Avfallshantering och återvinning Förutsättningar och framtidsutsikter Slutrapport Luleå 2011-10-27
Avfallshantering och återvinning Förutsättningar och framtidsutsikter Datum 2011-10-27 Uppdragsnummer 61871147769 Utgåva/Status Slutrapport Uppdragsledare Handläggare Granskare Christian Maurice Christian Maurice Sofie Bengtsson Elin Andersson Louise Larborn Hans Bergman 1 av 58
Innehållsförteckning Sammanfattning...4 1. Inledning... 8 2. Miljöindustrin, restbearbetning och återvinning nulägesbeskrivning... 9 2.1 Miljöindustrin och geografisk fördelning... 9 2.2 Politisk styrning mot miljömål genom lagar och regelverk... 12 3. De främsta avfallsströmmar i Sverige... 17 3.1 Hushållsavfallet... 18 3.1.1 Materialåtervinning... 19 3.1.2 Biologisk återvinning... 20 3.1.3 Energiåtervinning... 21 3.1.4 Deponering... 22 3.1.5 Farligt avfall... 22 3.2 Industri... 23 3.3 Förorenade jordar... 25 4. Branschens utveckling och trender... 26 4.1 Avfallshantering mot minskad deponering och ökad återvinning... 26 4.2 Avfallshantering mot ökad återvinning hinder och hot... 29 4.3 Avfallshantering mot ökad återvinning behov och framtidsutsikt... 32 4.4 Internationellt perspektiv... 34 5. Olika aktörers syn på branschen... 38 5.1 Avfallsproducenten... 38 5.2 Förbränningsanläggningarna... 41 5.3 Den potentiella kunden... 42 5.4 Entreprenören... 45 5.5 Forskning och utveckling... 47 5.5.1 Forskningsinstitutioner... 47 5.5.2 Demoprojekt... 48 6. Exempel på intressanta initiativ... 50 6.1 Kretslopparken i Göteborg... 50 6.2 Förenkla användningen av alternativa material: WRAP, England... 50 6.3 Valorisation, Maturation, Stockage av bottenaska Frankrike... 50 6.4 Cementfabriken i Slite, Cementa... 51 7. Framtidsutsikten... 52 7.1 Kiruna, Gällivare och Pajala... 52 7.2 Sverige, Nordkalotten... 52 8. Möjligheter och utvecklingspotential - Vad bör NWI satsa på?... 53 9. Referenser... 54 Medverkande...55 Frågorna som användes som diskussionsunderlag...57 2 av 58
3 av 58
Sammanfattning I Sverige genereras knappt 100 miljoner ton avfall årligen varav gruvindustrin står för ca 60 %. Hushållen står för ca 4,5 miljoner ton avfall vilket motsvarar ca 480 kg per capita; en mängd som har minskat två år i rad. Avfallshantering sysselsätter ungefär en fjärde del av de ca 40 000 anställda inom miljöteknikbranschen i Sverige. En ny avfallslagstiftning trädde i kraft under sommaren 2011 efter att EUparlamentet beslutat om ett nytt avfallsdirektiv år 2008. Av avfallsdirektivet framgår att lagstiftningen och det politiska arbetet i medlemsländerna skall styras av avfallshierarkin där återbruk och återvinning skall främjas på bekostnad av deponering. Målet med avfallshierarkin har varit att styra avfallsflödena bort från deponering, vilken idag ligger på ca 1 % när det gäller hushållsavfallet. I framtiden tros de nya styrmedlen utformas så att avfallsströmmarna styrs mot de högsta stegen i avfallshierarkin, d.v.s. återbruk, återvinning och biologisk återvinning, medan avfallsförbränning, som idag står för en betydande del av avfallsbehandlingen i form av så kallade energiåtervinning, kommer att göras mindre attraktivt. På kort sikt bedöms tillgången på avfall för förbränning vara god i norra Norrbotten p.g.a. underkapaciteten (gällande avfallsförbränning) som finns på Nordkalotten. Detta medan det redan finns en konkurrens om avfallet i södra Sverige. Konkurrensen är hårdast om de högvärdiga bränslena som kan användas utan restriktioner. På lång sikt kan en utbyggnad av förbränningskapaciteten i Nordnorge och norra Finland leda till ökad konkurrens om bränslet på Nordkalotten. Tillämpningen av EU:s vilja att leda avfallet bort från förbränning bedöms bli generös i Sverige då de svenska förbränningsanläggningarna är energieffektiva och fjärrvärmenätet väl utbyggt. De flesta tillfrågade är överens om att ekonomi är den största drivkraften som möjliggör återvinning av restprodukter. Branschen styrs av lagstiftningen och dess ekonomiska styrmedel, som gör behandling och återvinning ekonomisk fördelaktigt. Idag används stora mängder askor och förorenade jordmassor till sluttäckning av deponier, vilket anses av flera bedömare hindra utvecklingen av nya återvinningsalternativ. Sluttäckning av deponier är ett relativt enkelt och billigt sätt att nyttja restprodukter i både Sverige och Finland. På 10-årssikt kommer dock behovet av sluttäckningsmassor att minska och det är därför viktigt att redan idag hitta nya marknader för dessa restprodukter. Ett förslag är att utnyttja deponisluttäckning till demonstrationsprojekt för framtida applikationer utanför deponiområdena. Transportkostnaderna bedöms av flera tillfrågade vara för låga. Man anser att högre transportkostnader skulle kunna öka efterfrågan av lokal behandling och återvinning med hjälp av exempelvis flyttbara anläggningar. 4 av 58
Både industrin och entreprenörer efterlyser ett långsiktigt och stabilt regelverk för att kunna utveckla restproduktåtervinning och våga investera. Flera påpekar även behovet av en tillämpning av regelverket som är lika över hela landet. Samtidigt efterlyser tillsynsmyndigheter bättre beslutsunderlag och bättre framförhållning från den som vill använda restprodukter (d.v.s. ofta bättre karakterisering). Nya stöddokument tas fram för att underlätta och förenkla tillståndarbetet för verksamhetsutövaren. Ofta önskas ny lagstiftning som skulle förenkla återanvändning och återvinning, men olika exempel från Sverige och andra EU-länder visar möjligheterna som finns med dagens regelverk, då alla lyder under samma direktiv. Finland har valt att sätta gränsvärde för hur mycket föroreningar askor får innehålla vid återanvändning i några reglerade användningar vilket anses förenkla återvinningen jämfört med Sverige där Naturvårdsverket endast har tagit fram gränsvärden för fri användning. Situationen anses jämförbar i de båda länderna när det gäller behov av forskning och att hitta nya avsättningsmöjligheter. Varierande kvalitet och dåligt utsorterade fraktioner är ett generellt problem när det gäller återvinning oavsett om den gäller rötning, kompostering, förbränning av returträ, flisning av rivningsavfall, användning av askor eller jord för anläggningsändamål. Jämfört med jungfruliga material blandas ofta avfall med olämpliga föremål och fraktioner som ställer till problem för entreprenören och kunden. Kvalitetssäkring anses därför vara mycket viktigt för en fungerande återvinningsmarknad. Det finns en motsättning mellan dagens storskaliga effektiva (ur en ekonomisk synvinkel) produktion, som är byggd kring leveranskanaler för olika produkter, och behovet av flexibla lösningar för återvinning, där tillgången på produkt/råvara varierar i kvalitet och kvantitet. Flera påpekar därför behovet av att belöna återvinning eller bestraffa användning av jungfruliga material och transport i form av t.ex. en koldioxidbaserad bonus eller skatt. Hållbart byggande med avseende på återanvändning av byggavfall i nya byggnader är idag beroende av engagemanget hos några entusiaster. Flexibilitet och lokala lösningar är ledorden för att kunna främja och öka återvinning. Även ur ett samhällsekonomiskt perspektiv kan ökad återvinning och bränsleframställning gynna det lokala näringslivet och göra små samhällen mer självförsörjande. Det finns dock en motsättning mellan dagens sätt att mäta ekonomisk tillväxt och strävan att öka återbruk och återvinning. 5 av 58
För de fyra specifika fokusområdena som NWI har idag framkom följande: Det finns en politisk vilja att öka återvinning av den organiska avfallsfraktionen i form av rötning och kompostering. Ansökningar för gårdsframställning av biogas samt större rötningsanläggningar ökar. Samtidigt utvecklas ny teknik för att framställa fordonsbränsle i småskaliga anläggningar, vilket skulle kunna minska samhällets oljeberoende. Även pappersbruken arbetar med idén att framställa biogas i anslutning till de befintliga bruken. Det finns delade meningar kring återföring av askor och slam till skog och mark. Det föreslås t.ex. at man bränner avloppsslam för att ta till var fosfor i askan. Medan vissa ser det som en möjlighet att återföra näringsämnena kväve och fosfor och spårämnen för att öka skogs- och biobränsleproduktion är andra skeptiska. Begräsningar för bärplockning, svårigheter att får ut gödseln utan att skada skogen och ifrågasättande av behovet att tillföra näring är några argument som både myndigheter och skogsägare lyfter fram. I Finland finns det ett förenklat regelverk som reglerar återföring av bioaska med avseende på askkvaliteten och marktyp. Skogsindustrin arbetar nu med att hitta lämpliga pelletiseringstekniker för att sprida askorna nu när en skatt införts. Nya avsättningsmöjligheter behövs för askor och förorenade jordar när sluttäckning av deponier börjar klinga av. FoU-insatserna bör satsas på att hitta andra användningsområden utanför deponierna. Ett förslag är att utnyttja deponierna som sluttäcks som testområde för att få fram nya applikationer. Restprodukterna måste uppfylla samma tekniska krav som de jungfruliga om de skall kunna konkurrera. Kraven ställs på materialet som används i konstruktionen och inte vice versa. Kraven på vilket avfall som får energiåtervinnas kommer troligen att skärpas i framtiden även om svenska anläggningar anses vara effektiva. Landfill mining för framställning av bränsle anses bli lönsamt. Bränsletillgången varierar i landet och den anses vara god i Norrbotten. Nya anläggningar skulle dock kunna ändra på detta. Bränslekvaliteten är redan idag ett problem för vissa anläggningar och förutspås bli ett ökande problem. 6 av 58
Möjligheter och utvecklingspotential NWI kan med fördel arbeta med att ta fram olika vägledningar, provytor eller demoprojekt som kan användas i framtiden för att minska osäkerheten och kunden och övertyga myndigheterna. Osäkerheten kring restprodukten med avseende på dess innehåll, tekniska egenskaper och hållbarhet är några av de främsta hindren för dess användning. Det är därför viktigt att kvalitetssäkringen kring restprodukterna förbättras. NWI kan bli en länk mellan användare och producenten och axla en roll som syftar att göra det enklare för användaren att välja en restprodukt. NWI bör arbeta i första hand med de stora avfallsflödena. Slaggrus är ett avfall som nämns och som man skulle vilja ha prioriterat. En förutsättning för ökad användning är att de alternativa materialen är billigare än de traditionella produkterna. Genom att satsa på mer kvalificerad användningar där restproduktens egenskaper är bättre än de traditionella alternativen finns det möjlighet att skapa en marknad. En samordning och samarbete mellan kommunerna som finns i regionen behövs. Man bör undvika suboptimeringar så långt som möjligt. Befolkningsunderlaget och avstånden är som de är vilket tvingar fram småskaliga lokala lösningar. Det finns idag många projekt som har liknande och ibland överlappande mål med NWI. NWI bör därför förhålla sig till de andra aktörerna som redan finns idag (Processum, ETC, SGI, Waste Rafinery). 7 av 58
1. Inledning Projektet NWI () startade 2011 med syfte att skapa en gemensam plattform för affärsutveckling inom miljöteknikområdet i regionen (huvudsakligen Norrbotten), och då med särskilt fokus på nyttiggörande av restprodukter. Projektet finansieras av EU och Bodens kommun. Projektet fokuserar idag på fem olika områden: - Ökad utvinning av biogas - Utveckling av näringstillskott för biomassaproduktion - Sluttäckning av deponi med sekundära konstruktionsmaterial - Utveckling av konstruktionsmaterial ur restprodukter - Produktionsinriktad utveckling av förbränningsprocesser och bränslemixar Syftet med den här rapporten är att uppdatera en omvärldsanalys som gjordes för 10 år sedan, samt att försöka identifiera de krafter som kommer att styra avfallsbranschen och nyttiggörandet av restprodukter i framtiden. Rapporten sammanfattar samtal med ett trettiotal personer som arbetar inom branschen i regionen, landet och på EU-nivå. Personerna som intervjuats har fått svara på frågor som: - Hur de ser på utvecklingen när det gäller nyttiggörande av restprodukter i framtiden - Vilka krafter de anser hindrar eller främjar nyttiggörande av restprodukter - Vad som behövs för att öka nyttiggörandet av restprodukter - Om det är möjligt att upparbeta och förädla restprodukter på ett sådant sätt att deras tekniska egenskaper och ekonomiska värde ökar (kallas för valorisering i denna rapport). - Vad de tycker NWI borde fokusera på i första hand. Utöver sammanfattningen av samtalen har en sammanställning gjorts av dagens avfallshantering, miljöteknikbranschen i Sverige samt det nya avfallsdirektivet. Information till denna sammanställning har hämtats främst från Avfall Sverige, Naturvårdsverket och SCB. 8 av 58
2. Miljöindustrin, restbearbetning och återvinning nulägesbeskrivning 2.1 Miljöindustrin och geografisk fördelning Information och data till detta kapitel har hämtats (om inget annat anges) från SCBs databaser som är tillgängliga via deras hemsida. Ingen särskild statistik har beställts för denna studie. SCB sammanställer statistik över bland annat sysselsättning i olika sektorer i landet. Både miljö- och miljötekniksektorn undersöks. Ibland är det svårt att veta exakt vad som ingår i olika sammanställningar och därför har ingen jämförelse mellan olika statistiksammanställningar gjorts. Antalet sysselsatta inom miljösektorn i Sverige ökar. En undersökning gjord 2004 visar att avfallshantering (ca 16 000 personer), förnyelsebar energi och avloppshantering är de områden som sysselsätter flest (SCB 2007). I den sekundära miljösektorn är utsläppskontroll, resurshantering och kontroll av inomhusluft de områden som sysselsätter flest personer. Enligt SCB:s undersökning från 2004 sysselsatte miljösektorn sammanlagt ca 90 000 personer eller drygt 2 % av de som var sysselsatta i landet 2004. Endast 22 % av dessa var kvinnor. SCB presenterar på sin hemsida även statistik där antalet sysselsatta inom miljösektorn uppskattas till ca 70 000 personer (tabell 1). Skillnaden beror på olika sätt att definiera sektorn. 9 av 58
Tabell 1 Sysselsättning och omsättning i miljösektorn. 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 Sverige Antal arbetsställen 11 959 11 967 12 880 13 148 13 816 14 219 14 599 Omsättning (miljoner SEK) 144 572 152 332 172 039 192 224 205 518 239 935 213 330 Export (miljoner SEK) 21 740 23 601 27 919 29 713 34 262 36 155 37 896 Sysselsatta, totalt 60 851 63 921 66 262 66 766 69 632 70 543 68 972 varav kvinnor 13 979 14 656 15 536 16 009 16 820 17 545 17 112 varav män 46 872 49 265 50 726 50 756 52 812 52 998 51 859 Norrbotten Antal arbetsställen 402 404 428 449 459 456 457 Omsättning (miljoner SEK) 4 635 6 471 7 146 10 303 10 263 13 200 10 605 Export (miljoner SEK) 430 539 - - 917 961 1 286 1 344 Totalt sysselsatta 1 695 1 894 1 955 1 989 1 993 2 138 2 010 varav kvinnor 334 395 395 414 465 515 474 varav män 1 360 1 499 1 560 1 575 1 528 1 623 1 536 I norra Sverige (Norr- och Västerbotten) var antalet sysselsatta i miljösektorn knappt 4 000 personer år 2009. Den totala omsättningen i norra Sverige var ca 18 miljarder kronor varav 1,8 innefattar export. Effekten av finanskrisen 2008 märks både i landet och i regionen, främst när det gäller omsättningen. I Norrbotten omsätter miljösektorn ca 10,6 miljard kronor årligen och sysselsätter ca 2 000 personer varav 25 % är kvinnor. Samma trend observeras när det gäller miljötekniksektorn (se figur 1). 160000 140000 120000 100000 80000 60000 Omsättning (mkr) Anställda (antal) Export (mkr) 40000 20000 0 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 Figur 1 Omsättning och antalet anställda i miljötekniksektorn (SCB). 10 av 58
Miljötekniksektorn omsatte 4,2 miljarder kronor 2006, varav 1,1 miljarder gick till export, och sysselsatte 2 344 personer i Norra Sverige. För hela Sverige var omsättningen ca 97 miljarder kronor och sysselsättningen 46 000 personer. Omsättningen steg till 135 miljarder kronor år 2008 för att minska igen till 119 miljarder år 2009. Antalet anställda i Norra Sverige, inom miljöteknikområdet, fördelade sig 2006 på följande sektorer (Swentec 2006, Svensk miljöteknik i siffror): Tabell 2 Sektor Antalet anställda inom miljöteknikområdet fördelat på sektorer (Swentec 2006). Antal anställda Vattenrening 342 Luftrening 84 Avfallshantering 749 Byggande och boende 737 Energi och klimat 637 Marksanering 99 Miljökonsulter 799 Övriga 134 Totalt: 3 581 De flesta företagen är små (Tabell 3). År 2009 räknade Swentec att det fanns drygt 6 500 företag inom miljöteknikområdet. Av dessa hade 84 % färre än 10 anställda. Tabell 3 Företag inom miljöteknikbranschen år 2009 (SWENTEC 2009) Antal anställda Antal företag Andel företag 2009 1-10 5512 84 % 11-49 749 12 % 50-249 197 3 % 250-72 1 % Figur 2 visar fördelningen mellan olika grenar utryckt som omsättning, anställda och export, år 2009. Avfallshantering har den största omsättning (ca 40 miljarder kronor) och står även för det största antalet anställda (knappt 14 000). Däremot är exportvärdet förhållandevis litet jämfört med branscher som hållbart byggande eller sol, vind och vattenkraft. 11 av 58
Omsättning Antal anställda Vattenrenning Luftrening Avfallshantering och återvinning Bioenergi Export (omsättning) Sol, vind, vattenkraft Hållbart byggande och energieffektivisering Transporter Marksanering Buller Konsulttjänster, utbildningstjänster, FoU Figur 2 Fördelning av omsättning, anställda och export mellan olika grenar av miljöteknikbranschen år 2009 (SWENTEC) 2.2 Politisk styrning mot miljömål genom lagar och regelverk Information och data till detta kapitel har hämtats (om inget annat anges) från Naturvårdsverkets hemsida. EU:s ramdirektiv Europaparlamentet och rådet beslutade under hösten 2008 om ett nytt avfallsdirektiv (2008/98/EG). Inom EU är arbetet med att minska mängden avfall och farliga ämnen i avfallet prioriterat. Reglerna infördes i svensk lagstiftning under sommaren 2011. Det nya avfallsdirektivet innebär flera viktiga förändringar som nu har införts i miljöbalken och den nya avfallsförordningen. Förenklat innehåller det nya avfallsdirektivet följande delar: - definitioner och omfattning av direktivet - avfallshierarkin och bestämmelser som styr mot den - hantering av avfall inklusive tillstånd - planering av avfallshanteringen - administrativa krav kring rapportering, inspektioner och översyn 12 av 58
De största förändringarna jämfört med det tidigare ramdirektivet om avfall finns i de två första delarna. I Avfallsdirektivet framgår att lagstiftning och politiskt arbete skall styras av en så kallad avfallshierarki: 1. Förebyggande 2. Återanvändning 3. Materialåtervinning 4. Annan återvinning, till exempel energiåtervinning 5. Bortskaffande Prioriteringsordningen innebär i praktiken att man helst ska förebygga avfall, i andra hand återanvända det, i tredje hand materialåtervinna det och så vidare. Ordningen gäller under förutsättning att det är miljömässigt motiverat och ekonomiskt rimligt. I avfallsdirektivet finns det även krav på medlemsstaterna att ta fram nationella program för förebyggande av avfall. I programmen ska mål för det förebyggande arbetet sättas upp. Medlemsstaterna ska också överväga en rad åtgärder som till exempel ekonomiska styrmedel, främjande av forskning och kampanjer för att öka medvetenheten hos företag och allmänhet. I det nya avfallsdirektivet finns uttryckliga krav på medlemsstaterna att främja återanvändning och materialåtervinning. Direktivet anger därmed ramarna för den svenska avfallshanteringen vilket återspeglas i de nationella målen för miljökvaliteten som riksdagen har antagit inom 16 områden. Inom miljökvalitetsmålet god bebyggd miljö finns mål som berör avfallshantering. T.ex. står det att Den totala mängden genererat avfall skall inte öka och den resurs som avfall utgör skall tas till vara i så hög grad som möjligt samtidigt som påverkan på och risker för hälsa och miljö minimeras Miljökvalitetsmålet stämmer väl överens med NWI:s vision fler ska tjäna pengar på sopor. Miljökvalitetsmålet lyfter fram att den resurs som avfall utgör skall tas till vara i så hög grad som möjligt vilket är den möjlighet och förutsättning som finns för olika aktörer att tjäna pengar, då det ekonomiska värdet som finns ligger i den resurs som avfallet utgör. Ju mer man kan ta till vara resurserna i avfallet desto bättre blir förutsättningarna för ekonomisks vinning för NWI:s parter. Följande konkreta delmål har även preciserats som rör avfallsområdet i Sverige: 1. deponerat avfall exklusive gruvavfall ska minska med minst 50 procent till år 2005 räknat från 1994 års nivå, 2. senast år 2010 ska minst 50 procent av hushållsavfallet återvinnas genom materialåtervinning, inklusive biologisk behandling, 3. senast år 2010 ska minst 35 procent av matavfallet från hushåll, restauranger, storkök och butiker återvinnas genom biologisk behandling. Målet avser källsorterat matavfall till såväl hemkompostering som central behandling, 13 av 58
4. senast år 2010 ska matavfall och därmed jämförligt avfall från livsmedelsindustrier m.m. återvinnas genom biologisk behandling. Målet avser sådant avfall som förekommer utan att vara blandat med annat avfall och är av en sådan kvalitet att det är lämpligt att efter behandling återföra till växtodling, 5. senast år 2015 ska minst 60 procent av fosforföreningarna i avlopp återföras till produktiv mark, varav minst hälften bör återföras till åkermark. Enligt Naturvårdsverket (2010), är endast det första delmålet uppfyllt medan de övriga bedöms svåra att nå. År 2008 återvanns t.ex. 20 % av matavfallet från hushåll, restauranger och butiker genom biologisk behandling. Avfall Sverige (2010) var mer optimistisk och ansåg att flera av dessa delmål är uppfyllda eller i det närmaste uppfyllda. Exempelvis ligger återvinning av hushållsavfallet (delmål 3) på ca 49 % enligt Svensk Avfallshantering 2010. I avfallsdirektivet finns en artikel om när avfall upphör att vara avfall (end of waste). Den nya artikeln innebär att kommissionen tillsammans med medlemsstaterna ska ta fram kriterier utifrån ett antal uppräknade villkor i ramdirektivet. Dessa kriterier ska sedan användas för att bedöma om avfallet upphört att vara avfall. I det nya direktivet blir definitionen på bland annat återvinning mer allmän. Avfallsdefinitionen lämnas däremot oförändrad. Samtidigt förtydligas avfallsbegreppet genom en ny artikel om vad som krävs för att en restprodukt ska kunna anses vara en biprodukt och inte avfall. En skillnad med det nya avfallsdirektivet är att visa material undantas, som t.ex. icke-farligt jord- och skogsbruksavfall för vissa användningar och icke-farliga muddermassor som uppkommit vid vissa typer av arbeten. Det nya avfallsdirektivet tydliggör även skillnaden mellan återvinning av hushållsavfall och vad som kan anses vara bortskaffande vid förbränning genom att man inför ett tröskelvärde för energieffektiviteten. Det nya avfallsdirektivet innebär även utökade krav på de nationella avfallsplanerna, förtydliganden i fråga om klassificering av farligt avfall samt en möjlighet för medlemsstaterna att stoppa införsel av avfall till förbränningsanläggningar. 14 av 58
Övrig lagstiftning i Sverige Avfallsförordningen (2011:927) trädde ikraft den 9 augusti 2011 som en följd av avfallsdirektivet. Även ett nytt 15 kapitel i miljöbalken trädde ikraft den 10 juli och de främsta nyheterna gäller: - Reglering av vad som är att betrakta som en biprodukt ( 1) - Möjlighet för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att föreskriva när vissa avfall upphör att vara avfall ( 1) - Ett förtydligande av vad som är att betrakta som hantering av avfall ( 3) - Den kommunala skyldigheten att lämna uppgifter om innehåll i avfallsplaner ( 9) Avfall eller biprodukt: Ett ämne eller föremål ska anses vara en biprodukt i stället för avfall, om ämnet eller föremålet: - har uppkommit i en tillverkningsprocess där huvudsyftet inte är att producera ämnet eller föremålet, - kan användas direkt utan någon annan bearbetning än den bearbetning som är normal i industriell praxis, och - kommer att fortsätta att användas på ett sätt som är hälso- och miljömässigt godtagbart och som inte strider mot lag eller annan författning. Oavsett om en restprodukt är en biprodukt eller avfall gäller dock de allmänna hänsynsreglerna i 2 kapitlet miljöbalken vid t.ex. lagring och användning. Enligt dessa regler ska en verksamhetsutövare vidta de skyddsåtgärder och begränsningar som behövs för att undvika skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön, så länge det inte rör sig om orimliga åtgärder. Tillsynsmyndigheten kan också meddela förelägganden om detta. End of waste: Det finns en EU-förordning med kriterier som bestämmer när järn/stål- och aluminiumskrot får användas som råmaterial för återvinning. Förordningen reglerar även behandlingsmetoder samt kvaliteten på det färdigbehandlade (återvunna) skrotet. Förordningen gäller fr.o.m. oktober 2011 och reglerar bland annat att - farligt avfall, med vissa undantag, inte ska användas som råmaterial - all mekanisk behandling som krävs för att skrotet ska kunna användas direkt i stålverk och gjuterier ska ha slutförts - halten främmande material i det återvunna skrotet inte ska överstiga 2 procent. 15 av 58
Metallskrotet upphör att vara avfall när det överförs från innehavaren till mottagaren under förutsättningen att: - kriterierna är uppfyllda, - innehavaren har utfärdat en skriftlig försäkran om att kriterierna är uppfyllda, - innehavaren har ett certifierat kvalitetsledningssystem för kontroll och övervakning av de förfaranden som kriterierna tar sikte på. Liknande kriterier håller på att tas fram för kopparskrot, glas och papper. Det betyder att det är avfallsinnehavaren som avgör om avfallet har upphört att vara avfall. Denne kan dock låta bli att utfärda någon försäkran och istället låta metallskrotet, precis som tidigare, omfattas av avfallslagstiftningen. Kraven i förordningen gäller alltså enbart om innehavaren önskar att klassificera om avfallet. När materialet inte längre är avfall omfattas det istället av produktlagstiftningen, exempelvis kemikalieförordningen REACH. Den som återvinner ett ämne så att det upphör att vara avfall betraktas som tillverkare enligt REACH. Naturvårdsverket har tagit fram en handbok, Handbok 2010:1 Återvinning av avfall i anläggningsarbeten, Utgåva 1, februari 2010, som är en vägledning för att underlätta återvinningen av avfall i anläggningsarbeten på ett miljö- och hälsomässigt säkert sätt. Handboken ger vägledning vid återvinning av avfall i anläggningsarbeten som t.ex. anläggningsarbete inom vägar och järnvägar, bullervallar, ytor såsom parkeringsytor eller ytor för annan verksamhet och deponitäckning ovan tätskikt. Avfallen som uppfyller kraven får användas utan restriktioner, dock inte inom t.ex. vattenskyddsområden eller Natura 2000- områden. I Sverige arbetar Naturvårdsverket med en ny nationell avfallsplan med det övergripande syftet att miljöpåverkan från avfallshanteringen ska minska och på så sätt bidra till att uppfylla de nationella miljökvalitetsmålen. Planen kommer att innehålla förslag på åtgärder som olika aktörer kan vidta för att minska miljöpåverkan från avfallshanteringen och kommer att vara ett underlag för 1) den kommunala avfallsplaneringen, 2) Naturvårdsverket och andra statliga myndigheters arbete inom avfallsområdet och 3) övriga berörda aktörers arbete inom avfallsområdet. Det finns även förslag till några prioriterade områden: Avfall i bygg- och anläggningssektorn Hushållsavfall Resurshushållning i livsmedelskedjan Avfallsbehandling Illegal export av avfall till andra länder Avfallsplanen förväntas blir klar hösten 2011. 16 av 58
3. De främsta avfallsströmmar i Sverige Med avfall menas alla föremål, ämnen eller substanser som innehavaren vill göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med. Avfallsdefinitionen är gemensam för EU (EG-direktiv 2006/12/EG om avfall). Definitionen är betydligt vidare än tidigare svensk praxis före EU-inträdet. Ekonomiskt värde, användning eller återanvändning spelar inte någon självständig roll för om något definieras som avfall eller inte. Numera finns det även en vägledning för att kunna bestämma huruvida en restprodukt ska anses vara avfall eller biprodukt. Sverige ligger på en 6:e plats inom EU när det gäller avfallsproduktion per capita. Gruvindustrin och gruvavfallet är orsaken till den förhållandevis höga placeringen. Inom EU genereras årligen ca 3 miljarder ton avfall. År 2010 gav Naturvårdsverket ut en rapport som beskriver all avfallshantering i Sverige år 2008 (Naturvårdsverket, 2010). Under 2008 genererades 95,6 miljoner ton icke-farligt avfall i Sverige. Mineralavfall står för 62 miljoner ton, varav 59 miljoner ton kommer från gruvindustrin och 2,2 miljoner ton från byggsektorn. Hushållen gav upphov till 4 miljoner ton icke-farligt avfall 2008. Tabell 4 Främsta avfallsproducenter i Sverige (Naturvårdsverkets hemsida) Farligt Avfall Icke farligt avfall 2004 2006 2008 2004 2006 2008 Hushåll 373 489 349 4 459 4 643 4 044 Industri 981 2 288 1 715 113 482 116 093 80 061 Varav gruvindustri 58 400 61 800 58 699 Större delen av allt avfall tas om hand vid den anläggning där det uppkommit, totalt 64 miljoner ton avfall. Det är huvudsakligen stora industrier som tar hand om sitt eget avfall (Naturvårdsverket 2010) I Sverige fördelas avfallsansvaret enligt följande: kommunerna ansvarar för hushållsavfallet, producenterna ansvarar för sina respektive produktgrupper (genom det så kallat producentansvar) och verksamhetsutövare ansvarar själva för omhändertagandet av det avfall som inte är hushållsavfall. 17 av 58
3.1 Hushållsavfallet Information och data till detta kapitel har hämtats (om inget annat anges) från Avfall Sveriges hemsida. Avfall Sverige sammanställer varje år statistisk över avfallshanteringen i Sverige. Avfall Sverige började för drygt 10 år sedan ge ut årsskriften Svensk avfallshantering (den senaste för 2009) som beskriver hur hushållsavfallet hanteras i Sverige. Statistiken för 2010 finns inte att tillgå än vilket är ovanligt då sammanställningarna brukar komma till halvårsskiftet efterföljande år. Enligt uppgift beror detta på en osäkerhet i materialet som visade på minskade avfallsmängder och som är svårt att förklara orsaken till. Detta resulterade i att man har valt att kontrollera materialet ytterligare. Enligt Avfall Sverige (2010) minskade mängden hushållsavfall med nära 5 % år 2009 jämfört med föregående år. Av detta hushållsavfall återvanns 98,6 % medan endast 1,4 % deponerades. Mängden avfall som gick direkt till deponering har halverats jämfört med 2008. År 2009 uppgick den behandlade mängden hushållsavfall till 4,5 miljoner ton, vilket motsvarar ca 480 kg avfall per capita och år. Motsvarande mängder för 2008 var 4,7 miljoner ton och 511 kg per capita. Trenden med minskande mängden hushållsavfall fortsätter enligt uppgift även 2010 Figur 3 och tabell 5 visar utvecklingen de senaste 5 åren. Figur 3 Trenden för behandling av hushållsavfallet i Sverige de senaste 5 åren. 18 av 58
Tabell 5 Trenden för behandling av hushållsavfallet i Sverige de senaste 5 åren i procent. 2005 2006 2007 2008 2009 Farligt avfall 0,6 0,9 0,9 0,9 1 Materialåtervinning 33,9 36,8 36,8 35 35,4 Biologisk återvinning 10,5 10,4 11,9 12,6 13,8 Energiåtervinning 50,2 46,8 46,4 48,5 48,4 Deponering 4,8 5 4 3 1,4 Totalt 100 100 100 100 100 3.1.1 Materialåtervinning Sverige hade som mål att minst 50 procent av hushållsavfallet skulle återvinnas genom material- och biologisk återvinning till 2010. Under 2009 uppgick materialoch biologisk återvinning till ca 2,2 miljoner ton. Detta motsvarar 236,0 kg per capita och 49,2 % av den totala mängden hushållsavfall (tabell 6, figur 4) (Avfall Sverige, 2010). Till kommunernas bemannade återvinningscentraler lämnas den delen av materialåtervinningen som omfattar förpackningar, returpapper, el-avfall och det grovavfall som tas tillvara som metallfraktion. Under 2009 minskade denna mängd till 1,6 miljoner ton, 169,9 kg per person, vilket motsvarar 35,4 % av allt behandlat hushållsavfall. Andelen metall från hushåll, exempelvis cyklar och trädgårdsmöbler, ökade under 2009 med nästan 18 000 ton till ca 170 000 ton, vilket motsvarar 18,2 kg per capita (Avfall Sverige, 2010). Förpackningar och tidningar samlas in via de cirka 5 800 obemannade återvinningsstationerna som drivs av producenterna, men även via kommunernas återvinningscentraler. Fler och fler kommuner erbjuder även fastighetsnära insamling av tidningar och förpackningar. Tabell 6 Insamlade mängder och återvinningsgrad av respektive förpackningsfraktion och papper år 2009. År 2009 Insamlad mängd (ton) Återvinningsgrad (procent) Uppsatt mål (procent) Metallförpackningar 33 400 73 70 Glasförpackningar 177 300 90 70 Plastförpackningar* 50 660 31 70 Pappersförpackningar** 479 700 74 65 Tidningspapper 420 000 91 75 Kontorspapper 118 000 72 50 (frivilligt) *Från och med 2009 inkluderas inte de plastförpackningar som energiåtervinns genom förbränning tillsammans med annat hushållsavfall. I denna tabell är dock de 44 430 ton plastförpackningar som materialutnyttjades sammanslagna med de 6 230 ton som energiutvanns. **Papper, kartong och well. 19 av 58
Under 2010-2011 genomför Avfall Sverige i samarbete med landets kommuner en nationell kampanj med målet att öka kunskapen om materialåtervinning och om förtroendet för kommunernas arbete med denna återvinning. Figur 4 Materialåtervinning i Sverige de senaste 5 åren (Avfall Sverige, 2010). 3.1.2 Biologisk återvinning Vid biologisk återvinning, tidigare kallad biologisk behandling, behandlas organiskt avfall med hjälp av rötning eller kompostering. Under 2009 gick 617 680 ton hushållsavfall till biologisk återvinning, vilket är en ökning med 3,4 % jämfört med 2008. Varje svensk ger upphov till nästan 100 kg matavfall per år, främst grönsaks- och fruktrester. Totalt behandlades 66,1 kg avfall (grönavfall och matavfall) biologiskt per person 2009. Den biologiska återvinningen utgör nu 13,8 % av den totala mängden behandlat hushållsavfall (Avfall Sverige, 2010). Enligt en undersökning som Avfall Sverige genomfört har 154 av landets kommuner mer eller mindre utbyggda system för insamling av matavfall. Av dessa har 22 endast insamling från storkök och restauranger medan resterande 132 kommuner även har system för hushållen. Undersökningen visar även att ytterligare 63 kommuner planerar att införa insamling av matavfall. Det vanligaste är att det källsorterade hushållsavfallet från villahushåll samlas in via två separata kärl, ett för matavfall och ett för brännbart avfall. Vissa kommuner använder flerfackskärl där flera fraktioner sorteras i separata behållare. Optisk sortering där olikfärgade plastpåsar läggs i samma kärl förekommer också. (Avfall Sverige, 2010). Vid rötning av biologiskt avfall bildas biogas. Biogasen som huvudsakligen består av metan och koldioxid kan sedan uppgraderas för att användas till fordonsbränsle och 20 av 58
uppvärmning. Under 2009 producerades 317 440 MWh biogas vilket motsvarar över 35 miljoner liter bensin. Vid rötning bildas även biogödsel med rikt näringsinnehåll. Under 2009 producerades 498 720 ton biogödsel varav 97 % återfördes till lantbruket (Avfall Sverige, 2010). Under 2009 komposterades 630 500 ton avfall, varav 85 620 ton var matavfall. Komposten används främst till jordförbättringsmedel och till diverse jordblandningar. (Avfall Sverige, 2010). 3.1.3 Energiåtervinning Energiåtervinning, tidigare kallad förbränning, innebär att energin tas om hand när avfall förbränns. Under 2009 gick 2,2 miljoner ton hushållsavfall till energiåtervinning, vilket är en minskning med nästan 120 tusen ton jämfört med 2008. Detta motsvarar 232,6 kg hushållsavfall per capita och utgör 48,4 % av den totala mängden behandlat hushållsavfall. Energiåtervinningen har byggts ut och effektiviserats under åren. Även import av avfall till energiåtervinning har ökat under åren och 2009 importerades 36 000 ton avfall till Sverige. En undersökning visar att Sverige är det europeiska land som utvinner mest energi ur avfall vid förbränning. Under 2009 utvanns totalt 13,9 TWh energi genom förbränning, fördelat på 12,3 TWh värme och 1,6 TWh el. Utöver hushållsavfall gick även ca 2,5 miljoner ton övrigt avfall, främst industriavfall, till energiåtervinning. Den totala mängden avfall till energiåtervinning var därmed 4,6 miljoner ton, vilket är en ökning med ungefär 100 000 ton sedan året innan. Räknar man in det avfall industrin förbränner blir det uppskattningsvis 20 25 TWh/år. Totalt används ca 8,6 miljoner ton avfall som bränsle. Efter energiåtervinning av avfall kvarstår rester i form av en slagg som måste deponeras (15-20 viktprocent av den tillförda mängden avfall, samt 3-5 viktprocent rökgasreningsrester). Under 2008 deponerades 102 000 ton flygaska och farligt avfall från rökgasrening. Även 433 000 ton icke-farlig aska och slagg från förbränning deponerades (Naturvårdsverket 2010). En del av slaggen kan användas vid konstruktioner av vägar och deponier (Avfall Sverige, 2010). Rökgasreningsresterna deponeras eller används som neutraliseringsmedel vid återfyllning av gruvor. Askorna som genereras i Sverige skickas idag till Norge där de deponeras i ett kalkbrott. Även i Finland återfylls ett gammalt kalkbrott med askor, vilket klassas som nyttjande av askorna. Enligt EU s ramdirektiv för avfall är avfallsförbränning med effektiv energiutvinning att betrakta som återvinning. Det är ett hygieniskt och miljömässigt bra sätt att behandla det avfall som inte kan eller bör behandlas med någon annan metod. 21 av 58
3.1.4 Deponering Det avfall som inte kan tas om hand på annat sätt, till exempel porslin och kakel, måste deponeras. Målet är att så lite avfall som möjligt ska deponeras. Det är numera förbjudet att deponera organiskt avfall. Under 2009 deponerades 63 000 ton hushållsavfall vilket är en minskning med 77 000 ton (55 %) jämfört med året innan. Det motsvarar 6,7 kg per person. Även andelen avfall som deponerades vid de kommunala deponierna minskade med 640 000 ton till totalt 1 030 000 ton under 2009. (Avfall Sverige, 2010). Den 31 december 2008 stängdes nära hälften av de kommunala deponierna till följd av strängare EU-bestämmelser. 85 deponier drevs vidare under 2009. 21 av dessa tar emot farligt avfall och endast 5 % av deponierna är avsedda för enbart inert avfall. Under 2009 samlades deponigas in vid 36 aktiva deponier och cirka 248 GWh, varav 11 GWh i form av el, kunde utvinnas. Utöver detta facklades 11 GWh bort utan energiutvinning. Minst hälften av de aktiva deponierna har lokal behandling av lakvatten. Detta för att minska utsläppen av näringsämnen till recipient. (Avfall Sverige, 2010). 3.1.5 Farligt avfall Under 2009 samlades 45 380 ton farligt avfall in från hushållen vilket är en ökning med 4,8% jämfört med året innan. Detta motsvarar 4,9 kg farligt avfall per capita. I denna mängd ingår impregnerat virke, vilken är en fraktion som har ökat stadigt de senaste åren och nu utgör 55 % av den totala mängden farligt avfallet från hushållen. 24 760 ton impregnerat virke samlades in 2009 vilket är en ökning med 16% jämfört med 2008. Det farliga avfallet utgör 1% av det totala hushållsavfallet. Det är viktigt att det farliga avfallet lämnas in på rätt sätt då det kan vara giftigt, cancerframkallande, frätande, fosterskadande, ekotoxiskt, smittförande eller brandfarligt. (Avfall Sverige, 2010). Ansvaret för insamling, transport och behandling av farligt avfall ligger på kommunerna. Detta regleras i miljöbalken, avfallsförordningen och den kommunala renhållningsordningen. Hushållen är skyldiga att sortera ut sitt farliga avfall från det övriga hushållsavfallet. Det vanligaste insamlingssystemet är inlämning på kommunernas bemannade återvinningscentraler. Cirka en tredjedel av landets kommuner har ersatt de obemannade miljöstationerna med någon form av fastighetsnära insamling, ofta i kombination med flera insamlingssystem. De ämnen som inte kan oskadliggöras eller återvinnas måste deponeras. Oftast separeras de farliga ämnena och återstoden återvinns. (Avfall Sverige, 2010). Impregnerat virke innehåller miljöfarliga ämnen som arsenik, kreosot och koppar. Det insamlade virket flisas och energiåtervinns i anläggningar med särskilt tillstånd för detta. Förorenade jordar kan ofta saneras genom biologisk nedbrytning. Läkemedel klassas inte som farligt avfall, med undantag av cytostatika, men ska av 22 av 58
miljöskäl lämnas in separat till närmsta apotek. Under 2009 samlades 1 100 ton läkemedel in. Avfall Sverige genomförde tillsammans med landets kommuner under 2009-2010 en nationell kampanj för att informera om farligt avfall. Detta för att öka motivationen att lämna in farligt avfall samt att minska användningen av kemiska produkter. (Avfall Sverige, 2010). Under 2009 samlades 1 450 ton batterier och 273 ton inbyggda batterier in av Elkretsen i samarbete med landets kommuner. Detta motsvarar 185 gram per person. Detta är en minskning med 6 procent jämfört med 2008. Bilbatterier lämnas till återförsäljare eller till kommunernas bemannade återvinningscentraler. Vid behandling av batterier separeras och återvinns materialen så mycket som möjligt beroende på vilken typ av batteri det handlar om. (www.batteriinsamlingen.se, 2010). Under 2010 samlades totalt 150 400 ton elektriska och elektroniska produkter samt batterier in av El-kretsen, vilket motsvarar 15,99 kg per capita Det är en ökning med 1,4% jämfört med året innan. (www.el-kretsen.se, 2010). 3.2 Industri Industrins olika grenar står för närmare tre fjärdedelar av det avfall som genereras i Sverige (tabell 7, figur 5). Industrin genererade 2008 mindre avfall än under föregående mätperiod, 2006. Det beror till största delen på att Aitik-gruvan utanför Gällivare minskade sin produktion från 2006 till 2008. Eftersom Aitik-gruvan är den största källan till avfall i Sverige får det stor effekt på den totala mängden för hela sektorn (Naturvårdsverket 2010). Andra sektorer som genererar stora avfallsmängder är massa- och pappersindustrin som står för 7,4 miljoner ton och metallindustrin som står för knappt 2,5 miljoner ton. Hälften av massa- och pappersindustrins avfall består av träavfall (barkavfall och skadat virke). Utöver det genereras ca 1,5 miljoner ton fiberslam och vedgårdsavfall och lika mycket bioslam, kemslam, aska, slagg samt avlopp- och grönlutsslam. Metallindustrin genererar ca 2 miljoner ton icke-farligt avfall i form av slagg och förbränningsrester. Inom utvinningssektorn har trenden mellan 2004 och 2008 pekat på en ökande förädlingsvärde (mer än det dubbla) medan mängden avfall har varit relativt stabil. Under perioden ökad omsättningen inom sektorn med 50 %. Inom Massa och papperssektorn ökade mängden avfall som genererats något mellan åren 2004 och 2006. Mellan 2006 och 2008 är trenden minskande. Omsättningen minskade något under perioden och förädlingsvärdet mer än halverades. Inom sektorn Kemi, petroleum, plats och gummi har förändringarna varit små. Omsättningen ökade med 20 % medan avfallsmängderna och förädlingsvärdet ligger på samma nivå. 23 av 58
När det gäller farligt avfall är industrin (exkl. mineralutvinning) tjänstesektorn och hushållen de största producenterna. De stora minskningar som observeras mellan 2006 och 2008 för trä samt stål och metallindustri beror på att träspill, spån, bark och GROT samt stålskrot och masugnsslagg inte längre räknas som avfall. Dessutom började en lågkonjunktur under 2008 vilket påverkade industrin. Tabell 7 Avfallsproduktion i svensk industri 1993-2008, i tusen ton (Naturvårdsverket 2010) 1993 1998 2002 2004 2006 2008 Utvinning 47 124 63 818 54 432 58 636 62 119 58 733 Livsmedel 1 318 1 814 934 1 141 1 290 1 290 Textil 37 35 32 32 32 32 Trä 6 748 7 718 5 752 15 242 17 857 244 Massa, papper 2 772 4 097 6 464 6 467 7 877 7 367 Kemi, gummi, plast 369 571 399 398 391 378 Mineraliska produkter 638 583 349 269 249 249 Stål, metall 2 267 3 691 2 735 4 972 3 013 2 452 Verkstad 745 1 245 2 016 960 931 914 Övrig industri 151 25 9 88 88 89 Summa 62 169 83 597 73 122 88 205 93 847 71 748 8 000 80 000 Avfallproduktion (tusen ton) 6 000 4 000 2 000 60 000 40 000 20 000 Avfallproduktion (tusen ton) Utvinning och trä Livsmedel Textil Massa, papper Kemi, gummi, plast Mineraliska produkter Stål, metall Verkstad Övrig industri Utvinning Trä 0 1992 1995 1998 2001 2004 2007 Årtal 0 Figur 5 Utveckling av avfallsmängderna generade av industrin i Sverige (Naturvårdsverket 2010). 24 av 58
3.3 Förorenade jordar Det finns omkring 80 000 potentiellt förorenade områden i Sverige. Arbetet med att undersöka och åtgärda områdena pågår genom bland annat länsstyrelsen, försvarsmakten, SPIMFAB, kommuner, entreprenör, markägare, osv. Naturvårdsverket har ansvar för hela bidragshanteringen, nationell prioritering, samverkan och vägledning. Sedan miljöbalken trädde i kraft 1999 har man åtgärdat och avslutat åtgärder vid 75 områden med stöd av bidragsmedel. I dagsläget utförs åtgärder vid 29 områden. Kostnaden för åtgärderna varierar. Ett fåtal områden har kostat i storleksordningen 100 miljoner kronor eller mer att efterbehandla, medan den genomsnittliga efterbehandlingskostnaden uppgår till omkring 40 miljoner kronor per område. Markexploatering och sanering av nedlagda bensinstationer har, parallellt med Naturvårdsverkets bidragsfinansierade saneringar, varit stora drivkrafter för marksanering. Generellt innebär marksanering att de förorenade massorna grävs bort och transporteras till en deponi. In situ-sanering och behandling på plats sker i en viss omfattning beroende på typ av förorening och markanvändning. Många röster i branschen anser dock att för mycket massor transporteras bort och deponeras alternativt används för sluttäckning av deponier och att för lite massor behandlas och återanvänds i samhället (SGI, 2011). Naturvårdsverket bedömer att de områden som utgör störst risk kan vara åtgärdade till 2050, men det kräver en betydligt högre åtgärdstakt än idag. I Norroch Västerbotten har bl.a. gamla sågverk i Luleå, Boden, Gällivare, Robertsfors och Burträsk efterbehandlats med hjälp av statliga medel. Kommande projekt gäller förorenade sediment i Kiruna och Luleå samt ett sågverk i Umeå. Efterbehandlingen har hittills handlat om schaktning och deponering av de förorenade massorna. Ibland har lokala lösningar använts och saneringsprojektet har varit katalysatorn för byggnation av en deponicell eller en hel anläggning. I andra fall har massorna transporterats till södra Sverige. Parallellt har sanering av bland annat gamla bensinstationer gjorts i regionen. Även där har saneringen handlat om schaktning och frakt till avfallsanläggningar. 25 av 58
4. Branschens utveckling och trender Detta kapitel är en övergripande sammanfattning av de synpunkter som kommit fram under intervjuer och den information som hittats på olika hemsidor och i rapporter. Kapitel 5 redovisar synpunkterna utifrån vilken bransch de medverkande representerar. 4.1 Avfallshantering mot minskad deponering och ökad återvinning Deponering, som tidigare har varit den huvudsakliga metoden att göra sig av med avfall, har minskat regelbundet (undantaget mineral och gruvavfall) sedan mitten av 90-talet. Idag sker en omfattande återvinning av olika restprodukter (askor, slagg, förorenade jordar o.s.v.) genom sluttäckning av nedlagda deponier. Ekonomi och lagstiftning är de två viktigaste drivkrafterna som idag styr hur olika avfall omhändertas. Dessa två krafter nämns av de flesta intervjuade. Dessutom styrs ekonomin i avfallsbranschen i högsta grad av gällande lagstiftning. Som flera av de medverkande påpekar sätter samhället, genom lagstiftningen, ramarna för olika verksamheter i form av skatter och avgifter, utsläppsgränser och krav på behandling. I sin tur leder dessa styrmedel till att vissa metoder blir för dyra (olönsamma) för verksamhetsutövaren medan andra blir möjliga. I viss mån kan good will, varumärken och trender göra att konsumenten är beredd att spendera mer ( än nödvändigt ) för att få en grön stämpel. På individnivå kan t.ex. dagens trend att köpa andrahandskläder eller miljövänliga (och dyrare) produkter nämnas. På företagsnivå kan t.ex. klimatkompensering av resor eller annan resursförbrukning nämnas. När det gäller möjligheten att använda andrahands byggnadsmaterial vid projektering av t.ex. nya hus eller byggnader anses detta däremot vara svårt då tillgången på andrahandsvaror är ojämn. Det skall mycket till innan ett industriellt producerat hus skall byggas med återvunna fönster eller tegel, enligt några tillfrågade projektörer. Dagens produktionssystem bygger på standardisering snarare än flexibilitet. Miljövänliga flexibla lösningar är ofta dyrare än standardiserade produktionssystem. Arbete pågår i olika branscher med att kartlägga och främja återvinning (SMED 2009 och SMED 2011) Låga kostnader för transporter nämns ofta som ett problem som hindrar en lokal återvinning. De senaste åren har antalet deponier som tar emot schaktmassor, asfalt och förorenade jordar minskat vilket ofta innebär ökade transporter. Trots längre avstånd har det inte bidragit till ökat omhändertagande på lokal nivå. I t.ex. Stockholmregionen innebär detta att avsättningsmöjligheterna minskar. Transporten av olika massor in och ut från staden leder till onödig belastning på vägnätet, svårare trafiksituation och allmänt ökad miljöbelastning. Transporterna väntas öka med de stora infrastrukturprojekt som är på gång i området. Dessa transporter skulle dock kunna minskas och återvinningen öka om planeringen var bättre. 26 av 58
När det specifikt gäller förorenade jordar bedöms behovet av återvinning/återanvändning kunna minska i framtiden i takt med att förståelsen för (och tillämpningen av) riktvärden ökar. Sanering av oljeförorenade jordar har t.ex. ofta gått ut på att gräva bort och transportera all jord till en deponi. När det gäller klorerade lösningsmedel som bedöms bli en växande sektor är in situ sanering ofta det enda möjliga alternativet, vilket inte genererar några avfallsmassor. Möjligheten att utvinna metaller från metallförorenade jordar nämndes av en medverkande som en möjlighet i takt med ökande metallpriser. Landfill Mining, dvs. utvinning av deponerat avfall, är annars ett sätt att utvinna resurser (främst metallskrot och brännbart material) som nämns som en möjlig framtidskälla för restprodukter. Utvinning av den organiska fraktionen bedöms bli en växande bransch i framtiden då Naturvårdsverket i de nya miljömålen 2015 kommer att ställa krav på att minst 40 % av matavfallet skall återvinnas. Både kompostering och biogasframställning kommer om att vara möjliga då kravet ställs på återvinning av näringsämnen. Antalet ansökningar att driva biogasanläggningar ökar, speciellt när det gäller gårdsanläggningar inom jordbruket. Det finns nu små uppgraderingsanläggningar, som Biosling som gör det möjligt att producera fordongas i liten skala. När det gäller att öka värdet (valorisering) av olika restprodukter har Sverige inte kommit långt jämfört med andra länder. Stålindustrin har, tack var ett långsiktigt arbete, tagit fram några produkter baserade på hyttsten (merit som är ett alternativ till cement, merolit som är ett betongliknande material, kalk samt paddex som används för ridbanor). Mesa från pappersindustrin används som jordförbättringsmedel inom jordbruket. Trafikverket har tagit fram riktlinjer för användning av hyttsten, återvunnen asfalt och betongkross. Gemensamt för de material som varit framgångsrika är att de är relativt enkla och rena med avseende på sammansättning, de finns i relativt stora mängder och materialet är relativt homogent. För material som innehåller höga halter föroreningar eller klassas som farligt avfall bedöms marknadsutsikterna som dåliga. Samma resonemang gäller t.ex. för REACH-registreringen av restprodukter. Utifrån intervjuer genomförda i denna studie är tiotalet f.d. restprodukter registrerade i Sverige, främst produkter från stålindustrin, några askor för förbränningsbranschen och mesa från massaindustrin. Ofta är mängderna som produceras för små för att motivera den ekonomiska investering som REACH-registreringen innebär. Vattenfall har t.ex. produktifierat askor i Tyskland men inte i Sverige. Pappersbruken arbetar med REACH men detta gäller först och främst kemikalier som används i processen. Mesa lär vara det enda avfall som har gått igenom REACH-registreringen. I en sammanställning som gjordes på uppdrag av SGF (2008) av olika nationella strategier inom EU för användning av restprodukter identifierades en del mer eller mindre gemensamma drag för användning av olika materialslag. Författarna 27 av 58