11 Varför? Mara låg blek och livlös på bänken. Hon var inte död, som Franz hade trott. Men pojken kunde knappast rå för sin felaktiga slutsats. Han visste ju att Mara hade varit mycket sjuk och när hon mitt i återseendets tumultartade glädje plötsligt kollapsade fruktade han naturligtvis det värsta. Han hade aldrig sett någon svimma förut. När Vic Manners kom fram till Igor hade den stackars mannen redan rätat på sig och försökte trösta Ilka. Samtidigt hördes en röst över högtalarna som kallade på en läkare, och nästan omedelbart kom två män fram till patienten. Den ene böjde sig ner för att undersöka Mara. Och det dröjde inte länge förrän flickan försiktigt öppnade ögonen och flämtande försökte sätta sig upp. Men varsamma händer höll henne tillbaka och en vänlig röst bad henne ligga stilla, så skulle hon snart känna sig bra igen. Den andra läkaren uppfattade snabbt situationen och försökte i stället hjälpa Ilka. Han såg att hon var mycket stressad och gav henne en lugnande tablett. Sedan övertalade han Igor att också ta en, och snart hade oron lagt sig och efterträtts av ett stilla lugn. Och den lilla ungerska familjen kunde nu nyktert och sansat överblicka situationen och tänka på allt som hänt dem med en objektivitet som de nyss svalda kapslarna åstadkommit. När Vic talade med läkarna försäkrade de honom att det inte var någon större fara med flickan och att hon svimmat därför att hon i sitt svaga tillstånd inte orkat med de starka känslor som återseendet väckt. De rådde honom att så fort som möjligt köra familjen från flygplatsen. Och när han tyckte situationen lugnat ner sig tillräckligt och Mara kunde sätta sig upp och se sig om föreslog Vic att de skulle ge sig iväg. Ilka och Mara fick hjälp av männen att ta sig till bilen. Franz gick framför dem med en väska. Sedan gick Vic tillbaka och hämtade resten av bagaget och snart bar det iväg till hotellet. När värdparet Ivan Günther och hans hustru fick höra om Maras sjukdom och hur hon svimmat på flygplatsen kunde de knappast göra nog för sina gäster. Ilka och Mara gick genast till sängs och sov resten av eftermiddagen. Vic, Franz och Igor stannade i foajén för att kunna finnas till hands ifall de sovande skulle vakna. Vid femtiden kunde Igor inte stå ut med ovissheten längre utan gick upp till hotellrummet och öppnade försiktigt dörren. Där satt han sedan tyst och stilla i en timmes tid då först Ilka och sedan Mara vaknade upp. Kvällsmaten den kvällen blev en riktig fest. Och efter maten åkte de alla ut på en rundtur genom staden för att se på ljusen. Efter en timme var de tillbaka och en sömnig Mara och hennes trötta mor bestämde sig för att det var dags att gå och lägga sig. Igor, Franz och Vic satt kvar i foajén och läste. Men halv åtta på kvällen sa Franz att han också tänkte gå och lägga sig. Alla sa godnatt och de båda männen som blev kvar fortsatte att läsa under tystnad. Det blev Igor som till slut bröt förtrollningen. Detta var inte vad jag hade förväntat mig, sa han. Du menar vad som hänt idag? undrade Vic, att Mara svimmade och att Ilka var så trött? Igor nickade. Jag är hur säger man?...så missmodig? Jag tänkte detta skulle bli en lycklig dag, och så svimmar min dotter. Han skakade dystert på huvudet som om problemen kändes för 33
tunga. Vic gjorde sitt bästa för att trösta sin vän och snart började Igor repa lite mod. Men han ville fortsätta prata, och Vic lät honom hållas. Han insåg att Igor behövde få utlopp för sina känslor och ville inte hindra denna samtalsterapi, vad den än skulle mynna ut i. Tänk att det kan finnas sorg mitt i den största glädje, fortsatte Igor. Just när man tror att inget kan bli fel kan allt bli fel. Och ungraren skakade på huvudet som om detta mysterium var för stort för honom. Vilket det faktiskt också var. Ja, så är det i den här världen, svarade Vic. Och så kommer det att vara så länge ondskan härskar. Menar du att Mara är ond och att det är därför hon är sjuk? undrade Igor. Inte alls, invände Vic, så vitt jag kan se är hon det bästa barn man kan tänka sig. Men så länge ondskan härskar i världen riskerar både hon och vi allihop att drabbas av sjukdom och olycka. Igor vände sig med ett förvånat ansiktsuttryck mot Vic som om han väntade på en förklaring. Alla problem som en människa möter, vare sig det är sjukdom, hat, orättvisa eller fattigdom är ett resultat av synden, sa Vic. Det hela började när synden kom in i världen. Gud hade planerat en fullkomlig värld. Han skapade den för att bli ett paradis för människan. Men Satan fann sin väg in i den vackra trädgård som Gud hade gjort i ordning och frestade de första människorna att bryta mot Guds bestämmelser. Och omedelbart började deras problem. De blev tvungna att lämna den vackra trädgården och Gud förklarade för våra första föräldrar vad som nu väntade dem: Till kvinnan sade han: med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig. Till mannen sade han: Du som lyssnade till din hustru och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av, förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever, törne och tistel skall den ge dig. Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden. Ty av jord är du tagen, jord är du och jord skall du åter bli. 1 Igor var tyst ett ögonblick. Tänk så tråkigt att detta hände. Men vad gjorde de för något? Helt kort berättade Vic om hur Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den 2 och om hur Adam och hans hustru Eva fick fri tillgång till hela trädgården, med ett enda undantag: De fick inte äta av frukten från kunskapens träd på gott och ont. Han berättade också om hur Satan, med hjälp av en orm, hade frestat Eva och hur hon i sin tur hade frestat sin man att också äta av den förbjudna frukten. Vic gjorde med andra ord en kort sammanfattning av första Mosebokens andra kapitel. Det var på det sättet, förklarade Vic till slut, att Gud hade sagt till dem att om de åt av den förbjudna frukten skulle de dö. Men när Satan frestade dem påstod han i stället: Ni kommer visst inte att dö. 3 Så frågan blir vem som hade rätt. Och jag behöver knappast tala om för dig att historien visar att Gud hade rätt in i minsta detalj. Då är det alltså Djävulens fel, sa Igor högt för sig själv, under det att rösten tonade bort. Men så rätade han plötsligt på sig och frågade utmanande: Men vem skapade Djävulen Hur märkligt det än kan tyckas, Igor, så var Satan, eller Djävulen om du vill kalla honom så, faktiskt en gång en ängel i himlen. Men han tillät stolthet att komma in i sitt hjärta. Han fick tillfälle att ångra sig men vägrade att böja sig och till slut Det blev tyst i ett par minuter. Hmm, sa Igor efter en stund. Har du hängt med? undrade Vic. Igor nickade. Jag tror jag förstår. Men efter en liten stund fortsatte han: Jag skulle vilja ställa några frågor till. Jag undrar hur länge? 1 Första Moseboken 3:16-19 2 Första Moseboken 2:15. 3 Första Moseboken 3:4. 34
Men Vic höjde handen. Du har redan hört nog för i dag, Igor. Din hjärna hinner inte bearbeta allt om vi fortsätter. Det är bättre du funderar över det jag har berättat om i kväll. Sedan kan vi fortsätta diskussionen en annan gång. Jag menar bara hur länge detta kommer att fortsätta. Jag menar med denna drake och hans onda änglar? Det kanske du kan berätta för mig en annan gång.? Jag lovar! svarade Vic. Och hur dags åker vi i morgon? Vill du ta med Ilka och Mara på en sightseeing i stan? undrade Vic, i det han påminde sig vad de hade planerat. Jag är nog mer angelägen om att visa dem huset där vi bor, svarade Igor, Jag tror också att det är bättre för Mara att komma ut i den friska luften på landet och få dricka färsk mjölk. Och framför allt vill jag att hon ska få vila i lugn och ro. Så det är nog bäst att vi åker hem direkt. Igors allvar och iver gjorde intryck på Vic och han var glad att Igor var beredd att rätta sina planer efter de nya omständigheterna. Han insåg också själv att det var bäst för Mara att komma hem så fort som möjligt. Du har rätt Igor, sa han, vi åker så fort vi kan. Om vi åker tidigt kanske vi hinner hem i tid för kvällsmjölkningen? föreslog Igor. Men Vic skakade på huvudet. Det blir ingen mjölkning för någon av oss i morgon. Jag har kommit överens med familjen Merrit att sköta den. Du behöver all din tid för att hjälpa Ilka och Mara att finna sig tillrätta i deras nya situation. Igor nickade. Han insåg att det kunde dyka upp en del problem, men hoppades att hans hustru och dotter skulle bemästra dem. Till slut reste Igor sig och sa godnatt och gick till sitt rum. Vic fortsatte att läsa en stund. Han log för sig själv över hur Igor bekymrade sig för problemet med det ondas ursprung. Men kanske hans leende inte hade varit lika brett om han vetat att följderna av det ondas existens skulle komma att orsaka dem en hel del problem innan de ens kommit hem. 35
12 Det nya hemmet Precis som dagen för återföreningen blev annorlunda än väntat, så blev också hemresan något helt annat än vad Igor hade föreställt sig. Han hade tänkt sig själv som en slags reseguide som pekade ut sevärdheter i landskapet och som drog uppmärksamheten till än det ena och än det andra utmed vägen där Vic körde fram. Ja, det skulle bli en trevlig resa med mycket skratt och glatt pladdrande. Han hade t.o.m. hoppats att få höra barnen retas med varandra. Då skulle han verkligen fatta att familjen var tillsammans igen. Men tänk så annorlunda verkligheten blev. Där var oro i stället för skratt och tårar i stället för skämt. Mara klarade inte av resan särskilt väl. Så fort de lämnat stadstrafiken bakom sig och Vic ökade farten drabbades hon av svår åksjuka. De var tvungna att stanna och Mara, som var alldeles uttröttad, sjönk in i en djup sömn. Det var i alla fall vad Igor och Ilka trodde. Vic, däremot, hade sin misstankar. Han blev bekymrad när han såg det utmattade barnet och när de närmade sig den första staden föreslog han att de skulle söka upp en läkare. Men Igor protesterade mot förslaget. Hon sover lugnt, sa han. Låt oss fortsätta så vi kommer hem snabbare. Vic samtyckte. Han ville inte yppa sina farhågor och oroa flickan och hennes föräldrar i onödan. Men en halvtimme senare, mitt emellan två städer, önskade han att han följt sin intuition. Mara vaknade, satte sig upp och såg sig omkring. Sedan gav hon upp ett förskräckt skrik, tog sig för bröstet och kollapsade. Vic stannade bilen och gav några instruktioner och fortsatte sedan mot nästa stad så fort det bara gick att köra. Läkaren var en sympatisk man och lyssnade med äkta deltagande på Vics berättelse. Mara var svårt sjuk och läkaren undrade hur långt kvar de hade att köra. Vic förklarade att det kunde ta upp till fem timmar om de inte körde väldigt fort. Läkaren förklarade då att Mara egentligen borde stanna på sjukhuset, men insåg samtidigt hur måna föräldrarna var om att hon skulle komma hem. Han bestämde sig för att ge flickan starkt lugnande medicin och sedan kanske de kunde fortsätta. Men han insisterade på att de skulle skicka efter en läkare så fort de kom hem till gården. En timme senare gav de sig iväg med Mara utsträckt på baksätet. Hon vilade huvudet mot pappas knän och fötterna mot mammas. Det var inte det mest bekväma sättet att resa, men ändå det enda möjliga. Den mardrömslika resan tog äntligen slut. Helen insisterade att Mara skulle bo i Manners hem och att hon och Ilka skulle turas om att sköta patienten. Ett starkt vänskapsband uppstod mellan de båda kvinnorna. Och Ilka var tacksamheten själv. Tänk vilka snälla människor detta var som upplät sitt hem för henne och hennes sjuka dotter och som dessutom vårdade barnet som om det var deras eget! Det verkade som om inget var för besvärligt för familjen Manners. Helen skötte Mara som bara en van sköterska kan göra. Läkaren som hade kallats dit konstaterade att flickan hade dubbelsidig lunginflammation och gav utförliga instruktioner för behandlingen. Han kände till att Helen Manners hade arbetat som sjuksköterska på ett stort sjukhus och visste att han tryggt kunde överlämna ansvaret åt henne. Och hans instruktioner följdes till punkt och pricka. Vilka andra kvalifikationer Ilka än hade så var inte vård av sjuka hennes starka sida. Faktum var att hon kände sig fullständigt bortkommen i sjukrummet. Hon var en kvinna som mött mycket i 36
livet och som lidit mycket, och dotterns sjukdom var en tung börda för henne att bära. Ändå kände hon sig nära nog hjälplös om hon lämnades ensam i sjukrummet. Ingen medfödd intuition vägledde hanne. Helen var tvungen att säga henne allt som måste göras, vilket inte var det lättaste. Och det var naturligtvis språkbarriären som var huvudproblemet. Teckenspråk och Igors översättningar blev de huvudsakliga kommunikationsmedlen. Vad Ilka blev tillsagd att göra genomförde hon effektivt. Men hon måste hela tiden bli tillsagd på nytt. Inte så att Ilka var en ointelligent kvinna. hon låg säkert över medelmåttan och visade goda prov på praktisk förmåga. Men när det gällde vård av sjuka hörde hon till de människor som saknade initiativförmåga. Precis som en del kvinnor kan tyckas födda till sjuksköterskor, finns det andra som tycks födda till att inte ta hand om sjuka, och Ilka var tydligen en av dem. Bördan vilade därför tungt på Helens axlar, men hon accepterade den glatt. Igor lade ganska snart märke till att det extra arbetet tog på Helens krafter och det oroade honom djupt. Vic, sa han en dag, Helen är alldeles för snäll mot Mara och Ilka. Han gjorde en paus i det han sökte efter de rätta orden. Jag tror det är bättre om Mara fick komma till sjukhuset. Helen tar livet av sig om hon fortsätter på det här viset. Vic var själv orolig och när han tänkte på veckan som gått insåg han att det inte kunde fortsätta hur länge som helst. Ändå tvekade han att lägga sig i. Vic, jag har ett förslag, fortsatte Igor. Bra, fram med det bara! Ilka är mycket duktig på att lag mat. Och hon är bra på att sköta ett hushåll. Varför inte låta henne ta hand om huset och låta Helen ta hand om Mara? Det skulle underlätta för båda två. Är inte det ett bra förslag? Jovisst, svarade Vic, jag ska prata med Helen. Och så blev det, och det fungerade alldeles utmärkt. Maras tillstånd växlade mellan halvt medvetande och fullständig medvetslöshet. Hennes livskraft växlade som ebb och flod. Två gånger anförtrodde Helen Vic att hon undrade om den lilla bräckliga kroppen som låg och kämpade med andningen i det provisoriska syrgastältet skulle överleva natten. Men varje gång samlade den lilla tappra flickan sin krafter och förvånade alla med att slå upp ögonen på morgonen. Helen anade att Ilka inte insåg hur sjuk Mara var. Kommunikationen mellan de båda kvinnorna var som alltid begränsad, men ändå fanns där en slags förståelse. Men i den här frågan var Helen beroende av Igors översättning och hon misstänkte att han tonade ner den bistra sanningen. Hon tänkte helt enkelt att Igor undanhöll situationens allvar för sin hustru bara far att bespara henne ytterligare oro och ångest. Och det skulle snart visa sig att det fanns fog för misstanken. Ilka förstod naturligtvis att hennes barn var allvarligt sjukt. Men vad hon inte insåg var att Liemannen redan stod vid sängkanten och slipade sin lie. På två olika språk hördes brinnande böner stiga upp mot himlen för barnet vars livsglöd nästan var utsläckt. Alla förutom Ilka tycktes inse att en tragedi lurade vid tröskeln till Manners hus, och att den lilla späda flyktingens hjärta när som helst kunde ge upp kampen. Inte så att Ilka upprätthölls av någon stark tro på en högre makt. Tvärtom! Hon verkade inte sätta barnets sjukdom eller tillfrisknande i samband med en allsmäktig Gud. I det avseendet var hon en produkt av sin uppfostran. Hon hade aldrig visat något religiöst intresse och det föll henne helt enkelt inte in att som en sista utväg vädja till Gud om hjälp. Eftersom hon inte känt något behov av religion när livet gick sin gilla gång, tänkte hon heller inte på religion, eller Gud, som en lösning på denna livskris. Igor var oförmögen att dela med sig till Ilka av allt det som rörde sig i hans hjärta. Han visste inte hur han skulle berätta för henne om sina böner, dessa stapplande, tveksamma och ynkliga vädjanden om hjälp. Han längtade efter att få berätta för sin hustru om det som han just höll på att lära sig att tro på. Men det lämpliga tillfället tycktes aldrig yppa sig. Doktor Peters kom på besök varje dag. Men hans vanligtvis så glada och hjärtliga uppsyn hade de här dagarna dolts under ett sorgset och dystert ansiktsuttryck. Han kämpade mot en fiende 37
som var starkare än han själv men ändå inte starkare än hans bundsförvant. En stor del av hemligheten bakom gamla doktor Peters styrka låg i hans vänskapsförhållande till den stora Läkaren. Ibland brukade hans patienter skämta om doktorn och hans starka tro på bön och hans ovanliga vana att ta upp deras fall med sin överordnade Rådgivare som han hade hörts själv formulera det. Efter ett besök då han gjort en mycket grundlig undersökning vände han sig till Helen och sa, Du måste upplysa mamman om att det ligger bortom min makt att hjälpa detta barn. Helen kallade på Igor och frågade rent ut om han hade undanhållit den bistra sanningen för Ilka. Hade han försökt skydda henne från oro och inte berättat att Mara var döende? Tårar fyllde Igor Cordas ögon där han stod vid sitt barns bädd. Det är sant, snyftade han, jag har inte berättat allt för henne. Hon har vårdat det lilla barnet i tolv månader och jag har inte kunnat berätta för henne att min Mara Hans röst försvann i tomma intet. Meningen fullbordades aldrig, men innebörden var kristallklar. Doktor Peters klappade Igor medkännande på axeln. Igor, sa han med dämpad röst, vi måste berätta det för henne nu. De båda männen lämnade sjukrummet tillsammans. Och precis som väntat arbetade Ilka i köket. Mellan varven brukade hon smyga in i barnets rum och sitta tyst och stilla bredvid den utmärglade patienten. Ömt brukade hon hålla den halvt medvetslösa flickans hand i sin egen. Men alla visste att om Ilka inte satt vid sjuksängen befann hon sig i köket. När hon nu betraktade sin man och sedan doktorn som stod bredvid honom, och såg deras bekymrade ansikten kände hon hjärtat klappa hårdare. Efter två veckor började den bistra sanningen gå upp för henne utan att så mycket som ett ord uttalades. För ett ögonblick stod hon alldeles tyst och stilla, sedan kastade hon sig själv i sin mans armar och släppte loss alla sina uppdämda känslor i en enda flod av tårar. Det var inga snyftningar eller vanlig gråt. Det var mer ett jämrande och kvidande, en klagosång, allt i ett enda mäktigt utbrott. Just då kom Vic Manners in i köket. Han uppfattade genast situationen och doktor Peters gick fram till honom och mumlade tyst, På något sätt har hon förstått allvaret utan att någon ens sagt ett ord. Vic nickade i tyst samförstånd och gjorde reflektionen att ord ibland är lika onödiga som otillräckliga, särskilt mellan man och hustru. Han skulle just föreslå att hela familjen samlades till allvarlig bön, som de så ofta hade gjort förr i krissituationer, då dörren öppnades och Helen Manners kom in. Ilka lösgjorde sig ur sin mans armar och rusade bort till Helen. Med en upprörd ström av ord krävde hon att få veta hur det stod till med hennes dotter, och varför inte hon blivit informerad om situationens fulla allvar, varför hon som var barnets mor hade lämnats i okunnighet. Hysteriskt och med vilt stirrande blick klängde hon sig fast vid Helen och skrek på sitt modersmål att det var Helens fel och att hon inte skött barnet som hon borde. Men som tur var förstod Helen inte ett ord av vad som sades. Vänligt men bestämt förde Igor ut den förvirrade kvinnan på glasverandan och lade henne på en soffa. Sedan satte han sig bredvid, strök henne över pannan och talade lugnande på det språk hon förstod. Snart stod den vänliga gamla doktorn vid hennes sida med en liten kapsel i ena handen och ett glas vatten i den andra. Säg till henne att svälja den här, uppmanade han Igor. Jag måste tillbaka till barnet. Ingen i familjen Manners hem kommer någonsin att glömma den här förskräckliga dagen, eller dagarna som följde. De arbetade dag och natt med barnets livlösa gestalt bad och arbetade. Det var bara de allra nödvändigaste uppgifterna på gården som utfördes. Och då ganska slentrianmässigt. Det kändes nästan som ett helgerån att ägna sig åt rent vardagliga uppgifter så länge det utspelades en strid på liv och död i det lilla sovrum som Betty Manners så villigt och glatt lämnat till förmån för den lilla flickan hon väntat på så länge, men ännu inte kunnat säga ett enda ord till. När doktor Peters på den sista dagen av denna svåra vecka kom ut ur sjukrummet föll hans ögon på samma scen som mött honom de senaste sju dagarna. Det var en gripande syn och som berörde honom lika djupt varje gång. Där vid köksbordet satt Igor, Ilka och Franz med tårar i 38
ögonen och höll varandras händer. Ingen vågade ställa frågan som var på allas läppar. Men den här morgonen uppfattade de något nytt i den gamla doktor Peters ögon. I hans tidigare så allvarliga och dystra ansikte syntes en antydan till ett trött leende runt läpparna, och en glimt i ögonvrån som trängde genom alla språkbarriärer. Det hoppfulla budskapet förmedlades lika tydligt som om det basunerats ut från hustaket. Den gamla läkaren gick fram och lade sina händer över de andra händerna på köksbordet. Han nickade med huvudet och log triumferande samtidigt som han lät tårarna ohejdat strömma ner för sitt fårade ansikte. När Igor och Vic gick hem efter mjölkningen den här kvällen kunde de för första gången på fjorton dagar tala om något annat än sjukdom, oro eller död. Det var Igor som bröt tystnaden. Vic, är du beredd att besvara min fråga nu? Fråga? upprepade Vic. Vad då för fråga? När ställde du en fråga? Jo, när vi satt i foajén på hotellet sa du att min hjärna inte hann bearbeta mer om jag ställde fler frågor. Kommer du ihåg? Naturligt kom Vic ihåg. Men Igors fråga hade hamnat i bakgrunden mitt under all oro. Det var ett gott tecken att den kom upp igen en uppmuntrande återvändo till det normala. Och vad är din fråga? undrade Vic. Jo, du berättade för mig att Mara var sjuk därför att djävulen fick människorna att bryta mot Guds bud. Men hur länge kommer detta att fortsätta? Det var en bra fråga, och det gick inte att ta miste varken på frågeställarens uppriktighet eller iver. Det kommer inte alltid att vara så här, svarade Vic, det gör Bibeln helt klart. När vi kommer hem kan jag läsa några avsnitt som besvarar alla dina frågor. De båda männen slog sig ner på den inglasade verandan, och Vic öppnade sin Bibel till ett avsnitt i slutet och läste högt: Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, som en brud som är smyckad för sin man. 4 Sedan slog Vic upp sin Bibel ungefär vid mitten och började läsa igen: Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord; De skall bygga hus och bo i dem, odla vingårdar och äta dess frukt. Det de byggt skall inte bebos av andra, det de odlat inte ätas av andra 5 Vic läste hela avsnittet och Igor lyssnade uppmärksamt till beskrivningen av den nya jord som Gud ska skapa för dem som räddas. Han lade särskilt märke till så fantastiska verser som: Där skall inte mer höras gråt eller klagan De skall inte arbeta förgäves och föda barn till en snar död, ty de är ett släkte som Herren välsignat Ingenstans på mitt heliga berg sker något ont eller vrångt, säger Herren. 6 Vic höll som bäst på att förklara bibeltexterna för Igor när dörren till Maras dörr plötsligt flög upp och Ilka ropade: Igor! Igor! Igor! 4 Uppenbarelseboken 21:1, 2. 5 Jesaja bok 65:17,21,22. 6 Jesaja bok 65:19,23,25. 39
13 Utflykt till ån Med ett språng for Igor upp ur stolen och rusade bort mot Ilka. Att döma av intensiteten i hennes röst måste det ha hänt något förskräckligt. Innan han kom fram till sovrummet stapplade Ilka ut genom dörren och föll i hans armar. Vic, som bevittnade tumultet, befarade det värsta och började förbereda sig mentalt på att Mara var död. Men han var inte beredd på nästa scen. Han fick nästan gnugga sig i ögonen för att försäkra sig om att han inte såg i syne. Först såg han Ilka snyfta, sedan såg han henne skratta, och sedan såg han henne med ett leende mumla något till Igor som strax varsamt frigjorde sig ur hennes armar bara för att lika försiktigt kliva in i sovrummet. Ett ögonblick senare hörde Vic Igor kalla på sig. Vic! Vic! Skynda dig och kom! Mara, min lilla dotter, har öppnat ögonen och ler. Det måste jag få se, sa Vic, och snart stod också han vid sängen. Igors ögon var till brädden fyllda med tårar. Tårar av lättnad. Tårar av hopp, lycka och tacksamhet. Vic kände en klump i halsen och snöt sig kraftigt av någon anledning som han inte riktigt kunde förklara. Ilka stod alldeles vid dörren och gav ifrån sig några helt obegripliga ljud, och aldrig tidigare hade Vic sett hennes ansikte så glädjestrålande. Det var ett gripande ögonblick som ingen av dem någon sin skulle glömma. Den person som verkligen borde ha fått uppleva detta triumferande ögonblick, nämligen Helen, var inte närvarande. Hon hade smugit till sig en timmes sömn under tiden som Ilka satt vid sjukbädden. Men nu hade hon vaknat av allt ståhej och kom springande, samtidigt som hon drog åt skärpet på morgonrocken. Hon fruktade det värsta. Det första hon såg var de andras tårar och hennes hjärta nästan stannade. För ett ögonblick stod hon helt stilla utan att veta vad hon skulle göra. Men plötsligt upptäckte hon något som liknade ett leende på sin mans läppar. Åtminstone hade Victor Manners ett ansiktsuttryck som var något helt annat än vad man skulle förvänta sig om någon varit död. En blick av tyst samförstånd utväxlades mellan Helen och hennes man. Sedan föll hennes blick på den orörliga gestalten i sängen. Mara slog återigen upp ögonen, och en blek antydan till ett leende visade sig i hennes ansikte. Men det var ändå ett leende och hennes blick var medveten och igenkännande. Tragedin hade vänts i triumf. Seger var i sikte. Vem skulle väl kunna beskriva allt det som nu rörde sig i dessa tidigare så sorgtyngda människors hjärtan? Det var en brokig blandning av känslor som vällde fram glädje, tacksamhet, munterhet, och inte minst en försiktig optimism. Allt blandades i en enda röra av tvåspråkigt pladdrande. T.o.m. Ilkas tunga tycktes få nytt liv och under de närmaste tio minuterna hörde familjen Manners mer av hennes röst än de hört på hela tiden sedan hon kom till gården. Det var inte förrän pladdret och språkförbistringen nådde sin kulmen som någon ägnade en tanke åt den lilla patienten, och den roll som hennes starka mediciner spelade i dramat. Inte förrän Helens första känslosvall hade lagt sig samlade hon sig och föste ut alla, inklusive Ilka, ur rummet, för att sedan försöka lugna ner flickan. Men den lilla flickan verkade inte ha blivit störd av allt firande som ägt rum alldeles vid hennes egen sängkant. Helen hade ändå rätt, det var vila och inte uppståndelse som Mara behövde. 40
Skratt och glädjetårar i all ära, men den utmärglade flickan som kämpat så tappert och vägrat ge upp hade fortfarande en lång väg kvar att gå. Senare samma dag kom doktor Peters förbi som han brukade. Han blev lika förvånad som glad. Det här är inte min förtjänst, sa han till Vic, idag har så många böner blivit besvarade att jag inte kan ta åt mig någon ära. Vic nickade medgivande. Han förstod precis vad den gamla läkaren menade. Ändå tyckte han inte det var rättvist att helt bortse från varken doktorns yrkesskicklighet eller plikttrohet. Hör nu, doktorn, invände han, du underskattar faktiskt dig själv. Vår Herre har naturligtvis medverkat till detta, men det handlar inte bara om Gud, det vet du. Eller menar du kanske att om du och Helen inte lyft ett finger utan bara stått bredvid och bett, så skulle barnet ha tillfrisknat? Vad menar du? doktorn krävde ett svar. Jag försöker inte misskreditera vår Herre, förklarade Vic, vad jag vill säga är att du och Helen har samarbetat med Gud. Ni visade tro och bad, men dessutom arbetade ni hårt. Vad jag menar, även om jag inte kan uttrycka det så väl, är att tron utan gärningar är död 7. Jag förnekar inte att Gud kunde ha klarat av det här utan er hjälp. Men han har gett oss ett visst mått av kunskap när det gäller vård av sjuka. Och vad hade det hjälpt om ni bortsett från det och bara bett en from bön om att Gud skulle rädda flickan? Den kloka gamla läkaren nickade. Det är sant Vic, sa han halvt om halvt för sig själv, jag är övertygad om att det ligger en stor sanning i det påståendet, men samtidigt skulle jag vilja vända på det och påstå att gärningar utan tro inte heller är särskilt verkningsfulla. Och gärningar utan tro i det här fallet, ja, det vågar jag inte ens tänka på. Han tystnade och ryckte på axlarna. Sedan vände han sig mot Igor som uppmärksamt följt med samtalet, nickade och sa, fast inte helt yrkesmässigt, Om du och Ilka håller på och stör den lilla ungen, då ska jag dunka era huvuden mot varandra. Vad flickan behöver är lugn och ro! Förstått? Och efter den uppmaningen gick han bort till sin buckliga bil, klev in, startade motorn, vinkade med handen och försvann. Två veckor senare var Mara en helt annan flicka. Hon satt upp och alla kände sig stolta över henne. Och efter fyra veckor tog hon sina första stapplande steg. När sex veckor hade gått fick den första sommarsolen männen att ta av sig skjortorna och arbeta med bar överkropp. Och innan de gick hem för att äta lunch svalkade de sig genom att hoppa i ån. På vägen tillbaka fick Vic en lysande idé. Igor, sa han, idag mjölkar vi lite tidigare och under tiden kan damerna packa ner lite mat. Sedan gör vi en utflykt ner till badplatsen och äter kvällsmat nere vid ån. Vad tror du om det? När vi har mjölkat färdigt är pojkarna redan hemma från skolan, och jag vet att de skulle uppskatta en simtur. Det passar mig utmärkt, svarade Igor, som tog varje tillfälle att få vara med om något nytt. Planen föll väl ut. Korna var samarbetsvilliga, damerna packade ner maten och pojkarna kom hem i tid. Mara var på särdeles gott humör och såg friskare ut än någon gång sedan hon kom till Manners gård. Och nu var hon överlycklig. För henne var den här utflykten till badplatsen nere vid ån ett helt äventyr. Hon var lika upprymd som en hundvalp som jagar sin första kanin. Vid halvfyratiden befann sig hela sällskapet vid ån. Männen och pojkarna hade knappt lastat ur jeepen förrän de var beredda att dyka i vattnet. Vattnet kan vara bitande kallt nu när solen inte ligger på, varnade Vic. Igor spärrade upp ögonen. Hur kan vattnet vara bitande Vic? frågade han undrande. Lägg av farsan!, sa den unga Franz, det måste du väl fatta vad det betyder. Nej, det gör jag faktiskt inte, vidhöll Igor med en viss värdighet i rösten. Och så kom han att tänka på något som han borde ha lagt märke till på en gång. Och kalla mig inte farsan! OK farsan, sa Franz, utan att tänka på att han använde ordet igen. Och som tur var märkte inte Igor det heller. Om du inte är en snäll pojke kastar jag dig i det bitande vattnet, fortsatte Igor med ett skratt. 7 Jakobs brev 2:26. 41
Du måste fånga mig först retades pojken och började springa mot vattnet med Igor tätt efter sig. Jag ska nog ta fast dig min pojke, ropade han. Med ett språng var Franz i vattnet och Igor hoppade efter. Han kände strax botten med fötterna och började röra sig mot pojken, som i sin tur gjorde sitt bästa för att komma undan pappas händer genom att plaska och skvätta vatten. Du kan inte ta fast mig farsan, ropade pojken och skvätte vatten rakt i ögonen honom. Igor torkade av ögonen med händerna och tog nytt tag mot bottnen. Var befann sig grabben? Han skulle minsann doppa ner honom i vattnet. Ja, så tänkte han för sig själv under tiden som han försökte få syn på Franz, men han syntes inte till någonstans. Så fick han se ett huvud dyka upp några meter bort och en hand som vinkade svagt. Franz bottnade inte längre och var i allvarlig fara. Med ett rop kastade sig Igor efter pojken med den enda tanken att rädda sin son. Men det var en sak Igor Cordas glömde bort i paniken, men det hade förmodligen inte gjort någon skillnad även om han kommit ihåg det, han var inte simkunnig. Och han hann knappt fram till Franz förrän han själv hade problem. De tog tag i varandra och började båda sjunka. Igors rop hade dragit till sig Mertons uppmärksamhet och han insåg omedelbart situationens allvar. Pappa, fort! skrek han, Franz och Igor! På ett ögonblick var två duktiga simmare ute i vattnet och bröt sig in i handgemänget som i det närmaste liknade ett slagsmål. Samtidigt som de försökte rädda sina vänner var de medvetna om faran de själva utsatte sig för. Om du låter dessa fäktande armar gripa tag om halsen på dig, då är det ute med dig, tänkte Merton för sig själv. Efter några sekunder såg Vic sin chans. Han grep tag i Igors hår och lyckades bogsera den vilt fäktande och halvt drunknade mannen in till stranden. I samma ögonblick fick Franz syn på Merton och klängde sig fast vid honom tills de båda började sjunka. Merton lyckades slita sig ur det skruvstädsliknande greppet och när den panikslagna Franz försökte ta tag i honom igen gav han honom en kännbar örfil, tog tag i honom bakifrån och strävade in mot stranden, allt i nästan ett och samma moment. Några minuter senare befann sig fyra utmattade badande i säkerhet på stranden, omgivna av Ilka, Helen och Betty. Franz och Igor hade svalt en hel del vatten men för övrigt var det ingen fara med dem. Vic och Merton andades tungt, men var annars OK. Vic torkade sig med en handduk och fortsatte sedan att torka Igor. Han nickade åt Merton att göra det samma med Franz. Kanske vi har simmat nog för idag, sa Vic till slut. Igor satte sig upp. Han var alldeles grå i ansiktet. Vic, sa han i det han reste sig på vacklande ben. Han stapplade fram till några buskar och spydde våldsamt. Han måste ha svalt halva bäcken, tänkte Vic under tiden han höll honom under armarna. Några minuter senare satte sig Igor ner och lutade sig mot jeepen. Under hela händelseförloppet hade Mara stått som förhäxad och följt händelseförloppet. Nu när spänningen släppte klarade hennes försvagade nerver inte längre av påfrestningen och hon föll omkull. Hade inte Vic fångat henne i fallet hade hon slagit ansiktet mot marken. När hon vaknade upp befann hon sig i sin säng omgiven av ängsliga ansikten. Även doktor Peters var där och höll upp en injektionsspruta mot ljuset samtidigt som han försiktigt fyllde behållaren. Ja, det är ingen tvekan om vad ni är för ena, sa doktorn när han förberedde sig för att ge injektionen, här talar jag om för er att flickan behöver lugn och ro, och så arrangerar ni nästan en massdrunkningsdöd mitt framför ögonen på henne. Ingen enda av er är lämplig att ta hand om ett sjukt barn. Men det var ingen som tog honom på allvar. Glimten i ögat avslöjade honom varje gång han försökte läxa upp folk. Med van hand drog doktor Peters sedan ut injektionsnålen ur Maras arm och höll upp den framför Igor. Om du gör om det här, sticker jag dig med sprutan, hotade han. 42
Igor bleknade. Han hade skräck för sprutor. Han kom fortfarande ihåg alla sprutor och vaccineringar han fått på Röda Korsets flyktingläger i Österrike, och alla de som han senare fick när han anlände till Australien. Även om han vanligtvis kunde betecknas som en modig man kunde han inte se en injektionsspruta utan att känna obehag i magen. Nej, jag ska inte åka ut och svimma, svarade Igor allvarligt på sin fortfarande bristfälliga engelska, inte förrän jag har lärt mig att svimma ordentligt. Helen, Vic och doktorn skrattade hejdlöst. Igor och Ilka bara blinkade mot varandra. Ja, dessa tokiga australier tills Igor själv kom på vilken språklig blunder han gjort. Kort förklarade han för Ilka på ungerska och snart ekade skratten genom huset på två språk. Nästa dag när de höll på och mixtrade med traktorn innan de skulle plöja den södra åkern, försökte Igor samla ihop lite mod för att kunna säga det han gick och tänkte på. Det var inte det lättaste, men han harklade sig och började sitt något egenartade tal. Vic, först räddade du livet på min dotter Mara, och nu räddade du både mitt och min Franz liv. Hur kan jag någonsin tacka dig? Hela tiden, hur säger man, står jag i skuld till dig. Ilka har också bett mig att tacka dig. Igors enkla och stammande lilla tal rörde vid Vics hjärta. Igor, svarade han, vi har inte gjort mer för er än vad ni skulle ha gjort för oss om situationen varit omvänd. Ja, du kanske inte är medveten om det, men det är inte bara vi som ska ha allt tack. Vi är skyldiga er något också. Igor höjde ögonbrynen av förvåning. Vi måste tacka er för att ni kom hit och visade oss hur bra vi egentligen har det och hur mycket vi har att vara tacksamma för. Ni har anpassat er till ert nya hem helt fantastiskt. Och det är vi tacksamma för. Kom ihåg att du har gett oss något att tänka på också. Igor log. En så liten sak, sa han. Men det är detta också, fortsatte Vic, du hade sådan tilltro till oss att du kom hit utan att ha träffat oss. På samma sätt trodde vi på er, annars hade vi inte låtit er komma hit utan att känna er. Och det är på samma sätt som vi till slut kommer till himlen. Har du tänkt på det Igor? Himlen?, utbrast Igor. Vad har detta med himlen att göra? Låt mig förklara, svarade Vic. En dag, och som jag redan har talat om för dig, tror vi att Jesus Kristus kommer tillbaka och tar en del människor med sig. Vet du vilka han tar med sig? Igor skakade på huvudet. Det finns en text i Bibeln som säger, Tro på Herren Jesus, så skall du bli räddad. 8 Och det finns en annan vers som säger att tron blir fullkomlig genom gärningar 9. Detta sammanfattar alltihop Igor. Man måste ha tro på Jesus, lita på honom. Det är så vi blir räddade. Sedan kommer vi att lyda honom av tacksamhet och villigt tjäna honom. Hänger du med? Jag tror det, svarade Igor allvarligt. Hämta kapitel 14-16: www.hoppetsrost.org/public/journey_to_hope/hoppets_resa_kap_14-16.pdf 8 Jakobs brev 2:26. 9 Jakobs brev 2:22. 43