Rättsmedvetande och straffvärde

Torsdagen den 20 augusti 1981 kl. 10 Sektionsmöte 273 Rättsmedvetande och straffvärde Referat, se bilaga 12 (del II, s 149) Debattledare: hovrättsrådet INGRID VON MÖLLER, Sverige Referenten, docent DAG VICTOR, Sverige: Frågor om straffmätning och påföljdsval har under senare år blivit en alltmer central kriminalpolitisk fråga. Detta gäller inte bara i Sverige eller Norden utan runt om i världen finns detta ökade intresse. I en mening är naturligtvis intresset inte nytt. Påföljdsfrågor har alltid varit ett centralt tema inom kriminalpolitiken. Under lång tid var emellertid det huvudsakliga intresset inriktat på de olika påföljdernas verkningar på den enskilde individen och i anknytning därtill till påföljdernas praktiska utformning. Detta var naturligt i ett straffsystem som i hög grad var vård- och behandlingsorienterat. Det nya har varit att intresset förskjutit sig mot frågor som hur en likformig praxis, rimliga rättssäkerhetsgarantier och tillfredsställande proportionalitet skall kunna tryggas. Denna utveckling har i sin tur varit en naturlig följd av att tilltron till att straff på något avgörande sätt skall kunna förbättra lagöverträdarna gått förlorad. Förskjutningen i intresse har medfört att frågan om "det allmänna rättsmedvetandet" och olika brotts straffvärde kommit att bli alltmer aktuella. För Sveriges del finns särskild anledning att i detta sammanhang peka på fangelsestraffkommitténs arbete. I dess uppdrag ingår att göra en allmän översyn av gällande straffskalor varvid man skall pröva om de "är anpassade till de värderingar som råder i dagens samhälle". Uppdraget inskränker sig emellertid inte till en översyn av straffskalorna. Man skall också 18-23-636

274 Dag Victor pröva om allmänna regler för påföljdsval och straffrnätning bör införas. Särskilt nämns frågan om man härigenom kan främja likformighet och förutsebarhet. Bakgrunden till fangelsestraffkomrnitténs uppdrag är bla att man i andra länder infört allmänna strafimätningsregler under senare år. I Österrike fick man exempelvis 1975 ett särskilt kapitel i den allmänna strafflagen om straffmätning. Regleringen är till stora delar mycket omfattande och detaljerad. Exempelvis uppräknas i lagen inte mindre än arton särskilt förmildrande omständigheter. Av större betydelse för Sverige lär de nya regler om straffmätning som infördes i Finland 1976 ha varit. Också dessa har placerats i ett eget kapitel i den allmänna strafflagen. Inte endast fangelsestraffkommittén har frågan om straffmätning på sitt bord. Också nordiska straffrättskommittén arbetar med denna fråga. Det kan vidare nämnas att straffmätningsrätten i Tyskland tilldragit sig stor uppmärksamhet och faktiskt utvecklats till något av en självständig akademisk disciplin samt att frågan om "sentencing" varit den kanske viktigaste kriminalpolitiska frågan i USA under senare år. En mängd olika modeller för straffbestämning har utvecklats där och i många stater har ny lagstiftning antagits som många gånger drastiskt har ändrat på formerna för och innehållet av straffmätningen. Den intresseförskjutning som nu omtalats innebär dock på intet sätt att vare sig rättsmedvetande- eller straffvärderesonemang ensamma ansetts kunna tjäna som vägledning för tillämpningen av påföljdssystemet. Som jag sökt visa i mitt referat är det uppenbart att även om vi kunde nå enighet om straffvärdet av olika brott så kan det i många fall vara obilligt att kräva ut straffet i det enskilda fallet. Att kräva ut straffet kan strida mot rättsmedvetandet. Men inte heller det allmänna rättsmedvetandet i meningen av gemensamma attityder hos en stor majoritet av befolkningen kan vara avgörande. I många fall är det uteslutet redan genom att något sådant allmänt rättsmedvetande inte existerar. I andra fall kan det exempelvis vara fråga om mer tillfälliga opinionstryck som rimligtvis inte bör ge utslag i straffrättsskipningen. Men även om man menar att rättstillämpningen bör anknyta till det allmänna rättsmedvetandet är det viktigt att notera att, om man utgår från undersökningar om det allmänna rättsmedvetandet så rör dessa sig i allmänhet på ett så generellt och abstrakt plan att det är svårt att dra mer långtgående slutsatser om hur enskilda fall bör behandlas. Det finns rätts-

Rättsmedvetande och straffvärde 275 medvetandeundersökningar som antyder att ju mer specifik information om brott och brottsling som lämnas dess mildare tenderar synen på hur brottet bör bemötas att bli. Härtill kommer att vid många rättsmedvetandeundersökningar så ställs de brott undersökningen gäller inte i relation till andra brott eller bara till ett fåtal andra brott. Samtidigt visar andra undersökningar att den interna relationen mellan straff för olika brott, eller med andra ord proportionaliteten, normalt tilläggs stor vikt. För mer övervägda ställningstaganden krävs alltså inte endast fyllig information och kunskap om brott och brottsling utan också om straffsystemets uppbyggnad och funktionssätt. Den motsättning som jag nu berört har starka anknytningspunkter till den distinktion som jag sökt göra i mitt referat mellan ett reduktionistiskt och ett holistiskt allmänt rättsmedvetande. Den har också beröringspunkter med den distinktion jag gjort mellan abstrakt straffvärde, som avser gärningstyper, och konkret straffvärde, som avser konkreta gärningar. Problemet har sin återspegling på beslutsplanet, inte bara när det gäller hur de konkreta straffen bör se ut, utan också när det gäller hur beslutsordningen bör utformas. Betonar man värdet av enhetlig rättstillämpning och anpassning till ett mer abstrakt "allmänt rättsmedvetande" ligger det nära till hands att betona lagstiftningens roll medan om man i stället betonar vikten av att kunna anpassa sig till det enskilda fallet och är mindre rädd för en oenhetlig rättstilläpning så är det naturligt att låta den enskilde rättstilllämparen ha det avgörande inflytandet. Just frågan om valet av beslutsfattare har varit en av de centrala i debatten om straffmätningsfrågor i USA. I de fall man svängt om till att betona lagstiftarens roll har man visserligen fatt en mer enhetlig rättstilllämpning men samtidigt i flera fall fatt en väsentligt skärpt straffpraxis. Det har sagts att detta är ofrånkomligt då lagstiftarna står längre från de enskilda fallen och samtidigt har lättare att falla till föga för mer tillfälliga och ofta på dåliga kunskaper baserade opinioner. Det kan synas som om man här står inför en olöslig konflikt. Likhetsgrundsatsen synes kräva att det abstrakta och generella betonas medan möjligheten att anpassa sig till de enskilda fallen kräver att tillämparen står obunden av generella föreskrifter. Men även om vi har att göra med en ofrånkomlig avvägning är den inte nödvändigt förbunden med val av beslutsnivå. Det finns lösningar som förenar betydande frihet för den enskilde rättstillämparen med ett beslutssystem som är strukturerat och normstyrt. I vissa stater i USA har bildats särskilda sentencing commissions som

276 Dag Victor består av bla domare. Dessa kommissioner utfärdar riktlinjer för straffmätning och påföljdsval som inte är bindande för de enskilda domarna i vidare mån än att dessa måste motivera sig om de avviker från riktlinjerna. Kommissionerna har vidare till uppgift att följa påföljdspraxis och i ljuset av denna kan de förändra riktlinjerna antingen för att anpassa sig till praxis eller för att påverka denna. I systemet är alltså en återkopplingsmekanism inbyggd. Formellt intar kommissionerna en mellanställning mellan lagstiftare och rättstillämpare. De är obundna av lagstiftaren men samtidigt är alltså rättstillämparna obundna av kommissionerna. Systemet med sentencing kommissions är knappast möjligt att på ett godtagbart sätt anpassa till svenska förhållanden och inte heller lär inrättandet av en sådan mellaninstans vara påkallat av praktiska behov. Med hänsyn till den stora praktiska betydelse som straffmätningsfrågor har för den enskilde lagbrytaren och den betydande tystlåtenhet svenska domstolar normalt intar i dessa frågor bör dock utrymme för betydande förbättringar kunna föreligga. Det kanske främsta ansvaret ligger här på domstolarna. Med mer explicita domsmotiveringar och öppen argumentation underlättas prejudikatbildning och en mer medveten rättspraxis. I dag är det i Sverige, i motsats till t.ex. i Norge, knappast möjligt att finna HD-avgöranden som behandlar straffmätningsfrågor. En sådan större öppenhet skulle i sin tur underlätta för åklagare och advokater att föra argumentation i enskilda fall. För att underlätta en utveckling av detta slag kan det vara lämpligt att lagstiftaren överger sin totala tystnad i straffmätningsfrågor och ger ledning genom mer generella föreskrifter. Sådana föreskrifter torde kunna utformas så att de ger en god argumentationsram för rättstillämpningen utan att därför otillbörligen behöva binda denna. Ett gott tecken på en högtstående rättskultur är att frågor om brott och straffar föremål för en öppen, engagerad och kunnig debatt. I vissa hänseenden kan knappast detta sägas vara fallet i Sverige. Orsaken är helt enkelt att vi har dåliga kunskaper om vilka faktorer som styr framför allt straffmätningen. Rättsmedvetande och straffvärde förutsätter värderingar och därför kan vi ha olika uppfattningar. Men detta utesluter inte att rationell argumentation är möjlig. Ett stort ansvar vilar i detta hänseende på såväl lagstiftare som rättstillämpare.

Rättsmedvetande och straffvärde 277 Korreferenten, høyesterettsadvokat JOHAN HJORT, Norge: Jeg har med stor interesse lest Dag Victors grundige og lærde avhandling om det tema vi skal behandle. Den viser en imponerende oversikt på de teoretiske plan over et vanskelig emne. På samme måte har jeg lyttet med glede til hans innledende presentasjon av emnet i dag, hvor han særlig har tatt opp to ting: For det første straffeutmålingsprinsippet, og for det annet beslutningsprosessen i den forbindelse. På det teoretiske, vitenskapelige plan ville det være pretensiøst av meg å forsøke og gå i hans spor. Jeg vil derfor nærme meg emnet fra en annen kant, fra den kant man både som alminnelig samfunnsinteressert borger og som praktiserende jurist opplever begrepene rettsbevissthet og straffverdighet. Jeg sa at emnet er vanskelig, og det skyldes bl.a. at begge begreper er uskarpe i kantene. De har ingen entydig og permanent betydning, deres innhold veksler med tid og sted. Begrepet rettsbevissthet dekker også et videre felt enn begrepet straffverdighet, en handling kan være i strid med ens rettsbevissthet uten at den derfor er eller bør være straffverdig. Det skal mere til før handlingen også bør føre til straff, men hva dette "mere" er, kan det ofte være vanskelig å gi en generell eller en objektiv begrunnelse for. Hertil kommer at straff ikke behøver å være den eneste reaksjon mot en uønsket handling, andre reaksjonsformer kan være like virkningsfulle, og kan ha en like stor eller kanskje større preventiv effekt enn en straffetrussel kan ha. Som eksempel kan nevnes tilleggsskatt i skattesaker, beslagleggelse av førerkortet i trafikksaker, inndragning av smuglede varer i tollsaker, skadeserstatning osv. De sosiale reaksjoner kan også nevnes, det pinlige i å bli avslørt som en som har begått handlinger som er i strid med den alminnelige rettsbevissthet. Dette skjerpes ved at vi lever i et samfunn som i stigende grad er preget av nærgående journalistikk, respekten for privatlivets fred er liten, og pressen risikerer i alminnelighet ikke meget når den henger ut folk. Særlig gjelder dette politikere eller andre offentlige kjente personer. Jeg brukte nettopp uttrykket "handlinger som er i strid med den alminnelige rettsbevissthet". Men er dette en berettiget eller en nyttig - term å bruke, forklarer den noe i seg seiv? Svaret er både ja og nei. Visse handlinger er utvilsomt i strid med den rettsbevissthet i betydningen forskjellen mellom rett og galt som alle, eller iallfall de aller fleste har. Det gjelder de "tradisjonelle" förbrytelser, som drap, voldtekt, ran, tyveri osv. Men kommer man over på andre områder blir oppfatningene mere delte. Det gjelder oppfatningene i nutiden og innenfor et land eller et samfunn. Men ennå

278 Johan Hjort større blir forskjellen hvis man trekker inn et historisk eller et større geografisk perspektiv. Det er lett å nevne eksempler, som er i betryggende avstand fra vår egen tid eller fra vårt eget miljø: Det tyske folk fikk ikke vite at Hitler lot jødene myrde, men folket var klar over at jødene ble forfulgt, og makthaverne argumenterte fra første stund før krigen med at det skjedde ut fra en forestilling om at "das gesunde Volsempfinden" krevde det. Og vel å merke: dette var makthavere som åpent hadde hatt jødehat på sitt program og som kom til makten ved frie valg. Et dagsaktuelt eksempel fra en annen kant av verden enn vår, er forholdene i Syd-Afrika. Apartheid-lovgivningen som bygger på en inndeling av menneskene i høyverdige og mindreverdige, utelukkende etter deres hudfarve, er gitt av et flertall som er kommet til makten ved lovlige midler, og som og det er viktigst i vår sammenheng subjektivt føler den lovgivning de har gitt som riktig og stemmende med sin rettsbevissthet. Men like sikkert er det at de folkegrupper som rammes av denne lovgivning, og som er landets borgere like meget som de som har fatt gjennomført lovene, oppfatter lovene som stridende mot sin rettsbevissthet. Det illustrerer det nytteløse i å operere med et begrep som den "alminnelige" rettsoppfatning, hvis man med det mener "almen" eller "alle omfattende". Uttrykket blir derfor mere et alibi for makthaverne enn et entydig og almengyldig begrep. Det kan også nevnes eksempler fra vår egen nære historie. Det norske TV har nylig hatt en programserie om rettsoppgjøret etter krigen. For jurister er rettsoppgjøret også blitt aktuallisert gjennom den bok professor Andenæs nylig har utgitt om det. Programserien har ført til en ny debatt om dette oppgjør var "rettferdig", ordet "rettferdig" da tatt i en slags evig og almengyldig forstand. I 1945 argumenterte man med at det var nødvendig for rettsbevissthetens skyld å la oppgjøret fa den vide, men selektive ramme som det fikk, hvor ikke bare de grove forbrytere ble tatt, men også de passive NS-medlemmer, men derimot ikke alle de som arbeidet på tyske festningsanlegg. Folkets store flertall hadde utvilsomt i de år dette rettsoppgjør varte den opfatning eller om man vil den rettsbevissthet at oppgjøret var behersket, moderat og stort sett verdig, og hvilket for vårt tema er viktig nødvendig, for rettsideens og rettsstatens skyld. Nå er det gått over 30 år, og en ny generasjon er kommet til, som ikke har opplevet krigsårene. Mange setter spørsmålstegn og fremfører kritikk, som ville være utenkelig dengang oppgjøret fant sted. Det viser det nytteløse i å operere med uttrykket "rettsbevissthet" som et tidløst begrep. Tvertimot skifter begrepet innhold, avhengig av tid og sted og ytre, påvirkende begivenheter.

Rättsmedvetande och straffvärde 279 Et annet eksempel fra vår egen tid er holdningen til homofili. Inntil 1972, altså for bare 9 år siden, var homoseksuell omgang mellom menn straffbar etter vår straffelovs 213, men paradoksalt nok ikke mellom kvinner. Det var formodentlig upassende dengang straffeloven ble gitt å tenke seg, og ennå mindre å si det på trykk, at også kvinner kunne ha slike tilbøyeligheter. Bestemmelsen hadde riktignok ikke vært i bruk på lang tid, men den stod i straffeloven, og de homoseksuelle visste med andre ord at de handlet i straffelovens skygge, for å bruke vår term: de var straffbare, men åpenbart ikke straffverdige, siden loven ikke ble brukt mot dem. I år, 9 år etter at straffebudet ble opphevet, har man innført i straffeloven et nytt straffebud som gjør det straffbart å forhåne eller forfølge de homoseksuelle. På få år har altså rettsoppfatningen snudd 180 grader rundt, tiispisset sagt, kan man si at homoseksualiteten fra å være straffbar nå har fått et særskilt rettsvern. Og begge holdninger påberoper seg den alminnelige rettsbevissthet som grunnlag for nødvendigheten av lovinngrep. Antagelig er det riktig, rettsbevisstheten krevet da straffloven ble gitt i 1902 at homoseksuelle handlinger skulle kriminaliseres, like så meget som rettsbevisstheten i 1972 anså en slik kriminalisering som barbarisk og unødvendig. Seksualiteten har sikkert vært den samme hele tiden, men rettsbevisstheten, eller om man vil: følelsen av at lovinngrep er nødvendig, har skiftet diamentralt. Eksemplet viser igjen det tvilsomme i år argumentere med rettsbevisstheten som tilstrekkelig begrunnelse for lovgivning eller rettshåndhevelse. Andre eksempler fra beslektede rettsområder er lovgivningens holdning til pornografi og til abortus provocatus. I slutten av 1950-årene, altså bare for vel 20 år siden, forsøkte den norske Høyesterett å trekke opp generelle grenser når det gjaldt pornografi i skjønnlitteraturen (Mykle-saken Rt. 1958 side 479 og Miller-saken Rt. 1959 side 431). Den norske forfatter Mykles bok gikk under dissens fri. I dag virker det uforståelig at saken i det hele tatt ble reist. Den amerikanske forfatter Henry Millers bok "Sexus" ble kjent pornografisk og ble forbudt. I dag må man anta at domsresultatet utvilsomt ville blitt et annet. Abortus provocatus var ifølge den norske straffelovs 245 strengt straffbart frem til lovendringer først i 1960 og senere i 1975. Reelt sett er det intet igjen av straffebudet, og holdningen til abort er i Norge som i andre land endret gjennom en kraftig bevegelse for at den gravide kvinne seiv skal få bestemme om hun vil føde sitt barn. Her er riktignok også den motsatte holdning aktiv og levende, og eksemplet illustrerer derfor at to forskjellige "rettsbevisstheter" om det samme spørsmål hersker i samfunnet. Bare fremtiden vil vise hvilken vei utviklingen vil gå, historiens pendel vil

280 Johan Hjort stadig svinge. Det eneste man vet, er at den ikke vil bli stående stille. En nærliggende refleksjon er derfor å konstatere det eiendommelige i at samtiden så nådesløst fordømmer fortidens mennesker for deres holdninger, som karakteriseres som bigotte og intolerante. Men samtiden vil sjelden huske at også den i sin tid vil bli bedømt av kommende generasjoner, og da også må regne med å bli fordømt for sin intoleranse og sin mangel på fremsyn. Rettsbevisstheten er altså et dårlig eller iallfall et utilstrekkelig argument for gjennomføring av lovinngrep. Ofte kan det se ut som om rettsbevisstheten påberopes, fordi man mangler de rasjonelle argumenter eller disse ikke har tilstrekkelig gjennomslagskraft. Historiens lærdom bør derfor være at lovgiveren og rettshåndheverne bør være forsiktige med å påberope seg rettsbevisstheten som begrunnelse for sine beslutninger. Det har vært sagt at vi lever i en tid hvor avstander mellom fortid og fremtid stadig blir mindre, nåtiden er kort, og den er gjenstand for mange og ofte overfladiske påvirkninger. Massemedias påvirkningskraft er stor, og de er ofte ikke særlig diskriminerende med de synspunkter og ideer eller konkrete saksforhold som tas opp. Hertil kommer at de tas opp ofte i forenklet form, uten at motforestillingene eller avvikende syn presenteres. Resultatet er lettfattelige, men forenklede problemstillinger som ukritisk aksepteres. Påvirkningsperioden er ofte kortvarig, fordi den avløses av andre og tilsynelatende mer aktuelle temaer. Hvor meget av påvirkningen som sitter igjen, og hvor varig effekten er, er ikke godt å si. Faren ligger bl.a. i en passivisering avpåvirkningsobjektet, dvs. publikum, som ikke kommer frem til sin oppfatning gjennom en selvstendig tenkeprosess, basert på fordypelse i emnet, men isteden får sin mening ferdig dannet for seg, utarbeidet av personer som er tilsvarende overfladisk informert om temaet. Dette fører over til et annet vanskelig spørsmål: Hvorledes oppstår rettsbevisstheten, dvs. bevisstheten om at et bestemt saksforhold, eller en bestemt holdning, er "riktig" eller "rettferdig", mens den motsatte oppfatning er "uriktig" eller "urettferdig"? Rettsbevisstheten oppstår neppe spontant, den er resultatet av en påvirkningsprosess, ofte med en ukjent eller diffus opprinnelse. Hvem som opprinnelig har idéene, vet man ofte ikke, men de gripes av noen, bearbeides ofte av professjonelle fagfolk, og sprer seg. Av og til skjer det bevisst manipulasjon fra skruppelløse opinionspåvirkere. Den som påvirkes, har ofte ingen mulighet for å kontrollere eller vurdere den som påvirker ham. Av betydning er det også at det legges moralvurderinger inn i påvirkningsargumentasjonen, den som ikke aksepterer det synspunkt som presenteres, fremstilles lett som en som har mindre høyverdige moralske

Rättsmedvetande och straffvärde 281 normer enn den som inntar en motsatt holdning. I det hele tatt; I hvilken grad er pressgrupper representative for en opinion? Jeg skal ikke forfølge disse kanskje nokså banale betraktninger videre. Mitt egentlige point er å fremsette en påstand: Nemlig at rettsbevisstheten er et dårlig ankerfeste i dagens urolige, ustabile og omskiftelige samfunn, ved avgjørelsen av om et nytt lovinngrep er nødvendig eller en bestemt holdning fra rettshåndheverne dvs. på strafferettens område påtalemyndigheten og domstolene er ønskelig. Dette betyr ikke at rettsbevisstheten må avskaffes, eller at den reduseres til et "ikkeargument". Men den trenger supplement i form av påviselige, rasjonelle argumenter. En grunn til det er bl.a. at order "rettsbevissthet" har et innhold i seg av moraldom, og dermed både av godt og vondt, godt i form av høyverdig moral, og vondt i form av selvgodhet eller hykleri. Supplerer man rettsbevisstheten med de nøkterne argumenter, vil det ofte kunne vise seg at de har gjennomslagskraft i seg selv og ikke behøver underbygging i form av en henvisning til at rettsbevisstheten krever en reform eller en bestemt holdning til et konkret spørsmål. Hertil kommer at henvisningen til rettsbevisstheten som et selvstendig argument er uten overbevisningsverdi overfor dem som i vedkommende sak har en annen oppfatning, for ikke å kalle det en annen rettsbevissthet. Dette henger sammen med at de fleste store saker i samfunnet er politisk omstridte. Både tilhengere og motstandere mener å ha ikke bare fornuften, men også "retten" på sin side. Muligheten for gjensidig overbevisning er derfor som regel ikke tilstede. Et annet og nesten motsatt synspunkt kan også framheves: Den almene rettsbevissthet i et gitt samfunn til et gitt tidspunkt kan virke som en sperre for en ellers ønskelig avkriminalisering eller ny kriminalisering, eller endring av strafferammer opp eller ned. Lovgiveren er m.a.o. i utakt med den alminnelige rettsbevissthet, slik at lovgiveren ligger enten foran eller etter. I demokratiske samfunn kan dette føre til at lovgiveren må renonsere p.g.a. den alminnelige opinion. Man kan si det slik at lovgivningens kunst er moderasjon, av og til resignasjon, i erkjennelse av at tiden ennå ikke er moden. Men det kan også sies at manglende rettsbevissthet på et felt i seg seiv kan være et argument for en ansvarlig lovgiver til å innføre straffetrusel for uønsket adferd. Kriminalisering kan m. a. o. være et virkemiddel for å skape ny rettsbevissthet. Et eksempel er kriminaliseringen av promillekjøring, de strenge norske regler på dette felt har sikkert bidratt til å skape en rettsbevissthet som før ikke var så utbredt eller så klar.

282 Johan Hjort Går man så over til den annen del av temaet, nemlig straffverdigheten, føler kanskje en juridisk praktiker at han er på mer håndgripelig grunn. Det enkle utgangspunkt er jo at man straffer en gjerningsmann fordi hans handling er straffverdig, hvis det da ikke foreligger straffeutelukkelsesgrunner i form av nødrett, utilregnelighet eller andre forhold. Det kan være grader av straffverdighet, men det far i alminnelighet betydning bare for straffeutmålingen, ikke for handlingens straffbarhet. Men er situasjonen så enkel? Holder dette resonnement overfor en nærmere analyse? Og er det alltid straffverdigheten med det etiske norminnhold dette begrep har som er årsaken til at samfunnet belegger handlingen med strafp Jeg tror det er tvilsomt. En vanskelighet ligger i det problematiske i å skulle definere hva man mener med en straffverdig handling. Forskjellige innfallsvinkler kan velges: Man kan si at det er en handling, som alle typer av hensyn tatt i betraktning, bør belegges med straff, eller man kan si at handlingen fremstår som så spesielt umoralsk eller forkastelig at den bør være straffbar, eller man kan si at handlingen fremstår som et så alvorlig angrep på sentrale samfunnsverdier at den bør straffes. På denne måte kan man fortsette å regne opp identifiserende eller forklarende momenter, men kommer man egentlig noe videre ved det? Finner man frem til en definisjon som er klargjørende for lovgiveren, når det skal avgjøres om en uønsket handling skal belegges med straffbarhet, eller om den skal møtes på annen måte? Resonnementet om straffverdighet som begrunnelse for straff holder nok overfor det jeg tidligere kalte de "tradisjonelle" förbrytelser mot liv, legeme eller helbred, eller de forskjellige vinningsforbrytelser rettet mot andre menneskers formuesgoder. Men disse förbrytelser eller forseelser utgjør idag bare en liten del av kriminalitetsbiidet i samfunnet. Nye kriminalitetsformer er kommet til. Som eksempler hentet fra vidt forskjellige områder nevner jeg på den ene side narkotikaforbrytelsene, på den annen side det som man med et vidt og diffust begrep betegner som angrep på samfunnets fellesgoder. I hvilken grad utgjør her straffverdigheten av handlingen begrunnelsen eller hovedbegrunnelsen for at handlingen er blitt gjort straffbar? Ved de grovere narkotikaforbrytelser vil neppe noen bestride deres straffverdighet. Men straffverdigheten er neppe alene begrunnelse for straffekravet. Man ser det i påtalemyndighetens ønske, iallfall i Norge, om en heving av strafferammen for de alvorlige handlinger. Begrunnelsen her ligger vel i troen på straffens preventive effekt, jo strengere straff, desto større av-

Rättsmedvetande och straffvärde 283 skrekkelse, og desto større håp om at færre förbrytelser vil bli begått. Nå viser vel all strafferettslig erfaring den begrensede berettigelse av slike forhåpninger. For de grovere förbrytelser er det neppe motiverende for forbryteren når han står i valgsituasjon og skal bestemme seg for om han vil begå eller ikke begå sin förbrytelse, om strafferammen for den er 3, 5 eller 10 år, ja neppe heller om han risikerer dødsstraff. Det er som regel andre og mer kortsiktige emosjonelle momenter som fremkaller hans beslutning den ene eller den annen vei. Jeg skal ikke fordype meg nærmere i dette tema, det ligger utenfor emnet å ta opp almenprevensjonen som begrunnelse for straff. Mitt point er utelukkende å peke på at handlingens straffverdighet er et moment av subjektiv karakter, og dermed vil den være omstridt. Skal man søke etter objektive kriterier når straffbarheten av en handling eller strafferammen for den skal fastsettes, kommer man ikke langt ved en blott og bar henvisning til handlingens straffverdighet. For fortsatt et øyeblikk å holde meg til narkotikaområdet, ser man det tydeligere når det gjelder de mindre lovovertredelser, først og fremst bruken av de mindre farlige stoffer, som motsetning til omsetningen og spredningen av dem. Ikke bare er det her en tydelig tendens til nedkriminalisering, handlinger som for få år siden ble belagt med fengselsstraff, får nå bøter eller de blir latt straffrie. Og hertil kommer en aktiv bevegelse, spesielt blant unge mennesker, for at slike handlinger ikke bare skal være straffrie, men de skal også være lovlige. Så sent som i begynnelsen av denne måned kunne man lese i norske aviser om en brosjyre, spredt i et opplag på tusenvis av eksemplarer i Oslo av en organisasjon som kailer seg "Støtteaksjonen for avkriminalisering av cannabis". (Som alle slike aksjoner med respekt for seg seiv, har den en vitenskapelig-klingende forkortelse SAC.) Brosjyren fremfører det suggestive argument at politikerne bør befri tusener for en uberettiget kriminell tilværelse. Riksadvokaten har vurdert om brosjyren er straffbar, men er kommet til at den ikke er det. Men, tilføyer han, den er moralsk forkastelig. De fleste vil være enige med ham i det. Når jeg trekker eksemplet frem, er det fordi det illustrerer den uklare og glidende overgang fra lovlig til forkastelig, til umoralsk, til straffverdig og til slutt til straffbar. Hvor på denne linje skal man plassere den enkelte handling? I Riksadvokatens uttrykk "moralsk forkastelig" ligger vel en tilkjennegivelse av at handlingen er straffverdig, men at den av en eller annen grunn ikke skal straffes. Begrunnelsen kan strekke seg fra rene opportunitetshensyn til at det ikke finnes noen straffebestemmelse som rammer handlingen.

284 Johan Hjort Riksadvokatens moraldom står mot den oppfatning om fri hasj som det argumenteres for i brosjyren. Også tilhengerne av fri hasj påberoper seg moralargumenter, slik som den enkeltes selvbestemmelsesrett, ved siden av argumenter av tilsynelatende objektivt innhold, som at cannabis ikke bør bedømmes annerledes enn alkohol eller nikotin, er bruken av det ene straffri, bør også bruken av det annet være det. To moraloppfatninger står altså mot hverandre, og det er neppe mulig ut fra objektive eller nøytrale kriterier å si at den ene representerer retten og den annen uretten. Dette viser hvor utilstrekkelig begrepet "straffverdighet" er som eneste begrunnelse for beslutningen om å kriminalisere eller ikke kriminalisere en handling eller virksomhet. Andre og mer håndgripelige argumenter må til, som på narkotikaområdet nødvendigheten av å beskytte samfunnet mot et omseggripende onde. Det annet eksempel jeg nevnte, er det som i moderne terminologi kalles angrep på samfunnets fellesgoden Dette henger dels sammen med regulerings- og velferdsstatens behov for stadig høyere skatter og stadig større kontroll med borgerne, ut fra den utjevnings- og likhetstankegang som ligger til grunn for dette politiske syn. Dels henger det sammen med en våknende forståelse for at naturressursene er begrenset, at man må ta vare på dem, og at dagens samfunnsborgere ikke har rett til å forbruke ressursene til skade for de kommende generasjonen Den politiske begrunnelse for disse holdninger hører til de store omstridte spørsmål i samfunnsdebatten, og det ligger langt utenfor temaet å gå inn på det. Det som det derimot er grunn til å se på, er om straffverdigheten rekker til som argument, når det gjelder å hindre eller begrense uønskede angrep på samfunnets fellesgoder. Reguleringen av disse områder av samfunnslivet kjennetegnes av en flom av nye lover. Det gjelder ikke bare de nordiske land, men hele den industrialiserte del av verden. Det gjelder så forskjellige livsområder som bygningslovgivning, naturbeskyttelse, luft- og sjøforurensning, arbeidsmiljø osv. De fleste av disse lover inneholder straffebestemmelser rettet mot overtredelser. Karakteristisk for denne type lovgivning er ofte at den er laget av spesialister på vedkommende spesialfelt. Spesialistene er opptatt av sitt område, som de ønsker å regulere for å beskytte det. De er opptatt av å gjennomføre beskyttelsen bl. a. ved straffetrusler, men de er som regel uten strafferettsleg erfaring eller skolering. Det gjelder både m. h. t. nytten av en straffetrusel, og muligheten for å handheve den. Hertil kommer at vedkommende område av samfunnslivet, og måten å beskytte det på, ofte er så spesialisert og vanskelig å overskue, at de egentlige lovgivere de folkevalgte organer

Rättsmedvetande och straffvärde 285 ikke har reell mulighet for selvstendig vurdering. Resultatet er ofte at den egentlige lovgivningsmakt kan ligge hos en begrenset krets av spesialister, med begrenset evne eller mulighet til å sette sine områder inn i en større samfunnsmessig sammenheng. Det fører igjen til at straffetrusselen i denne type lovgivning kommer med, ut fra en kanskje uklar eller iallfall ikke allsidig overveiet forestilling om at sabotering av eller overtredelse av lovgivningens ideelle målsetting er straffverdig. Derfor bør, sies det, også slike handlinger være straffbare. Man ser i det hele tatt en tendens til å "slenge på" en straftetrusel i nye reguleringslover, uten at det er foretatt en nærmere kriminalpolitisk vurdering av nødvendigheten av det. Et eksempel på en annen ambivalent holdning finner man i den norske kriminalmelding (st. melding nr. 104 for 1977 78 om kriminalpolitikken). Som kontrast til dens humane og tolerante syn på de "tradisjonelle" forbrytere står dens krav om skjerpet straff-forfølgning for det som kalles "moderne kriminalitet", og som ifølge meldingen vesentlig omfatter skatte- og avgiftsunndragelser. Meldingens nokså tendensiøse beskrivelse av dette er "angrep på de økonomiske fellesgoder gjennom moderne økonomisk kriminalitet". Det legges her opp til en forskjellsbehandling som reiser kriminalpolitiske spørsmål, ganske spesielt når det gjelder holdbarheten av å sondre mellom de forskjellige handlingers straffverdighet. En side av dette problem som det kan være grunn for folk med forankring i den tradisjonelle strafferett til å stoppe opp ved, er løsrivelsen av straffbarheten fra de vanlige subjektive straffbarhetsbetingelser. Kravet til forsett opprettholdes ofte ikke, og også når det gjelder uaktsomhet, stilles det ofte små krav, av og til ikke krav i det hele tatt, det er tilstrekkelig at de objektive straffbarhetsvilkår foreligger. Det fører til at personer, særlig i industrielle toppstillinger, står i en stadig fare for å kunne bli straffet for handlinger som de ikke har hatt kjennskap til at fant sted, eller ikke har hatt noen reell mulighet for å kunne forebygge. Samtidig opereres det med omvendt bevisbyrde, istedenfor at påtalemyndigheten har bevisbyrden, og tvilen skal komme tiltalte til gode, kreves det at tiltalte skal bevise sin uskyld. Mitt point er ikke å bestride at slik lovgivning, og slik rettshåndhevelse, kan være nødvendig i håp om å gjennomføre lovgivningens målsetting. Mitt point er derimot å sette lyset på hvor langt man her har beveget seg bort fra den tradisjonelle strafferett, med dens klare og entydige krav til objektive og subjektive straffbarhetsbetingelser, og en langt på vei alment akseptert forankring i straffverdighets-betraktninger. Man nærmer seg en

286 Johan Hjort tilstand preget av "nullum crimen sine poena", en tilstand som man tidligere ut fra tradisjonelle rettsstatsbetraktninger har sett på som bekymringsfull. Spørsmålet deler seg i to: Kan man idag opprettholde gamle rettsstatsoppfatninger? Og dernest: Må begrepet "crimen" förbrytelse idag gis et helt annet og mer omfattende innhold enn tidligere, og inkludere sivilrettslige ansvarsforhold som bør få en tilleggsreaksjon ut fra "straffverdighets"-betraktninger? Igjen er vi over i politikk, og jeg skal ikke gå nærmere inn på spørsmålene, bl. a. fordi man lett kan gli over fra uttrykket "straffverdighet" som en moralsk dom over handlingen, til rene hensiktsmessighetsbetraktninger. Men det viser berettigelsen av det hjertesukk som jeg nylig leste i et amerikansk vittighetsblad: En tiltalt sto overfor sin dommer, og appellerte til hans overbærenhet med følgende utvilsomt overbevisende ord: "Being innocent these days and age, your Honour, is no easy matter." Avslutningsvis vil jeg nevne at annet aktuelt fenomen i dagens samfunnsdebatt, nemlig den tiltagende sivile ulydighet, hvor det oppfattes som en patriotisk plikt å gjøre motstand mot lovlig fattede vedtak, ordet "patriotisk" da oppfattet i en høyst subjektiv og langt videre forstand enn man fra før er vant med. Et eksempel i Norge er den såkalte "Folkeaksjon mot utbyggingen av Alta-Kautokeino-vassdraget". Motstanderne av utbyggingen aksepterer ikke berettigelsen av de planlagte og vedtatte naturinngrep, og de bestrider myndighetenes både moralske og juridiske rett til å beslutte tiltak som ugjenkallelig forandrer forholdene med virkning også for kommende generasjoner. De setter med andre ord selvvalgte grenser for statens krav på lojalitet fra samfunnsborgerne. Deres lojalitetsplikt overfor staten og de statlig fattede beslutninger krysses av overordnede hensyn, som de anser som moralsk forpliktende for seg. Når staten griper til mottiltak og iverksetter sitt påtalemyndighets- og domstolsapparat, må disse aktivister nødvendigvis akseptere som rettslige fakta de reaksjoner som deres handlinger utløser for dem personlig, men de aksepterer aldri disse reaksjoner som rettferdige konsekvenser av straffverdige handlinger. Det illustrerer at begreper som "rettsbevissthet" og "straffverdighet" kanskje er tilbakelagte skanser i det strafferettslige terreng. Om man ikke vil gå så langt som å hevde at begrepene er døde, må det iallfall erkjennes at de ikke alene er nok til å begrunne et krav om at uønskede handlinger også skal gjøres straffbare.

Rättsmedvetande och straffvärde 287 Debattledaren, hovrättsrådet INGRID VON MÖLLER, Sverige: Innan vi fortsätter diskussionen vill jag bara poängtera att det är ett önskemål att Ni beträffande begreppet straffvärde skiljer dels på hur omfattningen av det straffbara området bör bestämmas och dels på hur påföljdssystemet skall vara beskaffat. När det gäller påföljdssystemet bör Ni skilja mellan de olika leden i beslutsprocessen, alltså mellan lagstiftarens bestämning beträffande typer av gärningar och rättstillämparens bedömning när det gäller den konkreta gärningen. Det är också önskvärt med synpunkter på om vi bör ha ett normbundet beslutsfattande och hur det i så fall bör vara beskaffat. Skall t.ex. särskilda straffmätningsregler finnas? Rigsadvokat PER LINDEGAARD, Danmark: Indlederens oplæg til denne diskussion gav jo en historisk og en filosofisk oversigt over det emne, vi skal diskutere her. I modsætning til dette indlæg så tror jeg nok, at jeg må bekende, at mine betragtninger vil repræsentere mere gumpetung, flaksende flugt tæt ved jordoverfladen. Det spørgsmål, vi beskæftiger os med, almindelig retsbevidsthed og strafvurdering, det er jo et stort og omfattende emne, og jeg kan kun belyse et enkelt aspekt af det, og det kan jeg måske gøre gennem et eksempel, et eksempel fra hverdagen. I alle de nordiske lande har vi jo regler om promillekørsel, rattfylleri, og strafsystemet kan være lidt forskelligt indrettet. Nogle steder går man videre i retning af at anvende bøde efter den eneste ændring hos os op til 2 Over denne grænse eller når skærpende omstandigheder foreligger anvendes korte frihedsstraffe, 10, 14, 20 dage. Anderledes, når bilisten i sin påvirkede tilstand gør sig skyldig i forvoldelse af uagtsomt mandrab. Her ændres denne vurdering totalt, og jeg går ud fra, at det ikke er et isoleret dansk fænomen, men det også er noget, man kender i de andre nordiske lande. Så kommer vi op i et helt andet niveau for straf, de vi kommer op i flere måneders fængsel, 4, 5, 6 måneders fængsel, skønt selve grovheden, den objektive grovhed, subjektive grovhed i det grundliggende forhold, selve kørselen, er den samme. Det er ikke nemt, tror jeg, at give nogen rationel begrundelse for, at man når dette strengere resultat, når denne følge er indtrådt. Hvad er det i grunden for forestillinger, der bevirker, at vi kommer over i denne langt

288 Per Lindegaard strengere vurdering? Jeg tror, det ville være forkert at benægte, at vi i vor strafudmålingspraksis nu og da betræder gengældelsens veje. Den strafferetlige reaktion udtrykker blandt andet den indignation, som retskrænkelsen har fremkaldt. Denne indignation er en social realitet, og skal vi udfylde den rolle, som ifølge Stig Strömholm er juristens, at virke som konfliktlosere, virke til beteendestyring, så tror jeg ikke, vi kan undlade at tage denne sociale realitet, som indignationen er, i betragtning. En rationel kriminalpolitik må også tage hensyn til irrationelle sociale realiteter, som Hurwitz siger det. Men dette behov for at udligne retskrænkelsen gennem retsfølgen er måske ikke så irrelevant, så irrationelt endda. Opfyldelsen af dette behov bidrager formentlig til at styrke solidariteten blandt de lovlydige, til at vedligeholde det gruppepres, som er fundamentet for lovlydigheden. En reaktion, der er i samsvar med indignationen, er måske også forudsætningen for, at statens monopol på den strafferetlige retshåndhævelse kan fastholdes. Det far mig til at tænke på et eksempel, en sag, jeg havde for nogle år siden i Højesteret, som fik et ganske ejendommeligt forløb. Der var rejst tiltale, vist nok for forsøg på manddrab, mod en fader til en datter, der var blevet påkørt af en bil, Han sad hjemme han var ikke absolut ædru, han havde vist siddet og drukket lidt, og han var meget interesseret i våben og så kommer der en nabo ind og fortæller, at hans lille pige, 6 7 8 år gammel, er blevet påkørt, hvorefter manden griber sin pistol, farer hen til påkørselsstedet og skyder mod den bilist, der havde forårsaget denne ulykke. En nærmere undersøgelse viste, at bilisten var absolut uden en hvilken som helst fejl i dette forløb, det var pigen selv, der havde kludret, da hun kørte over gaden, men dette ophidsede altså denne fader i den grad, at han syntes, at han skulle tage sagen i sin egen hånd. Jeg tror, denne indignation, der ikke altid er lige velbegrundet, og undertiden i høj grad ureflekteret, ikke kan lades ganske ude af betragtning. Men naturligvis skal vi ikke give efter for den, vi skal styre den, vi skal kanalisere den ind, så den får en rimelig plads i den retsanvendelse, som vi udøver. Jeg tror så afgjort ikke, at vi skal bukke under for den, men jeg tror på den anden side, Andenæs har ret, når han siger, at vi er nødt til at tage den almindelige retsbevidsthed med på slæbetov, og vi skal passe på, at slæbetovet ikke bliver så langt, at forbindelsen brister,

Hovrättsrådet GUNNAR GRÖNVALL, Sverige: Rättsmedvetande och straffvärde 289 Rättsmedvetande är ett mycket fint ord. Ja, det är väl vad vi brukar kalla för ett honnörsord. Det passar därför mycket bra i högtidstal. Men när jag har sagt detta så har jag väl sagt det mesta av vad gott som kan sägas om det begreppet. Och hur kommer sig det egentligen? Jo, som korreferenten var inne på är det för det första ett alldeles för vidsträckt begrepp för att riktigt vara användbart i ett mera snävt sammanhang. Det täcker nämligen inte bara straffrättsliga förhållanden utan rätteligen skall ju hela vårt rättsliga system grundas på rättsmedvetande, i vart fall de centrala delarna. Men värre ändå, tror jag, är att rättsmedvetandet är ett utflöde av alla våra grundläggande värderingar. Så när vi tar fram en del av detta rättsmedvetande är det svårt, för att inte säga omöjligt, att göra klart för oss ur vilka värderingar just den delen av rättsmedvetandet kommer. Det är sådana grundläggande värderingar som vår syn på egendom, t.ex. hur man skall skydda egendom och om den skall vara allmän eller enskild. Andra sådana värderingar gäller personlig integritet till kropp och intellekt. Mycket skiftande värderingar täcker sådant som sexualitet och samliv. Och söker man grunden för rättsmedvetandet finner man helt enkelt en god del ren egoism, nämligen att man vill skydda sitt eget. Allt detta smälts samman i det vi kallar rättsmedvetande. Av det komplexa i detta begrepp följer att när man i en debatt talar om rättsmedvetande som kommer i tankarna, antagligen mycket omedvetet, endast en liten del av dessa grundläggande värderingar. Därför menar jag att rättsmedvetande knappast är användbart i en straffrättslig debatt eller över huvud taget i en rättslig debatt. Nu vill jag genast ta tillbaka en del av det jag sagt. Detta därför att frågor om rättsmedvetande i och för sig alltid är av intresse. Undersökningar i detta ämne är därför värdefulla. Det förefaller emellertid av Dag Victors skrift att döma som om han ifrågasätter nyttan av empirisk undersökning av rättsmedvetandet. Efter mina snart 10-åriga erfarenheter av sådant arbete måste jag ändå hålla på att det finns en hel del sådant arbete som kan belysa rättsmedvetandet. Vi bör sålunda ta reda på vilka värderingar som är fundamentala och som både lagstiftare, rättstillämpare och inte minst folk i allmänhet tycker är värda att beakta. Och det kan vi bara göra genom empiriska undersökningar. Men för att fa ut något av dem så går det inte att göra det i största allmänhet, utan det gäller att bena upp problemen så mycket som möjligt och att analysera så små bitar som möjligt. Då kan man möjligen få fram någonting gripbart. När det så gäller straffvärde tror jag att det även där ligger en stor fara i 19-23-636

290 Gunnar Grönvall att man brukar ta för stora grepp. Man diskuterar ofta brottsligheten i sin helhet. Men brottsligheten är egentligen någonting som täcker det mesta av det mänskliga livet, fast på ett negativt sätt förstås. För att fa ut någonting om straffvärde så måste vi därför gå in på enskildheter. Det är klart att jag också här är präglad av det arbete med straffmätning som jag har gjort. Där har jag försökt att analysera fram vilka faktorer som påverkar straffmätningen, och jag tror inte att det finns något annat sätt att ta sig fram. Ser man till det stora antalet av alla straffbestämmelser så är det faktiskt inte så många som huvudsakligen grundar sig på värderingar. Det moderna samhället har utvecklats på det sättet att vi fatt tusen och åter tusen regleringar som ofta skyddas av en straffbestämmelse. Längst nere i ett föreläggande kan det exempelvis stå: "om Ni inte lämnar in denna blankett så far Ni bota". Det där grundar sig inte på några värderingar och inte heller på något rättsmedvetande. Som så mycket annat av straffbestämmelser är det statsmakternas rent praktiska behov av att vi som snälla medborgare skall fullgöra våra skyldigheter som ligger bakom. Den sektorn kan vi ta bort ur denna diskussion. Kvar blir då huvudsakligen de klassiska brotten. Det är dessa som grundas på värderingar. Det är också huvudsakligen den typen av brott som är möjliga att dissekera och klassa efter värderingar. Däremot kan vi inte, som nyss sagts, fa in straffvärde och värderingar på den rika floran av småbestämmelser. Sedan skulle jag vilja understryka någonting som Dag Victor sa i dag, och det är nyttan av att dessa frågor kommer upp till diskussion. Jag tror att det rent av har varit skadligt att man så länge här i landet inte alls har talat om straffmätning eller därmed sammanhängande problem. Detta kan vara en av orsakerna till att straffmätningen i Sverige i så hög grad har urartat, som jag vill beteckna utvecklingen. Det har den inte gjort på samma sätt som i USA, till exempel, där det har blivit stor oregelbundenhet och för hård straffmätning. Vi har i stället fatt en schablonisering. Detta kan nog bero på att domarna inte har diskuterat det här vid konferenser och liknande tillfallen. Naturligtvis har de diskuterat frågorna sins emellan, men inte i någon större utsträckning. Resultatet av detta blir då att man faller tillbaka på någon sorts tumregel. Det har då hos oss blivit så, att man kommit att döma till straffminimum när det väl blir fråga om frihetsstraff. Detta såväl när minimum är en månad som när det är ett år. Det är nästan skrämmande så kraftigt som detta har slagit. Det brott som jag tycker är allvarligast och där jag hoppas på en ändring såväl i lagstiftning som i praxis, det är grov misshandel. I mer än hälften av alla fall dömer man till ett års fängelse, dvs. minimum. Man brukar i dagligt tal säga att det väl nästan behövs att man

Rättsmedvetande och straffvärde 291 slår ihjäl någon för att det skall bli mer än ett år. Längre straffan tre år har jag aldrig sett ha förekommit för detta brott; och maximum är dock tio år. Hur man skall gå till väga för att bättra det hela, ja det är fängelsestraffkommitténs sak att bedöma. Det kan nämnas att arbetet i USA med att skapa riktlinjer, guidelines, för straffmätning m.m. har givit ett mycket bra stoff, som är nyttigt att ta del av. Det är dessutom alldeles riktigt, som sades, att det behövs att vi domare också tar vårt ansvar och skriver även om de här värderingsfrågorna i våra domskäl. Jag vill slutligen påpeka att jag tror att det är absolut nödvändigt att de här frågorna uppmärksammas och att de öppet ventileras, såväl i tal som i skrift. Lagman JAN JOHNSSON, Sverige: Vad har det allmänna rättsmedvetandet för betydelse i straffrättslagstiftningen? Jag skall ta ett exempel från ett ämnesområde som jag har sysslat mycket med, trafiklagstiftningen. Där har vi kriminaliserat hastighetsöverhar så starkt stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Men det finns starka rationella skäl för en sådan kriminalisering ändå. Man kan säga att lagstiftarna har satt sig över det allmänna rättsmedvetandet. Men detta allmänna rättsmedvetande är alltså, som korreferenten sa, en fara ibland. Vi kan som exeiripel se på förhållandet i Tyskland. Där har man inte lyckats sätta sig över det allmänna rättsmedvetandet och man kör ihjäl sig i en utsträckning och med så höga hastigheter att det är alldeles förskräckande. Där ser man att det finns en fara med det allmänna rättsmedvetandet. Det finns också situationer där det allmänna rättsmedvetandet och rationella skäl sammanfaller. Vi kan ta den ekonomiska brottsligheten som ju får allt större spridning. Det är alldeles uppenbart att det allmänna rättsmedvetandet här kräver att man skall bestraffa och, åtminstone numera, straffa hårt. Jag tror också att man här liksom när det gäller det mycket enklare brottet hastighetsöverträdelse kan finna rationella grunder för det. När det är fråga om hastighetsöverträdelse så är det alldeles uppenbart så att det är kriminaliseringen, övervakningen, påföljden som är det enda återhållande momentet för de allra flesta människor, detta trots insikten om hur farligt det är att köra fort. När det så gäller den ekonomiska brottsligheten är jag tämligen säker på att det ofta är en kalkylerad och övervägd brottslighet där man, i de

292 Jan Johnsson allra flesta fallen, överväger riskerna och påföljderna. Här stämmer alltså rationella skäl och allmänt rättsmedvetande. När jag kommit så långt kan jag konstatera att de rationella skäl som jag har åberopat i de här fallet är allmänpreventionen. Om vi sedan går över till de klassiska brotten, misshandel, stöld och mord. Vad har vi för rationell grund för kriminaliseringen i de fallen? Man har ju länge trott att man på något sätt skulle kunna förbättra de här brottslingarna, men jag tycker att man har kommit till insikt om att det är en fåfäng tanke. Jag har personligen blivit tämligen övertygad om att det är så. Jag är också övertygad om att det inte finns någon allmänprevention i egentlig mening i de här situationerna. Jag tror att det är andra och mycket starkare betänkligheter som hindrar en människa från att begå mord än själva straffhotet. Jag tror inte heller att de som sitter dömda för misshandel och för stöld reflekterat särskilt mycket över straffet. Det är en helt annan situation som gör att det har blivit brottslingar. Som domare tycker jag att man ibland upplever en viss, jag vill kalla det förtvivlan, där man sitter i domarsätet och frågar sig vad det är man sysslar med. Varför gör vi allt detta? Vi håller igång polis och åklagare, domstolar och kriminalvårdsinrättningar. Varför gör vi det? Vi förbättrar inte de människor vi dömer och vi avhåller inte andra från att begå brott. Då kommer man fram till att det enda motiv som finns till att vi har hela denna apparat, det måste rimligen vara detta märkliga allmänna rättsmedvetande. Skulle vi vara rationella blev slutsatsen eftersom det vi sysslar med är meningslöst att vi bör slopa kriminaliseringen av de här brotten. Ett sådant tänkande skulle emellertid inte accepteras i samhället eftersom det allmänna rättsmedvetandet kräver att tjuven, misshandlaren, mördaren skall dömas och att han skall straffas. Om man vill vara litet cynisk kan man då säga sig att det är förskräckligt att det här allmänna rättsmedvetandet skall kosta så mycket pengar, för det är ju en dyr apparat vi håller på med. Men det är väl inte så enkelt ändå. Man skall se det allmänna rättsmedvetandet och straffvärdet i ett litet större sammanhang. Vad är det som avhåller människor från att begå de här brotten? Jo, det är moralvärderingar av olika slag. Det allmänna rättsmedvetandet har i det sammanhanget en betydelse genom att det ger gemensamma moralregler som vi följer. Det finns ett socialt tryck från medmänniskorna att följa de här reglerna och där är det allmänna rättsmedvetandet det viktigaste. Sedan kommer kriminaliseringen och straffvärdet in som en nödvändig påbyggnad på de allmänna rättsmedvetandet, en sorts sanktion av att de här moralreglerna är riktiga och rimliga. Därför måste vi acceptera dem.