Regional förvaltningsplan för kronhjort (kronvilt), nominatunderarten

Diarienummer 218-11989-15 Regional förvaltningsplan för kronhjort (kronvilt), nominatunderarten Cervus elaphus elaphus Hotkategori: Nära hotad (NT) Planen har upprättats av Anders Jarnemo, Kronhjortsgruppen, och Nils Carlsson, Länsstyrelsen i Skåne län

FÖRORD TILL REMISSVERSION Detta är remissversionen till en regional förvaltningsplan för kronhjort av nominatunderarten Cervus elaphus elaphus i Skåne. Sverige har skrivit under konventionen om biologisk mångfald ( Riokonventionen ) och därigenom förbundit sig att bevara inhemska arter och underarter i livskraftiga bestånd för framtiden. Naturvårdsverket konstaterar i brev (2012-05-09, dnr- nv 04120-12) till länsstyrelsen i Skåne att den regionala förvaltningen av nominatunderarten har varit så framgångsrik att nominatunderarten på bara 10 år har lämnat kategorin starkt hotad i rödlistan för hotade arter för att nu ligga i den lägsta klassningen för hotade arter, nära hotad. Naturvårdsverket uppmanar därför länsstyrelsen att fortsätta den framgångsrika förvaltningen och att ta fram en regional förvaltningsplan för en jaktbar och aktivt förvaltad klövviltsart. Vi har fått många bra synpunkter på de tidigare utkasten. En del av dessa visar att vi inte har varit tillräckligt tydliga i texten, andra har föranlett ändringar. Anders Jarnemo och Nils Carlsson 27 april 2015 LÄSANVISNING Förvaltningsplanen innehåller mål, åtgärder samt en förklarande bakgrund till dessa. Med hjälp av rubriker är tanken att det ska vara lätt att slå upp och finna det man söker efter. För den som önskar en grundläggande artbeskrivning vad gäller taxonomi, utseende, biologi och ekologi, så hittas en sådan i Bilaga 1. Tanken är också att det framöver ska finnas information på länsstyrelsens hemsida. 2

INNEHÅLL Förord 2 Läsanvisning 2 Innehåll 3 Sammanfattning 4 Summary 5 Nominatunderarten Skånes landskapsdjur 6 Historik 6 Nuvarande utbredning och populationsstatus 7 Aktuell hotstatus 8 Hot mot nominatunderarten 8 Förvaltningsutmaningar 9 Skador på skog och gröda 9 Olika förvaltningsmål 11 Störning av friluftsliv 11 Vägar, järnvägar och annan exploatering 11 Stängsel 12 Övergripande mål 12 Åtgärder och rekommendationer 12 Varför behövs en reglerad och samordnad förvaltning? 13 Jaktlagstiftning och förvaltning 15 Inventering 16 Att jaga kronvilt 17 Förvaltningsområde 17 Utanför förvaltningsområdet 19 Behov av ny kunskap 19 Information 20 Råd om hantering av lokalkännedom 21 Förhindrande av illegal verksamhet 21 Omprövning av gällande bestämmelser 21 Hur olika aktörer kan gynna arten 21 Finansieringshjälp för åtgärder 22 Förvaltningsplanens effekter på andra hotade arter 23 Giltighet och omprövning 23 Referenser 24 Bilagor 27 3

SAMMANFATTNING Nominatunderarten av kronvilt Cervus elaphus elaphus i Skåne utgör en genetiskt intakt restpopulation av det ursprungliga svenska kronviltet och är kategoriserad som Nära hotad (NT) i rödlistan för hotade arter. Efter att ha varit mycket nära utrotning i början av 1900-talet uppskattas populationen idag till cirka 2 500 till 3 000 djur före jakt. Jakten på kronvilt regleras i Skåne genom ett licenssystem som grundar sig på en årlig och omfattande inventering. Tack vare är den skånska kronviltpopulationen en av få hjortviltpopulationer som uppvisar en nästan helt jämn könsfördelning och, där en stor andel av populationen består av äldre handjur i sin bästa ålder. Idag är det inte främst för lågt antal som hotar nominatunderarten. Istället är det risk för hybridisering med kronvilt av annan genetisk bakgrund som utgör det största hotet. I norra Skåne finns ökande populationer av kronvilt som har sitt ursprung i hägn. Dessa djur är korsningar av kronvilt från olika områden runtom i Europa. Med nuvarande ökning och spridning får hybridiseringsrisken anses vara överhängande. Det finns även hägn i utbredningsområdet där det finns kronvilt som inte är av nominatunderarten. Kronvilt kan, i likhet med andra klöviltarter, orsaka allvarlig på skog och gröda. Det största problemet är att kronviltet äter bark på träd, där särskilt rödgran är utsatt, vilket medför allvarliga och kostsamma skador för skogsbruket. I Skåne uppstår omfattande skador redan vid låga förekomster av kronvilt och sambandet mellan kronviltets populationstäthet och skadenivån på träd som är känsliga för barkskalning i flera decennier verkar svagt. Därmed är det svårt att minska skadorna genom att minska tätheten av kronvilt. Däremot ökar skadorna totalt sett när kronhjorten sprider sig till nya områden. Brist på alternativ föda i skogen är en viktig orsak till barkskalningen. En annan är att de täta granbestånden ger skydd åt kronviltet i ett öppet landskap under dagtid och där finns inget annat att äta förutom bark. De kan även vara så att lättsmälta grödor ger ett ökat behov av att äta bark. Kronvilt är med en låg reproduktion och en sen mognad för handjuren känsligt för en felaktig avskjutning. De fullvuxna hjortarna ( 6 år) spelar en stor roll i ekologin och för samspelet under brunsten. Det är därför av stor vikt att andelen handjur i populationen är tillräcklig och att det finns en god tillgång på fullvuxna hjortar. Lättnader i jaktregler leder till ett mycket hårt jakttryck på handjur, med en skev könsfördelning och en brist på fullvuxna handjur. Ett problem på vissa lokaler är att kronviltskådare, naturfotografer och annat friluftsliv kan orsaka störningar, i synnerhet under brunsten. Ett förvaltningsområde föreslås söder om väg E22 från Blekingegränsen till Malmö. Genom att samverka med Trafikverket om pågående uppsättning av viltstängsel längs E22 ska risken för hybridisering med norrifrån kommande kronvilt minimeras. Genom att viltpassager görs som undergångar (som kronvilt undviker) kan annat vilt passera. Inom förvaltningsområdet ska jakten på kronvilt vara licensreglerad i kronhjortsområden enligt nuvarande modell. Årlig inventering och uppföljning ska ge underlag för förvaltningen. Inom förvaltningsområdet ska också särskilda föreskrifter gälla för hägn med kronvilt. Utanför förvaltningsområdet föreslås fortsatt allmän jakttid på kronvilt. Målet är att bibehålla en livskraftig stam med en populationsstorlek på 3 000 djur före jakt. Populationen ska ha en jämn könsfördelning och en bra åldersfördelning där 10 % av populationen ska utgöras av handjur i åldern 6-14 år. Det är mycket viktigt att resurser finns för att utveckla skadeförebyggande åtgärder, metodutveckling av motåtgärder, för rådgivning till jord- och skogsbruk och jägare. I vissa störningskänsliga områden finns det behov av information, styrning och särskilda hänsynstaganden som minskar störningsrisk. Det är också viktigt att hänsyn tas till kronviltet och konsekvenser analyseras vid väg- och järnvägsprojekt och annan exploatering. 4

SUMMARY 5

NOMINATUNDERATEN SKÅNES LANDSKAPSDJUR Kronviltet har en lång historik i Skåne med invandring för cirka 10 000 år sedan och det var också i Skåne som det svenska kronviltet, den s.k. nominatunderarten Cervus elaphus elaphus, räddades från utrotning (Ahlén 1965). Kronviltet har därmed en stark hemortsrätt i Skåne. Som Skånes landskapsdjur har kronviltet ett starkt symbolvärde och är en karaktärsart för landskapet i precis som bok, vit stork, glada, Skånegås och lövgroda (Schmitz 1994; Blomberg 2010; Jarnemo 2010). Kronviltet kan ge starka naturupplevelser, såväl när man ser dem betande i naturen, som under brunsten då det är ett populärt nöje att åka ut och lyssna på hjortbröl och uppleva brunstskådespelet. Arten är en stor betare och som en sådan är den en viktig del i den biologiska mångfalden och har en roll som landskapsdanare. Naturvården i Skåne har ofta i samarbete med jägar-, markägar- och skogsvårdsorganisationer alltsedan 1900-talet första hälft haft ett stort engagemang för kronviltet i Skåne och inte minst ideella krafter har lagt ner ett betydande arbete till förmån för arten (Ekman 1990; Jarnemo 2010). Det finns en bred samsyn i Skåne om att det ursprungliga svenska kronviltet ska bevaras och förvaltas långsiktigt, något som manifesteras i en viljeinriktning (Anon 2012) som enhälligt antogs av Viltförvaltningsdelegationen i Skåne län. Kronviltet är vidare mycket uppskattat som jaktbart vilt och är ett vilt man ofta är stolt över att ha på sin mark, vilket kraftigt bidragit till markägares acceptans av arten och därmed också till dess fortlevande. Dess kött är välsmakande och miljövänligt. HISTORIK Med tyngdpunkt i landets sydvästra delar nådde kronviltet en nordlig utbredningsgräns som gick genom Bohuslän, Dalsland, Västergötland, Östergötland och Öland. Denna utbredning tros ha upprätthållits i stort sett ända till slutet på 1700-talet, då det kungliga jaktprivilegiet på hjortvilt upphörde och ersattes med allmän jakt. Detta tillsammans med ett mycket hårt utnyttjat landskap med intensivt skogsbete var sannolika orsaker till att kronviltet tillsammans med älg och rådjur minskade kraftigt och trängdes tillbaka (Ahlén 1965). Perioden sammanföll dessutom med den lilla istiden och kombinationen av nedbetad vegetation, hårda vintrar, jakt, tjuvskytte och varg ledde till att det svenska kronviltet i likhet med rådjur nästan utrotades. Som ett svar på detta bildades Svenska Jägareförbundet 1830 för att genom opinionsbildning och kunskapsspridning få igång en uthållig förvaltning av det vilda i den tid då många arter minskade kraftfullt. Efter att den sista kronhjorten utanför Skåne fällts i Västergötland 1847, fanns endast en spillra av den svenska kronviltstammen kvar, representerad av färre än 100 djur på några gods i södra Skåne. Minskningen fortsatte och en uppskattning från 1907 redovisar en stam på endast ett 50-tal djur. Under 1900-talet ökade dock kronviltet långsamt och under 1960-talets första hälft beräknades den skånska populationen till 130-170 djur före jakt (Hulterström 1964). Redan i slutet av 1800-talet, när alltså populationen uppgick till cirka 100 djur, restes krav på att djuren skulle vara fredlösa året runt (Ekman 1990). Skadorna på framförallt gran, men även grödor anfördes som argument för att kronviltet skulle utrotas. Samtidigt framfördes från jakt- och naturvårdshåll en oro över det svenska kronviltets framtid och en aktion för dess bevarande startades. En stor del av 1900-talet kom därför att präglas av en debatt mellan de som ville bli av med kronviltet i Skåne och de som ville bevara arten (Lundberg 1957; Hulterström 1964; Ahlén 1965; Ekman 1990). Frågan utreddes under 1960-talet med resultatet att ett 44 000 ha stort försöksreservat för frilevande kronvilt i södra Skåne inrättades 1971 6

(Hulterström 1964; Sinding-Larsen et al. 1983; Larsson et al. 1987). Syftet var dels att bevara och vårda en frilevande stam av nominatunderarten, dels att minska och ekonomiskt ersätta skador på skog och gröda. Inom reservatet reglerades avskjutningen genom en restriktiv licenstilldelning och stammen följdes genom årliga inventeringar. Målet var att nå en jämnare könsfördelning och höja medelåldern på handjuren. Då en ny jaktlagstiftning infördes från och med 1988, upphörde försöksreservatet. För kronviltet innebar reservatstiden en klar förbättring av situationen. Vid starten 1971 bedömdes den skånska stammen uppgå till ungefär 300 djur och under reservatsperioden bedömdes denna siffra ha ökat avsevärt (Larsson et al. 1987). Inom reservatet noterades dessutom en förbättring av stammens sammansättning genom att andelen hjortar och medelåldern för dessa ökat. Efter reservatsnedläggningen och fram till 1992 reglerades jakten i de båda Skånelänen genom licenstilldelning. 1992 infördes särskilda kronhjortsområden där jakten regleras genom licenstilldelning medan det råder allmän jakt utanför dessa områden. Från och med 1997 var det meningen att dessa kronhjortsområden skulle omföras till kronhjortsskötselområden i likhet med övriga Sverige, vilka bygger på frivillighet hos markägarna vad gäller bildande och egenbestämmande vad gäller avskjutning. Om markägare motsätter sig bildande av kronhjortsskötselområde införs istället allmän jakt. I Skåne var länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen, markägar-, jägar- och naturvårdsorganisationer samstämmigt överens om att detta nya system skulle få katastrofala följder för kronviltet i Skåne. Protesterna växte sig tillräckligt starka för att Skåne skulle få behålla det gamla systemet med licensreglerad jakt inom kronhjortsområden, vilket gäller än idag och av de flesta verkar uppfattas som bra. Nuvarande utbredning och populationsstatus Nominatunderarten finns i stort sett i södra halvan av Skåne med största koncentrationerna på Österlen och i södra centrala Skåne. Traditionellt starka fästen som Häckeberga-Börringeområdet, Vombsjöområdet och syd-sydost om Sjöbo ner mot Sjölandskapet är även idag kärnområden för kronviltet. Under framförallt den senaste tjugoårsperioden har kronviltet ökat starkt på Österlen med Christinehof som centrum. En spridning härifrån ses nu både nord-nordväst ut längs Linderödsåsen och syd-sydost ut längre ner på Österlen. Sedan åtminstone 1950-talet har det funnits kronvilt nordväst och norr om Ringsjöarna. Förekomsten här verkar ha varit som starkast i slutet av 1980-talet, men på senare år verkar antalet djur ha minskat starkt. Dessutom finns en population på Hunneberg i Västergötland, som härstammar från vildfångade skånska djur som sattes ut här på 1950-talet (Lundberg & Olsson 1953). Dessa djur uppvisar stor likhet med dagens skånska population, även om det finns tecken på att här kan ha skett inblandning av djur av annan härkomst, exempelvis från Norge (Haanes et al. 2011a, Höglund et al. 2013). Övriga förekomster av kronvilt i Sverige är resultat av utsättningar och rymningar från hägn (Lavsund 1975). Dessa djur har en blandad genetisk härkomst och stammar troligen till stor del från besättningar som hållits i jakt- och djurparker runtom i Europa, där omflyttningen av djur från olika områden och inkorsningar av olika underarter varit omfattande genom seklerna (Höglund et al. 2013). Ett undantag kan utgöras av Värmland där man spekulerar i att en del av det kronvilt som uppträder där i ökande omfattning är från Norge invandrat C. e. atlanticus. Två färska undersökningar (Haanes et al. 2011a; Höglund et al. 2013) visar att den genetiska integriteten hos det ursprungliga svenska kronviltet med stor sannolikhet finns bevarad i dagens 7

sydskånska population. Att populationen varit nära utrotning och gått igenom en mycket smal flaskhals, visas av en låg genetisk variation. Studierna kunde även påvisa en stor genetisk skillnad mellan den skånska populationen och andra populationer i Sverige och Norge. Likheten är dock stor mellan dagens skånska djur och populationen på Halle-Hunneberg i Västergötland. Höglund et al. (2013) fann dock genetiska inslag på Halle-Hunneberg som tyder på att här kan ha tillkommit norska gener. Slutsatsen är att det ursprungliga svenska kronviltet än så länge undgått påtaglig inblandning från kronvilt av främmande härkomst och att man i Skåne därmed lyckats bevara nominatunderarten. Dagens populationsstorlek i Skåne torde uppgå till cirka 2 500 till 3 000 djur före jakt. Jaktsäsongen 2014/2015 fälldes 764 djur inom licensområdet. Brunstinventeringen 2014 gav en sammansättning på 42% hindar, 25% kalvar, 22% unghjortar (bedömd ålder 1-5 år) och 11% vuxna hjortar (bedömda som sex år och äldre). AKTUELL HOTSTATUS Nominatunderarten av kronvilt tillhör hotkategori Nära hotad (NT) i Rödlistan för hotade arter (Gärdenfors et al. 2010; Jarnemo 2011b). Den skånska populationen tros vara den enda kvarvarande av nominatunderarten efter att den ursprungliga populationen på Själland utrotats och populationerna på Jylland och på kontinenten blandats med kronvilt med annat ursprung. HOT MOT NOMINATUNDERARTEN Hybridiseringsrisken är akut och utgör i nuläget det absolut allvarligaste hotet mot nominatunderarten. I vissa områden i norra Skåne ökar förekomsten av kronvilt, trots en lång allmän jakttid med fri avskjutning av både vuxna djur och kalvar. Dessa djur härstammar från hägn och har en blandad genetisk bakgrund. Från Blekinge sprider sig kronvilt över Ryssberget västerut norr om Ivösjön. Norr om Kristianstad finns en växande population med spridningscentra i Hanaskog-Vanåsområdet och vars utbredning ökar. Även på Kullahalvön finns nu en frilevande population med en bakgrund i hägn. Till detta ska läggas att det inom utbredningsområdet för nominatunderarten i södra Skåne finns hägn med kronvilt av främmande ursprung, där det kan finnas en risk för att djur kommer ut. Risken för att nominatunderarten framöver ska blandas med kronvilt av främmande härkomst får därmed anses vara överhängande. Det finns ett förslag om att införa allmän jakt på kronvilt. Detta förslag utreds av naturvårdsverket under 2015. Ett avskaffande av den licensreglerade jakten skulle leda till ett mycket hårt jakttryck på handjur, vilket skulle leda till att andelen handjur kraftigt skulle minska. Det skulle även bli en brist på fullvuxna hjortar (sex år och äldre). Med tanke på att andelen hjortar och de fullvuxna hjortarna har stor betydelse i kronviltets ekologi, skulle generösare jaktregler få en direkt skadlig inverkan på populationen. På kort sikt skulle antalet djur sannolikt också minska, men på lång sikt är det troligt att antalet djur skulle öka på grund av en hög andel hindar i populationen, enligt det mönster som för närvarande ses i Danmark (Sunde & Haugaard 2014). Det är därför oerhört viktigt att licenssystemet vidmakthålls. 8

Med nuvarande populationsstorlek, könsfördelning och åldersfördelning bör den skånska populationen av nominatunderarten kunna anses vara livskraftig. Det torde inte heller föreligga någon större risk för inavel. Vilken populationsstorlek en isolerad stam bör ha för att under överskådlig framtid undvika genetiska problem är dock en fråga som bör utredas. Det är dock av stor vikt att jakten på handjur även fortsättningsvis regleras hårt för att undvika en situation med en låg andel handjur och en låg medelålder på handjuren. Det är av stor betydelse att tillgången på fullvuxna hjortar är fortsatt god så att stark konkurrenssituation upprätthålls under brunsten för att på så sätt minska risken för att eventuella rymlingar från hägn och enstaka långvandrande hjortar av främmande härkomst ska nå framgång under brunsten. En hög andel fullvuxna hjortar i populationen gör också att det är liten risk att en platshjort ska klara av att helt dominera brunsten. Det blir även svårt för en hjort att hålla positionen som platshjort längre än på sin höjd några år. Detta sammantaget gör att betäckningarna fördelas på fler hjortar. Lägg därtill att hjortar söker sig runt mellan olika brunstlokaler, vilket får till följd att risken för inavel minskar (Jarnemo 2011a, 2014). Förvaltningsutmaningar SKADOR PÅ SKOG OCH GRÖDA Det största och mest konfliktskapande problemet med kronvilt är de skador som djuren åsamkar skogsbruket genom att äta bark. Kronvilt har påvisats skala bark på åtminstone 21 trädslag i Europa (Gill 1992a). Det trädslag där skador och konsekvenser är mest omfattande är rödgran som i likhet med till exempel ask hör till de trädslag som verkar mest utsatta (Gill 1992a). Barkskalning ses även på exempelvis ungtall, lärk och ek. I Skåne är det barkskalning på rödgran som utgör de mest omfattande och kostbara skadorna. De ekonomiska konsekvenserna för enskilda markägare kan bli mycket omfattande (Peil 2013; Johnsson & Lehmann 2014). Rödgranens bark kan skalas från cirka 9 års ålder och upp till ca 45 års ålder (Ahlén 1965; Lavsund 1968b), men merparten av skadorna sker från 15 till 40 år. Skadorna kan delas in i två typer. Under vintern när barken sitter hårt kan djuren bara gnaga loss små bitar i taget och det bildas ett s.k. gnag. På våren under savningstid sitter barken löst och när djuren biter tag i barken kan stora sjok dras loss och det bildas en s.k. flängning. I Skåne utgörs cirka 25 % av barkskalningen på rödgran av flängning (A. Jarnemo & J. Månsson, opubl. data). Konsekvenserna av barkskalningen blir rötangrepp, torkskador, missfärgning och stamdeformation, samt en ökad risk för stormbrott på rötskadade träd (Lavsund 1968b; Gill 1992b). Kvalitetsnedsättning av virke samt ökad avverkningskostnad vid stormskador gör att kronviltets barkskalning medför stora ekonomiska förluster för skogsägarna (Peil 2013; Johnsson & Lehmann 2014). Alltsedan det moderna granskogsbruket etablerades i Skåne under 1800-talet (Emanuelsson et al. 2002) har kronviltet genom barkskalning orsakat stora skador på granplanteringarna, vilket gett upphov till konflikt och debatt. Även idag är skadorna till följd av barkskalning det vanligaste argumentet för att få högre tilldelning inom licensområdet. Redan 1899, när den totala populationen i Skåne bestod av cirka 100 djur, föreslog landstinget i Malmöhus län att kronhjorten skulle vara fredlös året runt, och 1918 lades ett förslag om att evakuera hela den skånska populationen till Mellansverige, vilket skulle rädda det svenska kronviltet från utrotning och samtidigt förskona den skånska granen från skador (Ekman 1990). Trots en total populationsstorlek på 100-150 djur i Skåne under 1900-talets första hälft, omnämns mycket höga skadenivåer och att det inte är ovanligt att nära nog alla stammar i 9

granbestånden är skadade (Lundberg 1953; Lundberg 1957). Undersökningar utförda i slutet av 1950- talet och under 1960-talet visar även de skadenivåer på 50-100 %, detta trots jämförelsevis låga tätheter av kronvilt och en total populationsstorlek på 150-300 djur i Skåne (Sjöström 1961; Hellichius 1964; Hulterström 1964; Ahlén 1965; Lavsund 1968a). Hellichius (1964) mätte exempelvis skadenivåer på mellan 54 och 98 % i granbestånd i åldern 21-40 år på Häckeberga, Slätteröd, Börringe Kloster och Skabersjö. Antalet kronvilt i detta område uppskattades till cirka 85 före jakt 1963 (Ahlén 1965), vilket borde motsvara en täthet på cirka 6 kronvilt/1000 hektar före jakt. Det verkar alltså som att redan en låg förekomst av kronvilt ger upphov till mycket höga skadenivåer på gran under skånska förhållanden. De höga skadenivåerna befästes också i en sentida studie där andelen skadade granstammar i åldern 20-40 år i tre olika skånska områden var mellan 83 och 92 % (Jarnemo & Månsson 2011; Månsson & Jarnemo 2013). Studien, som var en jämförande studie mellan Skåne och Kolmården-Södermanland, kunde inte påvisa några indikationer på att populationstäthet av kronvilt har någon avgörande effekt på skadenivå. Däremot ökade skadenivån med minskande tillgång på alternativ föda i skogen samt ökande andel jordbruksmark i landskapet. Studien visade även att kronviltet i Skåne använder de täta granbestånden mer jämfört med i Kolmården (Jarnemo & Månsson 2011; Jarnemo et al. 2014). De höga skadorna i skånska granbestånd kan därmed förklaras av en brist på alternativ föda mark-, fält- och buskskikt i skogen vintertid. I ett öppet landskap med fragmenterade skogsområden har ofta kronvilt ett aktivitetsmönster där de nattetid födosöker i öppen terräng, men dagtid söker skyddande daglega i skog (Georgii 1981; Godvik et al. 2009; Pepin 2009). Detta är ett mönster som även kronviltet i Skåne följer (Allen et al. 2014; Jarnemo 2014) och den typ av skog som ofta erbjuder det bästa skyddet här, är de täta granbestånden. Som idisslare behöver kronviltet äta med jämna mellanrum alltså även dagtid och då det enda ätbara som finns i granbestånd är bark, är nog detta en viktig delförklaring till de höga skadenivåerna. I de tre skånska studieområdena hade 17 % av stammarna färska skador från senaste vinterhalvåret. Dessutom föredrog de skånska djuren oskadade stammar framför redan skadade. Det räcker alltså med några få vintrar för att majoriteten av träden i ett bestånd ska skadas (Jarnemo & Månsson 2011; Månsson & Jarnemo 2013). Detta kan ställas i relation till att rödgranen är utsatt för barkskalning under en period på 25-30 år. Den snabba skadespridningen i bestånd i kombination med den flera decennier långa skadekänsligheten är troligen en delförklaring till att det är svårt att se ett starkt samband med täthet av kronvilt. Ytterligare en faktor som kan tänkas öka risken för barkskalning i ett jordbrukslandskap, är att kronviltet nattetid äter lättsmälta grödor (t.ex. raps) som behöver kompenseras med mer fiberrik föda och därmed resultera i ett ökat intag av bark. Viss typ av utfodring kan förmodligen ge samma effekt (Ueckermann 1983). Det finns också observationer som tyder på att gran planterad på före detta jordbruksmark kan tänkas vara mer utsatt för barkskalning än gran som växer på egentlig skogsmark. I jordbruket skadas både växande och lagrad gröda (Sinding-Larsen 1983). Populära grödor är rotfrukter, raps, stråsäd, klövervall och ärtor. Under vinterhalvåret betas gärna höstsådder och vall, och på vårvintern efter tjällossning kan trampskador uppstå på fält med attraktiva höstsådder. När säden går i ax betas gärna havre, vete och råg, medan korn lockar mindre. Raps är populärt under såväl höst och vinter som vår och sommar och betas fram till strax efter blomning. Under sommaren kan skördebortfall uppstå som följd av djurens legor och förflyttningar i raps och sädesfält. Under senare delen av sommaren och hösten får potatis, betor och i förekommande fall morötter allt större betydelse, och i Skåne har framförallt potatis utsatts för stora skador. Det är inte själva konsumtionen som ger upphov till den största skadan, utan den uppstår istället när djuren sparkar fram potatisknölarna och dessa utsätts för solljus och därmed blir oanvändbara. Potatis och rotfrukter skadas också under lagring i stukor, då djuren sparkar sönder täckningen och grödan exponeras med 10

frostskador som följd. Kronviltet kan också förstöra ensilage genom att ha sönder den skyddande plasten i balarna. OLIKA FÖRVALTNINGSMÅL Licenssystemet är det bästa verktyget att påverka populationens sammansättning, utbredning och täthet. Det finns dock olika syn på kronviltet i olika områden och hos olika markägare. En del vill minska stammen avsevärt, andra vill framförallt skjuta många handjur och då särskilt stora sådana. Omvänt kan önskan att få en etablerad eller ökad kronhjortsstam leda till en avskjutning som ligger långt under det licensen har tilldelat och därigenom i en ökning av kronvilt i ett större område. Det är därmed en utmaning att i förvaltningen balansera tilldelningen mellan olika områden och marker. Därför är det av stor vikt att aktuell och detaljerad kunskap om populationens utveckling finns till hands. Det kommer således krävas årliga uppföljningar för att se hur en förändrad licenstilldelning klarar av att balansera populationen till önskad nivå. STÖRNING AV FRILUFTSLIV Stora delar av Skåne är tättbefolkat och besökstrycket på våra små skogsområden kan därför bli väldigt stort och därför svårt för en störningskänslig art som kronvilt (Jeppesen 1987; Bateson & Bradshaw 1997; Phillips & Alldredge 2000; Sunde et al. 2009; Sibbald et al. 2011; Jarnemo & Wikenros 2014) att finna lugna och ostörda miljöer. På en av de absolut viktigaste lokalerna för kronvilt, Vombs fure, utgör det alltmer frekventa friluftslivet ett problem i och med de störningar som uppstår. Olika aktiviteter stör i olika grad, men särskilt allvarligt torde lösa hundar, brukshundsträning och orientering i daglegeområden, samt närgångna kronviltskådare/-fotografer under brunsten vara. Sammantaget medför störningarna en risk för att kronviltet i ökande utsträckning sprider sig ut ifrån Vombs fure. Detta är olyckligt med tanke på att markägaren (Malmö Stad) till Vombs fure har en stor acceptans för skador och alltid stått för en långsiktig och försiktig förvaltning av stammen. En bidragande orsak till en alltmer skör situation i Vombs fure är att åkrarna lagts i träda eller planterats med skog, med en sämre födotillgång som konsekvens. Detta innebär att kronviltet i allt högre utsträckning söker sig ut till grannmarker med odlade grödor och där ställer till skada. Med tanke på att Vombs fure är en offentligägd mark och därmed kan tänkas känna ett större ansvar för en art som kronvilt, är situationen olycklig. Mycket tyder dock på att situationen kommer att förbättras markant för kronviltet i Voms furu i framtiden. Förberedande steg har tagits för en plan med åtgärder (skyddsoch foderskapande åtgärder, information och styrning av aktiviteter) som kan kan göra det möjligt för olika intressen att kunna samexistera med kronviltet i området. Förhoppningen är att få en plan färdig under 2015. VÄGAR, JÄRNVÄGAR OCH ANNAN EXPLOATERING Den planerade Simrishamnsbanan mellan Malmö och Simrishamn kan tänkas få konsekvenser för en mängd olika arter och för kronviltet då den passerar nära stora brunstlokaler och handjurslokaler. Det finns en risk att järnvägen kan bli en barriär, men det finns även en risk för påkörningar av kronvilt. Det krävs att det görs en noggrann konsekvensanalys av hur en eventuell järnväg påverkar kronviltet och det andra djurlivet längs sträckan. 11

Generellt sett anses kronviltet ha ett relativt gott trafikvett och vara duktiga på att undvika kollisioner med bilar. I områden där såväl kronviltstammen som trafiken är tät och där kronviltet dessutom har regelbundna växlar över de hårt trafikerade vägarna är emellertid olyckor vanligare och, i alla fall under vissa år, betydande i förhållande till den lokala avskjutningen. Riksväg 11 mellan Veberöd och Tomelilla, riksväg 13 norr och söder om Sjöbo samt E65 mellan Svedala och Skurup är sträckor där kollisioner med kronvilt verkar förekomma i högre utsträckning. På olycksdrabbade sträckor och vid nya vägprojekt finns det skäl att utreda effekter på kronviltet och annat vilt. Viltstängsel kan vara nödvändigt, men kan också få en barriäreffekt som påverkar såväl dygnsrörelsemönster som vandringar mellan olika områden (Jarnemo 2008, 2011a, 2014). Det kan i samband med detta finnas behov av att utreda frågan om faunapassager över vägar för att undvika isolering av kronhjortspopulationer och andra arter. Även andra faktorer som placeringen av skyddande daglegor och nattbete kan påverka olycksrisken och bör beaktas i konsekvensanalyser. STÄNGSEL Kvarlämnad eller löst sittande stängseltråd i befintliga stängsel såväl taggtråd som eltråd utgör en fara för både dov- och kronhjortar som inte bör underskattas. Det finns flera exempel från licensområdet på hur hjortar fastnat i häst- eller kreatursstängsel med hornen och gått en plågsam död till mötes. Under brunsten har vid flera tillfällen hjortar i samband med slagsmål snärjt in sig i stängseltråd, varpå båda hjortarna dött. Vissa år har fler stora kronhjortar dött efter att ha fastnat i stängsel än vad som skjutits inom licensområdet. ÖVERGRIPANDE MÅL En livskraftig population på 3 000 djur före jakt med en jämn könsfördelning och en hög medelålder för handjuren (10 % av stammen ska utgöras av handjur i åldern 6-14 år). Att hybridiseringsrisken med djur från andra populationer och från hägn eliminerats. Att skadeförebyggande åtgärder möjliggör en samförvaltning av kronvilt och skogs- och jordbruk. En utbredning och geografisk fördelning inom förvaltningsområdeförvaltningsområdet som tillgodoser önskemål ur jakt-, naturvårds- och skadeperspektiv. Att kronviltet är en högt skattad resurs i landskapet utifrån såväl ett jaktligt som ett naturvårdsoch upplevelseperspektiv. ÅTGÄRDER OCH REKOMMENDATIONER FÖR ATT NÅ OCH UPPRÄTTHÅLLA MÅLEN En fortsatt årlig och utökad inventering som ger ett gott kunskapsläge om populationsutveckling samt om köns- och ålderssammansättning. 12

En reglerad och samordnad förvaltning med ett bibehållet licenssystem enligt nuvarande modell som bygger på resultaten från inventeringen inom licensområdena och som garanterar en god köns- och ålderssammansättning i populationen efter det jaktliga uttaget. Inrättande av ett förvaltningsområde som avgränsas med viltstängsel längs vägar ska motverka risken för uppblandning med kronvilt av främmande härkomst.detta är en åtgärd som bör genomföras så snabbt som möjligt i samarbete med Trafikverket. Forskning som bidrar med kunskap som kan förbättra inventeringsmetoder, utveckla skadeförebyggande åtgärder samt ge ökad kännedom om kronviltets födoval, habitatval och rörelsemönster. Resurser att arbeta med skadeförebyggande åtgärder, att ge markägare och jägare rådgivning, att arbeta med information riktad till allmänhet, markägare, skogs- och jordbrukare, jägare och myndigheter. Styrning av kronhjort till mindre skadekänsliga områden där detta är möjligt. Frikostig licenstilldelning i kronviltets spridningsfronter samt i områden där det är hög täthet. VARFÖR BEHÖVS EN REGLERAD OCH SAMORDNAD FÖRVALTNING? Vi har ett självklart ansvar att förvalta allt jaktbart vilt på ett långsiktigt hållbart sätt. Arter med relativt små hemområden, som rådjur, kan förvaltas framgångsrikt på mindre ytor medan arter som rör sig över stora arealer med många jakträttsinnehavare, t.ex. älg och kronvilt kräver samförvaltning, framförallt när handjuren kan erbjuda begärliga troféer. Den långsiktiga förvaltningen anses idag allt viktigare i både jägar-, naturvårds-, och markägarorganisationer. En välbalanserad population utifrån köns- och åldersfördelning är viktigt ur ett naturvårdsperspektiv (Ginsberg & Milner-Gulland 1994), men också ur ett långsiktigt jägarperspektiv är en kvalitativ, långsiktig förvaltning önskvärd. För att minska skador på skog och gröda för de agrara näringarna är en balanserad population med god medelålder ett mycket bättre alternativ än en förvaltning som bygger på höga tätheter av framförallt hindar och kalvar och en hög populationstillväxt. Detta är tydligt inte minst i älgförvaltningen där en enig viltförvaltningsdelegation arbetar för en jämn könsfördelning, höjd medelålder och högre kalvavskjutning för att få en älgstam av hög kvalitet och minskade skador på skogen. Klövvilt är ofta föremål för en intensiv troféjakt (Festa-Bianchet 2003). Forskning visar att för hård troféjakt kan resultera i en minskning i horn- och kroppsstorlek eftersom handjur med större horn löper större risk att dö innan de har spridit sina anlag vidare (Coltman et al. 2003; Garel et al. 2007). En trofé- eller handjursinriktad jakt har visat sig kunna selektera bort anlag för större horn och fler taggar samtidigt som genetisk variation kan gå förlorad (Hartl et al. 1991; Thelen 1991; Hard et al. 2006). En för hård avskjutning av handjur, i kombination med en ofta förekommande motvilja mot att fälla vuxna hondjur, leder även till populationer med en starkt sned könsfördelning där såväl andelen handjur som medelåldern för dessa är mycket låg (Beddington 1974; Ginsberg & Milner-Gulland 1994; Langvatn & Loison 1999; Solberg et al. 2000). Allt fler studier visar att en låg andel handjur och en brist på fullvuxna handjur i populationen kan få negativa konsekvenser som en försenad och mindre 13

synkron kalvning med följdeffekter på kroppstillväxt samt ålder vid första reproduktion (Mysterud et al. 2002). Kronvilt är en art där hjortarnas horn är eftertraktade som troféer bland jägare (Buckland et al. 1996; Milner-Gulland et al. 2004). Det är därför vanligt med ett mycket hårt jakttryck på hjortarna i områden där man inte har en långsiktig och genomtänkt förvaltning. Konsekvensen av detta blir ett underskott på hjortar och en brist på fullvuxna hjortar (Ginsberg & Milner-Gulland 1994; Milner-Gulland et al. 2004; Hard et al. 2006). Dessa fullvuxna hjortar spelar en viktig roll under brunsten. Hjortarnas bröl gynnar igångsättningen av ägglossning hos hindarna (McComb 1987) och hindarna väljer också de hjortar som brölar mest frekvent, vilket är liktydigt med de hjortar som är mest framgångsrika vid slagsmål och som har störst parningsframgång (McComb 1991). Förutom brölen verkar också blotta närvaron av hjortar, antingen genom doft eller synintryck, ha betydelse för hindarnas brunstighet (McComb 1987). Unga hjortar brölar inte i samma utsträckning som fullvuxna hjortar och i en population där det är ont om fullvuxna hjortar blir det också mindre med bröl, vilket således kan tänkas resultera i en senare brunst och därmed senare betäckningar och sena kalvfödslar. Observationer tyder också på att kronhindar i det längsta undviker att para sig med hjortar yngre än fem år (Clutton-Brock et al. 1982). Hinden är bara brunstig under ett dygn och finns det ingen fullvuxen hjort i närheten som hon accepterar, kan hon stå över parning och brunsta om cirka tre veckor senare, med följden att det blir en sent född kalv. Hindarna söker sig också till starka hjortars harem för att slippa undan den envetna och stressande uppvaktning som unga hjortar kan utsätta hindar för. På så sätt får hindarna mer lugn och ro under brunsten och får då också en bättre förberedelse inför kommande vinter och dräktighet (Carranza & Valencia 1999). Det är därför av stor betydelse att andelen hjortar är tillräcklig samt att tillräckligt många tillåts uppnå fullvuxen ålder. Detta är något som är mycket svårt att uppnå utan en långsiktig och reglerad förvaltning, vilket visat sig både i Skåne (Sinding-Larsen 1983; Larsson et al. 1987; Schmitz 1994) och på andra håll (Ginsberg & Milner-Gulland 1994; Milner-Gulland et al. 2004; Hard et al. 2006). I Danmark har man lång allmän jakttid på kronvilt för alla som har jakträtten på minst ett hektar. Resultatet av detta system är en population utan mål eller kontroll och med dålig kvalitet (Sunde & Haugaard 2014). År 2000 sköt man i Danmark 3 000 kronvilt, jaktsäsongen 2013/14 hela 10 300! Den kraftiga ökningen kan förklaras med ett hårt jakttryck på handjur och ett medvetet lågt jakttryck på hondjur vilket leder till att en allt högre andel av populationen kan få, och får kalv. Ett annat exempel är dovviltet i södra Sverige uppvisar samma utveckling som kronviltet i Danmark: högt jakttryck på handjur, väldigt lågt jakttryck på hondjur och en mycket hög tillväxt i populationen, trots en generös, allmän jakttid. Bara i Skåne finns det idag tiotusentals dovhjortar och skadorna på både grödor och skog från dovhjort är mycket stora på många håll. Då vi inte har ett licenssystem för dovhjort är det dock svårt att styra förvaltningen eller minska populationsökningen. Problemet med ett hårt jakttryck på hjortarna är också att det råder en hård konkurrens om djuren marker emellan, i synnerhet vad gäller stora hjortar. Tanken skjuter inte jag, så skjuter någon annan får stort genomslag enligt principen Tragedy of the commons (Hardin 1968) när jakten inte regleras. Detta kan i synnerhet tänkas gälla i ett landskap som Skåne med en stor ägosplittring och många små marker där det för den enskilde kan te sig utsiktslöst att vårda en viltstam i enlighet med långsiktiga mål. Den skånska reglerade licensförvaltningen har lyckats bemästra dessa svårigheter och har lett till ökat samarbete över ägogränser även när det gäller förvaltning av annat vilt och, en kontrollerbar kronviltpopulation av hög kvalitet. Vidare har licenssystemet visat sig kraftfullt när man vill minska antalet djur. I delområden där tätheten blivit för hög har man genom licenssystemet kunnat rikta avskjutningen mot hindar och på så sätt kunnat sänka tätheten. 14

Det går att förena en troféjakt på stora kronhjortar (och annat klövvilt) med en bibehållen, och kanske till och med ökande troféstorlek, utan att troféjakten får negativa konsekvenser på köns- och åldersfördelning. En förutsättning är då att de stora hjortarna tillåts uppnå den ålder då de står på toppen (vid cirka 12 års ålder) innan de fälls (Rivrud et al. 2013). Redan något år efter detta börjar nämligen hjortarna att gå på retur och kan inte föra sina arvsanlag vidare längre. Denna typ av kronviltförvaltning, som generellt sett siktar på en nära jämn könsfördelning och en hög medelålder för handjuren (Mysterud & Bischof 2010), kan därför sägas vara förenlig med en naturvårdsinriktad förvaltning. Med hemområdesstorlekar på 1000-tals hektar och med tanke på att såväl hjortar som hindar kan vandra 10-tals km mellan olika marker, är det nödvändigt att samordna förvaltning och avskjutning över tillräckligt stora områden. Hänsyn måste tas till att många olika licenssökande marker delar på samma djur. För att undvika en överskjutning, i synnerhet av hjortar som jagas på både brunstplatserna och på vinterlokalerna, krävs en överblick och en koordinerad avskjutning. Genom det detaljerade systemet med licenstilldelning i kronhjortsområden (NSF 2011:7, Naturvårdsverket 2011) är det möjligt att balansera avskjutningen mellan kalvar, hindar, unghjortar och vuxna hjortar. Licensområdet gör det vidare möjligt att samordna förvaltningen över tillräckligt stora arealer. JAKTLAGSTIFTNING OCH FÖRVALTNING Merparten av utbredningsområdet i södra och centrala Skåne ingår i så kallade kronhjortsområden (NSF 2011:7, Naturvårdsverket 2011) inom vilka jakten regleras genom licenstilldelning under en jakttid som sträcker sig från och med andra måndagen i oktober till och med sista januari. Det finns sex stycken Kronhjortsområden, vilka tillsammans utgör det som brukar kallas licensområdet. I övriga Skåne råder allmän jakt från och med andra måndagen i oktober till och med sista januari. Där det råder allmän jakt i Skåne är det alltså fri avskjutning av hindar, kalvar och hjortar. (Jaktförordningen 4, 5 och 7.) Vid licenstilldelningen tas hänsyn till den rådande situationen för kronvilt i olika delområden, baserat främst på de inventeringar som görs, men också på kontakter med markägare och jägare. De enskilda markerna bedöms utifrån förekomst av kronvilt, läge, areal, arrondering och fördelning mellan skogsoch jordbruksmark, där skog väger tyngre än jordbruksmark. Minimiarealen för att få tilldelning är 200 ha. Eftersom vården av stammen försvåras av många små jaktenheter uppmuntras samgående till större enheter genom ökad licenstilldelning. Stor hänsyn tas till att kronviltet i Skåne har relativt stora hemområden och att de säsongsvandrar och pendlar mellan olika områden som kan ligga 10-tals km ifrån varandra. Med tanke på att medelarealen för licenssökande marker är drygt 800 hektar (199 till 10 200 hektar inför säsongen 2014/2015) innebär detta att många jaktmarker delar på och jagar samma djur, vilket man måste ta hänsyn till vid när fördelningen av licenser görs. Följande typer av licenser delas ut: 1) Kalv, 2) Hind som får bytas mot kalv, 3) Hjort upp till och med 5 taggar som får bytas mot hind eller kalv, 4) Hjort upp till och med 8 taggar som får bytas mot hind eller kalv, 5) Valfritt djur utan taggbegränsning. Tilldelningen av Valfritt djur har varit mycket restriktiv och endast tilldelats ett fåtal större jaktenheter där handjurstillgången varit relativt god och där det är känt att det finns hjortar av hög ålder. I takt med att tillgången på fullvuxna hjortar förbättrats har tilldelningen av valfria djur 15

successivt ökats. Tilldelningen av Hjort upp t.o.m. 5 taggar är frikostig. Tanken är att där det finns utrymme ska man kunna välja att fälla kalv, hind eller unghjort. På marker där man anser att stammen bör minskas har man alltså möjlighet att fälla en hind istället för en hjort. Hjortar med goda anlag bör ha mer än 5 taggar i sin andra hornuppsättning och det rekommenderas att hellre fälla en gaffelhjort (fyrataggare) eller en hjort med 5 taggar än en ettårig spets. Hjort upp t.o.m. 8 taggar delas ut då det inte finns utrymme för att fälla någon stor hjort, men där möjlighet bör ges att fälla hjortar med svag hornutveckling. I områden där markägare önskar minska stammen och där det framförts klagomål på skador, har tilldelningen av hindlicenser ökats och tilldelningen av hjortar minskats. I det centrala området på Österlen har det från flera marker framförts önskemål om att stammen bör minskas på grund av skador. Trots detta har man ofta (på samma marker) valt bort möjligheten att fälla hindar och istället valt att fälla hjortar eller kalvar. Här har Kronhjortsgruppen (se nedan) därför vid licenstilldelningen känt sig föranlåten att ta bort möjligheten att byta en hindlicens mot en kalv. Jakt och avskjutning av en hotad art/underart är en svår balansgång mellan bevarande, populationsreglering och nyttjande av en resurs. Detta ställer höga krav avseende kompetens och aktuell kunskap om populationen. Licensansökningarna behandlas av en arbetsgrupp vid länsstyrelsen, den s.k. Kronhjortsgruppen, som tillsätts efter beslut av Viltförvaltningsdelegationen. Kronhjortsgruppen har inte beslutanderätt, utan lämnar ett förslag till Viltförvaltningsdelegationen som fastställer licenstilldelning. I Kronhjortsgruppen ingår ansvarig tjänsteman vid länsstyrelsen, en representant från markägarorganisationerna, en representant från Skogsstyrelsen, en representant för naturskyddsföreningen (tillika inventerare/kronviltexpert), en representant för Jägareförbundet samt ytterligare en inventerare/kronviltexpert. Kronhjortsgruppen ska föra minnesanteckningar vid sina möten. Med besked om licenstilldelning medföljer en informationstext som beskriver grunder för licenstilldelning, mål med förvaltning, stammens utveckling och föregående säsongs avskjutning. När man fått besked om den tilldelade licensen ges man möjlighet att till länsstyrelsen komma in med ett yttrande, d.v.s. om man inte är nöjd med antalet tilldelade djur, eller typen av djur, kan man i en skrivelse anföra skäl till varför man bör ha fler djur eller andra typer av licenser, vilket ibland kan föranleda en ändrad tilldelning. Om man skjuter hela sin tilldelning har man under säsongen möjlighet att lämna in en ansökan om extra tilldelning. På så sätt finns en buffert i systemet som kan ta hänsyn till aktuell situation under jaktsäsongen, till exempel om antalet djur i ett specifikt område ökat, och kanske också åstadkommer skada där, eller om den geografiska fördelningen av djur har förändrats. I regel behandlas ansökningar om extra tilldelning generöst. Såväl ansökningar om extra tilldelning som yttranden avseende ordinarie tilldelning behandlas av Kronhjortsgruppen. Nyttjandegraden av tilldelade licenser inom licensområdet som helhet, ligger i regel på ca 65-75 %. INVENTERING Utan den brunstinventering och det ideella arbete som utförts av entusiaster skulle förvaltningen av kronviltet i södra Skåne inte ha rönt de framgångar som den gjort efter nedläggningen av reservatet. Den kunskap om kronviltet i Skåne som dessa insatser har gett torde vara unik för frilevande klövvilt i Sverige, t.o.m. i Europa. Det är oerhört viktigt och avgörande att den nuvarande inventeringsverksamheten kan fortsätta för en fortlöpande kännedom om stammen. Det finns dessutom ett starkt behov av att den utvidgas till att även omfatta andra områden än idag. I kärnområden bör inventeringen vara årlig. I randområden med 16

lägre täthet kan inventering genomföras vart tredje till vart femte år och vara av mer översiktlig karaktär. Eventuellt kan alternativa inventeringsmetoder jämte den nuvarande brunstinventeringen komma att behövas (se Behov av ny kunskap ). Det är vidare önskvärt att det finns resurser för sommarinventering av handjur för att ha en aktuell bild av hjortarnas ståndorter. Den årliga inventeringen ger en nödvändig kunskapsgrund för att genomföra licenstilldelningen. Inventeringen ger kännedom om populationsutveckling, reproduktion samt köns- och åldersfördelning (Jarnemo 2014). Resultatet från inventeringen kommuniceras även direkt till de större marker som hyser merparten av kronviltpopulationen inom inventeringsområdena. Då kan även avskjutningen diskuteras och rekommendationer ges inför jaktsäsongen mot bakgrund av aktuell information. Genom att hjortar ofta kan fotodokumenteras under såväl brunsten som under sommaren kan också tilldelning och avskjutning samordnas mellan brunstområden och de marker där hjortarna tillbringar resten av året. Ofta kan fotografier på gamla, skjutbara hjortar ges både till de marker där hjorten brunstat och de marker där hjorten befinner sig efter brunsten, till hjälp vid identifikation under jakt. Insamling av fällhorn, fotodokumentation under sommaren, samt dokumentation av fällda hjortar och döda hjortar, har gett en mycket god bild av handjurslokaler och var olika individer håller till, något som är till mycket stor hjälp vid förvaltningen av kronvilt inom licensområdet (Jarnemo 2008, 2014). Det finns också ett väl utbyggt kontaktnätverk mellan markägare, jägare och inventerare, vilket bidrar till ett snabbt informationsutbyte och att man vet vart att vända sig för att erhålla råd och rekommendationer. ATT JAGA KRONVILT I en del områden skulle troligtvis fler av de tilldelade djuren kunna fällas om man hade mer kunskap om hur man effektivast jagar kronvilt. Kronvilt är svårjagat av flera skäl. Hörsel och luktsinne är i likhet med annat klövvilt mycket välutvecklat men kronviltet har dessutom en betydligt skarpare syn än exempelvis rådjur, älg och vildsvin. Dessutom är kronviltet mer störningskänsligt än många andra hjortdjur (Jeppesen 1987; Bateson & Bradshaw 1997; Phillips & Alldredge 2000; Sunde et al. 2009; Sibbald et al. 2011; Jarnemo & Wikenros 2014). Erfarenheten från yrkesjägare är att vak- och smygjakt är en mycket effektiv jaktmetod som dessutom möjliggör en selektiv avskjutning. En annan metod som erfarna kronviltjägare rekommenderar är försiktig tryckjakt med ett fåtal utställda passkyttar. En person går försiktigt in i området som ska jagas, bryter en kvist, går ut igen, för att sedan gå in från ett annat håll. Störningen är då tillräcklig för att kronhjorten ska vilja lämna området men utan panik. Djuren kommer då ofta lugnt på kända växlar och erbjuder säkra skott med god urvalsmöjlighet. Den sämsta jaktformen på kronhjort är den med snabba, långdrivande hundar. Djuren kommer då snabbt och det blir svårt med både säkra skott och urval av djur. Forskning visar att denna typ av jakt ofta leder till flykter på många kilometer, ibland mil (Jeppesen 1987; Sunde et al. 2009; Jarnemo & Wikenros 2014). Upprepas drevjakter ofta kan det leda till att kronviltet blir än mer lättstörda och svårjagade eller till och med att de väljer att uppehålla sig på andra marker FÖRVALTNINGSOMRÅDE Ett förvaltningsområde inrättas med huvudsyfte bibehålla en jaktbar, livskraftig population och att förhindra hybridisering med kronvilt i norra Skåne. Syftet är också att inom förvaltningsområdet fortsätta det goda jaktliga samarbetet mellan olika markägare och kunna arbeta med skadeförebyggande åtgärder, populationsförstärkande åtgärder samt information. 17

Idag ligger en spridningsfront norrut ungefär vid en linje mellan Hörby-Linderöd-Huaröd-Brösarp. Samtidigt har det åtminstone sedan 1950-talet funnits förekomst i ett område nordväst om Ringsjön vid Hallaröd. På 1980-talet upptäckte man att hjortar som brunstade i bl.a. Vomb, kunde observeras sommartid vid Trolleholm. Vinterspårningar vid 1990-talets mitt tydde på förekomst av kronvilt i ett område ungefär avgränsat av triangeln Hallaröd-Trolleholm-Konga. Den rapporterade avskjutningen från licensområdet här (västra delen av licensområde C) tyder dock på att antalet djur i detta område är lågt idag. Samtidigt antyder trafikdödade hjortar på E22 vid Rolsberga-Hurva-Gårdstånga i anslutning till brunsten, att vi fortfarande har hjortar som säsongsvandrar mellan brunstområden i söder och vinter-sommarområden nordväst Ringsjön. Från markägarföreträdare och Skogsstyrelsen har det framförts önskemål om att utbredningsområdet för nominatunderarten inte bör utökas norrut ytterligare. Ur skogsskadesynpunkt anses det inte önskvärt med en etablerad population norr om E22, d.v.s. en gränsdragning som grovt överensstämmer med den spridningsfront vi ser idag. På grund av risken för skogsskador, finns det således skäl att utnyttja en barriär som förhindrar en fortsatt etablering norrut. E22 genom Skåne är under ombyggnad. På sikt planeras hela sträckan byggas om till motorväg. Sträckan Hörby N-Linderöd är ombyggd och försedd med viltstängsel. En ny dragning av E22 förbi Linderöd är planerad med byggstart tidigast 2015. Hela sträckan ska förses med viltstängsel (Trafikverket 2013). Ombyggnad av sträckan Sätaröd-Vä planeras till 2017 (Trafikverkets hemsida, information nedladdad 2014-06-23). Även här kan man förmoda att vägen förses med viltstängsel. Öster om Kristianstad planeras sträckan Fjälkinge-Gualöv göras om till motorväg med byggstart 2020 (Trafikverkets hemsida, information nedladdad 2014-06-23). Sedan tidigare har sträckan Gualöv- Sölvesborg byggts om. En stor del av E22 mellan Blekingegränsen och Hörby ska alltså byggas om eller har byggts om, och en stor del av sträckan kommer att ha viltstängsel när hela ombyggnationen är färdig. Det kommer att skapas en barriär genom landskapet på denna sträcka som då också kan användas för att avgränsa ett förvaltningsområde. Länsstyrelsen förordar alltid att viltpassager ska skapas när längre vägsträckor förses med viltstängsel. Längs E 22 förordar vi undergångar istället för övergångar. Medan annat vilt i regel nyttjar tunnlar, verkar kronvilt ogärna gå igenom dessa. Mot bakgrund av nuvarande utbredningsområde och spridningsfront, risken för ökade skogsskador med ett utökat utbredningsområde, samt den faktiska barriär som ändå kommer att skapas med ombyggnationen av E22, föreslås en gränsdragning längs E22 från Blekingegränsen till Malmö med förvaltningsområde söder om E22. För att förhindra spridning söderut i Skåne av kronvilt med främmande ursprung, samt för att motverka en utökning av utbredningsområdet norrut, föreslås förvaltningsområdet avgränsas av viltstängsel längs E22. Denna avgränsning skulle medföra att de delar av nuvarande licensområde C som ligger norr om E22 ej införlivas i förvaltningsområdet. Samtidigt skulle ett område från Linderödsåsens nordostsluttning norrut till Kristianstad-Bromölla, där det idag råder allmän jakt, hamna inom förvaltningsområdet. Detta område täcks dock till stor del av Kristianstadslättens sandiga marker där barrskogen i högre utsträckning utgörs av tall än av gran, vilket gör risken för stora skogsskador betydligt mindre. Inom förvaltningsområdet ska jakten vara reglerad genom licenstilldelning enligt nuvarande modell med jakt inom s.k. kronhjortsområden i enlighet med föreskrifter i NSF 2011:7 (Naturvårdsverket 2011). Områden där det idag råder allmän jakt, men som kommer att ingå i förvaltningsområdet och därför bör gälla under samma jaktreglemente, bör registreras som kronhjortsområden enligt NSF 18

2011:7 (Naturvårdsverket 2011). Bildningen av nya kronhjortsområden kan tänkas ske successivt i takt med en eventuell spridning av kronvilt inom förvaltningsområdet. Nackdelen med detta förfaringssätt är att det kommer att uppstå problem vid gränser mellan licensområde och område med allmän jakt då angränsande fastigheter kan jaga samma djur, men under olika lagrum. Denna typ av problem var en delorsak till bildandet av kronhjortsområdena E och F. Idag ses liknande problem i spridningsfronterna vid norra gränsen av område D och vid sydöstra gränsen av område E. Alternativet är att direkt vid instiftandet av ett förvaltningsområde också bilda nya kronhjortsområden där det idag är allmän jakt. I 57, NFS 2011:7 (Naturvårdsverket 2011), står att kronhjortsområden företrädesvis ska inrättas där kronhjort förekommer i väletablerade bestånd. Att införa licensreglerad jakt inom hela förvaltningsområdet kan således tänkas gå emot dessa föreskrifter. Samtidigt står i samma paragraf att man särskilt ska beakta möjligheterna att med hjälp av naturliga geografiska gränser få en effektiv avgränsning av området. Ostkusten, sydkusten och E22:an kan ur detta perspektiv anses vara lämpliga gränser. Det bör inte finnas hägn i förvaltningsområdet som håller kronvilt som inte är av nominatunderartendet ska inte heller vara tillåtet att hålla närbesläktade arter som wapiti eller sikahjort. På sikt bör därför nuvarande kronviltbestånd i befintliga hägn helst avvecklas och ersättas med kronvilt av nominatunderarten. För att detta ska vara möjligt bör det upprättas hägn med kronvilt som härrör från dagens vilda population. Befintliga hägn som kan tänkas komma ifråga som avelshägn är exempelvis Skånes Djurpark och Agusa. Hägnen kan även ha som syfte att erbjuda allmänheten bra möjligheter att studera och uppleva kronvilt på nära håll utan att orsaka störning. UTANFÖR FÖRVALTNINGSOMRÅDET Utanför förvaltningsområdet föreslås i nuläget en fortsatt allmän jakttid på alla djur enligt nu rådande föreskrifter utanför licensområdet. Om man istället skulle vilja börja förvalta kronviltet i norra Skåne på ett effektivare sätt, vare sig det gäller att förbättra sammansättning, minska antalet djur eller styra utbredning, är ett alternativ att anamma det system med s.k. kronhjortsskötselområden (NSF 2011:7, Naturvårdsverket 2011) som finns i övriga Sverige utanför Skåne. Ett avgränsande viltstängsel skulle göra en förvaltning möjlig även i norra Skåne. Det finns idag önskemål hos en del markägare och jägare att bilda skötselområde nord-nordväst om Kristianstad för att efter gemensamma riktlinjer kunna förbättra vården av stammen. Enligt nuvarande regler går det inte att bilda skötselområden i Skåne län utan man är hänvisad till allmän jakt utanför de s.k. kronhjortsområdena (Naturvårdsverket 2011). Ett syfte med allmän jakt norr om kronhjortsområdena är ju att förhindra spridning söderut av kronvilt med främmande härstamning. Då detta istället skulle förhindras av det tänkta viltstängslet, skulle kronvilt norr om stängslet i Skåne kunna förvaltas enligt samma system som i övriga Sverige. Det skulle därmed vara möjligt att inrätta kronhjortsskötselområden här. BEHOV AV NY KUNSKAP Skador i jord- och skogsbruk utgör den största anledningen till konflikter med allt klövvilt och det är också huvudorsaken orsaken till en negativ inställning till kronhjort bland markägare och brukare. Färska beräkningar (Peil 2013; Johnsson & Lehmann 2014) visar på de stora ekonomiska förluster som kan drabba skogsägare på grund av barkskalning på rödgran. Dessa beräkningar understryker vikten av att utveckla och implementera skadeförebyggande åtgärder. Det är välkommet med ytterligare kostnadsberäkningar av skador, inte minst gäller detta också skador på andra trädslag än rödgran, där det även finns en brist på kunskap om barkskalningens långsiktiga 19

konsekvenser för träden och virkeskvalitet. Kunskapssammanställning och ny forskning som rör åtgärder som kan minska omfattningen och effekten av skador bör därför ges hög prioritet. Erfarenheter från länder med lång erfarenhet av kronviltförvaltning bör tas tillvara. Prioriterad kunskapsinsamling och ny forskning bör gälla faktorer som påverkar skadeuppkomst, alternativa trädslagsval och skötselmetoder i skogsbruk, viltanpassat skogsbruk, effekt av viltvårdsåtgärder och utfodring, olika typer av skydds- och behandlingsmetoder av stammar, jämförande studier mellan områden med respektive utan skador, samt utvecklande av metoder för att styra djuren från skadekänsliga områden till andra områden. Detta är kunskap som inte bara skulle gagna nominatunderartens fortlevande i Skåne, utan även vara av stort värde för all klövvilts- och kronviltförvaltning i Sverige. Det är en stor brist att det idag inte finns bra och konkreta råd att ge till de skogsägare som drabbas av kronviltets barkskalning. Det finns ett stort behov av att söka och sammanställa kunskap från runtom i Europa om motåtgärder. Glädjande nog har Naturvårdsverket nyligen gett anslag för en sådan kunskapssammanställning om barkskalning och motåtgärder. Tanken med en sådan sammanställning är att ta fram ett kompendium med fakta och rekommendationer om motåtgärder, som kan vara till hjälp för skogsägare, myndigheter, skogsförvaltare, rådgivare och jägare. Kunskapssammanställningen ska också kunna tjäna som utgångspunkt för vidare forskning och utveckling av motåtgärder anpassade efter skånska eller svenska förhållanden. Det finns även behov av motåtgärder vid skador i jordbruket. Under reservatstiden gjordes vissa försök med skadeförebyggande åtgärder i jordbruket. Elstängsel runt potatisodlingar var tämligen lyckosam. Det krävdes dock en god tillsyn eftersom kronviltet mycket snabbt upptäckte om spänningen upphört och då tog sig in. Man gjorde också den erfarenheten att en remsa av grödan måste lämnas ostängslad för att minska djurens motivation att ta sig in. Olika typer av skrämselljud som radio och gasolkanon visade sig ha en kortvarig effekt. Däremot visade det sig att en rörlig viltskrämma kombinerad med gasolkanon ger en god skrämseleffekt på kronhjort (Sinding-Larsen 1983; Larsson et al. 1987). Det behövs dock mer kunskap om hur man kan motverka skador i jordbruket från både kronviltoch annat klövvilt. Det forskningsprojekt som startade 2005 har tagit fram ny kunskap om hemområdesstorlek, rörelsemönster, habitatval, reproduktion, effekter av jaktlig störning (Jarnemo 2014). Det finns dock ett fortsatt behov av kunskap rörande födoval, habitatval och rörelsemönster. Inte minst är detta kunskap som kan vara till hjälp i arbetet med att motverka skador på skog och gröda. Eventuella interaktioner mellan de olika klövviltarterna (kronvilt, dovvilt, rådjur, älg och vildsvin) är oklara. Då dessa arter uppträder allt oftare i samma marker finns det ett behov av forskning som underlättar samförvaltning, inte minst i förhållande till viltskador. Det finns behov av att förbättra och utveckla inventeringsmetoder. Så kallade kamerafällor, dvs inventering med fast monterade kameror med rörelsedetektor, kan erbjuda ett användbart och värdefullt verktyg för att få information om populationstäthet, sammansättning, trender, habitatutnyttjande och rörelsemönster, inte bara för kronvilt utan även för andra arter. INFORMATION Den regionala förvaltningsplanen bör finnas att tillgå på länsstyrelsens hemsida. 20