D E B A T T Dragkampen om alkoholen i det nya Europa Den stora konferensen om "Hålsan, samhållet och alkoholen" i december 1995 i Paris (se NAT 1/96; red. anm.) aktualiserade en mångd olika fenomen som ti1lsammans kan skapa betingelser for en ny typ av diskussion, som i båsta fall kan omfatta hela Europa. Det MIler som båst på, både på statlig nivå, inom nåringslivet och, som det senaste tillskottet, inom olika medborgarorganisationer, att våxa fram overnationella aktiviteter kring alkoholfrågans olika dimensioner. Vi vill med den hår artikeln gora en bedamning av det nya fåh som MIler på att uppstå och de spånningar meilan olika intressen som finns, samt hur dessa spånningar forhåller sig till det sått på vi1ket man i Norden varit van att genom offentliga åtgårder hantera alkoholfrågan. En analys av det nya europeiska alkoholfåltet fungerar också som inspiration når man nårmare granskar de formuleringar som finns i det alkoholpolitiska dokument som godkåndes i samband med Paris-konferensen (European AIcohol Charter; se NAT 1/96) Något man genast fåster sig vid år det sått på vilket alkoholfrågan delats upp i mindre bitar och fragmenterats. Tidigare har man i huvudsak analyserat alkoholskadoma på nationell nivå, med utgångspunkt i ett enda, eller hogst några få, perspektiv (folkhålsan, den allmånna ordningen och såkerheten, produktionsbortfallet). I den internationella diskussionen seglar det omkring en hel massa perspektiv, dår man betonar helt olika aspekter av alkoholfrågan. Vissa frågor våcker allmån oro och kan utgora en bas for intemationellt samarbete (såsom rattfylleri, ungdomars alkoholvanor, behandling av alkoholister), medan det forefaller mycket osannolikt att det på europeisk nivå skulle finnas forutsåttningar for alkoholpolitiska åtgårder på bred front, av den typ vi varit vana med i Norden. En kamp mellon oliko intressen Man delar ofta in de till sin natur samhållspolitiska intressen som artikuleras i samband med alkoholproduktionen, -handeln, -bruket och -skadoma i två huvudkategorier: å ena sidan de intressen som artikuleras kring skadeverkningama och å andra sidan olika ekonomiska och nåringslivsintressen. Låt oss forst granska foråndringar i de forstnåmnda, och dårefter i korthet berora foråndringar i de ekonomiska intressena. Skadeintressena brukar i sin tur delas in i olika kategorier. Att drickandet forsåmrar folkhålsan och fororsakar betydande produktionsbortfall år allmånt accepterat. Speciellt i Norden brukar man dessutom ofta lyfta fram alkoholens konsekvenser for de sociala relationerna och den allmånna ordningen. Man kan också betrakta alkoholfrågan som en diskurs, dår man i olika lånder och under olika tider framhåver olika sidor: antingen folkhålsoaspektema (vilket man i dag gor i de flesta våstliga industrilånder), ordningsfrågoma (t.ex. de nordiska låndema i borjan av seklet) eller produktiviteten (t.ex. Sovjetunionen under Gorbatjov). Skadeaspekter som inte lika vållåter sig inordnas i denna kategorisering år t.ex. den allmånna NorcliskAlkoholtidskrift Vol. 13,1996: 2-105-
oron over kvinnors respektive ungdomars alkoholbruk, samt den okande oron over rattfylleriet. Har finns element av bagge diskursema, dvs. hålsan och den allmanna ordningen. Når det galler kvinnoma och ungdomama finns det i bakgrunden också speciella faktorer som sammanhanger med respektive grupps stållning i samhållet. Å ven rattfylleriet får en delvis annan karaktar, jamfort med den typ av vålds- och andra ordningsbrott man traditionellt forknippat med alkohol. Man kan åtminstone når det gåller sattet att i dag i Europa taia om ungdomar och rattfylleri notera en viss omdefiniering av de olika intressena. Daremot har kvinnomas alkoholbruk inte blivit något centralt tema, trots att de faktiska eller inbillade forandringar som skett våckt stor uppmårksamhet i många lander. Man kan anta att det faktum att kvinnomas stallning varierar så starkt i olika delar av Europa år ett hinder for att också denna kvinnofråga skall bli forernål for en mer internationell debatt. Ungdomen, ett annat tema som standigt ger upphov till bek.ymmer, har fr.a. i vinlandema i sodra Europa borjat lyftas fram på ett helt nytt satt. Det hår sammanhanger antagligen med den kulturella forandringen, i och med att ungdomarna i dessa lander borjat overge de traditionella måltids- och familjecentrerade dryckesvanoma och i stållet dricker ol och brannvin utanfor hemmet tillsamrnans med sina vanner, varvid man inte sållan dricker sig berusad (se t.ex. Pyoråla 1994 & 1995). Å ven i det snabbt foranderliga Osteuropa år det ungdomama som snabbast anammar de nya dryckesvanoma. Också de nordiska ungdomama anser oftare an sina foråldrar att intemationaliseringen också borde innebara att alkoholvanoma och -politiken i hogre grad an nu borde håmta sina intryck från de sydligaste delama av Vasteuropa. Det faktum att ungdomamas dryckesvanor skiljer sig från de kulturella modeller som tidigare funnits, har bidragit till den oro man i offentligheten uttryckt over ungdomens drickande, trots att den mangd alkohol ungdomar de facto konsumerar inte alls med nodvandighet har okat. Speciellt i lander dår man dagligen druckit betydande mangder alkohol har den okande biltrafiken kolliderat med den traditionella dryckeskulturen: daglig vinkonsumtion passar inte så bra ihop med den våxande bilismen (se t.ex. Alvarez et al. 1995). Motsvarande problem uppstår inom arbetslivet, bl.a. som en foljd av datoriseringen (Harkin et al. 1995). IOsteuropa har de okade bilmangderna, i kombination med dåliga vagar och en primitiv trafikkultur, hojt den alkoholrelaterade olycksstatistiken till en nivå betydligt hogre an i vast (Harkin et al. 1995). På det hår sattet blir aven rattonykterheten - och, formodar vi, i en nåra framtid aven alkoholen i arbetslivet - forernål for allmaneuropeisk oro. Men också de intressen som hånfor sig till ekonomi och nåringsliv år av många olika slag. Den offentliga makten ar i de flesta lander intresserad av de intåkter och de arbetsplatser alkoholen ger, samtidigt som man också helst vill hålla de alkoholrelaterade utgiftema i schack. Når det galler produktion av viner och produktion av råvaror for andra alkoholdrycker handlar det i forsta hand om lantbrukspolitiska intressen, medan tillverkama inom bryggeri- och brånnvinsbranschen har industri- och handelspolitiska intressen. Man har ofta fast betydligt mindre uppmarksamhet vid de nåringslivsintressen som ar forknippade med detaljhandel och utskånkning. Det hår ar en uppenbar brist, eftersom den allrnanna trend som galler nåringslivet i sin helhet också galler alkoholen, dvs. att en allt storre del av naringsinkomsten och sysselsattningen skapas på servicesidan, medan råvaruproduktionens och industrins andel blir allt mindre. Enligt alkoholindustrins egen uppskattning finns inernot 3/4 av de alkoholrelaterade arbetsplatsema inom servicesektom (Alcoholic beverages and European society, 1993). Man får en vink om hur viktiga de nåringslivspolitiska intressena år om man betånker att Europa år det i sårklass mest betydande alkoholområdet i hela vårlden, når det gåller både produktion, konsumtion, handel och utrikeshandel (se t.ex. Lehto 1995bi Simpura 1996). Det finns mycket som talar for att de nåringslivspolitiska intressena under den senaste tiden forstårkts, vilket åtminstone till en del såkerligen sammanhanger med den nya ekonomiska situation som uppstått som en foljd såvål av EU-integrationen och omvålvningen i Ost- och Centraleuropa som av den oro man lange, fr.a. i vinlandema, kant over den minskande alkoholkonsumtionen. Lockelsen från de nya marknadema, samtidigt som de gamia gradvis forsvagas, skapar nya spanningar. -106-
Aktc;rerna på den europeiska alkoholarenan Når man beskriver de olika aktorer som finns på alkoholarenan brukar man vanligen utgå från en tredelning staten-marknaden-civilsamhållet. I de nordiska Hindema - med undantag av Danmarkhar alkoholfrågan i huvudsak utformats som ett resultat av en egenartad allians mellan staten och civilsamhallet, en allians vars medvetna stravan varit att hålla marknadskraftema på mattan. Den forandring som nu pågår i dessa lander innebår uttryckligen att marknadsintressena ges en ny legitimitet, samtidigt som de på många satt blir alltmer synliga. Åven i Osteuropa har borjan av 1990-talet inneburit att ett allt starkare marknadsintresse gjort sig giillande. I många osteuropeiska lander har den expanderande svartaborshandeln varit ett starkt inslag i utvecklingen, samtidigt som dess aktorer i hog grad bidragit till att definiera hela alkoholfrågan. I många andra lander har marknadskraftema daremot avsevårt langre traditioner. Efter att nykterhetsrorelsen i norra Europa forlorat en stor del av sitt tidigare inflytande har det intemationella intresset for alkoholens skadeverkningar på det organisatoriska planet framst lankats in i det intemationella folkhålsosamarbetet. På det ideella organisationsplanet har det hår inneburit att folkhalsoargumentet ar centralt i ICAA (the Intemational Council on A1cohol and Addictions). På det mellanstatliga planet har det inneburit att det uttryckligen år vårldshalsoorganisationen WHO som fungerat som det framsta forumet når det gallt att lyfta fram skadeaspektema - och inte den intemationella arbetsorganisationen ILO, det ekonomiska samarbetsorganet OECD, utbildnings-, vetenskaps- och kulturorganisationen UNESCO, Interpol eller Europol, for att inte tala om den Europeiska unionen. Å ven om man i de olika medlemslåndema skulle betona alkoholfrågan på helt olika satt har WHO åndå kunnat stoda sig på att det åtminstone når det gåller alkoholistvården och forebyggandet av alkoholrelaterade sjukdomar i samtliga lander finns antingen mindre eller storre grupper som representerar skadeintresset. Det ar mot bakgrunden av det hår, och som en del av det hålsoframjande arbete som syftar till att overskrida den traditionella halsovårdens grånser, som WHO speciellt inom Europa på sitt program forutom vård (jfr Heather 1995) och hålsofostran (jfr Anderson 1995) tagit också sådant som begransningar av alkoholens tillgånglighet och behovet av en hog alkoholskattenivå till behandling (jfr Lehto 1995a & 1995b). Stållningstaganden som på det hår sattet går utover den traditionella hålsovården har bemotts ratt olika i de olika lånderna. Detsamma gåller WHO:s europeiska alkoholdeklaration. WHO:s stravanden representerar också i basta fall det relativt svaga intresse som artikuleras på det mellanstatliga planet. I den Europeiska unionens olika dokument omnå.mils alkoholfrågan bara i forbifarten i de folkhålsodokument som inte år bindande for de enskilda medlemsstatema. Ur EU:s synvinkel handlar alkoholfrågan i forsta hand om att stoda vinodlarna, olbryggeriema och brånnvinstillverkama samt turistnaringen gentemot konkurrens utifrån. Det har samtidigt som man inom unionen utovar påtryckning gentemot de lander som både begransar tillgångligheten och uppratthåller en hog skattenivå (Finland, Sverige, Danmark, England, Irland) for att dessa skall frångå sin restriktiva alkoholpolitik. De ekonomiska intressena har under de senaste åren, både inom EU och utanfor unionen, isnabb takt mobiliserats i form av påtryckningsgrupper som forsoker påverka den politiska inriktningen och lagstiftningen i de olika låndema i en for dem gynnsam riktning. Från alkoholsektom kånner vi den s.k. Amsterdam Group (se Alcoholic beverages and European society, 1993), en påtryckningsgrupp som i olika offentliga sammanhang på ett synligt satt kritiserat den typ av alkoholpolitik som bygger på en stravan att reglera totalkonsumtionen, dvs. den som ligger till grund både for WHO:s alkoholdeklaration och också har ett brett stod inom forskarsamfundet (se t.ex. Edwards et al. 1995). I Amsterdamgruppens program ingår att man betonar alkoholmissbruket mer an drickandet i sig, och att man tror på den enskilda individens formåga att reglera sitt eget drickande mer ån på yttre kontroll, samt att man litar mera på upplysning och information ån på reglering av konsumtionen. Intressegrupper av det hår slaget gor sjalvfallet också annat anmotarbetar en restriktiv alkoholpolitik. Bl.a.lobbar de effektivt for olika former av stod for sin nåring. Som exempel kan namnas att man under den senaste GATT-rundan lyfte upp forsvaret av de europeiska vinproducentemas in- -107-
tressen till eu av EU:s viktigaste krav. Bryggeriindustrlns krav på en sankning av alkoholskatten forefaller au i sin tur ingå i en gemensam kampanj riktad mot samtliga hogskauelånder inom EU. l Osteuropa forefalier alkoholindustrlns internationella verksamhet gå ut på au man exporterar vastlåndernas produkter till de "svarta marknaderna", och på au utlåndska alkoholforetag forsoker erhålla statligt stod for sina stravanden au trånga in på de osteuropeiska marknaderna. Det finns tillsvidare endast svaga tecken på en nymobilisering av civil- eller medborgarsamhållet, men de år likval intressanta med tanke på au de kan tankas återspegla eu nytt sau au forhålla sig till alkoholfrågan. EU exempel ar det oerhort intressanta inlagg fransmannen Michel Craplet gjorde under Parismotet (se Craplet 1996). Han har fungerat som ordforande for EUROCARE, en organisation som grundats inom EU-området, med syfte au påverka EU-politiken och skapa kontakter till de medborgarorganisationer på alkoholområdet som vaxer fram på olika håll i sodra Europa. Det finns inom alkoholsektorn många traditionella icke-statliga organisationer på både nationeli och internationell nivå (t.ex. ICAA, 10GT). Många av dem har på eu eller annat sau sin utgångspunkt i nykterhetsrorelsen. Den hår traditionella formen av mobilisering har småningom mist sin salta, både på det nationella och det internationella planet. Man har i många lander forsokt få ny fart genom au haka på den vaxande hålsoidelogin, men man har sållan lyckats med au fora in alkoholintresset på den mer generella folkhålsororelsens fålt. Det storre intresse man på senare tid borjat visa for de alkoholrelaterade problemen kan emellertid vara agnat au påverka också den mobilisering som sker i medborgarsamhållet. Vissa former av ensaksroreiser på alkoholområdet (såsom MADD i USA) kan få fotfaste också i Europa, och i sin tur tjana som plattform for nya former av internationell påtryckningsverksamhet. Ensaksrorelser av den hår typen, och deras verksamhet, kan påverka alkoholfåltet också på eu mer allmant plan. Det kan vidare tankas au de nya roreiser som vaxer fram i sodra Europa kan fungera som mera genuina katalysatorer for civilsamhållet ån nykterhetsrorelserna i Nordeuropa - d.v.s. de roreiser som blivit i det narmaste halvstatliga, som koncentrerat sig på frågor av statspolitisk karaktar och som - kanske just darfor - blivit aht svagare. En fråga for sig ar den relation mellan civilsamhallet och alkoholfrågan som uppstår i Osteuropa. l flera lander år alkoholen en faktor som mårkbart tillspetsar de sociala problemen. Fattigdomen, arbetslosheten, bostadslosheten och foråldralosheten ar problem som vanligen blir svårast når de sammanhanger med riklig alkoholkonsumtion. Å ven om anti-alkoholkampanjen under Gorbatjovs tid 1985-87 var toppstyrd hann den mer an val illustrera au alkoholfrågan beror vida kretsar i samhållet. l många osteuropeiska lånder har det vuxit fram nykterhetsorganisationer som visserligen ofta ar små, men trots det inte saknar inflytande. Det skall bli intressant au se om dessa kommer au tyna bort, om de kommer au narma sig den traditionella nykterhetsrorelsen eller om de kommer au utgora grunden for något helt nytt, anpassat for de osteuropeiska forhållandena. En forskjutning också inom det geografiska spcinningsfciltet? Forandringarna på alkoholfaltet kommer också au påverka de vedertagna geografiska frontlinjerna. Hittills har Norden varit något av en prototyp for den statliga alkoholpolitiken; nu lagger man emellertid snabbt om kursen. Av vinlånderna har Frankrike i sjålva verket redan lange forsakt stavja alkoholproblemen med offentliga och statliga åtgarder, och det finns också i vissa andra vinlander gryende tecken på au de offentliga aktorerna blir mer och mer intresserade av au forebygga alkoholskador. De aktorer som fungerar i nåra anslutning till alkoholindustrln forefaher au vara starkast i de centrala delarna av Vasteuropa, i de områden dår bryggeri- och brånnvinsindustrln år som starkast. De ost- och centraleuropeiska låndernas stållning blir allt starkare inom alkoholfaltets olika delsektorer. Gorbatjovs misslyckade alkoholreform har samtidigt gjort au bottnen ramlat ur aha forsok au från den offentliga sektoms sida forebygga alkoholproblem i Ost- och Centraleuropa. Den internationella alkoholindustrin har emellertid inseu sina majligheter, trots au de utlandska dryckerna endast står for en blygsam andel av alkoholkonsumtionen. Å ven om alkoholproblemen år allmanna i många lander, år det uppenbart au det år svårt -108-
att uppskatta vilken andel de har i befolkningens forsamrade halsotillstånd. Den snabba sankningen av den forvantade livslangden bland ryska man under 1990-talet ser t.ex. vid en narmare granskning inte ut att i forsta hand bero på det okade drickandet. Å andra sidan ar dryckesvanorna sakerligen en betydande delfaktor som torde forklara mellan en fjardedel och en tredjedel av forandringen (Lehto 1995c). Det man åtminstone kan saga ar att landerna i Ost- och Centraleuropa håller på att overta vinlandernas plats, både nar det galler tatplaceringarna i konsumtionsstatistiken och nar det galler det offentliga ointresset for allt fårebyggande arbete, trots den hoga konsumtions- och skadenivån (se Lehto & Moskalewicz 1994; Simpura 1995). WHO:s Europakontor opererar med ett utvidgat Europa, vilket inkluderar aven de forna Sovjetstater i Kaukasien och Centralasien som blivit sjalvstandiga. Man kunde fårvanta sig att en okad inverkan från islam på något satt skulle folja utvidgningen i spåren. Tillsvidare har man emellertid inte kunnat se några tecken på delta. På motsvarande satt har den relativt stora del av den franska befolkningen som har islamisk bakgrund haft fåga inverkan på den franska debatten. Samtidigt ar det uppenbart att den islamiska kulturens betydeise med tanke på Europa som helhet gradvis kommer att oka, och det inte enbart i dess ostra och sodra randområden. Daremot ar det tillsvidare omojligt att forutse vilka konsekvenser detta kommer att få for alkoholdiskussionen. År en europeisering av alkoholfrågan sannolik? Man kan i Europa i dag se flera olika typer av spånningar och trender i alkoholfrågan. En tydlig trend ar att marknadsintresset blir allt starkare. Forutom i Syd- och Centraleuropa blir det allt starkare också i norr och oster. Sett ur ett nordiskt perspektiv ter det har sig som ett hot mot den form av alkoholpolitik vi varit vana vid for att hålla marknadskraftema tillbaka. Å ven om WHO:s europeiska alkoholprogram, och nu senast WHO:s Parismote, ar ett uttryck for hur starkt och enhetligt folkhalsointresset ar på det europeiska planet, ar det samtidigt uppenbart att detta intresse iinnu ar tiimligen svagt i relation exempelvis till det som nu skulle behovas, fr.a. nar det giiller att utveck1a alkoholpolitiken inom EU. Det ar emellertid fullt mojligt att en enhetlig alkoholpolitik, åtminstone i den "alltomfattande" form vi haft i Norden, inte alls uppstår i Europa. I stiillet kanske den framtrader i en mer "postmodem" form, dvs. som många fristående alkoholfrågor i stallet for en enda stor berattelse. Vi kan med andra ord forvanta oss att det vaxer fram alkoholfrågor specifika for ungdomen, kvinnoma, trafiken och arbetslivet. Och varfor inte också ett mer estetiskt inriktat satt att definiera alkoholfrågoma - och diirmed battre anpassat till den postmodema medieverkligheten, i stiillet for den "folkhalsorationalitet" man tidigare hanvisat till Ofr t.ex. Lasch & Urry 1994). Den ovemationella musikkanalen MTV samarbetar t.ex. redan nu med Hollands halsoministerium nar det giiller att utveckla alkoholinformation speciellt riktad till ungdomar. Vi kan alltså har se hur en mer traditioneli upplysnings- och informationsverksamhet delvis sammanfaller med nyare trender i tiden. Vid Parismotet lyckades de inemot femtio narvarande statemas representanter (i praktiken deras halsoministrar) enhiilligt anta en gemensan alkoholdeklaration for Europa. Denna deklaration bygger på ett brett folkhalsoperspektiv. Samtidigt faster man alldeles speciell tonvikt vid alkoholistvården, vid stravandena att skydda ungdomen for alkoholens negativa effekter och vid forsoken att stavja rattfylleriet. Nar det giiller ungdomen ar deklarationen strangare an Finlands nuvarande alkohollagstiftning, genom att den t.ex. forutsatter att alkohol inte alls får marknadsforas i samband med idrott. Motsvarande krav skulle i Finland drabba fr.a. ishockeyn mycket hårt. Forbudet har också en intemationell dimension, genom att t.ex. oljatten Heineken varit bekymrad for hur det går med deras annonsering i Eurosport-kanalema. Deklarationen ar också mycket entydig i sitt forsvar for s.k. alkoholfria zoner, dvs. att alkoholen bor isoleras från de livsområden och verksamheter dar den inte hor hemma, t.ex. trafiken. Det kan också vara skal att lasa deklarationen utgående från det som inte står i den. Sålunda niimner man att alkoholbeskattningen ar ett satt att minska alkoholproblemen, men man framfor inga entydiga krav på den punkten. Det ar också svårt att ur deklarationen utlasa något entydigt stod får alkoholmonopolen, eller for några andra -109-
av de alkoholpolitiska styrningsmekanismer vi utvecklat i Norden. Man kan alltså saga att alkoholdeklarationen inte år något direkt stod for den traditionella nordiska alkoholpolitiken, aven om den stoder en restriktiv alkoholpolitik. Detta torde vara realistiskt i dagens Europa. Dåremot återstår det att se vilken effekt deklarationen kommer att få ifråga om de ovriga alkoholintressena, alkoholkonsumtionen respektive alkoholskadoma. LITTERATUR Juhani Lehto & Jussi Simpura Oversattning: Thomas Rosenberg Alcoholic beverages and European society. Report with 4 annexes. Amsterdam Group. London 1993 Alvarez, F. J. & Del Rio, M. C. & Prada. R: Drinking and driving in Spain. Journal of Studies on Alcohol 56 (1995): 4, 403-407 Anderson, K: Young people and alcohol drugs and tobacco. WHO. Copenhagen 1995 Craplet, M.: Kansalaisjiirjestot ja alkoholipolitiikka - ranskalainen nåkokulma (Medborgarorganisationerna och alkoholpolitiken - ett franskt perspektiv). Alkoholipolitiikka 61 (1996): 1, 48-53 Edwards, G. & Anderson, P. & Babor, T. F. & Casswen, S. & Ferrence, R. & Giesbrecht, N. & Godfrey, C. & Holder, H. D. & Lemmens, P. & Miikelii, K & Midanik, L. T. & Norstrom, T. & Osterberg, E. & Romelsjo, A. & Room, R & Simpura, J. & Skog, O.-J.: Alcohol Policy and the Public Good. Oxford University Press, Oxford, New York, Tokio 1994 Europas alkoholprogram. Social- och hiilsovårdsministeriet. Helsingfors 1994 Harkin, A.-M. & Anderson, P. & Lehto, J.: Alcohol in Europe - a health perspective. Copenhagen: WHO Regional Office for Europe 1995 Heather, N.: Treatment approaches to alcohol problems. Copenhagen: WHO 1995 Holmila, Marja: Pariisin kokouksen ja peruskirjan historia (parismotets och deklarationens historia) Alkoholipolitiikka 61 (1996): 1, 73-76 Lash, S. & Urry, J.: Economies of signs and space. Sage, London 1994 Lehto, J.: Approaches to alcohol control policy. Copenhagen: WHO 1995. 1995a Lehto, J.: Economics of alcohol policy. Copenhagen: WHO 1995. 1995b Lehto, J.: Alcohol and the future health in Europe. Paper presented at the WHO conference "Alcohol, society and health" in Paris 12-14.12.1995. 1995c Lehto, J. & Moskalewicz, J.: Alcohol policy during extensive socio-economic transition. Copenhagen: WHO 1994 Pyoriilii, E.: Drinking, drunkenness, and alcoholic beverages in Spain and Finland: a study of vocabulary among young adults. Food and Food-ways 6 (1994): 1,43-56 Pyoriilii, E.: Comparing drinking cultures: Finnish and Spanish drinking stories in interviews with young adults. Acta Sociologica 38 (1995): 217-229 Simpura, J.: Alcohol in Eastern Europe: Market prospects, prevention puzzles. Addiction 90 (1995): 467-470 Simpura, J.: Trends in alcohol consumption in the EU countries. In: Peters, Timothy J. (ed.): Alcohol misuse. Gordon and Beach, Reading 1996. -110 -