21.5 ONSDAGSSERIEN 16

21.5 ONSDAGSSERIEN 16 Musikhuset kl. 19.00 HARRISON BIRTWISTLE 80 ÅR Hannu Lintu, dirigent Christianne Stotijn, mezzosopran Simon O Neill, tenor Harrison Birtwistle: Earth Dances 38 min PAUS 20 min Gustav Mahler: Das Lied von der Erde (Jordens sång), symfoni för tenor, alt och orkester. 62 min 1. Das Trinklied vom Jammer der Erde (Dryckesvisa om jordens elände) orkestrering Colin Matthews 2. Der Einsame im Herbst (Den ensamme om hösten) 3. Von der Jugend (Sång om ungdomen) 4. Von der Schönheit (Sång om skönheten) 5. Der Trunkene im Frühling (Den druckne om våren) 6. Der Abschied (Avskedet) Paus ca kl.19.50. Konserten slutar ca kl. 21.30. 1

LINTUS FÅGELPERSPEKTIV RSO ÄR SPECIELLT BRA PÅ ATT KLARA AV SÅDANA SVÅRIGHETER Harrison Birtwistles Earth Dances har rykte om sig att vara ett speciellt svårt stycke. Hannu Lintu, vad är det som gör det så svårt? Birtwistles musik anses allmänt vara exceptionellt obegriplig på något sätt. Saken blir inte alls bättre av att hans verk ofta är förknippade med någon form av skandal. Då exempelvis Avanti! för ca tio år sedan spelade Panic i Helsingfors, började en viss känd medborgare i fullt raseri skrika mitt under framförandet. Detta rapporterades också i eftermiddagstidningen Ilta-Sanomat. Earth Dances har nog rykte om sig att vara ett besvärligt stycke, men det börjar trots allt höra till grundrepertoaren. Och ändå är det alltid en utmaning att uppföra Birtwistle. Hans sätt att skriva rastlösa och förtrollande kombinationer av långa, irrande melodiska linjer och avbrutna rytmiska impulser utgör en teknisk utmaning för hela ensemblen. Allting är naturligtvis relativt: ur dirigentens synvinkel sett är det den sista sången i Mahlers Das Lied von der Erde som är konsertens svåraste stycke. Det finns exceptionellt mycket på varandra liggande information i Earth Dance. Kompositören kräver exempelvis en violinsektion med trettio violiner som ofta är indelade i minst fem- ton grupper. Slagverkarna är hela nio till antalet, så stort är partituret minsann nog. Men efter år 1986 har det skrivits en hel del komplicerad musik och i det avseendet är Earth Dances inte längre så exceptionellt. Svårigheter saknas inte men RSO är speciellt bra på att klara av dem. Det finns förstås en mängd noter att spela. Satsen är ofta verkligen komplicerad och allting skall givetvis vara fullständigt koordinerat. Dessutom varierar tempot hela tiden, ofta i något matematiskt förhållande. Earth Dances påminner mycket om Stravinskys Våroffer. Inom ramen för de olika avsnitten byggs inga större bågar och artisterna får vara beredda på plötsliga klipp. Earth Dances är naturligtvis också utmanande för lyssnaren. Det finns många plan som bygger på olika kombinationer i orkestreringen. I partituret ser man dem snabbt men det kan vara svårt att hänga med enbart på basis av hörbilden. Vad har du för råd att ge till publiken? Hur skall man lyssna på verket? Det är klokast att bara luta sig tillbaka och låta massorna välla över en utan att analysera det hela dess mera. Om man hela tiden anstränger sig och koncentrerar uppmärksamheten på detaljerna kan man missa någonting väsentligt. Till sist känner man nog av de olika nivåerna. Det finns mycket av Wagner i detta stycke: enorma moduler byter plats långsamt och med ofrånkomlig logik. 2

Mahlers Das Lied von der Erde är ingen symfoni i ordets egentliga bemärkelse men inte heller någon riktig sångcykel. Hur skulle du klassificera den? Han kallade den själv först för en symfoni och det faktum att den har sex satser skulle inte vara speciellt ovanligt i hans produktion. Satserna har emellertid ganska få symfoniska strukturer. Den första sången har till exempel tre verser: det går inte alls att betrakta den som en symfonisk form. Däremot kan den sista sången jämföras med till exempel tionde symfonins avslutande adagio. Sångtexten har nämligen en friare form. Men mitt i verket kan två av satserna anses vara av scherzotyp. Jag uppfattar nog ändå gärna Das Lied von der Erde som en sångcykel. Vilka tankar väcker texterna hos dig? Jag tycker att det är fascinerande och på något sätt musikaliskt befriande att Mahler uttryckligen använder sig av kinesisk poesi. Texterna i hans tidigare sånger ur Des Knaben Wunderhorn ger en något militant och mera endimensionell grundfärg. Dikterna i Das Lied von der Erde är betydligt mera differentierade på många plan. Mahlers neuroser möter här på ett intressant sätt den österländska klartänktheten. Mahler letade naturligtvis efter texter som accentuerade hans egen olyckliga livssituation. Till exempel i första sången finns en hårresande passage, då berättaren för sina lyssnare visar på en apa som tjuter vid en grav. Tonsättaren har säkert själv upplevt att ödet skrattar åt honom på liknande sätt. Enligt Theodor Adorno borde tenorsolisten här glömma den västerländska tonbildningen och försöka imitera Pekingoperans sätt att sjunga. Många gånger är tragedin gömd i de mest oskyldiga bilder: i tredje sången presenteras ett sällskap ungdomar som njuter av en vacker ledig dag genom att diskutera och skriva verser, men den närliggande sjöns yta reflekterar samtidigt allting i förvrängd form och upp och ner. Allting står väl till men saken har också en avigsida. Just här förvandlas också Mahlers orkestrering och blir helt förvrängd. Ett viktigt element är drickandet. Femte sången är en direkt beskrivning av kronisk alkoholism. Personen dricker helt oberoende av vilken situationen är. Det må bli vår eller inte, bara han får slockna. Den sista satsen Abschied kristalliserar fullständigt hela verkets stämning, i österländsk stil bara som en antydan men desto mer upprörande. Slutet av Abschied måste spelas stillsamt, liksom en dörr som långsamt sluts eller som om orkestern flög upp i luften och försvann någonstans i fjärran. Mahler skapar en bild av en värld där allting är bestående förutom människan. Naturen är överdådigt skön men livet är fullt av stilla lidande. Det blir när allt kommer omkring oklart vilken källan till detta lidande är. Kanske det bara är livet självt. Intervju Lotta Emanuelsson 3

HARRISON BIRTWISTLE (F. 1934): EARTH DANCES Harrison Birtwistles karriär började på 1950-talet då han inledde sina studier i Manchester. En av hans studiekamrater var den jämnårige Peter Maxwell Davies. Tillsammans grundade de på 60-talet gruppen The Fires of London som snabbt fick världsrykte. Den stora orkesterfresken Earth Dances ( Jorden dansar ) kom till år 1986. Efter ett flertal framgångsrika framföranden har den blivit en modern klassiker. Det är lätt för lyssnaren att föreställa sig musiken utökad med ett teatraliskt eller åtminstone ett starkt visuellt element. Såsom ofta hos Birtwistle är den breda motivkretsen vågad och fräck. Det är uppenbart att Birtwistle bekantat sig grundligt med de geologiska aspekter som han har byggt sin fantasi på. Trots det har han inte till exempel hängivit sig åt några seismologiska beräkningar som grund för sina strukturer. Tvärtom verkar hans approach intagande och enkel. Verket förverkligar jordens koreografi i sex olika nivåer med motsvarande indelning av orkestern i sex olika sektorer. Indelningen bygger rätlinjigt på instrumentens register: de lägsta instrumenten bildar en egen grupp, de litet högre en annan, osv. Instrumenten högst uppe i diskanten representerar den högsta nivån, alltså jordytan. Sektorernas hierarki varierar medan musiken avancerar så att varje enskild nivå under en viss tid står i centrum för hörbilden och under en viss tid ingår i bakgrunden som en latent resurs eller försvinner helt och hållet. I modern orkestermusik är det inte någon oerhört ovanlig metod att indela instrumenten i mindre grupper, men det kan finnas stora kvalitativa skillnader i förverkligandet. I många kompositioner av detta slag påverkar indelningen i praktiken inte lyssnarens upplevelse utan blir snarare en finess för den inre kretsen: för orkestern, dirigenten och tonsättaren. Earth Dances är annorlunda. Fastän det inte är möjligt eller ens nödvändigt att lyssna så att man märker varje förskjutning i fokuseringen, skapar helheten en stark känsla av kausalitet mellan de olika skikten. Då en rörelse växer till sig i de undre skikten, är det säkert att vi snart upplever någonting omvälvande i de övre skikten. Stycket är en imponerande och övertygande prestation, en fresk med överraskande vida vyer och även ett blossande drama som skakar om i ens innersta. Stora krafter är i rörelse men tonsättaren har indelat helheten så att det är meningsfullt att följa med den. Man får lust att säga, att hans förmåga som färgstarkt orkestrerande trollkonstnär endast överträffas av hans naturliga karisma som kraftfull primitiv schaman - här om någonsin kan rytmen bokstavligen kallas för vulkanisk! Jouni Kaipainen 4

GUSTAV MAHLER (1860 1911): DAS LIED VON DER ERDE Das Lied von der Erde intar en särställning i Gustav Mahlers produktion. Kompositionen är varken en fullfjädrad symfoni eller en sångcykel utan närmast ett symfoniskt vokalverk. Den är förknippad med dystra associationer och tre skakande tragedier som drabbade Mahler vid tiden för dess tillkomst 1907. Han blev tvungen att lämna sin stormiga post som chefsdirigent vid hovoperan i Wien. Vid samma tid konstaterades han lida av ett hjärtfel som knappa tre år senare skulle föra honom i graven. Den största tragedin var säkert hans äldsta dotters död i scharlakansfeber. Texten är meditativ och handlar om sorg, förlust och avsked. Det är som en beskrivning av en slagen tonsättare som blickar in i tomheten. Det blir inte heller bättre av en förmodligen ironiskt avsedd, ofta citerad kommentar som Mahler gav dirigenten Bruno Walter gällande den sista sången Der Abschied: Kan man över huvudtaget stå ut med den? Kommer inte folk helt enkelt att ta sig av daga efter att ha hört den? Men här gäller det att inte missa den starka syntes som Mahler förverkligar i musiken, då han kommer med en österländsk lösning på ett västerländskt problem som ett bonsaiträd med blommor i två olika färger. På ytan är Jordens sång en exotisk berättelse som bygger på gammal kinesisk poesi i bearbetning av Hans Bethge. Musiken associerar ofta till asiatiska tongångar, men icke desto mindre kommer sångerna med berättelser som är typiska representanter för romantiken. I naturens sköte försöker huvudpersonen befria sig från sitt lidande men han dör i en vildmark som inte bryr sig om hans mänskliga behov. Kärnan i verket är den beethovenska frågan Warum muß es sein?, som klingar efter den omstörtande begravningsmarschen i den sista sången Der Abschied. Orkesterns svar saknar motstycke i den symfoniska musikens historia. Finalen öppnar sig långsamt och är den mest strålande och mest fulländade musik som Mahler någonsin skrivit. All kamp upphör och musiken börjar ge uttryck för en ny tid. Luften fylls av snurrande former liksom en massa gyllene hjul som ständigt spinner mot varandra. Problemet är inte döden utan lidandet som får människan att vilja dö. I enlighet med zenfilosofin tar musiken avstånd från lidandet och döden blir irrelevant då vi uppnår ett tillstånd av ständigt vaken medvetenhet till altens utdragna mantra Ewig. Slutet är inget slut, det bara inte hörs längre. Det antyder att musiken fortsätter i all evighet, då sången tagit slut. Matthew Whittall CHRISTIANNE STOTIJN Den holländska mezzosopranen Christianne Stotijn har vunnit många pris: ECHO Rising Star och Borletti-Buitoni Trust Award samt Nederländernas musikpris. Hon fick också hedersnomineringen BBC New Generation Artist 2007. 5

Stotijn har studerat vid konservatoriet i Amsterdam för Udo Reinemann, Jard van Nes, Noelle Barker och Janet Baker. Hon slog igenom med Mahlers Rückertsånger vid konserter med Orchestre national de France och Concertgebow-orkestern under ledning av Bernard Haitink. Förutom Rückertsångerna har Stotijn även sjungit Mahlers andra symfoni, Das Lied von der Erde, Beethovens nionde symfoni och Bachs Matteuspassion under Haitink. Stotijn har också uppträtt som solist med bland andra Berliner Philharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Concertgebouw-orkestern i Amsterdam, Chicago Symphony Orchestra och Boston Symphony Orchestra under berömda dirigenters ledning. Christianne Stotijn är också känd för sin romansrepertoar. Hon uppträder regelbundet med pianisterna Joseph Breinl och Julius Drake på prestigefulla konsertestrader, bl.a. Wigmore Hall i London, Concertgebouw i Amsterdam, Musikverein i Wien, Carnegie Hall i New York samt Mozarteum i Salzburg. Till Stotijns operaroller hör Pauline i Spader Dam, Ottavia i Poppeas kröning och Cornelia i Julius Caesar. Christianne Stotijn har spelat in på skiva verk av bl.a. Schubert, Berg, Wolf och Mahler. Hennes skiva med romanser av Tjajkovskij fick BBC Music Magazines pris år 2010. ECHO-priset fick Stotijn för sin inspelning av verk av Frank Martin. SIMON O NEILL Den nyzeeländske tenoren Simon O Neill har snabbt etablerats sig som en av de internationella stjärnsångarna. Han uppträder regelbundet i de mest ansedda operahusen i världen och har samarbetat med många berömda dirigenter, bl.a. James Levine, Riccardo Muti, Valerij Gergijev, Daniel Barenboim och Sir Colin Davis. Simon O Neill har sjungit på Metropolitanoperan i New York, Covent Garden i London, La Scala-operan i Milano, musikfestspelen i Salzburg och Bayreuth samt Carnegie Hall i New York. Förutom opera har O Neill uppträtt som solist med många orkestrar, bl.a. i Beethovens nionde symfoni och Schönbergs Gurrelieder. Til Simon O Neills operaroller hör Siegmund i Wagners Valkyrian, Rodolfo i Puccinis La Bohème, Florestan i Beethovens Fidelio samt titelrollerna i Mozarts Idomeneo och Wagners Lohengrin. Under denna säsong uppträder O Neill bl.a. som Siegmund på Deutsche Oper och Staatsoper i Berlin och sjunger titelrollen i Parsifal på Covent Garden samt Wozzeck på Metropolitan. O Neill har spelat in operor av Wagner, Verdi och Mozart samt Mahlers åttonde symfoni och Beethovens nionde symfoni. 6

RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent är Hannu Lintu. År 1927, ett år efter Rundradiobolagets grundande, bildades en tiomanna ensemble som utvidgades till en fulltalig symfoniorkester på 1960-talet. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Saraste och Oramo är RSO:s hedersdirigenter. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör också att göra friköpta inspelningar av all inhemsk orkestermusik. Under spelåret 2013 2014 uruppför orkestern sex inhemska verk som Yle beställt. RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärskivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns inspelningar har fått betydande pris bl.a. av BBC Music Magazine och Académie Charles Gros. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter (Sony BMG) där solostämman spelas av Lisa Batiashvili fick MIDEM Classical Award 2008. Samma år valde New York Times orkesterns andra Lindbergskiva till årets skiva. RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen. Under spelåret 2013 14 åker orkestern ut på turné i Mellaneuropa under Hannu Lintus ledning. RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. På webbsidan yle.fi/rso kan konserterna avnjutas live med hög upplösning. 7