Nationell förvaltningsplan för björn

Nationell förvaltningsplan för björn 2013 2017 Remissversion 121101 NATURVÅRDSVERKET

NATURVÅRDSVERKET

Naturvårdsverket Tel: 010-698 10 00 Fax: 010-698 10 99 E-post: registrator@naturvardsverket.se Postadress: Naturvårdsverket, 106 48 Stockholm Internet: www.naturvardsverket.se Naturvårdsverket 2012 3

Förord 4

Innehåll FÖRORD 4 INNEHÅLL 5 SAMMANFATTNING 7 ROVDJURSPOLITIKENS MÅLSÄTTNINGAR 8 Mål för björnstammens utveckling 9 Mål för förvaltningens inriktning 11 Naturvårdsverkets sammanfattning av politikens målsättningar 12 ÖVERGRIPANDE PRINCIPER FÖR FÖRVALTNINGSARBETET 13 Ekosystembaserad förvaltning 13 Adaptiv förvaltning 13 Regionaliserad förvaltning med lokal delaktighet 14 FÖRVALTNINGENS DELMÅL FÖR ATT NÅ POLITIKENS MÅLSÄTTNINGAR 15 Långsiktigt livskraftig stam med gynnsam bevarandestatus 15 God samexistens mellan människa och björn 16 FÖRVALTNING FÖR ATT NÅ MÅLEN 19 Skadeförebyggande åtgärder och ersättning för skador 21 Skadeförebyggande jakt - skyddsjakt 26 Populationsreglerande jakt - licensjakt 29 5. Åtgärder mot illegal jakt 31 Regionalt ansvar för förvaltningen 33 Kommunikation och delaktighet 36 Samverkan med Norge och Finland 41 UPPFÖLJNING AV FÖRVALTNINGEN OCH KUNSKAPSFÖRSÖRJNING 43 Övervakning av björnstammens status 43 Forskningsfinansiering och forskningsuppdrag 46 DEN SVENSKA BJÖRNSTAMMEN 50 Björnstammens utveckling och storlek 50 Björnstammens utbredning 55 Björnstammens genetik 55 Björnstammens status 56 5

MÄNNISKAN OCH BJÖRNEN 59 Människors inställning till björn och björnförekomst 59 Skador orsakade av björn 60 Björnens påverkan på viltstammarna 63 Rovdjursturism 63 FÖRVALTNINGENS RAMAR 65 Internationella konventioner 65 EU-lagstiftning 66 Svensk lagstiftning 68 FÖRVALTNINGENS ORGANISATION 72 Aktörer och deras ansvar 72 FORSKNING 78 Forskning rörande björn 78 Forskning kring rovdjursförvaltning 79 Människors rädsla för varg och björn 80 Attityder till rovdjursförvaltning 81 KÄLLFÖRTECKNING 82 BILAGA 1 84 Sammanställning över styrande och vägledande dokument för björnförvaltningen 84 BILAGA 2 87 Övriga underlag 87 6

Sammanfattning 7

Rovdjurspolitikens målsättningar Rovdjurspolitiken styrs huvudsakligen av 2001 års riksdagsbeslut om en sammanhållen rovdjurspolitik och 2009 års riksdagsbeslut om en ny rovdjursförvaltning. Riksdagsbesluten styr förvaltningsarbetet, men även beslutens förarbeten, till exempel de aktuella propositionerna, utgör viktig vägledning. Riksdagen beslutade den 29 mars 2001 om en sammanhållen rovdjurspolitik och beslutet utgör fundamentet i den svenska rovdjurspolitiken. I propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57, bet. 2000/01:MJU9, rskr 2000/01:174) presenterar regeringen en rovdjurspolitik som ska säkerställa att björn, varg, järv, lo och kungsörn långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. Propositionen föregicks av Rovdjursutredningen som arbetade under 1998-1999 och presenterade ett delbetänkande i maj 1999 Skyddsjakt på varg (SOU 1999:50) och slutbetänkandet i januari 2000 Sammanhållen rovdjurspolitik (SOU 1999:146). Den 21 oktober 2009 beslutade riksdagen om en ny rovdjursförvaltning och beslutet innebär en vidareutveckling av den svenska rovdjurspolitiken. I propositionen En ny rovdjursförvaltning (prop. 2008/09:210, bet 2009/10:MJU8, rskr 2009/10:7) presenterar regeringen en förvaltning av rovdjuren som innebär en ökad regionalisering med lokalt inflytande. Förslagen innebar bland annat att Naturvårdsverket får delegera beslut om skydds- och licensjakt till länsstyrelserna, att särskilda viltförvaltningsdelegationer etableras vid länsstyrelserna, att tre rovdjursförvaltningsområden etableras och att Naturvårdsverket fastställer miniminivåer för rovdjursstammarna inom varje förvaltningsområde. Vidare presenterar regeringen nya målsättningar för vargstammens utveckling. Målsättningarna innebar bland annat en tillfällig begränsning av vargstammens tillväxttakt och åtgärder för att stärka vargstammens genetiska status. Propositionen föregicks av Utredningen om de stora rovdjuren som arbetade under 2006-2007 och presenterade sitt slutbetänkande Rovdjuren och deras förvaltning (SOU 2007:89) i december 2007. Regeringen beslutade i juni 2010 att tillsätta en utredning som skulle utvärdera de långsiktiga målen för stammarna av de stora rovdjuren, analysera utfallet av den regionaliserade förvaltningen, analysera behov av ytterligare åtgärder för att förbättra vargstammens genetiska status samt ge förslag på åtgärder i övrigt som förbättrar samexistensen mellan människa och rovdjur. Utredningen presenterade i april 2011 delbetänkandet Rovdjurens bevarandestatus (SOU 2011:37) och i april 2012 slutbetänkandet Mål för rovdjuren (SOU 2012:22). 8

Mål för björnstammens utveckling Övergripande mål 2001 års riksdagsbeslut om en sammanhållen rovdjurspolitik hade det övergripande målet att svenska staten skall ta ansvar för att arterna björn, järv, lo, varg och kungsörn skall finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och även kan sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. I likhet med de 15 nationella miljökvalitetsmålen är ambitionen att detta övergripande mål skall nås inom en generation. Det nuvarande systemet med miljökvalitetsmål infördes genom att riksdagen antog propositionen Svenska miljömål Miljöpolitik för ett hållbart samhälle (prop. 1997/98:145). En utgångspunkt var det övergripande målet för miljöpolitiken att till nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta. I den propositionen finns inget tydligt svar på frågan vad begreppet en generation innebär. Som skäl till sin bedömning angav den dåvarande regeringen tidsintervallet omkring 2020 2025 (s. 19 20). Miniminivå 2001 års riksdagsbeslut om en sammanhållen rovdjurspolitik innebar att nationella miniminivåer infördes för björn, lodjur och kungsörn: Miniminivån anger vilken förvaltningsstrategi som bör tillämpas och är inte ett mått på vilket antal individer som är önskvärt av en art. Målet för förvaltningen är att arterna skall öka i antal utöver respektive miniminivå, till sådana nivåer att de med större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den svenska faunan. Om antalet djur av en art sjunker under miniminivån bör skyddsjakt tillåtas endast i begränsad omfattning. Så länge en art befinner sig över miniminivån bör emellertid större hänsyn tas till motstående intressen. 1 För björn fastställde riksdagsbeslutet att: Miniminivån för björnstammen i Sverige skall vara 100 föryngringar per år, vilket motsvarar ett totalt antal av ca 1 000 individer. Målet för björnstammens utbredning bör vara att den fyller ut områdena mellan de nuvarande reproduktionsområdena och att stammens spridning söderut tillåts fortsätta. 2 1 S. 26 f i propositionen. 2 S. 32 i propositionen. Inga ändringar i riksdagens utskottsberedning och votering. 9

I regeringens proposition En ny rovdjursförvaltning gjorde regeringen bedömningen att fördelningen av miniminivån för björn på rovdjursförvaltningsområdena borde följa den aktuella fördelningen av björnstammen. Som skäl till denna bedömning angavs bland annat följande: Det faktum att björnförekomsten i såväl det norra som det mellersta rovdjursförvaltningsområdet med bred marginal överstiger den nationella miniminivån har inte inneburit omfattande konflikter eller problem. Totalt sett finns det inget behov av att minska björnstammen i dessa delar, i vissa regioner kan det dock finnas behov av att minska björnstammen. 3 Populationsmål För att en art ska anses ha uppnått gynnsam bevarandestatus krävs bland annat att ett referensvärde för gynnsam population har uppnåtts. Med referensvärde avses den populationsstorlek som bedöms vara minimum för att på lång sikt garantera artens livskraftighet. Att björnstammen ska bibehålla gynnsam bevarandestatus innebär därmed att populationen minst ska uppgå till referensvärdet för gynnsam population. Då den svenska björnstammen är en del av en gemensam svensknorsk björnpopulation 4 är det antalet björnar i hela populationen som ska nå upp till referensvärdet. Referensvärdet för den skandinaviska björnpopulationen, Sveriges andel av populationen och tidpunkten när referensvärdet ska uppnås är faktorer som i hög grad kan påverka förvaltningens framtida inriktning. Utbredningsmål Riksdagen beslutade 2001 att de stora rovdjuren ska finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och även kan sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. I propositionen till riksdagen angav regeringen att naturliga utbredningsområden innebar områden som i dag är sådana att respektive art kan leva och reproducera sig där 5. Vidare angavs följande begränsning av huvudregeln om spridning till naturliga utbredningsområden: I områden där riskerna för angrepp på människor och andra olyckor är störst bör man i förvaltningen försöka hindra en etablering eller i varje fall minska antalet djur. Också i områden där en art gör stor skada bör antalet djur minskas. För de arter som inte nått upp till etappmålet bör dock en förutsättning för sådan skyddsjakt vara att det kan konstateras att stammen som helhet i landet har en positiv utveckling. Detsamma gäller om en art minskat i 3 S. 29 i propositionen. 4 S. 43. Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores. 5 S. 26 i propositionen 10

antal så att den befinner sig under miniminivån. Inom renskötselområdet bör rovdjursstammarnas utveckling styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby. 6 Riksdagsbeslutet om regeringens proposition Sammanhållen rovdjurspolitik innebar bland annat att Målet för björnstammens utbredning bör vara att den fyller ut områdena mellan de nuvarande reproduktionsområdena och att stammens spridning söderut tillåts fortsätta. 7 För att en art ska anses ha uppnått gynnsam bevarandestatus krävs att ett referensvärde för gynnsam population har uppnåtts. Detta referensvärde består bland annat av ett referensvärde för artens utbredningsområde, som är det område som krävs för att arten ska kunna uppnå gynnsam bevarandestatus. Mål för förvaltningens inriktning Regionalt ansvar för och lokalt inflytande över rovdjursförvaltningen Regeringen angav följande i propositionen En ny rovdjursförvaltning: Det regionala ansvaret för förvaltningen av rovdjur och annat vilt behöver stärkas och det lokala inflytandet över förvaltningen behöver öka. Det har stor betydelse för acceptansen för rovdjursförvaltningen att det finns möjligheter till ett verkligt inflytande över förvaltningens riktlinjer och principer. 8 Förslag i propositionen som ledde till ett ökat regionalt ansvar och lokalt inflytande var den utökade delegeringen av beslut om jakt till länsstyrelserna och etableringen av partssammansatta viltförvaltningsdelegationer vid länsstyrelserna. Adaptiv förvaltning Regeringen angav i propositionen En ny rovdjursförvaltning att rovdjursförvaltningen ska präglas av ett så kallat adaptivt arbetssätt: Stora rovdjurs antal och utbredning ändras ständigt. Etablering av rovdjur i helt nya områden går långsamt och rovdjursstammarnas utveckling är beroende av ett stort antal olika faktorer som är svåra att förutsäga. Rovdjursförvaltningen måste därför präglas av ett arbetssätt där förvaltningens åtgärder ständigt anpassas till det som sker i naturen, s.k. adaptiv förvaltning. 9 6 S. 30 i propositionen 7 S. 32 i propositionen 8 S. 25 i propositionen 9 S. 24 i propositionen 11

Skador Dagens svenska system för ersättning av viltskador baseras till stora delar på regeringens proposition Om jakt och viltvård (prop. 1991/92:9). I propositionen gör det ansvariga statsrådet följande övervägande: Respekten för naturen och dess givna regler måste prägla synen på konflikter mellan olika mänskliga aktiviteter och viltet. Detta innebär att viltskador inte helt kan undvikas. En alltför hög grad av tålighet kan emellertid inte krävas av dem som drabbas av skador. Principen bör dock vara att viltskador skall förebyggas. 10 I propositionerna Sammanhållen rovdjurspolitik och En ny rovdjursförvaltning anges att respektive regering anser att denna princip fortfarande ska gälla. 11 Naturvårdsverkets sammanfattning av politikens målsättningar För att underlätta arbetet med den nationella förvaltningen av stora rovdjur och tydliggöra vilka förvaltningsåtgärder som genomförs för att uppnå olika delar av rovdjurspolitikens målsättningar sammanfattar Naturvårdsverket här på ett övergripande sätt politikens målsättningar. Den svenska rovdjurspolitiken har målsättningen att arterna långsiktigt ska finnas kvar i landet samt att en gynnsam bevarandestatus ska uppnås respektive bibehållas. Målsättningen kan sammanfattas på följande sätt: Det ska finnas långsiktigt livskraftiga stammar av stora rovdjur med gynnsam bevarandestatus Riksdagsbesluten saknar tydliga övergripande målsättningar för samexistensen mellan människa och stora rovdjur. De ovan citerade utdragen ur propositionerna och de åtgärder som beskrivs i propositionerna visar emellertid sammantaget att det finns en övergripande målsättning om en god samexistens mellan stora rovdjur och människan. Det ska råda en god samexistens mellan människa och stora rovdjur 10 S. 43 i propositionen 11 S. 60 respektive s. 39 i propositionerna 12

Övergripande principer för förvaltningsarbetet Ekosystembaserad förvaltning De stora rovdjurens expansion ställer nya krav på den samlade viltförvaltningen. Eftersom stora rovdjur och deras bytesdjur påverkar varandras förekomst kan rovdjursförvaltningen inte isoleras från annan viltförvaltning utan måste ha ett ekosystembaserat angreppssätt. En fungerande förvaltning kräver en grundläggande förståelse för hur systemet med de förvaltade resurserna fungerar. Denna förståelse omfattar bland annat kunskap om samspelet mellan stora rovdjur, deras konkurrenter och bytesdjur. Vidare finns det ett behov av kunskap om vilka förändringar som sker på grund av naturliga variationer och vilka förändringar som orsakats av förvaltningsåtgärder. Adaptiv förvaltning Även om en fungerande ekosystembaserad förvaltning förutsätter en grundläggande förståelse för systemet som förvaltas kan inget förvaltningssystem vara så precist att det i detalj kan förutse hur detta dynamiska och komplexa system kommer att utvecklas. Av detta skäl krävs det en adaptiv förvaltning som kontinuerligt inhämtar ny kunskap om rovdjuren, bytesdjuren och även kontinuerligt utvärderar effekterna av genomförda förvaltningsåtgärder samt återför vunna erfarenheter in i den framtida förvaltningen. En adaptiv och flexibel förvaltning definierar först övergripande mål för de områden som ska förvaltas. I nästa steg beslutar förvaltningen om delmål och åtgärder för att uppnå de övergripande målen. Under förvaltningsarbetet sker en löpande övervakning av utvecklingen och återkommande justeringar av förvaltningsarbetet. Sådana justeringar kan ske om planerade åtgärder inte visade sig ha avsedd effekt, om omvärldsfaktorer förändras eller om ny kunskap tillkommer. Figur 1 åskådliggör dynamiken i den adaptiva förvaltningen. 13

Figur 1. Schematisk bild över den adaptiva förvaltningen Det är Naturvårdsverkets utgångspunkt att förvaltningen av stora rovdjur ska vara adaptiv. Regionaliserad förvaltning med lokal delaktighet En framgångsrik förvaltning av stora rovdjur underlättas av ett tydligt regionalt ansvar för förvaltningen med ett lokalt inflytande. Ett regionalt ansvar för förvaltningsarbetet ligger i linje med subsidiaritetsprincipen, som syftar till att förvaltningsbeslut tas så nära medborgarna som möjligt. En regionaliserad förvaltning med ett lokalt inflytande skapar förutsättningar för en stärkt dialog med medborgarna. Vidare underlättar den regionaliserade förvaltningen, genom att vara närmare såväl rovdjur som berörda människor, ett adaptivt arbetssätt. 14

Förvaltningens delmål för att nå politikens målsättningar Naturvårdsverket har delat upp de övergripande målsättningarna i rovdjurspolitiken till ett antal delmål för förvaltningsarbetet. Även om delmålen här sammanställts och formulerats av Naturvårdsverket återfinns flertalet av delmålen som målsättningar i tidigare riksdagsbeslut eller förarbeten till riksdagsbesluten. Till varje delmål anges hur uppföljningen av arbetet mot delmålet och de övergripande målsättningarna ska ske. För vissa delmål saknas heltäckande kunskap om situationen som ska följas upp. För dessa används indikatorer för att bedöma hur arbetet mot delmålet fortskrider. Långsiktigt livskraftig stam med gynnsam bevarandestatus För politikens målsättning om en långsiktigt livskraftig stam med gynnsam bevarandestatus kan följande delmål sättas upp. Tillräckligt stor stam och utbredning Riksdagsbeslutet om en sammanhållen rovdjurspolitik inbegriper en nationell miniminivå på 100 årliga föryngringar, motsvarande 1 000 björnar. Björnens bevarandestatus påverkas huvudsakligen av antalet björnar och deras utbredningsområde, som därför minst bör uppgå till ett fastställt referensvärde för populationen respektive utbredningsområdet. Sådana fastställda referensvärden saknas idag. Referensvärdena används i rapporteringen av arters bevarandestatus till EU-kommissionen. Referensvärden kommer att ha fastställts inför nästa rapportering till EU-kommissionen som sker i juni 2013. UPPFÖLJNING AV DELMÅLET Den nationella miniminivån kan följas upp med data från de skattningar av den svenska björnstammens storlek som det Skandinaviska björnprojektet regelbundet genomför på Naturvårdsverkets uppdrag. Eftersom det saknas fastställda referensvärden för populationen och utbredningsområdet går det för tillfället inte att fastställa exakt hur delmålet ska följas upp. Den pågående övervakningen av björnstammens storlek och utbredning, som genererar data om såväl antal individer som björnens utbredning, bedöms vara tillräcklig för att följa upp delmålet. 15

God genetisk status Björnens bevarandestatus påverkas långsiktigt av i vilken utsträckning det finns ett genetiskt utbyte mellan den skandinaviska populationen och den stora östliga karelska populationen. Nyligen publicerade resultat 12 indikerar att det finns ett, om än begränsat, utbyte mellan dessa populationer. Trots detta och trots att populationen genomgick en så kallad genetisk flaskhals under första halvan av 1900-talet bedöms den skandinaviska björnpopulationen idag ha en god genetisk status. UPPFÖLJNING AV DELMÅLET Det finns idag förhållandevis god kunskap om den skandinaviska björnpopulationens genetiska situation. Genetiska data från döda djur och spillningsinventeringar finns samlade i en gemensam svensk-norsk databas och bedöms kunna ligga till grund för nödvändig uppföljning. God samexistens mellan människa och björn För politikens målsättning om en god samexistens mellan människa och björn kan följande delmål sättas upp. Minskade skador De skador björnen åsamkar rennäring, fåravel, fäbodbruk och biodling samt oskygga björnar och de personskador som björnar orsakat är de viktigaste källorna till konflikter mellan människa och björn. Minskade skador är därför ett viktigt delmål för att uppnå en god samexistens mellan människa och björn. En konkretisering av delmålet kan formuleras som till exempel att antalet björnangrepp på fårbesättningar ska minska med en viss procentsats till ett visst år. UPPFÖLJNING AV DELMÅLET Då skador kan mätas på olika sätt är det inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande indikatorer kan användas. - Antal björnangrepp på andra tamdjur än hund och ren - Antal björnangrepp på får - Antal björnangrepp på tamdjur på skogs-/fjällbete utan stängsel - Antal personskador på grund av björnangrepp Indikatorerna kan årligen följas upp med hjälp av Viltskadecenters sammanställning av viltskadestatistik. Antalet angrepp ett visst år påverkas i 12 Källa kompletteras. 16

relativt stor utsträckning av slumpmässig mellanårsvariation. Av detta skäl bör uppföljningen ske genom att det genomsnittliga antalet angrepp för de föregående tre åren beräknas. Då ersättningen för björnens skador på rennäringen sker i form av en schablonersättning baserad på samebyns barmarksareal och eftersom björnangrepp på framförallt renkalv är mycket svårt att dokumentera saknas det statistik över det totala antalet björnangrepp på ren. När pågående forskningsstudie av björnpredation på renkalv har redovisats bör en förnyad bedömning av en indikator för björnskador på rennäringen göras. Ingen illegal jakt Illegal jakt efter björn är, i likhet med annan kriminell verksamhet, oacceptabel. Även om den illegala jakten efter björn inte förhindrat den svenska björnstammens mångåriga tillväxt visar den att arbetet för en god samexistens och en upphörd illegal jakt måste fortgå. INDIKATORER FÖR UPPFÖLJNING AV DELMÅLET Det ligger i den illegala jaktens natur att den är svår att mäta. Därför är det inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande indikatorer kan användas. - Uppskattad omfattning av dödlighet orsakad av illegal jakt. - Antal anmälda brott avseende illegal rovdjursjakt Indikatorn uppskattad dödlighet orsakad av illegal jakt kräver långa tidsserier och bör därför inte följas upp årligen. En uppföljning planeras att initieras senast 2016. Indikatorn anmälda brott avseende illegal rovdjursjakt kan årligen följas upp med hjälp av data från Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Legitim förvaltning En legitim förvaltning är en förvaltning som uppfattas som rättmätig eller berättigad av allmänheten och berörda intressegrupper. Legitimitet i förvaltningen är en förutsättning för att det ska finnas förtroende för de åtgärder som genomförs. Legitim förvaltning av björn är därför ett viktigt delmål för att nå en god samexistens mellan människa och björn. INDIKATORER FÖR UPPFÖLJNING AV DELMÅLET Det är inte möjligt att med ett absolut mått mäta en förvaltnings legitimitet. Därför är det inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande indikatorer kan användas: - Andel av den svenska befolkningen som uppger sig förstå och vara nöjda med förvaltningen av björn i landet - Andel av människor som lever i län med tät björnsstam som uppger sig förstå och vara nöjda med förvaltningen av björn 17

Indikatorerna kan följas upp genom upprepade attitydundersökningar. 18

Förvaltning för att nå målen I detta kapitel redovisas vilka förvaltningsåtgärder som genomförs för att nå rovdjurspolitikens övergripande målsättningar och förvaltningens delmål. I stort innebär beskrivningen en redogörelse för det förvaltningsarbete som redan sker idag och som planeras fortsätta. I de fall kompletterande åtgärder planeras, redovisas dessa särskilt Sammanfattningsvis behandlas här följande åtgärdsområden för att nå rovdjurspolitikens övergripande målsättningar och förvaltningens delmål: Skadeförebyggande åtgärder Skadeförebyggande jakt - skyddsjakt Populationsreglerande jakt licensjakt Åtgärder mot illegal jakt Regionalt ansvar för förvaltningen Kommunikation och delaktighet Samverkan med Norge och Finland Av figur 2 framgår hur åtgärderna i första hand förväntas påverka de olika delmålen och, indirekt, de övergripande målen. 19

Figur 2. Schematisk bild över hur planerade åtgärder kopplar till mål och delmål 20

Skadeförebyggande åtgärder och ersättning för skador Syftet med det skadeförebyggande arbetet är att minska skadorna orsakade av fredat vilt, att skapa större tolerans för rovdjur och att härigenom underlätta deras spridning. Arbetet bedrivs dels genom rådgivning om och utveckling av skadeförebyggande åtgärder, dels genom ett särskilt bidrags- och ersättningssystem 13 för skador orsakade av fredat vilt. Verksamheter med fritt betande tamdjur, främst rennäring och fäboddrift, är särskilt skadeutsatta och svåra att skydda mot rovdjursangrepp. För dessa verksamheter finns det ett särskilt stort behov av att vidareutveckla skadeförebyggande åtgärder. Rådgivning, utveckling och utvärdering Skadeförebyggande åtgärder består dels av permanenta åtgärder för att långsiktigt minska risken för rovdjursskador, dels av så kallade akuta åtgärder för att minska risken för ytterligare skador direkt efter ett angrepp. Långsiktiga åtgärder kan planeras in i det långsiktiga förvaltningsarbetet och akuta åtgärder kräver planerad beredskap på länsnivå. På uppdrag av Naturvårdsverket publicerar Viltskadecenter råd och information om vilka skadeförebyggande åtgärder som är lämpliga att vidta vid olika typer av näringsverksamheter. Detta sker i form av faktablad, broschyrer och rapporter som är tillgängliga för myndigheter, organisationer och enskilda personer till exempel på Viltskadecenters hemsida. Centret håller även utbildningar i skadeförebyggande åtgärder, exempelvis stängsling. För hägnade djur finns det idag en väl fungerande förebyggande åtgärd i form av rovdjursavvisande stängsel. Det behövs dock metodutveckling för bland annat stängsling mot vatten. För verksamheter med fritt betande tamdjur, till exempel rennäring och fäboddrift, är utvecklingsbehovet för skadeförebyggande åtgärder avsevärt större än för verksamheter med hägnade djur. Sametinget är ansvarig myndighet för viltskador på ren och har utförligt sammanställt olika skadeförebyggande åtgärder för rennäringen. De beskrivna åtgärderna är sådana som innebär särskilda renskötselåtgärder, som till exempel flytt av renar, sändarmärkning av renar och kalvning i hägn. Vidare beskriver Sametinget åtgärder som direkt berör 13 Systemet regleras av viltskadeförordningen (2001:724) och förordningen (2007:481) om stöd för landsbygdsutvecklingsåtgärder. Förordningarna kompletteras av Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16) om bidrag och ersättningar för viltskador enligt 11 och 12 viltskadeförordningen (2001:724), Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2012:1) om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:42) om kompensationsbidrag, miljöersättningar och miljöinvesteringar och Sametingets föreskrifter (STFS 2007:9) om bidrag och ersättning för rovdjursförekomst i samebyar. 21

rovdjuren, till exempel sändarmärkning av rovdjur, flytt av rovdjur och olika former av jakt. 14 I likhet med verksamheter med fritt betande tamdjur är utvecklingsbehovet för skadeförebyggande åtgärder stort för biodlingen. Viltskadecenter bedriver ett flertal projekt med målet att utveckla och utvärdera skadeförebyggande åtgärder. Det handlar bland annat om att minska risken för angrepp på bikupor och djur på fritt bete. Viltskadecenter gör även prognoser om skaderisker för kommande år. Rovdjursakutgrupper Under åren 2006 till 2010 fick länsstyrelserna i Dalarna och Värmlands län medel för att etablera och driva så kallade rovdjursakutgrupper. Akutgruppernas uppdrag var främst att snabbt rycka ut vid rovdjurangrepp eller oro för angrepp vid förekomst av rovdjur. 15 Verksamheten har utvärderats av Naturvårdsverket 16. Ett resultat av utvärderingen är att medlen från och med 2011 fördelas till samtliga berörda länsstyrelser. Viltskadeersättningssystemet Viltskadeersättningssystemet innehåller två huvudkomponenter, medel för skadeförebyggande åtgärder och ersättning för redan inträffade skador. MEDEL TILL SKADEFÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER Med undantag för renägare kan enskilda tamdjursägare som bedriver näringsverksamhet ansöka om bidrag för skadeförebyggande åtgärder hos länsstyrelsen. Bidrag får endast beviljas till åtgärder som har dokumenterad skadeförebyggande effekt eller till utveckling av åtgärder som bedöms kunna ge tillräckliga skadeförebyggande effekter 17. Medel för bidrag till rovdjursavvisande stängsel på blocklagd mark, det vill säga jordbruksmark som är registrerad för miljöstöd, beviljas av medel från Jordbruksverket som ett miljöstöd inom Landsbygdsprogrammet. Medel till andra förebyggande åtgärder och åtgärder på icke-blocklagd mark beviljas ur viltskadeanslaget som fördelas av Naturvårdsverket till länsstyrelserna. 14 Sametinget 2012 15 Beslutet om medel för akutgrupper återfinns i regleringsbrevet till Sametinget år 2006 vari man kan läsa att rovdjursakutgruppernas uppgift är att omgående vidta åtgärder för att minimera skadeverkningar vid förekomst av stora rovdjur, upprätta en effektiv kontaktväg till Naturvårdsverket, verkställa beslut om skyddsjakt eller bortdrivande av stora rovdjur, tillhandahålla information om ersättningar vid skador orsakade av stora rovdjur, samt informera om länsstyrelsens arbete med stora rovdjur på lokal nivå. 16 Naturvårdsverkets rapport 6330 (2010). 17 6 Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16) 22

Samebyar kan ansöka om bidrag för skadeförebyggande åtgärder hos Sametinget. Bidrag ska beviljas endast för åtgärder som normalt inte ingår i renskötseln. Bidragsbeloppet dras av från den ersättningen för rovdjursförekomst som samebyn är berättigad till (se nedan). ERSÄTTNING VID SKADA Under förutsättning att det inte varit möjligt att förebygga eller förutse skadan eller om särskilda skäl föreligger får länsstyrelsen lämna ersättning för skador orsakade av bland annat björn. Vid skador på tamdjur baseras ersättningen på rekommendationer från Viltskadecenter enligt vilka ersättning i de flesta fall motsvarar marknadsvärdet av djuret. Det bör påpekas att det finns ett stort behov av att öka kunskapen om sekundära skador av rovdjursangrepp. Sådana skador inkluderar bland annat förlorad arbetsinkomst, minskad avelsproduktion och problem med samling av spridda djur. Många drabbade djurägare anser att deras kostnader för sekundära skador inte blivit ersatta. Ersättning till samebyarna sker som ersättning för rovdjursförekomst, det vill säga för antalet rovdjur inom en sameby. Ersättningen ges utan ansökan. Ersättningen är i form av ett schablonbelopp och i fråga om björn gäller en arealbaserad ersättning som baseras på storleken av samebyns åretruntmarker och inte på antalet björnar som förekommer i området. Ersättningsystemet kan anses vara riskbaserat genom att det är risken för rovdjursangrepp som ersätts snarare än faktiska angrepp. Särskild ersättning kan även ges om ett eller flera rovdjur inom ett begränsat område och under en begränsad tidsperiod dödar eller skadar ett stort antal renar, vilket kallas massdödande. Det händer ibland att människor blir angripna av björn. Också i sådana fall kan ersättning utgå. Sådan skada ska anmälas till länsstyrelsen utan dröjsmål efter det att skadan har inträffat. Har en person dödats eller dött efter att ha angripits av björn kan den avlidnes efterlevande ansöka om ersättning för dödsfallet. För ersättning till personer som skadats eller dödats av björn anvisar Naturvårdsverket särskilda medel till berörd länsstyrelse. 18 Prioritering av medel för skadeförebyggande åtgärder Utifrån resultatet av rovdjursinventeringen planerar länsstyrelserna användningen av de medel som länsstyrelsen årligen tilldelas 19. Bidrag till skadeförebyggande åtgärder ska användas på ett sådant sätt att de i största möjliga omfattning reducerar ett befintligt eller förväntat antal angrepp, och underlättar spridning till och etablering av björnar i nya områden. Som stöd 18 2 och 22 Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16) 19 3 Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16) 23

för denna prioritering har Naturvårdsverket utarbetat en vägledning om förebyggande åtgärder i särskilt tamdjurstäta områden 20. Vägledningen berör främst angrepp på fårbesättningar av varg, men även angrepp av björn och lodjur bör diskuteras i detta sammanhang. Enligt Naturvårdsverkets vägledning bör medel till permanenta åtgärder, huvudsakligen rovdjursavvisande stängsel, främst prioriteras till åtgärder i områden med mindre än 50 fårbesättningar på 10 kvadratmil. I övrigt bör medel till förebyggande åtgärder prioriteras till Akutåtgärder direkt efter ett konstaterat angrepp Akuta och permanenta åtgärder till får- eller getbesättningar i områden med återkommande eller fast förekomst av björn. Permanenta åtgärder i tamdjursbesättningar som har haft angrepp av björn vid minst ett tillfälle under de senaste tre åren Akuta och permanenta åtgärder för skydd av biodling i områden med återkommande eller fast förekomst av björn. Statistik över beviljade bidrag och inträffade skador Viltskadecenter publicerar årligen statistik över beviljade bidrag, inträffade skador och utbetald ersättning avseende skador som orsakats av fredade arter på andra tamdjur än ren. Bristanalys RENNÄRING En stor utmaning för rovdjursförvaltningen är de skador som rovdjur orsakar i renskötselomtrådet. Skador i renskötselområdet är på grund av renskötselns karaktär ofta svårare att förutse och förebygga än skador på andra tamdjur än ren. En omständighet som motverkar skadeförebyggande åtgärder är att viltskadeförordningen anger att bidrag för att förebygga rovdjursskada på ren ska räknas av från ersättning för rovdjursförekomst. I praktiken innebär denna regel att inga samebyar ansöker om bidrag för skadeförbyggande åtgärder. Såväl Naturvårdsverket och Sametinget som den senaste rovdjursutredningen och länsstyrelserna i renskötselområdet har föreslagit förändrade regelverk som möjliggör bidrag till skadeförbyggande åtgärder i renskötselområdet. Det har också identifierats behov till budgetförstärkningar 21 för detta ändamål. Under senare år har det tagits fram ny kunskap om björnens predation på ren. Björnar kan döda vuxna renar, men de största problemen för rennäringen uppstår 20 Vägledning Prioritering av förebyggande åtgärder vid rovdjursangrepp i särskilt tamdjurstäta områden 2011-04-14. Vägledningen är framtagen efter samråd med Jordbruksverket och Viltskadecenter 21 Sametinget och rovdjursutredningen föreslår att 5,1 mkr respektive 5 mkr årligen avsätts för bidrag till skadeförebyggande åtgärder. 24

i renarnas kalvningsland på våren. Under en begränsad tidsperiod kan björnar döda många renkalvar, men den så kallade predationstakten skiljer sig mellan olika björnar, olika områden och olika år. Det har visat sig att predationen är mycket högre än de förluster som kompenseras inom det befintliga ersättningssystemet för rovdjursförekomst i samebyarna. Forskningsresultaten visar på ett behov av effektiva skadeförebyggande åtgärder, inklusive jakt på skadegörande individer, en höjning av den sammanlagda ersättningen för björnförekomst samt en övergång till ett ersättningssystem som grundar sig på förekomsten av björn istället för samebyns areal. Såväl rennärings- som myndighetsrepresentanter har vid upprepade tillfällen påpekat att det är viktigt att beakta det samlade rovdjurstrycket i en sameby och inte varje rovdjursart för sig. Länsstyrelsen har, inom ramen för sitt regionala ansvar för rovdjursförvaltningen, möjligheten att ta ett samlat grepp om förekomsten av de olika rovdjursarterna. Gentemot rennäringen kan detta arbete till exempel ske i form av samebyvisa rovdjursplaner 22. Naturvårdsverket och Sametinget har ett pågående regeringsuppdrag 23 för att ta fram ett nytt förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur som möjliggör mer riktade åtgärder för att minska rennäringens förluster till följd av stora rovdjur. ÖVRIGT Det har framförts från företrädare för tamdjursnäringar att rovdjursförvaltningen har för liten kunskap om och förståelse för näringarnas förutsättningar. Ett sätt att öka den ömsesidiga förståelsen för såväl näringars som rovdjursförvaltningens förutsättningar och för att förbättra dialogen är att anordna gemensamma seminarier i ämnet. Naturvårdsverket har genom framförallt uppdragsverksamheten vid Viltskadecenter aktivt arbetat med skadeförebyggande frågor och vägledning. Ett viktigt dokument är Naturvårdsverkets vägledning för prioritering av förebyggande åtgärder i särskilt tamdjurstäta områden. Det är angeläget att myndigheternas beslut om bidrag till skadeförbyggande åtgärder följs upp. I samband med björnstammens ökning i landet och en ökande spridning av djuren har det konstaterats nya företeelser när det gäller skador orsakade av björn. Under senare år har till exempel ett ökande antal angrepp av björn på bikupor kunnat konstateras. Också antalet ensilagebalar som förstörs av björn har ökat och fått en vidare spridning i landet. Inom bland annat dessa två problemområden bör förebyggande åtgärder utvecklas ytterligare. 22 T.ex. det pågående arbetet med samebyvisa rovdjursplaner i Västerbottens län 23 Uppdrag (L2012/1579) att slutföra tidigare uppdrag att utforma ett förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur baserat på en toleransnivå för rennäringen. 25

Det är idag svårt att få en heltäckande bild över de angrepp av björn på människor som har lett till personskador eller dödsfall och det är därför angeläget att sådana angrepp registreras, till exempel av Viltskadecenter. Kompletterande åtgärder Det skadeförebyggande arbetet fortsätter enligt vad som beskrivs ovan men med följande kompletterande åtgärder: - Naturvårdsverket kommer under 2013 initiera seminarier om förutsättningarna för olika näringar som påverkas av förekomst av stora rovdjur. - Naturvårdsverket kommer under 2013 att uppdra åt Viltskadecenter att föra statistik över personskador orsakade av björn. - Naturvårdsverket kommer senast 2014 låta göra en uppföljning av viltskadeanslagets användning mot bakgrund av de ökande rovdjursstammarna och ambitionen att rovdjur ska sprida sig över landet. Skadeförebyggande jakt - skyddsjakt Skador av rovdjur ska i första hand förebyggas till exempel med rovdjursavvisande stängsel. Det är dock inte alltid möjligt att inom rimliga gränser förebygga och undvika skador. Därför är det i vissa fall nödvändigt att bedriva skyddsjakt efter vissa individer som orsakar eller riskerar att orsaka allvarliga skador. Om jakten riktas mot rätt individ är den en effektiv skadeförebyggande åtgärd. Beslut om skyddsjakt Naturvårdsverket får på eget initiativ eller efter ansökan av den som riskerar att drabbas av skada besluta om skyddsjakt efter björn 24. Förutsättningarna för ett sådant beslut är att det inte finns någon annan lämplig lösning på problemet, att skyddsjakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde samt att något av de skäl som anges i 23 a jaktförordningen föreligger. Naturvårdsverket får överlämna rätten att besluta om skyddsjakt till länsstyrelsen under vissa förutsättningar 25. Se avsnittet om regionalt ansvar för förvaltningen. 24 23 b jaktförordningen (1987:905) 25 24 jaktförordningen 26

Jaktens genomförande Den beslutande myndigheten fastställer vilka villkor som ska gälla för jakten 26. Det gäller exempelvis antalet djur som får fällas, vilka metoder som får användas, inom vilken tid och vilket område jakt får ske samt vilken kontroll som kommer att ske. För att jakten ska bli effektiv får myndigheten medge undantag från vissa förbud och bestämmelser som gäller vid jakt. Exempelvis kan användning av motorfordon tillåtas. Jakten kan också tillåtas pågå utanför ordinarie jakttid på dygnet och med hjälp av belysning. Om djuret är försett med sändare kan sändarens positioner användas och bidra till att skyddsjakten kan genomföras effektivare med minskad risk för ytterligare skador. Jakten leds av en jaktledare som utses av den myndighet som beslutar om jakten. I vissa fall deltar personal från länsstyrelsen i jakten 27. Annan avlivning av björn Även polismyndigheten får låta avliva ett vilt djur som orsakar avsevärd skada eller antas vara farligt för människors säkerhet om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning 28. Det finns även vissa möjligheter för den enskilde tamdjursägaren att utan beslut från myndighet döda en björn om den angriper tamdjur eller om det finns skälig anledning att befara ett sådant angrepp 29. Det är dock enbart tillåtet om det inte går att skrämma bort björnen eller på något annat lämpligt sätt avbryta angreppet. Vidare ger jaktlagstiftningen möjlighet att avliva frilevande vilt som är så skadat att det av djurskyddsskäl snarast bör avlivas 30. Det händer ibland att björn som skadats allvarligt i trafikolycka avlivas med stöd av denna bestämmelse. Rapportering och utvärdering Samtliga beslut om skyddsjakt efter björn som länsstyrelserna fattar samt utfallet av beviljade skyddsjakter ska rapporteras till Naturvårdsverket. Samtliga fall där 26 9 b jaktförordningen 27 Den senaste rovdjursutredningen (SOU 2012:22) anser att länsstyrelserna på lämpligt sätt bör verkställa och utföra beslutad skyddsjakt efter bland annat björn. För att täcka kostnaderna bör länsstyrelserna kunna begära extra medel från ett nationellt anslag. Förslaget kräver ett politiskt ställningstagande innan det kan genomföras. 28 9 jaktlagen 29 28 jaktförordningen 30 40 b jaktförordningen. 27

enskilda personer fäller björn på eget initiativ ska rapporteras till polismyndigheten 31. Naturvårdsverkets bedömer fortlöpande hur möjligheten att på eget initiativ döda rovdjur vid angrepp på tamdjur påverkar björnens bevarandestatus. Hittills har Naturvårdsverket gjort bedömningen att bestämmelserna inte har påverkat björnstammens utveckling negativt. Björnar som fälls vid skyddsjakt skickas till Statens veterinärmedicinska anstalt. Obduktion av sådana djur ger myndigheter och forskare underlag för analyser av björnstammens status och utveckling. Bristanalys Naturvårdsverkets delegering av rätten att besluta om skyddsjakt efter björn skedde första gången 2002 32. År 2010 skedde första delegeringen enligt jaktlagstiftningens nuvarande utformning. Under våren 2012 har Naturvårdsverket tagit fram särskilda riktlinjer för beslut om skyddsjakt efter bland annat björn. Det är viktigt att en uppföljning av riktlinjernas tillämpning görs och att behov av vidareutveckling identifieras. Naturvårdsverket har inte tagit fram någon sammanhängande och allmänt tillgänglig IT-lösning för att registrera beslut om jakt. Den nationella registreringen av jaktbeslut sker på en tekniskt enkel nivå. För att ha en överblick över gällande beslut och länsstyrelsernas handlingsutrymme att ta skyddsjaktsbeslut har rovdjursförvaltningsområdena tagit fram egna regionala lösningar. Bristen på en gemensam registrering av myndighetsbeslut om jakt efter björn har lett till merarbete i form av parallella databaser och en bristande tillgänglighet för allmänheten. Sedan hösten 2012 registreras djur som fällts vid jakt i den svensk-norska rovdjursdatabasen Rovbase. Registreringen av döda djur i databasen är dock inte tydligt kopplad till jaktbeslut. Som följd av ny kunskap om björnens predation på renkalvar har antalet skyddsjaktsbeslut, och därmed fällda björnar i renarnas kalvningsland, ökat markant. Det är idag oklart vilken effekt denna utökade jakt har på skadenivån och på björnstammen. Det finns ett behov av en analys av effekten av skyddsjakt som skadeförebyggande åtgärd. Vid behov bör analysen även föreslå metoder för att öka skyddsjaktens effektivitet. 31 Den senaste rovdjursutredningen har föreslagit att sådana anmälningar istället ska ske till länsstyrelsen. 32 Till länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Dalarnas, Värmlands och Gävleborgs län, enligt 26 NFS 2002:19, som upphörde att gälla under 2010. 28

Kompletterande åtgärder Behovet av skyddsjakt hanteras enligt vad som beskrivits ovan men med följande kompletterande åtgärder: Naturvårdsverket kommer att följa upp och vid behov vidareutveckla de riktlinjer för länsstyrelsernas handläggning av skyddsjaktsärenden som har tagits fram under 2012. Naturvårdsverket ska senast 2014 ha en anpassad IT-lösning för registrering av beslut om jakt efter stora rovdjur samt jaktens utfall per jaktbeslut. Jaktbeslut och jaktutfall (antal fällda/påskjutna djur) ska vara tillgängliga för allmänheten. Naturvårdsverket avser att senast 2014 initiera en studie av den samlade effekten av skyddsjakt efter stora rovdjur. Populationsreglerande jakt - licensjakt Populationsreglerande jakt i syfte att reglera stammens täthet, storlek och tillväxt, det vill säga licensjakt, är en komponent i förvaltningen av stora rovdjur. Jakten kan bidra till att minska konflikterna mellan björn och människa i de regioner där björnens förekomst är tät och på så sätt medverka till att acceptansen för björnen som art i den svenska faunan bibehålls och att förtroendet för den beslutade rovdjurspolitiken ökar. Jakten kan reglera björnstammens numerär, täthet, utbredning och/eller tillväxt i olika delar av landet i syfte att nå en jämnare fördelning av stammen. Bland annat kan licensjakt användas som ett långsiktigt förebyggande verktyg för att minska behovet av skyddsjakt. Licensjakt efter björn ska ske under strängt kontrollerade former och på sådant sätt och i sådan omfattning att den inte påverkar förutsättningarna för att björnstammen ska bibehålla en gynnsam bevarandestatus. Beslut om licensjakt Naturvårdsverket och länsstyrelser som omfattas av delegeringsbeslut får fatta beslut om licensjakt under förutsättning att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för björnen. Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammens storlek och sammansättning och ske selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden 33. 33 23 c jaktförordningen 29

Den beslutande myndigheten fastställer vilka villkor som ska gälla för jakten 34. Det gäller exempelvis antalet djur som får fällas, vilka metoder som får användas, inom vilken tid och vilket område jakt får ske samt vilken kontroll som kommer att ske. Naturvårdsverket har utarbetat föreskrifter 35 som styr och vägledning till stöd för länsstyrelsernas beslut om licensjakt efter björn. Jaktens genomförande Licensjaktens genomförande regleras genom beslut som årligen tas av beslutande myndighet. Jaktens omfattning ska syfta till att uppfylla de mål som är satta i länens regionala förvaltningsplaner för björn. I Sverige bedrivs licensjakt efter björn med en i förväg för ett län eller del av län fastställd högsta avskjutningskvot. Jakten avlyses när kvoten är fylld eller när jakttiden har gått ut. Många björnar fälls idag av specialiserade björnjägare med specialtränade hundar och relativt få björnar fälls under annan jakt. Fällda björnar besiktigas av länsstyrelsens besiktningsmän, prover tas och information om jaktens genomförande samlas in. När alla villkor för jakten är uppfyllda tillfaller fälld björn jakträttshavaren. Rapportering och utvärdering Samtliga beslut om licensjakt som länsstyrelserna fattar samt utfallet av beviljade jakter ska rapporteras till Naturvårdsverket. Information om fällda björnar registreras av länsstyrelserna även i den svensk-norska rovdjursdatabasen Rovbase. Prover tagna från björnar som fällts vid licensjakt skickas in till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Det ger myndigheter och forskare underlag för analyser av björnstammens status och utveckling. SVA informerar också om björnjaktens fortskridande på sin hemsida och rapporterar till berörda myndigheter och direkt till björnskyttarna om de fällda djurens status, ålder mm. Bristanalys Licensjakt efter björn med hjälp av åtel har inte varit tillåten sedan 2001. Under perioden 2010-2012 har det genomförts studier kring åtling och åteljakt efter björn. Det är inte beslutat licensjakt efter björn med hjälp av åtel kommer vara tillåtet i framtiden. Naturvårdsverkets uppföljning av de genomförda studierna, som sker i samverkan med Jägareförbundet och Skandinaviska björnprojektet, kommer att vara ett viktigt underlag för ett ställningstagande. Det finns ett behov av att genomföra en översyn av Naturvårdsverkets föreskrifter om länsstyrelsens beslut om licensjakt efter björn från år 2010. 34 9 b jaktförordningen 35 Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2010:7) för länsstyrelsens beslut om licensjakt efter björn 30

Tidigare beskrivna brist vad gäller registrering av beslut om skyddsjakt gäller även i fråga om beslut om licensjakt. Kompletterande åtgärder Behovet av licensjakt kommer att hanteras enligt vad som beskrivits ovan men med följande kompletterande åtgärder: Naturvårdsverket kommer under 2013 att följa upp en treårig studie av jakt med hjälp av åtel och åtlingens effekter på björn. Studieresultatens relevans för jakt efter järv kommer också att belysas. Under 2014 kommer Naturvårdsverket att inleda en översyn av Naturvårdsverkets föreskrifter för länsstyrelsens beslut om licensjakt efter björn. Naturvårdsverket ska senast 2014 ha en anpassad IT-lösning för registrering av beslut om jakt efter stora rovdjur samt jaktens utfall per jaktbeslut. Jaktbeslut och jaktutfall (antal fällda/påskjutna djur) ska vara tillgängliga för allmänheten. 5. Åtgärder mot illegal jakt Den senaste rovdjursutredningen anger att en omfattande illegal jakt på de stora rovdjuren alltjämt pågår och att denna jakt står för en stor del av arternas dödlighet. Resultat från omfattande forskning med bland annat sändarmärkta björnar tyder på att den illegala jakten på björn inte varit så omfattande att den allvarligt påverkat populationsutvecklingen i Sverige. Illegal jakt är dock, i likhet med annan illegal verksamhet, ett grundläggande samhällsproblem och kan påverka björnstammen lokalt 36. Det är av stor vikt att identifiera områden där det eventuellt förekommer hög frekvens av illegal jakt för åtgärd. I propositionen En ny rovdjursförvaltning menade regeringen att den illegala jakten bör motverkas genom ökad lokal delaktighet i rovdjursförvaltningen och genom förbättrad information. Förändrad lagstiftning Både försök till grovt jaktbrott och försök till grovt jakthäleri avseende de stora rovdjuren är sedan den 1 juli 2011 straffbara. Denna förändring i lagstiftningen ger polis och åklagare utökade möjligheter att i ett tidigare skede ingripa för att beivra de grova jaktbrotten. 36 Swenson m.fl. 2011 31

Krav om skadestånd vid illegal jakt Den senaste rovdjursutredningen har föreslagit att staten bör föra talan om skadestånd i de fall grova jaktbrott mot stora rovdjur har begåtts. Naturvårdsverket har under 2012 fört statens talan om skadestånd vid en domstolsprövning av ett fall av illegal jakt efter järv. Det innebär en återgång till tidigare praxis. Samverkan mellan berörda aktörer Samtliga tre rovdjursutredningar har framfört att samarbetet mellan länsstyrelser, polismyndigheter och åklagarmyndigheter behöver förstärkas. Ett led i detta arbete är att samverkansgruppen mot illegal jakt på stora rovdjur etablerats efter initiativ från Världsnaturfonden. Gruppen består av representanter för ovan nämnda myndigheter samt Världsnaturfonden, Naturvårdsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, Statens kriminaltekniska laboratorium, Naturhistoriska riksmuseet och Viltskadecenter. Gruppens syfte är att öka samverkan mellan berörda myndigheter och att öka kunskapen om detta problemfält. Gruppen har arrangerat nationella seminarier om arbetet mot illegal jakt på stora rovdjur åren 2005, 2007 och 2011. Bristanalys Även om den illegala jakten efter björn idag inte bedöms som ett problem för stammens utveckling, kan förutsättningarna ändras, bland annat genom den ökade polariseringen som har skett i vargfrågan som kan ha effekter även på de andra rovdjuren. På grund av förändringar i den skandinaviska björnforskningen planeras det endast att finnas sändarmärkta björnar i det mellansvenska studieområdet framöver, vilket kommer att göra det svårare att uppskatta den illegala jaktens omfattning i andra delar av landet. Ansvarsfördelningen för frågor som rör tillsyn för att förhindra, upptäcka och följa upp illegal jakt efter stora rovdjur är idag otydlig. Särskilt länsstyrelsens ansvar för denna tillsyn bör förtydligas. Ett sådant förtydligande skulle kunna rymmas inom uppdraget för Utredningen Översyn av jaktlagstiftningen m.m. som regeringen i juli 2012 beslutade om 37. Kompletterande åtgärder Utöver vad som beskrivits ovan planeras följande kompletterande åtgärder: 37 Dir. 2012/77 32