BORTTAPPAD BILDER roman av Ševko Kadrić översättning: Erna Tufek bearbetning: Djordje Zarkovic E isaberg
4
28 september Kära Damir, farfars första och enda barnbarn! Jag känner hösten i vattnets oro, fåglarnas jäkt, lövens olika färger och värken i mina ben. Hösten har för mig alltid varit något speciellt, glädje och sorg samtidigt. Höstens färger och dofter fascinerade mig, för att sedan locka mig och ge mina hemliga förhoppningar vingar. Även nu känner jag doften av gnistorna som slog upp ur Bosniens hårda klippor när vi om hösten slog i våra metallbultar och klättrade upp mot tallar som stod krökta över höga klippavsatser. Under oss låg dalen fylld med färger, som om de spillts ut ur en hink och sedan blandats. Jag har försökt måla av detta så många gånger men alltid gett upp, skamsen inför perfektionen hos den störste av alla konstnärer. Ingen kan som naturen blanda färger och dofter och göra varje ting och varje ögonblick speciellt. Det var just om hösten, medan jag klättrade uppför branterna, som sorgen brukade komma över mig på grund av livets förgänglighet som sökte efter en räddning i spåren. Framför mig slocknade livet i varje löv och grässtrå, flyttfåglarna jagades av kylan iväg till platser där snön inte hotade och lämnade i sina nästen kvar spår i form av gula och avryckta löv. Vi hittade även förgänglighetens spår i den där lådan av metall som onyttighetens erövrare, som bergsbestigare kallas, ställde ner i det svåraste uppförslutet. I den fanns en anteckningsbok där man kunde läsa bergsbestigarnas noteringar om tiden, deras intryck, korta meddelanden, namnen på alla deltagare i replaget. Lådan med anteckningsboken med meddelanden, intryck, sträckor band likt ett rep samman alla bergsbestigare i upplevelsen, i ödet, och gav mening åt deras onyttighet, makt åt deras maktlöshet. 7
I morse tittade jag ut och såg att löven på björkarna utanför mitt hus på vattnet hade gulnat; de röda hade redan fallit av, och vassen utmed flodens strand hade rest borst som om den väntade på att björkarna först skulle bli kala innan den också kunde invänta isen i lugn och ro. Jag såg även en mink som stod på en sten och skakade av sig vattnet och lät de skimrande dropparna spruta överallt likt gnistorna från ett tomtebloss. Den tittade åt mitt håll och förväntade sig att jag skulle slänga lite bröd till den, så som jag har vant den vid, men plötsligt dök den bara ner i vattnet för att följa sina för oss obegripliga instinkter. Det här huset på vattnet är som stugan uppe i bergen som farfar brukade ta dig till, där vi fångade jordekorrar och grillade dem på en pinne över öppen eld. Kommer du ihåg det? Din mamma blev både skrämd och förvånad över att vi hade grillat just jordekorrar. Vi är som Robinson, sade du till henne innan hon ens hade hunnit fråga något. Kommer du ihåg den där björken vars rötter vi högg av och lade i en flaska och sedan på morgonen kokade och drack vatten som vi själva hade hämtat? Vi gjorde även saft av murklor som vi lade i burkar tillsammans med socker och vatten och lät stå i stugan tills vi kom dit igen två veckor senare. Kommer du ihåg de där vita svamparna? Vita halvbollar på toppen, ibland hela bollar, och chokladblad nertill? Dem lade vi på en varm spisplatta eller direkt på glöden. I de där halvbollarna strödde vi salt och sörplade sedan det varma och salta vattnet ur dem Kommer du ihåg forellen som vi fiskade upp under bron? När du hade dragit upp den och den kämpade för sitt liv på gräset, föreslog du att vi skulle slänga tillbaka den i vattnet innan den dog. Den här stugan liknar den vi hade innan, fast den här ligger inte uppe i bergen utan på en slätt, vid en flod, rättare sagt där floden rinner in i en sjö. Tänk dig vår stuga uppe i 8
bergen, fast istället för det branta taket en rak terrass med räcke. Bakpå huset har farfar en motor och när det är vackert väder och jag har besök stoppar vi ner mat, dricka och fiskespön och kör utmed floden, och sedan sjöstranden. Allting följer med, både terrassen och vardagsrummet med sina stora fönster och sovrummet. Tror du mig inte? Men så är det, allt farfar säger är sant. Här finns inga foreller med röda och blåa prickar som i bergen där hemma, här finns gädda, abborre, ål och gös. Farfar föredrar att fiska gös, men även gädda. Gäddor kan kämpa de, precis som foreller. Om du ändå var här, så att du kunde följa med farfar ut och fiska. Så att vi kunde vara som Robinson, jaga, segla, grilla Så där, jag har precis slängt in lite ved i kaminen, det börjar bli kallare, det är höst. När jag säger höst är det inte som höstarna i Bosnien, här är hösten kort och vintern kommer direkt, floder och sjöar fryser och rimfrosten täcker träden. Vad var det jag skrev, ja, just det, jag önskar du var här så att vi tillsammans kunde tillaga den här ålen som nappade på metkroken igår kväll och några svampar som tittade upp under löven vid en björk. Gillar du ål? Vi har aldrig fiskat och tillagat den tillsammans. Här finns mycket ål. Inte ofta men jag får en och annan på kroken. Det krävs en riktig mästare för att fiska ål, och speciellt för att dra upp dem. De kämpar emot och sprattlar för att slita sig loss. Jag har börjat älska att äta ål. Jag förbereder och steker den precis som en forell. Ordet älska uttalar jag sällan. Det är precis som att jag har glömt det ordet, tiden har tagit det ifrån mig, men jag tar det tillbaka genom att skriva till dig. Farfars första barnbarn! Jag skriver inte till dig för att skicka det här brevet, jag har 9
ju inte ens din adress, men farfar vet att du en dag kommer att vilja veta historien om dig, din far, din farmor och mig. Farfar vet hur det är att vara ensam, lämnad, övergiven, utan spår, utan minnen. Jag bildade familj och uppfostrade ett barn, din far. Sedan byggde jag ett hem, huset i vår by, men även stugan i bergen så att jag skulle ha någonstans att umgås med mina barnbarn och familjen, men sedan gick det som det gick. Här har jag inget hem, ingen hembygd, ingen son, inget barnbarn, inte ens min gråhåriga käresta, din farmor, jag är helt ensam. I detta land, främmande och avlägset fast det är bra att det finns sådana också erbjöd de mig att bo på ålderdomshem. Jag vägrade. Jag har gjort mitt på olika hem, de har förföljt mig som ett ont öde. Jag köpte det här huset för att kunna leva mitt liv den lilla tid som är kvar, och genom att samla på minnen skickar jag budskap till dig med stjärnorna. Jag har velat skriva länge, men jag har alltid undrat åt vem jag ska göra det och varför. Men sedan insåg jag att jag har dig och att jag måste lämna upplysningar om var du kommer ifrån och vems du är. Inte för att du ska veta att vi fanns, utan vilka vi var och att vi inte längre finns, men att du finns. Fysiskt kommer vi inte att vara vid din sida, men om du tror att det finns andra världar än den vi lever i, då måste du tro att vi finns där, någonstans vid enn stuga som liknar den vi hade i de bosniska bergen, och att vi lever för evigt. När vi var små berättade vår far Halim för oss sådant som de äldre hade fört över till honom som ett budskap, att man under livet ska bygga hus, uppfostra barn och skriva böcker om livet. Jag förstod det inte då, men nu gör jag det. För mig återstår boken, som en skuld från ett budskap som lämnades för länge sedan. Så nu börjar jag skriva den, rättare sagt skriva och måla. Just det, måla. Bosniska böcker om livet är både böcker och målningar och de är inristade i berg utspridda över hela Bosnien som ett rep, ett rep som binder samman stenarna, elden, vattnet, fadern, modern, 10
sonen, dottern, tiden och otiden, glädjen och sorgen till en helhet, till ett öde som ska vara tidens måttstock. Jag har alltid tyckt om att måla det jag ser, bergens toppar, de höga trädstammarna utanför vår stuga, Fatimas stirrande kor. Men jag tyckte även att det var lättare att övertyga andra om saker som jag diskuterade om jag kunde skissa, rita på krittavlor, papper, tygstycken, ibland även i sand. Först senare lade jag på färger, vattenfärger, eller förde över skissen till en duk som jag målade med oljefärger. Till en början försökte jag avbilda verkligheten så troget som möjligt, så att man kunde känna igen personerna och motiven, men sedan förvandlade jag min tavla så att en betraktare med lite fantasi kunde känna igen något eget. Han eller hon kisar lite, tar hjälp av fantasin, och känner sedan i Fatimas eller Rasids ko, i min dalgång i Paleska, i min farfar eller min far igen sin egen. Kommer du ihåg att din farmor, må hon vila i frid, alltid bad mig att inte hänga målningarna på väggarna så att vårt hem inte skulle se ut som ett galleri? Nu har jag återigen blivit som besatt av passionen att måla; jag låter tavlorna samla ihop mina önskningar från det förflutna och hänger sedan upp dem i det här huset. Jag har helt överlämnat mig åt att betrakta världen genom teckningar, kompositioner, färger, ljuskällor, skuggor När du läser det här och farfar vet att du en dag kommer att göra det ta dig då en ordentlig titt på första bästa person i din närhet, eller titta dig själv i spegeln. Titta på ansiktsdragen, ljusreflexerna i ansiktet, skuggornas fall, färgerna. Försök beskriva dem, väva in dem i en helhet, överföra dem på ett papper, en duk. Tänk bara hur länge vi håller den idén, idén om någons gestalt och förevigandet av den, i våra tankar, till och med nu när jag skriver det här och du läser det. Bara så att jag inte glömmer det: när du träffar en människa på gatan, på bussen, var som helst, titta henne djupt i ögonen och skänk henne ett leende, nicka med huvudet, 11
låt henne veta att du har lagt märke till henne och att hon har gjort dig glad. Tidigare har jag aldrig lagt märke till sådant, men nu kan jag gå i timmar längs floden eller runt sjön bara för att träffa en annan människa, även om vi inte ens kommer att tala med varandra och även om den andra personen inte ens reagerar när jag nickar, vinkar Det är så underbart att stöta på en annan människa. Var var jag nu igen, ja, just det: då kan du ju tänka dig hur mycket jag har alla mina målningar framför ögonen medan jag i mina tankar och mitt förflutna väljer motiv, förbereder färgerna och duken och sedan målar. Med mina tavlor tar jag ifrån glömskan de kära motiven, vår stuga i bergen, Fatimas ko som glodde på oss över stängslet medan vi lekte med din blåa plyschnalle med svarta tassar och lika svarta, glittrande ögon, Todores bergstoppar bakom vilka solens sista strålar försvann medan vi satt på terrassen och betraktade himlen eller floden nedanför oss. Jag har målat min egen farfar också; jag kände honom inte, han dödades innan jag blev stor nog att komma ihåg honom, sådant är vårt öde, men det sägs att jag liknar honom och att han var en passionerad jägare. Jag satte mig framför en spegel och målade i timmar, och kände i mina egna ansiktsdrag igen min farfar, hans karaktär; jag sökte svar på frågor som endast han kunde ha svarat på, men han finns ju inte längre bland oss, jag fick inte mina svar. På hans huvud målade jag en stor grön jägarhatt med några färgglada fasanfjädrar. Målningen hängde jag upp vid det bord där jag brukar sitta och dricka te eller kaffe. Jag umgås med min farfar även när ingen knackar på min dörr. Alla tavlor som jag lyckas måla ska jag lämna till dig, de är en del av boken. Visserligen kan jag inte ha dem i boken, men när du läser den, tänk då på målningarna och lägg med din fantasi till det som jag varken har fått med i boken eller i målningarna. Hittills har jag bett Honom, som sammanbinder våra kroppar med våra själar, att hjälpa mig dö så snart som möjligt; 12
nu ber jag Honom ge mig tillräcklig styrka och hälsa att slutföra allt det här. Jag skriver och målar den första boken åt mitt barnbarn, så att den kan vara vårt rep och vår väg till stjärnorna. Kram från farfar. P. S. Jag hoppas att de från Röda Korset en dag ska hitta er någonstans ute i världen och berätta för er att det finns en farfar som letar efter sitt barnbarn. 13