Världsstjärna 2020 * : Svensk golf i dag och i framtiden

Världsstjärna 2020 * : Svensk golf i dag och i framtiden Peter Hassmén Docent, Stockholms universitet och Idrottshögskolan Peter Mattsson Förbundskapten, Svenska Golfförbundet Tidiga tecken på vad som ibland även internationellt kommit att kallas det svenska golfundret kunde skönjas under 80-talet. Vilken golfintresserad person minns för övrigt inte Liselotte Neumanns seger i US Open 1988? Svenska spelare såväl amatörer som proffs har därefter formligen radat upp internationella framgångar. Hur kommer det sig egentligen att ett litet land som Sverige kunnat fostra så pass många framgångsrika golfare? Men kanske intressantast av allt, hur kan svensk golf fortsätta att skörda internationella framgångar i framtiden? Att besvara ovanstående frågor är naturligtvis inte lätt. Trots det är syftet med projektet som går under namnet Världsstjärna 2020 att dels försöka kartlägga vilka faktorer som bidragit till golfframgångarna under 80- och 90-talet, dels finna möjliga vägar så att svensk golf kan fortsätta utvecklas. Det är vår förhoppning att svaren som presenteras här kan ligga till grund för intressanta utvecklingsdiskussioner såväl på klubbnivå som förbundsnivå. Bara genom en aktiv diskussion och utvärdering av den nuvarande verksamheten kan den utvecklas i en riktning som svarar mot kraven från framtidens elitgolfare. Att ställa frågor är lätt... Golf på absolut toppnivå kräver en hel del av utövaren. Det är nog de flesta överens om. Men är det bra eller dåligt med tidig specialisering? Hur mycket betyder hemmaklubben för den tidiga spelutvecklingen? Vilka nyckelpersoner bör omge en spelare i unga år som siktar mot eliten? Finns det några särskilda framgångsfaktorer? Hur är det med balansen mellan fysiologiska och psykologiska faktorer när det gäller tävlingsgolf på elitnivå? På vilket sätt kan dagens golfträning förändras för att ändå bättre utveckla den enskilde golfaren? Är det viktigt att tidigt lära in en funktionell teknik? Vilka kvalitéer är det viktigast att utveckla hos en 10-åring om han/hon ska ha bästa möjliga förutsättningar att utvecklas till elitspelare som vuxen? Vilka råd bör vi ge hans/hennes tränare? Och vilka personer är viktigast i nätverket kring en framgångsrik golfspelare? Det går naturligtvis att ställa hur många frågor som helst, de ovanstående är bara några av alla de vi ställde. Men till vem eller vilka ska frågorna ställas? Vem har svaren? Ska vi fråga de spelare som lyckats nå internationella framgångar? Eller de som på något sätt fungerat som resurspersoner till de framgångsrika spelarna? Vad kan idrottsforskarna

tillföra? Eller golfjournalisterna? Sannolikt har samtliga dessa grupper sin bild av varför svensk golf producerat en rad spelare som i dag tillhör världseliten. Förhoppningsvis har dessa grupper också synpunkter på vad som bör prioriteras i framtiden för att ytterligare utveckla svensk golf. Vi valde därför att inkludera representanter från samtliga dessa grupper. Metod Datainsamlingen genomfördes i form av ett egenkonstruerat frågeformulär. En version för aktiva elitspelare, en annan för övriga grupper. Det stora flertalet frågor förekom dock i båda versionerna. Valet av frågor styrdes dels av den tillgängliga forskningslitteraturen, dels av vår personliga erfarenhet av områden som borde inkluderas. För att i så liten grad som möjligt styra respondenterna användes få fasta svarsalternativ, merparten av frågorna gav möjlighet till helt öppna svar i kortsvarsform. Undersökningsdeltagare Spelarformuläret besvarades av 15 nu aktiva proffsspelare (8 kvinnor och 7 män). Det alternativa formuläret besvarades av 9 golftränare/coacher, 9 mentala rådgivare, 4 forskare med fysiologisk inriktning och 4 journalister. I genomsnitt hade de 15 proffsen spelat golf i 21 år, av dessa hade de varit professionella golfspelare i 11 år. De övriga 26 personerna hade samtliga en stark koppling till golfsporten, i flertalet fall både i sin yrkesroll och i form av eget spel. Resultat Proffsspelarnas frågeformulär inleddes med en rad frågor som dels berörde vad som från första början lockade dem att börja med golf, dels hur en normal träningsvecka såg ut i 10-, 15- respektive 20-års åldern vad gällde teknikträning, tävlingslik träning, spelträning på bana, tävling, slag inom 100 m, puttning, lek samt mental träning. Resultaten visar att flertalet av dagens proffs började spela för att föräldrarna spelade, de fortsatte spela för att klubben erbjöd mycket kul, kompisar, korvgrillning och bra stöttning från klubbtränaren. Trots att flertalet började med golf innan de fyllt 10 år framhåller ungefär hälften att tävlingsmomentet var centralt och något som lockade dem att börja spela. Knappast någon ägnade sig dock åt organiserad träning under de första åren även om nästan alla fick kontakt med sin första tränare innan de fyllt 12 år; inte förrän i 15-års åldern börjar de flesta av dagens proffsspelare att ägna tid åt teknikträning etc. Noteras kan att samtliga ägnade sig åt minst två andra idrotter förutom golf under uppväxtåren, påfallande många av dessa var bollidrotter (fotboll, handboll, tennis, bordtennis). På frågan: Om du skulle välja ut fem faktorer under din uppväxt, fram till 20-års åldern, som du tror har haft stor betydelse för att du är där du är i dag, vilka skulle det vara? framhöll proffsen: (1) föräldrarna, (2) att det var roligt, (3) vilja/envishet, (4) träningsdisciplin och (5) bra tränare och juniorverksamhet på klubben. De följande frågorna ställdes till samtliga 41 deltagare. Den första löd: Svensk golf har under de senaste åren varit mycket framgångsrik. Finns det några speciella faktorer som du tror kan förklara detta? Vilka?. Flertalet nämner (1) en bra ungdomsverksamhet

(några poängterar speciellt att i detta ingår att ungdomar inte pressas för hårt), (2) bra och strukturerad juniorverksamhet, (3) seriös satsning i övrigt på klubbnivå och att golf numera allmänt betraktas som en idrott, (4) inflytelserika ledare (Arne Andersson och Pia Nilsson nämns) och spelare som fungerat som rollmodeller (Lotta Neumann och Annika Sörenstam nämns), samt (5) bra ledarutbildning/övrig utbildning. Vad gäller frågan om tidig specialisering är av godo eller ondo är respondenterna i stort sett överens. Nästan alla framhåller att varje enskild individs utvecklingskurva måste få bestämma den exakta tidpunkten. För vissa anses det kanske lämpligt att specialisera sig så tidigt som i 12-års åldern, för andra inte förrän i de sena tonåren. Få anser dock att man kan vänta längre än till 16-17-års åldern med att rikta in sig på golf. När en reporter för några år sedan intervjuade Annika Sörenstam fick hon bl a frågan: Är det möjligt att göra birdie på varje hål? Svaret blev: Möjligt är det säkert. Det är mest en mental sak (DN 980912). I många andra sammanhang nämns den mentala biten som speciellt viktig inom golfen. Men vad anser våra respondenter? Vi ställde frågan: Golf ställer höga krav när det gäller tävling på elitnivå, både på kroppen och knoppen. Hur ser du på fördelningen mellan fysiologiska faktorer och psykologiska faktorer när det gäller tävlingsgolf på elitnivå?. Svaren angavs i procent av 100. De olika gruppernas svar framgår i Tabell 1. Tabell 1. Procentuell fördelning mellan fysiologiska respektive psykologiska faktorer när det gäller tävlingsgolf på elitnivå. Grupp Proffsspelare kvinnor (n=8) Proffsspelare män (n=7) Tränare/ coacher (n=9) Forskare i Fysiologi (n=4) Mentala rådgivare (n=9) Golfjournalister (n=4) Faktor Fysiologiska 39 28 52 38 37 32 Psykologiska 61 72 48 62 63 68 En naturlig följdfråga var: Utifrån din bedömning ovan, är dagens golfträning utformad på ett optimalt sätt? Eller kan/bör den förändras på något sätt? Beskriv. Återigen visade det sig att respondenterna var relativt eniga i åsikten att det finns mycket att förbättra. Flera framhöll att träningen i mycket högre grad än som är fallet i dag måste individanpassas och att man måste träna på sådant man är dålig på. Framförallt proffsspelarna nämnde också att det mentala blir allt viktigare, och att de flesta tränar mycket fys och teknik. Kvalitetsaspekten nämndes av flera respondenter som också menade att det behövs mer övningar som belastar koncentration, vilja och fokusering. Men hur gör vi då i framtiden? Vi ställde en rad frågor, bland annat: Hur tror du en blivande världsspelare behöver träna under sin uppväxt? Hur ser golfträningen ut? Annan form av träning? Andra idrotter? De flesta framhöll allsidigheten och att den specifikt är viktig för koordinationen, för smidighet och styrka och att andra idrotter, gärna

bollsporter gynnar utvecklingen. Nödvändigheten att bli fysisk stark och att inkludera explosiv träning bland annat för att kunna slå långt nämndes av flera. Att träna med press och att träna mycket mentalt var andra faktorer som ofta förekom i svaren. Att dagens alltför ensidiga träning måste utvecklas var en genomgående åsikt, genom en utökad kontakt med andra idrotter kan en allsidigare golfträning också utvecklas var ett råd som individer i samtliga grupper framhöll. På frågan: Vilken är tränarens roll? svarade de flesta av respondenterna att tränaren i högre grad än i dag måste se till att utveckla individen, att stötta och fungera som resursperson både vad gäller fysik, teknik och att lära känna spelaren som person. En sammanfattning av svaren visar att tränaren bör vara handledare, inspiratör, instruktör, frågeställare, bollplank, mental-, studie- och livsrådgivare och ett föredöme på och utanför banan. Några av respondenterna påpekade att tränaren ska ge spelaren en egen förståelse och att ge hjälp till självhjälp. Respondenterna fick också frågan: Vilka råd skulle du skicka med en 10-åring som är fast besluten att bli världsstjärna i golf?. Några av svaren var: ha kul hela tiden, lek mycket, vandra långsamt, ägna dig också åt andra bollsporter, behåll glädjen, träna helheten, ha tålamod, ta reda på varför du vill bli världsstjärna, tillvarata din ungdom samt bli inte för seriös i ditt golfande utan pröva på andra sporter också. Även om många framhöll vikten av att träna mycket, framförallt på närspelet (en vanlig kommentar från proffsen), eller som någon uttryckte det att bli en trollkarl med wedgarna och putten, så var lekmomentet det som nästan alla såg som det centrala i 10-års åldern. Följdfrågan var: Vilka fem kvalitéer är viktigast för denna spelare att utveckla?. Av svaren från de 41 respondenterna går det inte att finna en enda faktor som av alla anses vara nummer 1. Några framhåller psykologiska faktorer som målmedvetenhet, tålamod, självkännedom, egen sund jaguppfattning, självdisciplin, envishet, självförtroende eller helt enkelt psyket, bra huvud. Andra framhåller bra teknik, bra närspel, rulla boll på snabba greener, bollkänsla, fysisk allsidighet, styrka, funktionell motorik, bra chippar eller social kompetens respektive att trivas med folket omkring. Hur ska han/hon göra det? frågade vi därefter. Ett genomgående svar var att det bör ske tillsammans med olika personer, exempelvis uttryckt som: tillsammans med föräldrar som i en bra klubbmiljö utbildas till golfföräldrar, tillsammans med tränare, coach, andra spelare, mental tränare samt genom att vistas i grupp så ofta som möjligt, gärna i prestationssammanhang. Vi ställde också frågan: Vilka råd skulle du skicka med hans/hennes ledare eller tränare?. Golfproffsens svar fokuserade oftast på att tränaren ska vara positiv, stöttande både i med- som motgång och finnas till hands, tränaren bör också tro på spelaren, låta spelaren bestämma utvecklingstakten, låta bli att pusha för mycket, väcka intresse hos spelaren och göra träningen rolig och speciell. De övriga grupperna talade i större utsträckning om att tränarens kunskapsnivå bör höjas genom olika utbildningsinsatser, framförallt inom områdena golf-kommunikation-människa. Dessutom bör tränaren verka för att uppfostra föräldrarna också i mental träning, diet, ekonomi, etc. Vi bad också respondenterna att rita upp ett nätverk omkring en framgångsrik golfspelare. Syftet med detta var att försöka fånga upp nyckelpersoner, i uppgiften ingick också att med en etta (1) markera den/de som du anser vara viktigast, med en tvåa (2)

indikera den/de näst viktigaste, o s v. Flertalet såg familjen (föräldrar/partners) som den viktigaste faktorn, på andra plats kom tränare/coach/mentor/mental rådgivare. Vänner/kompisar, rollmodeller, caddie, sponsorer, skola/lärare, dietist, klubbledare, landslagsorganisation och manager var några av de som nämndes därefter. Diskussion Av utrymmesskäl har naturligtvis inte alla svaren på de frågor som ingick i frågeformuläret kunnat redovisas här. Vi har dock valt några centrala frågor som förhoppningsvis även kan ge utövare av andra idrotter inspiration till nytänkande och utveckling. För säkert är det så att många av de faktorer som kan förklara varför svensk golf under de senaste 10-15 åren varit framgångsrik går att applicera även på andra idrotter. Att en idrott upplevs som rolig och spännande, vilket gör att den unga utövaren orkar fortsätta träna, är som så många framhållit en viktig faktor. En aktiv klubbmiljö och inspirerande ledare och tränare framhålls av de flesta i denna undersökning som bidragande faktorer. Men också att golfen inte bör vara den enda aktiviteten i klubben utan att andra både idrottsliga och sociala aktiviteter regelbundet förekommer anses viktigt för att kunna bibehålla intresset hos den unga spelaren. Tonvikten på lek och frånvaro av yttre press framhålls också som viktigt i ungdomsverksamheten. När sedan juniortiden närmar sig kommer den strukturerade och seriösa träningen in i bilden. Säkert bidrar det faktum att golfträning i stor utsträckning genomförs under ledning av klubbtränare till att även den unga spelaren kan utnyttja träningstiden effektivare än vad som kanske är fallet inom andra idrotter. Att golf numera ses som en riktig idrott, vilken som andra idrotter kräver regelbunden och bra träning för att leda till utveckling, är också något som framhålls som en förklaring. Insikten att en golfspelare både har en kropp och en knopp och att dessa samverkar verkar också vara något som det ibland men inte alltid tas hänsyn till i golfträningen. Något förvånande var kanske den utbredda uppfattningen bland respondenterna att den mentala biten står för en större del än den fysiologiska biten (se Tabell 1). En proffspelare ansåg till och med att 100% av golfen är mental. Nu spelar det kanske inte så stor roll om fördelningen mellan psykologiska respektive fysiologiska faktorer är 60-40, 70-30 eller 50-50 (som golftränarna/coacherna ansåg). Svaren visar ändock med all tydlighet att golf på elitnivå ställer stora krav både fysiskt och psykiskt; få ansåg dock att detta faktum tas tillvara i dagens träning. Kanske finns en förklaring, som framskymtar i svaren på frågan: Vilken är tränarens roll?, att en tränare ska vara både handledare, inspiratör, instruktör, frågeställare, bollplank, mental-, studie- och livsrådgivare och ett föredöme på och utanför banan. Vem om någon klarar allt detta? Det kanske är dags att på allvar se över tränarens ansvarsområde? I dag är en klubbtränare dessutom ofta entreprenör med ansvar för att driva affärsverksamhet i shop och på driving range samtidigt som han/hon ska träna spelare i alla åldrar och i alla spelkategorier, elit- som motionsspelare. Om elittränarrollen inkluderar allt ovan är det självklart omöjligt att klara allt. Kanske kan ett nätverk bildas med olika resurspersoner vilka kan stötta tränaren i hans/hennes roll som mentor för den presumptive elitspelaren? Förmodligen bör också tränarnas anställningsförhållanden på klubbarna ses

över. Väldigt många av proffsen framhåller tränaren som en central person för deras utveckling. De framhåller speciellt vikten av ett stort engagemang och ett väl utvecklat kompisskap och förtroende. Hur är det möjligt att uppnå med ovanstående tränarroll? Många av respondenterna framhöll att all träning måste individanpassas, och att det i framtiden gäller att prioritera kvalitet i träningen framför kvantitet. Precis som en golfspelare kan vara bäst på långa slag och behöver förbättra sin puttning så är en del tränare bättre på teknik medan andra är bättre på att utveckla individens självkänsla. Få personer behärskar alla områden till fulländning. Endast genom att våga erkänna detta och söka kompletterande kompetens kan framtidens elitspelare få den stöttning som är nödvändig för att nå den yppersta världseliten. På köpet utvecklar också tränaren sin kompetens vilket i sin tur ytterligare höjer kunskapsnivån inom golfen. På frågan om tidig specialisering till golf var som nämnts alla överens om att detta bör ske individanpassat och att det är viktigt att under uppväxten också syssla med andra idrotter. Det är dock viktigt att notera att samtliga elitspelare i denna undersökning spelat väldigt mycket golf också under sina uppväxtår. Det handlade förstås inte om specialisering i den meningen att de helt slutade med andra idrotter. Spelarna tillbringade dock ofta hela dagar på golfklubben, då deras viktigaste kompiskrets fanns där. I dag tenderar många ungas kontakt med golfen att vara begränsad till ett eller två tillfällen i veckan då det bedrivs juniorträning. I övrigt är det spontana spelet och den spontana träningen i stort sett reducerad till noll. Mycket förstås på grund av trängsel, tidbokning och brist på tillgänglighet på klubben. För att lösa detta problem som i förlängningen kan hota återväxten behövs nya idéer. Tomt på våra banor lär det aldrig bli igen men däremot kan alternativa banor och mera utvecklade träningsanläggningar byggas i anslutning till de redan befintliga banorna. Detta bör återigen kunna ge utrymme för en spirande juniorkultur. Just allsidigheten i träningen återkommer många till flera gånger i sina svar. Golfträning innebär för de flesta inte längre att bara stå på driving rangen och slå bollar. Diskussionen om grenspecifik träning kontra annan kompletterande träning har under många år förts inom de flesta förbund och idrotter, naturligtvis även inom golfen. Men låt oss ta ett exempel utanför golfen. Det finns en idrott inom vilken grenspecifik träning förespråkats i extremt hög grad och det är simning. Det är få simmare på junior- respektive seniornivå som inte simmar åtskilliga tusen meter dag ut och dag in. Ett par simmare har dock på senare tid uppmärksammats i massmedia för att de systematiskt förändrat sina träningsprogram genom att exempelvis införa styrketräning respektive explosivitets- och snabbhetsträning i betydligt större utsträckning än tidigare. Framgångarna för personerna i fråga, Therese Alshammar och Anna-Karin Kammerling, med flera världsrekord och guldmedaljer i EM under hösten 1999 talar väl för att de inte är helt fel ute. Det finns med andra ord andra vägar att nå framgång inom simning än den traditionella träningsmodellen med så gott som uteslutande bassängträning. I en intervju i Aftonbladet (991211) svarade Anna-Karin Kammerling så här på frågan Varför är just de svenska simtjejerna så oerhört bra? : Vi vet allihopa vad vi vill och vågar gå vår egen väg. Ingen av oss tränar likadant men vi har alla hittat något som passar oss själva. Återigen ett uttryck för att individens speciella träningsbehov bör stå i centrum och att det knappast går att följa någon generell

träningsmall inom dagens elitidrott. Som så många av respondenterna i denna studie påpekat så måste framtidens elitgolfare vara betydligt bättre tränad på många områden. För att kunna slå långt krävs en bra styrka, för att slaget ska gå rakt varje gång krävs en pålitlig teknik. Dessutom måste personen kunna koncentrera sig och uppnå rätt anspänningsnivå inför varje slag så att styrka och teknik verkligen kan utnyttjas optimalt. Vi kan med rätta tala om att individen bör fungera som ett välutvecklat fysiopsykosocialt system. Det finns självklart ingen enda gyllene väg att nå det målet, däremot kräver en accelererad utveckling en aktiv diskussion på samtliga nivåer och mellan alla personer vilka på något sätt är intresserade av att utveckla svensk golf så att vi även år 2020 kan glädjas åt svenska världsstjärnor. * Förutom medel från Centrum för Idrottsforskning har projektstöd erhållits från Sveriges Olympiska Kommitté och Svenska Golfförbundet.