Skansens hus berättar En vandring på Skansen för dig som vill veta mer om svensk byggnadstradition På Skansen finns 150 kulturhistoriska byggnader. Nästan alla är byggda i trä. Så var det i Sverige till mitten av 1800-talet. Byggnadsskicket präglades helt av vilka naturmaterial som fanns att tillgå i den närmaste omgivningen. Landskapet formade byggnadstraditionen. Vi har valt ut några hus och gårdar som du kan göra en egen vandring till för att se hur man byggde förr med naturens eget material. De utvalda husen representerar de vanligaste byggnadsteknikerna i Sverige.
Knuttimring Tekniken att knuttimra är känd i Sverige sedan 1100-talet och var fram till 1800- talets mitt det vanligaste byggnadssättet i större delen av landet, både på landsbygden och i städerna. Knuttimringen har fått sitt namn av att man förenar väggstockarna i hörnen genom uthuggna hak, sk knutar. De äldsta idag daterade timmerhusen i landet är från 1200-talet. Datering görs med hjälp av årsringsanalys som visar när timret avverkats. Man kan även få en uppfattning om husets ålder genom att studera knutarnas utformning. I landets norra delar timrade man från början med rundtimmer och s.k. rännknut, där stockarna är sammanfogade med snedhuggna hak. Rännknuten förekom efter 1700-talet främst i enklare byggnader. Under sen medeltid utvecklades knuten och fick en bindtröskel mitt i haket, dubbelhaksknut, eller i sidan av haket, enkelhaksknut, vilket gjorde konstruktionen tätare och stabilare. Denna knuttyp blev den vanligaste under 1700-talet. Under 1600-talet började man planbila stockarna utvändigt och timra med lodräta knuthak och i slutet av 1800-talet ersattes knutar med utstickande skalle av släta knutar, av vilka den vanligaste typen var laxknuten. Moragården Moragårdens byggnader kommer från nordvästra Dalarna. Landskapets rika tillgång på skog avspeglas tydligt i byggnaderna som alla är timrade och har vedtak med näver som tätskikt. I Moragårdens byggnader kan vi följa den nordsvenska timringsteknikens utveckling från tidigt 1300-tal till mitten av 1700-talet.
Alla hus på gården utom bostadshuset är timrade med rännknut. Dubbelboden längst upp i östra husraden, som är daterad till 1325, har en äldre typ av rännknut med minimal bearbetning av knutskallarna, medan loftboden intill från 1500- talet, med sina skarpt sexkantsformade knutskallar, visar hur timringstekniken senare blev alltmer avancerad. Bostadshuset från 1700-talets mitt är timrat med s.k. enkelhaksknut. Byggnaden har också slätbilade väggar, vilket blir det gängse i bostadshusen i dessa trakter från 1600-talet och framåt. Kyrkhultsstugan Kyrkhultsstugan är från slutet av 1700-talet och kommer från den skogrika nordvästra delen av Blekinge. Där var tillgången god på både barrträd och lövträd. Byggnaden är timrad med sågade plankor av furu medan syllen är i ek. Den sydsvenska timringstraditionen skiljer sig från den nordsvenska genom att man timrade med fyrskrätt eller sågat timmer i plankformat och med lodräta knuthak. Vidare använde man torrt virke, vilket innebar att det inte behövdes någon sjunkmån. Därmed blev också knutarna tätare. Taket är täckt med torv på ett tätskikt av näver. Torvtak var ännu i mitten av 1800-talet vanliga på bostadshusen i syd- och mellansverige, både på landsbygden och i städerna. På flera skikt näver ligger dubbla lager av torv med rotsidorna mot varandra. Längst ner vid takfoten sitter mullåsen som hindrar torven från att glida av taket.
Skiftesverk Skiftesverket har en minst tusenårig tradition i Sverige. Mycket talar för att skiftesverket är äldre än knuttimringen. I södra Sverige har man vid utgrävningar funnit lämningar av skiftesverkshus från 1000-talet. I skiftesverket utgörs den bärande konstruktionen av stående stolpar mellan syll och väggband. Utrymmet mellan stolparna fylldes med liggande plank, sk bålar, skiften, eller bulor, som passades in i skåror i stolparna. För att få stabilitet i väggarna dymlades de eller försågs med snedstag. Bålarna drevades med mossa. Tekniken hör ursprungligen samman med ekens utbredning. Ett undantag utgör dock Gotland där skiftesverkshusen byggts i en ovanligt kärnrik furu. Oktorpsgården I Oktorpsgårdens byggnader kan det sydsvenska skiftesverket studeras. Gården kommer från slättbygden i mellersta Halland, där skogarna i äldre tider bestod mest av ek och bok. Bostadshuset, från 1700-talets mitt, är liksom Kyrkhultsstugan, timrat med sågade furuplankor som köpts från inlandet medan uthusen, som är från 1800-talet, är byggda i skiftesverk med syllar och stolpar i ek och bålar av ek, bok och en del furu. I de sädesproducerande slättbygderna i södra och mellersta Sverige har halm använts som taktäckningsmaterial sedan medeltiden. Oktorpsgårdens och Skånegårdens byggnader har bundna halmtak. Beskrivning av halmtaksläggning finner du under Skånegården. Skiftesverkstekniken finns förutom i Oktorpsgården representerad i Hornborgarstugan och i Lambgiftet från Fårö. På Gotland kallas skiftesverkshusen för bulhus.
Korsvirke Korsvirkestekniken påminner om skiftesverket, men i korsvikeshusen är utrymmet mellan de bärande stolparna istället fyllt med lerklining, lersten eller tegel. Korsvirkeshus med lerklining finns omtalade i Skånelagen från 1100-talet. Mellan stolparna fästes lodräta kluvna käppar mellan vilka flätades halm eller tunna grenar för att binda leran. Till själva kliningen användes lera blandad med sand och hackad halm. Stommen i korsvirkeshusen byggdes till en början helt i ek. Men när det blev brist på ek fick den helt eller delvis byggas i furu, som bönderna köpte från skogsbygderna. Till mellanväggar och senare även till ytterväggar användes lersten. Lerstenen tillverkades i formar som tegel, men brändes inte, utan fick självtorka i solen. Först en bit in på 1800-talet, sedan en industriell tillverkning kommit igång, blev det vanligt med tegel i korsvirkeshusen på bondgårdarna. Vid denna tid började man också sätta träpanel få husens fasader för att skydda den känsliga lerkliningen. Skånegården Skånegården kommer från den bördiga och skoglösa slättbygden i södra Skåne. Byggnadstraditionen avspeglar en tid då det var ont om trä men fanns gott om lera och halm. I Skånegården finns två hus byggda i korsvirke, bostadshuset och västra logen. Bostadshuset från 1820-talet är uppfört med en stomme av bilad ek med lerklining eller lersten i fyllningarna. Västra logen, som är nyare, är däremot byggd med sågade furubjälkar och samtliga fack lerklinade. Norra logen har väggar murade med obränd lersten. Logarnas väggar är vitkalkade medan bostadshuset klätts med rödfärgad panel. Stallet är gårdens yngsta byggnad uppfört i tegel 1917. Undertaket för ett halmtak består vanligen av horisontella läkt. Taktäckningen börjar vid takskägget i nerderkant. Halmen, råghalm, läggs i horisontella rader. Stråna kläms mellan läkten och en s.k. täckekäpp eller tunn slana av bok, ek eller hassel. Täckekäppen pressas ner mot läkten och binds med metalltråd eller vidjor av vide eller björk. Uppe vid taknocken avslutas bindningen med två rader täckekäppar. Taknocken ryggas med grästorv eller sk ryggaträn. För att jämna till taket putsas det med med kniv eller s.k. täckeraga.
Stenhus Hus byggda i sten var ovanligt i bondebebyggelsen och i de mindre städerna före 1800-talets mitt. Dessförinnan var sten och tegel byggnadsmaterial förbehållet kyrkor, rådhus, slott, högreståndsbyggnader och militära anläggningar. Först kring mitten av 1800-talet började gråsten mera allmänt att användas som byggnadsmaterial på landsbygden, speciellt sedan sprängningstekniken utvecklats så att det gick att klyva stenen till block. I första hand var det ekonomibyggnader som uppfördes i sten. Med tegeltillverkningens industrialisering och järnvägarnas utbyggnad kom teglet i början av 1900-talet att ersätta gråstenen. Russgiftet från Gotland På Gotland har stenhusbyggandet en lång tradition. Redan under medeltiden byggdes stenhus på den gotländska landsbygden, men det var först under 1700-talets senare del och under 1800-talet som stenhusbyggandet tog fart på ön, där det fanns gott om lättbruten kalk- och sandsten. Russgiftet representerar det gotländska stenhusbyggandet på Skansen. Huset är byggt som en kopia av en russgift från Öja socken. Byggnaden har enkla väggar av staplad kalksten. Taket är täckt med ag. Ag är ett halvgräs som växer på de gotländska myrarna. Att läsa: Sigurd Erixon: Svensk byggnadskultur, 1947. Gunnar Henriksson: Skiftesverk i Sverige, 1996. Peter Sjömar: Byggnadsteknik och timmermanskonst. En studie med exempel från några medeltida knuttimrade kyrkor och allmogehus, 1988. Skansens hus och gårdar, 1980. Svenska hus, 1995. Finn Werne: Böndernas bygge. Traditionellt byggnadsskick på landsbygden i Sverige, 1995. Text och foto: Karin Blent och Stephan Fickler, Skansen