Utvärdering av SARA:SV

Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2014:6 Utvärdering av SARA:SV Uppsalapolisens arbete med riskbedömningar för upprepade brott i nära relationer Klara Svalin, Caroline Mellgren, Marie Torstensson Levander och Sten Levander Institutionen för kriminologi, Malmö högskola

Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2014:6 Utvärdering av SARA:SV Uppsalapolisens arbete med riskbedömningar för upprepade brott i nära relationer Klara Svalin, Caroline Mellgren, Marie Torstensson Levander och Sten Levander Institutionen för kriminologi, Malmö högskola Rikspolisstyrelsen

Denna rapport har upprättats vid Rikspolisstyrelsens funktion för utvärderingsverksamhet. Rikspolisstyrelsen har inte tagit ställning till innehållet. De åsikter som framförs är författarnas egna.

Innehåll Innehåll Författarnas förord...7 Sammanfattning...9 1. Inledning...11 Bakgrund...11 Beskrivning av uppdraget...13 Etikprövning...13 SARA...13 SARA Spousal Assault Risk Assessment guide...13 SA RA:SV the Spousal Assault Risk Assessment guide: Short Version...14 Rapportens disposition...15 2. Aktuellt kunskapsläge polisers bedömning av risk för våld i nära relationer...17 Riskbedömningens centrala delar...18 Förekomsten av risk- och sårbarhetsfaktorer...18 Summerad riskbedömning...20 Riskfaktorer summerad riskbedömning...21 Su mmerad riskbedömning rekommenderade/initierade åtgärder...23 Utbildning i riskbedömning...23 Prediktiv validitet...24 3. Material...27 Bakgrundsfaktorer...27 Upprepade anmälningar...27 Åtgärder...28 4. Arbetet i Uppsala: organisation och inriktning...29 5. Risknivåer...31 6. Riskfaktorer...33 Internt bortfall...33 Antal faktorer...35 Riskfaktorer...35 Riskfaktorer och sammanfattande riskbedömningar...36 Sårbarhetsfaktorer...37 Sa mvariation mellan enskilda faktorer och de sammanfattande bedömningarna...37 7. Upprepad utsatthet och återfall i brott...39 Upprepad utsatthet: antal och typer av händelser...39 Upprepad utsatthet efter risknivå...40 Brottsoffrets deltagande...41 Tid mellan bedömning och upprepad brottslighet...42 ROC-analyser...44 5

Utvärdering av SARA:SV 8. Interbedömarreliabilitet...47 Metod...47 Resultat...48 9. Stöd- och skyddsåtgärder...51 Rekommenderade och genomförda åtgärder...51 Rekommenderade åtgärder...52 Genomförda åtgärder...52 Skillnad mellan rekommenderade och genomförda åtgärder...52 Åtgärder och riskbedömning...53 Åtgärder efter upprepad utsatthet...54 Kommentar rörande kontaktförbud...55 10. Fallbeskrivningar...57 Syfte...57 Systematisering och tolkning av fallbeskrivningarna...58 Fall 1 Gott resultat med hög grad av samarbete...59 Fall 2 Mindre gott resultat med varierande grad av samarbete...60 Fall 3 Gott resultat med låg grad av samarbete...62 Fall 4 Mindre gott resultat med låg grad av samarbete...63 Diskussion...64 11. Diskussion...67 12. Referenser...73 Bilagor...77 Bilaga 1. Formulär...77 Bilaga 2. Bakgrundsinformation till studierna i kunskapsöversikten...78 Bilaga 3. Resultat från studierna i kunskapsöversikten...86 6

Författarnas förord Författarnas förord Malmö högskola har av Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att utvärdera polisens arbete med riskanalyser. I en första rapport redovisades resultatet från en utvärdering av Skånemodellen, ett riskbedömningsinstrument som används för riskanalys inom Polismyndigheten i Skåne (Mellgren m.fl., 2012, redovisas även i Mellgren m.fl., 2014a). I samma rapport redovisas en motsvarande utvärdering av Check-10(+), som används i Stockholms län och i en tredje redovisas en utvärdering av hur Check-10(+) används i Polismyndigheten i Uppsala län (Mellgren m.fl., 2014b). I föreliggande rapport presenteras resultatet från en utvärdering av hur Polismyndigheten i Uppsala län arbetar med riskanalys för våld på individnivå med fokus på hur SARA:SV (Spousal Assault Risk Assessement: Short Version) används. Under utvärderingens gång har vi fått värdefull hjälp av ett antal personer inom Polismyndigheten i Uppsala län. Särskilt vill vi tacka Bo Wickström, Pia Byhlund, Magnus Eriksson och Mikael Malmberg. Vi vill även tacka docent Tom Palmstierna vid Karolinska Institutet för värdefulla kommentarer. Många fler, ingen nämnd, ingen glömd har bidragit med värdefull hjälp. Professor Tom Palmstierna vid Karolinska Institutet och vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Trondheim har sakgranskat rapporten. Projektet har finansierats av Rikspolisstyrelsen. Vi framför kritik av polisens verksamhet i den utvärdering som presenteras i föreliggande rapport. Verksamheten fungerar inte optimalt nu men det finns möjligheter till förbättring och utveckling. Detta arbete bör bedrivas på fler fronter. Ytterst bestämmer politiker om ramar och resurser, prioriteringar och värdegrund. Vi tror att förändringsarbetet måste starta där, med insikten att riskbedömningar och riskhantering i en rättslig kontext (dvs. mycket höga krav på rättssäkerhet) är svåra att utforma, implementera och genomföra med god kvalitet. 7

Utvärdering av SARA:SV 8

Sammanfattning Sammanfattning Föreliggande rapport presenterar resultatet från en utvärderingsstudie av polisens arbete med riskbedömning och riskhantering (samlingsnamn riskanalys) utifrån riskbedömningsverktyget SARA:SV som används för att bedöma risken för upprepat våld i nära relationer på individnivå. Materialet som analyserats omfattar 320 ärenden som efter initial bedömning blev föremål för SARA:SV-bedömning av riskanalytiker vid Polismyndigheten i Uppsala under åren 2011 och 2012. Fokus för utvärderingen är resultatet av de riskanalyser som genomförts, inte arbetets organisering, även om den aspekten berörs. Verktyget har främst utvärderats avseende internt bortfall, prediktiv validitet, rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder samt interbedömarreliabilitet. Resultaten visar att det interna bortfallet för riskfaktorerna varierar mellan drygt fyra procent för faktorn tidigare våld (aktuell situation) och 53 % för faktorn psykiska problem (bakgrund). Variationerna mellan variablerna är stora men bortfallet är systematiskt lägre för riskfaktorerna rörande gärningspersonens bakgrund (4-39 %) jämfört med faktorerna som rör gärningspersonens psykosociala situation (10-53 %). Jämfört med liknande studier är bortfallet högt. I praktiken innebär det stora interna bortfallet att ett alltför stort antal bedömningar baseras på otillräcklig information om gärningsperson och brottsoffer. Detta leder till att validiteten inte kan garanteras eftersom bedömningen av risken inte bygger på den information som krävs för att bedöma risken. Ju högre bedömd risk, både för bedömning av sannolikhet och allvarlighetsgrad i aktuell situation och bakgrund, desto fler var de föreliggande riskfaktorerna. En dryg tredjedel av hela undersökningsgruppen blir upprepat utsatta för något brott. I flertalet fall är alltså de åtgärder som sätts in inte tillräckliga för att förhindra ytterligare brott. Vi noterar också att kategorin låg/viss risk är störst, att bedömarna inte använder hela bedömningsskalan samt att återfallen är vanligare i ärenden som inte bedömts med hög risk. En stor andel av de upprepade brotten begicks kort tid efter bedömningen. Detta innebär sammantaget att verktyget SARA:SV har låg grad av prediktiv validitet i föreliggande studie och fungerar dåligt för att inom polisverksamhet predicera återfall i brott i föreliggande studie (dvs. diskriminera mellan grupperna återfall/ej återfall) eftersom antalet korrekta förutsägelser endast är ungefär 7 av 50. Den vanligaste rekommenderade åtgärden är kontaktförbud (en dryg fjärdedel av fallen) och information om brottsofferstödjande verksamheter i ungefär lika många fall. Säkerhetssamtal och säkerhetsbesiktning rekom- 9

Utvärdering av SARA:SV menderas i drygt 20 % av ärendena. Övriga åtgärder än dessa förekommer sällan. Totalt rekommenderades 355 åtgärder. I 42 % av ärendena rekommenderades inga åtgärder, i 30 % en åtgärd, i 10 % två eller tre åtgärder och i ett litet antal fall (färre än 5 %) fyra eller maxantalet fem åtgärder. Samtliga åtgärder rekommenderas i större utsträckning än de genomförs. Kontaktförbud beviljas av åklagare endast i knappt hälften av de fall där de rekommenderas av den som gör riskbedömningen. Interbedömmarreliabiliteten är god för de sammanfattande bedömningarna men detta är skenbart. Samstämmigheten uppkommer genom den magkänsla som är gemensam för bedömarna: polisutbildningen, gemensamma erfarenheter, poliskulturen och lokala kulturer (t.ex. bland polisanställda som arbetar med riskbedömningar). Tittar vi på hur två bedömare motiverar att de bedömde ett visst fall på ett visst sätt (utifrån svaren på huruvida de enskilda faktorerna föreligger helt eller delvis eller inte föreligger) är dessa helt olika. Eftersom man är osäker på sin bedömning håller man sig i mitten av bedömningsskalorna. Man använder sig i huvudsak av två (av fem) skalsteg för den sammanfattande bedömningen. Ytterst syftar riskbedömning och riskhantering i detta sammanhang till att förhindra återfall och upprepad viktimisering av brottsoffren. Vår undersökning kan inte ge några definitiva svar på om detta syfte uppfylls. Detta med anledning av att det är omöjligt att med strikt vetenskaplig metod studera huruvida riskbedömning förhindrar brott. Detta är ett problem som vidhäftar alla studier inom området. Vi kan inte identifiera en risk och sedan inte göra något åt den. Det går inte att slumpa riskbedömningen, dvs. singla slant om en viss gärnings person har hög eller låg risk och sedan agera utifrån detta när åtgärder vidtas. Kortfattat visar utvärderingen att bortfallet är stort och att vissa faktorer, särskilt de personlighetsmässiga faktorerna, är svåra att bedöma, och att riskbedömning i sig är ett svårt uppdrag som utan rätt implementering och utbildning blir mycket svårt att lyckas med. Dessutom är evidensbasen för den preventiva förmågan hos de åtgärder som finns tillgängliga svag. 10

Inledning Inledning Polisen är en av samhällets nyckelaktörer för att reducera brott och öka medborgarnas trygghet. Polisen har ett visst ansvar för proaktivt arbete med dessa två målsättningar men huvuddelen av arbetet avser att hantera brott som redan är begångna. Ett viktigt uppdrag är att reducera antalet återfall i kriminalitet och särskilt med avseende på brott som drabbar brottsoffer särskilt starkt: våld där brottsoffret är i någon form av underläge och upplever sig som utsatt och försvarslöst. Mäns upprepade våld mot kvinnor i nära relationer är av precis den arten. Föreliggande rapport presenterar resultatet från en utvärderingsstudie av polisens arbete med riskbedömning och riskhantering (samlingsnamn riskanalys) utifrån riskbedömningsverktyget SARA:SV som används för att bedöma risken för upprepat våld i nära relationer på individnivå. Studien har genomförts vid Polismyndigheten i Uppsala län. Våld/brott i nära relation definieras i den här studien som handlingar som syftar till att skada någon fysiskt, sexuellt eller psykiskt och omfattar handlingar som slag, sparkar, knuffar, våldtäkt eller andra sexuella övergrepp samt hot, trakasserier, inskränkning av frihet och förföljelse och studeras som polisanmälda handlingar. Bakgrund Riskbedömningar och de brottspreventiva åtgärder detta implicerar har utvecklats under de senaste 15 åren inom den internationella forskningen och har börjat användas som nya verktyg inom polisverksamhet för att förbättra polisens förmåga att förhindra våldsbrott. Idag används fem olika riskbedömningsinstrument inom svensk polis: SARA:SV, SAM, PATRIARK, Skånemodellen och Check-10(+). Enligt Rikspolisstyrelsen är syftet med dessa riskanalyser följande: Strukturerade riskanalyser syftar till att bedöma behov av brottsförebyggande åtgärder. Riskanalys beskriver och minimerar risker för upprepad utsatthet, snarare än att förutsäga framtida brott. Den underlättar för Polisen att arbeta preventivt genom att identifiera individer som löper hög risk att utsättas för ny eller upprepad brottslighet eller allvarliga trakasserier. Bedömningen utgör sedan ett underlag för beslut om adekvata stöd- och skyddsåtgärder. De stödjande och skyddande åtgärderna kan i sin tur bidra till att motivera den brottsdrabbade att medverka under hela rättsprocessen (Rikspolisstyrelsen, 2010, s. 11). 11

Utvärdering av SARA:SV SARA är ett bedömningsverktyg som utvecklats i Kanada (Kropp m.fl., 1994; 1995; 1999). Verktyget översattes och anpassades till svenska förhållanden år 1999 (Belfrage & Grann, 1999). Dess användbarhet i polisverksamhet bedömdes under en ett-årig utprövningsfas i nära samarbete mellan forskare i polisverksamhet och praktiker där de senare fick utbildning i risk bedömning. Erfarenheterna motiverade att vissa förändringar gjordes i instrumentet som i denna version benämns SARA:SV och som är särskilt anpassad för att kunna användas i polisiär verksamhet (Belfrage & Strand, 2003). I tidigare studier har ursprungsinstrumentet, SARA, visat sig ha marginell till modest prediktiv validitet, dvs. förmåga att korrekt identifiera högriskfall (för en översikt se Messing & Thaller, 2013). För SARA:SV finns det, oss veterligen, inga tidigare studier av hur instrumentet fungerar i rutindrift inom polisverksamhet. Det finns sedan 2010 riktlinjer utfärdade av Rikspolisstyrelsen att det i varje fall av våld i nära relation ska genomföras en riskbedömning av gärningspersonens risk att begå upprepade brott (Rikspolisstyrelsen, 2010). Dessa riktlinjer är dock inte bindande för polismyndigheter och organisation av arbetet samt i vilken utsträckning riskanalyser genomförs, varierar därför mellan Sveriges idag 21 polismyndigheter. Det förekommer även lokala variationer inom en myndighet. Några av de myndigheter som genomfört riskanalyser under en längre tid är Stockholm, Uppsala och Skåne. Arbetet i polismyndigheterna är organiserat på olika sätt men med liknande organisation i polismyndigheterna i Uppsala och Skåne. Vid anmälningsupptagningen genomförs en initial, mindre omfattande och erfarenhetsbaserad, bedömning som filtrerar ärenden (screening). De ärenden där det bedöms föreligga en förhöjd risk slussas vidare till en särskild bedömningsgrupp. Inom Polismyndigheten i Stockholm åligger det däremot varje enskild anmälningsupptagare att genomföra en riskbedömning i varje enskilt fall av våld i nära relation. Hur arbetet med riskanalyser fungerar i en svensk polisiär kontext har utvärderats i begränsad utsträckning. Resultaten från de studier som finns är varierade vad gäller verktygets förmåga att identifiera högriskfall och förhindra upprepad utsatthet för våld. Vi noterar att upprepad utsatthet för någon form av våld i nära relation bland dem som varit föremål för riskanalys inom svensk polis är omfattande och kan uppgå till så många som hälften av alla som anmäler våld i nära relation (Mellgren m.fl., 2012). Fokus för denna utvärdering är resultatet av de riskanalyser som genomförts, inte arbetets organisering, även om den aspekten berörs. Riskbedömning är ett viktigt verktyg för polisen, om det fungerar, för att styra det brottspreventiva arbetet riktat mot individer. Många yttre omständigheter begränsar emellertid polisens möjligheter att agera i fall av hög risk för upprepad utsatthet, det gäller t.ex. utfärdande av kontaktförbud där andra myndigheter är involverade. Genomförandet av åtgärder är vidare beroende av brottsoffrets medverkan i rättsprocessen och vilja att genomföra de många gånger frihetsinskränkande åtgärder som föreslås. 12

Inledning Beskrivning av uppdraget Studien genomfördes på uppdrag av Rikspolisstyrelsen (RPS) för att öka kunskapen om riskbedömning i allmänhet och om hur SARA:SV i synnerhet fungerar i en svensk polisiär kontext. Vi har valt att fokusera på följande frågeställningar: 1. Vilken typ av ärenden blir föremål för riskanalys och vilka kriterier används vid initial bedömning för att fatta beslut om när verktyget ska användas? 2. Vilka åtgärder rekommenderas och hur motiveras detta med hänvisning till bedömningen enligt SARA:SV? I hur många fall genomförs rekommenderade åtgärder? 3. Hur god är interbedömarreliabiliteten? 4. I vilken utsträckning sker upprepad utsatthet och hur stor del av ärendena bedöms korrekt (positivt och negativt prediktivt värde)? Etikprövning Enligt etikprövningslagen ska forskning som innebär hantering av känsliga personuppgifter etikprövas. Föreliggande studie har godkänts av regionala etikprövningsnämnden i Lund (diarienummer 2012:176). SARA Nedan följer en kort genomgång av verktyget SARA och de olika versioner som finns av verktyget. SARA Spousal Assault Risk Assessment guide SARA (Kropp m.fl., 1994; 1995; 1999) är ett strukturerat verktyg 1 för att bedöma risk för våld i nära relationer som utvecklades inom fängelseoch rättspsykiatrisk vård i Kanada. I utvecklingsarbetets inledningsskede genomfördes en litteraturgenomgång (se Cooper, 1993). Fem olika områden med sammanlagt 20 riskfaktorer identifierades; tidigare allmän kriminalitet, psykosocial anpassning, partnervåld, indexgärning, andra överväganden 2 (Kropp, 2008). Olika special-versioner av det ursprungliga verktyget har utvecklats. En sådan är SARA:SV (Kropp m.fl., 2004; 2008a), som är en kort version avsedd för de delar av rättsväsendet som inte har tillräcklig beteendevetenskaplig kompetens (Kropp, 2008 3 ). Det är denna version som används inom svensk polis. 1 För en beskrivning av olika traditioner inom riskbedömningsområdet, såsom den strukturerade professionella riskbedömningen, se ex. Belfrage (2008a). 2 Översättningarna är hämtade från den svenska versionen av SARA (se Belfrage & Grann, 1999). 3 Den nordamerikanska benämningen för SARA:SV och som används i Kropp (2008a) är B-SAFER (the Brief Spousal Assault Form for the Evaluation of Risk) (Kropp m.fl., 2005; 2010). (Verktygen är i princip identiska). I denna rapport kommer verktyget att benämnas SARA:SV. 13

Utvärdering av SARA:SV SARA:SV- Spousal Assault Risk Assessment guide: Short Version Precis som vid utvecklandet av SARA inleddes arbetet med SARA:SV med en genomgång av forskningen inom området (Kropp, 2008). Utöver detta genomfördes dels statistiska analyser på omfattande material, dels en pilotstudie med en grupp svenska poliser som bedömare. Poliserna utbildades i och använde under en period en testversion av SARA (kallad SARA:PV). Polisernas bedömningar och deras uppfattningar om hur verktyget fungerade låg sedan till grund för en utvärdering och revidering av verktyget (Belfrage, 2008b). Vidare skapades en preliminärversion av SARA:SV innehållande tio riskfaktorer och en användarmanual. Denna testades av både kanadensisk och svensk polis (Kropp & Hart, 2004; Kropp, 2008). Resultaten talade för att faktorerna i verktyget och de risknivåer man definierat skulle kunna fungera i en polisiär kontext. De skyddsåtgärder som bedömarna rekommenderade var kopplade till själva riskbedömningen. En del poliser uttryckte dock en osäkerhet i att bland annat bedöma faktorer som var relaterade till psykisk ohälsa och att göra den sammanfattande riskbedömningen. Slutversionen, SARA:SV version 2, omfattas av en användarmanual med instruktioner för hur faktorerna ska kodas och en tillhörande intervjuguide (Kropp m.fl., 2008a). Riskfaktorerna bedöms utifrån två tidsperspektiv; aktuell situation (som avser de närmsta fyra veckorna tillbaka i tiden) och bakåt i tiden (så långt som information finns). Utöver de tio riskfaktorerna innehåller SARA:SV fem sårbarhetsfaktorer 4, det vill säga faktorer som rör brottsoffret och dennas situation. Dessa bedöms vanligen bara utifrån aktuell situation. Samtliga faktorer presenteras i tabell 1 nedan. 5 Varje faktor (både risk- och sårbarhetsfaktorer) kan bedömas på fyra olika sätt: föreligger definitivt; föreligger delvis; föreligger ej; otillräcklig information. När samtliga faktorer är bedömda görs en samlad riskbedömning avseende akut risk och risk för mycket allvarligt/dödligt våld. Bedömningen görs utifrån förutsättningen att inga åtgärder vidtas, och karakteriseras som hög, medelhög eller låg. 6 Denna bedömning görs dels utifån bedömningen av de 15 faktorerna, dels mer subjektivt utifrån allmänna överväganden 4 Sårbarhetsfaktorerna fanns inte med i ursprungsversionen av SARA:SV, utan har tillkommit i senare versioner av verktyget (Kropp m.fl., 2008a). 5 För närmare beskrivning av faktorerna hänvisas till Kropp m.fl. (2008a) och till bedömningsformuläret som kan hämtas från http://www.rpksundsvall.se/wp-content/uploads/2009/05/sara-sv-2007ren20.pdf. 6 I Uppsala bedöms sannolikheten för partnervåld och våldets allvarlighet, istället för akut risk och risk för mycket allvarligt/dödligt våld. Ytterligare en skillnad är att Uppsalapolisen använder sig av fem risknivåer vid den samlade bedömningen, istället för tre. Sannolikheten för partnervåld: 1) ringa risk, 2) viss risk, 3) risk, 4) betydande risk, 5) uppenbar risk. Våldets allvarlighet: 1) ingen hotbild, 2) låg hotbild, 3) förhöjd hotbild, 4) hög hotbild, 5) mycket hög hotbild. 14

Inledning och erfarenhet/förtrogenhetskunskap. Det sista steget i bedömningen är att föreslå vilka åtgärder som bör genomföras i det aktuella ärendet. Enligt de användarkvalifikationer som specificeras i användarmanualen för SARA:SV (Kropp m.fl., 2008a) bör den som genomför bedömningar: Ha vissa specialkunskaper vad gäller personbedömningar. Ha ämnesspecifik kunskap rörande våld i nära relationer. Kunskapen kan ha förvärvats antingen genom arbetslivserfarenhet eller utbildning. Vidare är det önskvärt att bedömningen bygger på information från ett antal olika källor. Om den information som finns tillgänglig i ett ärende inte bedöms som tillräcklig, ska SARA:SV inte användas. Bedömningen bör bygga på information som inhämtats via registerslagningar, förhör/ intervju med misstänkt gärningsperson, brottsoffer (målsägande) och vittnen samt närstående. Bedömaren rekommenderas att redogöra för informationens vederhäftighet (Kropp m.fl., 2008a). Tabell 1. Bedömningsfaktorer i SARA:SV, version 2. 7 Riskfaktorer för partnervåld hos gärningsmannen Gärningsmannens psykosociala situation 1. Våld eller försök till våld 6. Frekvent annan icke partnervåldsrelaterad kriminalitet 2. Hot, och/eller avsikt, att utöva allvarligt våld 3. Upptrappning 8. Problem på arbetsmarknaden / ekonomiska problem 4. Överträdelse av besöksförbud eller liknande 5. Attityd som stöder eller ursäktar partnervåld Sårbarhetsfaktorer hos offret 11. Inkonsekvent beteende eller attityd gentemot gärningsmannen 7. Allvarliga relationsproblem 12. Extrem rädsla för gärnings mannen som gör offret irrationellt 13. Dålig tillgång till social eller professionell hjälp 9. Missbruksproblem 14. Farlig livssituation 10. Psykiska problem 15. Personliga problem Rapportens disposition Kapitel 1 har introducerat läsaren till riskbedömningar inom svensk polis och beskrivit uppdraget inom vilket utvärderingen bedrivits. I kapitel 2 redovisas, baserat på en genomgång av aktuell svensk och internationell forskning, kunskapsläget kring hur bedömning av risk för upprepat våld i nära relationer fungerar inom polisverksamhet. Kapitel 3 redovisar det material som utvärderingen bygger på och i kapitel 4 ges en beskrivning av hur arbetet med riskbedömning är organiserat inom den polismyndighet som studien genomförts. I kapitel 5 till 10 presenteras utvärderingens resultat. Kapitel 5 och 6 redovisar fördelningen av risknivåer och förekomsten av riskfaktorer i materialet. Kapitel 7 diskuterar den upprepade 7 Kropp m.fl. (2008a). 15

Utvärdering av SARA:SV utsattheten. Kapitel 8 presenterar resultatet från en studie av interbedömarreliabiliteten som tillsammans med en liknande studie som gjordes av interbedömarreliabiliteten för Skånemodellen (Mellgren m.fl., 2012; 2014a) utgör ett värdefullt kunskapsbidrag till hur riskbedömning fungerar i polisverksamhet. Kapitel 9 lyfter en viktig aspekt i riskbedömningssammanhang: de åtgärder som rekommenderas på basis av bedömningen och framförallt studeras i vilken utsträckning dessa rekommenderade åtgärder faktiskt genomförs. Kapitel 10 illustrerar de resultat som redovisats och de svårigheter som omger riskbedömningssituationen genom att återge fyra fallbeskrivningar. I det avslutande kapitel 11 diskuteras resultaten. 16

Aktuellt kunskapsläge polisers bedömning av risk för våld i nära relationer Aktuellt kunskapsläge polisers bedömning av risk för våld i nära relationer I denna del av rapporten ges en översiktlig bild av forskning som handlar om polisers bedömning och hantering av risk för upprepat våld i nära relationer. 8 I samtliga studier som redovisas är det poliser som har genomfört bedömningar med hjälp av olika verktyg för riskbedömning, studier där bedömningarna har gjorts av forskare eller verksamma inom andra professioner såsom sjuksköterskor eller kriminalvårdare ingår inte. 9 Inte heller studier som handlar om riskbedömningsverktyg för andra typer av brott än våld i nära relationer 10 ingår i översikten. Samtliga studier publicerades under perioden 2008-2014 och majoriteten av dessa (8) rör en svensk polisiär kontext. De övriga fyra bygger på australiensiska, kanadensiska eller spanska data. I alla svenska och i de kanadensiska studierna utvärderas verktygen SARA eller SARA:SV. 11 Översikten har delats in i tre teman; 1) riskbedömningens centrala delar (dvs. risk- och sårbarhetsfaktorer, summerad riskbedömning, rekommenderade/initierade skyddsåtgärder och hur dessa delar förhåller sig till varandra), 2) utbildning i riskbedömning och 3) prediktiv validitet. I den löpande texten ges en övergripande beskrivning av studiernas huvudsakliga resultat. För en mer detaljerad beskrivning av resultaten hänvisas till bilaga 3, där resultaten från varje studie presenteras var för sig. För uppgifter om titlar, var de publicerats, vilket bedömningsverktyg som använts, syften, centrala definitioner, material och populationer, se bilaga 2. 8 Översikten bygger på 12 studier där olika verktyg för att bedöma och hantera risk för våld i nära relationer studerats. Materialet samlades in genom sökningar i databaser och en genomgång av referenslistor i nyckellitteratur. Det har skrivits ett antal svenska rapporter om polisens arbete med riskbedömning för våld i nära relation (exempelvis Belfrage & Strand, 2002; 2003), som inte har inkluderats. Vi har gjort bedömningen att resultaten från dessa finns presenterade i några av de artiklar som finns inkluderade i materialet. Studentuppsatser ingår inte heller i översikten. 9 I en av studierna (Storey m.fl., 2011) var det personer som arbetar inom rättsväsendet som genomförde bedömningarna. Eftersom ungefär hälften av bedömarna var poliser så valde vi att inkludera studien. 10 I en av studierna (Trujillo & Ross, 2008) undersöktes domestic violence, dvs. våld inom familjen och inte enbart våld i nära relation. Majoriteten av ärendena (76 %) var dock våld i nära relations-ärenden, varför vi valde att inkludera studien. I en annan av studierna (Storey m.fl., 2011) bedömdes, förutom våld i nära relation, annat våld och stalking. Detta var den enda studien vi fann om utbildning i riskbedömning och därför valde vi att inkludera den i översikten. 11 Den nordamerikanska benämningen för SARA:SV är B-SAFER (Kropp m.fl., 2008a). I översikten (den löpande texten) har vi använt benämningen SARA:SV genomgående. Vi har heller inte specificerat vilken version av de olika verktygen som använts (exempelvis SARA:SV version 2). För sådan information, se bilaga 2. 17

Utvärdering av SARA:SV Riskbedömningens centrala delar Det övergripande syftet med polisens riskbedömningar för våld på individnivå är att förebygga upprepat våld (Belfrage, 2008a). Detta ska uppnås genom att risk- och sårbarhetsfaktorer bedöms strukturerat. Detta, och bedömarens professionella erfarenheter (förtrogenhets kunskap) vägs samman till en slutlig riskbedömning. Denna bedömning ska ligga till grund för valet av åtgärder, som i sin tur syftar till att förhindra återfall i brott. Forskningen om riskbedömningar inom polisiär verksamhet är begränsad och det mesta som publicerats avser riskbedömningens centrala delar (dvs. risk- och sårbarhetsfaktorer, sammanfattande riskbedömning, åtgärder och återfall i brott) och huruvida dessa delar hänger samman logiskt så som det är avsett. Det är också detta som det första temat i översikten kommer att handla om. Förekomsten av risk-och sårbarhetsfaktorer Förekomsten av risk- och sårbarhetsfaktorer beskrivs på olika sätt i materialen. I några av studierna redogörs för det interna bortfallet, dvs. hur ofta enskilda faktorer i ett verktyg lämnats utan bedömning. Man kan i stället utgå ifrån den aktuella populationen och studera i hur stor andel av undersökningsgrupperna som enskilda faktorer förekommer (bedömts som ja och/eller delvis ). Utöver detta används tre olika centralvärdesmått för att beskriva den typiska förekomsten av risk- och sårbarhetsfaktorer: 1) Det genomsnittliga antalet förekommande risk- och sårbarhetsfaktorer (svarsalternativ ja och delvis), som ger oss en bild av hur många faktorer som i genomsnitt bedömts föreligga i en population. Vi får information om huruvida undersökningsgruppen är en hög- eller lågriskpopulation. I jämförelse med det interna bortfallet, säger detta mått oss ingenting om vilka faktorer som inte kunde bedömas: man bortser från faktorer som bedömts inte föreligga ( nej i SARA:SV), faktorer som inte har kunnat bedömas ( - - i SARA:SV) och faktorer som inte har bedömts. 2) Medelvärdet av totalpoängen för risk- och sårbarhetsfaktorer. Liksom ovanstående mått ger detta medelvärdesmått en bild av den aktuella undersökningsgruppen. Vi får viss information om hur faktorerna har bedömts men inte hur många faktorer som bedömts föreligga. 3) Medelvärdet för risk- och sårbarhetsfaktorer, dvs. dels medelvärdet för poängen (0-2 i SARA:SV) per enskild risk- och sårbarhetsfaktor i populationen, dels det sammanlagda medelvärdet för samtliga risk- och sårbarhetsfaktorer. Antalet bedömda riskfaktorer varierar mellan de olika studierna. Det interna bortfallet för riskfaktorerna presenteras i sju av studierna. I den studie som hade lägst andel bortfall hade poliserna bedömt i princip samtliga faktorer, för några av faktorerna fanns det inget internt bortfall och för några var bortfallet mindre än en procent (Storey m.fl., 2014). I studien 18

Aktuellt kunskapsläge polisers bedömning av risk för våld i nära relationer med högst bortfall (Belfrage, 2008b) uppgick detta till cirka 40 %. Bortfallet var högre i de studier i vilka SARA använts (Belfrage, 2008b; Belfrage m.fl., 2012) i jämförelse med de studier i vilka SARA:SV använts (Belfrage & Strand, 2008; Kropp & Hart, 2004; Storey m.fl., 2014; Storey & Strand, 2012b). 12 Mer specifikt var bortfallet i SARA-studierna högst för några av de psykosociala riskfaktorer 13 som finns i SARA men inte i SARA:SV. Modifieringen av SARA:SV tycks ha reducerat problemet med bortfall vid användning inom polisen. De relativt stora variationerna i det interna bortfallet kan också bero på att kodningsrutinerna sett olika ut i olika studier (Belfrage, 2008b). En övergripande slutsats är att poliser tycks ha svårigheter att bedöma faktorer som rör psykisk ohälsa. Bortfallet för sårbarhetsfaktorerna presenteras i två av studierna (Belfrage & Strand, 2008; Storey & Strand, 2012b) och varierade mellan noll och nio procent för de enskilda faktorerna i aktuell situation. I den sistnämnda studien bedömdes även sårbarhetsfaktorer längre tillbaka i tiden (bakgrund). Bortfallet varierande mellan 40 och 42 %. I studien utvärderas användningen av SARA:SV i en population med 52 kvinnliga gärningspersoner misstänkta för våld i nära relation. Samtliga brottsoffer var män och relationerna var antingen pågående eller avslutade. Detta var den enda studien i översikten i vilken sårbarhetsfaktorerna bedömdes i brottsoffrets bakgrund. Det finns därför inga motsvarande resultat att jämföra med. Dessutom är forskningen om män som brottsoffer för våld i nära relation mycket begränsad (Storey och Strand, 2012b), vilket ytterligare komplicerar en tolkning av resultaten. Vi kan alltså inte ge svar på om poliserna haft svårt att finna information om sårbarhetsfaktorerna historiskt eller om de valt att inte bedöma dessa i alla ärenden. I tre av studierna (Belfrage m.fl., 2012; Kropp & Hart, 2004; Storey m.fl., 2014) presenteras medelvärdet för totalpoäng på riskfaktorerna. Medelvärdet varierade mellan 9 och 10,14 poäng, skillnaderna var således relativt små. Medelvärdet för riskfaktorerna varierade mellan 0,33 och 1,13 (kodning 0-2) i de studier där detta mått presenteras (Belfrage & Strand, 2008; 2012; Storey & Strand, 2012b; Strand, 2012). Det lägsta medelvärdet sett till de enskilda riskfaktorerna var 0,04 och det högsta 1,52. I de studier med högst medelvärde (Belfrage & Strand, 2012; Strand, 2012) förekom en stor andel återfall i brott i nära relationer. 14 Medelvärdet kan alltså möjligen ge en indikation om risken för återfall i en 12 Det interna bortfallet i Belfrage och Strand (2012), Storey m.fl. (2011) och Strand (2012) anges inte, därför inkluderas inte studierna i jämförelsen. I Storey och Strand (2012a) användes både SARA och SARA:SV. 13 Variabel 6) som ung offer för, eller vittne till, våld inom familjen, varibel 8) suicidalt eller homicidalt tankeinnehåll, eller avsikt, under senare tid, variabel 9) psykotiska och/eller maniska symptom under senare tid. Översättningarna är hämtade från den svenska versionen av SARA (Belfrage och Grann, 1999). 14 I studierna med jämförelsevis lägre medelvärden (Belfrage och Strand, 2008; Storey och Strand, 2012b) gjordes ingen uppföljning i återfall, därför kan inga sådana jämförelser göras. 19

Utvärdering av SARA:SV population, även om andra aspekter som exempelvis uppföljningstidens längd inte kan bortses ifrån i detta sammanhang. Medelvärdet per sårbarhetsfaktor varierade mellan 0,39 och 0,81 i fyra studier i vilka SARA:SV används och där detta mått presenteras (kodning 0-2) (Belfrage & Strand, 2008; 2012; Storey & Strand, 2012b; Strand, 2012). Sett till de enskilda sårbarhetsfaktorerna var det lägsta medelvärdet 0,39 och det högsta 1,10. Summerad riskbedömning I tabell 2 redovisas fördelningen i summerad risk i de studier i materialet där detta presenterades. Tabell 2. Översikt av summerad riskbedömning. Risknivå Belfrage (2008b) 15 Låg Medel Hög Risk 47 % 39 % 14 % Belfrage och Strand (2008) Låg Medel Hög Kortsiktig risk 35 % 43 % 22 % Långsiktig risk 38 % 42 % 20 % Risk för dödligt våld 72 % 22 % 6 % Belfrage och Strand (2012) Låg Medel Hög Akut risk 25 % 36 % 39 % Risk för allvarligt/dödligt våld 54 % 32 % 14 % Belfrage m.fl. (2012) Låg Medel Hög Risk 47 % 39 % 14 % Kropp och Hart (2004) Låg Medel Hög Akut risk 35 % 27 % 39 % Långsiktig risk 27 % 29 % 45 % Risk för allvarligt/dödligt våld 47 % 29 % 25 % Storey m.fl. (2014) Låg Medel Hög Risk 16 25 % 62 % 13 % Storey och Strand (2012a) Låg Medel Hög Akut risk 72 % 20 % 9 % Långsiktig risk 62 % 29 % 10 % Risk för dödligt våld 85 % 14 % 2 % Storey och Strand (2012b) Låg Medel Hög Akut risk 60 % 29 % 12 % Långsiktig risk 62 % 29 % 10 % Risk för dödligt våld 85 % 14 % 2 % Trujillo och Ross (2008) Ovanlig Osannolik Möjlig Sannolik Nästan säker Risk 8 % 24 % 45 % 14 % 7 % 15 Fördelningen varierade mellan de tre polismyndigheterna: Kalmar: låg risk (36 %), medel risk (49 %), hög risk (15 %). Kronoberg: låg risk (66 %), medel risk (27 %), hög risk (7 %). Blekinge: låg risk (43 %), medel risk (34 %), hög risk (23 %). 16 De summerade riskbedömningarna rörande akut risk och risk för upprepat våld i nära relation och dödligt våld har slagits samman. 20

Aktuellt kunskapsläge polisers bedömning av risk för våld i nära relationer I alla studier utom två används de lägre bedömningsnivåerna (låg/medel eller ovanlig/osannolik/möjlig) i fler ärenden än den/de högre nivåerna (hög eller sannolik/nästan säker). I vissa studier är den procentuella andelen högst i lågriskgruppen och i andra är andelen högst i medelriskgruppen. De studier som sticker ut är Belfrage och Strand (2012) och Kropp och Hart (2004), i vilka en ovanligt stor andel av ärendena bedömdes som sammankopplade med hög risk. En möjlig förklaring till skillnaderna i den förstnämnda studien menar författarna är att det geografiska området där brotten anmäldes hade en hög nivå av sociala problem (Belfrage & Strand, 2012). I den andra studien (Kropp & Hart, 2004) hade en stor del av ärendena bedömts vid en enhet vid polisen som var specialicerad på högriskärenden. Författarna menar dessutom att siffrorna ska tolkas med försiktighet, med tanke på det begränsade urvalet (50 ärenden ingick i studien). I studien av Belfrage (2008b) noterade författaren att poliserna hade svårigheter att göra en generell sammanfattande riskbedömning utan koppling till varken allvarlighetsgrad eller tidsfaktorn. Detta bidrog till att den sammanfattande riskbedömningen modifierades för SARA:SV så att bedömningen avsåg tre tidsperioder: akut risk, långsiktig risk och risk för mycket allvarligt/dödligt våld. Trots detta tycktes vissa bedömare väga in allvarlighetsgraden även när risken för våld i nära relationer skulle bedömas övergripande (Belfrage & Strand, 2012). I samma studie diskuterar forskarna även diskrepansen mellan de relativt försiktiga riskbedömningarna och den höga andelen återfall i lågriskgruppen. I båda studierna av Storey och Strand (2012a;b) studeras populationer 17 med kvinnliga gärningspersoner misstänkta för våld i nära relation mot före detta eller nuvarande manliga partners. Övergripande bedöms en större andel ärenden som låg risk bland de misstänkta kvinnorna i jämförelse med bland de misstänkta männen. Studierna är dock för få för att några generella slutsatser ska kunna dras. Riskfaktorer summerad riskbedömning Ett sätt att studera validiteten i ett verktyg är att undersöka om det finns något samband mellan bedömda riskfaktorer och summerad riskbedömning (Belfrage, 2008b). I nyss nämnda studie redovisades ett positivt signifikant samband mellan antalet förekommande riskfaktorer och de summerade riskbedömningarna. I Belfrage och Strand (2008; 2012) och Storey och Strand (2012b) studerades kopplingen mellan de enskilda riskfaktorerna i SARA:SV och summerad riskbedömning. Sammantaget var det flera riskoch sårbarhetsfaktorer som korrelerade signifikant med de summerade riskbedömningarna, även om det fanns skillnader relaterade till typ av bedömd risk (kort- och långsiktig risk samt risk för allvarligt/dödligt våld). 17 Studierna tycks bygga på samma population, med enda skillnaden att det ingår två ytterligare ärenden i den ena studien. 21

Utvärdering av SARA:SV En del faktorer korrelerade med riskbedömningen i en kategori, men inte i en annan. Storey och Strand (2012b) jämförde även medelvärden för totalpoäng för riskfaktorer i de summerade riskbedömningarna. För både akut och långsiktig risk ökade medelvärdena med högre bedömd risk, medan en sådan ökning inte fanns för bedömningen rörande risk för allvarligt/dödligt våld. Motsvarande siffror för män misstänkta för våld i nära relation (i studien gjordes jämförelser med populationen i Belfrage & Strand, 2008) visade samma mönster, med skillnaden att medelvärdena ökade även för bedömningen av risk för allvarligt/dödligt våld. Däremot var de enskilda medelvärdena högre för de sammanfattande bedömningarna (låg, medel och hög risk) rörande kategorierna akut och långsiktig risk, i den sistnämnda studien. Författarna diskuterar att detta kan bero på att SARA:SV ursprungligen är utformat för bedömning av manliga gärningspersoner och att det därför är möjligt att det saknas faktorer som är specifika för kvinnliga gärningspersoner. Trujillo och Ross (2008) studerade korrelationer mellan enskilda faktorer och summerad riskbedömning i verktyget L17A och fann signifikanta samband mellan den summerade riskbedömningen och variabler kopplade till både tidigare händelser och det aktuella ärendet, brottsoffrets rädsla och uppgifter om förekomst av alkohol och droger. Utöver det fann man att variablerna; brottsoffrets rädsla, tidigare händelser mellan gärningsperson och brottsoffer, alkohol/drogmissbruk och händelseutveckling (upptrappning) var de viktigaste variablerna som oberoende av varandra predicerade polisernas summerade riskbedömning. Variablerna förklarade cirka 40 % av variansen i polisernas bedömningar, vilket tyder på att det kan finnas andra faktorer utöver de i verktyget, som har minst lika stor betydelse vid den sammanfattande bedömningen. Belfrage m.fl. (2012) och Storey m.fl. (2014) studerade korrelationen mellan totalpoängen i SARA:SV och polisernas sammanfattande riskbedömning och även denna koppling var signifikant med fler riskfaktorer desto högre bedömd risk. Även Kropp och Hart (2004) fann positiva samband mellan totalpoäng på riskfaktorer och de sammanfattande riskbedömningarna. Echeburúa m.fl. (2009) jämförde totalpoängen i verktyget SIVIPAS mellan två undersökningsgrupper. Experimentgruppen, som hade anmälts för allvarligt eller dödligt våld i nära relationer hade ett medelvärde på 9,2 medan kontrollgruppen, som hade anmälts för mindre allvarligt våld hade medelvärde 6,3. Skillnaderna var statistiskt signifikanta (p<,001). Det fanns även skillnader mellan grupperna sett till bedömningen av de enskilda variablerna i verktyget. Sammanfattningsvis visar studierna att polisernas bedömning av de ingående riskfaktorerna till en del styr deras sammanfattande riskbedömning. Generellt sätt tycks fler föreliggande faktorer/högre summerad totalpoäng på faktorerna leda till en högre risknivå i den summerade risk- 22

Aktuellt kunskapsläge polisers bedömning av risk för våld i nära relationer bedömningen. Vi kunde emellertid bara hitta en studie där man studerat prediktionen av den sammanfattande riskbedömningen utifrån enskilda riskfaktorer (Trujillo & Ross, 2008). Summerad riskbedömning rekommenderade/initierade åtgärder I några av studierna undersöktes om det fanns ett samband mellan summerad riskbedömning och grad av rekommenderade eller initierade åtgärder. Sambandet undersöktes på olika sätt, men sammanfattningsvis rekommenderades eller initierades fler åtgärder/en högre åtgärdsnivå/specifika åtgärder oftare när risken bedömts som hög (Belfrage, 2008b; Belfrage & Strand, 2012; Belfrage m.fl., 2012; Kropp & Hart, 2004; Storey m.fl., 2014; Trujillo & Ross, 2008). I den sistnämnda studien undersöktes även huruvida ett antal variabler predicerade de rekommenderade åtgärderna. Brottsoffrets rädsla var den enda av dessa som påverkade polisens beslut rörande samtliga typer av interventioner. 18 Även i Storey och Strand (2012b) undersöktes huruvida fler skyddsåtgärder rekommenderades med högre bedömd risk. Till skillnad från i majoriteten av studierna i översikten gick ett sådant samband inte att finna. I linje med tidigare diskussion rörande skillnanderna i medelvärde i de summerade riskbedömningarna för populationerna med män och kvinnor, menar författarna att skillnaderna i antal rekommenderade skyddsåtgärder i relation till bedömd risk kan bero på att skyddsåtgärderna inte är anpassade efter kvinnliga gärningspersoner och manliga brottsoffer för våld i nära relation. Utbildning i riskbedömning Centralt för att riskbedömningsverktyg ska kunna fungera som tänkt är att användarna har kunskaper om hur verktygen ska användas; vilken information som ska ligga till grund för bedömningen av risk- och sårbarhetsfaktorer, hur enskilda faktorer ska bedömas och vägas samman till en summerad bedömning och vilka åtgärder som är lämpliga i olika typer av ärenden. Detta kräver både utbildning och träning i att bedöma risker, men även kunskap (teoretisk och professionell) om våld i nära relationer och de mekanismer som påverkar hur våldet kommer att ta sig uttryck. De utbildningar som poliser genomgår i riskbedömning har utvärderats i begränsad utsträckning. En utvärdering av en utbildning i riskbedömning för våld med deltagare från olika delar av rättsväsendet identifierades (ungefär hälften var poliser) (Storey m.fl., 2011). Utbildningen omfattade åtta dagar (5-7 timmar/dag) och behandlade inledningsvis generella grunder rörande riskbedömning och riskhantering, olika former av psykisk ohälsa och kopplingen mellan psykisk ohälsa och våld. Därefter utbilda- 18 Följande interventioner studerades: 1) att initiera en åtgärd, 2) ansöka om kontaktförbud och att 3) åtala gärningspersonen eller ej. 23

Utvärdering av SARA:SV des deltagarna i riskbedömning för hot och riskbedömning för specifika typer av våld; generellt våld, sexuellt våld, våld i nära relation, stalkning, våld mot barn, gruppvåld och våld på skola och arbetsplats. Utbildningen utvärderades utifrån tre områden; deltagarnas förvärvade färdigheter i att bedöma risk, deras kunskap om grunden till riskbedömningar och deras uppfattning gällande sin kompetens att bedöma risk. Data insamlade före den aktuella utbildningen jämfördes med data insamlade efter. Sammanfattningsvis visade resultaten att deltagarna gjorde framsteg inom samtliga utvärderade temata, även om det fanns aspekter inom dessa som inte förändrats/förbättrats efter utbildning (Storey m.fl., 2011). Idag erbjuds utbildningar i riskbedömning av ett flertal aktörer i Sverige, riktade till olika målgrupper. Det finns oss veterligen inga vetenskapliga utvärderingar av svenska utbildningsinsatser och vi har således begränsad kunskap om utbildningarnas innehåll, hur de upplevs av användarna och om de leder till ökad kompetens hos de som genomför bedömningar. Prediktiv validitet I sex av studierna gjordes en uppföljning av de misstänkta gärningspersonernas återfall i våld i nära relationer. Återfallsnivån varierade mellan 5 och 42 %, med lägst återfall i studien av Storey och Strand (2012a) och högst i studien av Belfrage och Strand (2012) och Strand (2012). 19 I de tre andra uppföljningsstudierna (Belfrage, 2008b; Belfrage m.fl., 2012; Storey m.fl., 2014) anmäldes 21 % av populationen för upprepat våld i nära relationer för de båda första och 24 % i den sistnämnda. Skillnaderna i återfallsnivå hänförs bland annat till inom vilket undersökningsområde data samlats in (hög allmän problemnivå), om de misstänkta gärnings personerna var män eller kvinnor och uppföljningstidernas längd. Dessa skillnader förklarar sannolikt en del av variationen i återfallsfrekvens och försvårar en sammanlagd bedömning av hur riskbedömningsverktyg fungerar. Detta är problematiskt för forskningsområdet, studierna är så få och tillvägagångssätten delvis olika. I tre av studierna (Belfrage & Strand, 2012; Belfrage m.fl., 2012; Storey m.fl., 2014) studerades träffsäkerheten i polisernas riskbedömningar, det vill säga relationen mellan bedömd risk och återfall i våld i nära relationer. Ett sådant mått på träffsäkerhet kallas prediktiv validitet och har redovisats i ett mycket stort antal studier för verktyg använda inom rättspsykiatrin. Det vanligaste sättet att göra detta på är att undersöka om det finns något samband mellan den bedömda risken (exempelvis summerad totalpoäng/sammanfattande riskbedömning) och utfallet (exempelvis återfall i brott). Om återfallsnivån är högre i ärenden som bedömts som hög 19 Studierna av Belfrage och Strand (2012) och Strand (2012) tycks bygga på i princip samma urval (se bilaga 2). 24

Aktuellt kunskapsläge polisers bedömning av risk för våld i nära relationer risk och tvärtom i ärenden som bedömts som låg risk visar det att verktyget fungerar väl för att identifiera hög- respektive lågriskärenden, det vill säga att den prediktiva validiteten är god. Det finns emellertid omständigheter och faktorer som på olika sätt påverkar om återfall i våld kommer att ske eller ej och som därmed påverkar sambandet mellan bedömning och utfall och komplicerar tolkningen av hur väl bedömningen predicerar utfallet. Ett exempel på detta, som uppmärksammats i de tre studier som ingår i översikten, är de skyddsåtgärder som sätts in för att förhindra upprepad utsatthet. För att studera den prediktiva validiteten och för att kunna diskutera hur initierade/rekommenderade skyddsåtgärder kan påverka ett verktygs träffsäkerhet, studerades följande i de aktuella studierna: 1) kopplingen mellan summerad riskbedömning/totalpoäng på riskfaktorer och initierade/rekommenderade åtgärder och 2) kopplingen mellan summerad riskbedömning/totalpoäng på riskfaktorer och återfall i våld i nära relation. I de studier där man fann ett samband mellan bedömning och utfall, studerades även om 3) åtgärderna hade en medierande effekt på sambandet. Studierna skiljer sig till viss del metodologiskt, olika tillvägagångssätt har använts för att analysera den prediktiva validiteten (se bilaga 3 för detaljer). Nedan presenteras studiernas huvudsakliga resultat. Som tidigare nämnts fanns det i samtliga tre studier positiva samband mellan riskbedömning/totalpoäng på riskfaktorer och initierade/rekommenderade åtgärder. Däremot varierade resultaten rörande kopplingen mellan summerad riskbedömning/totalpoäng på riskfaktorer och återfall i de aktuella studierna. Belfrage m.fl. (2012) och Storey m.fl. (2014) fann ett svagt till moderat samband, medan det i Belfrage och Strands studie (2012) saknades ett sådant samband. I den sistnämnda studien initierade polisen få åtgärder generellt sett. Framför allt vidtogs åtgärder i de ärenden där hög risk bedömts föreligga. Dessa åtgärder tolkar författarna så att de var effektiva ur ett preventionsperspektiv, eftersom återfallsnivån var lägre i högriskärendena (allvarligt/dödligt våld) i jämförelse med i övriga ärenden. När enbart återfallsärendena fördelades utifrån polisernas summerade riskbedömning (låg, medel, hög) var skillnaderna mellan grupperna signifikanta för bedömningen rörande allvarligt/dödligt våld. Däremot fanns inga signifikanta skillnader mellan riskgrupperna rörande bedömningen för akut våld. Författarna menar att den höga återfallsnivån i studien och den låga träffsäkerheten (polisernas riskbedömningar predicerade inte återfall) förmodligen berodde på att få åtgärder initierades. Den låga träffsäkerheten antas även bero på att de åtgärder som faktiskt genomfördes var välfungerande. Andra förklaringar till studiens resultat som diskuteras är: 1) betydelsen av risknivån i den population som studeras. Man menar att om polisen prioriterar att intervenera i högriskärenden, kommer återfalls- 25