Av: Handren Ahmad Södertörns Högskola Idéhistoria D-kurs VT: 2003 Lärare: Ragnar Björk Försonandet mot en annan nationalism, den arabiska. Om Michael Azars avhandling 1

Michael Azar, Frihet, jämlikhet, brodermord: Revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon. Göteborg: Institutionen för Idé- och lärdomshistoria, 2000, 333 sidor. Under 1800-talet fram till slutet av 60-taletkom de stora makthavarna i Väst och Europa att härska naturens värld och de okända kontinenterna etcetera. Genom detta har många platser i världen ockuperats, genom det militära och ideologiska herraväldet. Detta för att kunna förverkliga den västerländska drömmen. Detta totalitetens dröm har översvämmat den afrikanska och österländska kontinenten. Konsekvensen av denna dröm har inte bara förvandlats, som Azar tror, till en mardröm för de koloniserade folken utan även för kolonisatörerna. En av de länder som mellan 1954 1962 blev mål för den västliga drömmen (och mardrömmen) var Algeriet. Michael Azar har, genom sin doktorsavhandling, valt att undersöka den algeriska frågan. Den franska ideologiska drömmen liksom det sönderfallande algeriska upproret är det uppvisande ämnet forskningen igenom. I sin inledning försöker Azar ge en dimension till hela sin avhandlings innehåll, och med denna öppnar han för uppdelningen av dess olika ämnen. Azar försöker redogöra för sin tes genom att först upplösa den västerländska filosofins kontext för att visa upp de bakomliggande ideologiska tendenserna som finns i det västerländska tänkandet. Genom denna läsning ger Azar, eller öppnar, till en konsekvens. För att ge frågan om ockupationen av Algeriet en filosoferande framställning. Genom detta drar Azar läsaren in till det filosofiska eller idéhistoriskas kolonialism genom västerländska tankehistorien. Därför räcker inte förståelsen av avhandlingen med Camus och Fanons verk, utan måste falla inom det bredare västerländska tänkandet. Bland de tänkare som Azar använder i sitt ideologiska grundperspektiv är Althussers begrepp Interpellation, Zolas sannings förespråkare och speciellt Hegels världsande med flera. Men det intressanta är Derfyus affär som Azar kopplar till det algeriska kriget under 1950- talet. Denna affär innebär att: När majoren du Paty i oktober 1894, inför Albert Dreyfus, deklarerar anklageseakten I lagens namn arresterar jag er. Ni är anklagad för högförräderi. är det inte samma lag som den som 1960 specificerar anklagelseakten mot de fransmän som understött den algeriska saken ( och som i franska folkets namn söker döma dem för förräderi mot nationen). 1 Där ställde sig en del av de franska intellektuella mot den franska officiella politiken i landet. Därmed blev det tydligt av det var de konservativa i Frankrike som stödde staten. Med sin jämförelse mellan vänster- och höger intellektuella attityder försöker Azar dra fram det paradoxala i den franska tanketraditionen i ljuset. Utifrån denna analys hävdar Azar att det handlar om att den franska intellektuella vill skänka en universell sanning till sin stat. Han menar att tifrån Zolas tal: Sanningen skall fram och de universella mänskliga rättigheter som Frankrikes namn alltid stått för måste segra. 2 Azar vill redogöra för den franska nationalismen, för att kunna ringa in den. 1 Michael Azar, Frihet, jämlikhet, brodermord: Revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon, Brutus Östlings Bokförlag symposium, Stockholm 2001, Sid: 35. 2 Ibid, sid: 33. 2

Han vill visa kedjan, genom inringandet, i nationalismens orsak till kolonialismen ibland annat i Algeriet. I sin analys angående den franska nationalismen studerar han det ekonomiska, politiska och humanitära som är huvudsakligen moment och drivkrafter som tillsammans anvisar kolonierna, deras betydelse för den franska nationen. 3 Genom ekonomiserandet vill Frankrike, menar Azar, utveckla sin marknad över världen, och genom det politiska skapar Frankrike legitimiteten till den nationella styrkan. När det gäller det humanitära i den franska nationalismen uppvisar Azar den specifika karaktären av dess nationalism, nämligen jämlikheten. Jämlikheten blir, när det gäller Algeriet, enbart en legitimering av algeriens underkastelse under fransmannen. Därför kallar han det franska kolonialiserandet av Algeriet för en kolonial humanism. Enligt Azar vill den franska koloniala humanismen inte att man ser Algeriet som ett koloniserat land utan det ingår naturligt som en del av nationen. Eller kanske Algeriet var ett upptäckande Frankrike som inte ännu uppfunnits. Men i den politiska uppfattning Frankrike har försökt övertyga sig om, drar Azar upp det paradoxala och motsatta handlandet när det gäller den franska makten i Algeriet. Där betraktas inte algerierna som fransmän eftersom det algeriska folket inte är civiliserade på samma vis som det franska civiliserade folket. Därför menar Azar att den franska synen på nationen inte kunde ge algerierna någon identiet, varken civiliserade eller icke-civiliserade. Problematiken i detta dilemma ledde till det fransk-algeriska kriget 1954. Azar delar upp förklaringen på detta krig utifrån den franska debatten, i tre kategorier. Den första kategorin i den franska politiska diskursen betraktar det algeriska upproret som en terroristisk reaktion mot de franska makten. De ville mena att kriget skapats av fanatiska algerier men att majoritetsbefolkningen stod bakom dess kolonisatörer. Därmed menar Azar att det finns en reformistisk förklaring på det algeriska kriget. Azar kopplar den reformistiska synen till den koloniala humanismen: ( ) som formuleras inom ramen för detta civilisationsuppdrag blir avgörande för intellektuella som skriver under på kolonialismen i Frankrikes namn och som framställer Frankrike som mänsklighetens befriare. 4 Med den reformistiska bakgrunden menar Azar att den finns inneboende i den franska traditionen och han väljer att kalla den reformistiska debatten om Algeriet kriget för immanent. Så sätter han den immanenta debatten mot den trancendentala och påvisar att det manifest som 121 intellektuella skrivit under som en protest mot det franska krigandet 1960, är den senare nämnda. Detta manifest beskriver algeriernas rätt till uppror mot den franska kolonialismen, men i manifestet uppvisar Azar någon slags tendens som leds av Frankrikes namn. Alltså Frankrikes legitimitet som kolonisatörer och dess legitima storhet. Efter alla dessa redogjorda händelser stannar Azar vid sitt utvalda tema, där han genom Camus och Fanon leds av dessas attityder mot den franska kolonialismen i Algeriet. Azars analys av Camus går ut på att gestalta det paradoxala i den franska humanitära diskursen, framför allt i frågan om Algeriet. 3 Ibid, sid: 37. 4 Ibid, sid: 49. 3

Azars läsning av Camus är inte litterär, som vi är vana vid, utan en politisk ideologisk läsning är vad som intresserar honom. Genom detta postkoloniala perspektiv är det existentiella och Främlingen som något universellt hos Camus, inte i fokus hos Azar. Utan snarare den politiska eller rättare sagt algeriska frågan. Det Azar vill säga om Camus är att hans existentiella och humanistiska strävan är inkonsekvent i relation till hans syn på algeriernas uppror och strävan. Genom detta, menar Azar, är Camus Främlingen skapad ur fransk nationalism. Främlingen grundar sin atmosfär i Algeriet men Mersaults är i grund och botten fransk. I romanen gestaltas arabernas identiteter som rastlösa och oklara. Medan däremot fransmännens gestalter ikläds synliga och närvarande olikheter. Utifrån romanens händelser vill Azar påvisa den orättvisa kolonisationen av Algeriet. Till exempel, i romanen, när fransmannen dödar en arab så äger Mersaultsrättegång inte rum för mordet på en arab utan för att han inte gråtit på sin mammas begravning. Här griper Azar tag i den Camuanska absurditeten och förklarar den som ett offer under den franska orättvisa kolonialismen. När Azar läser Camus teoretiska verk Revolt och pjäsen De rättfärdiga, ser han samma kolonialiserande kontext texterna igenom. I dessa tror Camus på rättvisan men ställer alltid sin mamma mot rättvisan. När det gäller Algeriet, menar Azar, att Camus gör rättvisan relativistisk. Därför kan Camus kritik inte bil en transcendental kritik, menar Azar. Utan med min tolkning menar han att Camus kritik blir reformistisk gentemot den franska kolonialismen. Camus ger rättigheterna till algerierna att själva lösa sina problem genom den franska civiliserande modellen av att lösa problem på. Därför menar Azar: Camus texter utmärks genomgående av ett slags kompromissvilja som yttrar sig i att han ständigt söker försoningens väg. 5 Utifrån detta visar Azar upp Camus problematiska existentialistiska verk gentemot hans praktiska attityder, i Algeriet frågan. Här drar Azar slutsatsen att Camus är mer nationalistisk än existentialistisk. Även om Camus riktar kritik och oro över den franska situationen under hans boende i Algeriet, ställer han sig ändå inom den franska storhetens namn. Den franska humanistiska kolonialismen. I detta sammanhang fortsätter Azars läsning av Frantz Fanon, som en kontrast mot Camus. Genom Fanons verk Svart hud, vita masker (1952) försöker Azar visa fram en anti-kolonial intellektuell. Här ställer sig Fanon med algeriernas uppror. Svart hud, vita masker handlar om kolonialisternas förtryck och krav på de svarta människorna, för att kunna förvandlas till den vite mannen. Med denna beskrivning uppmanar Fanon de svarta människorna att bli fria och,istället för att försöka förvandla sig till vita, skapa sin nationella identitet. Med Azars ord: Fanon försöker ange en väg ut ur den kolonaliserades underdånighet och i fokus står frågan om hur man bryter med den identifikationspunkt som dominerar de svartas liv: begäret att bli vita, att bli accepterade av den vita kolonialherren som fullvärdiga medlemmar i den franska kulturen, att integreras i den (mänskliga) gemenskap som vilar på negationen gentemot den kolonialiserade (djuriska) befolkningen. 6 Denna uppmaning motiverar, genom Fanon, de förtryckta araberna och de svarta till våld, för att kunna forma sina nationer. Här står Azar enad med Fanon i tanken om att man med våld kan samla folket och bli fri från förtryck. När Azar jämför Camus och Fanon placerar han dem båda inom den exorcistiska ideologin. Vilket innebär att ett samhälle kan födas utan skadeverkan balanserande på förpliktelser 5 Ibid, sid: 109. 6 Ibid, sid: 207. 4

gentemot samhället. Dilemmat för de båda författarna är, enligt Azar, att: ( ) både Camus och Fanon inför denna ideologiska utmaning under hela konflikten: som politiskt engagerade intellektuella i Zolas tradition är de båda underkastade å ena sidan förpliktelsen att ständigt identifiera och avslöja rättvisor, och å andra sidan att / / peka på möjligheter och framställa mer värdiga och mänskliga alternativ. 7 Azar nöjer sig, genom detta, med att uppnå målen för sin avhandling, nämligen att visa sin nationalistiska sympati för det algeriska folket. Algerierna har, enligt honom, rätt att använda all möjliga medel för att befria sig ifrån det franska kolonialisernadet och att skapa sin erkännande nation. Utifrån detta perspektiv anser jag att, efter all den tid sedan Algeriet befriat sig, är Azars tendens lika mycket viljan till den stora nationalismen. Som ett arv från fransmännens ideal. Dilemmats paradox ligger i den liknande tendensen att utgångspunkten för rättvisan, och folkets befrielse, leder till detsamma som man försökt befria sig ifrån. I det här fallet kolonialism. Azars ambition inspireras av Edward Saids anda i Orientalism. Även om Azar genom sin avhandling passerar Edward Saids Orientalism med något slags missnöje, över att Said har missat många delar av det västerländska synsättet. Till exempel när Azar i sin inledning skriver att: Saids verk lyfter inte heller fram det ideologiska dilemma som Camus står inför när han, i det längsta, försöker försvara humanismen gentemot kriget och Said framhåller därmed inte de paradoxer som kolonialideologin omfattar och som till och med FLN förmår dra nytta av. 8 Sedan följer en redogörelse över nationsbegreppet, utifrån den europeiska synen. Genom alla dessa analyser vill Azar, genom att ställa stat mot individ och förtryckande och förtryck, beskriva det franska självhävdandet som ligger i den franska nationens anda. Liksom det algeriska underlägets syn. Det skulle vara intressant om Azar hade talat om vissa optimistiska sidor av åtminstone det franska koloniala motståndet som rått, och förutan Algeriet haft betydligt svårare att nå en egen nation. Speciellt när man idag så tydligt ser de arabiska orättvisorna mot andra, av dem, lika koloniserade folk. Så att vi åtminstone kan få vetskap om Azars syn på Berbernas förtyck under den algeriska nationen. Azar poängterar likställandet mellan stora nationer och kolonialismen, men inte den interna kolonialismen. Han menar att de förtryckta och koloniserade länderna måste erkännas, och erkänna sig själva, som individuella nationer. Annars, menar Azar, har de stora nationerna misslyckats. Beviset på detta är, enligt honom, Algeriets revolt mot den franska kolonin. Samtidigt gör han ett motsatspar av Camus och Fanon, där Camus tillhör fransmännens röst medan däremot Fanon blir ett läte för algeriernas självständighet. Azars avhandling är rik och full av innebörd med intressanta filosofiska och politiska teorier. Boken omfamnar många begrepp och namn, inte bara när det gäller Algeriet frågan och den franska koloniseringen. Utan introducerandet till hans tes är mer begrepps laddad och kräver en fokuserad läsning. Därmed är hans begrepp och samspelet med språket i övrigt en problematik i läsningen av texten som sådan. 7 Ibid, sid: 296. 8 Ibid, sid: 21. 5

Slutligen leder valet av Camus verk som enbart en politisk läsning, och utsuddandet av hans estetiska och existentiella förmåga, till en avskalad analys. 6