HETKU 4-2009 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA LEDAREN

HETKU 4-2009 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA LEDAREN En stor del av tiden för administration har under denna höst inom Sällskapet gått till att planera nästa års verksamhet. Många projekt är på gång och om dem kommer vi senare att informera i Hetku, på hemsidorna och på de lokala avdelningsmötena. Projekten kommer att föranleda små justeringar i Sällskapets stadgar. De i Sällskapets nya medlemskort ingående förmånerna och rabatterna har fordrat många förhandlingar och möten med våra samarbetskumpaner och deras organisationer. Nu börjar pusselbitarna gradvis vara satta och vi kan utforma det nya medlemskortet. Genom att använda medlemskortet och tjänsterna våra samarbetskumpaner har i utbudet kan Sällskapets årliga medlemsavgift snabbt sparas in, tom. flera gånger om. Medlemsavgiften för år 2010 uppbärs nu redan i december och de med tjänsterna sammankopplade namnförsedda nya medlemskorten postas till medlemmarna i slutet av januari. Medlemsförmånerna träder i kraft från februari framåt. Därför är det viktigt att var och en betalar sin medlemsavgift inom den utsatta tiden. I annat fall försenas utskickningen av medlemskortet, ty kortet måste av ekonomiska orsaker tryckas i större partier och enskilda kort kan inte tillverkas skickas ut skilt för sig. Vi kommer att informera om medlemsförmånerna i varje nummer av Hetku och på våra hemsidor. Våra samarbetskumpaner kan möjligen justera på förmånerna och göra kampanjer på vissa produkter. Även samarbetskontrakt med nya kumpaner kan knytas. Därför är det viktigt att medlemskåren följer med sina förmåner och förändringarna i dem från Hetku. Dessutom måste också medlemmarna ha med seende med samarbetskumpanernas personal. Man kan inte nu i början fordra att varje enskild servicetjänsteman känner till vårt medlemskort och dess förmåner redan under de första veckorna. I Tavastehus har en ny lokalavdelning grundats. I början av nästa år utvidgas lokalavdelningsverksamheten småningom öster- och norrut i landet. I Nyland har Teemu Collin övertagit ledarskapet för avdelningen och i Päijänne-Tavastaland har Samppa Maunuksela tagit över taktpinnen. För fördomsfria organisationsinspirerade personer finns ännu några ledarplatser lediga på olika orter i landet. Också några unga personer efterlyses att delta i utformningen av bussvetartävlingens ungdomsklass. En bra utsiktsplats för unga att få en gedigen bild av närhistorien och hobbyn! Jari Kurkinen, ordförande. KAKSKERRAN LINJA OY, DEL I, ÅREN 1953 1963 De till Åbo stad nuförtiden tillhörande Hirvensalo, Satava och Kakskerta öarna hör busshistoriskt sett till de mest utforskade orterna i vårt land. För forskningen av busstrafiken till öarna har man

letat efter uppgifter i arkiv samt intervjuat personer sammanlagt i hundratals timmar. Den första artikeln i ämnet författad av Hannu Pulkkinen publicerades i Hetku 1/1981. Jari Kurkinens forskningar från 1930 och -40-talen har publicerats i Hetkuissa 3-4/1998 samt Saariston Auto Oy:s historia i Hetku 1/2002. Tillsammans med den sistnämnde kommer nu Juhani Kairasmaa att i två delar publicera Kakskerran Linja Oy:s historia, som är en sammanställning av dessa forskningsarbeten. Kairasmaa har därtill forskat i trafiken till Hirvensalo och trafikidkare Kaino Laines verksamhet (Hetku 3/2007). Den sista tiden för Saariston Auto Oy Åbobolaget Saariston Auto Oy trafikerade från Åbo till Hirvensalo, Satava och Kakskerta öarna under perioden 1938 1953. Kakskerran Linja Oy grundades på spillrorna av det konkursdrabbade bolaget Saariston Auto Oy. Konkursen har behandlats i Hetku 1/2002, men kanske ändå en kort inblick i ämnet är på plats här. Försäljningen av Saariston Auto Oy:s linjer till andra trafikidkare före konkursen försvårade i högsta grad Kakskerran Linja Oy:s verksamhetsförutsättningar. Saariston Auto Oy kämpade med ekonomiska svårigheter och ägarstrukturen förändrades många gånger. Vid årslutet 1951 begrundade ägarna, jordbrukaren Ruben Venka från Nådendal och företagaren Eino Vaihe från Åbo, hur skuldspiralen kunde brytas. Man beslöt att avyttra några olönsamma linjer. I januari 1952 bjöds linjerna Aninkaistorget Tammisto- och Aninkaistorget Honkaistenranta åt andra åkerier. Trafikidkare Onni Ojala (1904 1992) från Åbo intresserade sig för Tammisto linjen. Enligt Åbo polisdistrikts övervakningskort fanns det flera anmärkningar om att Ojalas bussar upprepade gånger hade varit försenade från tidtabellen på linjerna Salutorget- Halinen och Åbo-Aura. Man antog att Ojala skulle fortsätta med motsvarande ansvarslösa förseningar, så lov för linjerna tilldelades inte honom. Snart efter konkursen efter Saariston Auto Oy grundades ett nytt bolag som fortsatte med trafiken. Bolaget fick namnet Kakskerran Linja Oy. Aktionärer var jordbrukare och lastbilsåkare Paavo Anttila från Kakskerta, skeppare Martti Matarmaa och jordbrukare och näringsidkare Iivari Kivilä från Lundo, alla med lika andelar av aktiekapitalet. Skeppare Matarmaa återvände till bussnäringen, då han under fem år här tills endast skött fartygstransporter. Till bolagets VD utsågs Paavo Anttila, som tidigare varit chaufför hos Saariston Auto. Kakskerran Linja Oy grundades 21 januari 1953 och av namnet att bedöma fick Kakskerta kommun bli bolagets hemort. Enligt till patent och registermyndigheterna givna uppgifter var bolagets verksamhetsfält: Att med bilar och skepp idka person- och godstransport, upprätthålla resebyråverksamhet, handla med bilbranschens produkter och tillbehör och hålla reparationsverkstad. Aktierna 30 st till antalet och tecknades till lika delar av aktionärerna. Aktionärerna köpte bussarna av konkursbolaget för Saariston Auto Oy. Också det konkursdrabbade bolagets personal övergick i det nya bolagets tjänst. Enligt bolagsnamnet trafikerade Kakskerran Linja Oy endast linjerna till Kakskerta kommun. Bolagets turer startade från Aninkaistorget (Trätorget) från tre snett ställda perronger vid Mariegatans sida. Bussar som trafikerade åt detta hållet av Åbo körde inte via Åbo busstation. Från Aninkaistorget kördes rutten via salutorget med Slottsgatan-Mårtensbron-Stålarmsgatan-

Korpobacken-Hirvensalo bro-kakskertavägen-satava färjan-vägskälet vid Kaivois. Härifrån fortsatte linjerna till Erikvalla och Höytis och linjen runt Kakskerta sjö. (Förlåt, översättaren är inte så familjär med de svenska ortnamnen och översättningarna av dem i dessa delar av Åboland, så det kan finnas fel i dessa.) Kakskerran Linja Oy:s sommartidtabell 1953 hade följande linjer: - Åbo Kakskerta Harjattula, alla dagar 9 avgångar, varav norra rutten vid Kakskerta sjö via Brinkhall 3 turer. - Åbo Erikvalla, dagligen 6-8 turer - Åbo Kakskerta Brinkhall, vardagar 2 turer, söndagar 1 tur - Åbo Höyttinen, 1 tur, endast sommartid Trafikmässigt inföll bolagets glansperiod till åren 1961 1963, då man sommartid trafikerade upp till 40 tur-retur avgångar i dygnet. För att tillgodose transportbehovet var man ibland tvungen att sätta in tre bussar på samma avgång. Vid start från Harjattula väntade den första reservbussen vid Myllykylä och vid behov den följande vid Hylkilahti. För motsvarande avgång från Aninkaistorget fanns reservbussen vid salutorget och följde sedan efter den ordinarie bussen fram till Hirvensalo bro. Vägarna, som Kakskerran Linja trafikerade på 1950-talet, var smala, kurviga och i dåligt skick. Vägarna inom Kakskerta kommun var grusbelagda. Asfaltbelagda vägar fanns endast i Åbo från Hirvensalo bro till Korpobacken. Bussarnas egna strålkastare fick agera vägbelysning, ibland assisterade av månsken. På öarna förorsakade älgarna kollisioner och dikeskörningar. Även alkoholpåverkade trafikanter på öarna försvårade trafiken, ibland kom dessa åkande på lånade cyklar eller så var det fråga om ortens jordbrukare på traktorsadeln. Under vintertid levde Kakskerta kommun en törnrosasömn. Bussar behövdes endast av befolkningen som arbetade i Åbo eller skoleleverna. De lokala bussförarna kände väl till sina fordon och vägförhållandena, så de klarade sig rätt bra. Däremot ovana förare hade det besvärligt, speciellt vintertid. Bolagets chaufförer var ofta hemma från Kakskerta. Bussbolaget och Satava färjan var de härskande arbetsgivarna inom trafikbranschen i kommunen. Trafikbehovet var vintertid litet, borträknat arbetsplats- och skolelevstrafiken på morgon- och eftermiddagsturerna. Andelslaget Turun Linja-autoilijain Osuuskunta (TLO) grundades hösten 1954 men Kakskerran Linja Oy ingick inte i alliansen, då bolaget trafikerade endast till Kakskerta kommun. Däremot anslöt sig sig åkerierna som trafikerade mellan Åbo och Hirvensalo till TLO. De började lackera sina röd-gula bussar i grå-blå kulörer, samtidigt som andelslaget beordrade att ruttnummer skulle finnas på bussarna. Ruttnumer användes på linjerna (12) till Honkais strand och (13) Pikisaari. Åbo stad och TLO bestämde härefter i stort sätt över verksamheten. Kakskerran Linja Oy:s verksamhet som ett oavhängigt bolag började vackla då Martti Matarmaa riktade sitt vattenbussbolags, Matkailu ja Kuljetus, verksamhet också till busstrafiken. Bolaget övertog i början av år 1960 linjen Aninkaistorget Kaistarniemi av Kakskerran Linja. Kakskerran Linja idkade även abonnerad trafik. För detta hade man införskaffat en Mercedes-Benz buss, som förarna höll av. Bolaget sålde sin tre år gamla Vanaja buss för att ersättas av en

Mercedes (ordningsnr. 7), vilken var identisk med buss nr. 7. Under åren 1960-63 inköpte Kakskerran Linja tre blå-gula bussar, vilka fick ordningsnr. 5, 8 och 9. Bolaget hade som bäst under perioden 1961 1963 i bruk 15 bussar, varav en del i trafik endast sommartid. Ibland såldes dessa sommarbussar bort under höstens lopp, medan en del fick vänta på att bli tagna i bruk igen följande vår. GENERATIONSSKIFTE HOS ELKA - ARKIVCHEF MATTI LAKIO GICK I PENSION EFTER ETT LIVSVERK Arkivchef Matti Lakio som blivit känd även bland bussentusiasterna gick i pension den 1.9.2009. Han hann vara i arbetslivet i 40 år, varav 29 år hos ELKA (Näringslivets centralarkiv i St. Michel). Här följer en sammanställning av hans verksamhet i arbetslivet och ELKAs verksamhet inom bussbranschen. Matti växte upp i Myllykoski pappersbruks omgivning, där han också började sitt arbetsliv med att sortera stockar inom flottningsverksamheten. Som uppgift hade han att styra stockknippen stämplade med Myllykoskis hjärtstämpel till fabriken och de övriga ned för älven mot Kotka. Efter avlagd studentexamen påbörjade han sina studier vid statsvetenskapliga fakulteten fram till en approbatur i sociologi. Nationalekonomi läste han fram till cum laude nivå. Redan i ett tidigt skede märkte han att valet inte hade varit det rätta för honom, utan påbörjade ekonomi- och socialhistoriska studier, var han avlade sin magistersgrad år 1971, efter tre års studier i ämnet. Under studietiden och en tid därefter arbetade han hos Helsingforspolisens passbyrå. Sin första för studierna motsvarande tillfälliga arbetsplats fick han hos Östra Finlands institut (Itä-Suomen instituutti) i St. Michel år 1972 - de första fyra och ett halvt åren som forskare och sedan lika länge som ledare för institutet. Då Näringslivets centralarkiv i St. Michel grundades, som en summa av många händelser, bjöds platsen som ledare av arkivet åt Matti Lakio. Till en början var han under de två första månaderna den enda anställda förändringen har varit stor, idag är personalstyrkan på arkivet 36 personer. ELKA började sitt nära samarbete med bussbranschen i slutet av 1990-talet. Elka är det finländska näringslivets centralarkiv och därmed också en mångsidigt dataregister för bussbranschen. Här finns deponerat organisationers, företags och även privatpersoners arkiv i form av dokument och handlingar, fotografier, filmer, ljudband med intervjuer, ritningar och digitala dokument. Över 50 000 fotografier finns arkiverade. Bussbranschens arkiv omfattar för närvarande ca 220 hyllmeter och materialet växer hela tiden. Matti Lakio ser Elkas framtid som ljus. En process att dela på den av staten understödda stiftelsebaserade verksamheten i en flexiblare i bolagsform med sikt på en fungerande databehandlingsaktivitet har påbörjats och den kommer att leda till en bredare bas för framtiden. Genom att förbli kvar vid endast ett pappersarkiv skulle snart verksamheten utmattas, enligt Lakio, då strömmen av pappersdokument i framtiden kommer att avta. Med att bjuda ut nya serviceformer och ta hand om arkiv i olika digitala former, i samarbete med yrkeshögskolan i St Michel, garanteras att arkivet också i framtiden kan stärka nationens minne med material, som till en stor

del föds inom företagen. Vi önskar Matti många goda pensionärsår! ELKA KÖR IN I FRAMTIDEN MED EN SÄKER FÖRARE SOM LEDARE Till Finlands näringslivs centralarkivs nye chef har valts FM Jarmo Luoma-aho från St Michel. Han började sin arkivbana med att arbeta som sommarvikarie på Jyväskylä landskapsmuseum. Efter studierna var han tre år anställd som forskare av Vapo Oy. Efter dessa tillfälliga befattningar fick han en fast anställning hos ELKA som datatjänst- och utvecklingschef. Inom arkivbranschen har han nu verkat i 23 år. På fritiden fortsätter Jarmo att studera på yrkeshögskolenivå. Examen är utstakad att tas år 2010. Gitarren trivs också i handen parallellt med lyssnande på musik och innebandyspelande. Motionering finns även på fritidsprogrammet, men ofta för sällan, konstateras han. Jarno är känd för bussentusisterna bla för deltagande i bussutställningarna under somrarna. Speciellt har ihågkomsterna från Autokori Oy:s verksamhet, berättade under utställningen i Åbo, blivit i hans minne. Då nu Jarmo börjat ratta ELKA som ledare för arkivet, berättar han om sina visioner och om hur verksamheten med bussbranschen och hur de kunde vidareutvecklas: Samarbetet med bussbranschen har varit fruktbart och kommer att fortsätta på samma sätt nytt kan ju alltid utvecklas. För närvarande överförs i Elkas regi busstidtabeller i digital form, tillsammans med SLHS. De första materialet från bussbranschen deponerades under 1990-talet till ELKA av Bussförbundet, Matkahuolto och Länsilinjat Oy. Situationen för arkiveringen av material för bussbranschen ser riktigt bra ut. Material har tillströmmat från karosserifabriker och åkerier med jämn takt och utrymme finns ännu att ta emot mera. Rauno Laakkonen, som arbetar på arkivet, har specialiserat sig på att behandla material från transportbranschen - så ett gediget kunnande finns inom huset. Ännu finns det i landet mycket material i källare och på vindar som ELKA kunde ta hand om. REO - 1930-TALETS OMTYCKTA BUSS Ransom E. Olds grundade i USA en bilfabrik år 1905. Till produktens namn valdes REO, från grundarens initialer. Nikolajeffs bilaffär i Helsingfors var importör av märket till Finland. På 1920- talet, från 1926 framåt importerade även Pohjoismainen Auto-Tuonti Oy i Åbo REO bilar parallellt med Nikolajeff. Båda sålde även chassier för bussar. På bilden syns Laakso&Eklunds REO från 1926 och trafikidkare Vihtori Tähtivuori och Eino Eklund.

Bilden är tagen år 1927 i Tammerfors vi Pyynikki torg invid Nobel Standards bensinstation, var båda åkarna brukade serva sina bussar. REO bussen på bilden är en bland de första i Finland. Den har hjul med träekrar, vilka som äldre bla under sommartid började gistna och torka med glapp som följd. Det märktes av knarrande ljud. Ibland måste hjulen demonteras och läggas i vatten i diket för att svälla. Tampereen Autokori Oy hade tillverkat karossen. En specialitet med karossen var att de övre fönsterglasen var infattade med grönt glas. Detta gav vid solsken ett grönt sken inne i bussen. Tekniken utvecklades och 1928 levererades REO bussarna redan med stålekerhjul. Under 1930-talet ökade REO bussarnas popularitet och många åkare skaffade sig sådana. Tex. bolagen Ruponen och Savonlinja använde i huvudsak REO bussar. REO ansågs på sin tid vara den främsta bussen med avseende på både långt utvecklad teknik och passagerarkomfort. De sista REO bussarna utrangerades från Savonlinja bolaget först år 1955. Efter andra världkriget upphörde importen av de flesta amerikanskt tillverkade busschassierna. Några REO chassier importerades ännu år 1949. Dessa sista REO chassier levererades till Sulo Ilmari Lahtinen för linjen Helsingfors-Sjundeå. HETKU 3-2009 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA LEDAREN Vi har igen en livlig och innehållsrik sommar bakom oss när hösten knackar på dörren. På programmet har funnits bla bussförbundets utställning i Uleåborg, museifordonsdagen och bussdagen på Mobilia muséet. Ett stort tack till alla arrangörer av evenemangen och deltagare! Sällskapets medlemsantal växer snabbt och närmar sig 1100. I augusti godkändes samtidigt 55 nya medlemmar. Medlemsanskaffningstävlingen kommer att behandlas under de lokala kvällsmötena. Nya understödande medlemmar är bla. Oy Hangon Liikenne Hangö Trafik Ab, Järvisen Liikenne Oy, Kylmäsen Liikenne Oy, Linjakori Oy, Rahtarit ry, Tilausajokuljettajat (Charter Club) och Oy Vaasan Paikallisliikenne Vasa Lokaltrafik Ab. Välkomna med i det roliga och utmanande samarbetet att ta tillvara bussbranschens historia! Verksamheten i lokalavdelningarna blomstrar och därför behövs i många städer energiska nya avdelningschefer. Ordförande ger tilläggsinformation om befattningarna. Vi planerar att grunda en ny lokalavdelning med tyngdpunkt på städerna Tavastehus, Forssa, Hyvinge och Riihimäki med omnejd. På området bor många medlemmar, vilka inte har deltagit i lokalavdelningarnas möten. Vi kommer att träffas för att diskutera saken i Tavastehus på ABC-Tiiriö 28.10. Om ni vill ha en egen lokalavdelning i hemknutarna. möt mangrant upp! Föreningens stadgeenliga höstmöte har traditionellt hållits i Helsingfors, men då nu sällskapet snabbt växer måste vi överväga saken på nytt. Årsmötena skall nu börja cirkulera i de olika

lokalavdelningarna så att en större del av medlemmarna någon gång kan delta i mötet i hemknutarna. I år hålls höstmötet 14.11 i Hotell Laajavuori i Jyväskylä. Sällskapets medlemskort kommer årligen att förnyas. Kortet kommer att knytas till ekonomiska fördelar, så det lönar sig att alltid ha kortet med sig. Förhandlingar om att erhålla rabatter av våra samarbetskumpaner har inletts. I nästa nummer kommer vi att avslöja detaljer om rabatter som kommer att fås genom att uppvisa medlemskortet. Samarbetskumpanerna önskar bevilja fördelarna för ett kalenderår i taget. Därför kommer indrivningstidpunkten för medlemsavgiften att ändras på från maj till slutet av föregående års december. De nya medlemskorten kommer att sändas till medlemmarna under januari månad och fördelarna kommer årligen att beviljas från februari månad framåt. För att kunna ändra på indrivningstiden behövs ändring av föreningens stadgar, vilket måste godkännas på två på varandra följande medlemsmöten. Ett extra medlemsmöte för stadgeändring kommer att hållas 3.12 i Linja-autoliittos lokal på Drumsö i Helsingfors. Parallellt med bussvetartävlingen kommer vi att utarbeta en litet avvikande tävling för busshistorieentusiaster av den yngre generationen, dvs en junior bussvetartävling. Tävlingsreglerna och frågorna kommer att utarbetas under kommande vinter. Vi tar gärna med en person som önskar vara med om att planera och utarbeta verksamheten, senare möjligen som speaker för tävlingen. Junior bussvetartävlingen kommer att för första gången hållas i Östermyra i juni 2010. Vi ses på lokalavdelningskvällarna och på andra evenemang under hösten! Jari Kurkinen, ordförande BERÄTTELSEN OM NISSE Detta är en kort berättelse om en egensinnig Helsingforsgosse med knaggligt talad finska och hans verksamhet som bussåkeriägare i Norra Tavastland och Mellersta Finland. De nederst i artikeln nämnda förarna, som under många år arbetade för bolaget önskade ännu få något nedskrivet till pappers om sin tidigare arbetsgivare. Som hjälp för artikeln användes gamla tidningsartiklar och intervjuer. Allt i artikeln kanske inte blev helt korrekt återgivet. För att gå till grunden skall vi förflytta oss till Stockholm. Där växte nämligen Nisse upp under sina första fem levnadsår. Hans finskättliga familj flyttade sedan tillbaka till Helsingfors kring år 1920. Hemspråket var svenska och hans far jobbade i birsen som droskkusk. Efter skolan och skriftskolan sökte sig Nisse till sjöss, med längsta resa till Syd Amerika. Chaufförer behövdes i kriget vid östfronten, dit även vår huvudperson hamnade. Nisse har berättat att han under mellankrigstiden vintern 1941 körde buss hos Korsisaari i Nurmijärvi. Detta kan genom en lönesedel bekräftas av Eeva Korsisaari som har forskat i bolagets historia. Efter kriget fortsatte Nisse att köra hos Malmin Linja-auto Oy nära huvudstaden. Samtidigt sökte han efter trakter där han kunde starta egen trafik. Han beslöt att på skidor utföra en marknadsundersökning om vilka arbetsmöjligheter det fanns i Mellersta Finland.

En vinterkväll satte mannen jämte sina skidor sig på tåget med destination Haapamäki för att därifrån fortsätta till Kotala i Virdois. Ca kl. 4.30 steg han av tåget i Kotala. Följande observation av honom gjordes efter en ca 10 km skidtur. Esa Reinikka från Asunmaa Karhunkylä by skulle fara på travtävling med sina bröder och en granne. Till kaffebordet de satte vid anslöt sig den ensamma skidåkaren. Om detta möte berättade Esa Reinikka för ca en månad sedan. Skidåkaren hade ännu kvar en 25 km lång sträcka till Haapamäki över Pihlajavesi. Följande natt fortsatte den trötte åkaren tillbaka med nattåget till Helsingfors. Vad kunde Nisse berätta? Inget hoppingivande, har han sedermera berättat. Traktens smala och slingrande vägar skrämde inte honom. Under resan hade Nils E. Björkqvist bestämt sig att hit kommer han för att starta linjetrafik. Trakten var utan reguljär busstrafik efter det att trafikidkare Toivo Kivelä från Virdois hade omkommit i en olycka föranledd av osförgiftning vid start av en gengasdriven buss i garaget. Trafiklov ordnades rätt snabbt och trafiken kunde inledas redan följande höst. I dessa tider grundade man medborgarskolor. Detta tillsammans med indragning av mindre skolor föranledde ett större behov av busstrafik på landsorten. Trafiken var lönsam. Tex. från Keuruu startade kl. 15 tre fulla bussturer med skolelever med riktning mot Pihlajavesi och Haapamäki. Turerna transporterade naturligtvis också andra passagerare. Det välfungerande bolaget såldes 1966 av personliga skäl. I köpet ingick linjerna och bussarna med personal. Köpare var E. Mäkelä från Keuruu. Matti Alin, Raimo Metso, Pasi Kellomäki, Hannu Parviainen och Tapio Mäkinen medverkade för att artikeln kunde skrivas. SLHS RESA RUNT BOTTENHAVET Det svenska språket kom väl till användning längs kustvägarna på bägge sidor om Bottniska viken då SLHS gjorde sin sommarresa. Först körde man norrut genom det svenska Österbotten och sedan söderut längs svenska kusten fram till Kapellskär. Bosse Ahlnäs agerade förtjänstfullt som reseledare. Som fordon användes A-Bus Oy:s buss nr 11, en Volvo B10M med Kutter 9 kaross, som föreningen tidigare har bekantat sig med under resan till Kiruna år 2006, hemma hos sin tidigare ägare Granlunds Trafik AB i Norra Sverige - då naturligtvis ännu i Granlunds lackering. Första besöket under resan gjordes för att bekanta sig med Oras Liikennes Büssing. Asko Jalo berättade om bussens historia. Den är försedd med en Emmelman kaross från 1961, ursprungligen levererad till Tähtilinjat med registreringstecknet AX-710. Senare användes bussen av Kalevi Ketonen i Nakkila för att sedan säljas åt Pyhärannan Auto. Till slut fick vi ännu besök av Satakunnan Liikenne Oy:s direktör Ravi Mehta som också ansvarar för Koiviston Auto koncernens verksamhet i Västra Finlands. Färden fortsatte norrut längs riksväg 8. Mat intogs i Merikarvia Lankoski vid ett rastställe med namnet Köffi. Platsen valdes på grund av att väggarna i restaurangen bekläs med rader av ett hundratal fotografier av bussar som har rastat där under flera års tid. Krögaren tycks ha en ganska

intressant hobby! I tomatstaden Närpes besöktes för oss en viktig sevärdhet, Wester Lines. Före övernattningen i Närpes sågs sommarteaterns premiär, där också föreningens Vanaja Kutter 4 från 1960 spelade sin egen roll. Fredagens program i Vasa började med tankning av bussen och en tur runt kvarteret där Haldin tillverkade Boxer karosser. Dagens första egentliga besöksmål var Oy Wiik & Ström Ab. Bolaget har 12 år på nacken och är grundat genom att sammanslå några mindre åkerier (bla Majors, Syrenius, Joki) i Vasa. Patrick Wiik guidade oss och även hans bolagskompanjon Fredrik Ström var på plats en stund. Färden fortsatte mot Nykarleby och Munsala till Svanbäcks Bussar AB. Trafikchef och resebyråns föreståndare Kennet Svanbäck, representant för bolagets förra generation Eugen Svanbäck och bolagets nuvarande VD Gun Svanbäck berättade om det år 1962 grundade bolaget. Bolagets kontor och resebyrå finns invid torget i Nykarleby. I Munsala sågs endast en minibuss och en reservbuss. Före midnatt med solen gassande från norr körde man sedan över Torne älv. Inkvarteringen i det ärevördiga Stadshotellet i Torneå skedde i röklukt föranledd av en i staden härjande eldsvåda. Lördagen inleddes i solsken med att traditionsenligt köra runt Tapanis Buss AB:s garage i Haparanda. Första resmål under dagen var Luleå Lokaltrafik AB (LLT). Tekniske direktören välkomnade oss före vi gick in för att ha fika och följa med VD Ange Björks AV-förevisning. Sista busstema under resan var Primus Motor i Örnsköldsvik på söndag morgon. Som syfte har denna förening att ta tillvara teknisk historia och bla gamla bussar. De flesta av dem är försedda med Hägglunds karosser. Som kronjuvel fanns där en kantig Volvo från 1930, fint renoverad och lackerad i maronröd kulör. Resan fortsatte sedan i brant miljö längs med Höga kusten, som är marknadsnamnet för trakten vid Ångermanland och söderut. I Kramfors körde vi över den sevärda hängbron. Längs kusten avverkades sträckan Sundsvall-Hudiksvall förbi Gävle till Uppsala. I Kapellskär körde vi ombord på Finnlines/Finn Links M/S Finnfellow, var buffébordet väntade på oss. Nådendal nådde vi redan före kl 7 på morgonen. Färden runt Bottniska viken var sluten. BUSSVETARTÄVLINGENS FM 2009 Den sjätte mästerskapstävlingen om Finlands Bussvetare hölls på Mobilia muséet söndagen 2.8.2009. En väckelse för tävlingen var öppen på nätet under perioden 9.2. 12.6.2009. På detta sätt kunde spekulanter testa sina färdigheter i ämnet före förtävlingen. Själva förtävlingen innehöll 40 flervalsfrågor om bussar, busstrafik, chassi- och karossindustrin. Även urtagstävlingen fanns på

nätet och som pappersversion i Hetku och Bussiammattilainen tidningarna. Genom urtagstävlingen, som inbringade 76 svar, utsågs deltagarna till finalen. Till finalen i Mobilia kallades de 19 personer med de bästa resultaten i urtagstävlingen. Av dessa ställde 13 upp i finalen. Enligt tävlingsreglerna får inte föregående års vinnare delta i tävlingen. Det fanns dock några förhandsfavoriter för mästartiteln. Många av deltagarna arbetar inom bussbranschen. I finalen gällde det att entydigt svara på frågor om 25 fotografier. Det gavs tid 1 minut per foto. Alla tävlingsfrågorna var uppgjorda av förra årets bussvetare Esko Penttilä. Maximalt kunde man nå 30 poäng. Tävlingen avgjordes inte på en gång, utan man var tvungen att gå till en andra finalomgång för att avgöra de två första placeringarna. I andra omgången visades 15 bilder. Genom dessa kunde man efter en mycket jämn kamp fastställa medaljplaceringarna. Resultaten från tävlingen hittas på sidorna 8-9. Till årets bussvetare korades Antti Perälä från Helsingfors. Han har en lång bana bakom sig som bussentusiast och hörde också till förhandsfavoriterna i tävlingen. Det var redan tredje gången han blev mästare. Kari Rissanen uppnådde andra placeringen med goda prestationer i finalen. Tredje placeringen intogs av Juhani Intosalmi, mästaren från år 2005. Han har i allmänhet placerat sig väl i tävlingarna. Till pris får mästaren välja en resa till en internationell bussutställning i Europa. De andra vinnarna fick betydande litteraturpris. Tävlingen arrangerades i samarbete med Mobilia, SLHS, A-Vakuutus och bussförbundet LAL. HETKU 2-2009 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA LEDAREN Sommaren står inför dörren och vi kan blicka tillbaka på den gångna vårens aktiviteter. De lokala klubbarna har börjat fungera allt självständigare tack vare effektiva ledare. Resor, kvällsmöten och andra aktiviteter har ordnats i många avdelningar. För avdelningarna i Björneborg, Uleåborg och Lahtis sökes ännu nya aktiva ledarförmågor. I juli inleds sällskapets första medlemsanskaffningstävling i vilken alla medlemmar kan delta. Nya medlemmar från hela landet välkomnas, men speciellt önskas sådana från Östra och Norra Finland, för att där kunna utveckla en fungerande lokalavdelningsverksamhet och uppnå en landsomfattande jämlik medlemsservice. I medlemsanskaffningstävlingen kommer vissa lokala områden att vara premierade, dvs en ny medlem från ett sådant område kommer att väga tyngre i tävlingen. Medlemsvärvningen pågår fram till november. Tävlingsreglerna är publicerade i

tidningen. Den landsomfattande besiktningsorganisationen A-Katsastus Oy och den i Lundo verkande karosserifabriken Carrus Delta Oy har anslutit sig som understödande medlemmar. Vi hälsar dem välkomna med i verksamheten och hoppas finna nya samarbetsmöjligheter! Vi kommer att vidareutveckla sällskapets hemsidor i samarbete med Mobilia, ELKA, Bussförbundet och Matkahuolto. Som mål är att på nätet publicera ett högklassigt material bestående av tusentals bilder och listor på bussbolags fordon. Samarbetsformen kommer att ge medlemmarna en långsiktig och högklassig service. För att utföra arbetet har vi anställt datanom Kai Salovaara, vars arbetsplats kommer att finnas i ELKA s utrymmen i St Michel. Även finansieringen av verksamheten är ordnad. SLHS, Mobila och Veolia håller tillsammans på att tömma den gamla karosserifabriken i Lavia. Renoveringen av Paunu-bussen fortskrider i Parkano, var det också hölls en kurs i eldarbete för mekanikerna. Sällskapets nya broschyr utkommer med inslag på tre språk och kommer att finnas till utdelning på Bus 2009 utställningen i Uleåborg den 16.-17. juni. Sällskapet kommer som vanligt att där vara representerat. Välkommen för att tex. diskutera utvecklandet av verksamheten. Jag önskar alla SLHS medlemmar och samarbetskumpaner en avstressande sommar. Jari Kurkinen, ordförande VÄINÖ PELTONEN, MÄRKESPERSONER INOM BUSSTRAFIKEN I LAHTIS, DEL 2 Till den lönsamma Hiekkanummi linjen anskaffade V. Peltonen Scania-Vabis bussar, vilka i början av 1950-talet var rätt sällsynta och dyra. De var eftertraktade och rätt svåra att komma över. De stora sexcylindriga Scania-Vabis dieselmotorerna hade ett högt vridmoment och tillräckligt stor effekt för fullastade bussar, fastän man nog också klarade sig med de mindre Scania-Vabis bussarna försedda med fyrcylindriga dieselmotorer. För föraren var bussarna rätt tungstyrda. Med styrningen måste man också passa upp, så att inte ratten slog i händerna. Förstås var också andra bussar på den tiden tungstyrda. V. Peltonen anskaffade åren 1957 och 1958 två Vanaja bussar försedda med enbart framdörr. Den första var en turistbuss med registerskyltarna IJ-833, försedd med ett Vanaja chassi typ VAL 550 med 125 hk motor och Helko 2 kaross med takfönster. Den användes i turistkörningar samt på linjen till Heinola. Bussen hamnade i en trafikolycka och reparerades. Efter reparationen stod den obrukad en tid, förrän den såldes som obehövlig och fick registreringstecknet XHA-99. Den andra Vanaja bussen, kallad Heinola bussen togs i bruk 1958. Den var försedd med Helko 3 kaross. Bussen togs ur trafik redan år 1965 och såldes förmodligen för att ersättas med en Sisu, HRE-65. V. Peltonen använde hela tiden också Sisu bussar. 1949 anskaffades den första (med Helko kaross?) som var i trafik framtill 1963, den sista tiden som reservbuss. De följande två Sisu bussarna var försedda Wiima M59 karosser och även bakdörr, chassierna hade den större Jyry modellens motorer på 147 hk och 9,83 liters slagvolym. Åren 1961-62 anskaffades för Pärnämäki linjen två bussar försedda med 135 hk motorer, kända från Kontio-Sisu modellen. Dessa bussar

hade dörrkonfigurationen 1-0-1 och var i bruk till år 1974. Turbussarna till Hiekkanummi trafikerades från 1960-talet med fyra chaufförer, vilka körde i 10 timmars arbetsskiften. Under veckoslut sköttes rutten av två chaufförer. Under vardagar avgick turerna med en halv timmes intervall från vardera hållet, med ändhållplatser vid Lahtis busstation och i Hiekkanummi. På linjen var passagerarbeläggningen stor och därför nyttjades på här även lokalbussar och bussar från kortare linjer som utfyllning. V. Peltonens första Scania BF-bussar, med långt framöverhäng och dörr framför framaxeln, försågs med Kutter 7 karosser. Den första BF 7659 från 1968, regnr. ISM-50, omkararosserades år 1980. Den andra, BF 110, HH-820 från år 1969 fick ny kaross 1983. En Scania BF 110 -turbuss från 1970, ITS-2, hade en Kutter 8 kaross. Avvikande från den vanliga trenden i Lahtis med Scania och Helko eller Kutter karosser, var en 1968 tillsammans med Lahden Liikenne och Tuovinen anskaffad Volvo B58-60 med Wiima M64 kaross, regnr. IRU-40. Det var bolagets första mittmotorbuss. Den utrangerades 1981. 1978 anskaffades en Scania BF 111 med Wiiman K200 -kaross, regnr. HKU-232. V. Peltonen bussar användes även som utfyllning under helgar och sommarveckoslut på Linjaliike Rajalas och Sukulan Linjas snabbturer på Helsingfors Kuhmois linjen. Redan på 1930-talet hade V. Peltonen bussar setts som utfyllning till Rantanens bussar till Kuhmois via Vääksy. Därför hade tex. Peltonens Sisu bussar linjeskyltar med destinationen Helsinki-Jyväskylä. För beställningskörningar och extrabussar på snabbturerna samt till Heinola linjen började man anskaffa bussar med Kutter karosser. I bolaget fanns alltid en beställningsbuss som inte regelmässigt användes på normala linjer. V. Peltonen körde stadigvarande beställningstrafik för Lahtis stad och idrottslagen för Lahden Reipas. Bussarna avsedda för beställnings körningar saknade i regel bakdörr. V. Peltonen anskaffade till sina bolag minst 35 st bussar, av vilka några överfördes till Lahden Liikenne, där han var delägare. Totalt 54% eller 19 st av bussarna var Scania-Vabis (14 st) eller Scania (5 st). De flesta Scania bussarna anskaffades under perioden 1951-72. Under 1950-talet fanns två Vanaja bussar och bolaget anskaffade totalt 9 st Sisu bussar genom tiderna. FINLANDS FÖRSTA EGENTLIGA BOKBUSS Inom biblioteksväsendet prövade man på 1950-talet, med förebild från Göteborg i Sverige, att använda ambulerande bibliotek på hjul. För dessa första bokbussexperiment i ett par kommuner användes visserligen inte fordon som från början var avsedda för ändamålet. Provdriften var i den mån hoppingivande att man i lagstiftningen beaktade bokbussarna, vilket ledde till att bokbusservicen i kommunerna började utvecklas. I Åbo var man inte sen att anskaffa ett Ford Trader 40 lastbilschassi av den lokala återförsäljaren Valli-Auto Oy. Karosserifabriken K. Nummela utanför Åbo försåg chassiet med en specialkaross för ändamålet. Storleken på bussen utformades från ett av biblioteket preciserat antal (ca 1500 st) tryckalster.

Flera bokbussar anskaffades med tiden och år 1975 beslöt man sig för att sälja bort Ettan namnet som bokbusspersonalen hade givit åt bussen. Åkeriägare Pekka Peipponen köpte bussen kontant för 1550 mark. Följande ägare blev Heikki Malen från Åbo, som byggde om bussen för campingändamål enligt ritningar uppgjorda av Ilmari Sivén. Malen gjorde bla utfärder med den till operafestivalen i Nyslott. Senare innehavare var Eino och Hannele Ylitalo från Lundo. Hannu Pirjamo från Virdois inköpte fordonet och den sista körningen för egen maskin skedde år 1987. Bussen blev att stå i skogskanten och användes senare som fiskekoja. År 1999 fick den nuvarande förmannen för bokbussverksamheten i Åbo, Kalle Varila nys om att bussen ännu fanns kvar någonstans. Han beslöt att gamla Ettan måste letas fram och räddas. Han började utgående från det ursprungliga registernumret FK-883 att leta efter fordonet. Vid sekelskiftet ledde sedan spåren till Karstula, Vaistinki by. Innehavare var fortfarande Hannu Pirjamo. Under vintern år 2000 letade sig Kalle Varila fram till bussen, som hittades stående under snön i skogen. Fordonet såg ut att vara komplett men med karossens träkonstruktion illa medfaren. Gamla Ettan räddades först för ett par års tid till några privata entusiasters utrymmen. Dessa hade dock en hel del egna projekt på gång, så man måste finna ett nytt förvaringsutrymme för Ettan. Den flyttades till de gamla spårvägshallarna i Åbo vid Amiralitetsgatan, för att där få dela utrymmen med gamla spårvagnar. År 2003 förflyttades bussen sedan till bokbusshallen i samma byggnad. Man har rengjort bussen, delvis demonterat den och bla tillverkat nya modeller för takbågarna. För hyllorna finns K. Nummelas ursprungliga ritningar till förfogande. År 2011 kommer Åbo att var Europeisk Kulturhuvudstad och samtidigt stå värd för de nationella bokbussdagarna. Det skulle vara en ära att landets första egentliga bokbuss, som inledde bokbussverksamheten i Finland just i Åbo, skulle vara färdigt renoverad till detta kulturevenemang år 2011. Den i Vasa verksamma museibiblioteksföreningen blev intresserad av gamla Ettan och ansökte on insamlingstillstånd för penningmedel för renoveringsprojektet. Tillståndet beviljades och en del medel har influtit. År 2011 närmar sig med stormsteg och nu ser det ut som att det kommer att vara svårt att hålla tidtabellen. Bokbussförare Teemu Hiltunen har färdigställt en väggkalender för år 2009 med vackra motiv av Åbo bokbussar genom tiderna. Man har även publicerat vykort. När tillräckligt med medel finns att tillgå kommer man att försöka få Ettan intagen för renovering. Man siktar på att arbetet kunde göras hos vägtrafikmuseet Mobilia i Kangasala. I det skedet bokbussen är färdigt renoverad ämnar man inreda den med gamla böcker och tidskrifter från Ettans egen aktiva brukstid. För insamlingen av medel för renoveringen har Suomen Kirjastomuseoyhdistys ry. öppnat ett bankkonto 152830-129143 (Penninginsamlingslov nr.eslh-2008-05658/tu-52). HETKU 1-2009 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA LEDAREN Verksamheten inom sällskapet har igen kommit bra igång och många nya planer på utveckling

svävar i luften. Från lokalavdelningarna har det som väntat kommit in nya uppbyggande idéer för att utveckla verksamheten och för att beakta en bättre medlemsservice. Postadressen för sällskapet har tillfälligt flyttats till Tammerfors. Arrangemanget påskyndar den ankommande postens behandling och bla inkommande fakturor kan åtgärdas i tid. Några av Sällskapets största utmaningar är att i Mellersta Österbotten (Östermyra) och Norra Österbotten (Uleåborg) starta verksamhet i lokalavdelningarna. Under de konstituerande mötena i januari fanns det på vardera orten ca 15 personer på plats, som önskade få ta del av en aktiv verksamhet. Vi ser fram mot att utveckla avdelningarna till att fungera med avbild hos avdelningarna i Södra Finland. I Östermyra träffas vi tills vidare i ABC s utrymmen. I Uleåborg kommer mötesplatserna att variera, ty man hade många intressanta besöksmål på förslag. Bussförbundets förbundsmöte i juni i Uleåborg kommer att verka till att göra lokalavdelningen mera känd. En av utmaningarna är att till lokalavdelningen i Satakunda finna en inspirerad och idérik person för att leda verksamheten. Vidare efterlyser vi frivilliga talkoarbetare från Birkaland, Satakunda och Södra Österbotten för att aktivt ta del i renoverings-, reparations- och servicearbeten på vår bussdepå i Parkano. Som huvudsakligt projekt finns där för närvarande Paunu-bussen. Man kan i samband med talkoarbetet även bada bastu och övernatta på depån. Vår busspark ökade igen i vinter då vi tog över tre bussar som tidigare har varit i Veolia koncernens bruk. Vi är villiga att underhandla om vidare överlåtelse av bussarna till goda hem, dvs för innehav till privata entusiaster. Ordförande lyssnar gärna på telefon till goda förslag. Mobilia museets tema är i år På skolvägen. På utställningen visas material som hänför sig till skolresor och även skolbussar. Observera också årets busshistoriska mästerskapstävling, vars uttagningsuppgifter finns på mittuppslaget i Hetku-tidningen. För att utveckla samarbetet mellan Mobilia och Sällskapet har utsetts Juhani Intosalmi från Lahtis och Juha Järvinen från Jämsä. På programmet för sommaren finns också förflyttningen av föremål från den gamla karosserifabriken i Lavia till Mobilias samlingar. Vidare skall museifordonsdagen i juni utvecklas att fylla även SLHS s behov. Jari Kurkinen, ordförande VÄINÖ PELTONEN, MÄRKESPERSONER INOM BUSSTRAFIKEN I LAHTIS, DEL 1 Trafikidkare Väinö Peltonen räknas till pionjärerna inom busstrafiken i Lahtis, såsom också maskinmästare August Lindroos (1885-1962) ja Charles Saarle Sorjanen (1901-1969). De kom från Asikkala och hade ett varit verksamma inom ångbåtsnäringen. Saarle köpte år 1926 en personvarubil för hyresbruk av August Lindroos. Väinö Peltonen hade sin förebild i sin småkusin Saarle. Under slutet av 1920-talet utsträckte sig trafiknätet i Lahtistrakten längs alla större utfartsvägar och till de större byarna omkring staden. V. Peltonen måste under fortsättningskriget överlåta två bussar till försvaret, en Volvo LV 85 D, H-

2064 med 32 sittplatser från 1939 och en Volvo, H-5891 med 27 platser från 1936 eller 1937. År 1944 hade han en buss i trafik, möjligen en Chevrolet eller en REO. Den nyare Volvon återbördades från kriget i brukbart skick. Fram till år 1950 trafikerade V. Peltonen även stadsbusslinjer från salutorget till Jalkalahti och Hennala. Han använde nu moderna 42 sitsiga bussar tillverkade av Sisu eller Scania-Vabis?. Efter kriget lät V.Peltonen bygga ett nytt garage i Lahtis vid Kolkonkatu. På 1960-talet byggde man en depå i stadsdelen Kivimaa. I Hiekkanummi i Nastola kommun hade man också byggt garage på 1950-talet. Riksväg 5 hade tidigare trafikerats av många bussturer. Efter att den nya vägen blivit byggd förblev V.Peltonen ensam att trafikera vägen till Heinola. Till en början trafikerade V.Peltonen linjen Hiekkanummi-Lahtis en gång i timmen, vid rusningstid förstärkt med extrabussar på rutten, år 1950 kördes 12 avgångar per dag och 1955 20 st. Vägarna förbättrades sedan 1960-talet och personbilar blev allt vanligare, vilket ledde till att bussarna miste passagerare. På somrarna blev cykel ett transportalternativ. Löner och fordonskostnader utgjorde en allt större del av bussåkeriernas utgifter. De små bussbolagen började få det svårt att komma till rätta. Väinö Peltonen var anspråkslös och klarade sig även under dåliga perioder. Han kom att bli en bussoperatör att räkna med i Lahtistrakten. Efter år 1984 började hans kännspaka färger försvinna ur gatubilden, då V.Peltonen Oy:s 13 bussar övergick att trafikera som ett dotterbolag i Lahden Liikenne Oy:s regi. Väinö Peltonen hade sedan 1950 varit delägare i Lahden Liikenne Oy. Bolagets långvarige verkställande direktör Aulis Kosonen blev teknisk chef för Lahden Liikenne. De flesta av Peltonens bussar började trafikera från Lahden Liikennes garage i Kärpäsmäki. År 1995 köpte Koiviston Auto -koncernen hela Lahden Liikenne Oy med tillhörande dotterbolag. Sammandrag av artiklarna på svenska publicerade i Hetku är översatta av Tom Rönnberg.