1 En olycka kommer sa " llan ensam Ewa Christina Johansson Illustrationer Johan Egerkrans Axel! Där är du ju! Axels hjärta hoppade till i bröstet. Fast på ett bra sätt. Det var ju söta Rut som ropade på honom. Då kändes det alltid bra i Axel. Lite varmt, så där. Eller också berodde det på att Axel hade en ny, extra varm jacka. Det blåste kallt, men han var varm ändå. Hej Rut och Pär. Rut åt på en chokladkaka och bredvid henne stod hennes lillebror Pär. Han hade en randig Johansson inl.indd 3 2012-06-20 10.24 5
tröja och för stora skor. I handen höll han en liten neongrön spade i plast och ett stort papper. Jag ska gräva efter skatter, sa Pär och plirade mot Axel. Jag kommer att hitta den största skatten i hela världen. En massa guld och diamanter och olja. Eh, sa Axel. Rut torkade bort lite choklad från munnen och stoppade ned resten av godiset i fickan. Axel hade inte sagt nej till en bit. Men Rut tyckte så mycket om sitt godis att hon alltid behöll det för sig själv. Ettorna ska ha skattjakt, sa hon. Den som hittar skatten får ett diplom och sedan delar de på skatten. Det är en massa guldpengar, har jag hört. Guldpengar, ekade Pär och snurrade runt omkring Rut. Axel blev vindögd av att titta på honom. Pär viftade med sitt papper i luften. Axel kunde se ordet Skattkarta och några röda kryss. Det var nog där de skulle leta efter skatten. 6
Det är inte riktiga pengar, viskade Rut till Axel. Men säg inte det till Pär. Då blir han ledsen. Jaha, sa Axel. Pärs klass ska samlas här utanför gymnastiksalen efter lunch, sa Rut. Och jag lovade att hålla reda på honom tills de andra kommer. Om man inte håller ett öga på honom försvinner han, säger mamma. Jo, nog kunde man säga att Pär brukade försvinna. Så fort man tittade åt ett annat håll var den besvärliga ungen borta. Puts väck! Axel hade letat efter honom i källare, i ödehus och på museum. Han ville inte leta fler gånger. Axel huttrade till trots jackan. Solen lyste fint, men vinden var kall mot kinderna när den blåste runt gymnastikhuset. Här var det meningen att Axels klass skulle spela innebandy första lektionen i morgon. Axel ville inte! Han tyckte varken om fotbollar eller bandybollar. Han gillade faktiskt inget som var runt. Och gymnastikhuset var det värsta hus han visste! Rut tindrade med ögonen. Men jag ska träffa min kompis vid gungorna nu, sa hon. Det är jätteviktigt. Vi har en hemlighet att prata om. Axel? Ja, sa Axel misstänksamt. Rut tänkte väl inte be honom att passa Pär? Det tänkte hon. Snälla, Axel, du kan väl vara här med Pär tills hans klass kommer? Snälla! Du är så söt, Axel. Sötare än Loke. Axel ville inte passa Pär. Ville faktiskt inte. Han kunde inte tänka sig något värre. Kanske att gå till tandläkaren, då? Fast när han tänkte på det, var det nog ännu värre att hålla reda på Pär. Men sedan var det ju det där med att han var sötare än Loke. Det var han ju, faktiskt. Loke såg inget vidare ut i sin gamla mössa. Rut log och blinkade med sina stora, blå ögon. Och utan att Axel visste hur det gick till, hörde han sig själv säga: 8 9
Okej då. Rösten lät lite skrovlig, som om han hade något i halsen. Men det var hans röst. Men bara tills hans klass kommer hit, sa han och harklade sig. Du är så snäll, Axel, sa Rut. Hon sprang iväg och försvann snabbt bort. Axel tittade efter henne så länge det gick. Axel tänkte att hon var väldigt gullig, men sedan hann han inte tänka mer. En boll kom farande från ingenstans och träffade honom hårt på benet. Det fanns bara en som brukade sparka bollar på Axel. Loke. Ärkefienden kom springande mot honom. Han flinade lite under mösskanten när han såg att bollen hade träffat Axel. Loke sprang alltid omkring med en boll. Trots att det faktiskt nästan var vinter. För en gångs skull blev inte Axel sur. Han visste ju något som Loke inte visste. Att det var just honom, Axel, som Rut hade bett om hjälp. Hur bra var det på en skala? Väldigt bra, tyckte Axel. Vad ville Rut? undrade Loke och plockade upp bollen i famnen. Inget, sa Axel och myste lite. Loke ryckte på axlarna. Han försökte se ut som om han inte brydde sig. Men Axel kunde se att han var så nyfiken att han höll på att spricka. Då får jag väl fråga henne, sa Loke. Gör det, sa Axel och flinade från öra till öra. Loke muttrade något. Han lade ned bollen och sparkade till den. Den for rakt på Axel igen. Aj! Loke flinade. Det skulle han inte ha gjort, för då blev ju Axel tvungen att jaga Loke. Loke sprang före och Axel efter. Runt hela gymnastikhuset. Men eftersom Loke och Axel var ungefär lika snabba blev avståndet aldrig kortare. De blev bara flåsiga. Axel stannade efter en stund, men Loke fortsatte att springa bort mot skolgården. Ärkefåne, muttrade Axel. 11
Och det var först då han kom på vad han hade glömt. Pär! Han hade ju sprungit ifrån Pär! Han hade varit borta en lång stund och Ruts lillebror behövde inte många minuter på sig för att försvinna. Framför gymnastikhuset var det tomt. Axel snurrade runt, runt och såg sig om åt alla håll. Pär var försvunnen. Igen. 12