Intervju med Antony Beevor av Erik Osvalds, chefredaktör, Allt om Historia Antony Beevors nya succébok om spanska inbördeskriget tog många år att skriva och innehåller unikt stoff om det blodiga inbördeskriget. När jag är i skrivarfasen kan jag börja arbeta kl 3 på natten för att inte slösa bort tid, berättar han för Allt om Historias chefredaktör Erik Osvalds i en intervju. Du har haft stor framgång med dina tidigare böcker om andra världskriget, Stalingrad och Berlin Slutstriden 1945. Hur kommer det sig att du nu har intresserat dig för det spanska inbördeskriget? Mitt intresse för det spanska inbördeskriget går hela vägen tillbaka till då jag började skriva men också till början av andra världskriget. Det går inte att förstå andra världskriget utan en förståelse också för det spanska inbördeskriget. Jag började forska i ämnet och skrev mitt första historiska verk i slutet av 1970-talet efter Francos död, och boken kom ut 1982. Men på den tiden var så många arkiv ännu inte tillgängliga, särskilt gällde detta de sovjetiska. Det var min spanske förläggare, Gonzalo Ponton, som för 30 år sedan grundade förlaget Critica och som har gett ut fler böcker i ämnet än någon annan, som övertalade mig att återigen ge mig i kast med ämnet. Det var hans utomordentliga hjälp som gjorde denna bok möjlig. Vad har varit svårast med att skriva om denna tidsperiod? Det spanska inbördeskriget, som bröt ut för 70 år sedan, vållar fortfarande stark debatt, faktiskt i större utsträckning än vad någon annan händelse av andra världskriget gör. Så jag var väldigt nervös inför hur de spanska läsarna skulle reagera på boken, särskilt som de borde vara uppriktigt trötta på britter och amerikaner som skriver deras historia. Ett stort problem, särskilt i Spanien, som fortfarande plågas av sitt förflutna, är att den gamla propagandan återigen har väckts till liv av högerorienterade revisionistiska historiker och därmed har också människornas medvetande förts tillbaka till de gamla slagfältens fasor. Ett annat problem, när man skriver för en hel generation som aldrig har upplevt det kalla kriget, än mindre andra världskrigets fasor, är att lyckas förmedla en mentalitet och en atmosfär i en värld delad mellan totalitära ideologier. I en tid när vi riskerar ett nytt slags världskonflikt är det särskilt viktigt att försöka förstå tragedin och farorna i den tiden. Ett av de stora
misstagen då, var när man drog falska paralleller till historien. Det finns en förledande lockelse i detta som idag, än en gång, visar sig ha en fruktansvärd effekt. Hur går det till när du forskar? Letar du mest i arkiven eller träffar du också människor som var med om kriget? När jag arbetade med Stalingrad och Berlin fanns det, otroligt nog, fortfarande människor i livet som spelat små om än viktiga roller, exempelvis den unge officer som Paulus sände från Stalingrad för att övertala Hitler om att slaget var förlorat. Att intervjua honom var något av det mest fascinerande jag gjort. Men om bara några få år kommer det inte längre finnas kvar några överlevande som kan berätta något nytt. Detta gäller i än större utsträckning för spanska inbördeskriget som utspelade sig ett halvt årtionde tidigare. Dessa muntliga vittnesmål utgjorde hursomhelst bara en mindre del av Stalingrad och Berlin. Min poäng är att en större kunskap om arkiven i Europa och USA avslöjar fler och fler samtida vittnesmål, rapporter och berättelser som har använts i förvånansvärt liten omfattning eller inte använts överhuvudtaget. Jag har precis avslutat mitt arbete i ett flertal amerikanska arkiv och jag är förbluffad över omfattningen av materialet huvudsakligen intervjuer genomförda kort efter händelserna som historikerna knappt har rört. Ser du några likheter i hur du har arbetat med Stalingrad, Berlin Slutstriden 1945 och Spanska inbördeskriget? Likheterna kommer sig från det gemensamma sätt på vilket jag har närmat mig ämnet. I alla fallen har jag trott på att försöka integrera historia uppifrån med den underifrån, därför att detta är det enda sätt som man kan visa på vilka följder politikerna och generalernas beslut fick för soldaterna och för de civila. Det är också det bästa sättet att förmedla den tidens verklighet som skiljer sig i så stor utsträckning från det välfärdssamhälle som dagens människor vuxit upp i. I boken kan vi också läsa om svenska soldater som frivilligt gick med i kriget. Hur kommer det sig? Svenska frivilliga stred mycket riktigt i Spanien, men det gjorde också frivilliga från över 50 andra länder. Den spanska republiken verkade förkroppsliga ideal och förhoppningar som talade till vänsterfolk från världens alla länder och som upplevde de spanska arbetarnas sak också som sin egen.
Ingen kan betvivla det oerhörda mod eller mått på självuppoffring som de som reste visade, så till exempel de svenskar som ingick i det skandinaviska kompaniet i Thälmanns bataljon som Conny Andersson har skrivit så bra om. Men samtidigt måste man beakta hur cyniskt Kominterns organisatörer exploaterade deras hjältemod. De ryska arkiven har nu gett en chockerande bild av hur dessa frivilliga blev behandlade. Såvitt jag vet deltog inga svenska frivilliga på Francos och nationalisternas sida, men det kan naturligtvis inte uteslutas att någon ovanlig äventyrare eller övertygad antikommunist har gått historikerna förbi. Är det svårt att få tillgång till de ryska arkiven? Vad kan du berätta om dina erfarenheter på detta område? När jag arbetade med Stalingrad och Berlin hade jag turen att få tillgång till TsAMO, det ryska försvarsministeriets arkiv i Podolsk. Förhandlingarna om att få tillgång till arkivet, och arbetsförhållandena i det, är en lång och helt annan historia. Några månader senare, efter att ha avslutat mina efterforskningar om Berlin, fick jag ett telefonsamtal av den svenske historikern Lennart Samuelson. Han berättade att FSB, tidigare KGB, nu höll på att gå igenom alla dokument som utländska historiker begärt fram ur alla större statliga arkiv. Inte särskilt långt senare berättade den brittiska historikern Catherine Merridale att FSB, med datorers hjälp, hade börjat jämföra de efterfrågade dokumenten mot varandra för att försöka få fram forskarens förmodade infallsvinkel på det specifika ämnet. Sedan upphörde TsAMO att alls släppa in utländska historiker. Man var tillåten att konsultera en rysk historiker, godkänd av arkivet, för att hämta ut de dokument man var intresserad av men detta är knappast ett särskilt tillfredsställande sätt att bedriva forskning på. Jag hade alltså en väldig tur i tiden med de båda böckerna. Beträffande Spanska inbördeskriget finns de viktigaste dokumenten, tidigare än 1939, huvudsakligen i RGVA, det ryska militärarkivet, och dit ges man tack och lov fortfarande tillträde. Kan du berätta något om hur du skriver? Har du arbetat likadant med alla dessa tre böckerna? Det finns vissa regler som jag tycker man bör följa. Exempelvis ska man aldrig börja skriva innan man är klar med själva forskningen. Lockelsen med att börja skriva, åtminstone inledning, måste till varje pris undvikas. Om det senare visar sig att du måste skriva om inledningen kommer du aldrig lyckas hitta rätt rytm, tempo och uttryck. Detta är en regel helt i
enlighet Gabriel García Marquez påpekande av att en författare bör ägna tre månader åt den första meningen, sedan skriver romanen sig självt. Varje historiskt verk är beroende av den rätta mixen mellan de tre avgörande delarna; materialet som har kommit från forskningen, berättelsens struktur, och texten. Råmaterialet från forskningen är som stenblock som måste kanthuggas, sorteras och passas in för att skapa den nödvändiga sammanhängande strukturen. Skrivandet är själva hantverket som inte bara avslutar arbetet utan som skapar hela berättandet och som skänker boken dess stämning. Jag minns fortfarande hur det var att skriva innan persondatorns intåg. Nu är det så mycket enklare att ordna den enorma mängden fakta och detaljer, kopiera över de viktigaste delarna av källmaterialet till utkast av kapitel på datorn. Ibland kan man ha upp till 60, till och med 100, sidor av källnoteringar för ett enda kapitel men genom att alltid använda sig av ett reservkapitel kan man sålla bort det mindre viktiga materialet och forma texten utan rädsla över att förlora någonting. Detta är det enda sättet att göra för att inte drunkna i den mängd av information som du har samlat på dig under loppet av tre års forskning. Använder du dig av strikta rutiner; upp tidigt, lunch prick klockan 12, stänger av datorn klockan 5? Tiden då man forskar skiljer sig helt från när man skriver, vilket i regel sker under arbetets sista år. Och då har man ingen ursäkt för att slippa arbeta. Jag har väldigt konstiga arbetstider. Jag kan jobba sent, eller vakna mitt i natten och börja skriva klockan tre på morgonen för att inte slösa bort tid när det ändå inte går att sova. I sådana fall skriver jag fram till klockan elva på förmiddagen, lägger mig och sover några timmar, för att sedan kunna fortsätta att skriva igen. Om skrivandet går bra måste man passa på och fortsätta tills det tar stopp. Jag har nog aldrig riktigt trott på de där historierna om författare som följer ett strikt program, med exempelvis 2 000 ord varje förmiddag följt av en promenad eller golfrunda på eftermiddagen. Var föredrar du att sitta när du arbetar? I arkivet har man inte särskilt mycket till val, men där hemma använder jag en mycket dyr ergonomisk skrivbordsstol som är bra både när man läser och sitter vid datorn.
Varifrån får du din inspiration? Arkiven. Jag var med om en märklig upplevelse i nationalarkivet i Paris för 14 år sedan. Efter flera månaders frustration fick jag till sist tillstånd från inrikesministeriet att gå igenom den franska säkerhetstjänstens, DST, dokument för 1944 och 1945. Jag arbetade då med Paris After the Liberation 1944 1949, en bok som jag skrev tillsammans med min hustru, Artemis Cooper. Bland alla de dammövertäckta kartongerna hittade jag en helt kort notering som fångade min fantasi. Det visade sig vara en polisrapport om en arrestering från sommaren 1945. En tysk kvinna, gift med en tysk bonde, hade påträffats i Paris bland franska koncentrationslägerfångar som just återvänt från Tyskland. Det visade sig att hon hade haft ett utomäktenskapligt förhållande med en fransk krigsfånge som hennes gård hade blivit tilldelad medan hennes man befann sig på östfronten. Hon hade blivit så vansinnigt förälskad i denna sin fiende att hon efter kriget hade följt efter honom till Paris, inlastad i ett tåg fullt av före detta fångar från koncentrationsläger. Detta var allt som stod att läsa. Min fantasi drev mig till att försöka fylla i de lockande tomrummen av information. Jag gissade att hennes resa hade varit förgäves, även om hon inte hade blivit arresterad av polisen. Kanske hade hennes älskare givit henne fel adress? Han var förmodligen gift och hade återvänt till sin hustru. Men kanske upptäckte han då, som många gjorde, att hans hustru i hans frånvaro hade fått ett barn med en tysk soldat. Det skulle i så fall ha inneburit en märklig slags rättvisa. Vad som slog mig mest var såklart att detta livsöde, fångat och begravt i en liten byråkratisk notering, utgjorde en hel roman, som skulle kunna ha varit skriven av Marguerite Duras. Ur ett historiskt perspektiv visade detta att ett enda livsöde kunde väcka till liv så många vanliga människor som hjälplöst dragits in i krigets malström. Detta, slog det mig, var ju vad historiska böcker borde handla om. Vad var meningen med att skriva om Hitler och Stalin och deras generaler om du inte uppfattade de verkliga, inte bara statistiska, konsekvenserna av deras beslut: om du inte såg och kände hur de påverkade liv och död för miljoner andra ansiktslösa människor? Det var en nyttig lektion. Kan du avslöja något om ditt nästa projekt? Den boken kommer att heta Invasion 1944 From the Normandy Beaches to the Liberation of Paris och jag hoppas att den kommer vara färdig 2009. Det är förvånansvärt, som jag upptäckte under min senaste
resa till USA, hur mycket fantastiskt levande material det finns i arkiven som aldrig har använts. Jag är också fascinerad av ämnet eftersom det har så stor del i den smärtsamma relationen mellan USA och Frankrike. Inget land älskar sina befriare, ens när de kommer i de bästa av avsikter. Hur kommer det sig att Spanska inbördeskriget kommer ut i Sverige innan den släpps i England? Boken kommer mycket riktigt att komma ut i Sverige innan den dyker upp i Storbritannien, men så har den också haft en mycket märklig tillkomst. Den dök i sin ursprungliga form (905 sidor!) först upp i Spanien sent förra året som La Guerra Civil Espanola. Jag var väldigt nervös. Men bemötandet som den fick var verkligen utomordentligt positivt. Jag har aldrig varit med om någonting liknande beträffande nyhetsintresse i tidningar och andra medier. Boken gick direkt upp på Bestsellerlistans första plats och stannade sedan där i 12 veckor, och höll sig kvar på topp tio i nästan sex månader. Än viktigare var naturligtvis den reaktion som boken väckte hos enskilda spanjorer vars föräldrar eller far- och morföräldrar hade påverkats av tragedin. Ibland var det nervpåfrestande, särskilt vid ett tillfälle, en vecka efter publiceringen då vi fick höra att alla ministrarna hade diskuterat boken under en middag efter ett regeringssammanträde. Ett sådant ansvar gör en väldigt nervös. Man frågar sig själv, har jag varit rättvis mot alla inblandade? Vad kan jag omedvetet ha förvrängt? Jag blev också påmind om ett samtal som jag hade med en svensk historieprofessor för några år sedan efter att ha hållit en kort föreläsning där jag starkt hade argumenterat för att historia aldrig kan bli någon vetenskap. Det finns inte något laboratorium, inga verkligt objektiva provtagningar. Historiker har ett tillräckligt stort ansvar utan att föröka iklä sig någon vitt rock. Ämnet borde aldrig påstås vara någonting annat än en typ av litteratur. Även om historikern lyckades innefatta varje känt fakta i ämnet och därmed skapa en helt oläsbar bok skulle resultatet ändå inte representera hela sanningen, eftersom historia (och alldeles särskilt militärhistoria) aldrig kan vara något mer än de överlevandes version. De dödas vittnesmål är förlorat. Hursomhelst, efteråt mumlade den svenske professorn till mig med en slags torr humor: Jag håller med dig, men jag måste samtidigt varna dig om att flera av mina kolleger inte gör det. Jag hoppas att de som inte håller med mig gärna vill debattera detta och annat när jag är i Stockholm, något jag verkligen ser fram emot.