HISTORISKARKEOLOGISK TIDSKRIFT HMETA

HISTORISKARKEOLOGISK TIDSKRIFT HMETA 2015

META Historiskarkeologisk tidskrift Redaktion/styrelse 2014-2015 Johan Anund Lena Beronius Jörpeland Mathias Bäck (vice ordförande, huvudredaktör) Lars Ersgård Ann-Mari Hållans Stenholm Joakim Kjellberg (ordförande, ansvarig utgivare) Linda Qviström (webredaktör) Anders Wikström Tidskriften ges ut av Historiskarkeologiska föreningen och utkommer med ett nummer per år. Bli medlem i föreningen genom att skicka namn, postadress och e-postadress till adressen medlem@histark.se, samt betala medlemsavgiften - 250 kr - på Plusgiro 45 32 11-5. Uppge ditt namn vid inbetalningen. Som medlem ansvarar du själv för att dina adressuppgifter är aktuella. Det går inte att teckna en separat prenumeration av tidskriften. Institutioner/organisationer är också välkomna att teckna ett medlemskap enligt samma principer som ovan. En organisation/institution erhåller dock ingen rösträtt i föreningen. På www.histark.se hittar du mer information om föreningen samt vår debattsida. Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. Samtliga artiklar har lästs och granskats av redaktionen. Utgivningen av META - historiskarkeologisk tidskrift 2015 har möjliggjorts genom frikostigt bidrag från: Jönköpings läns museum, Arkeologgruppen, Statens Historiska Museer Uppdragsverksamheten, Stiftelsen Upplandsmuseet, Societas Archaeologica Upsaliensis & Stiftelsen Kulturmiljövård. Kph Trycksaksbolaget, Uppsala ISSN 2002-0406 2

Innehåll 2015 9 Axel Christophersen Et META gjensyn, ved en av dem 21 John Ljungkvist Gravar i en övergångsperiod 45 Dag Lindström & On spatializing history Göran Tagesson 61 Kristina Jonsson Gravar och kyrkogårdar 77 Georg Haggrén Archaeology and history 95 Hanna Kivikero Interpretations of animal bones found in Finnish inhumation graves 107 Kristian Reinfjord Staging Bathing in Cena Trimal chionis 125 Björn Ambrosiani Stratigrafi i Birka 1991-2011 133 Ulrika Rosendahl The horizontal stratigraphy of a medieval hamlet 149 Liisa Seppänen What s going on between history and archaeology? 163 Joakim Kjellberg To organize the dead 173 Tomas Westberg Naust the boathouses of Nyköping and the echoes of power 3

META 2015 Redaktionellt Det sista numret av META Medeltidsarkeologisk tidskrift utkom i maj 2007 (nummer 2006:4). Det tog ett tag innan det gick upp för alla att det faktiskt inte skulle komma fler nummer. En våg av saknad sköljde stilla över många av METAs läsare. Vi saknade det forum för historisk arkeologi och debatt som META hade varit under många år, och den mötesplats mellan uppdragsarkeologi och akademisk arkeologi som tidskriften erbjudit. Det är ur denna saknad som en ny tidskrift, vars första nummer du håller i handen, växt fram. Vägen från att börja sakna META till att ge ut en fristående fortsättning under namnet META Historiskarkeologisk tidskrift har varit lång och resan har pågått under flera år. Efter många turer ombildades Medeltidsarkeologiska föreningen, METAs utgivare, i december 2013 och bytte namn till Historiskarkeologiska föreningen. Den här processen var långtifrån drastisk och kuppartad, trots att transformeringen skedde i Stockholm. Alla tidigare redaktionsmedlemmar vi har haft kontakt med har hejat på och hjälpt till på olika sätt och inte mindre än tre av dem, två från den nordliga lokalredaktion som tillkom mot slutet av METAs utgivning och en som varit med från tidernas begynnelse, ingår i den nya redaktionen. Vi är också mycket glada över att en av grundarna, Axel Christopersen, har velat inleda vårt första nummer med att reflektera över META och de tankar och visioner som gjorde att tidskriften kom till i slutet av 1970-talet. Som Axel skriver i sin artikel har META från allra första början varit knuten, om än informellt, till doktoranderna i medeltidsarkeologi vid Lunds universitet. En av drivkrafterna bakom META vid slutet av 1970-talet var, skriver Axel Christophersen, att skapa ett gemensamt forum för alla de hundratals arkeologer som var verksamma inom i första hand stadsarkeologin, i de stora rivningarnas kölvatten, och universitetsarkeologerna. Den nya redaktionen är inte knuten till någon enskild institution. Medlemmarna är rotade inom uppdragsarkeologin men har samtidigt olika kopplingar till universitetsinstitutioner. Kanske ska vi tolka det som att önskemålet från 1979 om ökade kontakter i någon mån har infriats? Också inom andra områden kan vi i backspegeln konstatera att tidskriften haft positiva effekter. Gamla META och dess redaktion kom till exempel i allra högsta grad att bidra till den debatt som förde metod- och teoriutveckling framåt. När tidskriften somnade in efter nästan tre decennier, var medeltidsarkeologin inte länge ett teoretisk u-land (se Christophersen i detta nummer). Flera av de problem och utmaningar som fanns 1979 kvarstår dock, en del i ny tappning. Behovet av diskussioner om teori och metod är alltid aktuellt även om problemen är skiftande och frågan om arkeologins samhällsrelevans är ständigt närvarande. Både den universitetsarkeologiska och den uppdragsarkeologiska verkligheten är delvis förändrad sedan 1979. Ämnet medeltidsarkeologi bytte 2005 namn till his- 4

torisk arkeologi (se Mogren et al. 2009) och idag pågår historiskarkeologisk forskning dessutom på en rad olika institutioner runtom i landet. Uppdragsarkeologin har, som så mycket annat, marknadsanpassats. I ett läge där undersökningsföretag kommer och går och där vi omväxlande är konkurrenter och samarbetspartners på en ibland ganska turbulent arkeologisk arena, finns det kanske större behov än någonsin att ha gemensamma kanaler för diskussion och för spridning av spännande resultat och idéer. Det finns alltså all anledning att arbeta vidare i METAs anda. Det här första numret av den nya tidskriften präglas till viss del av det uppdämda behov som funnits sedan gamla META försvann. Här återfinns både nyskrivna artiklar och sådana som fått mogna ett par år i väntan på publicering. Den sistnämnda gruppen utgörs i första hand av de artiklar som skevs efter det åttonde Nordiska stratigrafimötet i Jönköping 2011, och som vi är glada över att få publicera här. Tre av de fem artiklarna i denna grupp behandlar problematik kring gravar. Kristina Jonsson tar upp problemet med stratigrafiska relationer mellan gravar och gravfaser på medeltida och efterreformatoriska kyrkogårdar, där fysiska överlappningar mellan gravarna sällan finns. Istället behövs ett fokus på en mikrostratigrafisk nivå, där stratigrafin för varje enskild begravning studeras för att på så sätt komma åt skillnader och likheter i begravningspraktiker. Joakim Kjellberg diskuterar kisttypologi och hur denna relaterar till samtida stilströmningar i samhället under tidigmodern tid. Det material han utgår från kommer från en stor undersökning i Uppsala domkyrka. Den tredje gravartikeln är skriven av Hanna Kivikero, som presenterar en undersökning av animalben i finska skelettgravar från historisk tid, och diskuterar deras förekomst utifrån kultiska och sociala praktiker. De båda andra artiklar som har sin upprinnelse i stratigrafimötet är skrivna av Björn Ambrosiani, som sammanfattar det omfattande stratigrafiska arbetet med materialet från undersökningarna i Birka 1990-1995, respektive Ulrika Rosendahl, som utifrån ett horisontalstratigrafiskt perspektiv presenterar en landskapshistorisk studie med utgångspunkt i den medeltida bytomten Mankby i Espoo i södra Finland. En annan grupp artiklar har tillkommit i samband med en session som hölls under den fjortonde Nordic TAG-konferensen i Stockholm 2014. Konferensens tema var Archaeology as a source of theory, och den aktuella sessionen tog upp relationen mellan historia och arkeologi ur detta perspektiv. Hantverkarna i våra tidigmoderna städer är föremål för en metodiskt inriktad artikel av Göran Tagesson och Dag Lindström, som hämtat exempel från Jönköping och Kalmar. Artikelns syfte är att skapa historia utifrån en kombination av skriftliga och arkeologiska källmaterial. Författarna en historiker och en arkeolog - argumenterar för att historia och arkeologi tillsammans genererar nya frågor men också att tolkningarna kan bli vidare och nya slutsatser kan dras. Minst lika viktigt är att de två disciplinernas företrädare inleder med en gemensam teoretisk diskussion liksom att frågeställningarna har en gemensam grund. Det handlar således inte enbart att kombinera skilda källmaterial. Liknande teman återkommer och utvecklas även i de tre andra artiklarna. Georg Haggrén utforskar på ett välinitierat sätt skärningen mellan de historiska och arkeologiska disciplinerna, med tonvikt på betydelsen för utvecklingen av det historiskarkeo- 5

logiska forskningsfältet i Finland och Sverige. Liisa Seppänen diskuterar frågan om den historiska arkeologins relation till historieämnet i Finland. Denna diskussion, menar hon, är fortfarande relevant även för övriga nordiska miljöer, trots ämnets nu relativt långa tradition. Kristian Reinfjord utgår ifrån ett konkret exempel, nämligen badanläggningar som finns inrymda i privata hus, domus, i Pompeji, för att belysa hur skriftliga källor och materiell kultur kan kombineras, i det här fallet för att förstå det romerska badets sociala roll. Till sist två fristående artiklar. I den ena, skriven av John Ljungkvist, diskuteras dateringen av de yngsta brand- och kammargravarna i Uppland. Ljungkvist jämför fynden från gravarna med material från bland annat stratigrafiskt undersökta kulturlager i Sigtuna, mynt och analogier från Gotland, för att på så sätt kunna göra bättre uppskattningar av dateringarna. Resultaten visar att många av gravarna är yngre än vad som tidigare antagits, att de sannolikt är samtida med kristna runstenar från sent 1000-tal och tidigt 1100-tal, vilket bland annat ger en något förändrad utgångspunkt i diskussionen kring regionens kristnande. I Thomas Westbergs artikel är det istället lämningar med äldre datering än förväntat som diskuteras. Westberg behandlar ämnet båthus, nauster, från yngre järnålder utifrån nyligen undersökta lämningar i kvarteret Åkroken i Nyköping. De stora båthusen, som har daterats till vendel- respektive vikingatid, har legat längs åstranden innan staden växte fram, vilket bland annat gör frågan om vem eller vilka som låtit uppföra dem intressant. Den tryckta tidskriften META Historiskarkeologisk tidskrift är tänkt att kompletteras med en debattsida som återfinns på adressen www.histark.se. Först ut i raden av debattörer är Stefan Larsson och Conny Johansson Hervén, därefter kanske det är din tur? På webben finns också också flera nummer från tidigare årgångar av METAmedeltidsarkeologisk tidskrift. Avslutningsvis vill vi i redaktionen rikta ett stort och varmt tack till alla er, privatpersoner såväl som institutioner, som på olika sätt hjälpt till, kommit med uppmuntrande tillrop, deltagit i uppstartsmöten och på andra sätt stöttat och underlättat omstart av förening och tidskrift. Ett särskilt tack till de institutioner som har bidragit ekonomiskt med ett startbidrag inför nyutgivningen. Redaktionen Referens Mogren, M., Roslund, M., Sundnér, B. & Wienberg, J. (2009). Historisk arkeologi vidgar fälten. I Mogren, M., Roslund, M., Sundnér, B. & Wienberg, J. (red.). Triangulering: Historisk arkeologi vidgar fälten. Lund: Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds Universitet, ss. 6-11 6

Stiftelsen Kulturmiljövård Utgivningen av META - historiskarkeologisk tidskrift 2015 har möjliggjorts genom frikostigt bidrag från: Jönköpings läns museum, Arkeologgruppen, Statens Historiska Museer Uppdragsverksamheten, Stiftelsen Upplandsmuseet, Societas Archaeologica Upsaliensis & Stiftelsen Kulturmiljövård. 7

8

Et META gjensyn, ved en av dem Axel Christophersen The article is a reflection on the context within which META, the first journal of medieval archaeology in Scandinavia, was established in 1979 and how this personalized contextual reality is present in the first article published. It is stated that the need for META was rooted in at least two important circumstances, 1) the need - constructed or not - for new research practices within urban archaeology as a relatively young and immature field of research in Scandinavian archaeology at that time, and 2) the need for a social responsible theoretical point of departure for urban archaeological research practice. Influenced and inspired by the marxist theoretical dominance within history and anthropology at the University of Lund at that time, the first META article Archaeology: more than a hole in the soil gives a rather caustic characteristic of the theoretical awareness practiced (or rather not practiced) in current medieval archaeology. Furthermore, the article reflects on the reasons behind a demand for a social relevant research practice, percieved as producing historical knowledge aiming at enhancing the sense of social struggle and that people through relevant historical knowledge are capable of influencing the direction of historical transformation. 1 1. Betyder, betyder Det aller første nummeret av META 1979 åpnet verken med et forord eller en artikkel, men en tegning av Claes Wahlöö. Tegningen viser en beskjegget eldre herremann med et solid og trygt grep omkring et pipehode. I hånden holder han et keramikkskår som han iakttar, idet han begeistret utbryter: Ett sådant fynd! En sån skärv! En sånn glasyr! Utefor billedrammen kaster noen inn et i overkant utfordrende spørsmål: Hva betyder det då? Med et skremt blikk i øynene stirrer skjeggansiktet på keramikkskåret han holder i hånden, mens han usikkert mumler gjennom skjeggpryden: Betyder, betyder (fig. 1) Det er akkurat det dette først nummeret av META handlet om, betydning, utfordring og debatt 2 : Hvilke utfordringer står middelalderarkeologien (på slutten av 1970-tallet) ovenfor? Hvilke utfordringer står den ekspanderende men fortsatt unge svenske byarkeologien overfor? Og hvordan løses de ( Tell Ed Harris its only a game! )? 9

META 2015 Figur1: Betyder, betyder Tegning i META 1979 nr. 1 av Claes Wahlöö Hvilken betydning har et funn? Og hva betyr det at arkeologisk kunnskap skal være samfunnsrelevant? Slike og lignende spørsmål var den første META-redaksjonen opptatt av, og vi ville gjøre noe mer med det enn å la diskusjonen begrense seg til deltakerne rundt lunsjbordet i Krafts Torg 4. Vi opplevde disse spørsmålene av grunnleggende betydning for hvordan middelalderarkeologien ble drevet i felt og bak skrivebordet, for det var middelalderarkeologiens ve og vel, dens innhold, praksis, seriøsitet, aksept og innflytelse det hele handlet om. META skulle være et verktøy for å fremme dette målet gjennom å tilby en arena for debatt, informasjonsutveksling og nettverksbygging. META etablerte seg også som det første rendyrkede debattforum for profesjoenlle arkeologer i Norden, der det ikke minst fant sted en grunnleggende kritikk av kritikken av The New Archaeology lenge før arkeologene i Cambridge gjorde dette til en hype i internasjonal arkeologi. Og hvem var den første selvbestaltede META-redaksjonen? Vi var en ganske sammensveiset gjeng doktorander og praktiserende arkeologer: Noen hadde møtt hverandre i «hullet i jorden» som tidevis befant seg 10

AXEL CHRISTOPHERSEN på norsk, tidevis på svensk side av riksgrensen. Andre var inspirerende bekjentskaper fra Erik Cinthios medeltidsarkeologiska forskarseminar (fig. 2). De erfaringene vi brakte med oss fra det vi selv opplevde som en pionertid i byarkeologisk feltarbeid var selvfølgelig avgjørende for hvordan middelalderarkeologiens rolle på den tiden ble forstått. Det påvirket først og fremst våre diskusjoner om forholdet til det øvrige arkeologiske praksisfeltet og til fag som historie og sosialantropologi og dermed også de problemstillinger og løsningesforslag vi så for oss. Arbeidet med å stable META på beina som et tidsskrift for og av medeltidsarkeologer var et resultat av begge deler: Teoretisk nyorientering var et viktig punkt på agendaen, men bare som en del av en større intensjon om å løfte den teoretiske bevissstheten opp på linje med den pågående metodedebatten næret av de mange utgravningstekniske utfordringene i samtidens eksploateringsundersøkelser i bygrunnen. Sett i bakspeilet ble ikke META skapt som et virkemiddel for redaksjonens aspirasjoner om å etablere en ny teoretisk plattform for den historiske arkeologien men mer ut fra et sterkt og konkret ønske om å initiere ny praksisdannelse på et område innenfor arkeologien som ennå opplevdes som prematurt og uferdig. Talende eksempler på denne målsettingen er nettopp artiklene i det første nummeret av Andrén, Wahlöö og Redin. Men andre forhold spilte også en rolle under ME- TAs skapelsesprosess: 2. Humaniora på undantag? Arkeologien var den gang som nå ikke løsrevet fra det samfunnet den hadde vokst fram i og som til syvende og siste betalte for moroa. Det var neppe et så innlysende faktum den gang som nå, hvor arkeologien i lenge tider har ligge og skvulpet i kjølvannet av Shanks og Tilley s Re-Constructing Figur 2: Erik Cinthio på en ekskursjon i Syd- Skåne med forskarseminaret i Lund, mars 1975. Foto: Axel Christophersen 11

META 2015 Archaeology (1987), selv om Christian Keller allerede 9 år tidligere hadde gjort dette til et hovedpoeng i boken Arkeologi virkelighetsflukt eller samfunnsforming (1978). For undertegnede ble Kellers bok, som lå langt forut for sin tid, en øyenåpner av fundamental betydning hvis innflytelse bl. a. skinner gjennom i forsøket på å produsere samfunnsbevisst kunnskap om fortiden som kan leses mellom linjene bl.a. i undertegnedes avhandlingsarbeid fra 1980. Som de sosialt ansvarlige samfunnsdeltakere vi opplevde vi var, var det derfor rett og rimelig at vi leverte noe tilbake, et produkt som var nyttig for allmennheten. Men hva var egentlig samfunnsmessig nyttig og relevant med arkeologi? For min egen del opplevde jeg dette som et stort dilemma, og det ble også heftig debattert internt: Hvordan var det overhodet mulig å forsvare å bruke tid og ressurser på noe så verdensfjernt som det å utforske fortida som arkeolog når den internasjonale storkapitalen var ved å erobre verden og gjøre slutt på all sosial rettferdighet? Mange av synspunktene og argumentene ble hentet fra Thomas Forsers bok Humaniora på undantag? (1978), som var et viktig og innflytelsesrikt innlegg i den kritiske debatten som fant sted på den tid om humanioras selvforståelse og vitenskapsteoretiske grunn, en diskusjon som også fant veien helt inn i Eriks forskarseminar. Svaret vi etter hvert landet på når det gjaldt arkeologiens samfunnsbetydning var at samfunnet hadde behov for ulik kompetanse og erfaringer; fortiden var viktig for å kunne orientere seg i samtiden for slik å legge til rette for en bedre fremtid. Derfor var utforskningen av fortiden viktig, og middelalderarkeologien kunne gjøre en forskjell i dette forskerarbeidet. Slutten av Figur 3: Fra PK-banksgravningene i Lund, mars 1975. Et pionérarbeid i svensk byarkeologi. Foto: Axel Christophersen 12

AXEL CHRISTOPHERSEN 1970-årene var fortsatt preget av venstreradikale strømninger innen akademia noe som gjorde seg utslag i positivismestrid, fagkritikk og politisk aktivisme. Vi var litt der vi også som deltok rundt lunsjbordet, vi deltok i kurs om historiematerialismens teori som historikerne arrangerte og lot oss inspirere (eller starstruck?) av et av samtidens store navn innen sosialatropologien, Jonathan Friedman, strukturmarxist og en av Maurice Godelier protegéer som i en årrekke virket ved Lunds universitet. Vi leste Boserup, Elster, Godelier, LeGoff, Gurevich, Pierre Nora og Maurice Bloch. Også idehistorikeren Sven Erik Liedmans, sosialpsykologen Johan Asplund og sosiologen Joachim Israels arbeider bidro til et nytt meta-perspektiv på historie og samfunnsutvikling i stort. 3. Mer enn en flik av blå himmel? Slutten av 1970-tallet var en tid hvor middelalderarkeologien over hele Norden utviklet faglige ambisjoner i takt med de erfaringer og det forskningspotensialet som ble gravd opp av jorda i betydelige mengder, men som man ennå ikke helt visste hvordan man skulle håndtere faglig eller ressursmessig på beste måte. Overalt hvor arkeologene tittet opp over sjaktkanten ble man konfrontert med utfordringer som forutsatte ny empirisk og analytisk praksisdannelse. Når dette gikk hånd i hånd med et politisk engasjement ble opprettelsen av META en innlysende ting å gjøre. Hvordan reflekteres denne samtidskonteksten - hvis relevans selvfølgelig bare jeg kan stå inne for! - i tidsskriftets første artikkel? (Christophersen 1979:3-8) 3. Det blir et gjensyn med fokus på slike spørsmål vi har gitt en bakgrunn for ovenfor, f.eks. hva ville initiativtagerne oppnå? Forordet i det første nummer gir en tydelig pekepinn om dette: En rad nya frågeställningar och metodiska grepp provas, som har betydelse för varje medeltidsarkeologi i hans/hennes verksamhet. Avsikten med META är att göra vunna erfarenheter gemensamma samt medverka till konstruktiv problemformulering (1979:3). Å legge til rette for informasjons- og erfaringsutveksling mellom spredte miljøer av hundratal arkeologer, som sysslar med medeltida och eftermedeltida material (1979:3) sto mao sentralt på agendaen. Det var en måte vi (som betraktet oss som representanter for et privilegert universitetsmiljø) kunne være med på å styrke kunnskapsutviklingen blant samtidens metodisk eksperimenterende og teoretisk søkende laug av unge, entusiastiske byarkeologer (fig. 3). Her handlet det om å være med på å legge grunnen for en ny arkeologisk praksis, hvilket opplevdes som en nødvendig målsetting for det sene 1970-tallets fragmentariske og sprikende middelalderarkeologiske forskningspraksis. Artikkelen Arkeologi: mer enn et hull i jorden kan derfor ses både som et 13

META 2015 Figur 4: Fra en gravning i Falsterbo, mai 1976. Prøvesjakter, dokumentasjon av horisontal stratigrafi og funnnummer relatert til lag var rutiner på gang. Foto: Axel Christophersen forsøk på å a) beskrive og begrunne et nytt teoretisk praksisbehov innen middelalderarkeologien, b) som en begrunnelse for hvorfor ønsket om å etablere en ny forskningspraksis vokste fram akkurat der og da, og endelig c) hva som påvirket utformningen av en slik ny praksis. Artikkelen er formulert i en polemiske stil og med hjelp av samtidens riktige teoretiske buzz-words i all hovedsak lånt fra marxistisk historieteori. I dag fremstår artikkelen prematur, ideologisk overlesset og simplistisk i forhold til den innsats som gjennom lang tid var lagt ned både i felt og bak skrivebord på å nærme seg middelaldersamfunnet arkeologisk. Men man kan ikke fraskrive den et engasjement, en motivasjon og et brennende ønske om å bidra til å endre en rådende forskningspraksis hvis perspektiver og forståelseshorisoner beskrives metaforisk og overdreven negativt like begrenset som det lille glimt av blå himmel man kan se fra bunnen av en dyp og smal utgravningssjakt. Gjennom mer eller mindre vellykkede retoriske formuleringer kan det leses ut ideer og ansater til en praksisendring som aktualiserer sentrale spørsmål om middelalderarkeologien faglige målsettinger, metodebruk og teoretiske kunnskapsgrunnlag (fig. 4): Middelalderarkeologien beskrives som et teoretisk u-land som styres av et forskningsideal der formålet med utgravningsvirksomheten var å beskrive og innsamle data, gjenstander og observasjoner så totalt og objektivt som mulig, en praksis forfatteren fant dypt forankret i det positivistiske paradigms mest dubiøse teser. Med andre ord et massivt angrep på den empiristiske forskningstradisjonen, selve kimen i tidens middelalderarkeologiske forskningspraksis som befattet seg med en gjenstandsfiksert, kulturhistorisk petitesseforskning der historiens 14

AXEL CHRISTOPHERSEN lange linjer og dynamikk forsvant i en meningsløs streben etter å forstå den lille verden, hverdagens fysiske miljø. Målet med forskningen måtte være å se den samfunnsmessige og historiske totaliteten som ikke bare skulle beskrives i all sin monumentalitet, men også tilsvarende forklares. På den måten ble middelalderarkeologiens mål lagt tett opp til tilsvarende mål for en marxistisk orientert historieskrivning, en trend i tiden der empiristiske undersøkelser av kulturhistoriske fenomen var uinteressante fordi det manglet fokus på de lange historiske linjene og den grunnleggende konflikten mellom de som hadde herredømmet over produksjonsmidlene og de som produserte verdiene. Av dette fulgte også et krav om at arkeologien skulle være samfunnsrelevant, i den betydning at den kunnskap som arkeologene produserte som forvaltere og forskere skulle fremstå som relevant i en samfunnsmessig rasjonell sammenheng. Slike sammenhenger ble sett i den ideologiproduksjonen som middelalderarkeologien kunne bidra med qua fortidsforskning, for noe samfunnsmessig praktisk nytte ut over det var det vanskelig den gangen å se hva arkeologene kunne bidra med: Kanskje ligger den humanistiske og historiske forskningens vesentligste oppgave i å utvikle overordnede prinsipp for f.eks. fordelingen av produksjonsresultatet, klargjøre hva det innbærer å administrere samfunnet bedre og fremfor alt, som Sven-Erik Liedman kraftfullt har fremhevet, bidra til å bygge opp holdninger (nærmest ideologier) gjennom hvilke enkeltindividet kan ta stilling til, og formulere en oppfatning om sin egen virkelighet og gjennom en analyse av denne kan delta aktivt i, og utviklingen av de demokratiske beslutningsprosessene. En slik ambisiøs målsetting på den historiske arkeologiens vegne nøler jeg ikke med å stille meg bak en dag i dag. Uansett fikk denne tilnærmingen sine konsekvenser for kritikken av den rådende praksis for håndteringen av det arkeologiske kildematerialet, hvilke potesial man så i det og hvordan det ble brukt analytisk. Forfatterens inngang til denne diskusjonen tar et i overkant harselerende utgangspunkt i kulturhistorie-begrepet, som beskrives som så generelt og intetsigende at enhver fysisk levning, enhver tidsepoke og enhver hendelse som har satt seg spor i landskapet pr. definisjon er interessant fordi det er der, og som sådan ble betraktet som viktige brikker i det store kulturhistoriske puslespillet. Dette synspunktet ligger også til grunn for artikkelens påstand om at det hersket en betydelig mangel på relevans og analytisk dybde i samtidens (by)arkeologiske litteratur, hvilket i sin ytterste konsekvens var en drivende kraft i METAs tilkomsthistorikk: Blant gjengen rundt lunsjbordet i Krafts Torg 4 hersket det en tydelig frustrasjon over at de betydelige ressursene som ble brukt på arkeologi i bygrunnen, de banebrytende opp- 15

META 2015 dagelsene og det enorme forskningspotensialet ble syltet ned i deskriptive gravningsrapporter fulle av intetsigende stratigrafiske beskrivelser, funn- og gjenstandskomplekser og lange lister med latinske navn på planter, frø og bein som ikke ble brukt til noen verdens ting. Kritikken mot forvaltningsmyndighetens ideal om den objektive rapportering hadde etter vår mening nådd toppen av meningsløshet og idioti når det ikke lenger var mulig å skille beskrivelsen av en steinkirke fra en gravrøysen. Denne empiristiske tilnærmingen hadde iflg artikkelen i vesentlig grad bidratt til å redusere byarkeologien til kuriosopplysninger om hverdagens fysiske miljø.. som nepper er å betrakte som noe annet enn historiske opplysninger av marginal interesse, et kraftfullt utsagn som må forståes på bakgrunn av det forfatteren den gang mente måtte stå sentralt i alle arkeologiske og tekstbaserte studier av fortida, nemlig analysen av produksjonsmåten og mekanismene bak den sosiale fordelingen av produksjonsresultatet. Kravet om tydelig samfunnsrelevant arkeologisk forskning handlet altså om forskning som i videste forstand kastet lys over samfunnets transformasjonsprosesser, og arkeologene kunne studere disse gjennom å beskrive og analysere endringer i produksjonslivets organisasjon, teknologi, produksjonsmåter og i de økonomiske utvekslingsmekanismene. Når forfatteren i et senere nummer av META (nr. 2 198 1) uttrykte reservasjoner i forhold til nyere tidens arkeologi, var begrunnelsen forankret i et tilsvarende resonnement: hvordan kan vi som arkeologer studere og analysere dette feltet (dvs. nyere tids arkeologi), denne del av den historiske virkeligheten med et resultat som tilfører den allmenne historieforskning ikke bare noe nytt, men noe nytt som griper inn i analysen av de fundamentale mekanismer som driver det historiske kontinuuum frem i bestemte bevegelser og retninger. (Christophersen 1981: 28) I dag skulle undertegnede kunne påstå med like stor selvfølgelighet at det historiske kontinuum nettopp er kjennetegnet av det motsatte, nemlig ingen bevegelse fremover i noen bestemt retning. Slik sett blir den første artikkelen i META et eksempel på en teoretisk posisjonering som på noen områder åpnet for nye problemstillinger og måter å angripe disse på arkeologisk, men som på andre områder gjorde gangsynet smalt og sikten kort. Det teoretiske reportoaret arkeologien i forskjellige tapninger har omgitt seg frem til i dag med kan vise til lignende virkningshistorier: det er åpnet noen dører til fortiden mens andre er blitt lukket. Den banale lærdommen av dette er at eksperimentering og utprøving av nye teoretiske (og derav følgende metodiske) tilnærminger er avgjørende for å trenge inn i historiens mange irrganger, både de som førte frem til der vi er i dag og de som endte opp som blindspor i tiden. Den siste kategorien har vi interessert oss alt for lite for og der- 16

AXEL CHRISTOPHERSEN for er, og forblir, vår innsikt i historiens dynamiske krefter begrenset. Et banalt og innlysende faktum, men allikevel verdt å ta med seg inn i hverdagens forskergjerning: Fortiden er like mangfoldig, motsetningsfylt, kaotisk og mangslungent som et ritzhom som med sine dendrittiske utløpere krysser på langs og på tvers, vertikalt og horisontalt gjennom våre og våre forgjenegeres liv. What is life, indeed, if not as proliferation of loose ends! It can only be carried out in a world that is not fully articulated påstår Tim Ingold (2013:132). Deleuze og Guattari (1980/2004) argumenterer for at de teoretiske konstruksjonene som gjør det mulig for oss å gripe fortiden i all sin kompleksitet, må være åpne for historiens Rhizomiske karakter, alle de løse endene og sammenfiltrede praksiser. Bricolage, pragmatisme 4. Ting og tekst, isolasjon og kontekst Evnen til å være interessant for tilgrensende forskningområder handler bl.a. om å kunne formulere nye problemstillinger og stille nye spørsmål. Derfor stilte vi oss spørsmålet: Hva kunne arkeologien bidra med som var relevant for de store historiske spørsmålene? En klar og konsistent teori om de historiske utviklingsmekanismene var det som kunne bringe en nærmere denne utfordringen, men da de fysiske sporene etter menneskelig praksis kom mer og mer i bakgrunnen, bl.a. fordi de etter hvert ble fanget inn i et poststrukturelt tåkeprat og i Berger/ Luckmanns sosialkonstruktivisme der fortiden var et annet sted og der den materielle verden ble symbolske representasjoner på alt annet enn det de fysisk fremsto som. Uansett var diskusjonen om middelalderarkeologiens kildetilfang gjenstand for hyppige meningsutvekslinger gjennom hele 1980-tallet og langt ut på 1990-tallet, i META og andre steder, men det kom ikke til å handle så mye om generering av de gode problemstillingene som den første artikkelen i META la opp til, som det kom til å dreie seg om det arkeologiske kildematerialets kunnskapspotensial i forhold til de historiske tekstene. Dette ble et tema for diskusjon og meningsbrytning som fylte METAs sider i lang tid: I en META artikkel fra 1988 nr. 1-2 foreslo Anders Andrén en distinksjon mellom latente og manifeste spor forstått som ulike type data som enten var avhengig av en kontekst for å kunne tolkes mer analytiska och mer medvetna ( manifest ) eller ikke-kontekstuelle spor som var mer tvetydiga och mindre medvetna ( latent ). Forslaget startet en heftig, men fruktbar diskusjon i begynnelsen av 1990-tallet, der undertegnede bl.a. fremmet en motforestilling mot en slik prinsipiell kategorisering av data begrunnet i en forestilling om at ting prinsipielt var bærere av en tilsvarende kontekstuell kvalitet som manifeste spor gjennom de 17

META 2015 romlige og temporære relasjonene ting hadde til hverandre i en gitt stratigrafisk kontekst. Slike relasjoner mellom ting ble beskrevt som en meningsdannende struktur på linje med en setning i en tekst: Sammenfatningsvis kan de materielle scenariene fremstilles som en materialisering av kulturelt betingede samhandlinger (Christophersen 1992:10) ble sluttkommentaren i et kritisk blikk på Anders begrepsdannelse, som mest av alt handlet om å forsvare de fysiske objektenes analytiske egenverdi som kildepotensial, som der og da opplevdes som truet og nedvurdert i forhold til tekster og monumenter. Men det var Anders banebrytende bok Mellan ting och text fra 1997 som satte tingene bokstavelig talt på plass: Gjennom den kunnskapsintensive og velargumenterte teksten bidro boken langt på veg til å skape konsensus om at middelalderarkeologien måtte forståes som en del av en historisk arkeologi der ting og tekst opptrer side om side som døråpnere til det forgange. Og den bidro ikke minst til å lukke det kunstige gapet som var skapt mellom middelalderarkeologien og arkeologifaget generelt og dermed bringe middealderarkeologien ut av en selvprodusert og sær isolasjonspolitikk skapt av en overdreven frykt for å bli dupert av de historiske tekstene og historiefagets patriarkat. Mellom ting og tekst er uten tvil en av de viktigste bøkene som er publisert innen Skandinavisk arkeologi de siste par desennier, men METAs betydning i denne frigjøringsprosessen skal ikke undervurderes. 5. Evig eies kun det tapte Gjennom hele sin eksistensperiode har META vært en aktiv medspiller mht. å utvikle middelalderarkeologien fra å være en arkeologi om historiske fenomen som opptrådte i middelalderen til en arkeologi uten institusjonaliserte grenser i tid og rom men der tilgangen til tekster gjør en forskjell i den arkeologiske forskningspraksisen. Særlig når en kommer til tolkningsprosessen, men også i poblemformuleringsfasen. Jeg er overbevist om at META også i sin nye fortsettelse vil være med på å utvikle den historiske arkeologien i nye retninger. Med den «materielle vendingen» som i de siste 5-8 årene har rullet som en vekkelse over det arkeologiske miljøet er vi stilt overfor nye konstruktive muligheter til å gjøre det som vi kanskje burde ha sett for lenge siden, men kanskje var hullets dunkle belysning for svakt: nemlig å gjøre arkeologien til en vitenskap om materialitet, eller om hvordan det resiproke forholdet mellom menneske og det materielle har bidratt på uventede måter til historiens meshwork. Det er meget mulig at fortiden i metaforisk forstand befinner seg litt i himmelen, et annet sted eller i folks eksistensielle bevissthet, men den mest åpenbare muligheten (såpass naiv tør jeg være) er at den sitter i sjaktveggene, i dette forunderlige, 18

AXEL CHRISTOPHERSEN gråbrune fettede univers av stiper, bånd og linjer som har foldet tiden sammen omkring de uendelig mange hendelsene som i en sum utgjør historiens gang. Hva kan vi som arkeologer med våre unike muligheter til å studere de lange linjene i forholdet mellom menneske og materielet bidra med i den sammenheng? Der nede i hullet i jorden konfronteres vi hele tiden med det som har vært og det som ble ført videre, men ikke minst med det som ble igjen. Har vi vært for opptatt av å (gjen)oppdage det gjenkjennbare, det traderte, det bestandige? Har vi oversett det flyktige, det utskiftbare, det som var viktig i øyeblikket men ikke for fremtiden? Ideologi og identitet er bestandigheter, kvaliteter alltid og til alle tider tilstedeværende. Praksiser er det ikke, de dannes, lever, bryter samme og erstattes av noe nytt. Det foranderlige er alltid og til alle tider eksisterende, øyeblikket ikke. Men det er i de tapte øyeblikkene at historien skapes, og fortiden tilhører disse. Intet mindre. Arkeologi er mer enn noen gang et hull i jorden, med en solid bunn å stå på, fire vegger som utfordrer grensene og taket er en åpen himmel som slipper tanken fri. Det er dit min 35 årige arkeologiske reise siden METAs første nummer kom ut har brakt meg. Det er i øyeblikket et utfordrende og derfor et usedvanlig godt sted å være. Fra den utsiktssplassen ønsker jeg META lykke til på ferden videre inn i fremtiden. Axel Christophersen, professor historisk arkeologi, NTNU Vitenskapsmuseet, Trondheim. E-post: axel.christophersen@ntnu.no Noter 1. Takk til METAs redaksjon v/mathias Bäck som inviterte meg inn i tidsskriftets spalter for en personlig refleksjon omkring den første artikkelen som ble publisert i META nr.1/1979. 2. Takk til Anders Andrén som har kommentert manus og bidratt med verdifulle synspunkter og forslag til forbedringer. 3. Del 2 av artikkelen ble trykt i i META 1979 nr. 2 19

META 2015 Referenser Andrén, Anders (1988). Ting och text. Skisse til en historisk arkeologi. META nr. 1-2. Lund. Andrén, Anders (1989). Spåren forskräcker? META nr. 2. Lund. Andrén, Anders (1989). I Vidars fotspår. META nr. 4. Lund. Andrén, Anders (1997). Mellan ting och text. En introduktion till de historiska arkeologierna. Stockholm: Brutus Östlings bokf. Symposium. Christophersen, Axel (1979). Arkeologi: Mer enn et hull i jorden? Synspunkter på forholdet melom arkeologi og historie, del 1. META nr. 1, ss. 4-8. Lund. Del 2. META 1979 nr. 2, ss. 4-8. Lund. Christophersen, Axel (1980). Håndverket i forandring: studier i horn- og beinhåndverkets utvikling i Lund ca 1000-1350. Acta archaeologica Lundensia Ser. in 4 Volum 13, Bonn: Habelt, Lund: C.W.K. Gleerup. Christophersen, Axel (1981). Den ekspansive arkeologien. Refleksjoner over begrepet nyere tidens arkeologi. META 1981 nr. 2, ss. 26-34. Lund. Christophersen, Axel (1992). Mellom tingenes tale og tekstenes tyranni. Om faglig identitet og selvforståelse I historisk arkeologi. META 1992 nr.4, ss. 1-14. Lund. Deleuze, Gilles and Guattari, Felix (1980/2004). Thousand Plateaus. London and New York: Continuum. Forser, Th. (1978): Humaniora på undantag? Humanistiska forskningstraditioner i Sverige. Stockholm, Bokförlaget PAN / Norstedts. Ingold, Tim (2013). Making: Anthropology, Archaeology, Art and Architecture. London and New York: Routlegde. Keller, Christian: (1978). Arkeologi - virkelighetsflukt eller samfunnsforming, Oslo: Universitetsforlaget. Shanks, Michael and Tilley, Christopher (1987). Re-Constructing Archaeology. Theory and Practice. London and New York: Routlegde. 20