Text (Rosa): Måns Gahrton l Text (Ville): Johan Unenge Du är den jag vill ha Baserat på en berättelse av Måns Gahrton och Johan Unenge Illustrationer: Johan Unenge
www.livetenligtrosa.se du är den jag vill ha Text Måns Gahrton och Johan Unenge 2010 Bild Johan Unenge 2010 En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Omslag: Anders Timrén Omslagsillustration: Johan Unenge Sättning: Bonnier Carlsen Typsnitt: Minion, Akzidenz Tryckt av Scandbook, Falun 2010 isbn: 978-91-638-6605-0 www.bonniercarlsen.se
1. Resa bort och längta hem Rosa, det ryktas om att du har tagit långledigt. För en gångs skull är ryktet sant. Ska du inte ut på nån turné? Nä. Och inte spela in nån ny platta? Nä. Vad ska du göra då? Bara vara. Va? För dej själv? Nä. Bara vara med en viss person. Vem? Rosa, dina fans måste få veta! Tyvärr. Hemligt. Jag har inte sagt det till nån. Inte ens till en viss person? Nä. Fast jag ska berätta det. Alldeles snart. Det är helt sjukt. Jag är kär. På riktigt. Det är första gången. Visst har det varit mycket känslor förut också. Alltså, jag 5
måste ju ha varit ordentligt förälskad. Särskilt i Foppa, tror jag. Men det var liksom så barnsligt då. Jag fattade inte hur verklig kärlek kändes. Det är nåt helt annat. Så här tror jag att det är: Riktig kärlek är när man verkligen känner den det handlar om. Liksom, en gång trodde jag att jag var kär i en popstjärna. Som jag aldrig träffat ens. Hur barnslig får man bli? Men om man är kompis med en kille, riktigt bra kompis, så bra att man nästan vet allt om varandra. Och så kommer man på att det inte räcker. Man vill vara mer än bara kompis. Fast man vet alla bra och dåliga grejor om killen, och han vet allt om en själv, så vill man vara med honom hela tiden. Då. Då är det riktig kärlek. Så är det för mej. Det tog många år för mej att fatta det. Men nu vet jag. Jag har aldrig varit så lycklig. Han heter Ville. Vi bor grannar. Har alltid gjort. Och jag var tvungen att resa bort från honom för att komma på det. Att det är han och jag. Jag och han. Jag har aldrig känt så här. Jag undrar om nån har gjort det? Jag bär mej konstigt åt. Antagligen är jag lite nervös. Fast varför är jag det egentligen? Ville och jag har ju känt varandra i tusen miljoner år. I vanliga fall när jag är nervös så brukar jag bli tyst som en mus. Nu pratar jag. Men det är som om det är nån an- 6
nan som pratar. Pladdrar som en papegoja. Och det funkar hur bra som helst, för mamma låter glad och kommer med många frågor, och får svar på dom. Av mej, pladderpapegojan Rosa. Vi pratar mest om bebisen, Daniel, min nyfödda lillebror. Och fast jag redan berättat allt i telefon får jag ta alltihop igen. Om hur jag ringde efter ambulansen när Tina fick sina värkar, om hur den fick stanna mitt i ingenstans, och Daniel som föddes på en gotländsk landsväg. Och så pladdrar jag faktiskt lite om hur jag bråkade med pappa och hur bra det kändes. Jag vet såklart att mamma också tycker att jag behövde ha det där bråket. Men hon säjer det inte, och det tycker jag om henne för. Vilken tid det tar att köra idag, säjer jag plötsligt och ser på klockan. Tycker du? Jag kör väl inte långsammare än jag brukar. I mitt huvud är jag redan framme. Pladderpapegojan och hennes mamma sitter fortfarande i en bil på väg till Stockholm från Nynäshamn och Gotlandsfärjan. Men jag har liksom flugit i förväg. Och står vid Villes dörr. Med fingret på ringklockan. Jag tänker berätta det. Det kan inte vänta. Jag längtar för mycket. Han måste få veta. Skönt att du är hemma igen i alla fall, säjer mamma. Ja, säjer jag. Verkligen. Och nu är det faktiskt jag som säjer det. 7
Bilen stannar. Vet du om Ville är hemma? Nä. Jag måste bara säja en sak till honom, säjer jag. Kan du ta mina grejor, snälla? Nu är det bara några trappsteg som skiljer oss åt. Jag tänker ta två i taget. Framför Villes ytterdörr hejdar jag mej. Hjärtat bultar. Men inte bara för att jag sprungit uppför trapporna. Plötsligt är jag nervös. Jag har aldrig varit nervös i Villes sällskap förut. Nu är jag helt pirrig innan jag ens har ringt på hans dörr. Idiotiskt. Det här händer inte. Ska jag vänta tills i morgon? Eller kanske ta en dusch först i alla fall? Jag luktar säkert svett och gammal Gotlandsbåt. Nu hörs mammas steg i trappan. Skärpning! Det ska göras bums och nu och inte en sekund senare! Så jag sätter fingret på ringklockan. Och jag hör hur den ringer. Och fortsätter att ringa. Och ringer igen, när jag sätter fingret på den för andra gången. Men det hjälper inte hur jag trycker på den där ringknappen. Ville är inte hemma. Och jag tänker inte ringa upp honom på mobilen. Det här är inte sånt man säjer i telefon. 8
9
2. Villes första fundering Ville sitter på överkastet till sin säng. Tänker tillbaka på söndagen. För vilken gång i ordningen? Femte? Tionde? Hundrade kanske? Han kan återkalla hela samtalet. Det där första. Det som gjorde att dom kom iväg på bio. Det där samtalet där det blev som Ville ville. Tidigare hade det känts som om Leila liksom bestämt allt. Men inte när han ringde om bion. Då var det han som bestämde. Han som föreslog vilken film dom skulle se. Och han som sa att dom skulle ses vid hamburgerstället. Och där var det han som betalade. Dyrt blev det. Lite för dyrt hade han först tänkt. Men sen viftat bort. Inget kunde vara för dyrt när man bjöd den man var kär i. För det är så det är. Ville är kär. Det är han verkligen. Handsvett och allt. Pirret i magen. Det där pirret han bara känt när han träffade Aurelia. Aurelia. Det går inte att hålla på att tänka på henne längre. Han har till och med raderat henne från mobilen. Vad skulle hon vara kvar där för? Dom 10
pratar ju aldrig med varandra. Och var det nån som ringde så var det han. Nu är det Ville och Leila som gäller. Ville och Leila. Leila och Ville. Han smakar på det. Funderar på hur det kommer att låta när kompisarna i plugget säjer det. Tjena Ville. Hur är det med Leila? Kommer ni på festen i helgen? Det kommer låta bra. Skitbra. Bion hade inte blivit den film Ville först tänkt sej. I stället en tysk film om nån agent. Eller hur det nu var. För trots att han i detalj kom ihåg allt från söndagen så var själva filmen mer som en suddig dröm. Dom hade mest tittat på varandra. Och det hade räckt bra. Ville skulle gärna betalat 80 kronor bara för att få sitta och titta Leila i ögonen i en timme och 48 minuter. Och nu satt han på överkastet och längtade efter nästa tillfälle. Konstigt hur det kunde bli så, tänker Ville. Som när man är godissugen typ. Bara längtar så man blir galen. Klockan hade hunnit bli tio på kvällen innan Ville var hemma. Hans pappa hade först suckat men sen kommit på sej. Bytt min och i stället knuffat Ville i ryggen och sagt nåt lite retsamt. Sen hade dom borstat tänderna och sjungit sin töntiga sång. Arrivederci Franz. En perfekt avslutning på en perfekt kväll. Leila är spännande. Det är det som är grejen. Ville känner att det är det som gör att han är kär. Att han inte vet 11
nåt om henne. Och längtar efter att upptäcka vem hon är. Han vet inte mycket än. Att hon kommer från Libyen. Eller var det Libanon? Finns det inte ett land som heter Liberia? Ville hoppas att det kommer att klarna av sej själv bara dom snackar lite mer.
Ville öppnar fönstret, tittar ner på gården. Tandemcykeln skymtar i hörnan där han alltid ställer den när han inte kör ner den i cykelkällaren. Ska han ta den innan Rosa vaknar? Hinna iväg och plocka upp Leila. För det är ju dom nu. Leila och Ville. Ville och Leila. Förresten har väl aldrig Rosa varit speciellt intresserad av tandemcykeln, funderar Ville. Inte på riktigt. Ändå vill han inte tänka på morgonen. Om dom skulle komma ut på gården samtidigt. Kommer han säja det då? Kommer han att våga? Fast varför skulle han inte våga? Rosa har ju alltid berättat om sina killar. Hon kommer säkert inte bry sej. Bara säja grattis, typ. Ja, Ville är säker på det. Han vet allt om Rosa. Det är inte som med Leila. Spännande Leila. Han släcker lampan. Tusen fjärilar i magen. Men det är väl så det ska kännas när man är kär? 13