusiva kompetens. Varje bolag måste dock ha en eller flera ledningsorgan som svarar för förvaltningen av bolagets angelägenheter och företräder bolaget utåt. Styrelsens skall enligt 8:3 ABL svara för aktiebolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. 74 2.4.2. Lojalitets-, vård- och lydnadsplikt Som ovan nämnts följer av den organställning som styrelseledamot intar, en skyldighet att vid fullgörandet av sitt uppdrag iaktta den omsorg som åvilar en syssloman. De är således ansvariga inte bara för överträdelser av ABL:s eller bolagsordningens bestämmelser om skyldigheter gentemot bolaget, utan svarar även för att de i övrigt med tillbörlig omsorg uppfyller de plikter som följer av deras organställning inom bolaget. Styrelseledamots skyldighet att iaktta de nämnda bestämmelserna samt att i sitt handlande alltid främja bolagets intressen betecknas ofta som en lojalitets- och vårdplikt. 75 Styrelseledamöterna har också en lydnadsplikt gentemot bolagsstämman. Till skillnad från tidigare års aktiebolagslagar saknar ABL uttryckliga regler om att bolagsföreträdarnas inte är skyldiga att efterkomma instruktioner från bolagsstämman som icke var gällande därför att de stred mot ABL eller bolagsordningen (92 1944 års aktiebolagslag). Styrelseledamöter var istället tvungna att vägra sådana beslut. Enligt samma paragraf var styrelsen även förpliktad att efterkomma föreskrifter från bolagsstämman avseende förvaltningen av bolagets angelägenheter om verkställigheten enligt styrelsens mening skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av bolagets intresse. 76 I en situation där det bästa för bolaget är att ett beslut från bolagsstämman inte genomförs är det ändå mycket viktigt för styrelsen att en noggrann prövning görs för att utreda om bolagsstämmans beslut är förenligt med bolagets intresse. Om beslutet innebär en stor risk att bolaget drabbas av skada har styrelsen ingen plikt att följa stämmans beslut. I denna typ av fall har styrelsen snarare en plikt att klandra bolagsstämmobeslutet. I en sådan situation kan det bli en svår avvägning för styrelseledamöterna. Eftersom en majoritet av bolagsstämman kan entlediga styrelsen enligt 8:11 ABL kan det vara besvärligt att klandra ett beslut som majoriteten av aktieägarna står bakom, och därmed riskera att bli entledigad. Det faktum att bolagsstämman står bakom beslutet är inte tillräckligt för att styrelsen skall kunna undgå skadeståndsskyldighet. Enligt 15:7 ABL kan en minoritet, bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier företrädda på bolagsstämman, föra en talan mot styrelsen. Det blir därför angeläget för styrelsen att utifrån varje enskilt beslut göra en egen bedömning om det är i strid mot bolagsordningen eller ABL eller på annat sätt innebär ett uppenbart åsidosättande av bolagets intresse, trots att majoriteten av aktieägare står bakom beslutet. 77 74 Rodhe (2002) s. 164f. 75 Dotevall (1999) s. 124ff. 76 Åhman (1997) s. 745ff. 77 Dotevall (1999) s. 90f. 16

2.4.3. Generalklausulerna i ABL ABL innehåller två generalklausuler som går att finna i 8:34 och 9:37. Dessa ses framförallt som ett viktigt skydd för minoritetsaktieägare. 78 Klausulen i nionde kapitlet behandlar bolagsstämmans inskränkningar medan den i åttonde kapitlet stadgar: styrelsen eller någon annan ställföreträdare för bolaget får inte företa en rättshandling eller någon annan åtgärd som kan ge en otillbörlig fördel åt en aktieägare eller någon annan till nackdel för bolaget eller någon annan aktieägare. En ställföreträdare får inte heller följa en anvisning av bolagsstämman eller något annat bolagsorgan, om anvisningen inte gäller därför att den strider mot denna lag, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. (8:34 ABL). Nedan är det endast 8:34 som kommer behandlas. Som framgår av lagtexten är generalklausulens tolkningsutrymme stort. Tanken med detta anses vara att betydelsen skall konkretiseras i rättspraxis. Väldigt få rättsfall angående generalklausulen har varit föremål för prövning och tolkningen måste därför göras utifrån förarbetena och doktrinen. Generalklausulen skall enbart gälla när fördelen har varit otillbörlig, vilket för med sig att åtgärder som styrelsen ansåg sig vara tvungna att genomföra inte kan angripas. Inte heller kan en åtgärd som är i bolagets intresse och som framstår som företagsekonomisk riktig eller försvarlig ge upphov till otillbörliga fördelar enligt klausulens mening. Utifrån förarbetena är det inte helt tydligt om det räcker med att åtgärden i den aktuella situationen ansågs som företagsekonomisk försvarbar eller om den utifrån en objektiv tolknings skall vara försvarbar. Det mest rimliga får anses vara att domstolarna självständigt skall pröva om den aktuella åtgärden objektivt sätt framstod som försvarlig. Tolkningen skall vara tämligen liberal och endast åtgärder som mer entydigt framstår som omotiverade anses bryta mot generalklausulen. 79 2.4.4. Uppenbarhetsrekvisitet Ett aktiebolag kan bildas av flera syften. Innehåller bolagsordningen ingenting om bolagets syfte antas det vara att generera vinst åt ägarna (12:1 3 st ABL). Medlet för att uppnå detta syfte är den verksamhet som aktieägarna har kommit överens om att bolaget skall bedriva. Bolagsordningen skall enligt 2:2 ABL innehålla föremålet för bolagets verksamhet angivet till dess art. Det är detta som brukar kallas verksamhetsföremålet. Syftet brukar ses som det yttersta ändamålet som verksamhetsföremålet har att främja. Bolagsordningens bestämmelser om syftet med verksamheten och verksamhetens art, kan sägas vara de två grundläggande och övergripande instruktionerna till bolagsledningen. 80 Historiskt sett har bolagets bestämmelse om verksamhetens art enligt den s.k. ultra vires-läran i engelsk bolagsrätt, åtminstone till viss del, varit till skydd för bolagets borgenärer. Enligt denna lära var reglerna till för att borgenärerna skulle veta inom vilken verksamhet dess pengar skulle användas. 81 Vidare ansågs inte heller ett bolag vara bundet av åtgärder som föll utanför verksamhetsföremålet, oavsett medkontrahentens goda tro. En handligs som stred mot verksamhetsföremålet kunde inte heller ratihaberas trots samtliga aktieägares samtycke. 82 I Sverige anses reglerna om verksamhetsmålet, åtminstone numera, vara till skydd för aktieägarna. Om samtliga aktieägare är ense kan verksamhetsföremålet också ändras (9:30 ABL). 78 SOU 1971:15 s. 244. 79 Pehrson (1987) s. 483ff. 80 Åhman (1997) s. 676ff. 81 Ibid. s. 681. 82 Ibid. s. 94f. 17

Motivet är inte att skydda fordringsägarna och de har inte heller någon möjlighet att ingripa mot en överträdelse. 83 I motiven till 1910-års respektive 1944-års lagar angavs att aktieägarna inte skulle behöva drabbas av förluster som berodde på åtgärder utanför verksamhetsföremålet och att den som förvärvar aktier i ett bolag skall kunna bedöma vinstmöjligheterna utifrån verksamhetens art. I tidigare aktiebolagslagar var bolagsstämman och bolagsföreträdarna inte tillåtna att förfoga över vinstmedel eller övriga tillgångar som var uppenbarligen främmande för bolagsverksamhetens syfte och ändamål (55 och 66 1910 års aktiebolagslag och 76 1944 års aktiebolagslag.) I ABL togs förbudet bort från lagtexten. 84 Bortfallet av ordalydelsen skulle enligt kommittén inte innebära någon saklig ändring av lagen. 85 HD klargjorde också 1987 att uppenbarhetsrekvisitet fortfarande gäller genom följande uttalande: för att ett stämmobeslut i aktiebolag med framgång skall kunna klandras på den grunden att det strider mot verksamhetens ändamål enligt bolagsordning förutsätts, att beslutet avser ändamål som uppenbarligen är främmande för associationens syfte. 86 Uppenbarhetsrekvisitet anses ha en viktig funktion eftersom det lämnar ett behövligt utrymme för business judgement hos bolagsorganen. Det anses också förbättra omsättningsskyddet för bolagets medkontrahenter. 87 2.4.5. Verksamhetens syfte För bolag där syftet är att bringa vinst åt ägarna är styrelseledamöternas plikter inte enbart begränsade till att se till att riskfria projekt, som garanterat inbringar vinst, utförs. Styrelsen måste ofta, för att se till att bolaget är konkurrenskraftigt, genomföra olika typer av affärsprojekt med varierande grad av risk. Om styrelsen efter noggrann utredning bedömer att en viss åtgärd anses vara till nytta för bolaget men ändå visar sig vara förlustbringande undgår styrelsen ansvar. 88 Utgångspunkten vid en sådan bedömning är avsikten med åtgärden. Är avsikten med åtgärden något helt annat än att bereda vinst åt aktieägarna strider den mot syftet. 89 Äldre rättspraxis visar på några tydliga exempel när detta har skett. Styrelseledamöter eller VD har i tre olika rättsfall använt bolagens medel för att betala personliga förpliktelser. I samtliga rättsfall fann HD att bolagsrepresentanterna hade handlat på ett sätt som för verksamhetens syfte var främmande. 90 När det gäller dolusfall torde uppenbarhetsrekvisitet automatiskt anses vara uppfyllt eller inte behöva tas hänsyn till alls. Andra exempel på när styrelsen kan anses ha handlat i strid med syftet är genom att köpa in varor till överpris eller sälja varor till underpris. Detta behöver inte strida mot vinstsyftet om det finns en mer långsiktig avsikt med underprisförsäljningen som t.ex. att ta sig in på nya marknader. Eftersom syftet bakom ett beslut sällan låter sig fastställas skulle en helt subjektiv regel vara svår för domstolarna att tillämpa. En åtgärd som går ut på ömsesidiga transaktioner och där värdet på motprestationen har varit uppenbart för lågt måste anses strida mot vinstsyftet. 91 Däremot skall varje transaktion som är oförmånlig för bolaget och förmånlig för tredje man inte tolkas såsom förtäckt vederlagsfri utbetalning. Bolagsledningen har ett vidsträckt utrymme att utföra båda goda och dåliga affärer. Vad som måste skiljas är om affären är betingad. Är åtgärden inte affärsmässigt betingad måste den ses åtminstone till viss del ses som vederlagsfri och är därmed i strid med vinstsyftet. 92 83 Rodhe (2002) s. 243. 84 Åhman (1997) s. 679ff. 85 SOU 1971:15 s. 216. 86 NJA 1987 s. 394. 87 Andersson, Jan (2000) s. 397. 88 Dotevall (1989) s. 192. 89 Åhman (1997) s. 690. 90 Se och NJA 1920 s. 584, NJA 1921 s. 627 & NJA 1934 s. 280. 91 Åhman (1997) s. 691f. 92 Rodhe (2002) s. 242. 18

Om verkställigheten aldrig äger rum inträffar sällan någon skada. Om ingen skada inträffar anses ledamöterna inte heller bli ersättningsskyldiga. Beslutet i sig medför inte någon ersättningsskyldighet utan det är den faktiska skada som följer av verkställigheten av beslutet som medför ersättningsskyldighet. Undantag från detta kan dock förekomma. 93 En annan fråga, när det gäller verksamhetens syfte, är om det är förenligt att underlåta att lägga ner en förlustbringande verksamhet. Taxell anser att det med hänsyn till de anställda skulle vara godtagbart att fortdriva en förlustbringande verksamhet, inom ramen för bolagets ekonomiska bärkraft. 94 Även socialt motiverade åtgärder för de anställda har ansets vara berättigade. 95 Även om detta i viss mån skulle kunna anses var motiverat, torde varken bolagsstämman eller styrelsen kunna spendera bolagets medel på åtgärder som inte ens långsiktigt kan anses gå med vinst. Det kan inte heller vara i linje med syftet att göra en nyinvestering, som inte förväntas generera tillräckligt hög avkastning, enbart för att skapa sysselsättning. 96 2.4.6. Verksamhetsföremålet Som ovan nämnts anger verksamhetsföremålet direktiv om på viket sätt vinst- och värdemaximeringen skall utföras. 97 Verksamhetsföremålet utgör en begränsning i bolagsorganens inre kompetens. Ett exempel på ett beslut som tydligt strider mot verksamhetsföremålet är nedläggning av verksamheten. I många fall kan det anses vara svårt att avgöra om en åtgärd eller ett beslut är främmande för verksamhetens föremål. 98 För att kunna avgöra om en åtgärd är förenlig med verksamhetsföremålet måste en helhetsbedömning göras av såväl objektiva som subjektiva element. Oavsett om en åtgärd skapar stora vinster, och är förenligt med syftet, har bolagsledningen inte rätt att vidta en åtgärd som är främmande för verksamhetens art. Detta är helt i linje med det ovan förda resonemanget om att aktieägarna skall veta i vilken typ av verksamhet som deras investerade medel skall satsas i. 99 Bolagsledningens möjligheter att bedriva en effektiv verksamhet får dock inte begränsas för mycket. I många företags bolagsordningar avslutas beskrivningen av vilken verksamhet som skall bedrivas med uttrycket eller därmed förenlig verksamhet. Oavsett om detta står angivet i bolagsordningen eller inte anses styrelsen ha en viss handlingsfrihet att vidta åtgärder som syftar till att främja den egentliga verksamheten. 100 Utöver det som nämndes ovan angående uppenbarhetsrekvisitet är den ekonomiska och tekniska utvecklingen exempel på när bolagsledningen har rätt att anpassa sin verksamhet utan ändring i bolagsordningen. 101 I utredningen som ledde fram till 1944 års aktiebolagslag ansåg kommittén att bolagsorganen måste vara oförhindrade att, även om det icke uttryckligen anges i bolagsordningen utföra åtgärder, som ehuru de icke direkt ingå i den i bolagsordningen angiva verksamheten framstå till art, innebörd och syfte såsom innefattande endast ett ändamålsenligt understödjande av denna verksamhet. 102 Det avgörande vid bedömningen, om bolagsordningen måste ändras för att kunna vidta en viss åtgärd, är omfattningen och behoven av den egentliga verksamheten. Detta gäller även vid köp av en större aktiepost i ett annat företag. Det krävs då att verksamheten i det uppköpta bolaget 93 Åhman (1997) s. 891f, jfr dock HD:s resonemang i NJA 2000 s. 404 under avsnitt 2.5.1. 94 Taxell (1983) s. 12. 95 Johansson (1990) s. 115. 96 Rodhe (2002) s. 264f. 97 Åhman (1997) s. 689. 98 Ibid. s. 713ff. 99 Se avsnitt 2.4.4. 100 Dotevall (1999) s. 94. 101 Åhman (1997) s. 700ff. 102 SOU 1941:9 s. 298. 19