KLimathotet kan mänskligheten hantera vår tids stora fråga? Slutsatser från Vattenfalls klimatkartläggning
Liten ordlista Koldioxidekvivalenter För att kunna jämföra olika typer av växthusgaser används beteckningen koldioxidekvivalenter eller CO2e. CO2e är vikten av ett visst utsläpp multiplicerat med gasens växthuseffektspotential. Gigaton (Gt) En gigaton är lika med en miljard ton. Det motsvarar ungefär de årliga utsläppen av växthusgaser i Tyskland under 2005.
Inledning Vattenfall tar klimatutmaningen på största allvar. Dagens utsläpp måste på sikt sänkas kraftigt samtidigt som världsekonomin och jordens befolkning växer kraftigt. I rapporten Curbing Climate Change an outline of a framework leading to a low carbon emitting society som publicerades i januari 2006 diskuterar vi hur de nödvändiga reduktionerna av växthusgasutsläpp ska kunna åstadkommas under detta sekel. Om inte kraftfulla åtgärder vidtas i globalt samförstånd så kommer utsläppen att öka dramatiskt, långt utöver de nivåer där effekterna kan hanteras på ett rimligt sätt. I januari 2007 publicerade Vattenfall slutsatserna av en omfattande analys beträffande möjligheterna att globalt minska utsläppen av växthusgaser fram till 2030 1. Studien kartlägger konkreta åtgärder. Analysen täcker hela världsekonomin. Resultatet som finns tillgängligt på www.vattenfall.com/climatemap är slående, det finns stora möjligheter till faktiska utsläppsbegränsningar i förhållande till den utveckling som är trolig om inga insatser görs. Syftet med denna rapport är att sätta in resultatet från Curbing Climate Change och klimatkartan i ett gemensamt sammanhang och dra slutsatser beträffande hur klimatutmaningen kan hanteras. Rapporten tar upp sex teman: l Klimathotet - Vi är på fel spår l En kraftfull minskning av utsläppen är möjlig år 2030 l Utvecklingen efter 2030 - en trendframskrivning till 2070 l Hur sätter vi den globala ekonomin i rörelse? l Vad kostar det att minska utsläppen? l Utmaningen - En skiss till en global dagordning Möjligheterna finns, nu handlar det om att förverkliga dem genom framsynta och kloka beslut. Arne Mogren Chef för Vattenfalls klimatkontor innehåll l Sammanfatting... s. 4 l Klimathotet vi är på fel spår s. 6 l Möjlighet till åtstramning... s. 7 l Kraftsektorn... s. 10 l Industrisektorn... s. 12 l Transportsektorn...s.14 l Byggnader... s. 16 l Skogsbruket... s. 18 l Jordbruk och avfall... s. 20 l Utvecklingen efter 2030... s. 23 l Hur sätter vi den globala ekonomin i rörelse?... s. 24 l Vad kostar det att minska utsläppen?... s. 28 l En global dagordning... s. 30 1 Den inledande datainsamlingen genomfördes tillsammans med McKinsey & Company. Alla slutsatser och rekommendationer är Vattenfalls arbete och ansvar. klimathotet
Sammanfattning Klimatförändringen, vår tids stora utmaning, är redan en realitet. Kan den bromsas? Svaret är lika enkelt som utmanande, vi måste få bukt med de idag till största delen okontrollerade utsläppen av växthusgaser. Ju längre detta dröjer, desto större blir kostnaderna. Om inte kraftfulla åtgärder vidtas i globalt samförstånd så kommer utsläppen att öka dramatiskt, långt utöver de nivåer där effekterna kan hanteras på ett rimligt sätt. En klok hantering av denna utmaning kräver globalt samarbete på många fronter. Ingen region, land eller sektor kan hantera utmaningen på egen hand. Alla har ett långsiktigt intresse av att bidra eftersom effekterna kommer att drabba oss alla. Vi behöver minska ökningstakten, stabilisera och vända utvecklingen för att därefter få till stånd en kraftfull minskning. Utsläppen från de idag industrialiserade länderna kan i slutet av seklet endast tillåtas ligga på bråkdelar av dagens nivåer. Om inget görs kommer de totala årliga utsläppen att öka från 40 miljarder ton koldioxidekvivalenter år 2002 till 58 miljarder ton år 2030. Utsläppsnivån år 1990 var, räknat på samma sätt, cirka 35 miljarder ton. För att en utveckling som begränsar den totala växthuseffekten till 2 grader Celsius ska vara möjlig med en rimlig sannolikhet bör den uthålliga halten av växthusgaser i atmosfären begränsas på nivån 450 +/- 50 ppm 2. År 2030 måste de totala utsläppen av växthusgaser begränsas till 31 miljarder ton, alltså måste en minskning på i storleksordningen 27 miljarder komma till stånd detta år. Om detta ska vara möjligt måste världsekonomin ställas om från en situation där utsläpp kan ske obegränsat till en situation där inga eller mycket låga utsläpp uppfattas som normaltillståndet. Vår kartläggning visar att detta är fullt möjligt. Mer än två tredjedelar av åtgärderna år 2030 kan genomföras med lösningar som är tillgängliga redan idag. En avsevärd del, omkring en fjärdedel, ser ut att kunna genomföras till kostnader som är obefintliga eller negativa givet att lämpliga styrmedel tillämpas. Ingen enskild teknik eller lösning kan hantera problemet men summan av alla möjligheter gör den nödvändiga förändringen genomförbar. Åtgärderna är till stor del kopplade till nybyggnad eller större investeringar vilket visar att det inte finns någon konflikt mellan fortsatt ekonomisk växt och ökad klimateffektivitet, tvärtom. Efter år 2030 kan ny teknik ge väsentligt större effekt. En skattning av en möjlig trend från år 2030 till 2070 visar att kraftsektorn på sikt kan bli helt utsläppsfri och att utsläppsmängderna från övriga sektorer kraftigt kan begränsas trots fortsatt kraftfull ekonomisk utveckling och befolkningstillväxt globalt. Hur ska omställningen genomföras? Vi måste sätta pris på utsläppen och på så sätt använda oss av marknadernas förändringskraft. Den totala kostnaden för denna omställning är först och främst beroende av hur den görs. Tvära kast som ger chockeffekter i ekonomin och sena åtgärder i form av nödbromsningar kommer att bli dyrbara. Uthålliga och långsiktiga åtgärder kan reducera de totala kostnaderna till mycket låga nivåer. Världens länder måste komma överens om bindande utsläppsbegränsningar. Om det ska vara 2 Förkortningen ppm står för parts per million = miljondelar klimathotet
möjligt måste begränsningarna utformas så att de inte utgör ett utvecklingshinder och inte skapar en ekonomisk chock för något enskilt land, samtidigt måste effekterna på internationell konkurrenskraft vara rimliga och acceptabla för alla inblandade. Enligt de beräkningar vi genomfört är detta fullt möjligt men det ställer naturligtvis stora krav på det internationella samfundets samarbetsförmåga. Om inte världens ledare förmår hantera utmaningen i tid genom att styra marknaderna åt rätt håll kommer skadekostnaderna att öka och väsentligt mera drakoniska åtgärder kommer så småningom att bli nödvändiga. I förlängningen hotar politikens yttersta medel, väpnade konflikter. En tydlig dagordning för det globala klimatarbetet måste etableras. Om det ska vara möjligt måste den innehålla ett begränsat antal punkter samtidigt som den adresserar de centrala problemställningarna. För det första måste det finnas en gemensam ambition, ett gemensamt mål, som i slutänden måste uttryckas i temperatur. Givet den kunskap vi har idag är det rimligt att försöka begränsa den globala uppvärmningen mätt som ökning av medeltemperaturen vid jordens yta till 2 grader Celsius i förhållande till den förindustriella nivån. Detta innebär att koncentrationer av växthusgaser i atmosfären måste begränsas till 450 +/- 50 ppm. De överenskommelser som hittills träffats bygger på utsläppsnivåerna 1990 som en gemensam utgångspunkt och åtaganden formuleras i relation till dessa. Detta har varit viktigt initialt men det är nu dags att bli mera framåtblickande och sätta framtidsinriktade mål för vilka utsläppsnivåer som ska uppnås. En framåtblickande gemensam beräkningsmetod för att beräkna långsiktig volymutveckling måste tas fram och den måste utformas så att den går att tillämpa på länder, regioner och globalt. För det andra måste ett gemensamt ramverk som möjliggör att reduktioner skapar värde formas. Värdeskapande är möjligt när trovärdigheten i prisbildningen för utsläpp når en nivå som innebär att intäkts- och kostnadsströmmar kan kapitaliseras. Mekanismer för handel med utsläpp måste upprätthållas och vidareutvecklas. Marknadslösningar måste utformas så att de möjliggör handel mellan skilda delar av den globala ekonomin, såväl geografiskt som sektorsvis. Frågor rörande design, övervakning och clearing måste lösas på ett klokt sätt, vunna erfarenheter från den finansiella sektorn bör kunna tas till vara. EU:s utsläppshandelssystem är en bra början men det är nu viktigt att komma till rätta med de barnsjukdomar som visat sig efter hand, att skapa ökad acceptans För det första och att hitta former för utvidgning. måste det finnas en gemensam ambition, För det tredje måste det göras gemensamma satsningar som i slutänden måste ett gemensamt mål, som leder till att allt bättre lösningar utvecklas och att dessa görs uttryckas i temperatur. tillgängliga globalt. Det handlar om kravställande på produkter, system för märkning och informationsspridning och satsningar på kunskapsspridning och kompetensuppbyggnad. Det handlar även om satsningar som ökar och påskyndar teknikutbudet genom att stödja utvecklingen av nyckelteknologier och åtgärder som driver på marknadsintroduktionen. För det fjärde handlar det om att hitta former för ett gemensamt ansvarstagande för den nödvändiga anpassningen till klimatförändringens konsekvenser. Klimatfrågan handlar om uthållig välfärdsutveckling och global stabilitet. Det är utifrån denna bas det givande och tagande som är nödvändigt för att bygga globalt samförstånd måste göras. Grunden måste vara gemensamt ansvarstagande och gemensamma åtaganden. Den kartläggning av möjliga åtgärder som Vattenfall genomfört visar tydligt att det inte är möjligt att möta klimathotet genom åtgärder i vissa regioner eller sektorer, hela den globala ekonomin måste inkluderas. klimathotet
Klimathotet - Vi är på fel spår Sedan industrialiseringen tog fart för mer än hundra år sedan har medeltemperaturen vid jordens yta ökat med 0,76 grader Celsius enligt IPCC 3. Ökningen fortsätter. Försöker vi överblicka utvecklingen under detta sekel så blir det tydligt att mänskligheten står inför en stor utmaning. Människans aktiviteter leder med nuvarande teknik till ökande utsläpp av växthusgaser som i sin tur leder till att utsläppen kommer att flerfaldigas under detta Utsläppen kan komma att flerfaldigas under detta sekel sekel. Samtidigt vet vi att utvecklingen borde gå åt andra hållet, utsläppen måste sänkas kraftigt om vi ska ha en möjlighet att begränsa uppvärmningen. Visserligen finns det en kunskapsmässig osäkerhet, det handlar om komplicerade samband och gradvisa förändringar under lång tid. Flera olika förklaringsmodeller är möjliga men slutsatsen är entydig, vi är på fel spår. Den rimligaste förklaringen av tillgänglig information är att de av människan orsakade utsläppen leder till allt högre medeltemperatur vid sidan av klimatets naturliga variationer. Trenden idag är att utsläppen kopplade till mänsklig aktivitet kommer att fortsätta att öka kraftigt under detta sekel. Växthuseffekten är ett hot mot mänskligheten, inte mot jorden som sådan. Hotet riktas mot såväl enskilda individer som mot en stabil och fredlig samhällsordning. Redan vid ökning med två grader Celsius blir effekterna mycket stora, särskilt kraftfull blir effekten på vattenförsörjningen. Allt högre temperaturer och följdeffekterna av dessa kommer att minska utrymmet för mänskligt liv och välstånd. Långa tidsförskjutningar mellan orsak och verkan gör att det inte är realistiskt att förvänta sig att hotet kan hanteras genom självreglering. Klimatförändringen människor i farozonen år 2080 Det handlar om att reducera risker genom att i den mån det är möjligt reducera utsläppen till lägsta möjliga nivå. I den mån det visar sig att detta inte är möjligt att åstadkomma kommer anpassningen i stället att få ske genom att vi lär oss leva med konsekvenserna och genom olika typer av investeringar så långt möjligt mildrar skadorna som en allt högre medeltemperatur kommer att medföra. Kopplingen mellan temperaturökning och halten av växthusgaser i atmosfären är inte entydig. Ett riskresonemang baserat på tillgänglig kunskap ger vid handen att nivån 450 ppm ger en 50/50 procents riskfördelning att hamna över eller under en tvågradig temperaturökning. I det analysarbete som 3 Den totala temperaturökningen mellan 1850 1899 till 2001 2005 är i genomsnitt 0.76 [0.57-0.95]ºC. klimathotet
ligger bakom denna rapport har 450 ppm använts som huvudscenario. Klimathotet är en utmaning för hela mänskligheten, var och en måste bidra till dess lösning efter sin förmåga. Ingen person, inget land, ingen region kan uthålligt parera klimathotet på egen hand, det utgör en utmaning för mänskligheten som sådan. Klimathotet är en utmaning för hela mänskligheten, var och en måste bidra till dess lösning efter sin förmåga. En kraftfull minskning av utsläppen är möjlig år 2030 Är det möjligt att minska utsläppen av växthusgaser utan att detta hotar en fortsatt välståndutveckling som kan spridas till allt fler eller förutsätter mänskliga aktiviteter fortsatta och ökande utsläpp? Vattenfall har gjort en omfattande kartläggning av möjligheterna av att kraftfullt minska utsläppen av växthusgaser under tidsperioden fram till år 2030. Ambitionen är att överblicka hela den globala ekonomins förmåga att minska utsläppen av växthusgaser genom att kvantifiera den realistiska potentialen och tillkommande kostnader för att förverkliga denna. Åtgärdskostnaden har mätts som den årliga tillkommande driftkostnaden plus avskrivningskostnaden. Kartläggningen är gjord för att kunna användas som en grund för att diskutera vilka typer av regleringar och styrmedel som kan stödja den identifierade potentialens förverkligande. Materialet har därför så långt möjligt rensats från effekter av klimatrelaterade styrmedel. Endast kommersiellt tillgängliga tekniker, existerande eller möjliga att utveckla under tidsperioden, har tagits med. Den globala ekonomin har delats in i sex sektorer: kraft, industri, transporter, byggnader, jordbruk och skogsbruk och i sex regioner: USA och Kanada, OECD Europa, Östeuropa inklusive Ryssland, övriga industrialiserade länder 4, Kina och övriga världen 5. I studien bedöms det möjliga tillståndet vid tre tidpunkter, 2010, 2020 och 2030. Studien bygger på välrenommerat material från i huvudsak IEA och EPA som sedan har kompletterats och bearbetats. Bedömningar från experter inom sektorerna och från akademiker utgör en väsentlig del av underlaget. Utgångspunkten är att göra en beskrivning av en trolig utveckling om inga särskilda åtgärder vidtas och på så sätt fastställa vilka utsläppsnivåer som är troliga vid en spontan utveckling. Basåret för analysen är 2002, de totala utsläppen av de sex växthusgaserna var då 40 miljarder ton koldioxidekvivalenter (GtCO2e), av detta var 75 procent koldioxid, 16 procent metan, 8 procent lustgas och övriga gaser stod för 1 procent. Till år 2030 kommer de samlade utsläppen att öka till 58 GtCO2e om inga åtgärder vidtas. År 2010 beräknas de samlade utsläppen vara 45,4 GtCO2e och år 2020 52,9 GtCO2e. Räknat på samma sätt och med samma källor så var utsläppen år 1990, basåret i klimatförhandlingarna, i storleksordningen 35 GtCO2e. 4 Australien, Nya Zeeland, Japan, Singapore, Sydkorea, Taiwan, Förenade Arabemiraten, Saudi-Arabien, Qatar, Oman, Kuwait, Israel, Bahrain, Mexico. 5 Afrika, Syd- och Centralamerika exklusive Mexico, Asien exklusive Kina och exklusive övriga industrialiserade länder (se föregående not). Klimathotet
Därefter har vi undersökt möjligheterna att sänka utsläppen i förhållande till den spontana utvecklingen för respektive sektor och för respektive region. Om det ska vara möjligt att begränsa uppvärmningen till 2 grader Celsius med ett rimligt risktagande måste den långsiktiga halten växthusgaser i atmosfären begränsas till 450 ppm. För att en sådan framtida utveckling ska vara fortsatt möjlig bedömer vi att utsläppen år 2030 måste begränsas till 31 GtCO2e. Det innebär att åtgärder motsvarande 27 GtCO2e måste genomföras, en minskning med 46 procent i förhållande till den utveckling som är trolig om åtgärder inte genomförs. totala kostnaden faktiskt sänks. Ingen åtgärd dominerar, störst bidrag kan avskiljning och lagring av koldioxid ge, totalt omkring 3,7 GtCO2e, strax under 14 procent av den nödvändiga totala reduktionen. I stället handlar det om ett stort antal åtgärder väl spridda över sektorer och regioner. I kartläggningen har vi totalt identifierat möjliga åtgärder på i storleksordningen 35 till 40 GtCO2e år 2030. Marginalkostnaden, det vill säga kostnaden för den sista åtgärden hamnar på 40 EUR per ton koldioxiekvivalent vid en total reduktion på 27 Gt vilket är en tredjedel högre än det högsta pris som hittills noterats i den europeiska handeln med utsläppsrätter. En reduktion på 7 Gt har en kostnad som är noll eller negativ. Det senare innebär att driftkostnaderna (huvudsakligen energikostnader) minskar mer än avskrivningskostnaderna ökar så att den Global åtgärdskurva Marginalkostnaden för olika åtgärder - exempel Fjärrvärme Cellulosaetanol Beskogning Jordvärme Dyra åtgärder inom energisektorn Kärnkraft Bränslesnåla fordon Belysningssystem Bränslesnåla kommersiella fordon Bättre isolering Solenergi Vindkraft Industriella motorsystem Avskiljning och lagring Negativa kostnader för åtgärder Åtgärder med marginalkostnader under 40/t Potential att minska utsläppen, uttryckt i Gt CO2 per år 2030 Åtgärder med marginalkostnader över 40/t 8 klimathotet
klimathotet
Kraftsektorn Kraftsektorns andel av de totala utsläppen var 24 procent år 2002. Utan åtgärder kommer sektorns utsläpp att växa med nära 80 procent till år 2030 och utgöra 38 procent av de totala utsläppen detta år. Fyra typer av åtgärder kan minska utsläppen med totalt 5,9 GtCO2e år 2030, motsvarande 22 procent av de åtgärder som ligger under 40 EUR per ton. Avskiljning och lagring bedöms kunna bli kommersiellt tillgänglig teknik under perioden 2015 till 2020, bidraget till utsläppsminskningen i kraftsektorn år 2030 kan uppgå till 3,0 Gt. Förnyelsebara källor kan bidra med omkring 15 till 20 procent av kraftförsörjningen år 2030 vilket ger 1,5 Gt år 2030. Den globala kärnkraftkapaciteten bedöms kunna fördubblas till år 2030 vilket motsvarar 1,1 Gt år 2030. Prissättning av koldioxid gör att naturgas växer snabbare på bekostnad av andra fossila bränslen vilket ger lägre totala utsläpp på 0,4 Gt år 2030. Med dessa åtgärder kommer koldioxidintensiteten i kraftsektorn att halveras från 0,59 till 0,29 kg per producerad kilowattimme. Dessutom kan effektivare energianvändning i byggnader och industri minska den globala tillväxten i efterfrågan på kraft från 2,5 till 1,3 procent per år under perioden 2002 till 2030 vilket leder till en ytterligare minskning av utsläppen från kraftsektorn på 3,7 GtCO2e år 2030. Effektivare användning har här räknats in i respektive sektor. Förutom dessa åtgärder som alla ligger under 40 EUR per ton finns en ytterligare teknisk potential i prisområdet 55 till 65 EUR per ton. En tillräckligt hög och trovärdig långsiktig prissignal kan därför komma att sänka utsläppen ytterligare. Den största åtgärdspotentialen för kraftsektorn är i Kina som kan bidra med 29 procent av de 5,9 Gt- CO2e i kraftproduktionen. USA och Kanada kan bidra med 22 procent, regionen den övriga världen med 18 procent, övriga industrialiserade länder respektive OECD Europa kan bidra med 13 procent vardera och Östeuropa, inklusive Ryssland med 5 procent. 10 klimathotet
effektivare energianvändning i byggnader och industri kan minska den globala tillväxten i efterfrågan på kraft från 2,5 till 1,3 procent per år under perioden 2002 till 2030. KRAFTsektorns minskningar regional fördelning OECD Europa 13 % Östeuropa inkl Ryssland 5 % Kina 29 % Övriga industrialiserade länder 13 % Övriga världen 18 % USA och Kanada 22 % möjliga minskngar i kraftsektorn år 2030 5,9 gt* 5,9 GtCO2e år 2030 Naturgas 0,4 Gt Fyra typer av åtgärder kan minska utsläppen med totalt Kärnkraft 1,1 Gt 3,0 Gt Förnyelsebara källor 1,5 Gt *6,0 Gt koldioxidekvivalenter. Siffrorna är avrundade för att ange storleksordningar klimathotet 11
Industrisektorn Industrisektorn stod för en tredjedel av de globala utsläppen år 2002. Utvecklingen fram till 2030 kommer att öka dess utsläpp till 22 GtCO2e trots en kraftig inneboende effektivitetsförbättring på 1,5 procent per år. Åtgärder under kostnadsgränsen 40 EUR per ton kan minska dessa utsläpp med 6 GtCO2e, varav 1,4 Gt är minskad efterfrågan på elkraft. Effektivare elektriska motorer kan bidra med 1,2 Gt, effektivare användning av materialersättning med 1,5 Gt, avskiljning och lagring av koldioxid med 0,6 Gt, samproduktion av el och värme och effektivare ångsystem med 0,5 Gt, bränsleersättning med 0,3 Gt samt en rad åtgärder som minskar utsläppen av främst de tekniska växthusgaserna vilka kan bidra med 1,9 Gt. Kina bedöms kunna bidra med 26 procent av den totala möjliga minskningen år 2030, regionen den övriga världen med 25 procent, övriga industriländer med 14 procent, USA och Kanada med 13 procent, Östeuropa, inklusive Ryssland med 12 procent och OECD Europa med 10 procent. 12 klimathotet
Åtgärder under kostnadsgränsen 40 EUR per ton kan minska industrisektorns utsläpp med 6 miljarder ton koldioxidekvivalenter. LÄNDERS TOTALA MINSKNING industri INdustrisektorns minskningar regional fördelning Östeuropa inkl Ryssland 12 % OECD Europa 10 % Kina 26 % USA och Kanada 13 % Övriga industriländer 14 % Övriga världen 25 % FÖRDELNING AV MINSKNINGAR möjliga minskningar Industri i industrisektorn år 2030 6,0 gt* Samproduktion av el och värme och effektivare ångsystem 0,5 Gt Avskiljning och lagring av koldioxid 0,6 Gt Effektivare elektriska motordrifter 1,2 Gt Bränsleersättning 0,3 Gt Minskade utsläpp av främst tekniska växthusgaser 1,9 Gt Effektivare användning av material och materialersättning 1,5 Gt *6,0 Gt koldioxidekvivalenter. Siffrorna är avrundade för att ange storleksordningar klimathotet 13
transportsektorn Transportsektorns samlade utsläpp uppgick till 5,4 GtCO2e år 2002 varav 75 procent kom från landvägtrasporter, 12 procent från flyg och resten från sjöfart och järnväg. Så gott som alla utsläpp kommer från förbränning av petroleumprodukter. Utsläppsvolymen bedöms växa till 8, 8 Gt år 2030 främst på grund av kraftig tillväxt av mängden fordon i utvecklingsländerna men åtgärder kan sänka dessa utsläpp med 2,9 Gt. Alternativa bränslen kan bidra med 1,5 Gt, effektivare användning av bränslen kan bidra med 1,2 Gt och åtgärder som minskar efterfrågan och leder till bättre kapacitetsutnyttjande kan bidra med 0,3 Gt. Hybridfordon har en stor potential men höga kostnader håller tillbaka utvecklingen, hybridfordon utan möjlighet till plug-in ger endast en marginell sänkning av utsläppen. Åtgärdkostnaderna bedöms kunna sänkas avsevärt över tiden. Regionen den övriga världen bedöms kunna bidra med 38 procent av minskningen, USA och Kanada med 32 procent, OECD Europa med 10 procent, övriga industriländer och Kina med 8 procent vardera och Östeuropa, inklusive Ryssland med 4 procent. 14 klimathotet
transportsektorns Utsläppsvolym bedöms växa till 8,8 Gt år 2030 främst på grund av kraftig tillväxt av mängden fordon i utvecklingsländerna men åtgärder kan sänka dessa utsläpp med 2,9 Gt. Åtgärders fördelning på Transportsektorns minskade utsläpp 2,9 möjliga minskningar i transportsektorn år 2030 2,9 gt* Åtgärder som minskar efterfrågan och leder till bättre kapacitetsutnyttjande 0,3 Gt Effektivare användning av bränslen 1,2 Gt Alternativa bränslen 1,5 Gt Åtgärders fördelning på Transportsektorns minskade utsläpp Regionsfördelning Transportsektorns minskningar regional fördelning Övriga industriländer 8 % OECD Europa 10 % Kina 8 % Östeuropa inkl Ryssland 4 % Övriga världen 38 % USA och Kanada 32 % *2,9 Gt koldioxidekvivalenter. Siffrorna är avrundade för att ange storleksordningar klimathotet 15
byggnader Byggnader. Utsläppen relaterade till byggnader var år 2002 8,2 GtCO2e vilket utgjorde 21 procent av totalen. År 2030 beräknas utsläppen vara 14 Gt men ett antal åtgärder kan minska utsläppen med 3,7 Gt varav 2,3 Gt genom minskad elförbrukning. Åtgärder kopplade till värme/kyla och ventilation kan bidra 2,3 Gt, effektivare belysning med 0,3 Gt och effektivare apparater och minskade standbyförluster kan bidra med 1,1 Gt. Samtliga dessa åtgärder har en kostnad som är noll eller negativ. Därutöver finns cirka 2 Gt möjliga åtgärder till en kostnad som är positiv men fortfarande under 40 EUR per ton, dessa är inte inräknade i potentialen. Regionen den övriga världen beräknas kunna bidra med 22 procent av åtgärderna, USA och Kanada med 21 procent, Kina med 20, OECD Europa med 14, övriga industriländer med 13 procent och Östeuropa, inklusive Ryssland med 10 procent. 16 klimathotet
ett antal åtgärder kan minska utsläppen inom byggnadssektorn med 3,7 Gt. Åtgärders fördelning på byggnadssektorns minskade utsläpp möjliga minskningar. i byggnadssektorn år 2030 3,7 gt* Effektivare belysning 0,3 Gt Värme/kyla och ventilation 2,3 Gt Effektivare apparater och minskade standbyförluster 1,1 Gt Byggnadssektorns minskningar regional fördelning Övriga industriländer 13 % Åtgärders fördelning på byggnadssektorns minskade utsläpp regioner Östeuropa inkl Ryssland 10 % Övriga världen 22 % OECD Europa 14 % USA och Kanada 21 % Kina 20 % *3,7 Gt koldioxidekvivalenter. Siffrorna är avrundade för att ange storleksordningar klimathotet 17
skogsbruket Nettoutsläppen från skogsbruket var år 2002 5,5 GtCO2e vilket var 14 procent av totalen. Bruttoutsläppen från avskogning i tropiska områden ger för närvarande upphov till 8,2 Gt varav cirka 50 procent i Asien, främst Indonesien, 30 procent i Latinamerika, främst Brasilien och 20 procent i Afrika, främst Kongo. I de tempererade zonerna sker samtidigt ett nettoupptag på 2,7 Gt. År 2030 bedöms avskogningen brutto ha minskat till 6,4 Gt vilket i kombination med ett konstant nettoupptag ger ett nettoutsläpp från skogsbruket globalt på 3,7 GtCO2e. Förutom denna förbättring kan en minskning på 6,7 Gt åstadkommas genom minskad avskogning och återbeskogning. Minskad avskogning bedöms kunna bidra med 1,9 Gt i Latinamerika, 0,8 Gt i Afrika och 0,6 Gt inom OECD. Beskogning bedöms kunna ge 2,3 Gt i Latinamerika, 0,9 Gt i Afrika och 0,3 Gt inom OECD. Vid åtgärdskostnader i intervallet 40 till 80 EUR/GtCO2e finns en potential på ytterligare 4 till 5 Gt till år 2030. Totalt kan dessa åtgärder leda till att skogsbruket globalt får negativa utsläpp, det vill säga blir en sänka. 18 klimathotet
MINSKAD AVSKOGnING OCH BESKOGNINg KAN bidra med 6,7 GT KOLDIOXIDEKVIVALENTER ÅR 2030. minskad avskogning och beskogning + regionsfördelning* Afrika 0,8 Gt Skogsbruk minskad avskognings bidrag + beskognings bidrag till minskningen på 6,7 Gt TOTALT 6,7 GT OECD Europa 0,6 Gt OECD Europa 0,3 Gt Afrika 0,9 Gt MINSKAD AVSKOGNING BESKOGNING Latinamerika 1,9 Gt Latinamerika 2,3 Gt *Siffrorna är avrundade för att ange storleksordningar klimathotet 19
jordbruk och avfall Jordbruk och avfall. De totala utsläppen år 2002 var 7,2 GtCO2e 6. År 2030 beräknas utsläppen ha ökat till 9,9 Gt. Teoretiskt är minskningspotentialen 5,7 Gt men endast 25 procent av denna bedöms vara genomförbar år 2030. Regionen den övriga världen står för 53 procent av denna minskning, Kina för 18 procent, USA och Kanada för 10 procent, OECD Europa för 7 procent, övriga industriländer för 6 procent och Östeuropa, inklusive Ryssland för 5 procent. 6 Varav 30 procent är lustgas från gödning och 8 procent från andra källor. Metan från boskap bidrog med 29 procent, avfall och avloppsvatten bidrog med 18 procent, risodling bidrog med 9 procent och 6 procent är metan från andra källor. 20 klimathotet
Teoretiskt är minskningspotentialen FÖR JORDBRUK OCH AVFALL 5,7 Gt men endast 25 procent av denna bedöms vara genomförbar år 2030. minskade usläpp från jordbruk och avfall* Jordbruk och avfall. Regioners bidrag till den möjliga 25-procentiga minskningen av 5,7 Gt OECD Europa 7 % USA och Kanada 10 % Övriga industriländer 6 % Östeuropa inkl Ryssland 5 % Övriga världen 53 % Kina 18 % *Siffrorna är avrundade för att ange storleksordningar klimathotet 21
Ställer man samman minskningspotentialerna i samtliga 6 sektorer så fås följande bild: Möjliga utsläppsbegränsningar PER sektor 2030 Den dominerande delen av hela denna minskningspotential, 70 procent, består av åtgärder som bygger på tillgängliga lösningar med stabil kostnadsbild. Endast 30 procent är åtgärder där lärkurvor och därmed sammanhängande kostnadsreduktion spelar en viktig roll för att lösningarna ska kunna tillämpas. I kraftsektorn spelar dock åtgärder av det senare slaget en väsentligt större roll för utsläppsminskningarna. Av de totalt 26,7 GtCO2e möjliga åtgärder som identifierats till en kostnad under 40 EUR per ton finns 4,4 Gt i USA och Kanada, 2,5 i OECD Europa, 1,6 i Östeuropa, inklusive Ryssland, 2,5 i övriga industrialiserade länder, 4,6 i Kina och 11,1 Gt i övriga världen. De möjliga åtgärderna är väl spridda över den globala ekonomin oavsett om den indelas i sektorer eller regioner. Ingen enskild sektor eller region kan alltså ge mer än ett bidrag till den totala minskning som krävs år 2030 för att ett 2-graders mål ska vara möjligt på längre sikt. Även parvisa kombinationer, exempelvis USA, Kanada och OECD Europa eller kraft och industri kan inte ge mer än ett bidrag till vad som behöver åstadkommas. En viktig slutsats av detta är att hela den globala ekonomin måste sättas i rörelse. En lika viktig slutsats är att det faktiskt är möjligt att åstadkomma kraftiga utsläppsreduktioner. Den globala ekonomin kan leverera lösningar givet att dessa efterfrågas och vi är beredda att betala kostnaden för de åtgärder som krävs. ALLA SEKTORER OCH REGIONER MÅSTE BIDRA - GLOBALT SAMARBETE ÄR VÄGEN FRAMÅT 22 klimathotet
Utvecklingen efter 2030 En trendframskrivning till 2070 Helt nya lösningar och satsningar på ny teknik kommer att få ett begränsat genomslag fram till år 2030. I ett längre tidsperspektiv finns en väsentligt större potential givet att uthålliga satsningar görs på forskning och utveckling och på program för att ta till vara de möjligheter till sänkta kostnader som indikeras av de volymberoende lärkurvor som är rimliga att anta för nyckelteknologier. Samtidigt måste de globala utsläppen av växthusgas fortsätta att minska kraftigt om 2-gradersmålet ska kunna realiseras. UTVECKLING TILL ÅR 2070 - ILLUSTRATIV TREND De årliga utsläpp som är möjliga om nivån 450 ppm ska kunna upprätthållas indikeras i diagrammet av intervallet mellan de svarta punkterna, en successiv sänkning av de årliga utsläppen måste ske under hela perioden. En trendframskrivning baserad på teknikläget år 2030 visar att även denna fortsatta minskning av utsläppen är fullt möjlig. Kraftsektorn skulle globalt kunna bli utsläppsfri i tidsperspektivet 2070. Utvecklingen inom övriga sektorer kan stabiliseras och minskas i tillräcklig grad för att åstadkomma de fortsatta utsläppsreduktioner som är nödvändiga för att den totala koncentrationen av växthusgaser uthålligt ska kunna begränsas. Samtidigt fortsätter den globala ekonomin att växa och jordens befolkning ökar. Kombinationen av ekonomisk utveckling, befolkningsökning och successivt minskade utsläpp tycks alltså vara fullt möjlig att upprätthålla även i ett längre tidsperspektiv. klimathotet 23
Hur sätter vi den globala ekonomin i rörelse? Det är inte rimligt att tro att den önskvärda förändringen kommer till stånd spontant eller enbart genom beteendeförändringar hos enskilda aktörer. För det första finns en kraftig tidsfördröjning mellan det att utsläpp sker och att de skadliga effekterna blir uppenbara. För det andra är klimatet en allmän nyttighet, ur de enskilda aktörernas perspektiv är de åtgärder som leder till minskade utsläpp förenade med förändringar och därmed sammanhängande kostnader som inte framstår som meningsfulla om de inte är en del i ett samfällt agerande. För det tredje så är den största delen av de möjliga åtgärder som identifierats förenade med faktiska högre kostnader vilket gör att dessa lösningar kräver större investeringar och/eller högre driftskostnader. Exempelvis så kommer en elproduktionsanläggning med avskiljning och lagring av koldioxid såväl att ha en högre kapitalkostnad som en högre rörlig driftkostnad än en konventionell anläggning. I vissa sammanhang har frånvaron av självreglering beskrivits som ett marknadsmisslyckande men grundproblemet är egentligen frånvaron av de marknadsmekanismer för utsläppsbegränsningar som är nödvändiga för att marknadens aktörer, givet att de agerar någorlunda rationellt, ska kunna förverkliga alla de möjligheter till minskade utsläpp som faktiskt föreligger. Den utmaning som ligger framför oss kan förenklat beskrivas som att flytta den globala ekonomin från ett jämviktsläge till ett annat utan att orsaka störningar och ingrepp som på ett väsentligt sätt minskar den globala ekonomins möjligheter att skapa växt och välstånd. Den globala ekonomin kan indelas i tre distinkta grupper med stora skillnader i affärslogik med hög relevans för vilka styrmedel som kan leda till att de potentialer som identifierats faktiskt även kan förverkligas till begränsade kostnader. Tre skilda typer av marknadsaktörer 24 klimathotet
Kraft och industri består av ett begränsat antal stora utsläppskällor som till största delen ligger i industrialiserade länder eller länder som är under industrialisering. De avgörande besluten fattas av företagsledningar och styrelser som kan förväntas agera strikt rationellt, kopplingarna till konsumentbeteende är begränsade. Potentialen för utsläppsminskningar är stor, 44 procent av 26,7 av de GtCO2e som krävs år 2030. Kostnadsnivån ligger i det övre intervallet. Transporter och byggnader består av ett mycket stort antal små utsläppskällor, huvudsakligen i mera utvecklade delar av den globala ekonomin. Potentialen är omkring 25 procent av totalen år 2030, kostnaderna är ofta negativa, dvs. samtidigt som utsläppen kan minskas kan andra kostnader sänkas. Att förverkliga denna potential handlar till mycket stor del om att få konsumenter att bete sig mera rationellt genom att se till den totala kostnaden under en vald lösnings livstid och att beakta konsekvenserna av sitt beteende. Skogsbruk, jordbruk och avfall består av ett mycket stort antal små utsläppskällor som till mer än 60 procent finns i utvecklingsländer. Potentialen är strax över 30 procent av totalen 2030 och kostnaderna är spridda i ett intervall från medelnivå till hög nivå. Att förverkliga denna potential innebär att nya mekanismer måste skapas för att få till stånd en önskvärd utveckling samtidigt som det finns komplikationer beträffande mätning och övervakning men dessa utmaningar bedöms som möjliga att hantera. Förverkligande av denna potential har starka kopplingar till sociala frågor i utvecklingsländerna. Att sätta den globala ekonomin i rörelse innebär att regelsystem och styrmedel måste skapas som ger signaler till marknadsaktörerna att inkorporera klimatkonsekvenserna i sitt beslutsfattande. Alternativt måste åtgärderna genomföras genom offentlig finansiering men den genomgripande omfattningen gör att detta alternativ inte framstår som realistiskt. Det är svårt att se att det skulle vara möjligt att mobilisera de nödvändiga finansiella resurserna och även om detta vore fallet skulle det vara svårt att skapa den nödvändiga besluts- och genomförandekapaciteten i den offentliga sektorn att framgångsrikt förverkliga den detaljreglering som då vore nödvändig. Däremot kan naturligtvis offentlig finansiering spela en viktig roll som smörjmedel och för att finansiera initiala insatser. Men för att åstadkomma den önskvärda förflyttningen av hela den globala ekonomin från ett läge till ett annat är det i grunden de många små besluten som ständigt sker på skilda marknader som måste påverkas. Den grundläggande mekanismen måste vara att minskade utsläpp skapar värde såväl ur ett företagsekonomiskt som ur ett privatekonomiskt perspektiv. Först då kan ett beteende som leder till att de möjliga åtgärderna förverkligas komma till stånd. Mekanismer för värdeskapande kan utformas på skilda sätt, genom skatter, handel med utsläppsrätter eller direkta administrativa ingrepp med skuggpriser som följd. Gemensamt för samtliga lösningar är att det måste finnas någon typ av uthållig överenskommelse om att möjligheterna till att släppa ut växthusgaser kommer att vara begränsade och att det finns en trovärdighet i att dessa begränsningar kan och kommer att upprätthållas. Annars kommer inte det värdeskapande som utsläppsreducerande åtgärder kan åstadkomma att bedömas som tillräckligt trovärdigt. Den uthålliga trovärdigheten i åtgärdernas värdeskapande är en nödvändig förutsättning för att de investeringar som måste genomföras ska kunna finansieras genom beslut av marknadens aktörer. I januari 2006 publicerade Vattenfall rapporten Curbing Climate Change - An outline of a framework leading to a low carbon emitting society som behandlar hur en global modell för utsläppsreduktioner som leder till värdeskapande ska kunna utformas. En sådan lösning måste inledningsvis ha en så vid öppning att en majoritet av världens länder kan tänka sig att ta del samtidigt som den måste innehålla mekanismer som på sikt leder till de utsläppsreduktioner som är nödvändiga. klimathotet 25
Fish trap model en målinriktad global fördelningsmodell åstadkomma ett gemensamt ansvarstagande utan att detta behöver utgöra ett hot mot något enskilt lands uthålliga välståndsutveckling. De modellkörningar som rapporten Curbing Climate Change baseras på utgick från nivån 550 ppm och bygger endast på data beträffande fossil förbränning. Men samma principiella resonemang kan tillämpas för nivån 450 ppm även om utmaningarna då blir större i form av snabbare reduktioner. Likaså kan resonemanget utvidgas till andra utsläppskällor och växthusgaser. Dessa utsläppsbegränsningar måste sedan omvandlas till någon typ av priser. Enligt den analys som Vattenfall genomfört är handel med utsläppsrätter att föredra eftersom det ger en uthållig och trovärdig arbetsfördelning mellan politik och marknad. Men beslut om styrmedlens utformning kommer sist och slutligen att tas av varje land. Fördelarna med internationell handel av utsläppsreduktioner är dock så stora att det är rimligt att förvänta sig att den kommer att utvecklas över tiden oavsett dess utbredning inledningsvis. Det viktiga är att gemensamma regler utformas så att de i största möjliga utsträckning underlättar en sådan utveckling. Med utgångspunkt i den genomförda kartläggningen av utsläppsreduktioner och de ovan förda resonemangen om skilda typer av marknadsaktörer kan följande generella slutsatser dras om behoven av styrmedel. Styrmedel i åtgärdskurvans skilda delar Hur ska en sådan modell kunna etableras? Den måste bygga på överenskommelser som upplevs som bindande av de deltagande länderna och lösningen måste upplevas som rimlig och någorlunda rättvis ur varje lands perspektiv. Länderna måste långsiktigt ha mera att vinna på att delta än att stå utanför, i förlängningen finns kopplingar till internationell handel och gemensamt ansvarstagande som ett led i globaliseringen. Det första kritiska steget är att etablera en sådan modell med ett tillräckligt stort deltagande. Analysen visar att det är fullt möjligt att arbeta med en trattformad modell som tillåter de stora skillnader i utsläppsnivåer per BNP-enhet som inledningsvis kommer att vara nödvändiga för att få en överväldigande majoritet av världens länder att ansluta sig. Det är vidare fullt möjligt att sedan över tiden pressa ner dessa inom en gemensam ram till en gemensam uthållig nivå givet att den applicerade fördelningsmodellen är tillräckligt långsiktig. På detta sätt går det att I grunden behövs en prissignal som ger utsläppsreduktioner ett uthålligt värde. Kraft- och industrisektorerna kommer att agera ekonomiskt rationellt givet att ett trovärdigt värdeskapande i utsläppsminskningar etableras. För skogsbruk och jordbruk måste en handelsmekanism som överför resurser från de utvecklade länderna till åtgärdsprogram i mindre välutvecklade ekonomier skapas. Utformningen av dessa åtgärder 26 klimathotet
måste utgå från att de ligger i båda parters intresse, alternativet är dyrare lösningar för att åstadkomma samma effekt. För transporter och byggnader är prissignaler viktiga genom att de skapar förutsättningar men vi vet samtidigt att de är otillräckliga. Prissignalerna måste kombineras med tydliga minimikrav på lösningar och med åtgärder som underlättar konsumenternas val. Detta kan åstadkommas på skilda sätt och dessa lösningar måste inte vara globala. Det handlar om tydligt kravställande, stöd och/eller certifikatsystem som möjliggör för kommersiella aktörer att förverkliga den stora potential som uppenbarligen föreligger. Framväxten av nya tekniska lösningar behöver stödjas. Går det att skapa värde genom att minska utsläppen så kommer marknadskrafterna att driva på denna utveckling men det krävs även offentliga satsningar i ett inledande skede. Det krävs även genomtänkta stöd till centrala teknikområden som kan driva på utvecklingen, exempelvis gäller detta förnyelsebar energi och avskiljning och lagring av koldioxid. Här finns även behov av insatser som påskyndar att nya lösningar görs tillgängliga globalt. klimathotet 27
Vad kostar det att minska utsläppen? Att minska utsläppen handlar om investeringar i lågutsläppande lösningar. Som framgår av den globala åtgärdskurvan på sidan 8 så har delar av dessa åtgärder en kraftigt negativ kostnad. Summeras de negativa och de positiva delarna i åtgärdskurvan så blir den genomsnittliga kostnaden per ton mycket låg men väsentliga delar saknas i sammanställningen. Dels finns inte transaktions- och informationskostnader med eftersom de till mycket stor del beror av reglersystem och styrmedel, exempelvis diskuteras nu i flera länder att förbjuda konventionella glödlampor efter ett visst datum vilket drastiskt skulle minska transaktions- och informationskostnaderna. Inte heller finns någon uppskattning av hur konsumenter skattar värdet av en viss lösning och framförallt finns inte någon uppskattning av värdet av de framtida skadekostnader som kan undvikas. I Stern-rapporten som publicerades hösten 2006 gjordes sådana uppskattningar av skadekostnaderna. Sterns poäng är att en relativt låg kostnad som tas i närtid innebär att det framtida välståndet kommer att bli större. Detta synsätt har kritiserats och det har påpekats att Stern inte tar tillräcklig hänsyn till när kostnader respektive intäkter inträffar. Det är dock högst motiverat att ifrågasätta rimligheten av diskontering i detta fall när två helt olika framtider jämförs och där väsentliga delar svårligen kan mätas. Diskontering innebär att intäkter idag får ett större värde i förhållande till framtida intäkter och att kostnader idag blir dyrare jämfört med senare åtgärder. Ett sådant synsätt är tillämpbart när det handlar om ett avgränsningsbart optimeringsproblem, det vill säga att inom en given ram fördela intäkter och kostnader på ett sådant sätt att värdet maximeras. Klimathotet innebär ett vägval och själva grunden för detta är risken för framtida okontrollerade konsekvenser i form av skadekostnader och minskad avkastning genom problem med vattenförsörjning med mera. Att avstå från åtgärder idag, givet att klimathotet är reellt, innebär att vi endera tvingas till väsentligt större åtgärdskostnader i framtiden eller att mänskligheten då helt enkelt tvingas acceptera konsekvenserna. En väsentlig del av problemet är att vi inte vet och inte heller i förväg kan få veta hur omfattande dessa skador är och när i tiden de kan komma att inträffa. Att hantera denna frågeställning som ett optimeringsproblem är därför inte ett rimligt angreppssätt. Ett mera relevant förhållningssätt är därför att försöka mäta resursförbrukningen för en global ekonomi med väsentligt lägre utsläpp. Med den genomförda kartläggningen som grund kan indikativa skattningar göras. Sådana beräkningar indikerar att resursförbrukningen är mycket låg och väsentligt lägre än kostnaden för att hantera andra typer av förändringar och risker. Kartläggningen indikerar att kostnaden för huvudalternativet 450 ppm hamnar på en mycket låg nivå, 0,6 procent av globala BNP år 2030. I absoluta belopp så hamnar denna kostnad på nivån 450 miljarder EUR för år 2030. Denna beräkning bygger på att de möjliga åtgärderna genomförs efter stigande kostnad, de negativa kostnaderna har satts till noll. Om vissa typer av åtgärder väljs bort eller inte går att genomföra så stiger naturligtvis kostnaden. Den totala kostnaden kan vara låg 28 klimathotet
En alternativ utgångspunkt är att ta fasta på marginalkostnaden 40 EUR per ton och multiplicera denna med volymen vilket ger en kostnad på 1050 miljarder EUR för år 2030 motsvarande 1,4 procent av globala BNP detta år. Denna beräkning ger dock snarare en indikation om den totala prispåverkan som är nödvändig för att åstadkomma En omställning av den den önskvärda förändringen än en indikation på globala ekonomin resursförbrukningen. under kontrollerade former Samtidigt bör det påpekas att dessa beräkningar visar att förändringen anpassning kommer att och givet att tid ges för av den globala ekonomin är möjlig att genomföra medföra en mycket till en mycket begränsad begränsad kostnad ur ett resursförbrukning, inte att så nödvändigtvis blir fallet. samhällsperspektiv. Kortsiktiga politiska beslut, ryckighet, preferenser för de dyraste alternativen med mera kan innebära att resursförbrukningen blir många gånger högre. Det medför väsentligt större konsekvenser för hur det tillgängliga konsumtionsutrymmet kan disponeras. Även om dessa beräkningar är grova så ger de dock en grund för en indikativ slutsats: En omställning av den globala ekonomin under kontrollerade former och givet att tid ges för anpassning kommer att medföra en mycket begränsad kostnad ur ett samhällsperspektiv. Troligen är samhällskostnaden så låg att den inte enkelt går att mäta, det finns egentligen ingen referenspunkt eftersom denna kommer att flyttas som en del av förändringen. klimathotet 29
Utmaningen - En skiss till en global dagordning Utsläppen av växthusgaser kan minskas drastiskt om mänskligheten förmår att sätta hela den globala ekonomin i rörelse så att effektiva och lågutsläppande lösningar blir attraktiva i förhållande till andra alternativ. Den totala resursförbrukningen för denna omställning kan begränsas mycket kraftigt. Utmaningen kan förenklat beskrivas av följande triangel. klimatutmaningens marknadstriangel Redan idag finns tekniska lösningar som till begränsade kostnader leder till väsentligt lägre utsläpp, ytterligare lösningar kan utvecklas. Finansieringen kan hanteras av marknader givet att det finns incitament som gör att utsläppsreduktioner skapar värde. Den stora utmaningen är politisk. Är det möjligt att bygga ett samförstånd som är globalt, långsiktigt och har tillräckligt hög trovärdighet? Det enkla svaret är att vi måste försöka. I den mån vi misslyckas, det må gälla den geografiska omfattningen, hur långtgående samförståndet är eller när det kan etableras, så kommer det att få konsekvenser för avvägningen mellan utsläppsreduktioner respektive anpassning till allt högre temperaturer. Den politiska utmaningen innehåller två skilda frågeställningar. Den första handlar om innehållet, vad ska åstadkommas? Den andra handlar om processen, hur ska samförstånd kunna byggas? En tydlig dagordning för det globala klimatarbe- tet måste etableras. Om det ska vara möjligt måste antalet punkter begränsas samtidigt som de centrala problemställningarna adresseras. För det första måste det finnas en gemensam ambition, ett gemensamt mål, som i slutänden måste uttryckas i temperatur. Givet den kunskap vi har idag är det rimligt att försöka begränsa den globala uppvärmningen mätt som ökning av medeltemperaturen vid jordens yta till 2 grader Celsius i förhållande till den förindustriella nivån. Detta innebär att koncentrationer av växthusgaser i atmosfären måste begränsas till 450 +/- 50 ppm. De överenskommelser som hittills träffats bygger på utsläppsnivåerna 1990 som en gemensam utgångspunkt och åtaganden formuleras i relation till dessa. Detta har varit viktigt initialt men det är nu dags att bli mera framåtblickande och sätta framtidsinriktade mål för vilka utsläppsnivåer som ska uppnås. En framåtblickande gemensam beräkningsmetod för att beräkna långsiktig volymutveckling måste tas fram och den måste utformas så att den går att tillämpa på länder, regioner och globalt. För det andra måste ett gemensamt ramverk som möjliggör att reduktioner långsiktigt skapar värde formas. Långsiktigt värdeskapande är möjligt när trovärdigheten i prisbildningen för utsläpp når en nivå som innebär att intäkts- och kostnadsströmmar kan kapitaliseras. Mekanismer för handel med utsläpp måste upprätthållas och vidareutvecklas. Marknadslösningar måste utformas så att de möjliggör handel mellan skilda delar av den globala ekonomin, såväl geografiskt som sektorsvis. Frågor som design, övervakning och clearing måste lösas på ett klokt sätt där vunna erfarenheter från den finansiella sektorn tas till vara. EU:s utsläppshandelssystem är en bra början men det är nu viktigt att komma till rätta med de barnsjukdomar som visat sig efterhand, att skapa ökad acceptans och att hitta former för utvidgning. 30 klimathotet
För det tredje måste det göras gemensamma satsningar som leder till att allt bättre lösningar utvecklas och att dessa görs tillgängliga globalt. Det handlar om kravställande på produkter, system för märkning och informationsspridning och att satsa på kunskapsspridning och kompetensuppbyggnad. Det handlar även om satsningar som ökar och påskyndar teknikutbudet genom att stödja utvecklingen av nyckelteknologier och åtgärder som driver på marknadsintroduktionen. För det fjärde handlar det om att hitta former för ett gemensamt ansvarstagande för den nödvändiga anpassningen till klimatförändringens konsekvenser. Om en gemensam dagordning ska kunna leda framåt måste den kopplas samman med tydliga och samtidigt realistiska idéer om en global process som har goda förutsättningar att stegvis konvergera till ett kraftfullt ramverk. Den globala klimatpolitiska processen har drivits under många år. Vi står nu inför nästa steg som ska träda i kraft från och med år 2013. Världens länder har redan genom the United Nations Framework Convention on Climate Change som trädde i kraft 1994 förbundit sig till att hantera klimatförändringen på ett ansvarsfullt sätt. I och med Kyotoprotokollet har ett antal länder därefter förbundit sig till att minska sina utsläpp under perioden 2008 2012 i förhållande till utsläppen 1990. De avtal som träffats ger en grund för det fortsatta arbetet. Den utmaning som återstår är att få en majoritet av jordens länder att gå från ord till handling genom att göra tillräckligt långsiktiga åtaganden som kan sätta den globala ekonomin i rörelse. geografisk utvidgning av åtaganden prioriteras för att kunna lägga en grund för den stegvis konvergerande process som är det enda realistiska alternativet. Nationell prestige och historisk skuld måste så långt möjligt läggas åt sidan. Klimatförändringen kommer att beröra hela mänskligheten, nu handlar det om att använda alla tillgängliga möjligheter för att åstadkomma nödvändiga förändringar. Om en sådan process ska vara möjlig måste den vara öppen i båda ändar. Gemensamma lösningar måste kombineras med att vissa delar av världen gör frivilliga åtaganden och på så sätt driver på processen ytterligare. En modell som redan tillämpas vid andra typer av internationella krissituationer är givarkonferenser. Denna modell bör rimligen även kunna appliceras på klimatområdet. Därigenom kan det internationella samfundet ställa en tydlig fråga till varje land om vilka åtaganden landet i fråga kan göra för att bidra till att minska utsläppen av växthusgaser. Arbetet med att få till stånd breda frivilliga åtaganden måste gå hand i hand med att skapa gemensamma regler så att en sammanhållen väv kan växa fram. En sådan process måste bygga på en gemensam verklighetsuppfattning. Om det ska komma till stånd måste den oberoende kunskapsproduktionen stärkas. Möjligheterna att åtgärda utsläppen och hur dessa ska kunna förverkligas genom lämpliga styrmedel och marknadslösningar måste sättas i centrum. Klimatfrågan handlar om uthållig välfärdsutveckling och global stabilitet. Det är utifrån denna bas det givande och tagande som är nödvändigt för att bygga globalt samförstånd måste göras. Grunden måste vara gemensamt ansvarstagande och gemensamma åtaganden. Den kartläggning av möjliga åtgärder som genomförts visar tydligt att det inte är möjligt att möta klimathotet genom åtgärder i vissa regioner eller sektorer. Hela den globala ekonomin måste påverkas. I nästa steg måste långsiktighet, framåtblick och klimathotet 31