Kronhjort. Cervus elaphus elaphus. Kännetecken. Däggdjur

Transkript

1 Cervus elaphus elaphus Kronhjort Däggdjur NE NA LC DD NT Nära hotad (NT) D1 VU EN CR RE Klass: Mammalia (däggdjur), Ordning: Artiodactyla (partåiga hovdjur), Familj: Cervidae (hjortdjur), Släkte: Cervus, Underart: Cervus elaphus elaphus - kronhjort Linnaeus, 1758 Synonymer: Cervus elaphus ssp. elaphus Linneaus, 1758 Kännetecken Kronhjorten, eller kronviltet, är högbent med långsträckt kropp och lång, slank hals. Kroppslängden för ett fullvuxet handjur är cm, mankhöjden cm. Handjuren - hjortarna - blir inte fullvuxna förrän vid 6-8 års ålder och en stor skånsk hjort kan då ha en levandevikt på 250 kg. En vuxen hind väger kg. Sommartid är pälsen rödbrun, men variationer från mörkare brun till gulbrun förekommer. Spegeln är ljust gulbeige. Vinterpälsen är gråbrun, men kan variera från brunsvart till ljusare grå. Kalvarna är vitfläckiga upp till två månaders ålder. Inför brunsten sväller hjortens hals och får en långhårig mörkbrun man. Hjortarna utvecklar med stigande ålder en väl förgrenad hornkrona med vanligtvis tio till arton taggar. Hörseln är mycket god, liksom luktsinnet. Synen är betydligt bättre än hos t.ex. älgen. Utseendemässigt skiljer sig nominatrasen från övriga raser genom karaktärsskillnader i pälsen och hornen. ArtDatabanken - artfaktablad 1

2 Utbredning och status Linné baserade sin beskrivning av kronhjort på den svenska populationen. Denna nominatras tros ha förekommit i södra Sverige, Danmark och norra delarna av kontinenten. Medan nominatrasen av kronvilt i Danmark och på kontinenten genom introduktioner har blandats med andra raser, tros populationen i Sverige ha undgått detta. För cirka år sedan vandrade kronhjorten in i Skåne via Danmark och nådde en utbredningsgräns som gick genom Bohuslän, Dalsland, Västergötland, Mälardalen, Östergötland och Öland. Denna utbredning bestod i stort sett till 1789, då det kungliga jaktprivilegiet på hjortvilt upphörde och ersattes med allmän jakt. Följden blev en kraftig minskning och tillbakaträngning. I mitten på 1800-talet fanns endast en spillra kvar, representerad av färre än 100 djur på några gods i södra Skåne och 1907 skattades stammen till endast ett 50-tal djur. Under 1900-talet ökade det skånska kronviltet långsamt. I takt med detta ökade också problemet med skador på skog och gröda. Samtidigt framfördes från naturvårdshåll en oro över den svenska kronhjortens framtid. Lösningen kom 1971 i form av ett ha stort försöksreservat för frilevande kronhjort i södra Skåne. Syftet var dels att bevara och vårda en frilevande stam av nominatrasen, dels att minska och ekonomiskt ersätta skador. Inom reservatet reglerades avskjutningen genom en restriktiv licenstilldelning och stammen följdes genom fortlöpande inventeringar. Reservatet upphörde För kronviltet innebar reservatet en klar förbättring, både vad gäller antal som köns- och åldersfördelning. Efter nedläggningen har jakten i större delen av södra Skåne i huvudsak reglerats genom licenstilldelning.årliga inventeringar genomförs i södra och sydöstra Skåne. De senaste decennierna har en stark ökning av stammen noterats. I dagsläget torde stammen i det traditionella området i södra centrala Skåne och på Österlen uppgå till någonstans mellan 1500 och 2000 djur före jakt. Den rapporterade avskjutningen inom licensområdet var för jaktsäsongen 2009/ djur. Utanför dessa båda huvudområden för nominatrasen finns mindre och mer spridda förekomster av kronvilt i norra Skåne. Norr om Kristianstad, med centrum vid Hanaskog och Vanås, finns en nyetablerad population som har sitt ursprung i ett hägn. Enligt uppgift ska antalet djur vara uppemot 150. Från Blekinge och över Ryssberget sprider sig djur västerut in i nordöstra Skåne norr om Ivösjön. På Kullahalvön i nordvästligaste Skåne har en mindre population på ett 25-tal djur uppstått efter ett hägn. Dessa populationer med härkomst från hägndjur torde samtliga ha en stark inblandning av främmande genetiskt material. Samtidigt har utsättningar och rymningar av kronvilt skett på ett flertal platser i övriga delar av landet från 1950-talet och framåt. I ett fall (Halle-Hunneberg i Västergötland) rör det sig om utsättning av vildfångade, skånska djur, men generellt sett handlar det om djur med främmande bakgrund. Starka förekomster har främst utvecklats i Mälardalen, Kolmården och Kalmar län. De djur som finns i västra Sverige (nordvästra Värmland) torde i varje fall delvis härröra från djur som vandrat in från Norge. En uppskattning som gjordes 2007 tydde på att antalet kronvilt i Sverige var till före jakt, med en årlig avskjutning på ca djur. Undersökningen visade vidare att en fast förekomst av kronvilt fanns i samtliga län med undantag av Norrbotten, Gotland och Halland. I nära nog alla län rapporterades en positiv trend för kronvilt. En norsk, genetisk studie från 2008 tyder på att populationen i södra Skåne och populationen på Halle-Hunneberg i Västergötland, som tros uppgå till något 100-tal djur, inte blandats upp med utifrån kommande kronvilt. Dessa båda populationer är därmed sannolikt de enda kvarvarande av nominatrasen som undgått påtaglig hybridisering med djur av främmande ursprung. Studien stärker således skyddsvärdet hos dessa populationer. En pågående genetisk undersökning hoppas kunna verifiera resultaten från den norska studien. ArtDatabanken - artfaktablad 2

3 Ekologi Kronviltet uppvisar en stor anpassningsförmåga, men föredrar ett blandlandskap av skog - gärna med stort lövinslag - och öppen mark. Närhet till skyddande terräng för daglega, attraktiva födoslag samt vatten är avgörande biotopkrav. I Skåne finner man kronviltet i det omväxlande skogs- och jordbrukslandskapet, där skogsbestånd ger skydd under dagen och födosök i stor utsträckning sker nattetid på åkrar och hyggen. Födan hämtas till stor del bland markskiktets örter och gräs. Kruståtel, ljung och bärris utgör viktiga arter. Grödor som åtnjuter hög popularitet är rotfrukter, raps, stråsäd och klövervall, vilket kan ge upphov till skador för jordbruket. Vintertid ökar betydelsen av skott, knoppar och bark. Ask, rönn, vide och brakved hör till de mer eftersökta arterna. Barkskalning, i form av gnag och flängning, kan ske på ett flertal trädslag varav särskilt gran, tall, lärk, ask, ek, sälg och asp kan nämnas. Skogsbruket åsamkas allvarliga skador till följd av barkskalningen. De allvarligaste skadorna drabbar granbestånd i årsåldern. Preliminära data från en pågående studie på barkskalning av gran i Sverige tyder dock på att populationstätheten av kronvilt är av mindre betydelse för omfattningen av skador. Redan låga populationstätheter i Skåne ger omfattande skador. Tillgång på alternativ föda i skogen och närhet till åkermark verkar ha större betydelse. I maj-juni föder hinden en kalv. Andelen hindar som föder mer än en kalv är mindre än en procent. Hindarna blir i regel könsmogna vid ett års ålder. Det är dock inte är ovanligt att hindar skjuter upp första kalvning till tre års ålder. Data från Kolmården visar att ungefär varannan hind där föder sin första kalv vid två års ålder och resten vid tre års ålder. Hindar i åldern från tre år upp till år föder däremot nästan alltid en kalv varje år. Därefter sjunker reproduktionen och äldre hindar får förmodligen inte kalv varje år. Få hindar torde bli äldre än cirka 20 år. Närbesläktade hindar bildar tillsammans med kalvar och fjolårskalvar familjegrupper på oftast 3-6 djur, men större grupper förekommer. Stora flockar kan uppstå vid fält med attraktiva grödor, men det händer också att stora hjortar lyckas hålla ihop flockar på djur under brunsten. Hindarna är mycket trogna sitt uppväxtområde. Spridningen av hindar är därmed långsam och drivs snarare av en successiv framflyttning av hemområdesgränsen, än en regelrätt utvandring. Skånska kronhindar har uppvisat en genomsnittlig hemområdesstorlek på mellan 2500 och 3000 hektar. Förflyttningarna inom hemområdet kan vara stora. En del hindar pendlar mellan olika delområden som kan ligga upp till 25 km ifrån varandra. Placeringen av attraktiva grödor verkar kunna orsaka betydande variationer i ståndort inom och mellan år i Skåne. Störningar i form av t.ex. jakt, friluftsliv och avverkning kan också orsaka förflyttningar. Studier i såväl Skåne som Sörmland visar att kronvilt kan dra iväg km vid drevjakt. På Hunneberg har fyra kronhindar försetts med GPS-halsband. Dessa hindar har varit stationära på berget, uppvisat mindre hemområden än de skånska, och har i mycket liten omfattning besökt det omgivande jordbrukslandskapet. Genomsnittlig hemområdesstorlek här var cirka 900 hektar. Hjortarna rör sig över betydligt större områden än hindarna och kan även vara mycket rörliga under brunsten. Under större delen av året lever de ensamma eller i små handjursgrupper, åtskilda från hindar och kalvar, och ansluter till dessa först i samband med brunsten. Det kan innebära att de håller till i samma område som hindarna, men vanligare är att hjortarna vandrar till särskilda sommar- och vintervisten. I Skåne har dessa vandringar följts sedan början av 1970-talet och en sammanställning visar att de skånska hjortarna tillbringar sommar och vinter i genomsnitt 14 km från brunstlokalen, men att avstånd på km inte är ovanliga. Forskning i Skåne har också kunnat påvisa att hjortarna kan besöka flera brunstlokaler under en och samma brunstsäsong. Med utgångspunkt från studier i andra områden torde hemområdesstorleken för hjortarna vara cirka 2-4 gånger större än för hindarna. Den i skrivande stund hittills enda hjorten som försetts med GPS-halsband i Skåne har ett hemområde på cirka 8600 hektar. Under sitt andra levnadsår får hjortarna sina första horn i form av ett par spetsar. Efterhand som hjorten blir äldre blir hornen grövre, längre och får fler taggar. Hornen är som störst i åldern år - få hjortar torde bli äldre än år. Hjortarna fäller hornen under februari-april, de äldre tidigare än de yngre. De nya hornen börjar utvecklas direkt och är färdiga på sensommaren då den skyddande basthuden fejas av. Brunsten pågår från slutet av augusti till början av oktober. Hjortarna söker upp hindarna och försöker samla och hålla ihop en flock hindar som försvaras mot andra hjortar. Hindarna är dock också aktiva och söker sig till de starkaste hjortarna. Förutom chansen till en starkare avkomma, slipper hindarna stressande uppvaktning från yngre hjortar och kan spara energi och söka föda i lugn och ro. Brölet, som under gynnsamma förhållanden kan höras åtminstone upp till sex km, är en styrkedemonstration gentemot andra hjortar, men attraherar också hindar och gör att dessa snabbare blir brunstiga. Oftast räcker det för haremshållaren, platshjorten, att visa upp sig och göra utfall mot inkräktare för att dessa ska dra sig undan, men om två jämbördiga hjortar möts kan häftiga strider utspela sig. Det händer att hjortar stångas ihjäl under dessa kamper. Yngre hjortar och hjortar som inte lyckats bli platshjortar, håller sig i periferin och söker sig runt mellan flera brunstlokaler. Ofta är det först vid 6-7 års ålder som en hjort lyckas bli platshjort. ArtDatabanken - artfaktablad 3

4 Hot Risken för hybridisering med kronvilt av annan härstamning får anses vara stor och detta utgör det absolut största hotet mot nominatrasen av kronvilt. Det finns skäl att tro att djur med icke-svenskt ursprung är vanligt förekommande i hägn såväl i Skåne som i Västergötland. Erfarenhetsmässigt är inte hägn att betrakta som en säker förvaring och risken för att djur kommer ut måste anses vara stor. Den skånska populationen kan också komma i kontakt med främmande genetiskt material genom utifrån långvandrande hjortar. Framförallt finns en risk att hjortar från Blekinge och nordöstra Skåne vandrar ner i södra Skåne. En liknande risk finns även för kronviltet på Halle- Hunneberg. Kronviltet är med sin låga reproduktion, låga spridningsbenägenhet och höga ålder för hjortarna innan de blir fullvuxna, mycket känsliga för en felaktig avskjutning. I det öppna, skånska landskapet är kronviltet dessutom relativt lättjagat, vilket i samband med ägosplittringen lätt kan resultera i en alldeles för hög avskjutning och en konkurrens om de hornbärande hjortarna. Tyvärr är också kunskapen om kronvilt många gånger bristfällig bland jägare. Lättnader i jaktreglering medför i regel att jakttrycket på handjur blir för hårt, vilket resulterar i en för låg andel hjortar och en för låg medelålder bland dessa. Detta innebär att hjortar som rymmer från hägn eller kommer vandrande, har större möjligheter att lyckas under brunsten och därmed kunna sprida sina gener. Det är i allmänhet med hänvisning till skador på skog och gröda som krav på ökad licenstilldelning framförs. Det verkar inte finnas ett direkt samband mellan skadornas omfattning och tätheten av kronvilt, varför reglering av skadorna genom beskattning är en tvivelaktig metod. På grund av störningskänsligheten hos kronvilt kan vissa områden med hög mänsklig aktivitet ge skäl till oro. Kronviltet verkar inte ha några problem att på sikt vänja sig vid människor som rör sig på vägar och stigar. Värre är när upprepade störningar förekommer i skogsbestånd där djuren sökt daglega. Ofta förekommande drevjakt, orientering, omfattande svampplockning och brukshundsträning torde vara direkt olämpliga, störande aktiviteter. ArtDatabanken - artfaktablad 4

5 Åtgärder Med en ökande risk för invandring från andra populationer och från hägn, är det oerhört viktigt att åtgärder sätts in så snabbt som möjligt. För den skånska populationen finns ett förslag till åtgärdsplan som togs fram Planförslaget skickades då till Naturvårdsverket, som ännu i början av 2011 inte gett något utlåtande. De åtgärder som beskrivs berör främst hägn, motåtgärder mot invandring norrifrån, reglering av jakt samt åtgärder mot skador på skog och gröda. Kronvilt med främmande påbrå bör inte hållas i hägn i Skåne i utbredningsområdet eller i angränsande områden. Det finns behov av att kartlägga befintliga hägn och klarlägga djurens härstamning. Det är önskvärt att djur med annat ursprung ersätts med djur av nominatras. Vid nyanläggning av hägn bör ej kronvilt av främmande ursprung tillåtas. För att minska rymningsrisken behövs en kvalitetskontroll av hägnen. I förslaget till åtgärdsplan finns även förslag till åtgärder på hur invandring norrifrån kan förhindras.jakten bör vara fortsatt samordnad inom hela utbredningsområdet i Skåne och reglerad enligt nuvarande licenssystem, med syfte att upprätthålla en jämn könsfördelning och en hög medelålder bland handjuren. Med hjälp av det detaljerade licenssystemet har en könsfördelning med förhållandet 1 hjort på 1,4 hindar uppnåtts, samt en åldersfördelning där 11 % av handjuren har en bedömd ålder av 6 år och äldre. Licenstilldelning sker i kategorierna kalv, hind, hjort upp till och 5 taggar, hjort upp till och med 8 taggar, samt valfritt djur. Hind får bytas till kalv och hjort upp till och med 5 respektive 8 taggar får bytas till hind eller kalv. Det är oerhört viktigt att licenssystemet behålls och att en fortsatt detaljerad reglering av avskjutningen avseende kön, ålder och hornstorlek är möjlig. Licenstilldelningen bör även i fortsättningen baseras på noggranna inventeringar och följa för ändringar som upptäcks. Avskjutningen måste följas upp genom noggrann rapportering samt dokumentation av fällda hjortar. Det sistnämnda dels för att kunna upptäcka djur som visar tecken på främmande bakgrund, dels för att bättre kunna kartlägga handjurens olika vistelseorter och vandringar.riskerna för uppblandning av populationen på Halle-Hunneberg torde vara mindre kända än för den skånska populationen. Här finns det behov av en kartläggning av närbelägna populationer, vandringsmönster samt befintliga hägn.under reservatstiden genomfördes försök med skadeförebyggande åtgärder i jordbruket. Två metoder visade sig under vissa förutsättningar vara ganska effektiva. Ett högt elstängsel med minst fem trådar lyckades stänga ute kronvilt från potatisodlingar. En förutsättning var att en remsa av den attraktiva grödan lämnades utanför stängslet för att minska djurens motivation att ta sig igenom. Den andra metoden var en kombination av gasolkanon och en rörlig, visuell skrämma som utlöstes med oregelbundna intervall. Åtgärder som motverkar barkskalning på gran anses generellt sett inte vara ekonomiskt realistiska för skogsbruket. Det finns dock ett behov av att eftersöka och sammanställa motåtgärder som undersökts och använts i europeiskt skogsbruk för att se om det kan finnas metoder intressanta för svenska förhållanden. Det kan tänkas finnas metoder som är praktiskt användbara för enskilda skogsägare. En sådan sammanställning skulle också kunna tjäna som utgångspunkt för vidare forskning på motåtgärder anpassade för svenskt skogsbruk. Exempel på en framkomlig väg skulle kunna vara ett skogsbruk där skötsel och trädslagsval an passas efter viltet. Ett viltanpassat skogsbruk i kombination med viltvårdsåtgärder kan tänkas minska skadenivån. Ett annat intressant område är undersökningar av om det är möjligt att genom störningsåtgärder förmå kronviltet att lämna skadekänsliga områden. Forskning inom dessa områden är i allra högsta grad önskvärt och en viktig del i bevarandet av nominatrasen av kronvilt. Övrigt Utländska namn: NO: Kronhjort, DK: Kronvildt, FI: Saksanhirvi, GB: Red deer. Kronhjort är förtecknad i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter). Konventioner och artskydd Åtgärdsprogram: Under produktion ArtDatabanken - artfaktablad 5

6 Litteratur Ahlén, I Studies on the red deer, Cervus elaphus L., In Scandinavia. I. History of distribution. II. Taxonomy and osteology of prehistoric and recent populations. III. Ecological investigations. Viltrevy 3:1-3: 3. Backström, B. G Kronvilt i Kolmården. Banums Förlags AB. Clutton-Brock, T. H. & Albon, S. D Red deer in the Highlands. BSP Professional Books. Clutton-Brock, T. H., Guinness, F. E., Albon, S. D Red deer. Behavior and ecology of two sexes. The University of Chicago Press, Edinburgh University Press. Dahl, E Lär känna kronhjorten. Svenska jägareförbundet, Stockholm. Ekman, H Kronhjorten i Sverige. Reservatsidéns utveckling. Viltnytt 28: Ekman, S Några jaktbara djurarters historia i Sverige under senare tid. 2. Kronhjorten. Svenska Jägareförbundets Tidskrift 57: Haanes, H Genetic variation and structure in Norwegian red deer. PhD thesis, Norwegian School of Veterinary Science, Oslo. Jarnemo, A Seasonal migration of male red deer (Cervus elaphus) in southern Sweden and consequences for management. European Journal of Wildlife Research 54: Jarnemo, A Kronviltet - en skånsk symbol. I: Skånes natur under 100 år. Naturskyddsföreningen i Skånes Jubieleumsbok (red. P. Blomberg), s Jarnemo, A. In press. Male red deer (Cervus elaphus) dispersal during the breeding season. Journal of Ethology. Jarnemo, A., Larsson, P Vårda kronviltet. Att sköta stammen rätt är att skjuta rätt! Svensk Jakt 9: Larsson, A. (red.), Eriksson, S., Hellstrand C., Sinding-Larsen, T., Larsson, P., Sällström, A Kronhjorten i Skåne Naturvårdsenheten, länsstyrelsen i Malmöhus län, meddelande 1987: 4. Lavsund, S Kronhjorten, Cervus elaphus L., utbredning i Sverige Inst. för skogszoologi 18. Lavsund, S Kronhjortens, Cervus elaphus L., ekologi i områden med nyetablerade populationer i Syd- och Mellansverige. Inst för skogszoologi 25. Lavsund, S Kronhjorten i Sverige och dess framtid. Viltnytt 28: Lundberg, G Kronviltet. I: Svenska Hjortdjur (red. H. Hamilton), s Markgren, G De svenska kronhjortarna. Rasproblematiken. Viltnytt 28: von Raesfeld, F. Das Rotwild Naturgeschichte, Hege und Jagd. 9 uppl. bearb. av K. Reulecke. Verlag Paul Parey, Hamburg. Sinding-Larsen, T., Larsson, P Kronvilt. Bokförlaget Signum i Lund AB. Sinding-Larsen, T Utvärdering av verksamheten med försöksreservatet för kronhjort i Skåne Länsstyrelsen i Malmöhus län, meddelande 1983: 2. Wagenknecht, E Rotwild. 2 uppl. Verlag J. Neumann-Neudamm. Wahlström, K Förvaltning av den svenska kronhjortsstammen; skötsel-, viltskade-, och rasproblematik. Svenska Jägareförbundet, Forskningsavdelningen. Författare Anders Jarnemo Rev. Anders Jarnemo 2005, 2011 ArtDatabanken, SLU ArtDatabanken - artfaktablad 6