LAND UNDER OMSTÖPNING

LAND UNDER OMSTÖPNING Mongoliets exploaterade naturresurser ger snabbt ökad tillväxt i landet, men miljön tar stryk när grävskoporna river upp landskapet. Samtidigt uppstår infekterade intressekonflikter mellan stat och befolkning. TEXT: JOHAN AUGUSTIN FOTO: JONAS GRATZER FRIHET 28 7/2013 FRIHET 29 7/2013

Vad skulle jag göra? Jag var rädd, men samtidigt såg jag andra barn som var med och kände att det kanske skulle gå. Jag blev upplärd hur jag skulle hålla i k-pisten. Folk skadas hela tiden. En sten ramlade ner på en man för en månad sedan så att han dog. Det är ett tungt mansjobb, det passar inte för kvinnor. En ninja i Sharyngoldistriktet hämtar upp jord i de trånga underjordiska gångarna och hoppas på att hitta några gram guld. PANNLAMPAN SYNS FÖRST. Sedan det sotiga ansiktet. Han hissas upp i den enkla repanordningen där ena foten håller balansen i en hink, den andra hänger fritt i luften. Händerna greppar om repet som nyss tagit honom sju meter ner i det klaustrofobiska hålet, som inte ser ut att vara mer än en kvadratmeter i omkrets. Men Aldansah Ulmurjin är van. 18-åringen har grävt efter guld sedan han var 13 i Sharyngoldistriktet, som ligger 30 mil norr om huvudstaden Ulan Bator och är känt för sin mineralrika rödbruna jord. Han letar guld mest på fritiden, går i skolan när han har tid, och drömmer om ett jobb som svetsare. Det hårda kroppsarbetet med att skyffla jord och sten har satt sina spår på Aldansahs kropp: Han verkar ha stannat i växten och ser mer ut som en ung kille som precis äntrat tonåren. Det händer att de trånga hålen rasar in och att gruvarbetare omkommer; förra månaden dog två personer på fältet där vi befinner oss. Skador är också vanliga: Aldansahs äldre bror ramlade ner i ett hål och bröt benet för en vecka sedan. Han säger till mig att jobbet är farligt, så jag tänker mig för oftare nu än förut, säger Aldansah. Pengarna som gruvarbetarna tjänar delas upp i de olika lagen ibland hittar de 30 gram guld om dagen, ibland knappt något alls. Jag tjänar tillräckligt med pengar så att jag kan köpa mat. Resten ger jag till min familj, fortsätter Aldansah. Uttjänta batterier som använts till pannlampor ligger utslängda på marken som i sin tur ser ut att ha fått besök av en gigantisk mullvad. 400 gruvarbetare arbetar här, från tidig morgon tills solen går ner, vissa även på natten, sju dagar i veckan. Alla bor i närliggande staden Sharyngol (samma namn som distriktet), som någon säger är beroende av guldförekomsten i området. Små lastbilar med öppna flak kör fullastade med nyupptagen jord till en konstgjord sjö på andra sidan av några runda kullar. Här vas- kas jorden, manuellt i gröna plastbaljor, och större stenar skyfflas upp på en sköljanordning som tvättar dem rena, för att sedan samla upp eventuella guldkorn på en matta längst ner. Lycksökarna som hoppas tjäna sitt levebröd här kallas ninjas efter de gröna baljorna som ser ut som skalen i serien Teenage mutant ninja turtles. DET ÄR MEST män i varierande åldrar som syns till, och några väderbitna medelålders kvinnor. Asembai Aislou, 18, skiljer sig från mängden. Hon har precis gått ut grundskolan i staden Darkhan och har planerna inställda på att plugga till socialarbetare på universitetet, men vet inte när det kommer att ske eftersom hon utvinner guld på heltid. Ett jobb hon helst sluppit. Men pengarna måste in till familjen, och då får alla hjälpa till även fast jobbet är farligt. Folk skadas hela tiden. En sten ramlade ner på en man för en månad sedan så att han dog. Det är ett tungt mansjobb, det passar inte för kvinnor, säger Asembai som kallat fälten sin arbetsplats i ett år nu: sju dagar i veckan, från nio på morgonen till tio elva på kvällen. Jag behåller en tredjedel av pengarna, resten ger jag till min familj. Precis som hos de flesta mongoler betyder familjen mycket för Asembai och hon kan inte tänka sig att flytta utomlands. Hon vet dock att hon inte vill fastna här som ninja. Jag hoppas att jag kan börja plugga snart, jag har ingen plan B. FRIHET 30 7/2013 FRIHET 31 7/2013

Buyantin Hundii är ninja och har ofta hamnat i konflikt med gruvbolagen och regeringen i Sharyngoldistriktet. Säkerhetschefen David Mundy vid Sharyn Gol-gruvan ser till att alla säkerhetsföreskrifter noga efterföljs. MONGOLIET Problemet är att regeringen säljer mark till stora gruvbolag från Kanada, Australien, Sydkorea och Kina och då spelar det ingen roll om det redan är människor som brukar marken. De trängs undan. KLIMATFÖRÄNDRINGARNA GÖR ATT markerna blir torrare och vädret alltmer oförutsägbart, något som gör det traditionella mongoliska herdelivet svårt. Sedan allt fler lagt sina nomadiska liv med djurhållning bakom sig har det senaste decenniet präglats av människor som på egen hand försöker utvinna mineraler, mestadels guld, ur marken. Eftersom ninjas flyttar runt med jämna mellanrum och använder stora ytor har det lett till konflikter med de etablerade gruvbolagen och regeringen. Det är vårt land, det har vi papper på. Ändå kommer regeringen och säger att vi inte får bryta guld här. Vi brukar stanna på ett ställe tills de kommer, sedan flyttar vi på oss, säger Buyantin Hundii, 48, som förutom att vaska guld i området är med i ett fackförbund som ska skydda henne och andra arbetare, åtminstone på pappret. Problemet är att regeringen säljer mark till stora gruvbolag från Kanada, Australien, Sydkorea och Kina och då spelar det ingen roll om det redan är människor som brukar marken. De trängs undan, förklarar hon. UNDER DET KUPERADE stäpplandskapet döljer sig Mongoliets största naturresurs och energikälla: kol. Gruvan med namnet Sharyn Gol har producerat kol i 47 år och drivs numera av privata investerare från flertalet länder. Med sina 385 anställda räknas gruvan som ett av de viktigaste företagen i området. På den stora whiteboardtavlan på säkerhetschefen David Mundys kontor står säkerhetspunkterna punktligt nedskrivna. David, rekryterad från Skottland, har varit här i ett år och har många års erfarenhet från den globala gruvindustrin. Han ansvarar för att inga olyckor sker och berättar att de anställda, samtliga mongoler, är med i facket och arbetar enligt internationella villkor. Det innebär bland annat 40 timmars arbetsvecka och 4 000 kronor i månadslön, som dessutom är på väg upp. Mongoliet upplever en stor ekonomisk boom tack vare naturresurserna. Snart börjar vi exportera kolet till Kina och Ryssland, och då är det viktigt att veta vad vi håller på med, säger David Mundy. På frågan om regeringen och de ansvariga investerarna vet vad de håller på med tystnar han. De måste lära sig det. Mongoliet täcker drygt en och en halv miljoner kvadratkilometer (mer än tre gånger Sverige) och är med sina knappt tre miljoner invånare samtidigt ett av världens glesast befolkade länder, cirka två personer per kvadratkilometer. Urbaniseringen, främst till Ulan Bator, sker snabbt och i huvudstaden bor nu över hälften av landets befolkning. Mer än 60 procent av befolkningen är under 25 år. 1991 blev den tidigare ryska kolonin det första asiatiska landet att lämna kommunismen. Systemskiftet från planekonomi och diktatur till marknadsekonomi och demokrati ledde till snabba privatiseringar, hög arbetslöshet, försämrat utbildnings- och hälsoväsende och allt större klasskillnader. 2012 var BNP cirka 10,3 miljarder dollar, vilket innebär cirka 4 000 dollar per capita. Men fortfarande beräknas en tredjedel av befolkningen leva under fattigdomsgränsen och landet är ännu beroende av bistånd. TILLGÅNGAR Mongoliet har stora fyndigheter av koppar, kol, guld och jordartsmetaller till tele- och datorteknik. Regeringen satsar på ökade investeringar inom gruvindustrin, att utveckla den eftersatta infrastrukturen samt genomföra ytterligare privatiseringar. Den snabba tillväxttakten låg 2012 på över 17 procent, vilket var den högsta i världen, men 2013 hade den backat till 11. Den starka ekonomin som av många kallas för den mongoliska vargen är även beroende av jordbruksprodukter, och antalet tamdjur beräknas till 50 miljoner. Inflationen är fortsatt hög, runt tio procent årligen, och ses som ett problem för tillväxten. Ekonomin är känslig för klimatförändringar och naturkatastrofer, som båda är vanligt förekommande. Gobiöknen tar över mer land för varje år som går. Överanvändning av marken har dessutom lett till ökad erosion. Turismen ökar, en halv miljon turister besöker årligen Mongoliet. IMPORT OCH EXPORT Ryssland investerar mycket i Mongoliets gruvindustri och mer än en tredjedel av Mongoliets import kommer från landet, men bara cirka tre procent av exporten går dit. I stället är det Kina, med 85 procent, som äger exportmarknaden, och det är Kinas investeringar i gruv- och byggindustrin som lett till den snabba tillväxten. Även USA har ett bra förhållande till landet och Japan är en viktig handelspartner. Textilier, främst kashmirull, är en alltmer efterfrågad vara. FRIHET 32 7/2013 FRIHET 33 7/2013

Kalkbrottet utanför staden Erdenet skapar jobb till män som annars skulle gå arbetslösa. Det hårda arbetet tär dock på deras kroppar, och miljön i området är starkt förorenad. NERE PÅ BOTTEN i den öppna kolgruvan på 180 meters djup är landskapet tjärsvart. Det påminner om månens öppna kratrar, med grundvatten som bubblar av sipprande metangas. Lastbilar av märket Komatsu kör i skytteltrafik, dygnet runt, och förgiftar luften med dammoln av kolpartiklar. Kolossala ryska grävmaskiner, från tiden då Sovjetunionen bröt i gruvan, sliter loss kolstycken från väggen med sina släpskopor. Några svarta gamar patrullerar luften ovanför. En häst föll ner här nyligen, gamarna åt så mycket att de inte kunde lyfta på flera dagar, inflikar David och skrattar. Mongoliet, känt för öde vidder och vacker natur, har på många håll fått se en totalt förändrad landskapsbild på grund av gruvnäringen. Som i Sharyngol där grävskoporna ärrat terrängen kanske för all framtid. Mongoliet införde nyligen en lag som säger att gruvföretagen måste återställa marken efter ingrepp, men om företaget i Kolgruvan Sharyn Gol har varit verksam i snart ett halvt århundrade. Exporten av det fossila bränslet leder till en växande ekonomi för Mongoliet, men även till ett ärrat landskap. fråga går i konkurs bär ingen ansvaret. Tidigare bolag i Sharyngol har lämnat övergivna gruvor och förstörd natur bakom sig. Men många menar att det inte finns någon annan väg att gå. Enligt David Mundy är kol en nödvändig energikälla för Mongoliet, och han tror att kolet i Sharyn Gol-gruvan kommer räcka i 15 20 år till. Fast redan nu har flera aktörer börjat undersöka nya platser i området att bryta kol på. Regeringen har även börjat se sig om efter gröna energikällor, men vägen dit är fortfarande lång, enligt David Mundy. Landet är inte redo för alternativa energikällor. Det kan bli 40 minus här på vintern, då räcker inte sol- och vindkraft. KONFLIKTEN MED NINJAS som bryter guld i utkanterna av kolgruvan beskriver han som problematisk. De använder kvicksilver som förgiftar grundvattnet, trots att det är förbjudet enligt lag. Vi har haft två dödsfall genom arbetsolyckor på vår mark bara i år, men regeringen gör ingenting för att lösa problemet! Det är gruvdriften som byggt upp Erdenet, säger en ung man i färd med att lasta 50-kilossäckar med malen kalk i en lastbil och syftar på Mongoliets andra största stad. LJUDET I FABRIKEN som ligger i utkanten av Erdenet är öronbedövande, och här jobbar mannen som inte vill säga sitt namn, tolv timmar om dagen sju dagar i veckan. Skorstenarna spyr ut gul rök som luktar kemikalier och det mesta på området täcks av ett vitgult dammhölje. Företaget köpte marken av regeringen, tillverkar kalk av krossad kalksten och sätter ett tjugotal personer i arbete, berättar mannen. Han tjänar mer än vad han skulle gjort med att hålla boskap. Historien är långtifrån unik; trenden ser likadan ut i hela landet. Människor överger sin gamla livsstil för att ta jobb inom gruvnäringen eller i städerna. För tio år sedan fanns några få tältliknande gers (det mongoliska ordet för jurta) i området, men med en av världens största koppargruvor i Erdenet har staden nu vuxit till upp emot 100 000 invånare. 8 000 arbetar i gruvan, som har varit igång i 35 år och numera är en rysk-mongolisk sammanslagning. NINJAS Många som blev arbetslösa efter kommunismens fall på nittiotalet gick över till traditionell boskapsuppfödning. I början av 2000-talet upplevde Mongoliet två tuffa vintrar på rad (dzuds) och en tredjedel av tamdjursbesättningarna utplånades. Många började då gräva efter guld på marker som gruvbolagen ansåg obrukbara. Grupper av ninjas gräver hål på mellan tre och sju meter med hjälp av järnrör. Hålen sammanlänkas sedan under jorden. 2003 uppskattades antalet ninjas till 30 000, vilket hade ökat till 100 000 fyra år senare, och i dag är antalet osäkert. Ofta uppstår konflikter mellan ninjas respektive gruvbolag och nomader, vilka ofta inte kan ha sina djur på marker fulla av hål. Guldpriset för guldgrävarna är 260 kronor grammet och ofta hittar en grupp 3-50 gram dagligen. Sedan 2011 har lagar bildats som inte bara förbjuder kemikalier som kvicksilver och cyanid utan även ska organisera arbetarna och göra arbetet säkrare. Dock går arbetet långsamt och många är fortfarande oorganiserade och arbetar under osäkra omständigheter. OYU TOLGOI Oyu Tolgoi är den största koppar- och guldgruvan i landet och inledde produktionen sommaren 2013. Den 35 kilometer långa gruvan ligger i Gobiöknen och beräknas kunna producera en halv miljon ton koppar årligen i 60 till 100 år. Så småningom tros gruvan kunna generera så mycket som en tredjedel av landets BNP. Många fruktar att gruvan kommer leda till vattenbrist i området, vilket kommer påverka nomadernas djurhållning ytterligare. FRIHET 34 7/2013 FRIHET 35 7/2013

Gruvindustrin förorenar grundvattnet på sina håll när kemikalier används. I Sharyn Gol-kolgruva har ett lager av koldamm bildats på den konstgjorda sjön i botten av gruvan. Nomaden Dorj Tsendorj förstår inte hur den nya generationen kan tänka sig att flytta till städerna. Att leva nära naturen är det enda han känner till. Våra barn- och barnbarn bor och arbetar i Erdenet. De kommer och hälsar på oss men säger att de inte vill leva vår livsstil, de bor hellre i staden. I DAG LIGGER nybyggda stormarknader bredvid färgglada lägenhetskomplex omgivna av lyftkranar. Precis som i huvudstaden Ulan Bator breder slummen ut sig i utkanterna av Erdenet. Utvecklingen går snabbt och inte alla har råd att betala för en lägenhet, de flyttar helt enkelt sina gers från landsbygden till städernas slumområden. Erdenets koppargruva genererar en stor del av landets BNP genom export till Kina och Ryssland, och det sägs att det går att bryta koppar här i åtminstone 30 år till. Ingen tror emellertid att det kommer gå att täcka över det enorma såret i bergslandskapet. Nej det är för stort. Det är omöjligt, säger en vakt som står utanför den höga mur som omger det öppna gruvområdet. Världens sug efter koppar har redan fått gruventreprenörerna i Erdenet att leta ny mark att bryta den värdefulla mineralen vilket innebär fler arbetstillfällen men nya bakslag för naturen. Rostiga rörledningar transporterar vatten från en konstgjord sjö i närheten av gruvan som tvättar berggrunden fri från koppar. Därefter transporteras det smutsiga vattnet tillbaka samma väg i ett annat rör. Halva sjön är blå, andra halvan grumlig av grått sediment. Medan gruvbolagen ofta beskyller ninjas för att använda kvicksilver och cyanid vid guldbrytning, anklagas även gruvbolagen för att förgifta vattendrag och mark. Protester mot gruvnäringen från landets miljöorganisationer har blivit en allt vanligare syn framför allt i Ulan Bator, och några grupper har på sistone tagit till vapen vid demonstrationerna. GRÄSSTÄPPEN TAR VID så fort vi lämnar Erdenet. Vägen är asfalterad en bit, sedan övergår den i ett dammigt spår med många hål genom vildmarken. Kor, getter och får syns överallt. En och annan jak. Några vita gers sticker upp, utspridda längs horisonten. Dorj Tsendorj, 75, och hustrun Sonom Davaasuren, 60, är nomader och flyttar upp till tio gånger om året. De får allt de behöver från sina djur och säljer kött och mjölk på marknaden. Byggnadsmaterialet utvinner de från jakar och får. De har levt länge som sina förfäder, men nu ser det ut som att nomadlivet går mot sitt slut. Som för de flesta andra i Mongoliet med liknande livsstil. Våra barn- och barnbarn bor och arbetar i Erdenet. De kommer och hälsar på oss men säger att de inte vill leva vår livsstil, de bor hellre i staden, berättar Sonom Davaasuren. Djuren kommer så småningom att säljas, vilket är synd, tycker hon. Här producerar vi vår egen mjölk och vårt eget kött. I affären innehåller produkterna massor av kemikalier hur kan någon hellre vilja ha det? FRIHET 36 7/2013 FRIHET 37 7/2013